Vi är ett par där jag tjänar 60/mån och min sambo tjänar 90/mån. Hennes löneutveckling lär fortsätta uppåt snabbare än min framöver också. Vi har liknande sparande och äger idag en bostad 50/50.
Märker mer och mer att hon vill ha mer lyx där jag känner att det börjar emot. Det gäller exempelvis boende på resor, restaurangbesök och vardags saker som att handla på Willys vs Ica/Coop.
Vill inte ha delad ekonomi, vi har pratat om att det kanske blir aktuellt först när man har barn ihop och det är säkert 5 år bort.
Vi pratar om att hon ska ”sponsra” lite när hon vill ha lyx. Exempelvis en vanlig middag på en resa kostar kanske 200-800/var och hon vill lyxa till det, då skulle hon skjuta till med mellanskillnaden på något sätt. Samtidigt känner jag att det tar emot, jag vill inte ta hennes pengar, men jag har ju inte råd med lika mycket lyx. Vill inte tappa mitt sparande.
Jag tror inte på den modellen. Däremot är det bra att ha en överenskommelse av något slag. Kanske kan “lyxen” begränsas till en gång i veckan? Gällande specifikt boende på semestern kan man förstås dela upp det annorlunda. Det är en större kostnad som kommer ganska sällan. Att hålla på så med allt uppfattar jag som överdrivet.
Vi handlar mycket begagnat hemma och jag försöker “predika” för att göra det. Om min sambo nödvändigtvis vill köpa vissa saker nya eller onödigt dyra brukar jag avstå från att vara med och betala dem. Det händer inte jätteofta men just i relation till barnen har det förekommit.
Att olika matbutiker skulle skilja sig åt på ett sätt som gör det rimligt att kalla det ena lyx uppfattar jag är en konstig idé. Det är klart att om du handlar på en butik med en massa manuella diskar och specialsortiment så är det kanske lite finare men 80-90% av sortimentet är ju kvalitetsmässigt identiskt. Det handlar främst om hur mycket personal man har i butiken som förväntas tillhandahålla så kallad service. Klarar man sig utan den så är det smartare att handla där det är billigare.
Jag tror inte på den modellen. Däremot är det bra att ha en överenskommelse av något slag. Kanske kan “lyxen” begränsas till en gång i veckan? Gällande specifikt boende på semestern kan man förstås dela upp det annorlunda. Det är en större kostnad som kommer ganska sällan. Att hålla på så med allt uppfattar jag som överdrivet.
vardagslyxen är nog minsta problemet där känns det väl underkontroll. Men märker bara att det blir mer och mer
Vi handlar mycket begagnat hemma och jag försöker “predika” för att göra det. Om min sambo nödvändigtvis vill köpa vissa saker nya eller onödigt dyra brukar jag avstå från att vara med och betala dem. Det händer inte jätteofta men just i relation till barnen har det förekommit.
Jo vi gör det också, men när hon vill köpa en lampa för 30k blir jag inte supertaggad…
Att olika matbutiker skulle skilja sig åt på ett sätt som gör det rimligt att kalla det ena lyx uppfattar jag är en konstig idé. Det är klart att om du handlar på en butik med en massa manuella diskar och specialsortiment så är det kanske lite finare men 80-90% av sortimentet är ju kvalitetsmässigt identiskt. Det handlar främst om hur mycket personal man har i butiken som förväntas tillhandahålla så kallad service. Klarar man sig utan den så är det smartare att handla där det är billigare.
Konstigt nog så skiljer det sig drygt 30% på varor från coop/ica jämfört med Willys. Så att handla regelbundet på Ica för att det är “roligare” innebär typ 2000kr mer i månaden på mat. Detta är bara min uppfattning när jag jämfört priserna lite snabbt på de olika mataffärerna vi har nära oss.
Ja, prisskillnaderna kan ju vara olika på olika orter. Willys har en mer enhetlig prisbild medan ICA är överdyra på orter där många välbeställda bor och har mer rimliga priser på andra ställen. Gällande varornas kvalitet är dock skillnaden obefintlig eller marginell. Du skulle behöva besöka Östermalmshallen eller något liknande ställe för att få en skillnad i reell kvalitet. Det finns alltså självklart både dyrare/bättre och billigare/sämre varor men dessa kan du hitta i princip i alla butiker.
Svår fråga. Jag tror det är svårt med ett bra svar om man vill ha delad ekonomi. Rent krasst är det nog så att delad ekonomi innebär att hon har mer manöverutrymme för lyx och du får bestämma dig för om du vill ta emot gåvan eller inte, samt njuta av er snygga nya lampa.
Vi har stora löneskillnader i vår ekonomi, men har semi-delad ekonomi. Vi ser till att båda har lika mycket kvar efter investeringar, buffertsparande, löpande sparande till resor, räkningar och andra gemensamma projekt. Vad man gör med “sina” fickpengar bestämmer var och en själv. Det betyder att min man kan “bjuda” mig på middag om han vill ibland eftersom jag är för snål medan jag kan köpa saker till trädgården. När vi får löneförhöjning eller byter jobb går minst 50% av bådas extra nettointäkt till mer investeringar, på så sätt ökar våra investeringar men vi får också mer pengar över.
Min sambo och jag fördelade gemensamma utgifter proportionellt efter nettolön, dvs lightversion av delad ekonomi. Vi tyckte det var rimligt eftersom det blir lika stor uppoffring för båda parter (givet att ni jobbar ungefär lika mycket).
Min sambo och jag fördelade gemensamma utgifter proportionellt efter nettolön, dvs lightversion av delad ekonomi. Vi tyckte det var rimligt eftersom det blir lika stor uppoffring för båda parter (givet att ni jobbar ungefär lika mycket).
Jag har inte rätt till det tycker jag, hade det varit tvärtom hade jag inte accepterat det
Det är väl inte så märkvärdigt, vill hon ha en lampa för 30k så får hon betala den?
hehe helt rätt, men om vi behöver en lampa bör ju jag betala en “rimlig” peng ju? I vårt fall köpte vi en lampa för typ 10k som jag betalade halva på och sen när hon kom och ville ha en dyrare sa jag ifrån och hon fick betala den själv
En rimlig lösning enligt mig är att hon bjuder eller betalar när hon vill lyxa. Är du inte bekväm med kostnaden, tacka nej. Vill hon ändå göra eller köpa saker så bjuder hon eller gör det själv.
Vi har stora löneskillnader i vår ekonomi, men har semi-delad ekonomi. Vi ser till att båda har lika mycket kvar efter investeringar, buffertsparande, löpande sparande till resor, räkningar och andra gemensamma projekt. Vad man gör med “sina” fickpengar bestämmer var och en själv. Det betyder att min man kan “bjuda” mig på middag om han vill ibland eftersom jag är för snål medan jag kan köpa saker till trädgården. När vi får löneförhöjning eller byter jobb går minst 50% av bådas extra nettointäkt till mer investeringar, på så sätt ökar våra investeringar men vi får också mer pengar över.
Hmm klurigt, känner väldigt starkt för att jag inte vill ta hennes pengar och tycker vi båda tjänar rätt bra så om vi inte har råd med sparande har vi för mycket utgifter. Däremot blir det lite klurigt framförallt på resor när hon tycker att man ska testa den bästa restaurangen även om den kostar flera tusen.
En rimlig lösning enligt mig är att hon bjuder eller betalar när hon vill lyxa. Är du inte bekväm med kostnaden, tacka nej. Vill hon ändå göra eller köpa saker så bjuder hon eller gör det själv.
Men är det hållbart då? Känner mig rätt obekväm med att hon ska bjuda. Hon är helt ok med det, så kanske får bli nån form av det.
Frågan är om du skulle njuta av dessa resor, mat osv om hon bjöd?
Om så inte är fallet kan väl hon göra den typen av aktiviteter hon är road av själv eller med någon annan sen gör du och hon det ni båda är roade av tillsammans.
Finns ett antal avsnitt i Ramit Sethis pod I will teach you to be rich som lyfter precis det här, så där kanske du/ni kan få lite inspiration och/eller tankespjärn. Minns inte på rak hand exakt vilka avsnitt dock.
Förstår dig, men har inte heller något bra förslag på lösning om ni vill fortsätta med separerad ekonomi. En tanke bara: det kanske är värre för henne att känna att du håller henne tillbaka än att hon lägger på lite extra för saker som hon uppenbarligen vill göra tillsammans med dig? Sen ska man inte glömma att många människor mår bra om de får ge saker till människor de tycker om. Ta inte bort det från henne om hon vill det.
Hade min sambo velat ha lampor som är så exklusiva hade hon fått stå för dem.
Ungefär som att jag inte kräver henne på pengar för att jag petar in “smarta” glödlampor överallt, något hon inte är så intresserad av
Det är svårt att få en rättvis fördelning i ett förhållande tyvärr, ganska få av mina vänner som har exakt lika lön. En sämre lön behöver ju inte betyda att man arbetar olika hårt, det kan vara så enkelt som att vara i olika branscher eller att man arbetar i privat/offentlig sektor. Klart jag skulle vilja att min man tjänade mer, gärna mer än mig, för jäklar vad vi skulle investera då Men nu har han ett jobb han trivs med och är glad över att gå till och jag “råkar” ha en personlighet med mycket driv som alltid strävat högre. Hade varit jobbigt med två av mig i relationen. Det betyder ju inte att min man förtjänar att ha en sämre tillvaro än mig. Vi är ju ett team (tills den dagen vi skiljer oss, då får han klara sig bäst han vill ).
Jag är tråkig ännu en gång och anser att är man tillsammans och bor tillsammans o h allra helst om man har barn tillsammans sä finns det inget mittoch ditt.
Alla pengar in i samma soppskål och att man utifrån det diskuterar sig fram hur man skall sköta den gemensamma ekonomin.
Och det kan nog vara så krasst att om den ena är en spara och den andra en slösa… ja då kanske man inte passar tillsammans.
).