Hej! Jag har levt tillsammans med en man i snart 3 år. Vi har har vart sitt barn från tidigare relationeer. Vi har köpt hus sedan 1 år tillbaka.
Vi har svårt att komma fram till hur vår gemensamma ekonomi ska se ut. Min sambo har det bra ställt. Han har en månadsinkomst på 95k i månaden och jag 26k. Vår dilemma är att han har svårt att förstå det stora ekonomiska gapet mellan oss. Han förväntar sig att vi ska dela 50/50 på allting trotts hans väldig höga inkomst.
För mig är det inte rimligt eller rättvist. Han tycker att han kan bidra med kläder och saker som barnen behöver. Och det kom efter att jag tog upp ämnet. Jag tycker att procentuellt delning hade varit rimligt eller att han står för de flesta gemensamma kostnaderna vi har tillsammans. Känns inte jämställt och jag känner mig så underlägen. För i slutändan så har han mycket mer att tillgodose sig själv medans jag måste vända och tänka på varje krona.
Om ni delar liv, hus, och det finns barn med i bilden känner jag spontant, utan att veta mer om er, att din partner åtminstone borde gå med på en procentuel fördelning.
Vi har valt att dela på inkomster och utgifter vilket jag tycker är rimligt. Nu har vi gemensamma barn och det skiljer inte så mycket på våra löner som det gör hos er.
Investerar man i ett förhållande behöver man ge och ta på alla plan. Fortsätt bearbeta din partner mot en mer rättvis fördelning.
Det finns ingen universell rätt eller fel i detta sammanhang. Vissa par föredrar att ha delade ekonomier, medan andra inte gör det. Det centrala är att hitta en balans som är ömsesidigt acceptabel. Att en part lever på marginalen och en annan ett liv i lyx skulle förmodligen upplevas som påfrestande för de flesta förhållanden.
Innan min sambo och jag fick barn delade vi våra fasta utgifter proportionellt. Med tanke på att jag hade en betydligt högre inkomst än henne, ansvarade jag för de större utgifterna. Använde samma princip när jag tidigare delade bostad med en rumskamrat. I det fallet var hon student och jag hade en fast anställning, så vi delade hyran proportionellt.
Under de senare åren har vi börjat dela utgifterna mer jämnt. Min sambo har avancerat i sin karriär och har nu en högre lön än mig. Dock får jag en utdelning som nästan motsvarar en årslön varje år. Den delen går in på Avanza-kontot som jag förvaltar. Hon har noll intresse för privatekonomi men vi ser det här som ett 50/50-ägande.
Med det sagt skulle jag aldrig vilja ha en fullständigt delad ekonomi där allt går in på samma konto. Det skulle sannolikt resultera i högre krav från min sida, där jag skulle vilja godkänna varje köp i princip. Jag är mer ekonomisk (mer av en Spara) än min sambo. Vårt förhållande mår med andra ord bättre av att ha våra separata konton där enbart en viss del går in på ett konto som hanterar fasta utgifter.
Efter 3år tillsammans, med barn i bilden och med de löneskillnaderna låter 50/50 som en skev fördelning i mina öron. Det hade definitivt skavt inombords om det vore jag.
Egentligen är väl 50/50 extremt jämställt. Vad är orsaken till snålheten gubben kör med? Min sambo och jag hade separat ekonomi, av andra orsaker och trivdes bra med det, men vi hade snarlika inkomster. Kan förstå att det blir väldigt skevt eftersom ni har så väldigt olika inkomster.
Varför inte köra allt i en pott istället? Varför vill han inte det? Om det vore omvända roller, hur hade ni velat ha det då?
Procentuell fördelning vore ju okej, men går han med på det?
50% för dig är 13 000
50% för honom är 47 500
Med ert upplägg, så blir ni ju väldigt begränsade av din lön, säg när ni ska spara ihop till en resa eller större köp.
Jag och min fru kör procentuellt, trots att vi är gifta. Det har funkat jättebra och ger oss en viss integritet med ”egna” pengar. Allt vi köper gemensamt är med procentuell fördelning.
Förklara till honom, att det begränsar er. Hur ska ni annars göra om ni vill resa ihop, köpa möbler osv?
Jag blir bekymrad utifrån hur du beskriver din partners inställning, det är det första jag vill säga. Hur man ska lösa vissa nyanser är en sak men här är ju skillnaderna i inkomst mycket stora.
Det finns för mig två perspektiv på den ojämlikhet som uppstår av detta:
Vad det gör med din känsla av autonomi och frihet i er relation.
Vad det sätter dig i för position om ni separerar
Om jag var i din partners skor hade jag velat:
Att du ska ha ungefär motsvarande möjligheter som mig att leva ett gott liv utifrån vår samlade situation. För mig innebär det att man delar på kostnader proportionellt och att man säkerställer att du har möjlighet att ha en egen buffert och ett långsiktigt sparande
Förstå vad som händer om ni en dag separerar. Har du råd att bo kvar i huset med ett barn? Hur ser din pension fall ut efter 20 utan eget sparande? Även detta är något en jämlik relation bör ta hänsyn till.
Jag har min partner delar procentuellt och har ett extra stort fokus på att hon kan spara.
Det vore såklart intressant att höra mer om din partners bevekelsegrunder för att känna som han gör. Upplever du att du känner till dem eller är detta bara ett svårt ämne?
Önskar dig stort lycka till, men jag hoppas du inte lämnar saker i detta tillstånd.
Hur gick snacket innan ni bestämde er för att flytta ihop?
Hur ser boendet ut, äger och betalar du för halva bostaden?
Vad gör din sambo med de pengar som han har att röra sig med efter att han betalt lika mycket som du?
Vad är era långsiktiga planer tillsammans?
I dessa situationer vill man ju helst komma med mer positiva råd… Men, jag antar att detta måste ha fått dig att reflektera över vad han egentligen vill med relationen och hur hans inställning till ditt långsiktiga välmående ser ut? Det skulle i alla fall jag ha svårt att inte tänka på. Det känns som du lever i en kuvad situation, så som du formulerar dig. Det är aldrig bra.
Du får helt enkelt säga till honom att ni måste sälja ert boende och flytta till en mindre lägenhet (förslagsvis en tvåa) då det är vad du har råd med utifrån din lön. Jag förstår inte denna oförståelse som verkar finnas hos vissa partner, både män och kvinnor.
Tråkigt att höra. Han verkar sakna insikt i hur trevligare ni kan ha det, om han släpper lite på ”mitt och ditt” tänket.
Det är faktiskt väldigt attraktivt, att vilja hjälpa varandra och bjuda på grejer. Det ska inte vara grunden i en relation, men det är banne mig attraktivt
Det hade gynnat er båda, men framförallt honom om han gick till botten med hans inre känslor. För det begränsar honom.
Finns inget rätt eller fel här, utan är en del av de saker ni måste fundera ut som par.
Olika par sätter olika gränser inom alla möjliga områden, alkohol, tobak, umgänge med andra, frånvaro från hem/familj osv osv.
Ekonomi är en annan där ni måste göra det som funkar bäst för er.
Din sambo kanske inte alls är intresserad av att dela med sig av den inkomst som med största sannolikhet är ett resultat av hårt jobb (och kanske utbildning) tidigare i livet. Det är kanske hans ingångsvärde i relationen överlag, och således helt ointresserad av att ge bort detta.
Kan också vara så att din sambo helt enkelt är “clueless” och inte kan se det från ditt håll och kan tänka sig en annan fördelning.
Använd dock inte “jämställd” eller motsvarande termer då det inte har med saken att göra.
Jag får många tankar i huvudet av ditt inlägg:
Hur bodde ni tidigare? Vem var drivande i att köpa hus? Äger ni det 50/50? Om han hade liknande inkomst som din - skulle ni kunna köpa huset då? Jobbar ni båda heltid? Hur fördelar ni hemarbetet? Hur fördelar ni ansvaret för barnen?
Jag hade ”aldrig i livet” satt mig i din sits, så jag är mest förvånad över att du befinner dig där o blir nyfiken på vägen dit.
Det är inget fel i att det går bra för honom. Tvärtom jag är glad för hans skull. Men jag anser inte att man ska tänka såhär när man är en familj och planerar framtid och barn tillsammans
Men vad gör han med pengarna?
Bygger han sparande och i övrigt konsumerar på samma nivå som du, eller unnar han sig en helt annan levnadsstandard?
Dvs är ditt problem att han har mer pengar i madrassen, eller att han inte delar med sig?
