Jag tycker i princip att vuxna människor ska bära sina egna kostnader, särskilt när man inte har barn ihop. Man får skaffa sig utgifter man har råd med. Alternativt slå ihop sina ekonomier helt och sluta prata ditt och mitt.
Förstår inte riktigt tänket att den ena partnern ska sponsra den andra, så länge den inte har någon form av tillfällig nedsättning eller möjligen om det är enormt stora skillnader och den ena tjänar 40-50 000 mer än den andra. Som vuxen människa med barn så har man ett ansvar att kunna finansiera sitt eget liv och inte hänga upp sig på att den andra får mer över. Det har inte med rättvisa att göra att man får olika summor över.
Tack, klarsynt inlägg och jag håller med. Därav söker jag åsikter eftersom jag egentligen vet vi har kärlek men den här diskussionen börjar även bli en dealbreaker för mig. Jag jobbar stenhårt, är inte oekonomisk, är ingen golddigger osv. Han tjänade också på detta ekonomiskt ända tills hans barn flyttade (i förtid) nu tjänar han inte på det i samma bemärkelse då han hävdar han kan bo i en etta. Och rent krasst, kan ju jag bo i en tvåa med mina barn. Som vi gjorde tidigare och leva sparsamt utan oro för att leva över mina tillgångar. Läge för att downsiza är det absolut men vi anser nog båda att vår lgh sjunkit mkt i värde vilket jag personligen känner jag nästan är beredd att ta men inte han. I slutändan handlar det om i mina ögon, att det inte ens är värt att leva med mig om han behöver dela med sig lite av sin höga lön. Jag tror han drömmer om att bli ekonomiskt oberoende och jag sätter käppar i hjulet för det. Själv drömmer jag om att ha en ekonomisk trygghet, dvs inte behöva oroa sig men också om kärlek och gemenskap.
Men för att sätta lite egna ord på det; Jag tänker att det är viktigt att man man fortsätter dela kostnader rättvist för det boendet (och/eller livsstilen) man gemensamt har gett sig in i, oavsett hur många barn som fortfarande bor kvar (eller hur mycket de äter osv). Så till vidare att båda klarar sig ekonomiskt (ni har ganska rejält överskott efter utgifter) så tycker jag inte att det finns en grund för att man ska kräva den andre på något. Det är däremot inte samma sak som att den med mer inte ska överväga att göra något för att hjälpa till. Kanske tar man lite mer räkningar, kanske tar man semesterutgifterna. Något som gör att det känns bra i hjärtat, helt enkelt
Absolut ett rimligt tänk om man inte riktigt ser sig som ett par. Men om man nu är ett par som varit ihop ett bra tag och planerar att leva tillsammans resten av livet så blir det rätt skevt om man betalar 50/50 för allt gemensamt om inte lönerna är rätt lika, det är trots allt en ganska stor skillnad på att ha t.ex. 5k över efter gemensamma utgifter och att ha 15k över. Jag hade åtminstone tyckt att det skulle kännas väldigt konstigt om jag hade råd med massa flashiga saker och inte min sambo.
Att helt slå ihop ekonomin är en lösning, gillar man att ha lite mer kontroll på sin ekonomi tycker jag själv om att betala gemensamma saker tillsammans och sen ha fickpengarna separat, man kan även ha ett gemensamt sparande till resor osv innan man “får ut” fickpengarna. Då undviker man onödiga konflikter runt upplevd ‘orättvisa’ i spendering* och man behöver inte ha skuldkänslor över lyxkonsumtion.
*) T.ex. om Spara och Slösa bor ihop, eller om en gör många små inköp medan den andra gör få men riktigt stora. Lätt att det blir konflikter då.
Jag tycker du framhäver bra nyanser här. Om fallet vore att den som tjänar mer, ibland tog lite större utgifter, tex semester, nöje osv för att det kändes bra och den har möjlighet vore det en annan sak. Jag har inte kännt den viljan fanns innan vi blir sambo så därav är det rimligt vi lägger uppdelningen på hushållsekonomin.
Hela detta resonemang håller jag fullt med om. Även han tror jag, OM vi varit gifta och haft gemensamma barn.
Nu är inte fallet så. Och uppenbarligen skulle han inte gifta sig med mig just av den anledningen.
Det kostar att börja om, ur flera aspekter, tänker jag. Och därav borde jag väl stå mitt kast och rätta mun efter matsäck. Jag skulle kunna göra det men då får vi prioritera bort gemensamma nöjen som jag har råd med pga han betalar lite mer till hushållet. Som vi alla vet så har räntorna skjutit i höjden och inflationen ett faktum. Det är inte synd om mig på något sätt men det är faktorer vi inte räknat med. Det finns mkt som kan hända, sjukdom, arbetslöshet osv för oss båda. I slutändan handlar det väl om att hålla någons rygg och känna ett vi tänker jag.
Jag tänker att man som vuxen har gjort en massa val, inklusive yrke, barn, utgifter, mm. Om någon har gjort andra val så innebär det inte per automatik att det är orättvist och att den med minst resurser ska kompenseras för det. Att i normalfallet klara av att finansiera sitt liv av egen kraft är en viktig värdering för mig.
Sen avskyr jag småsnålhet och skulle störa mig på att tex ha en partner som ville ha bensinpengar för en resa och liknande tjafs. Men uppehället löser man som vuxen på egen hand utan stödhjul av nån annan.
Jag kan dela hur vi har resonerat. Jag tjänar betydligt mer än min partner även om han också har ganska bra lön. Han har barn boende på 50%, jag är barnlös men vi planerar gemensamma barn i framtiden. Vi är inte gifta.
Just nu betalar vi 50/50 på löpande kostnader inklusive det som rör hans barn. Då bor vi just nu billigt på en nivå som funkar med hans lön. Om vi ska göra grejer, resor, aktiviteter som han tycker ”inte är värt det”. Så betalar jag en större del. Till saken hör att han haft ganska svårt att hålla i pengar så gemensam ekonomi har inte varit ett alternativ av den anledningen.
Nu håller vi på att köpa hus och kommer att ha högre kostnader under en tid. Det innebär att vi har bestämt att jag tar en större del av kostnaderna då han aldrig hade valt den typen av boende på egen hand eller med en partner med samma ekonomiska situation.
Kort kan man säga att vi delar kostnaderna när de var på hans ”spenderar nivå” men att jag tar mer nu när vi skalar upp.
Vi hade också svårigheter att komma överens om ekonomin i början (han ville dock aldrig att jag skulle betala mer utan det handlade mer om hans spenderande). Det finns bra samtalsstöd man kan ta till och det är absolut värt det!
Jag tänker att det är väl en bra början. Så får du och sambon se om det funkar för er. Ni kanske tycker det blir för trist och kommer överens om annat upplägg efter ett tag. Då slipper ni skavet i ekonomin.
Frågan är ju varför man är tillsammans. Att ta upp det när man bråkar är ju, en dealbreaker. Nu har vi iofs bara ena sidan av historien, men ekonomi är ju otroligt viktigt och ens värderingar måste stämma överens med den andre.
Hade @40pluskvinna vetat allt detta, så hade hon förmodligen dragit i handbromsen och aldrig flyttat ihop. Att det här problemet plötsligt dyker upp efter att mannens ena unga flyttar ut. Det blir ju bara ännu sorgligare.
@simino De flesta har nog inte räknat med 400% ökning av räntan på 2 år. Annars hade ju alla bundit på 1,17% i tio år =). Ditt resonemang påminner om den första bilden.
Frågan är varför @40pluskvinna ska ens vara ihop med hennes snubbe om man inte siktar mot jämlikhet i förhållandet. Det är lite som fortkörningsböter i Norge/Finland. Man räknar på årsinkomsten därför att det ska göra lika ont för en mångmiljonär som en som tjänar 300K.
Det är helt rätt. Bäst man delar upp ekonomin helt och hållet. Hushållssysslorna också. Han lagar sin mat till sina barn och du lagar mat till dina barn. Du säger nej till alla kostsamma aktiviteter. Då kommer han märka hur roligt han kommer ha det.
Jag har skrivit liknande i en annan tråd men modernt samboskap liknar i min värld ett informellt äktenskap.
Det innebär att man avser dela livet tillsammans tills vidare. Livet består av tid och ska man dela livet bör man offra lika mycket tid som sin partner, kostnader bör således delas proportionellt efter inkomst. Jag har inte varit i situationen själv men jag tänker att barn från tidigare relationer och deras kostnader följer med som en paketdeal.
Såna här trådar har varit uppe många gånger på forumet och det råder inga tvivel kring att det är olika åsikter, här som alla andra liknande trådar.
Men @40pluskvinna och hennes man behöver komma fram till en väg framåt, oavsett hur den lösningen ser ut. Ta ett ordentligt prat med honom, för detta kommer slita mellan er, känslan kring orättvisa eller att det är olika förutsättningar.
Hade jag vetat vi hade olika syn på detta hade vi förmodligen inte flyttat ihop. Men vi är många som försatt oss i denna situation av den anledningen att man inte vågar prata öppet INNAN och något som är sunt förnuft för den ene är inte alls det för den andra. Vi har båda gjort fel antaganden. Vi var oense om detta redan innan vi flyttade ihop men lgh var köpt. Då ansåg jag ännu mer han skulle betala mer pga myndiga barn med egna rum och mina barn som då skulle dela rum. Men jag använde aldrig det som argument utan kärnan i diskussionen har varit inkomstskillnaderna och kunna leva på hyfsad lika nivå, dvs roa oss tillsammans och äta samma mat, även om den för den sakens inte alls är jämnställt för då hade jag betalat ännu mindre.
Håller med om att snålhet i form av att kräva den andra på bensinpengar eller milersättning går bort. Därför har jag aldrig yppat mig om att han använder bilen för eget bruk säkert 40% mer som nästan skulle kunna motsvara det han betalar mer…per månad.
Summan blir väl…tänker jag för min del, att jag är hyfsat rätt ute och om det för honom är helt fel är det kanske inte passande att just vi lever tillsammans.
Jag och min fru brukar garva åt att jag efter andra date:n frågade om hon ville ha barn samt om hon skulle skriva på ett äktenskapsförord. xD. Ingen romantiker här inte, men hon visste redan vad hon gav sig in på =)
haha satan vilken snål gubbe. måste vara extremt trist att leva med någon man inte vill “sponsra”. Jesus alltså, rödare flagga än Kinas. Ja ja, dumpa och gå vidare?
Som sagt, jag uppskattar verkligen alla synvinklar på detta!
Jag brukar tänka hur det vore om det var tvärtom. Hur hade jag då känt mig? Kanske inte hade jublat men inte bråkat om det heller. Men om just att kunna bidra med lika mycket hade varit viktigt, hade jag från början valt bort alla som tjänar mindre än mig själv. På samma sätt borde jag själv ha valt bort alla som tjänar mer än mig. Spannet, på att börja om hade blivit ännu smalare om jag inte skulle ha sån ofantlig tur att bli kär i någon med just samma ekonomiska situation som mig själv.
Felet jag gjorde, var att anta att tillsammans kunde vi köpa det här boendet och leva gott båda två. Det baserade jag bla på vårt gemensamma lånelöfte och på att han vid något tillfälle uttalat sig om att vi skulle få en fantastisk ekonomi tillsammans och bo riktigt billigt
Vad jag inte förstod då var att han syftade på sig själv,inte på mig som skulle få en fantastisk fin lgh men betala mer än vad jag gjorde då. Fast vi blev sambo.
