Jag har fått en fundering kring när det egentligen är bäst att spara. Ska man spara mycket nu och inget sen, lite hela tiden eller inget nu och mycket sen.
Bakgrunden till min tanke är att jag har fått en känsla av att få sparar en jämn summa varje månad i hela livet. Jag tänker på hur man maximerar livet, inte avkastningen. (Rent avkastningsmässigt bör man spara så mycket nu som möjligt, och så lite senare som möjligt.)
Låt mig ta ett exempel:
Jag vill spara ihop 342 tusen om 10 år, då finns det 3 alternativ.
Spara 2000 i månaden i 10 år.
Spara 5350 i månaden i 3 år, spara sedan inget och låt ränta-på-ränta göra jobbet.
Spara inget i 7 år, spara sedan 8500 i månaden de sista 3 åren.
0röster
Rösta helst på det som du tror hade gett ett bra liv som helhet
Det beror väl lite på var i livet man är, inkomstmässigt är det väl statistiskt mest troligt att man peakar nånstans i 40-50-årsåldern. Träffar slutpunkten någonstans där så är det sista alternativet bäst.
Träffar startpunkten där så kan man gå på andra alternativet.
Röstade mycket tidigt för att låta pengarna jobba. Då jag även tagit hänsyn till att behoven om 10 år är mycket svåra att kalkylera. Det ger bra förutsättningar att spara extra när 10 års perioden närmar sig ifall avkastningen eller behovet har förändrats.
När de tre åren har gått tror jag att man utan problem ändå kan spara kanske hälften så mycket och ändå tycka att man har mycket pengar att göra av med!
Ingen vet om man kan spara något sen, men du vet om du kan spara något nu. Så för mig är det självklart att man ska spara medans man kan, vilket betyder antingen alla år tills man börjar ta ut och/eller i början tills man har tillräckligt. Såklart får man även ta hänsyn till att man ska “leva” nu också så att man inte sparar för mycket och kommer in i vana av att aldrig spendera på sånt man tycker om.
Jag tvekade mellan 5350 i 3 år vs 2000 i månaden i 10 år men valde till slut den senare.
Jag har inte sparat alls på de sättet i hela mitt liv… Har alltid haft en buffert å tagitav den när man varit sugen å köpa någe…
De ända sparandet va typ för moppe när man va 15, å mc å körkort när man var 16 samt även körkort å bil när man va 18…
Inget av alternativen för min del. Jag varken kan eller vill leva så regelstyrt.
Spara så mycket som möjligt hela tiden, utan att försaka allt för mycket. Når du ditt mål tidigare än planerat är det bra, om inte får det också vara bra. Livet går inte som på räls. Se det inte som ett problem utan som en möjlighet.
Fastnar i en mix av 1 och 2. Har ett grundsparande som jag ogärna vill röra. Sedan tillkommer ofta ytterligare belopp i slutet av månaden då min extremkorta buffert får ett för högt saldo.
Viktigt dock att sparandet inte påverkar negativt på att leva - jag vill må bra och leva hela livet. Inte försaka många år för en framtida rikedom som jag potentiellt aldrig får uppleva eller dra nytta av.
342k om 10 år motsvarar ungefär att spara 15k/månad i ett år nu om man har 7% avkastning. Jag skulle välja den modellen, men sedan skulle jag fortsätta på samma spår och spara lika mycket de kommande åren och sluta med 2.6M i stället.
Kanske inte direkt svar. Men tycker det är lite självbedrägeri att avstå konsumtion mitt i livet såvida det inte är överlikviditet som sparas och att man kan blåsa på med det man vill i livet. Familj, barn, semester, båt, bil, renovering osv.
Många är drivna av pengar och inte livet, och då får man enligt mej inte ut max livskvalité och kan lätt köra i diket när man väl förstår det. (Den insikten kan ju ta olika tid)
Jag dör tidigt och hinner inte använda mina sparade pengar. Jag hade alltså haft mer nytta av dem tidigare i livet.
Jag kan inte spara senare pga sjukdom/olycka/arbetslöshet eller annat. Jag borde alltså sparat tidigare när jag kunde.
För att balansera dessa två och sprida riskerna väljer jag därför att månadsspara.
Om jag bortser från ovanstående två risker och tänker hur livet förhoppningsvis blir så tänker jag att vilket alternativ man väljer beror på var i livet man är och vilka mål man har.
Som ung singel med ett jobb man älskar och en vilja att satsa på karriären kan det vara kanon att maxa sitt sparande så mycket det bara går, särskilt eftersom utgifterna förhoppningsvis inte blivit så höga än. Detta ger möjlighet att jobba deltid och spendera tid med familjen några år senare.
Den som befinner sig mitt i familjelivet bör kanske hellre stå över sparandet och utnyttja livets största löneökning (när barnen flyttar hemifrån) till att boosta sparandet några år senare istället.
Detta ser jag inte alls som ett problem överhuvudtaget. I synnerhet om jag har arvtagare. Pengar som jag inte"hinner använda innan jag dör" har ändå varit till stor nytta genom att vara där som en trygghet om saker går fel. För mig behöver jag på så sätt inte använda pengarna för att ändå ha nytta av dem, varje dag. Vad som händer med dem efter min död spelar mig ingen roll. Jag kan ändå inte ta dem med mig.
Nej, det är så klart olika vad man tycker. Det finns säkert en del som inte tycker att nr 2 är ett problem istället.
Själv uppskattar jag precis som du tryggheten med ett sparande. Men någonstans finns det ju en gräns där mer sparande inte egentligen ger så mycket mer trygghet. Den livsenergi och tiden man lagt ner på att samla pengarna hade gjort bättre nytta någon annanstans. Tex upplevelser med barnen eller att arbeta deltid när barnen är små.
Det svåra är ju att sätta en gräns där det är nog och man har tillräckligt med trygghet och istället bör satsa mer på ökad livskvalitet nu, oavsett om det betyder att öka sina utgifter eller sänka sina inkomster. Detta brottas jag med.
Ja, det kan vara svårt. Det finns ju ingen sådan absolut gräns.
För min del, nu utgår jag ufrån mig själv, finns ingen speciell koppling mellan livskvalitet och pengar. Jag tror att man kan skapa sin egen livskvalitet inom de ekonomiska och andra ramar som man har. Eller i alla fall utgå ifrån att man kan göra det. Att vara nöjd med att vara där man är och se möjligheterna just nu.
Det låter kanske flummigt men jag tror inte att man ska underskatta den mentala biten.
För mig innebär pengarna tid och det är verkligen livskvalitet. Jag har haft ynnest att arbeta deltid i 11 år när mina barn växt upp. Just nu jobbar jag mer men känner verkligen att det är ett högt pris att betala att inte kunna finnas där för barnen på samma sätt som jag har tidigare.
11 år av deltid har så klart inneburit en massa pengar som inte kunnat sparas, men det har varit värt varenda krona och hade jag gjort om det hade jag jobbat ännu mindre
Men vad som är mycket kan ju ändras under livets gång.
Som jag räknade i en annan tråd, hade jag sparat undan 700kr/mån under alla år som student (10%) hade min livskvalitet försämrats något enormt under den tiden, med ränta på ränta hade detta blivit 150 000 idag. Det sparar vi ihop på ett par månader idag.
Jag är glad att jag inte nojade och sparade under den tiden.
Hellre spara mycket tidigt om man har ett tydligt mål, för man vet inte hur förutsättningarna kommer att se ut om 5-10 år.
Håller helt med. Pengar är outnyttjade optioner på framtiden, att gå igenom livet med vetskapen av att man alltid har kort på handen ger mycket glädje även om pengarna aldrig används.
Min personliga strategi har varit att spara omkring 10% av lönen från första månaden jag började jobba efter studierna. Med att spara så lite så tycker jag inte det märks så mycket på ens vardag, men efter ett antal år börjar det bli en del pengar av det hela.
