Intressant sammanfattning men jag har inte lyckats hitta något grattis alternativ till artikeln som de har skrivit inom ämnet.
Bland annat skriver de,
Par som har gemensam ekonomi har färre ekonomiska konflikter än de som har delad eller delvis delad ekonomi. Men för yngre par är det tvärtom, visar en studie från Stockholms universitet som bygger på nya data från Sverige.
Att ha delad ekonomi kan betyda att man har sämre kommunikation i relationen eller att en partner har mer behov av ekonomisk självständighet. Gemensam ekonomi kan istället vara ett tecken på stabilitet, kommunikation och så kallad ”team-känsla”, säger Linda Kridahl, forskare vid Demografiska avdelningen vid Sociologiska institutionen på Stockholms universitet och en av författarna till studien som publicerades nyligen i tidskriften Journal of Social and Personal Relationships.
Det går dock inte att säga säkert om det är hur paren organiserar sin ekonomi som påverkar uppkomsten av ekonomiska konflikter eller tvärtom.
Forskarna fann även att par som har svårigheter att få ekonomin att gå ihop i slutet av månaden, har fem gånger så hög sannolikhet att uppleva ekonomiska konflikter.
Frågan är vad som är hönan och vad som är ägget här. Titeln insinuerar att gemensam ekonomi skulle ge färre konflikter.
Min egna tanke är kanske att par som har förre konflikter tenderar att enklare gå över till en gemensam ekonomi. Eftersom konflikterna är få är det ju inget problem att “släppa kontrollen” som gemensam ekonomi innebär.
Man får ju anta att personerna har separat ekonomi innan de träffas. Sedan träffas de; och har antagligen separat ekonomi åtminstone första veckan (eller? ). Sedan når man någon form av fas där man “rullar” in i gemensam ekonomi. Kanske börjar man dela på hyran, kanske börjar man dela på matinköp, osv. men väntar lite med andra mer personliga kostnader. I denna process tänker jag att en person som är mer egoistisk, mer defensiv och på sin vakt, och mer misstroende mot andra människor (i allmänhet) kanske bromsar denna process, och kommunikativa personer med tillit har enklare att gasa på. Min erfarenhet av personer är att kommunikativa personer som också har tillit till andra är betydligt färre konflikter med och enklare att ha att göra med. Både i arbetslivet och privat.
TL;DR
Jag tänker att det mycket väl kan finnas en korrelation mellan gemensam ekonomi och färre konflikter. Men inte nödvändigtvis ett orsakssamband att gemensam ekonomi → färre konflikter. Snarare tvärt om så att färre konflikter → gemensam ekonomi
Som påpekats är det antagligen sannolikt att de som har större skillnader i synen på ekonomi och/eller är mer måna om att skydda sin ekonomi snarare än att dela med sig också är de som har just delad ekonomi eftersom de har fler konflikter. Snarare än att om man slumpade 1000 par att ha delad eller gemensam ekonomi så skulle det bli mer konflikter i den delade gruppen.
Jag och min fru har haft många konflikter kring ekonomin och kör delad ekonomi just därför. Skulle vi ha gemensam ekonomi skulle det bli ännu fler konflikter.
Vi delar alla gemensamma kostnader rakt av, men jag vill inte ha 100% delad ekonomi just för att jag aldrig kan tänka mig att ”råka” konsumera andras pengar.
Det känns inte heller på samma sätt när man ger presenter till varandra om allt går till samma konto. Så funkar jag iallafall.
Vi har gemensam ekonomi, och på ett sätt håller jag med. Men, å andra sidan så tvingar den att ge mer personliga presenter, när pengavärdet på presenten saknar betydelse (eller snarare en dyr “onödig” present gör motparten “irriterad”).
Nyfiken på om ni har olika hög lön och trots det delar 50/50 (rakt av) på gemensamma kostnader? Det skiljer 6000kr mellan min och sambons lön och vi kör procentuell fördelning av de gemensamma kostnaderna, men inte friktionsfritt
Personligen förstår jag inte varför man tror att dela ett liv ihop skulle bli enklare om man inte delar ekonomi.
Jag tänker att kan man inte lite på ens partners ekonomiska val bör man se över sitt val av partner.
Men jag har en ganska konservativ syn på partnerskap. Mycket kan hända i ett liv och kan jag inte dela med mig när jag ligger på plus varför skulle min partner ta hand om mig när jag ligger på minus?
Jag är ju iof även av synnen att äktenskap är en konstruktion för barnen och inte än för dom två vuxna människor som ingår avtalet om giftemål.
Vi har hängt ihop i tjugo år och i perioder har jag 10’ mer och ibland 5’ mindre. (Har eget bolag) Just nu ligger vi relativt jämnt, det skiljer bara ett par tusen netto.
Så klart att vi har haft diskussioner där vi har varit oense. Men i slutändan har vi ändå kommt fram till att vår relation är mer värd än att var och en för sig har en massa nollor på kontot.
Det är ett givande och tagande, själv vill jag alltid hålla mig på nivån att kunna bibehålla samma levnadsstandard om vi skulle separera. Att leva på någon annan ligger inte för mig. Då betalar jag hellre en större del.
Det behöver inte handla enbart om att inte lita på partnern. Det finns en del andra fördelar med att inte ha gemensam ekonomi. När man betalt alla räkningar (enligt uppgörelse lika eller efter nettoinkomst etc.) så ger det frihet att sen göra precis vad man vill med resterande kapital. Spara mer eller mindre, köpa saker som partnern tycker är onödigt. Man slipper sådant tjafs eller skuldkänslor om man köper något man vet att partnern tycker är totalt onödigt. Den ena kan vara mer sparsam, och trivas mer med detta, partnern kan slösa mer och trivas mer med detta etc. Sen när det kommer till presenter så känns det bättre att köpa presenter till varandra med egna pengar istället för med gemensamma pengar.
Jo man kan absolut se det så. Håller bara inte med om att det är en önskvärd relation. Eller ens om det går att klassificera som ett partnerskap. Skulle nog mer se det som att bo ihop med mitt kk tills jag hittar något annat.
Att gå ihop med en annan person skapar massa fördelar om man kan lita på varandra. Jag och min fru har avlagt ett löfte om evig lojalitet. Detta gör att vi kan bygga långsiktiga bra konstruktioner som jag eller hon i det korta perspektivet blir förlorare på men som båda vinner på i det långa.
Men nog mer en fråga på hur man ser på livet och partner bildning. Jag är gift med min fru för att det är en effektiv organisationsform för familjebildning.
Ja det låter ju bra i teorin, inledningsvis, med tiden kan verkligheten bli en helt annan. Men det kan fungera helt olika för olika personer. Det finns fördelar med bägge modellerna angående gemensam ekonomi eller inte.
Det fungerar alltid om båda parter lever upp till vilkoren i avtalet. Men det kräver arbete från båda sidor som är jobbigt och komplicerat. Klarar man inte av delad ekonomi klarar man inte av att hantera övriga svåra frågor som uppstår under livets gång.
så ser iaf jag på saken. Men har som sagt inte en klassiskt svenskt liberalsyn på partnerskap. Jag tror den svenska modellen bara leder till misslyckanden och bitterhet.
Tycker att du är för kategorisk här, tänk på att alla fungerar lite olika och också vad gäller relationer. Hur länge har du varit gift? Man kan även tänka annorlunda när man varit i en eller flera relationer länge och sett hur det utvecklats från förälskelse tills att det börjar knaka i fogarna och hur det fungerar i ekonomin blir en allt viktigare parameter. Det kan också vara ett problem om det skiljer väldigt mycket i hur hög inkomst man har, om den ena är spara, en andra slösa etc.
Jag tänker lite rationellt här som ingenjör och kan man faktorisera bort framtida framtida problem genom ett bra upplägg med gemensam ekonomi eller inte, så kan detta vara något väldigt bra för relationen. Och att då olika relationer landar i helt olika svar och lösningar på frågan, inget behöver vara bättre eller sämre just för de olika relationerna då alla som sagt fungerar lite olika. Vissa tolkar det även som att man inte riktigt älskar varandra om man har delad ekonomi, men det kan ju vara precis tvärtom, man älskar varandra och vill fortsätta så utan risk för att delad ekonomi bidrar till att förändra detta…
Om man har såna stora skillnader i synen på ekonomi så lär det ledda till slitningar på ett eller annat viss på sikt. Det gäller exempelvis vid val av semester, inredning, prylar samt kläder till barnen, bostad osv.
Ja visst kan det bli så. Men det kan det väl även bli vid delad ekonomi? Bara för att man kommit överens om detta så innebär det ju inte per automatik att man inte kan reta sig på sådana skillnader som man kanske inte riktigt gillar att gå med på.
Absolut, därför jag tycker man ska ungefär samma syn på ekonomi och levnadsstandard. Sen är delad eller gemensam ekonomi mer än fråga om vad man trivs bäst med.
Jag förståt helt hur du tänker och du har vissa poänger. Men jag ser det som två delar och båda behövs.
Del ett är attraktionskraft hos båda parter och förmågan att behålla den över tid. Detta för att relationen ens ska bli av i första början
Del två är att summan av bådas insatts måste vara netto possetiv. Annars står alternativet att bryta upp vid dörren förr eller senare som ett mer attraktivt alternativ.
Och detta skiljer sig mellan individer vad som är rätt. Men när det kommer till barn är frågan för mig glassklar. Jag har en skykdighet mot mina barn att övervinna alla motgångar med min fru för deras skull. Och det gör enligt mig bäst genom att hantera alla problem i ett tidigt stadium. Och delad ekonomi gör att problemet växer istället för att hanteras över långa perioder.
Jag har vart gift sen 3 år och levt ihop sen dag 1 för 7 år sen typ.
). Sedan når man någon form av fas där man “rullar” in i gemensam ekonomi. Kanske börjar man dela på hyran, kanske börjar man dela på matinköp, osv. men väntar lite med andra mer personliga kostnader. I denna process tänker jag att en person som är mer egoistisk, mer defensiv och på sin vakt, och mer misstroende mot andra människor (i allmänhet) kanske bromsar denna process, och kommunikativa personer med tillit har enklare att gasa på. Min erfarenhet av personer är att kommunikativa personer som också har tillit till andra är betydligt färre konflikter med och enklare att ha att göra med. Både i arbetslivet och privat.