Önskar er input, vad anser ni här i forumet? Samboende par sedan 2 år, tillsammans i 5. Flyttade ihop i brf 50% ägande och lika stor betalad insats var ur egen ficka. Med sig två barn var och köpte således brf där de alla skulle få plats.
2 år senare har den enes nu myndiga barn oväntat flyttat/ valt bo heltid hos mamman. Lägg till inflation, rörliga räntor… den ena parten vars barn flyttat tjänar netto ca 34% mer och betydligt större sparkapital. Den parten betalar 22% mer på löpande kostnader, lån, ränta osv. och upprepade gånger så är denna sur och känner sig som en kassako. Hen har ca 24 000 sek kvar på sin lön med detta upplägg efter gemensamma utgifter och den som tjänar mindre har ca 16 000 sek kvar efter gemensamma kostnader. Är det för mycket begärt att den som tjänar mer betalar lite mer trots att det bor bonusbarn där lite mindre än halvtid. De köpte ändå brf tillsammans gemensamt lån och nu står ett rum tomt sedan barn flyttat ut…
Tyckte ni att den ena parten istället bör ha 26 000 kvar och den andra parten 14 000 kvar, när de lever och har för avsikt att fortsätta leva tillsammans, bara för att var och en ska göra rätt för sig utifrån hur mycket det kostar att leva? Vad är rimligt?
Min åsikt är att personen medvetet har valt att flytta ihop med någon som har barn sedan tidigare, och därför bör agera som om de vore en familj. Så hur skulle ni gjort om barnen som bor hemma var gemensamma?
Jag skulle personligen aldrig försätta mig i den situationen, men om man gör det så är det vad som gäller.
Man kan självklart prata om det men är ni inte överens så gick ni gick ju båda in i det här upplägget ihop och valde 50/50 om man bortser från det känslomässiga och ser det rent avtalsmässigt så kan man tycka att ni gott kan behålla upplägget så länge ni bor kvar och ni inte kommer överens om annat upplägg. Att livet händer rår ju ingen för och det kunde hänt vem som helst av er eller båda. Vem som tjänar mer eller mindre av er har väl inget med saken att göra om ni inte väljer att slå ihop ekonomier. Däremot kanske det är läge för att ta snacket om ”downsizing” eftersom förhållandena och behoven förändrats. Vilket upplägg ni kommer fram till framgent är upp till er.
Med två barn var från tidigare relationer så har ni båda erfarenhet av att avsikt och intention att leva tillsammans inte alltid räcker. Därför är det inte heller konstigt om man väljer att vara försiktig med sin ekonomi, särskilt om man är den som har mest att förlora.
Prata om det? Om det är någon som är sur och inte gillar läget (hänger inte med på om det är du / din sambo eller vem som tjänar mer eller vem som har barn) men oavsett, om man inte kan komma överens så / komma vidare får man fråga sig om man ska vara kvar i förhållandet, oavsett vad ett gäng människor på ett forum tycker. Det är ni som ska må bra i er livssituation.
Sen kanske det är dags att flytta om ett rum står tomt?
Det här kanske ni egentligen skulle ha pratat om innan ni flyttade ihop. Det är inte helt oväntat att barn flyttar ut, förr eller senare.
Jag tycker att man är EN familj när man bor ihop och då bör ha gemensam ekonomi. Samtidigt - det blev jätteskevt när jag och mitt ex hade det, främst pga helt olika syn på ekonomi. Det borde vi ha pratat om innan vi flyttade ihop.
Om jag skulle flytta ihop med någon igen (vilket känns helt orealistiskt) så skulle jag vara väldigt skeptisk till gemensam ekonomi, pga tidigare dåliga erfarenheter.
Jag har nog inget bra råd till er, men att ni har 40 000 kr kvar att leva på efter gemensamma kostnader låter som en fin ekonomisk situation. Trist att ni inte verkar kunna ha en bra kommunikation kring det.
Jag hoppas ni kommer fram till en lösning som ni båda är nöjda med.
Det finns ju andra kostnader utöver boendet. Tanken med att leva tillsammans är att man ska ha liknande standard. Det får man inte om det bir så att den andra har mycket mer kvar än den andre efter att utgifterna är betalda. Det bästa man kan göra är att justera de fasta utgifterna och om det inte räcker, de rörliga utgifterna. Ta eran grundllön. Slå ihop den , för att räkna hur mycket procentuellt ni tjänar av hushållets totala inkomst. Så om du har 40%, så blir det de fasta utgifterna (utöver ränta+amortering) gånger 0,4. Så är era fasta utgifter (el, bredband, månadsavgift) är 10000 kr, så betalar du 4000 kr och han 6000kr.
Min fru var student när jag träffade henne medan jag var etablerad. Självklart så betalade hon mycket mindre. För ett år sen så gick hon om mig i lön och då fick hon betala mer.
Anledningen att vi körde det upplägget var att ha en begränsande mekanism för den parten som tjänade mest. Den personen kunde helt enkelt inte spendera upp sitt överskott, utan att betala också mer procentuellt.
Precis jag siktar på 50/50 nästa flytt. Jag går ner på sambons nivå och flyttar allt kapital till indexfonder. Helst flyttar vi till HR så frigör jag allt. Annars håller jag på och sponsrar sambon mer än jag har lust med.
Jag kanske var otydlig men det jag menar är att det behöver inte vara självklart att den med lägre inkomst ska lyftas upp till högre nivå. Det är valfritt om man vill göra så, eller så gör man det inte.
Inte det skönaste man kan va men rättvist blir det. Har alldeles för många i bekantskapskretsen som separerat för att jag ska hysa någon form av naivitet här.
Tack snälla för input. Självklart borde vi diskuterat allt detta innan mer ingående men nu blev det inte så. Och ja, vi har pratat men är inte överens. Därav vill jag rannsaka hur jag själv ser på det, genom att höra andras åsikter. Jag är den som tjänar mindre och därmed betalar lite mindre till hushållet, anser inte jag är girig som tycker min sambo ska bidra med lite mer än mig då han tjänar mycket mer. Jag ligger inte på latsidan utan söker också aktivt jobb med högre lön, är sparsam och bidrar med förmåner som kommer genom mitt jobb, ett nöje vi aldrig skulle ha råd med ens om jag tjänade lika mkt.
Jag förstår såklart att han önskar jag tjänat och bidragit lika mycket men borde man inte kunna lätta på en viss stress hos den andra, att tex kunna slappna av och inte jobba när man är sjuk, planera semestrar ihop. Osv. Genom att bidra med lite mer? Men så kanske många inte ser på det. Mycket vill ha mer?
Jag har föreslagit sälja och köpa mindre men lgh är svårsåld och har tappat mkt i värde.
Nåja… jag ville helt enkelt höra några utomståendes syn på detta, kan inte vara helt ovanligt. Och ja, vi borde absolut kunna hitta ett rimligt sätt anser jag med men uppenbarligen skaver det här åt båda håll och jag hoppas om jag vore den som tjänade 35% mer netto skulle unna min livskamrat,även om vi inte har gemensamma barn, lite lite ekonomisk lättnad.
Hur mycket mer betalar han av era fasta utgifter som det är nu? Som tidigare nämnts tycker jag att det är rättvist att betala fasta utgifter i proportion till nettoinkomst, möjligtvis kan man lägga på matkostnader. Detta skulle i så fall innebära att du betalar 42,5% och han 57,5%.
Missade att du skrev det i inlägget. Jag tycker att han borde betala 35% mer än dig, men vissa tycker att 50/50 är rimligt. Finns nog inget rätt eller fel.
Tack för din input. Jag håller med dig, är partisk. Men tycker jag har kompromissat att han betalar 22% mer men han återkommer vid flera bråk om att han är så upprörd över detta.
Jag förstår att åsikterna om detta är spridda och finns förmodligen inget rätt eller fel. Jag förstår han önskar att jag tjänade mer och jag önskar nästan han tjänade mindre så vi var på lika villkor, lika barn leka bäst om man nu inte vill dela med sig tänker jag. Bör tilläggas att innan vi flyttade ihop hade han ett kostsamt boende och jag hade ett boende som matchade min plånbok bättre. Han har alltså bortsett från räntehöjningar fått ett billigare boende och var glad åt det medans jag fick redan innan räntehöjningarna ett dyrare boende men högre standard.
Jag välkomnar alla åsikter kring detta då jag verkligen skulle vilja veta hur andra i samma sits gör eller skulle göra. Vi borde haft diskussionen innan men kunde inte tänka mig han tyckte vi skulle betala exakt lika mkt med den här inkomstskillnaden. Ges inte ett gemensamt lån grundat på bådas totala inkomst dessutom?
Om ni inte kan komma överens om en gemensam väg framåt, så kanske en tillfällig lösning vore att separera ekonomierna helt? Jag säger inte att det vore en bra ekonomisk lösning för dig, men det kanske sparar en hel del bråk, huvudvärk och konflikter?
Har du/ni lyssnat på Ramit Sethis pod I will teach you to be rich? Finns ett antal ansiktet som handlar om precis detta resonemanget, med olika partners den som tjänar mest. Tror att du kan få ytterligare tankespjärn om du lyssnar på nga av dem (går säkert hitta genom att skumma lite avsnittsbeskrivningar).
Ni är ju solidariskt ansvariga för lånet om ni båda står på det. Dvs kan inte du betala så får han betala. Det du nämner , bråket kring pengar är fruktansvärt:( slår ju en kil in i ert förhållande, vilket leder på sikt att ni gör slut.
Hade han tagit upp det så kanske du inte hade valt att flytta ihop och köpa det här boendet.
Dock tycker ju han vad han tycker och jag ser ju Ingen väg framåt, även om du nu skulle få ett toppjobb och tjäna dubbelt så mycket som han gör. Grundinställningen tycker jag är osunt. Skulle ni köra 50/50 så blir ert förhållande ojämlik och du får så mycket mindre pengar att röra dig med. För min del är det här en dealbreaker då ett sånt bråk är otroligt avtändande och skulle sluka hela förhållandet.
För att han inte har lust att finansiera mitt liv, är det jag sammantaget förstår. Han tycker han förtjänar att behålla sina egna pengar. Men ja, då kanske man ska leva ensam eller bara flytta ihop om den andra tjänar minst lika mycket. Med facit i hand…
