Lagomfällan: när livet är okej, men något ändå saknas

Lagom-fällan: När livet är okej men inte gnistrar

Jan: Välkommen till RikaTillsammans och dagens avsnitt som handlar om lagom-fällan. Du vet sådär, det där läget i livet när det mesta är okej. Det är inte dåligt, livet fungerar, jobbet rullar, barnen mår bra. Och ändå känner man att det är något som saknas. Livet gnistrar inte. Det är inte party varje dag.

Och man tänker: ja men vad ska jag göra nu? Det är detta vi pratar om i dagens avsnitt där vi har Stefan och Zandra som tackade ja till att träffa mig och Moa och prata om det här. Vad är ett rikt liv? Hur kan man ta nästa steg? Vilka är de vanliga fallgroparna? För de är det här paret som har gjort väldigt mycket rätt.

De bodde i en stor stad, flyttade till en mindre ort. Zandra ville prioritera barnen, vara hemma med dem. Ekonomin är bra, de är på väg att göra en FIRE. Stefan har gått ner i arbetstid. Men när de gjorde livshjulet, som är mitt och Moas verktyg för att se hur status är i ditt liv på de nio olika områdena, då hamnade de där i mitten på femmor och sexor.

Det som är så spännande är att just detta är ett av de svåraste lägena att vara i livet. För det är inte tillräckligt dåligt för att man ska göra en förändring. Men det är inte heller den här inspirationen, drömmen, något som man jagar, vilket gör att man hamnar i det här lagom, att det är okej, det är på gång.

Som engelskan säger: ”Good is the enemy of great.”

Så idag pratar vi om hur vi kan ta oss från det där läget där det inte finns någon energi, där det inte blir någon förändring. Och särskilt när man är första generationen där man har byggt en god ekonomi.

Vi pratar om allt från att det inte är svårt, det är bara ovant. Vi pratar om tricks om säsongstänkande. Vi pratar också om att det ofta går svårare att ta beslutet, och vi pratar också om hur vi ofta blandar ihop hjärnproblem, alltså att vi ofta skyller det på pengarna.

Vi har inte råd, eller jag kan inte göra det där. När det egentligen handlar mer om ett hjärtproblem. Jag vet inte vad som får mitt hjärta att sjunga. Jag vet inte vad som skulle göra mig lycklig. Så jag tänker att detta blir ett superspännande samtal. Det är ett modigt samtal eftersom det är med Stefan och Zandra.

Det är på riktigt, detta är live när vi har spelat in det. Det gör också att ljudkvaliteten inte är perfekt så som den brukar eftersom vi satt på olika delar av landet. Men jag tycker att detta är ett samtal som jag tror du och fler behöver höra, och framför allt är det ett avsnitt att inspireras av.

Så med det sagt, här kommer Stefan, Zandra och Moa. Och är du också intresserad sen, så använd länken i beskrivningen till nyhetsbrevet, så får du mycket av sammanfattningarna och det som Stefan och Zandra gjorde innan de kom till det här avsnittet. Så kanske du också vill vara med, antingen i flocken eller kanske i ett sånt här avsnitt.

Varsågod.

Vilka är Stefan och Zandra?

Jan: Varmt välkomna, och välkommen Moa. Du är ju en gammal gäst i podden, men framför allt Zandra och Stefan som har hängt i communityn och som väldigt generöst erbjöd sig: men låt oss ha ett samtal om ett rikare liv och där man är i livet just nu. Så välkomna.

Stefan: Tack så mycket.

Jan: Nu har vi träffats en gång innan, men jag tänker för den som inte känner er, var bor ni? Vilka är ni?

Stefan: Jag kan börja.

Jan: Det är den enkla frågan: vem är du?

Stefan: Ja, men exakt. Hatar den. Nej, men vi bor i en medelstad i södra Sverige. Två barn, vad blir de nu då? Elva och åtta här i sommar. Flyttade hit 2020 från Göteborg. Ville bo lite mindre och sådär. Jag jobbar kontorsjobb. Zandra jobbar inte, är hemma med barnen sedan de var föräldralediga. Vi har försökt designa vårt liv lite kring det. Ja, vad ska man säga mer?

Jan: Zandra, vill du lägga till någonting?

Zandra: Nej, det är väl essensen av oss.

Stefan: Precis, det är allt vi.

Jan: Jag tänker också det här som du sa Stefan, att vi har tänkt på att designa vårt liv. Kan du inte utveckla lite det? För jag tänker att de flesta av oss bara springer.

Stefan: Ja, och det gör väl vi också på ett sätt, men sen har vi gjort en del val längs vägen. Vi fick lite pengar från en försäljning av en bostad kring 2016, 2017. Och helt plötsligt fanns det ganska mycket pengar på kontot. Hittade inspiration då av Farbror Fri till exempel med FIRE-rörelsen. Så vi har jobbat mot det på ett sätt, levt ganska billigt, sparat ganska mycket.

Och nu lever vi på en nivå fyra. Och jobbar väl på med det. Det går helt okej. Zandra har varit hemma med barnen. Ett val vi har gjort för att kunna spendera mycket tid med dem. Så de har gjort ganska lite tid på förskola och inte på fritids, utan vi är hemma när de kommer hem. Långa semestrar på somrarna för mig och sådär.

Och nu har vi gjort det så länge så att det är lite by default. Det är så vårt liv är nu. Det är inte så himla konstigt för oss. Sen kan det vara konstigt för alla andra att göra de valen. Och det som vi nappade på här, eller den här halva inbjudan som nämndes i någon podd vid något tillfälle, det var just det där att mer designa sitt liv. Så vi har ett bra liv och det rullar på. Och där någonstans…

Jan: Men vad…

Stefan: Vad ska vi göra nu? Är lite frågan.

Jan: Exakt. Zandra, har detta också varit ett mål, det här med FIRE?

Zandra: Nej, alltså när vi bestämde oss för att jag skulle vara hemma mycket med barnen, så var det inte för evigt vi tänkte. Så för min del hade det inte varit ett mål att aldrig mer arbeta. Men det har varit såhär: ja men jag kan vara hemma tills de kanske skulle börja förskola. Men de gjorde inte det. Och sen, ja men när yngsta börjar skolan, då kanske det börjar bli dags igen. Men nu kan de ju få komma hem istället för att gå på fritids. Och det rullar också på i sin lilla vardag på något sätt.

Men det har varit lite FIRE eller i alla fall arbeta mindre. Som familjen i helhet har det alltid varit någon slags tanke, och vi har gärna velat vara lediga tillsammans så mycket som möjligt.

Jan: Har det varit värt det? För detta är ju sånt som många drömmer om. Att vara mer hemma med barnen. Berätta, har det varit värt det Zandra?

Zandra: Definitivt hundra procent. Lite ensamt kanske. Vi flyttade till en ny stad precis när pandemin bröt ut. Så då var det lite tomt att vara föräldraledig och inte känna någon. Men jag är samtidigt ganska som person rätt nöjd med att bara vara med familjen. Det gör mig inte så mycket. Så det har lätt varit värt det. Jag hoppas att det kommer visa sig i framtiden att det var rätt beslut och värt det.

Stefan: Ja, nej, jag håller bara med. Jag har jobbat och jag vet inte om jag hade gjort det valet. Så för oss absolut, men jag kan inte säga att Zandra ska vara hemma, utan det får ju hon vara med på. Jag tycker absolut att det är värt det. Behöver inte säga något om förskola och annat, men det tycker jag.

Och vi har också försökt sådär. Jag tar ofta semester någonstans vid midsommar och kommer tillbaka när barnen börjar skolan. Det har funkat på olika sätt. Och hur vi har fått det att funka är ju en ekonomisk fråga. Hur mycket pengar vill vi dra in? Vi hade kunnat tjäna jättemycket mer pengar här, men det är inte det som har prioriterats. Vi har haft pengar över ändå så vi klarar oss.

Hur kom de fram till de här valen?

Jan: Moa, innan vi släpper på dig så tänker jag: hur kom ni fram till detta? Hur gick diskussionen? Var det så att jag hade hittat FIRE som koncept, eller har det varit en dröm? Hur gick diskussionen innan ni tog beslutet och gjorde det? För jag tänker att många känner sig kallade, få genomför det.

Stefan: Att jag skulle vara hemma menar du?

Jan: Hela den här FIRE — flytta från storstan, gå ner i arbetstid, vara hemma med barnen, kanske prioritera lägre utgifter. Det är ett ganska stort livsval. Förstår ni hur jag tänker? Det kanske inte känns så för er.

Stefan: Jag tror att det grundar sig ganska mycket i hur vi är som personer redan när vi träffades. Båda kommer vi nog från en uppväxt där det inte fanns så mycket pengar. Så någonstans är vi väldigt ekonomiska och sparsamma. Det spelade in.

Så när vi sålde och det var någon miljon på kontot, och vi hade en hyreslägenhet, då var det: nu är det en massa pengar här, vad gör man när det är så mycket pengar på ett konto? Då hittade jag det här lite såhär — då behöver vi inte riktigt ta i de där pengarna. Det var nog inte en ovilja, men vi sprang inte heller iväg och köpte en bil och gjorde en runtresa. Utan det bottnar nog någonstans där.

Och sen blev man inspirerad av de som faktiskt kan vara hemma och ha det schysst på landet. Det är ju storytelling. Sen om man vill göra det själv fullt ut, får man se vad man ska sysselsätta sig med.

Så det är väl där någonstans det börjar vackla nu också, när vi kanske skulle kunna vara där beroende på hur man räknar och vad man vågar chansa. Så är vi nog hemma för att täcka våra utgifter resten av livet. Men frågan är om man vill göra det. Kommer vi kunna sysselsätta oss på ett sätt som är roligt? Är man på ett jobb, eller i alla fall jag, så är man i ett sammanhang och har någon som talar om vad man ska göra på dagarna. Allt det får man ju sköta själv då.

Jan: Exakt. Vi kommer tillbaka till det där att många som jobbar, om man inte trivs på jobbet, tänker: någon skit måste jag hålla på med, då gör denna minst ont och betalar åtminstone lönen. Men sen när man inte behöver jobba så inser man att jobbet ändå bidrar ganska mycket med sociala kontakter, utmaning, kreativitet eller andra saker som man kanske inte värderar. Men Zandra, är det något du skulle vilja lägga till?

Zandra: Nej, jag tror att varför det inte känns som ett stort beslut för oss är just det där att det ligger i våra personligheter på något sätt, att vi är sparsamma och ekonomiska. Och vi har nästan lite svårt att inte fortsätta vara väldigt sparsamma. Fast man vet att man inte måste köpa det billigaste eller leta efter den mest prisvärda resan.

Jan: Det är okej att köpa något annat än ICA Basic.

Zandra: De säger det, men jag vet inte.

Jan: Ja, precis. Så nej, det var nog inte något stort steg för oss. Vi gjorde inte något livsomvälvande, utan vi bara fortsatte ungefär som vi hade gjort innan och så blev det såhär.

Att stega sig in i en god ekonomi

Moa: Tack för att ni vill prata om det här. Och stort grattis till en fantastisk ekonomisk situation. Ni har verkligen skapat det själva, och på ett sätt kan det nästan vara lättare att hantera än om man blir överrumplad. Det kan kännas så av ett stort arv plötsligt. Att man hamnar i den situationen att man också måste bli en bättre steward, ta hand om sina pengar ganska fort. Det blir en brant inlärningskurva. Så det känns som att ni har stegat er in i den här goda ekonomiska situationen.

Det är inte heller självklart att prata om det. Det är därför vi också har skapat flocken som sammanhang, för att ha den här typen av konversationer. Det är många fler än vad vi tror som har en liknande situation. Där man sitter i en god ekonomisk situation, kan göra lite andra val, men känns lite ensam och inte kan föra den här typen av dialoger som vi gör nu.

Nu är vi här, vad händer härnäst? Och också att ha andra att glädjas med över att man kan göra de livsval man kan. Men så har vi ju ofta vi som är över fyrtio — i alla fall har vi Jante här och Luther där. Och så tänker man att jag borde jobba när jag har ett jobb. Eller jag borde, eller man måste, eller man ska inte sticka ut. Men jag skulle säga att ni är på juice-status nu. Ni kan börja köpa juice.

Stefan: What?

Jan: Ja, äntligen.

Moa: Vi har så många som har en väldigt god ekonomi, som gör det ännu bättre, som fortfarande inte köper juice. För att det gör man bara inte, för att det är vulgärt.

Jan: Det är jättedyrt. Har du sett vad juice kostar?

Moa: Det är jätte… Ja men exakt. Så just det här som ni berättar, att ingen av er kommer från pengar. Många som du och jag och Jan träffar är första och andra generationens goda ekonomi. Det innebär också att det är en ganska stor identitets- och kulturförflyttning. Och det finns många olika förhållningssätt till det.

En del känner att nej, men skulle jag börja göra nya val eller ha en annan identitet om mig själv, då kan man också känna att då lämnar jag mina syskon eller min familj. Då separerar jag mig för att jag kan göra andra typer av semestrar, eller inte lönearbeta, eller börja plugga igen, eller göra andra typer av val som andra inte har. Så det kan också vara en väldigt stor grej för många som är där ni är nu.

Men jag tycker att ni har en väldigt fin… det låter som att ni är på en gemensam resa framför allt. Det är inte heller självklart att ni har byggt upp er en god ekonomi tillsammans. Ni har också tagit beslut tillsammans som har tagit er dit ni är nu. Det borgar också för en harmonisk resa härifrån. Att ni är på samma tåg, i samma lag, har liknande visioner. Det är väldigt fint att se.

Livskompassen och nästa steg

Jan: Bra. Moa, vad brukar du tänka? Stefan var inne på det här med nästa steg. Vill du säga någonting mer om det Stefan?

Stefan: Ja, alltså jag har finurlat lite på vad vi ska prata om här tänkte jag säga. Jag gjorde den här livskompassen, eller vi gjorde den för oss själva, men jag pratar utifrån mitt resultat — Zandras är ganska likt. Det sätter ganska väl formen för var vi står någonstans.

Vi gör livskompassen och hamnar på sex komma noll, eller väldigt nära där, på i princip alla områden. Jobb är lite svårt för Zandra att svara på, men alla andra med familj och boende — sex komma noll rakt över. Det formulerar lite den känslan som är att det är ingenting som är direkt dåligt. Så vad gör vi nu då? Hur gör vi det här bättre?

Jan: Allt är lagom.

Stefan: Allt är väldigt lagom, väldigt svenskt. Det är där vi liksom sa: vad gör vi nu då? När vi står här och allt är ganska lagom, hur gör vi det bättre?

Jan: Vad tänker du Moa?

Moa: Påminn mig om den där orienteringen. Vilket är max?

Stefan: Tio.

Moa: Sex av tio. Ja okej, bra.

Jan: För den som lyssnar och inte vet vad vi pratar om — det är ett livshjul. En cirkel med massa områden där man sätter nollan i mitten och tian längst ut.

Moa: Som ett spindeldiagram.

Jan: Ja, och så sätter man betyget i tio på de olika områdena. Så ni har ett ganska runt hjul, vilket innebär balans. Det är inget område som sticker ut. Det är ganska vanligt att vissa som jobbar supermycket har jättehög grön karriär, men sen är egentid noll. Men du får gärna hoppa in Moa.

Moa: Nej men jag tänker att om det fanns ett enkelt facit så hade ni fått det redan av oss, för det vill vi gärna ge. Det som oftast händer när man står där ni är nu — det är väldigt härligt, men det är ganska balanserat, ganska bra. Ni är i en harmonisk fas, ingen kris på något sätt. Ni är inte i en relationell kris, hälsomässig eller ekonomisk, det känns som att det puttrar på bra i familjen. Så det brukar vara att man känner: jaha, men nu då? Att man är i ett litet limbo. Vad är nästa steg? Och man kanske inte heller har någon i sin närhet eller som man ser som man kan ta rygg på. Oftast är man den första generationen som kan göra sådana val som ni har möjlighet till nu.

Säsonger och experiment

Moa: Så det första vi brukar säga är just att ha en period där man kanske är i säsonger. En av de saker som också kommer fram i de här flockenträffarna. Att kanske ha säsonger om tre månader, om man vill göra fyra säsonger under ett år, följa årstiderna. Att prova nya saker. Man måste inte veta, man kan vara nöjd på en sexa i det här fina diagrammet. Men om man känner — men vad skulle det innebära att höja vår relation till en tia? Höja vår hälsa till en tia? Vad skulle det innebära? Då kan man välja ett av de här områdena och utforska det i en säsong.

Jan: Jag vill bara lägga till där, att tesen här är att det går inte att lista ut ett rikt liv utan man måste verkligen prova. Så nyckelordet är prova, prova i liten skala. Och sen också att när det är säsong eller experiment, vissa kallar det ”detta är min experimentperiod”. Och jag som liten naturvetare gillar det där, för ett experiment planerar man lite, man genomför det, men framför allt följer man upp det. Hur gick det? Funkade detta för oss? Tyckte vi att detta var kul? Var det väl spenderad tid eller väl spenderad energi eller väl spenderade pengar?

Jag vet till och med att vissa har haft såhär: vi avsätter femtusen kronor eller tiotusen eller hundratusen — lite beroende på hur ens ekonomi ser ut. Och säger: detta är läropengar, detta är testpengar för det här. Vissa har till och med ett provkonto. De här pengarna får bara användas till saker jag aldrig har provat förut. Så det är inte okej att gå på samma restaurang, utan då ska det vara en ny restaurang.

Någon var såhär: jag hamnade på sådana här plingplong. Det heter nog inte plingplonggrejer, utan meditation, gonggong…

Moa: Sound healing.

Jan: Okej, ja. Och han sa: alltså jag var så sjukt skeptisk, men efter en och en halv timme satt jag där också och plinkade, och det var ganska trevligt. Poängen är prova, och prova i begränsade perioder, följa upp. Det är något som verkligen återkommer. Förlåt Moa, det var ett sidospår.

Moa: Men jättebra. Jag blir bara nyfiken — finns det något av de här områdena i livshjulet som skulle vara kul att nosa lite på, kanske börja med?

Stefan: Då ska man ha det framför sig så man kan svara också.

Zandra: Ja, den är ju lurig. Ja, tar du sen.

Stefan: Ja, jag hade en som var lite högre, och det var partner, kärlek och familj. Det speglade kanske ganska väl hur det känns. Sen var resten på samma förutom den som hade mest potential att utvecklas. Det var boende, miljö och livsstil.

Jan: Aha.

Stefan: Vi har precis renoverat två badrum, så vi kanske får se det som att det provas.

Jan: Det är ganska permanent.

Stefan: Ja. Men annars så är det för mig kanske mest spännande med personlig tillväxt och kanske fokusera…

Moa: Vad är du nyfiken på där?

Stefan: Är det plingplong sound healing eller är det någonting annat för dig?

Zandra: Jag tänker nog att jag skulle behöva hitta tillbaka lite. Jag har mest bara varit en föräldraledig mamma. Så där kanske det skulle vara spännande att hitta nya intresseområden och ett eget jag. Om ni förstår vad jag menar.

Moa: Mm. Är det okej om jag frågar vidare?

Zandra: Absolut.

Moa: Det är roligare om vi tar ett riktigt exempel än att jag och Jan börjar prata om hur man kan tänka. Jag tänker att det skulle kunna vara ett sånt intresse, att du skulle vilja utforska intresseområden. Och det här med att också hitta att du får andra identiteter än bara att vara mamma och fru. Finns det någonting som du har varit nyfiken på inom intressen?

Zandra: Oj. Nej, alltså det känns som ett väldigt svårt område för mig. För när jag försöker tänka på det här ibland, så kommer jag inte på någonting. Och det är lite stressande, tycker jag.

Att leta efter sina intressen

Moa: Fint, för det är också det här att det är svårt att tänka ut precis som Jan sa. Det är väldigt vanligt Zandra, eller vanligare än vad du tror. När man ska ta sig utanför sin comfort zone, göra nya saker, att man känns lite blank till och med. Bara: herregud, var ska jag börja? Och jag har den här goda ekonomin, jag har de här möjligheterna. Så känner man nästan att det här är en drömsituation. Kan jag bara skärpa mig och hitta på någonting?

Zandra: Ja, exakt.

Moa: Och att det blir nästan prestation i det där. Det är ganska vanligt att det känns uh. Nyckeln brukar ofta vara att säga ja, om det finns människor runt omkring. Ska du med och ta en sambaklass? Ja! Vara lite som den här filmen Yes Man. Bara ja! Eller boka in en kvällskurs i drejning? Ja! Ska du med och lära dig svetsa? Ja!

Och just i de här experimenten eller säsongerna, att det är lika bra information att känna: men dreja är skittråkigt och jättesvårt. Det vill jag aldrig göra igen. Kladdigt också. Det var inte min grej. Okej, bra. Då har jag lärt mig av det. Samba, men det var ändå lite härligt. Då kan man växla upp — vad är nästa grej? Ska jag gå en veckokurs, eller borde jag titta mer på sambavideos på YouTube och träna i vardagsrummet?

Att bara ta ett litet, litet steg. Niklas har ju formulerat det här lilla stegets kraft. Att göra små saker. Kommer ni ihåg den här leken när man var barn som var gömma nyckeln? Att någon gömde nyckeln, så fick man komma in och så sa de varmare, varmare, kallare, kallare. Man kom längre bort från nyckeln och varmare när man kom närmare.

Livet är lite som gömma nyckeln, speciellt i den fasen.

Att man tänker: drejning — var det varmare eller kallare? Nej, men det var rätt neutralt. Okej, ja samba. Ja, det var ju varmt. Då går vi lite mer in på det. Det kanske inte är samba, men det kanske är någon annan dans. Och så får man leta vidare de här nycklarna som ligger gömda. Se på verkligheten lite grann som en skattjakt. Det är att ge sig hän i det. Det känns ofta utmanande att man inte vet vad man vill.

Oftast tänker vi ut det här vill jag prova, och så går vi mot det. Men att också ha det här förhållningssättet att livet är en skattjakt — då blir det ett annat förhållningssätt. Vad kan vi hitta? Och sen lära sig lyssna på de här varm- och kallsignalerna. Och att det är bara du som vet, det är din subjektiva upplevelse Zandra som bestämmer. Inte vad någon annan tycker. Bra, det var seriöst, du sökte den här kursen på universitetet. Bra, check. Eller nej, men du blev extra värd i stallet. Nej men, det var inte lika hög status. Nej men det blev. Så det är bara du som… det är ditt varmt och kallt som är viktigt.

Och sen Jan, jag tänker kopplat till ekonomi som du också sa — att kunna ha ett allowance för en provperiod och så ha ett definitivt datum. Det här är ett allowance för den här provperioden att söka lite varmt och kallt inom att hitta intresseområden som kan vara intressanta.

Jan: Men jag tror… precis. Jag gillar det här att känslor bara är information. Och jag tror att många av oss som har vunnit ett prestationsspel — som pengar ofta är — det är väldigt tänka, väldigt logiskt, väldigt Excel-igt, väldigt rätt och fel, svart och vitt. Egentligen tror jag att man många gånger längtar efter bara känslan. Och att det är ett annat verktyg. Okej, kändes detta bra? Var det roligt? Var det inspirerande? Kittlades det? Och inte vara såhär: oh, en MBA hade nog varit bra i komplement till min civilingenjörsexamen för att det har andra sagt att det är bra. Förstår du? Vad tänker du Zandra? Eller Stefan, ja shit.

Att starta projekt — och våga lägga ner dem

Stefan: Nej, jag har bara en komplement till. Det är nog kanske mer mig, men vi är lite så ibland. Nu när vi har pratat om det här — vi har ju pratat en gång förut — så börjar tankarna gå. Man sitter och filar på om man kanske skulle starta ett företag. Det kanske hade varit roligt. Men det är också ett väldigt stort commitment.

Jag tänker att just den här provperioden — om man försöker komma ihåg det — kanske man inte behöver. För startar man ett företag och får någon kund eller vad man nu gör, då har man ett commitment där som inte är på tre månader, utan det är år. Beroende på vad man säljer och hur man gör.

Vi lyckades starta en förening här för att vår dotter hade ett ganska specifikt intresse som vi har kunskap om sedan innan. Som råkar vara cirkus i det här fallet. En ny cirkusförening. Men det är ett ganska stort commitment sen när barnen inte vill ha det längre. Då sitter vi ändå fast i den här föreningen. Inget ont med det, men det är inte så att man bara provar att göra de sakerna.

Jan: Får jag utmana dig där lite Stefan? För jag hör detta superofta, senast i helgen. Att projekt måste vara så stora och att alla företag ska sikta på tillväxt och att det ska vara evigt. Och jag bara — nej. Man kan ha projekt, man kan ha ett företag. Det kan vara ett litet företag, det kan vara ett företag under ett litet kort tag.

Grejen är att vi ofta fastnar i: vad är det som förväntas av oss? Och jag brukar säga — detta behöver inte funka för alla, men för mig är det såhär: ta en träff, om mitt barn skulle bli sjukt, hade jag då kunnat lägga ner det eller hade jag då klivit av? Ja, det hade jag. Och då menar jag att det är egentligen bara att jag är en liten fegis, att jag inte vågar kliva av eller säga till min kund: nej, men detta var bara på skoj. Nu får du hitta en annan leverantör.

Och grejen är, man kan göra det där oansvarigt, men man kan också göra det ansvarigt. Förstår du vad jag menar? Jag är inte så att man gör ett, och så: nej, nu är inte detta kul, nu hoppar vi av. Men om man har det redan i uppsättningen, så tror jag att det blir en annan grej. Och just släppa taget att det måste vara så stort eller för alltid. Det kan få vara lite temporärt och på skoj. Vad tänker du Stefan?

Stefan: Ja, nej, jag håller med. Jag är ändå hyfsat bra på att släppa saker. Kanske inte tillräckligt fort, men ändå. Men absolut, det känns… sitter man och skissar på ett företag, då behöver man ändå räkna på det, och man tjänar inte pengar första tiden. Då blir det på något sätt stort, just det.

Den självvalda cellen

Jan: Och det måste gå med vinst. Och där kommer… alltså det är så roligt, vi pratade om det i helgen när jag och Moa hade flockenträff. Vi sa att vi många gånger boxar in oss i en cell kring hur verkligheten ska se ut. Och vi är såhär — alltså cellen är öppen. Det är bara du själv som har satt in dig där. Det är okej att gå ut. Men man tänker: nej, det känns tryggt, det känns bra. Jag vet hur detta ser ut. Och så glömmer vi bort att det är okej att gå ut.

Moa: Vad ska folk säga?

Jan: Jaså.

Moa: Det är till exempel väldigt vanligt att man har ett bra jobb, en karriär. Och säger: men jag tjänar mer på det här jobbet på en månad än vad folk gör på ett år till exempel. Och så känner man: jag har vunnit jackpot, jag har inte rätt att säga upp mig. Jag borde ta vara om den här chansen. Jag kan skapa de här möjligheterna för mig och min familj.

Och plötsligt har man golden handcuffs eller boxat in sig — one more year. Ett typiskt sånt syndrom. Jag ska bara ta ett år till. Fyra procent-regeln — ja, men vi tar bara ett år till så har vi lite mer marginal. Jag ser att du ler Stefan. Det är skönt att det inte bara är jag.

Stefan: Nej, jag håller absolut med. Tanken där, att man har en bra lön och det är svårt att kliva av eller att tänka utanför. Det är ju på något sätt enkelt också. Det är inte bara att det kanske är läskigt att göra något annat som man inte vet hur det går, utan det är också enkelt att bara fortsätta. Det är ändå helt okej. Det är inte så att jag lider, utan det är en sexa här på den här skalan. Det är ändå helt okej.

Moa: Exakt, och det är också det att våga drömma om en tia. Vad skulle det innebära? Sen tänker jag att där har man det här Jante: men gud, jag borde nöja mig. Borde nöja mig på en sexa, det är ändå ganska bra. Att våga drömma om vad en tia skulle vara och ge sig själv utrymme till det. Och så tänker jag att i den fasen, den nian nu, så är man fortfarande i den här: kommer det räcka? Kommer det räcka? Och på vissa dagar tänker man att om allting går åt helvete, då räcker det faktiskt inte. Då är det väl bäst att vi fortsätter när vi ändå håller på. För man vet aldrig sen. Det är också väldigt vanligt.

Jan: Du Zandra? Jag såg att du nickar.

Zandra: Ja, men det är såhär: om vi nu börjar använda våra pengar, då kanske de tar slut. Vad gör vi då? Det känns lite så.

När man försöker lösa känslor med Excel

Jan: Och den frågan är ofta tvådelad. Det ena svaret är ju strikt matematiskt — ta en Excel-fil, räkna på vilka utgifter ni har, multiplicera med tjugofem eller trettio. Och så är det: nej, men det ska räcka med nittiofem procents sannolikhet. Tänk er, det är hjärndelen. Sen kommer den där känslan i magen som säger någonting annorlunda. Och så kommer den här rädslan, vilket ofta — jag vet inte Moa om du håller med mig — jag upplever att rädslan för sådana som mig är mycket jobbig att hantera. Så då går man hellre tillbaka till Excelen, räknar en gång till. Moa bara skrattar.

Moa: Ska jag ta upp mitt Excel-ark här så vi kan dela och titta lite på siffrorna tillsammans?

För det är också det jag ser så himla ofta — att man försöker lösa emotionella frågor med att flytta runt, sitta och pilla i sitt Excelark. Gå och titta på olika scenarier och man försöker lösa det. Oftare är det man vill ha en känsla av trygghet. Och att veta. Man vill veta, hjärnan vill så otroligt gärna veta istället för att inte veta.

Det är därför vi pratar om säsonger och prova. För då har man också en osäker period som är inboxad, och det finns den här systematiken att prova, utvärdera, ta omtag — och att man sätter en budget på den. Det brukar vara lättare att acceptera för den här svingen som man har i hjärnan som är oro, tvivel, oro, tvivel, oro, tvivel. Och när man är inne i den, då är det så mycket lättare att försöka räkna sig lugn i Excelarket.

Det kan starta av egna tankar eller att ni har haft diskussioner i er relation eller att man bara har tittat på nyheterna. Att det sätter igång ett varv. Men det viktiga är att prata om det, men också att ha en egen plan för vad man vill göra och hur man vill göra det.

Och sen vill jag också säga att det är helt okej att vara nöjd på en sexa. Det är inte heller fel. För ibland är man i någon slags utvecklingshets. Allt borde vara på en tia för det är det perfekta. Annars är vi lata eller har använt våra resurser fel. Det behöver man inte heller — också ta en check med sig själv. Men nej, just nu i vårt liv, den eran i det tidsfönstret vi har, så är det jättebra att ha boende på en sexa för att vi kommer ifrån och vi är på väg till. Man måste inte heller känna stressen att allt måste vara på en tia hela tiden.

Jan: Juste.

Två sätt att göra förändring

Jan: Men då kan jag ta den andra biten.

Moa: Det borde vara tio.

Jan: Nej, nej, alltså Moa är ju klok och har alltid rätt. Jag tänkte att jag kan också kasta in den här — Moa, vi pratade i helgen med några deltagare som var inne på att vi människor bara gör en förändring vid två tillfällen i livet. Och de tillfällena vi gör en förändring, alltså en större förändring, det är när något är misärigt. Något är kasst, jag står inte ut på det här jobbet, chefen är dum i huvudet, jag pallar inte med mina kollegor. Jag dör lite inombords. Hotet motiverar mig till att göra en förändring.

Är ni med? Och sen så har vi det andra tillfället i livet vi gör en förändring. Det är det här som ni började med — ja men du vet, vi vill flytta ut på landet, vi vill ha mer tid med barnen, jag vill ha… vi har den här bilden av hur livet skulle kunna vara som attraherar mig. Det gör att man har bokat en flygresa, så ska man vara på flygplatsen, flyget går åtta, man ska vara där sex, man går upp fyra och man vaknar innan klockan ringer. Hade liksom aldrig hänt en arbetsdag, men man är så pepp på att man ska åka.

Där gör vi det, för där finns energi för förändring. Jag längtar efter någonting eller jag hatar någonting. Problemet är om man ser det som en skala — att många av oss är precis där i mitten. Det är okej, det är lagom. Jag är på gång, jag är på gång. Vi tar ändå steg i den riktningen. Och så blir det lite såhär — det är verkligen som Moa säger, det är inget fel i att vara i okej, bra eller lagom, men man behöver också vara medveten av konsekvensen, att då fortsätter det så. Och är man fine med det, à la bonheur. Men det kan ju också vara att nej, men fast egentligen så vill jag någonting annat, men där är ingen energi. Gummibandet är inte spänt i mitten. Förstår…

Zandra: Det är väl exakt det vi känner. Att allt är lagom och bra, men borde det inte kunna vara lite bättre?

Jan: Precis, man är lite uttråkad. Exakt, man är lite uttråkad. Och du vet, ibland sätter vi till och med på oss etiketten att vi är lata. Men jag säger nej — de flesta människor är inte lata. De flesta människor är bara jävligt uttråkade. Vissa upplever att de till och med blir så trötta på att vara i mitten att man börjar fucka upp sitt liv. Ja men då skiljer jag mig, då händer det någonting i alla fall. Eller jag säger upp mig. Moa, vad tänker du? Nu har jag precis här…

Moa: Nej men precis det. Jag tänker också att det är många som nästan blir lyckligare om man fuckar upp sin hälsa eller relationen eller ställer till det ekonomiskt. Man bara: ja, ett projekt! Perfekt, nu kör vi! Så får man gå all in på det.

Men vi vill ju verkligen måla en karta för er och för er som lyssnar också. Att det är härligare att få styra mot den här euforin, glädjen, upptäckarlustan, entusiasmen. Det är lite den här känslan tänker jag — dagen innan man ska fylla fem. Och man tänker: tänk om jag får, tänk om jag får en rosa noshörning. Den här man bara, det skulle vara så episkt, och såpbubblor på mitt kalas, och det här är bästa dagen i mitt liv. Det är den känslan vill ju jag i alla fall i mitt liv hellre vakna upp till.

Jag tänker att vi i helgen här Jan har vi pratat lite om skuld och skam. Just när man hör Luther här och Jante där så är det också lite: men får man vara så glad? Får man vara så glad och entusiastisk? Är man inte lite för mer, om man skapar ett sådant liv där man kan vakna upp och känna den här gnistan, glädjen, entusiasmen?

Så att också ge sig själv tillåtelse i det. För det är mycket lättare att hålla sig lite i den här mellanmjölk. Att utmana sig själv lite och, vet man inte, börja utforska och gå åt det hållet som är varmare. Det brukar göra det mer intressant. Och speciellt också om man får göra det tillsammans med sin partner eller syskon eller vän — göra den här resan ihop.

Att leva ett magiskt, inspirerande, glädjefullt, lite kittlande liv. Det brukar göra att man mår bättre i relationen, man får en bättre hälsa, barnen mår bättre för att man tar hand om sig själv och sin egen livsenergi och glädje. Det brukar få med sig mycket fint om man går åt det hållet som Jan beskriver, det här gummibandet, om man väljer den andra ytterligheten istället.

Struktur kring säsongerna

Stefan: Jag tänker att det är jättebra, det här med experimentera. Jag har hört det förut, eller de här säsongerna. Men det vi behöver göra i alla fall — får Zandra säga emot här — men det är liksom det kanske alla behöver göra. Det är lätt att säga att man ska göra tremånaderssäsonger, men jag tror att man behöver skapa lite struktur kring det. Det behöver inte vara en jättegrej, men ändå. Det här datumet om tre månader, då sitter vi ner. Sen kan vi sitta ner emellan, men då är den här säsongen över. Man verkligen säger att här är utvärderingen på måndagen klockan tolv, då utvärderar vi.

För annars är det risk att vi… och sen kanske man ska ha avstämningar emellan givetvis, men att vi glömmer. Dels glömmer bort det och dels så kommer aldrig utvärderingen, och då har vi inte lärt oss någonting. Det är ju bara utvärderingen som är temperaturmätaren eller mätvärt. Mät, ja, och titta bakåt och se: hur kändes det nu då?

Moa: Exakt, snyggt fångat. Att säga att man ska göra någonting är lätt och sen att göra det är lite svårare och sen att fira det man har gjort är ännu svårast.

Att säga att man ska göra någonting är lätt och sen att göra det är lite svårare och sen att fira det man har gjort är ännu svårast.

Mitt tips är till och med att åka bort. Tänk att göra ett år, så åker ni bort fyra gånger per år. Det kan vara i samma stad. Tänk på hotell, sov en god natts sömn, ät härlig hotellfrukost, gå och träna, anlita en PT. Jag gör det här för mina premiumklienter, men det här kan man göra själv också. Åk till en större stad, kom bort, byt miljö. Och sen har ni en och en halv timme och så sätter ni en timer där ni går igenom: men hur har det gått det här projektet? Har vi hållit oss inom budget? Vad var det som var bra? Vad kan bli bättre? Hur kan det bli bättre?

Och också en härlig idé som jag tog med mig från någon jag träffade i Malmö här på flockenevent som sa: jag ska ut, jag ska läsa italienska i tre månader. Sen ska jag utexaminera mig själv genom att åka till Italien. Och se hur bra kan jag det här. Då blev det också som ett så himla sporrande mål. Jag ska faktiskt använda det här språket när jag åker iväg på resa. Kommer jag kunna beställa middag eller beställa rätt sorts glass eller föra en enkel konversation med någon på ett torg?

Att ha specifika saker som man kan mäta mot, vilket också sporrar under de här dagarna när man vaknar och tänker: projekt, varför satte jag igång det här? På dåligt humör idag, bara — hur ska jag inte bara ta en anställning? Det skulle ändå vara lättare. Så jag håller med Stefan. Struktur är jättebra. Att boka in de här dejterna med sig själv eller med sin partner och faktiskt följa upp och fira. Även om det har varit ett projekt som kanske har haft en till och med pissig utkomst. Nej, men det här var skittråkigt och jättesvårt. Okej, bra, vi har lärt oss någonting. Så det är win oavsett.

Jan: Precis. Vad tänker du Zandra?

Zandra: Det är intressant och svårt för min personlighet att acceptera att det inte blir… ja men, att det inte blir något bra eller något perfekt. Utan att ett misslyckande också kan vara, ja precis. Det kommer vara svårt att bita tag i.

Feedback received

Jan: Jag har en kompis som är yrkesmilitär. Och de blir ofta satta i pissiga situationer, kan man väl säga. Under deras utbildning satte instruktörerna väldigt ofta upp dem på att de skulle misslyckas. Det var en sån här… vad är det man säger? Kobayashi Maru, som i Star Trek. Det går inte att vinna, det går inte att lösa den här uppgiften. Och poängen var att när de fick den här lärdomen, så skulle de säga: feedback received. Okej, jag har lärt mig någonting, informationen är mottagen.

Och jag tänker ibland på det där, att allt är information, allt är feedback. Men det är precis som du säger Zandra, att ofta är det bara: det är bra information om det gick bra och det lyckades och jag fick en femma och en guldstjärna i kanten. Vi glömmer bort att även den pissiga situationen kan ge värdefull information och värdefull feedback.

En annan sak som jag också tänkte på, som vi pratade om innan: jag upplever ibland att vi är ganska dåliga på att skilja mellan fara och rädsla. Om ni förstår skillnaden. Rädsla är: jag är rädd att bli uppäten av en tiger. Fara är att tigern står bakom mig med mitt huvud i käftarna. Det är två olika situationer. För det ena är att jag kan sitta på kontoret och vara rädd för en tiger, men det har inget med verkligheten att göra. Det är bara en känsla. Det andra är en högst relevant situation jag borde agera på.

Så jag tänker också ibland när vi var inne på det där innan med att räcker inte pengarna eller vad ska andra tycka: men är detta fara eller är det rädsla? Och är det rädsla, så är mod ofta lösningen på rädsla. Mod är inte frånvaro av rädsla, utan mod är just det där att jag säger att någonting annat är viktigare. Hänger du med på det resonemanget? Där upplever jag också att det blir enklare att urskilja det ena från det andra.

Köpbeslutet är det svåra

Stefan: Jag tänker att det är där det ligger lite som vi pratade om i början med att vara ekonomisk eller snål eller vilken benämning man nu vill använda. Vi har renoverat badrum nu. Nu har inte sista räkningen kommit än, men det är saker som kostar pengar. Och jag har reflekterat lite över det när vi har köpt en del saker, och det är själva köpbeslutet.

Det är inte egentligen betala — nu gjorde vi köpbeslut först och betalar saker efter en stund när de kommer levererade. Det är inte: oj, det här var många tiotusentals kronor för den här saken. Det är jobbigt att fatta det beslutet, men sen när den väl kommer och man drar kortet och betalar det, då är det för mig inte lika jobbigt. Det är just det där köpbeslutet, och det är från allt. Vill ju hellre köpa billigare mjölk än dyr mjölk, upp till jättedyra saker. Jag vet att det inte spelar någon roll. Det är inte på ICA slaget vinst, men det spelar ingen roll. Det har ingen betydelse.

Jan: Men det där är också supervanligt. Det är många som säger det, och det är liksom helt irrationellt. Det känns bättre när jag har gjort en bra affär på ICA. Att jag fick jordgubbarna för halva priset, än att det kom in hundra tusen i avkastning. För de där hundra tusen eller tio tusen i avkastning kommer ju för att man har sparande. Medans det här var ett aktivt medvetet beslut att jag kom hem med jordgubbar, ett helt kilo jordgubbar för halva priset.

Moa: Det är för att vi kopplar ekonomi till prestation. Det är det som är utmanande. Det brukar vara en sån här punkt när man märker: okej, men mina eller våra pengar är bättre på att tjäna pengar än vad jag gör. Vad fan? Vad ska jag göra då? Att det är en ganska jobbig situation för de allra flesta. En drömgrej, absolut. Men det händer någonting i oss som gör att man känner sig lite värdelös. Vad ska jag göra med min tid?

Ni har ju gjort en del jobb tillsammans. Ni har gjort det här livshjulet, ni har satt era grundläggande karaktärsdrag och värderingar. Så det är också den bryggan där någonstans som man också behöver börja titta på. Hur kan vi konvertera? Vad skulle en person med de här värderingarna göra eller säga härnäst? Eller ta säsongsbeslut på den här säsongen och ge sig själv utrymme att göra det.

Jag tänker att det här är också ett köpbeslut. Precis som du var inne på nu Stefan. Okej, vi köper den här säsongen. Vi köper och gör den här provperioden. Det är ett okej från oss själva. Och det kan vara svårare på ett sätt för att renoverar man ett badrum så kommer du se det varje dag. Medan att investera i sig själv och sin egen utveckling och i att prova nya saker — det kan vara svårare för att man inte ser exakt feedback tillbaka förrän när man tittar tillbaka.

Men det har hänt jättemycket sedan vi var där i slutet av april 2026, för att vi gav oss in i det här projektet och vi äskade resurser — både tid, ekonomi, fokus, livsglädje i att utforska lite mer. Så det var fint där Stefan, just det här med köpbeslut. Det här är också samma sak. Det kan vara svårt just vid beslutsfattandet.

Den som vill testa och den som vill vara bäst

Jan: Vad tänker ni Stefan, Zandra?

Stefan: Ja, vad tänker vi? Nu har vi tänkt klart. Nu är jag trött. Nej, men det var ett jättebra sätt att formulera det, just att det är ett köpbeslut den här säsongen också. För det är så att jag har mycket motståndare, eller det är svårt med de här köpbesluten. Just att det är en investering eller det kommer kosta pengar någonting.

Sen är vi lite olika där, tänker jag. Jag testar gärna nya saker och tycker om att vara nybörjare, eller tycker det är roligt för man blir ganska fort bra. Medan andra sitter lite i andra änden och skulle gärna vilja veta allting. Och göra rätt från början, vill gärna vara bäst. Så det är olika saker att brottas med på något sätt.

Jan: Vad tänker du Zandra?

Zandra: Jo, men jag håller med totalt. Och jag tycker också att Stefan är väldigt bra på det vi pratade om förut — att faktiskt lämna saker som inte var roligt eller inte gick som du tänkte. Så jag ska försöka inspireras lite av dig och vara lite bättre på att lämna saker med värdighet. Vi får hjälpa varandra och komma vidare och testa och gå vidare.

Det är inte svårt, det är bara ovant

Jan: Exakt. Vi ska snart runda av också. Vad tar ni med er hittills av det vi har pratat om?

Stefan: Att det är svårt att leva.

Jan: Det är inte svårt, det är ovant.

Stefan: Det är ovant att leva livet.

Jan: Ja.

Stefan: Nej men för oss måste vi försöka hitta vägen på något sätt, och den kommer inte bara visa sig automagiskt. Vi måste jobba på riktigt. Det kommer inte kunna tänkas fram utan vi måste prova och vi måste ta de här köpbesluten om livets vägar för att komma framåt — om vi vill framåt. Det tar jag definitivt med mig. Och att det kommer krävas inte bara ekonomi utan också energi för att komma vidare.

Moa: Automagiskt, vilket är ett fantastiskt ord som jag hörde första gången för några månader sedan. Och jag tänker — du kan designa för att det här också, som behöver hända eller vill hända nu i era liv, att det också kan hända automagiskt. Jag hör att du går in såhär: jag förstår att det kräver resurser, vi måste anstränga oss, Jante och Luther igen — okej, det är ett projekt, jag kommer behöva anstränga mig.

Men att också faktiskt jobba på att titta på en design. Hur kan jag försätta mig i ett tillstånd där automagi kan hända? Magi per automatik kan hända. Är det att gå upp en timme innan familjen för att stretcha lite? Eller gå ut och gå? Eller Stefan, vad är det för dig? Att se till att själv försätta sig i ett tillstånd där man är som mest kreativ, mår som bäst, har som härligast energi. Så att man kan se de här möjligheterna, man kan vara spontan — vad det nu innebär för er.

Att inte… för det är det här igen, man går in i prestation när man ska göra någonting nytt. Så att du också designar för att magi kan hända, och att det också kan hända fort, att det kan vara lätt, att det kan vara enkelt.

Stefan: Ja, det är bara nej.

Zandra: Jo, absolut.

Stefan: Det låter fantastiskt. Det ska jag sikta mot.

Du vill, du kan

Jan: Och ett tips där också Zandra — och nu kommer jag märka ord här, men det kan också vara en ganska rolig grej. När ni sa att det är svårt — jag hade en coach som alltid sa: Jan, det är inte svårt, det är bara ovant. Och varje gång jag sa ”man måste” eller ”man bör” eller ”man ska”, så sa han: nej Jan, du vill eller du kan. Istället för att man boxar in sig i att det måste vara jobbigt etcetera. Lite komma och säga: men alltså, detta är inget ni måste göra. Detta är något som ni kan göra om ni vill.

Så att man inte kastar in sig i den här: åh, jag är jävligt duktig med hammare, då ska vi nog använda hammare även i nästa fas. Och bara: nej, kanske inte. Utan det är därför det är: det är ovant, det är roligt, vi gör detta, vi vill.

Moa: Jag tror bara det med det samtalet vi har nu, att ni indirekt kommer ge tillåtelse för andra personer att börja fundera kring de här sakerna, att faktiskt ta det på allvar, att vilja göra någonting annorlunda och att stå precis där ni är nu. Vi vet inte vad vi vill, men vi vet att det är någonting. Vi vill utforska de här möjligheterna som vi har. Vi skulle vilja ha mera excitement och glädje. Finns det några livsområden vi flyttar upp till en tia? Vad skulle det innebära?

Och stå precis där ni står nu. Och härmed från det här samtalet och framåt så har ni i alla fall min och Jans tillåtelse.

Stefan: Kan vi ringa om…

Jan: Ja.

Stefan: Kan vi ringa om pengarna tar slut då? Hör av oss, så swishar ni bara.

Nästa utmaning: hur ska ni göra av med kapitalet?

Moa: Det grejen är också att ni kommer bli ännu mer kreativa, ha ännu mer livslust. Och vår absoluta erfarenhet är att det kommer fortsätta se bra ut på den ekonomiska fronten. Spoiler alert — ni kommer få mera utmaning med hur ni ska göra av med ert kapital.

Nu är ni inte riktigt där än, men kom tillbaka om femton år så kommer ni börja se att det har hänt ganska mycket i era portföljer. Och ni kommer säga: men vänta lite nu. Nu måste vi ta beslut här om hur mycket ska vi leva upp, hur mycket ska till nästa generation. Så det kommer bli eran nästa utmaning. Nu är de fortfarande i trygghetsfacket, men det kommer bli en utmaning längre fram när ni måste ta de besluten.

Stefan: Dagar eller på månadsbasis som är långt över vad månadslönen är. Men det är ändå jättejobbigt, och det här har vi pratat om förut många gånger — kanske den omställningen. Jag jobbar ju, nämnde jag inte förut, men jag jobbar åttio procent, så vi går i princip plus minus noll på det jag tjänar nu. Vilket är fantastiskt, men vi använder ju inte de här pengarna ändå. De är där, även om vi inte sätter in nya.

Jan: Har ni hört talas om ränta på ränta?

Stefan: Vad är det?

Jan: Precis. Men det där kommer också vara en sån grej. När man börjar använda kapitalet, och det inte längre ökar i den takten man är van vid. Jag har fortfarande ångest för det själv. Så jag ska också vara så ärlig — jag är lika dålig kolsupare som alla andra. Men jag tänker Stefan, vad tar du med dig?

Stefan: Säsongerna och göra experiment. Det finns områden som vi vill förbättra. Kanske olika eller samma. Vi kan göra olika experiment eller samma experiment. Det ger ett verktyg för hur vi kan närma oss den här möjligheten eller det här problemet. För som sagt, det är lätt att prata om det, men här är ett ganska konkret verktyg: gör såhär.

Jan: Precis.

Stefan: Sätta sig rätt känsla eller komma fram till saker.

Jan: Jag gillade jättemycket det du sa, att närma sig problemet. För det är vad det handlar om. Att undersöka det. Vad är ett rikt liv? Okej, om vi testar från detta perspektivet. Ja, men vi testar från detta perspektivet. Ja, men detta var kul. Nej, detta var inte alls bra. Men det gav oss massa information. Feedback received. Snyggt. Har ni någon idé på vad en sån här säsong skulle kunna vara?

Säsongsförslagen

Stefan: Jag har en som är något lägre än de andra, som också speglar ganska mycket av mina värderingar framför allt. Jag vill gärna göra saker tillsammans med människor. Och med en ganska ny stad här i alla fall så är umgängeskrets och nätverk och relationer — den grejen skulle jag vilja vara högre. Sen har jag inte något superkonkret, men det är ett område som jag skulle vilja titta på, se om man kan skaffa fler kompisar eller vänner eller folk att umgås med på något sätt. Det måste inte vara… det kan vara genom något sammanhang. Spela schack tillsammans eller vad vi nu gör.

Jan: Precis. Zandra, har du något som dyker upp för dig?

Zandra: Jag tror nog det är den här med personlig utveckling eller hitta vad jag tycker är kul och inte kul. Det får nog bli mitt första spår i alla fall.

Jan: Snyggt. Bra. Moa, något medskick du vill göra till Stefan och Zandra?

Moa: Nej men var nyfikna. Och Stefan, du är redan inne på struktur. Att sätta upp en struktur för vad ni ska göra under vilken tid och hur ni ska följa upp det. Datainsamlingen i det hela. Och sen — om ni börjar precisera det här och fundera, så skriv gärna en rad eller slå en signal, så kommer vi gärna med tips. Nu har vi träffat otroligt många människor som har gjort den här typen av resor också. Så vi delar gärna med oss av alla tips och inspiration som vi själva har fått genom vårt nätverk. Och sen är det alltid roligt att bara höra hur det går.

Jan: Ja, de som har lyssnat eller tittat på detta, om vi släpper det här, kommer också vara: vad fan? När kommer del två? När kommer säsongsavslutning? När kommer nästa säsong?

Stefan: Får vi köra upp till femton år där, när vi inte vet vad vi ska ha pengarna till?

Jan: Exakt.

Stefan: Ja, men det hade varit sjukt roligt.

Moa: Nej, men jag tänker två grejer. Jag kommer med ett oombett lästips till dig Stefan. Jag håller på att läsa denna själv nu. The Art of Gathering: How We Meet and Why It Matters. Som är just det där — också att träffas och mötas i olika sammanhang. Ganska bra bok.

Och sen tänker jag det andra som jag alltid säger — att också i det här ha empati med sig själv. Vi gör så gott vi kan, vi fattar så fort vi hinner. Ni är också i den fasen med… jag hade en video nu på Instagram som fick flera hundratusen visningar, och då var jag såhär: alltså, att vara i småbarnsåldern, det är den tuffaste perioden i livet. Det är inte när man är student, utan det är nu. Man har lite tid, det är mycket engagemang, ekonomin är inte riktigt där man vill att den ska vara än, och det är en massa grejer som pågår.

Så verkligen klappa sig själv på axeln, och även när man trampar snett i de här säsongerna eller utforskning — vara snäll mot sig själv och fira. Det kan till och med vara: kom älskling, vi ska fira. Vad är det vi ska fira? Ingen aning. Det har gått åt helvete.

Jan: Nej men så jag tänker — Stefan, Zandra, stort tack för att ni var så generösa och ställde upp och pratade om ert liv, pratade om sådant som är viktigt som man kanske inte alltid pratar ens med andra människor om. Så stort tack till er.

Stefan: Tack själva.

Zandra: Tack.

Eftersnacket: Modet att kliva fram

Jan: Så vad modiga de var, eller hur Moa?

Moa: Verkligen. Otroligt fint. Det är så många som de som sitter ute i stugorna, och det är en liten tröskel att kliva över. Men jag är otroligt glad och tacksam att de gjorde det.

Jan: Ja men eller hur? Men jag tänker att vi ska ha lite, du vet, som efter en sportmatch, lite eftersnack. Vad tänker du?

Moa: Åh, tänker jättemycket olika saker. Jag tänkte att jag gick inte in så hårt för att jag kände att jag inte hade haft riktigt tillåtelse. Tänkte det är första gången vi ses såhär, och det är digitalt och det spelas in. Men apropå att de var väldigt generösa, så tänker jag att jag träffar så många Stefan och Sandror där ute som sitter i den här fantastiska ekonomiska situationen.

Men som — du sa lite det här innan vi startade igång inspelningen — lite mellanmjölk. Att man liksom… jag tänker att det är den här limbo eller lite vakuumet. Man har kommit till en god situation, man är väldigt glad över det, men vad händer nu? Och så har man ingen att ta rygg på. Ofta är man första eller andra generationen. Så man har inte en föräldrar eller umgänge eller en kultur att bara jacka in i, utan man är också de som behöver skapa det. Så jag tänker mycket på identitetsarbetet, och att det är lite mellanmjölk eller lite vakuum mitt i, där de beskriver det. Så otroligt bra beskriver de det.

Och jag tänker mycket på — vi skulle kunna fördjupa oss lite i vad analysen är av det och vad kan man göra för någonting?

Jan: Precis. Om du skulle säga någonting mer — alltså den som lyssnar, som känner igen sig — vad tänker du att de ska ta med sig? Vad kan de göra när det är såhär identitet före handling, som du brukar kalla det?

Moa: Ja, exakt. Jag tänker att det som vi brukar säga också, att det som har tagit en hit kommer inte ta en till nästa nivå. Och det man ofta har gjort rätt när man hamnat i deras situation, eller tagit sig till deras situation, är att man har haft strategier som har fungerat för en på ett bra sätt. Men de strategierna behöver inte vara det som gör att man tar nästa steg på ett effektivt, lustfyllt och roligt sätt.

Det som har tagit en hit kommer inte ta en till nästa nivå.

Utan det är mer där — jag tänker på att den eran där de befinner sig just nu, så är det mer identitetsarbete och perception av situationen som är det som de behöver titta mer på, fördjupa sig i och skapa aktivt framåt. Snarare än att luta sig in i mer strategier kring livet överlag. Men också att inte lockas in i att försöka lösa emotionella utmaningar som de står inför nu med att pilla lite till i Excelarket och optimera sina ekonomiska strategier. För det är ofta det man går tillbaka till, för det är känd mark.

Jan: Är inte det den här klassiska — om det enda verktyget du har är en hammare, så ser alla problem ut som en spik?

Moa: Precis så. Exakt. Och det är svårt att se när man är i situationen själv, att det är så det går till. Också det som kan bli krocken i relationen ibland. Att den ena börjar säga: men nu är vi på väg in i nästa fas. Nej men, aha, då kommer jag med min hammare. Och så är man inne i det där.

När bara den ena är med på tåget

Jan: Men du, jag tänker också en grej Moa. För nu var ju både Stefan och Zandra med här, vilket också är ganska ovanligt. Vad tänker du till den som tittar och lyssnar och bara — gud, jag hade också velat ha det så. Jag hade också velat ha min partner med. Vad brukar du tänka där?

Moa: Ja men det kan vara bra att bara landa i den förståelsen att man gärna vill ha med sin partner på tåget. Precis som du säger är det ovanligare än vanligt att man är så samspelta som Zandra och Stefan är. Att de ändå är på samma lag, på samma plats och är nyfikna på vad som skulle kunna vara nästa kapitel.

Många gånger så är det den personen som har kanske fått arvet, gjort exiten eller den som har sysslat med strategierna, och den andra kanske har skött familjen eller annan logistik runt omkring för att möjliggöra att ekonomin har rullat på som den har gjort. Den personen som inte har varit involverad i själva ekonomin har ibland inte kommit lika långt emotionellt och psykologiskt vad gäller den rikedom som man har eller den goda ekonomin. Så det brukar vara en liten obalans också i just den här fasen. Det är vanligare.

Bara att se vilken nöjdhet som har gått förlorad, att också förstå vad skavet ligger i. Att man säger: men vi bråkar bara. Eller: jag säger ju att det går bra, men den andra personen är inte med på tåget. Att man försöker värva med Excelen, och den andra är kanske inte så intresserad av Excelen eller siffrorna.

Jag tänker att ibland upplever jag att de mer drömmande frågorna är enklare att börja i. Alltså — om allt var möjligt, vad skulle vi göra då? Vad drömmer du om? Om inte pengar var ett problem, vad skulle vi göra?

Jan: Mm.

Moa: Att man släpper taget om det här ”hur ska det gå till?” eller ”har vi råd?” Utan bara prata om livet snarare än att prata om ekonomin.

Jan: Ja men verkligen. Och om den andra håller emot när man kommer med… är det vår-allergin, Jan?

Moa: Ja, det är vår-allergin, exakt.

Jag vet inte om den ena kommer med det ena briljanta förslaget efter det andra, och den andra blir den som håller emot. För ofta kan man hamna i det — att en som säger ja, en som säger nej, att man polariserar varandra i en relation också. Så behöver man bli väldigt nyfiken på: vad är det som gör att du tar den positionen som du gör i den här?

Jag pratade med en klient här på förmiddagen — ett av deras drömhus har kommit ut på marknaden. Han har varit och tittat på det. Hon har också tittat på det, men han landar i att det är alldeles för mycket pengar. Det är helt orimligt, det kommer inte gå. Och nu känner jag ena parten lite grann, men jag hör mellan raderna att det inte går ihop med hennes identitet. Jag kan inte bo i ett sånt hus, för det känns ofta som att man lämnar — speciellt om man är första, andra generationen — att man lämnar sin arbetarbakgrund, man lämnar sina vänner. Hur ska jag kunna rättfärdiga för mina vänner att vi bor i ett så fint hus med pool eller på den adressen? Jag kan inte riktigt stå för det. Eller — hur ska, vad ska alla andra tycka? Man hamnar där. Eller att man överger sina ideal som sina föräldrar har haft.

Då är det mycket enklare att säga: det är för dyrt.

Jan: Det är för dyrt, jag orkar inte.

Hjärtproblem maskerade som hjärnproblem

Moa: Precis, jag ville…

Jan: Men är inte det exakt det vi pratar om också i avsnittet med hjärta och hjärna? Att detta egentligen är ett hjärtproblem och sen så sätter vi på hjärna. Du vet — nej men alltså det är för dyrt. Fattar du hur många miljoner? Fattar du hur mycket ränta? Tänk om räntan går upp. Och sen blir det mycket enklare, för ingen kommer säga: bullshit, ni har råd. Eftersom vi dessutom inte har pratat om pengar med någon, så blir det så lätt att värva bort någon på Excelen eller på siffrorna istället för att säga: nej, men vem är jag att bo i det huset?

Moa: Precis så. Eller göra nya livsval. Det är så lätt att gå till ”men det är för dyrt”. Och, ja, så jag tänker att det är väldigt vanligt att hamna i det. Och att skapa mera frihet — för det är det man längtar efter. Men nu har jag ju den ekonomiska friheten. Varför kommer inte den emotionella friheten som ett brev på posten? Utan det handlar om att göra medvetna val snarare än att kontrollera ännu mer. Och kanske, precis som vi pratar om i Oxipodden, att kanske göra det i små steg och prova och se vad som funkar.

Jan: Det med säsongerna.

Moa: Ja, precis med säsongerna. Och ge en själv en säsongsallowance. Att också äska både tid och ekonomiska resurser för att prova sig fram i det. Att också utvärdera. Inte titta på om projektet eller säsongen har varit framgångsrik på yttre parametrar, utan verkligen känna efter: hur känns det i mig? Hur blir det för familjen? Eller hur blir det för oss som par? Oavsett hur ens familjekonstellation ser ut.

Jan: Wow.

När vi skapar problem som inte finns

Moa: Och just det här med att skapa problem, Jan, det vill jag också prata mer om.

Jan: Ja, kör bara, kör på.

Moa: Jag tänker ofta att ibland är vi så snabba nu, du och jag, för vi har träffat så många par i liknande situation. Det vi också ser är att man skapar problem, man konstruerar problem där de kanske inte finns — för att det känns lättare att ha ett problem som man har skapat med kontroll. För då kan man rikta den gemensamma uppmärksamheten mot det, snarare än att titta på vad den egentliga utmaningen är. För det kanske man inte ens har vokabulär eller emotionell bandbredd att hantera.

Så det är lättare. Att det är för dyrt, det är för svårt. Så kan man inte göra, vad ska alla andra tycka? Och så gör man det väldigt verkligt och klär på det så mycket så att man kan acceptera det som ett riktigt problem.

Jan: Om du tänker efteråt — nu har vi lovat en uppföljning här om sex månader eller tolv månader med Stefan och Zandra. Vad skulle vara ett sista medskick till dem, tror du? Eller var tror du att de är om tolv månader? Nu får vi spekulera.

Moa: Ja, de är någonstans.

Jan: Vad kommer vara nästa steg på deras trappsteg när de tar sig förbi säsongerna?

Moa: Ja men precis. Det handlar väldigt mycket om hur pass bra de blir på att bära den här friheten. Bära ansvaret efter man har fått friheten — ansvaret över den frihet man har fått, och hur mycket tillåtelse de kan ge sig själva och varann. Det kommer avgöra jättemycket hur mycket de kan expandera i den här fasen. Och hur mycket mod de har i det, förstås. Att nu när inget är fel eller ingenting skaver, för det finns inga direkta problem att hugga tänderna i…

Jan: Klarar de av att lämna lagomfällan?

Moa: Exakt, precis. Nu känner jag mig…

Jan: Jag tycker…

Moa: Kommer de klara av det här i serie två?

Jan: Kommer de klara av att lämna lagomfällan?

Moa: Kommer de klara… ja, oavsett om de gör det inför öppen ridå eller om de väljer att göra lite mer stealth wealth, att de gör saker som inte syns på ytan. Verkligen. Just också att det är så utmanande. Det lät som att de var första generationen som har en väsentligt bättre ekonomi än vad tidigare generationer har haft. Och då är det svårt.

Jag tänker igen på det här när man släpper upp en raket i rymden. Att det går så otroligt mycket bränsle innan raketen ens har lämnat atmosfären. Och jag tänker att det är samma stadie som de är nu. De behöver inte bara bygga — de har byggt ekonomin, men nu ska de ready for takeoff. Att frigöra sig i den fasen och bygga en ny kultur som passar dem och rutiner och livsval. Det är en otroligt stor utmaning, men jag är glad att vi har skickat iväg dem nu på den här. Vi har räknat ner tre, två, ett, noll.

Jan: Precis, kör Carl. Nu är ni där, nu ska vi skapa spänning. Ja, men snyggt.

Om flocken

Jan: Jag tänker att vi ska runda av, och att den som lyssnar — vi kanske gör så att vi sätter en länk nedan där man kan ange sin e-postadress. Så kan vi sammanfatta lite, för nu har vi gjort ett par avsnitt på det här temat där vi pratat kring värderingar och livsplan. Vi hade ett sånt här flockenevent som är det här nätverket för de som har en lite bättre situation på rikedomsnivå fyra eller uppåt. För den som inte vet vad flocken är, hur skulle du beskriva det?

Moa: Nu tänker jag på allting som det inte är som folk har kommit med. Nej, men vi får väldigt mycket… jag trodde att det skulle vara personer i backslick i femtioårsåldern från Stockholm med dunväst, som hade liksom tjugotusen kronors barnotor efter en helg.

Jan: Svara mig.

Moa: Det är inte det. Vi skrattar för att det är personer som dig som lyssnar på oss när vi håller på att prata om sånt här. Det är väldigt vanliga personer i både storstäderna men också ute i landet som tycker att det här är viktigt, som vill ta nästa steg. Man har inte hittat ett sammanhang för att prata om det här på ett öppet sätt. Man är nyfiken på att ta nästa steg, och man vågar anmäla sig till nyhetsbrevet eller komma på något av våra event — oavsett om man riktigt vet exakt vad man kommer få ut eller inte.

Men de allra flesta längtar efter att få befinna sig i en miljö där det är normaliserat att prata om ekonomi. Inte bara som pengar på ett konto, som en förmögenhet, utan också: vad kan man göra av det här? Vad är nästa steg? Vad händer nu? Att man är i den processen, oavsett om man har valt det själv eller om det har hänt någonting i ens liv som gör att man är tvungen att titta på nästa steg. Att barnen är så stora att de borde ta del av arvet, eller att det har hänt någonting på relationsfronten så man behöver ta tag i det.

Jan: Exakt. Det är ofta samma samtal. Vi brukar prata om pengar och relationer. Vi brukar prata om barnen, hur tänker man kring nästa generation? Hur tänker man kring pengar när man själv inte är i rummet? Vi brukar prata om: hur använder man pengar för att göra livet rikare? Pratar ofta mycket om hantverket pengar. Vilka strategier har funkat för dig? Vad har du gjort som inte har funkat? Hur tar man ut pengar ur bolag om man har bolag? Folk som har arv: hur har ni tänkt? Och sen pratar vi mycket om sakerna runt det där.

Sen tyckte jag också det var så roligt att det var någon som beskrev det som ett ställe där, om man vill träffa människor som är likasinnade — ibland behöver man gå på event där det är hundra pers, och man träffar kanske ett, två guldkorn. Medan på flocken är det: hit kommer man och så är där femton pers och där är tio guldkorn.

Och det sjukaste var nu på vårt förra event där jag sitter bredvid en person som beskriver: mitt stora intresse var en man. Och såhär: jag älskar att rida, och jag åker på ridresor och sånt. Och jag bara: gud, vad roligt. Och så var jag lite intresserad och berättade att min dotter rider. Sen byter vi plats för att tanken är att man ska lära känna nya personer. Så hamnar jag bredvid nästa person, som också var en man: ja, jag gillar också att rida, åka på resor. Jag bara: va, vad är detta? Och sen satte jag ihop de två, och de sa: shit, jag har aldrig träffat någon som också gillar att åka på ridresor, har det här intresset, har möjligheten att åka på…

Moa: Ja men exakt så. Vi har flera sådana grupper där man har liknande intressen, och det är vår stora glädje att få presentera dem för varandra. För jag tänker ofta att när man är första generationen, så är man också: det är bara jag som har tid och ekonomi att göra mer av det som jag verkligen gillar. Men nu blev det lite ensamt här. Många kommer då också uppleva att man har en mycket högre träffyta mot den typen av personer som man längtar efter. Som man kanske inte ens visste att man längtade efter att träffa mer av.

Jan: Exakt. Använd den här länken i beskrivningen. Du förbinder dig inte till något. Vi skickar lite information och så kan vi se när vi har nästa träff. Och sen har vi också så att vi vill träffa alla innan man bjuder in till nätverket, så att vi vet vem du är och om det passar ihop med de andra som är där. Så vi är väldigt måna om dem och dig som är med i flocken. Snyggt. Vill du säga några avslutande ord, Moa?

Moa: Nej men så roligt att få träffa Zandra och Stefan på det här sättet, och det ska bli jättetrevligt och spännande att se var de är här om en stund. Om vi får den stora lyckan att följa upp dem och se vilka utmaningar de har stått inför, men också vilka glädjeämnen, och vart de har förflyttat sig någonstans.

Jan: Eftersom jag nämnde det här i avsnittet — om du skulle vilja ha det här samtalet, så ställer jag och Moa upp med vår tid och så gör vi såhär. För det är så fint, för det bjuder in andra att göra samma sak också. Och som du märker, du behöver inte stå och berätta så mycket pengar har vi på kontot, eller vi bor i den här stan, utan vi kan göra det ganska värdigt och delvis anonymt så som vi gjorde det.

Så Moa, ett stort tack. Dig har vi också kontaktuppgifter till i beskrivningen. Och framför allt, ett stort tack till dig som har lyssnat och tittat. Så ses vi i kommentarerna.