Började du i Karlsborg och fick flytta till Skövde? Eller var det när K3 också låg i Skövde på den tiden?
Grund K3 tre plutoner. En stannar, en till kvarn och en till T2/P4. Vi fick aldrig bära tre kronor utan pansar näven.
Det enda tuffa med att vara bevakningssoldat var väktarlicens och att vi alltid hade skarpladdat.
1 gillning
Detta var lätt. Jag har inga minnen då jag inte gjorde lumpen.
Däremot har jag noterat detta när det gäller flera av mina vänner som gjorde lumpen.
- När dom gjorde lumpen:
Fan du har tur som slipper den här skiten. Det är värdelöst. Helt bortkastat. - Ett par år efter lumpen:
Det var ju helt värdelöst när man var där, men jag är glad att jag gjort den. - 5-10 år efter lumpen:
Fan vad kul vi hade när man gjorde lumpen. - 20+ år efter lumpen:
Lumpen var grymt kul. Gjorde så sjuka saker. Helt jävla underbart.
Dom verkar inte reflektera över detta själva. Tycker det är lite kul. Jag håller mig dock kvar i det dom sa i början och är glad att jag slapp göra den.
5 gillningar
Kände mig som en tant i förra veckan när jag pratade med en av våra yngsta kollegor.
“När jag gjorde värnplikten, alltså när värnplikten fanns förra gången…”
1 gillning
Haha förstår din känsla 
Det har nu passerat 20 år sedan jag gjorde lumpen i 10 månader och det är sämsta skiten jag gjort i mitt liv. Bortsett från enstaka roliga citat var det precis värdelöst och det mesta gick åt skogen från början till slut. Ångrar fortfarande att jag inte gick in mer för att slippa det. “I framtiden kommer du inte vilja ha det ogjort” fick jag höra, men jag undrar hur många år det behöver passera för att det ska bli sant. 
2 gillningar
Ja militärlivet är nog verkligen inte för alla. En del älskar det, andra tycker det är totalt bortkastad tid och meningslöst.
3 gillningar
Också passerat 20 år, och nej, det har inte blivit roligare med tiden. Jag gjorde t o m någon sorts “meningsfull” militärtjänst, i Armens Musikkår. Visst finns det minnen och stunder som var kul, och Musikkåren var i mångt och mycket ett elitförband, även om det är av lite annat slag, och var överjävla bra på det den gjorde. Men det jag fått med mig från tio månaders ofrihet och meningslöst nötande av ställningssteg och vändningar därifrån är främst ångest och hörselskador/tinnitus. Musikkårens tjänstgöringsperiod matchade dessutom inte terminer, så om jag inte krånglat en del med KTH och börjat, hoppat av mitt under en studieperiod för att sen ansluta igen ett år senare i mitten av period två och plugga ikapp hade det varit två förlorade år.
På det hela det överlägset värsta året i mitt liv såhär långt. Jag lider verkligen med de som nu riskerar tvingas in i skiten igen mot sin vilja.
Det är även ett oerhört märkligt system att vissa tvingas, men vissa slipper. Det är som att du slumpmässigt skulle kunna arresteras och kastas i tio månaders straffarbete utan ersättning av rent godtycke.
1 gillning
Inser att jag trots allt måste göra ett förtydligande. En av de få saker som var verkligt och genomgående bra under misären var en person. Olle Hermansen, då chef för Armens Musikkår.
1 gillning
Vet du om Örebro skvadron finns kvar? Härjade runt där för ca 25år sedan och minns det väl.
Bästa med tiden på K3 var ju naturen, och att man var så slut fysiskt och mentalt att man uppskattade natuen på ett vis som inte går att jämföra med hur det är i det civila.
Jag får dela en anekdot, involverande Hermansen.
Musikkåren hade tillgång till och använde flitigt uniform modell Ä. Eftersom musikkåren fungerade lite annorlunda, var varje m/ä individuellt skräddaranpassad. Man KUNDE KANSKE få låna hem sin m/ä för riktigt speciella tillfällen, om man fick en skriftlig ansökan med motivering beviljad, och man var RIKTIGT FÖRSIKTIG om den, och det inte var några framträdanden med m/ä planerade i närtid. M a o, i princip aldrig.
En lumparkompis, vi kallar honom A, hade med nöd och näppe (fullt upp med framträdanden) fått permission för att fira sin pappas femtioårsdag. Få tillstånd att låna sin m/ä var inte att tänka på, så han plockade med sig den ändå. Gör man så är det bra att inte glömma sin m/ä kvar på tåget på vägen tillbaks. Vilket A gjorde.
Tappa bort sin m/ä är liksom nivån över indragen permission. Det är snarare ekonomiskt skadestånd m m. Det är även att bli befälens hackkyckling för månader i sträck.
Så. Tillbaks i Strängnäs på regementet på förmiddagen inser A att han glömt sin m/ä på tåget. Kris och panik. Så först ringer han SJ:s hittegods. Och. De HAR hittat och fått in uniformen. Den finns att hämta vid centralen i Stockholm. Då gäller det bara att få tag på den. Problemet är att hittegodset stänger, det är gröntjänst/skjutövning på eftermiddagen och kvällsrepetition. Sen är det spelning på statsbesök med m/ä dagen därpå. Så. A måste få beviljad permission för att åka till Stockholm. A har dessutom varken körkort eller bil, så B, som har körkort och bil måste också få permission.
Vilka befäl skulle kunna vara så pragmatiska och sätta kombinationen av musikkårens förmåga att leverera resultat och musiksoldaternas välbefinnande och förmåga att leverera dessa resultat så högt att denna rätt känsliga permission skulle kunna beviljas, utan att det blir en enorm sak av det med skadestånd och bestraffningar och psykisk misshandel? Listan är väldigt kort. Olle Hermansen. Några hårda ord blir det nog. Men det är tveklöst bästa chansen.
Så. A, B samt jag och C för moraliskt stöd, stövlar upp till Hermansens rum, knackar på, och knallar in. A med permis-ansökan i högsta hugg.
A: “Jo, Kapten, det är så att jag och B behöver ansöka om permission i eftermiddag för att åka till stockholm för…” Där inser vi att det även finns två gröntjänstbefäl i rummet.
Hermansen: “Jaha. Och vad ska ni göra i Stockholm?”
A: “öööööeeehhhhh äta glass”.
Grönbefäl - upprört: “Det här är helt oacceptabelt, vi har en viktig övning och…”
Hermansen - utan att röra en min: “Beviljas.” Tar pappret å skriver på.
Grönbefälen ser ut att vara på väg att explodera.
Händelsen kommer aldrig mer på tal, överhuvudtaget.
På efter-muck-fest (där Hermansen, som enda befäl, är medbjuden. Surprise…) säger han “Om ni fortfarande inte kan berätta är det OK. Men jag är nyfiken på att veta vad ni egentligen gjorde i Stockholm när jag beviljade permission för att äta glass…”
3 gillningar
OT (och jag vet att åtminstone @rydan troligen håller med): Det är många regementen som heter som olika syntmodeller.
1 gillning
Berättade ni?
Självklart. (Ursprungsplanen var ju att vara ärliga redan vid ansökan, om det inte varit för andra befäl närvarande…)
1 gillning
Blir ju nyfiken på befälets reaktion när han fick höra storyn om uniformen?
11 månader i Boden satte sina spår.
Starkast minnen från fältövningar, blev en lång höst och vinter.
Kom en natt tillbaka till plutonen och tältförläggningen efter en dag på sjukstugan. Givetvis var det bäckmörkt ute på höstkvisten och nöden kallade. Hittade inte vart dom placerar ut latrinen, men löste problemet i en närliggande grop, duktig soldat som man var i jägarvila, och återvände sedan till tältsömnen.
Senare samma natt fick vi påhälsning med eldöverfall, alla ut ut tälten och intog ridställningarna. Varpå man för höra ett högt skrik:
VEM I HELVETTE HAR SKITIT I MITT VÄRN?!
En kamrat hade givetvis yrvaken slängt sig handlöst rakt i min nummer två, så kan det gå.
Jag höll käften om det fram till muck. Härliga minnen…
3 gillningar
Påminner om ett avsnitt i Band of Brothers när de är i Bastogne 
Ok, inte sett på typ 10 år så minns inte, kanske ska se om i julhelgen
1 gillning
Jag har mycket blandade känslor om tiden i lumpen. Några goda vänner och roliga stunder blandat med mycket personlig misär och psykiska problem. Jag var inte särskilt duktig på min roll, och är dessutom alldeles för virrig för den miljön.
Dock ska det sägas, att det blev extremt tydligt för mig vad jag faktiskt är riktigt bra på under denna tid, vilket jag utnyttjat till min fördel sedan dess.
1 gillning
Tror mest han skrattade och lade det till den rätt digra listan över potentiella katastrofer som lösts smidigt under radar utan att märkas i skarpt läge. Där skarpt läge för musikkåren var publikt framträdande. Och musikkåren befann sig väldigt ofta i skarpt läge, och väldigt många små och stora katastrofer hanterades.
2 gillningar