Jag vill lyfta en tanke och stark känsla jag har i min relation kring en ojämlikhet som finns mellan oss två. Bakgrund följer.
Vi lever i hus med två barn och har generellt haft det bra. Vi har flera gemensamma intressen och fram tills nu (senaste året) har det varit bra mellan oss. Emellertid upplever jag att en ojämlikhet (arbetsmässigt och i förlängningen ekonomiskt) har växt fram. Vi har en helt gemensam ekonomi ska tilläggas.
Bakgrunden är att medan jag har haft en bra jobbmässig utveckling efter mina studier och idag är en tydlig specialist inom en het bransch och har en bruttolön omkring 55 000 kr har egentligen hon gått i motsats riktning med sämre jobb, osäkerhet om framtid och drömmar som inte uppnås (sämre chef/arbetsgivare, sämre villkor och inte möjlighet att jobba på distans). Således har vi nästan gått rakt i motsats riktning arbetsmässigt sedan vi träffades.
Ovan har sammantaget lett till något av en kris mellan oss och jag antar att det i sådana situationer som personer och relationer testas.
Det som skaver för mig i ovan situation vi är i är att jag upplever en oförmåga från min partner att ta tag i situationen. Jag är själv uppväxt där jag själv fick vara min lyckas smed och där jag har tvingats ta tag i saker och välja väg för att komma framåt. Det har satt sin prägel på mig och trivs jag tex inte på ett jobb så byter jag. Det är mitt ansvar mot mig själv och min familj.
Min uppfattning är att min partner har svårt att tag i saker och har dåligt självförtroende. Hon vill plugga men läser in på om utbildningen… hon vikarierar men väljer bort timmar (för att ta det lugnt och träffa kompisar). Hon har tydliga talanger men har svårt att slå mynt av dem och tro på sig själv. Jag letar upp intressanta jobb åt henne som tips.
Sammantaget känns det som att vi har en stor obalans som skaver oerhört mycket.
Jag tar väldigt gärna er input på hur jag borde göra och hur vi som team ska komma vidare. För jag ser oss som ett team.
Vi har exakt samma situation som det du beskriver men har inte upplevt det som något stort problem. Vi har inte gemensam ekonomi heller. Däremot tar jag den absoluta huvuddelen av kostnaderna. Just nu jobbar vi på att hon ska kunna förbättra sin karriär och lön. Hur stor skillnaden blir får vi se men om allt går som planerat bör hon åtminstone kunna få en bättre tjänst inom samma bransch. Hon kommer fortfarande då att tjäna markant mindre än jag men förhoppningsvis lyfta sig något över medelinkomsten i Sverige.
Min upplevelse är att det har fungerat bra för oss att prata om sådana här saker och bestämma vad som behöver göras. Man skulle kunna säga att vi upprättat en femårsplan av gammal hederlig sovjetisk modell.
Om din partner inte tar frågan på allvar håller jag med dig om att det är ett problem. Jag uppfattar mer generellt att det finns två kategorier av människor - de som lyckas med saker och de som inte gör det. Det låter kanske fyrkantigt och lite elakt men det speglar min egen verklighet väl. Jag kan enkelt sortera in alla omkring mig i dessa två kategorier.
Vad innebär “läser in på om utbildningen”. Är det något skrivfel? Det enklaste sättet att lyfta sig är ändå att skaffa sig en utbildning som ger ett försprång. Att någon kan bli väldigt framgångsrik bara genom att knäppa med fingrarna (typ) kanske förekommer men det är inget man kan räkna med. Att vara beredd att vandra över lik för att göra karriär och lyckas utan utbildning (vissa gör så) kan man kanske inte heller begära av någon. Just det här att bli hyggligt normalbra inom ett yrke där det finns efterfrågan och sedan förhoppningsvis bli duktigare med tiden är ju den normala vägen till framgång i livet.
Det jag menade var att hon inte läser in sig på utbildningen.
Men ja, vi är olika personer men jag upplever nog bara att detta skaver så mycket kopplat till ansvaret man har mot varandra och det liv har ihop. Sen har väl ett problem varit just att jag kanske applicerat min problemlösning på hennes problem. Att hon måste äga processen.
Sen var det jag som uppmantrade henne att byta jobb när hon var missnöjd med chef och flexibilitet. När detta inte föll ut väl har jag fått skulden och att jag drev fram det. Saker som sårar oerhört och gör att mitt intresse att hjälpa till nu är noll.
Jag har funderat på att ta in en tredje person som kan stötta oss i detta.
Låter som en mycket bra idé. Hitta en parterapeut som ni båda har/får förtroende för och se vad en tredje neutral part kan bidra med - ofta är det just en sådan som kan skapa bryggor mellan personer, bryggor av förståelse som kan belysa vad man gör/inte gör, eller säger/inte säger på sätt som skaver/missuppfattas utan att man själv kan se det, eller förstå varför.
Av ren nyfikenhet utan djupare värdering i frågan: har du testat att föreslå separat ekonomi och hur reagerar hon på detta?
Säger inte att ni ska genomföra det, men hennes reaktion, vad nu det kan vara, kan vara en fingervisning kring hur hon mår och känner just nu samt var hon tycker hon befinner sig i livet, om hon inte är tydlig med det annars.
Ett mer humant sätt att tackla det är: kommunikation. Var rak och tydlig med hur du känner dig i nuvarande situation.
Detta låter som ett relationsproblem inte ett ekonomiskt problem.
Nu skriver du inte vad hon tjänar, men klyftan kan inte vara milsvid.
Jag tjänar mer än dubbelt så mycket som min fru (mer än 100k mer per månad) och således är vårt gap rätt så stort.
Och jag tycker hon bör göra mer för att argumentera upp hennes lön, då hon som så många andra halkat efter under de 5 senaste årens 30% generella prisökningar i samhället.
Detta gör hon inte mycket åt, då hon som de andra på hennes arbetsplats går på deras snack om att det inte finns pengar för det osv osv.
Men hennes oförmåga att förhandla lönen är nog hennes enda nedsida, för annars jobbar hon på, tar ansvar, är engagerad osv osv.
I ditt fall verkar det vara mer ett personlighetsproblem som gör att det skaver.
Det som jag upplever här är att våra olika personligheter visar sig i situationen vi/hon hamnat i och hennes sätt att hantera det och inställningen skaver hos mig.
Rent ekonomiskt klarar vi oss även om det är små marginaler med dagens räntor, men i förlängningen kan jag nog irritera mig på inställningen då jag nog känner att hon kommer leva på mig, särskilt när vi blir äldre tillsammans. Så för mig blir detta ett ekonomiskt perspektiv i förlängningen iaf.
Kommunikationen är en viktig aspekt och jag kanske är för rak - det är nog en av min styrka liksom svaghet. Att jag tycker att hon ska agera (för jag är van att ta tag i det och skapa nya förutsättningar - det var jag tvungen till i uppväxten) istället för att enbart lyssna/visa sympati. Detta tror jag att jag behöver utveckla.
Jag upplever nog väldigt mycket att vi har fastnat i en giftig diskussion om situationen och hur mycket man kan begära av den andra där jag tycker mer och hon tycker att hon gör tillräckligt. Detta skapar en irritation och som påpekats tidigare, det är farligt i en relation. Samtidigt som den obalans som nu finns mellan oss är så otroligt ogynnsam för oss. Jag önskar mig inget hellre än att hon fick ett vettigt jobb med en dräglig lön där hon trivs och finner ett lugn.
Jag menar inget illa nu men stämmer verkligen det här? Eller är de så att du lägger dina egna problem på henne. Du är inte nöjd med er ekonomi. Notera nu när jag säger er ekonomi då det är så att ni delar den. Det behöver inte nödvändigtvis vara så att de är hon som enbart äger det problemet. Varför kan inte du tjäna mer? Så att du blir nöjd med er ekonomi om du förstår hur jag tänker. Ni är trotts allt två om den även om du är den med högre inkomst kan den bli högre
Att tjäna bra eller dåligt har mer med vilket yrke man har än vilken typ av person man är. Sen påverkar givetvis vem man är vilka yrken som är realistiska, osv, men att tjäna dåligt är inte en personlighet.
För att många yrken börjar slå i taket ungefär där trådstartaren är?
Tack för ditt svar. Uppskattar det!
Jag vill mena att det stämmer eftersom hon inte har varit nöjd med sin arbetssituation (chef och trivsel). Jag ser inte ekonomin som det primära även om det blivit aktuellt nu med hennes situation och kan bli något jobbigt på sikt.
Utan verkligen, jag vill ju att hon hittar ett vettigt jobb och en trivsel, för det gynnar i första hand och i förlängningen oss.
Problemet med det här resonemanget är att de flesta vanliga jobb för de flesta står för ett närmast linjärt samband mellan trivsel och lönenivå. I branschen A råder överetablering av personer och incitament saknas för arbetsgivare att erbjuda bra villkor. Om någon inte är till belåtenhet så får den personen sluta och ersättas av någon ny. Det är inte så noga. Alla är enkelt utbytbara. I branschen B är förhållandena annorlunda. Att hitta personer som motsvarar normen är inte så enkelt. Man ser till att värna om de anställda man har. Man betalar inte nödvändigtvis fantastiska löner men ändå relativt hyggligt. Incitamenten för anställda att söka sig vidare titt som tätt är inte så starka.
Min sambo jobbar i branschen A och jag jobbar i branschen B. Även i branschen A finns en mindre del hyggliga tjänster men de går till en mindre bättre utbildad grupp. Den stora massan som jobbar i den branschen kommer aldrig ifråga för något annat än de gör just nu. I branschen B är möjligheterna stora att få mer avancerade tjänster och utvecklas på olika sätt. Branscherna A och B är två helt olika världar.
Sedan finns så klart “hobbyyrken” inom områden som kultur där man får jobba med precis det man brinner för men där det i princip krävs att vara försörjd av någon annan för att inte gå i konkurs. Så länge man båda är överens om förutsättningarna fungerar säkert den varianten också.
Menar att det är deras gemensamma problem. Inte en parts problem.
Hon kanske aldrig blir nöjd. Nästa jobb kanske är perfekt. Ingen som vet vad framtiden för med sig.
Jag upplever att dina tankegångar är vanliga. Och dom är typ så här. Jag är inte nöjd men mitt liv, vem i min omgivning är ansvarig för det? Vi vill helt enkelt lägga över ansvaret på andra. Detta är helt mänskligt och Inget som är fel.
Men om du har känslor i linje med att du inte är nöjd. Då hade jag titta på mig själv och tänkt vad kan jag göra för att det ska bli bättre? Du nämner att du känner dig sviken för att hon upplevde sig presad av dig. Hennes känsla av detta är i hennea värld helt naturlig. Och jag tror ni behöver prata om hur ni ihop kan få det att fungerar bättre ur jag perspektiv. Jag kan byta jobb. Jag känner, jag upplever osv. Inte peka finger och säga du behöver osv just för att då blir det låsningar.
Var glad åt vad ni har och bygg efter det. Det som skiljer vinnare från förlorare är förmågan att göra någonting bra av svåra situationer.
I en sån här situation hamnar man nog snabbt i vad som är rätt eller fel. Perspektivet som lyfts i tråden är att driv och framgång i arbetsliv är rätt och leva för dagen utan direkta mål är fel.
Finns gott om personer utan professionella mål som vill ha det så, som är såna som personer eller är i en sån fas. Det är nog svårt, men att acceptera att det också kan vara rätt är säkert en del av lösningen.
Sen att det kan krocka med gemensam ekonomi är en annan femma! Men då kanske det är det som är problemet.
Hmm… Det där låter trist.
Jag har haft en liknande situation med min fru som hade både dålig chef och trist arbetsplats och dåligt betalt. Som tur var löste det sig och nya jobbet hon fick för ca 25 år sedan nu vara mycket bättre på alla tänkbara sätt.
Det som skulle känts helt tokigt vore om hon hade arbetat kvar på stället hon vantrivdes. Unhappy wife = unhappy life.
Hon tjänade även senare säg 35% mindre än jag vid 100% och drog ned till 80% arbete länge och slutade arbeta ett par år i “förtid” dessutom.
Helt ok tyckte jag. Störde mig inte alls. Har inget problem med att vara den som drar in mest.
Man bör få göra det man tycker känns rätt. Happy wife = happy life.
Sedan barnen flyttade för 20 år sedan ökar gemensamma sparkontot lite varje månad ändå. Vi har helt gemensam ekonomi.
Mest pengar när man dör vinner inte!.
Personligen tror jag inte det är bra att plocka ut enskilda delar i ett liv och utifrån det avgöra om livet är jämlikt eller inte. Se till livet som helhet, bidrar din partner till det och på vilka sätt? Kommer du fram till att du inte tycker att dina partner bidrar till ditt liv eller som helhet betydligt mindre än dig så väcker det naturligvis frågor.
Ser vi till det ekonomiska har jag och min fru nästan alltid haft väldigt stora skillnader i inkomst åt båda hållen. Åt båda hållen har dock den som för tillfället tjänat mindre bidragit till att den andre kan tjäna mer på olika sätt
Fundera också på om det verkligen handlar om rädsla,oförmåga, osäkerhet etc. Det kanske handlar om vilja och att ni vill, prioriterar och värderar olika saker. Har ni samma mål med livet och hur det ska se ut? Vill ni och trivs med helt olika saker väcker det naturligvis också frågor och beslut som måste fattas.
Rent genrellt så tror jag inte att tjata eller “tvinga” igång förändringar fungerar särkilt väl. Hjälpa, pusha och uppmuntra egna handlingar och val för att hålla i gång momentum absolut. Den stora frågan för dig kanske inte är hur du kan förändra din partner utan om du kan acceptera henne som hon är?
Så kan man så klart resonera om allt i en relation, men om en part inte drar sitt strå till stacken så att säga så kanske den personen måste anstränga sig lite mer?
Eller att den som har känslan äger den. Om någon känner att någon annan inte tillför nog är känslan fortfarande inom personen. Är en känsla och inte en sak fråga helt enkelt. Och känslor har många lösningar som tur är
