Det kan ju fortfarande vara så att hon tillför andra värden än rent monetära, som ts uppskattar mer. Allt är inte pengar och vissa egenskaper medför inte hög lön. Men hanteras nog bäst av att parterna sätter sig ner och pratar öppet om vad dom vill ha av varandra.
1 gillning
Jag tycker trollet hade ett kul och intressant perspektiv i en annan tråd:
Jag tror alltså inte du kan förväna dig så mycket… jämlikhet.
1 gillning
Nu kommer jag här och slänger ur mig lite med.
Du verkar rätt tydlig med vad du vill, hur du vill ha det och hur du vill att din partner är, hur din uppväxt var och vad du lärt dig av det. Du missar helt att hon är inte du.
Trots att hon säger att hon blir stressad av det hela, vilket man då kan anta gör att hon mår mindre bra av situationen, så vill du fortsätta pressa henne för gissningsvis det var så din uppväxt var?
Vad är det du tänker att ni ska få ut av det hela?
Du nämner att hon har dåligt självförtroende, att då få höra att det man gör inte duger, att man inte gör tillräckligt mycket osv, är inget som stärker självförtroendet utan troligen sänker det mer.
Den här ojämlikheten du upplever, vilket verkar grunda sig i att hon inte klättrat lika mycket som dig och ej får samma lön, kan den bero på något?
Vill hon klättra som dig, eller har hon andra mål?
Är det rimligt att hon ska tjäna lika mycket som dig. Om man ser till befolkningen i stort är det få som tjänar 55+ varje månad, är det då rimligt att hon ska göra detta, enbart för att du ska må bättre, men hon själv redan nu visar att hon mår sämre av att du pressar henne.
Har du funderat på hur resten av fördelningen ser ut hemma, är allt annat jämlikt.
Ni tar barnen lika många nätter, nattar lika ofta, köper kläder till dem, tvättar lika ofta, lagar mat, kör på barnen, städar hemmet osv.
Hur ser eran grundtanke ut med erat liv, ska allt vara jämlikt till punkt och prickar, har ni pratat om detta med ditt arbete innan du klättrade, där hon då varit med och bestämt att du ska göra din arbetsresa och tjäna som du gör och sagt att hon ska haka på det hela och göra en likadan resa.
Du trycker på ansvaret man har mot varandra, det gäller ju även att båda ska få vara med och bestämma.
Finns det utrymme för att olika saker har olika värde. Vad är viktigt för er?
Tex du kanske tjänar mer till den gemensamma ekonomin.
Men hon kanske bidrar mer genom att se till så att barnen har ordentliga vinterkläder till vintern, eller planerar julklappar och present till barnen och släkten.
Köper hem lite blommor och kuddfluff för att bidra till trivseln hemma.
Ett välfungerande hem, består sällan i att allt är helt jämlikt till punkt och prickar, utan till att båda bidrar lika mycket till varandras välmående, att man har insikt i och förståelse för att man gör olika saker och de bör värderas därefter.
Man måste ta i beaktning att olika saker har olika värde för olika personer.
För hennes del, kanske det inte alls är viktigt att tjäna mycket och hon kanske inte alls skulle ha något emot om du tjänade mindre, då är det svårt att använda det som ett argument för att få henne till att tjäna mer, eller göra mer av något hon inte tycker är särskilt viktigt.
Precis som inlägget som blev citerat från mig ovan är min sambos lön inte viktigt för mig.
Jag vill tjäna mer, utbilda mig och ekonomi är ett intresse för mig.
Men skulle aldrig kunna tvinga honom till det, för då skulle han bli olycklig och det skulle faktiskt kunna förstöra vår relation.
Är det så, att ni sitter ner och pratar om detta, vilka saker som har värde för var och en av er.
Så kanske ni kommer komma till olika insikter och eventuellt kanske hon är villig att möta dig i din önskan, om du möter henne i något annat.
Men för att det ska vara möjligt behövs öppenhet och nyfikenhet.
Vad vill hon?
Hur vill hon nå dit?
Hur vill hon att du stöttar henne?
Ha i beaktning, att det du upplever som stöttande och hjälpande, kanske inte alls är vad hon upplever som stöttande och hjälpande, eller är det hon behöver.
Du säger att du stöttande och hjälpte henne byta jobb, såg hon det så eller kände hon sig tvingad? Vad ville hon?
7 gillningar
Här har du gjort precis det som du klandrar henne för: du har gått in och försökt lösa hennes problem, men klandrar henne för att inte lösa sina egna problem.
Så som jag läser mellan raderna är det du som upplever detta som ett problem ich projicerar dina uppgattningar på henne. Ganska många klagar utan att för den skull vara olyckliga.
Släpp taget och lev tillsammans istället, lyckliga tillsammans i resten av era dagar 
2 gillningar
Ni har två barn också. Är ert liv helt jämställt/jämlikt även där? Kvinnor tar ännu generellt sett mer än hälften av ansvaret för hem och barn. Du säger att hon tackar nej till arbetspass för att chilla eller vara med vänner. Har ni båda utrymme till fritid annars? Många som har barn har litet utrymme till sånt och då låter det väldigt vettigt att tacka nej till jobb för att kunna ha lite fritid.
Helt ärligt talat låter det sätt du talar om din partner på ganska osympatiskt. Du bör imo fundera på hur du ser på ert gemensamma liv tillsammans och om du tittar på din partner med schyssta glasögon. Här låter det som om du reducerar hennes roll i ert liv till hennes ekonomiska bidrag.
1 gillning
Hej.
Tack för responsen! Värdefullt!
Jag tar verkligen till mig av vad ni skriver!
Ska även förtydliga att vi/jag aldrig har haft ambitionen av att hon ska komma upp i lön/tjäna samma som mig. Det är ointressant.
Det viktigaste för oss (tror jag iaf) är att hon mår bra och har ett jobb hon trivs med. För mår hon bra i vardagen mår resten av oss bra med.
3 gillningar
Mår hon dåligt av sitt jobb nu?
Eller behöver hon bara få klaga av sig och att du lyssnar precis som ovan skriver.
Men att du som då är lösningsorienterad, ser detta som ett problem som du vill lösa?
(Jag kan va precis likadan, när min sambo bara vill få klaga lite och gnälla över något. )
1 gillning
Om det sista verkligen stämmer och hon faktiskt verkar mår dåligt av sin jobbsituation är det här en betydligt bättre ingång i samtalet kanske?
Älskling jag tycker mig ha märkt att du inte mår så bra på din arbetsplats!? Stämmer det? Det är jobbigt att se att du inte mår bra och jag vet att det i sådana situationer kan vara svårt att uppmana ork till förändring. Jag finns här för dig och hjälper dig med det behöver om och när du vill ta tag i det.
Något i den den stilen kanske funkar bättre än skärp till dig och bidra mer, om än säkert i lite annan formulering. Om det verkligen är hennes välmående som är det viktiga, hur skulle du känna om eventuellt byte av arbete skulle innebära samma eller lägre lön?
Lycka till.
3 gillningar
Hon mådde dåligt under åren som var och det var i princip negativt varje dag.
Jag lyssnade och menade väl på att min bild är att det finns bra jobb där ute, och bra chefer - och att det också är inom hennes räckhåll.
Jag tror att min respons har varit lösningar, och att detta nödvändigtvis inte är vad hon behöver och behövt… och jag lär mig hela tiden så det är något jag ska ta med mig.
Men essensen för mig är att det finns en tydlig obalans i (trivsel på) arbete och det avspeglar sig i måendet hos primärt henne men det påverkar oss som team mycket.
Gällande jämlikhet så är det min bild att vi trots allt är det. Vi har delat relativt lika på FL, vi delar på bördor/arbete hemma och det som behöver göras med barnen. Men jag tar till mig av era synpunkter! Tack!
3 gillningar
Innan jag fattade detta… jag tycker fortfarande att det är helt jäkla sinnessjukt att de inte handlar om att lösa problemet utan enbart att lyssna på det. Det kliar alltid i mig och jag vill komma med förslag om saker man skulle kunna göra annorlunda. Men jag försöker hålla igen så gott det går. Bara lyssna… trots att det gör ont i hela min kropp av det.
6 gillningar
Jag tycker tvärtom. Ibland ser man saker på ett mer sakligt sätt utan känslor inblandat. Det är väl helt okej för TS att få känna som han gör, utan att för den sakens skull vara osympatisk?
Kommunikation och öppenhet är nyckeln, men det verkar också vara det här som varit problemet. Tycker det är rimligt att både ställa krav på varandra, men samtidigt måste TS vara lyhörd i den här situation och acceptera att de kanske inte prioriterar samma saker 
3 gillningar
Klagar hon på sådant så tycker jag å andra sidan ts demonstrativt ska stå på sig och faktiskt kräva att hon drar in varannan krona. Bara för att balansera negativiteten en smula 
1 gillning
Många olika perspektiv på den här frågan. Jag tror själv på det mer krassa känslobefriade sättet att se på den men det är ju svårt att säga att det skulle vara rätt.
Jag har nätdejtat en hel del i mitt liv. Även om det var länge sedan nu så har jag ändå med mig en del bagage från den tiden. Jag brukade exempelvis vara noga med vad den jag dejtade hade för yrke. Det handlade inte om att jag förväntade mig någon viss lönenivå. Att den varierar mellan olika yrken är ju bara ett allmänläge. Om alla skulle välja det som ger högst lön, istället för det man gillar eller är bra på, skulle utfallet inte bli så bra. Däremot såg jag det som viktigt att ha en bra utbildning och en bra karriär. Även i yrken med lägre lönenivå går det ju att få en bra utveckling relativt andra i yrket.
Att jobba med ”något påhugg”, ha utbildning inom A (något bra) men jobba med B (något sämre), anse att ens jobbmässiga situation var naturlig/rimlig (=någon annans fel) eller verka allmänt ovillig att satsa var sådant som jag störde mig på. Vissa kunde ha gått i flera år och mått dåligt över sin jobbsituation utan att mer aktivt försökt göra något åt den. Tinder fanns inte på den tiden men hade det gjort det hade jag swishat bort dem direkt.
För mig är mindsetet hos partnern avgörande, inte nödvändigtvis exakta inkomsten. Viktigt är att göra så gott man förmår utifrån aktuell situation. Livet händer och sjukdomar och arbetslöshet kan drabba vem som helst. Värderingar och perspektiv kan också ändras. Något gör att din partner är i den situation hon är och reagerar som hon gör. Är hon utmattad och/eller deprimerad? Har tidigare verktyg för att hantera livet och motgångar försvagats och behöver bytas ut?
Det är inte ok i en relation och som mor att strunta i inkomstdelen och inte ens läsa på om alternativa utbildningsmöjligheter eller undvika extratimmar som vikarie. Du ska inte heller per automatik vara “försörjaren” under någon längre tid. Har ni möjlighet så kanske det är läge att ta kontakt med någon utomstående som kan hjälpa er vidare.
1 gillning