Det här med att vara nära mamma var ett påhitt. Något argument var jag ju tvungen att hitta på för att slippa skickas till Boden. Jag har hört flera roliga historier om olika typer av simuleringar under mönstringen. Som jag skrev hade jag som konkret idé att lumpen “skulle vara kort”. Det här med att en befälstjänst skulle vara relevant på något sätt hade jag över huvud taget ingen bild av.
Om jag hypotetiskt skulle vara tvungen att göra om lumpen idag skulle jag i första hand satsat på Tolkskolan. Det var det jag egentligen ville men jag saknade en poäng för att vara behörig dit. Den frågan löstes snart efteråt så att typ sjukanmäla mig vid mönstringen hade hypotetiskt kunnat lösa den frågan. Då hade jag blivit kallad senare och då hade det löst sig. Skulle det inte gå att komma in där skulle jag ha satsat på sjukvård, matlagning, teknik eller vad som helst som handlar om något potentiellt civilt användbart.
Jag vet inte om “alla” partajade så mycket men de som gjorde det var ordentlig högljudda.
-Köpte dyra kläder och onödiga saker som tonåring för studiebidrag/sommarjobbspengar istället för att investera
-Mina föräldrar och jag funderade på att köpa en lgh i Stockholm på den tiden när en etta i innerstan kostade 1 miljon, men vi gjorde det inte
-Kastade pengar i sjön med en franskakurs för 25k jag aldrig gick
-La kanske 100k på att ta ett gap year som var lite onödigt
-Jobbade inte extra under uni trots att min utbildning var “lätt” och jag hade kunnat
-Tog inte ut hela studielånet, vilket jag skulle ha gjort och investerat
-Pluggade i 4 år men idag hade jag nog istället läst YH-utbildning 2 år
-Pendlade 1,5h enkel väg i 5 år vilket tog all min energi
-Stannade med fel partner för länge vilket också tog min energi
-Ångrar att jag inte lärde mig bli grym på någon talang som barn, tex piano eller målande eller liknande när man ändå hade all tid i världen, annat än spela tv-spel och liknande
Jag har ett bra liv och ångrar egentligen ingenting. Känner stor tacksamhet till hur allt utvecklat sig och lett fram till den plats där jag är idag. MEN om jag fick göra en sak annorlunda så önskar jag att jag hade försökt bygga en närmre relation till mina föräldrar. Jag kände mig sviken och lite som ”en främmande fågel” i familjen och det byggde på avståndet mellan oss. Inte så att det varit några konflikter, och vi har umgåtts vid högtider o likn, men det har inte varit någon närhet så som jag uppfattar att många andra haft i sina relationer. Länge tänkte jag att ansvaret låg på mina föräldrar, men det var egentligen bara ett dåligt försvar för mina egna livsval.
Vad var det som gjorde att du hade en föreställning om att det var så mycket hemskare i Boden?
Jag gjorde lumpen där, förutom att det var lite långt hem, men man fick antingen flyga, eller ha längre permissioner varannan vecka för att kompensera för de långa tågfärderna så det gjorde inte så mycket, så vet jag inte om det var något värre än något annat. Tågfärderna var f.ö. rätt trevliga när man hängde med lumparpolarna. Fanns b.la. bio på tågen som vi gick på ett par gånger.
Min uppfattning av vilka som blev grupp/platonsbefäl var att ofta var sådana lite mer ambitiösa personer i övriga livet, medan “vanliga soldater” inte var. Fanns givetvis undantag av olika anledningar, men generellt. Är ju möjligt att din iaktagelse hade ett samband med.
Att jag gick med på att flytta från ett billigt och bra boende i norrland till ett överbelånad radhus i Stockholm bara för att min fru tyckte att livet i norrland var outhärdligt. Fy fan alltså. Tankarna på skilsmässa har varit med mig i princip dagligen sedan dess. Vi får se hur länge jag står ut för barnens skull.
Annars ångrar jag inte så mycket i livet. Har gjort en del dumma saker men de har fört med sig värdefulla läxor.
Fanns då inga von eller af på regementet på min tid. Att vara grupp/plutonsbefäl var inget märkvärdigt utan i princip vem som helst med lite mellan öronen kunde bli uttagen till det.
Min bild från släktingar med ambitioner att vara lite för mer är att flottan var det som gällde. Absolut inte armén
Nä, absolut inget märkvärdigt. Men jag antar att attityden “no-fucks-given” om uppgifterna man hade i lumpen (vi hade ett par sådana) korrelerar någorlunda med livet i övrigt.
Det jag ångrar mest är att jag inte genomförde min systemvetenskap-utbildning på universitetet, genomförde bara en termin sedan hoppade jag av pga olika anledningar.
Nu har jag kommit långt i arbetslivet ändå och är stolt över min resa, men en examen skulle öppna upp fler dörrar, både professionellt sett men även personligen.
Jag vet inte om jag idag skulle uppfatta Boden som “en hemsk plats”. Det var en idé jag hade då och det var ett tag sedan. Det var kanske inte bara Boden som plats utan Norrland i allmänhet som jag ville slippa. Rent geografiskt blev det bra för min del så jag kan inte säga att just den dimensionen av lumpen var “misslyckad”. Särskilt Karlskrona var trevligt och där var vi mycket. Den bild vi hade getts inför mönstringen var att man som Stockholmare skulle förvänta sig att “hamna norrut” så att jag fick vara söderut såg jag som en klar bonus.
Den beskrivning du ger om att vara “lite mer ambitiös” är en annan dimension av klassfrågan. Jag kan alltså hålla med om det du skriver. Det finns ofta en koppling mellan att komma från “bättre förhållanden” och att skaffa sig högre utbildning, göra karriär etc. Just eftersom jag själv hade valt att placera mig själv bland “kanonmaten” noterade jag att det bland PB-eleverna var betydligt vanligare med en bakgrund liknande min egen än bland de meniga. Det ska inte tolkas som att jag egentligen hade velat bli PB. Det mest rationella hade varit att skippa lumpen helt och hållet alternativt göra något som hade ett civilt värde. Även om jag inte skulle bli kock eller jobba inom vården är det ju bra att lära sig lite om saker som kan vara användbara i den vanliga världen.
Jag kan trösta dig med att det var extremt hög konkurrens att bli antagen till flygvapnets pilotutbildning.
Kändes som man skulle behövt vara en multi-taskande menza medlem eller dylikt.
Men testa ska man annars får man aldrig veta.
Jag älskade alla 15 månaderna i övre Norrland! Från det jag kan minnas har jag alltid velat vara med i ett krig. Lumpen gjorde det möjligt för mig. Jag har tillsammans med andra fått uppleva sånt som få i Sverige fått vara med om. Allt tack vare värnplikten och försvaret!
Jag går inte runt och grubblar så mycket på vad jag ångrar. Men, jag gillar inte att bo i städer utan har egentligen alltid velat bo vid höga berg och vatten. Självklart skulle jag ha gjort slag i saken men då hade man å andra sidan inte haft sina två fantastiska barn, eller så hade jag haft två andra fantastiska barn!!
Beundrar min mamma som lät/tyckte jag skulle göra allt som jag gjort i mina första 25 år av livet. Jag kan inte se mig själv låta mina nu tonåringar åka själva till Grekland eller tycka det är en bra idé att åka till ett krig!
Det jag faktiskt ångrar mest i livet, det är alla människor jag utnyttjade och ljög för under mina 12 år som spelmissbrukare inom sports gambling, även alla åren jag slängde bort på grund av mitt eviga spelande.
Men samtidigt, missbruket har format mig till den person jag är idag. Jag kan med handen på hjärtat säga att jag trodde aldrig att jag hade den styrkan inom mig som jag väl fick när jag beslöt mig för några år sedan att sluta spela och bli kvitt mitt missbruk. Det var enbart min bästa kompis som trodde på mig och stod vid min sida. Men jag fick bevisat för alla i min närhet, MEN framförallt för mig själv att jag är en stark jävel som klarar detta trots alla motgångar som var. Och bara det att jag fortfarande inte har tagit något återfall eller haft spelsug får mig att bli starkare för varje dag.
Jag får nog gå emot flera här i tråden och säga att lumpen var det absolut bästa som kunde hända mig då. Just detta att tvingas umgås med alla samhällsklasser och typer av människor har gjort mycket för mig, både på det personliga planet och proffesionellt. Idag skulle jag gå så långt att jag tycker att det borde vara obligatoriskt med ett års samhällstjänst inom olika samhällskritiska branscher som försvar, vård/omsorg, gatukontor eller liknande. Gärna också att man bor tillsammans med de som man jobbar med, som i lumpen
Var en längre sväng i Australien, kom hem ett tag och ville sen tillbaka. Fixade visum igen och var i full gång att planera avresa. Träffade då min bättre hälft och jag reste aldrig tillbaka. Ångrar inte valet men önskar jag åkt tillbaka tidigare.
Detta med middag och att man ensam blir kvar på rummet sitter nästan som ett barndomstrauma hos mig…30 år senare inte för att vi inte fick mat hemma (fanns gott om), utan kulturkrocken…
Kommer aldrig någonsin göra så när min unge tar hem kompisar.
Någon får gärna berätta för mig varför man gör så? Ok att alla inte är superrika, men lite mat eller mellis kan man väl bjuda på?!
Ingen aning, kan inte minnas att detta någonsin hände mig.
Däremot minns jag en kompis som bjöd mig att stanna på middag, sen kom han på att han hade hockey träning och inte hann äta själv.
Så, det slutade med att jag och hans mamma åt middag tillsammans
Helt i linje med min uppfattning.
Eller så kan man ju försöka använda klasstillhörighet som förklaringsmodell för att detta med ambition och förutsättningar är tydligen känsligt.
Så känsligt att mitt inlägg blev flaggat.
Jag ångrar absolut att jag inte heller gjorde lumpen, fixade frisedel direkt och slapp mönstringen. Men jag gråter inte över spilld mjölk.
Skulle jag lista alla mina beslut jag ångrar skulle forumet bli överfullt. Detsamma gäller å andra sidan de saker jag är nöjd med, och lärdomen av de felaktiga besluten.
Men tycker såklart att frågan är relevant vad gäller barn. Jag har bara bonusbarn så inte samma sak, men kan reflektera till mig själv, där saker nog blivit annorlunda om Vi inte bodde lite utanför stan, att vara liten grabb och behöva cykla flera kilometer till skolan, och ännu längre för att träffa sina kompisar gjorde ju inte att man fick lätt att skaffa kompisar. Att man bor i ett område där det finns andra barn är nog det viktigare rådet jag kan ge.
inte för att vi inte fick mat hemma (fanns gott om), utan kulturkrocken…