Rubriken kanske låter jättekonstig men det är precis så det känns.
Den ekonomiska historien är egentligen ganska enkel. För dryga 15 år sedan började jag som nybakad ingenjör på Saab och ungefär samtidigt började företaget med sitt aktiesparprogram. Man kunde spara max 5% av lönen varje månad i Saabaktier, var man fortfarande anställd 3 år senare matchade företaget aktierna och allt landade in på ett konto (Computershare). Jag tyckte det lät intressant och jag hade så pass låga utgifter att jag med råge hade möjlighet att avvara 5% av min lön att köpa Saabaktier för, vilket jag fortsatte med under varje månad, i 12 år. Därefter lämnade jag företaget.
Jag var under dessa år givetvis inte ovetandes om att Saab hade en fantastisk aktieresa men det var först efter att jag 2022 slutade och flyttade aktierna från Computershare till en normal AF på Avanza och närmare följde värdeutvecklingen som jag insåg exakt hur mycket pengar aktierna var värda, 2025 passerade jag en ekonomisk milstolpe som inte ens 0.5% av Avanzianerna nått.
Under 2025 såldes den största delen av Saabaktierna, mycket av vinsten ligger nu på ISK i globala indexfonder, en hel del ligger i Lysa plus att det finns en rejäl krockkudde på Norwegians sparkonton. Fortfarande har jag enskilda aktier för långt fler miljoner än vad som är nyttigt med de största innehaven i Investor, Saab och IPC.
Från att inte ens tänkt tanken på att sluta jobba för ett år sedan så har jag under våren räknat på ekonomin och nu ansökt på jobbet om att gå ner i tid till 60% efter semestern. Med de nuvarande månadsutgifterna kommer 60% av lönen att täcka de löpande kostnaderna, värdeökningen på kapitalet kommer jag inte att kunna göra av med om jag inte börjar anstränga mig. Känns det bra att bara jobba tre dagar i veckan kommer jag nog snart att sluta jobba helt inom en överskådlig framtid.
Jag är 51 år gammal och bor tillsammans med min sambo och tillsammans har vi ett minderårigt barn. Vi har alltid haft separata ekonomier med kreditkort för gemensamma utgifter som vi betalar 50/50. Allt som finns kvar av våra löner/kapital därutöver hanterar vi separat. Min sambo har också en god ekonomi även fast hon är långt ifrån att vara i min ekonomiska situation. Hon är helt ointresserad av ekonomi och vill mest att vi ska fortsätta leva det liv vi lever nu.
Hela resan har gått så fort att det nästan känns surrealistiskt. Jag läser om alla här som målmedvetet sparar och följer hur pengarna långsamt växer mot olika sparmål och i det sammanhanget känner jag mig nästan som en bedragare, en “con man” som har halkat upp i rikedomstrappen på ett bananskal.
Jag skriver det här mest för att höra efter om det finns fler som har gjort samma typ av “expressresa” och som vill dela med sig av sina erfarenheter. Hur landar man t.ex. in i situationen att man plötsligt är finansiellt oberoende med marginal utan att helt tappa fotfästet? Hur hanterar man en relation där ekonomin och därmed möjligheterna att unna sig saker och ting skiljer sig markant mellan partners?
