Rikedomsskiftet: fyra faser och sex skiften för ett rikare liv

Innehållsförteckning

Nedan följer en grov innehållsförteckning för transkriberingen.

1. Frågan nästan ingen ställer: vad händer sen?
2. Välkommen till RikaTillsammans-kanalen
3. Varför pratar vi aldrig om vad som händer sen?
4. De fyra faserna: get rich, stay rich, live rich, leave rich
5. "Är inte det här bara ett lyxproblem?"
6. När pengar inte längre är huvudproblemet
7. Förflyttning 1: från brist till tillräckligt
8. De gamla reglerna i bristtänkandet
9. Målflaggan som flyttas hela tiden
10. Rädslan för att sluta jaga
11. Priset man tror att man måste betala
12. Nya regler: tillräckligt är frihet
13. Förflyttning 2: från prestation till identitet
14. Jans tillit och samtalet med parterapeuten
15. Den som byggde framgången är inte den som ska njuta av den
16. Att ha roligt och göra viktiga saker samtidigt
17. Sund stolthet eller en identitetsfälla?
18. Identitet är ett val
19. Vem är jag när jag inte behöver bevisa mig?
20. Ingen lär oss det här
21. Förflyttning 3: från ackumulering till avsikt
22. Komplexiteten i frihet
23. Livet var enklare när banken sa nej
24. Det vanligaste misstaget: analysparalys
25. Avsikt slår aktivitet
26. Förflyttning 4: från isolering till tillhörighet
27. Den skämmiga tisdagsförmiddagen
28. Därför startade vi Flocken
29. "Och jag hör hemma här"
30. Förflyttning 5: från framgång till bidrag
31. Vad vill jag ha mer av i världen?
32. Bidrag i stort och smått
33. Förflyttning 6: från rikedom till arv
34. Värderingar är viktigare än tillgångar
35. Vad väger tyngst – det vi säger eller visar?
36. Vad gör jag i kväll? Lilla stegets kraft
37. Shoutout: provinspelning som med Sandra och Stefan

Frågan nästan ingen ställer: vad händer sen?

Jan: Nästan alla frågor i ekonomi handlar om samma sak: Hur får man mer pengar? Hur sparar man? Hur investerar man? Hur ökar man inkomsten? Hur får man mer? Men nästan ingen pratar om vad som händer sen – när pengarna inte längre är det största problemet i livet, eller när nya pengar inte förändrar vardagen så mycket.

Jan: Vad blir då nästa fråga? Det är precis vad det här avsnittet handlar om. Och jag ska vara helt ärlig: det blev lite mer personligt än vad jag hade tänkt mig från början. Med mig i avsnittet har jag Moa Diseborn, och tillsammans driver vi nätverket Flocken för dig med en god ekonomi.

Jan: Moa har jobbat med de här frågorna parallellt med mig de senaste tio, femton åren. Hon ringde mig i somras och sa: "Du, jag har hunnit fundera. Nu har jag kokat ner allt det här vi har pratat om under ett och ett halvt år. Det är fyra faser. De flesta har hört talas om de första två – get rich och stay rich."

Jan: Men det finns faktiskt två faser till. Det finns live rich och leave rich. Det handlar om att faktiskt använda sina pengar för att leva ett rikt liv. Men sen handlar det också om vad som ska hända med pengarna den dagen jag checkar ut, och hur jag kan lämna ett rikt liv till mina barn eller till dem som kommer efter mig.

Jan: Moa har definierat det här som sex olika förflyttningar – till exempel att gå från brist till tillräckligt, från prestation till identitet, från att samla på hög till att faktiskt veta vad man vill med pengarna och några steg till. Jag vill vara supernoga: det här avsnittet är helt okej att lyssna på även om man varken är i stay rich eller live rich. Man kan se det som en liten genväg, för mycket av det som ger ett rikt liv handlar inte så mycket om pengar. Det handlar om de här skiftena, och många av dem kan man göra oavsett var man står ekonomiskt.

Jan: Så se det som tips och tricks från dem som är ett par steg framför oss – lite tips från coachen, i det här fallet bokstavligt talat från Moa, men också som en genväg. Jag ska inte prata så mycket mer. Lyssna gärna på avsnittet, själv eller tillsammans med en partner, eller om ni sitter i bilen någonstans nu i sommar.

Jan: Och är du intresserad av nätverket Flocken finns det en länk i beskrivningen där nere. Med det sagt: njut av sommaren, och här kommer Moa.

Välkommen till RikaTillsammans-kanalen

Caroline: Varmt välkommen till RikaTillsammans-kanalen, som handlar om allt som är roligt med privatekonomi och livet. Varje vecka delar vi med oss av våra erfarenheter, vår livsresa, våra framgångar och våra misstag, så att du ska kunna göra din ekonomi, ditt sparande och ditt liv lite rikare.

Caroline: Vi som driver kanalen heter Caroline och Jan Bolmeson.

Jan: Välkommen tillbaka, Moa!

Caroline: Tack!

Varför pratar vi aldrig om vad som händer sen?

Jan: Du har ju gått och funderat mycket, och jag tänker att vi ska ta avstamp i att nästan alla samtal om pengar och rikedom handlar om hur man skapar det. Hur får man mer pengar? Väldigt lite av samtalen handlar om vad som händer sen. Varför tror du att det är så?

Moa: Jag tror att det är av gammal vana, och att det är lättare att prata om de krassa pengarna eftersom de går att mäta. Det går att visa för andra, det finns mätinstrument för det. Och ja, bara gammal vana också, tänker jag.

Jan: Ja, och det är kanske också svårare att berätta hur det känns. Du har ju tagit det här emotionella steget – mina pengar har växt, men jag har inte riktigt hängt med.

Moa: Det är många som inte ens identifierar det. Jag har tänkt så mycket på sistone, för vi sågs i ett annat samtal, i ett annat RikaTillsammans-sammanhang, och pratade. Sen har jag summerat ihop och tänkt på alla de här fantastiska Flocken-träffarna som du och jag har fått vara med om. Vi har ju fått gå många gånger – många har deltagit en eller två gånger, men du och jag har varit med fler. Då har jag funderat på vad som är buljongen. Om man kokar ner allting jag har lärt mig efter alla de här träffarna – vad är det?

Moa: Vad är det folk ser, och vad är det folk inte ser? Och hur kan jag hjälpa till att kasta ljus och perspektiv på det som jag tror folk behöver se härnäst? Där har jag funderat mycket. Avbryt mig mitt i.

Jan: Nej men shoot, fortsätt.

De fyra faserna: get rich, stay rich, live rich, leave rich

Moa: Jag tänkte först att man pratar om get rich-fasen, och det är också där RikaTillsammans har fötts. Sen flyttar man in i stay rich, som handlar mer om hur jag behåller och säkrar min förmögenhet på ett bra sätt. Och sen tänkte jag: det finns ju något mer här, vad är det? Det är live rich. Hur tar jag hand om det kapital jag har och omsätter det till andra värden i livet? De här två första faserna, get rich och stay rich, handlar mycket om de ekonomiska samtalen.

Moa: Hur skapar jag en förmögenhet? När är det en förmögenhet? När är det tillräckligt? Och att röra sig vidare in i nästa, som är live rich: hur använder jag ekonomin för att leva ett rikt liv? Sen har jag kommit på en fjärde fas, och det är ännu mer nästa – det är leave rich.

Moa: För det handlar också om att titta på det här ändliga livet. Jag tänker memento mori, tänk på döden. Vad vill jag? With the end in mind, som Stephen Covey säger. Vad vill jag ha åstadkommit när jag checkar ut härifrån, oavsett när det är? Och att lämna det här livet och vara rik. Det kanske inte är att vara rikast på kyrkogården, som vi brukar prata om, utan att vara rikast på relationer och upplevelser.

Vad är det jag vill vara rik på när jag checkar ut? Pengarna får man inte ta med sig, men man kan göra ett slags bokslut i slutet av sitt liv och vara nöjd och stolt och känna att man har gjort någon skillnad.

Moa: Dit börjar många längta när de märker att okej, pengaspelet är vunnet, men vad händer nu? De här första två faserna är väldigt ekonomiska, och jag tror det är därför vi är där. Men jag har inte hört någon annan sätta namn på de andra två faserna, live rich och leave rich. Där tycker jag att det är spännande och givande att få rita upp en karta, sätta ord och namn på faser, upplevelser och känslor, och på hur man rör sig mellan faserna mer medvetet.

"Är inte det här bara ett lyxproblem?"

Jan: Det är precis det här vi ska prata om – de här förflyttningarna. Men vi känner ju varandra väl, så jag måste ta den tuffa, cyniska frågan. Någon som lyssnar tänker kanske: "Ja ja, det är ju trevligt att du, Moa, kallar det här wealth shift, men det är ju ett lyxproblem. Det är för förmögna människor som ägnar sig åt navelskåderi, medan jag själv kämpar för att komma till get rich eller fortfarande är kvar där."

Jan: Vad skulle du säga till den som tycker att det här är svårt att relatera till, eller som är kvar i de första faserna för att få ihop sin ekonomi?

Moa: Precis. Jag tycker att man kan röra sig i de här faserna oavsett hur kapitalet ser ut. Du kan tjuvstarta redan nu. Det var någon i en av mina masterminds som sa: "Du är väldigt bra på att hjälpa mig att prepare for wealth" – att förbereda sig för en god ekonomi som hon vet kommer, men där hon inte är i den fasen än. Hon jobbar mot det, och det kommer hända på olika sätt.

Moa: Det finns mycket man kan förbereda redan nu. Och i början av sin resa, på get rich och stay rich, kan man fortfarande ockupera sig med ekonomiska frågor, för det är viktigt så klart. Ekonomi är viktigt. Och –

Jan: Roligt!

Moa: Ja, det är roligt. Exakt, det glömmer vi bort ibland. Det kan också vara roligt, det är ett roligt spel, och jag tror det är en av anledningarna till att man stannar kvar i de första två faserna. Det är roligt och tillfredsställande, och man kan det spelet. Men man kan också titta på de andra faserna oavsett hur ekonomin ser ut i dag.

Moa: För det gör att man kommer att känna sig mer tillfredsställd och glad. När man är i fas ett och två kan man fortfarande ha illusionen av att "när jag bara kommer till den här summan, eller den här förmögenheten, eller när jag går FIRE, då kan jag". Men man kan göra det oavsett hur ekonomin ser ut.

När pengar inte längre är huvudproblemet

Jan: Det är viktigt att säga att om man skulle sätta rubriken, så handlar det om att komma till en fas när pengar inte längre är huvudproblemet i ens liv. Om du skulle resonera kring den frågan – när inträffar det? Är det en summa? Är det en ålder? Är det en känsla?

Moa: Jag tänker att där är du fantastisk, Jan, på att titta på det och räkna på det. Det är faktiskt en matematisk fråga egentligen. Dels måste man titta på vilken burn rate man vill ha – vilken typ av livsstil är jag nöjd med, vad känns bra? Sen är det en räkneekvation att titta på vad som är tillräckligt i ett första skede. Och sen kan man alltid utveckla sin livsstil och hitta fler saker att lägga pengar, energi och tid på. Men det är en ekvation att titta på.

Jan: Det här tycker jag är ganska viktigt att säga, för det är lätt att man pratar som om "nu pratar Jan och Moa till dem som har hundra miljoner plus". Och jag är nej, det handlar om när pengar inte längre är ett huvudproblem. Vi har haft avsnitt med Fire-Jimmy, som rattar sitt liv på tvåhundratusen om året, där jag tänker att det kan vi smälla på ett kvartal – jag och Caroline, med vår livsstil.

Jan: Så det är viktigt att säga till dig som lyssnar: det finns ingen specifik summa. Det handlar väldigt mycket om ens förhållanden och livsstil.

Moa: Och att bestämma. Bara bestämma: vad är tillräckligt för mig just nu? För det är också där den glidande skalan inträffar.

Förflyttning 1: från brist till tillräckligt

Jan: Du beskrev det när vi hade vårt församtal: att den första förflyttningen är från brist till tillräckligt. Kan du utveckla det resonemanget?

Moa: Jag döpte det till the wealth shift, eller rikedomsskiftet. Det låter alltid bättre på engelska på något sätt – det har ni hört, en hel del av er har skrivit till oss. Men det handlar så otroligt mycket om den interna förflyttningen i sig själv. För att ge perspektiv har jag lyssnat och analyserat hur de allra flesta jag träffar i den här fasen pratar.

Moa: Det kan vara att man faktiskt har upplevt att ekonomi och pengar varit en väldigt stor brist. Att man har räknat varje krona – på engelska säger man stretch your dollar around the block. Att verkligen ha haft sådana perioder i livet och veta i sitt DNA hur det känns att ha en skral ekonomi.

Moa: Det gör att man ofta är kvar där och hela tiden tar höjd för att det kan bli dåligt igen. Det kan bli jobbigt igen. Det kanske blir popcorn till middag, och jag behöver ha femtio kronor i varje kuvert och se till att det räcker varje dag, så att jag är helt säker på att jag kan ge både mig själv och min familj mat.

Moa: Men det är ett stort inre skifte att man kan vara kvar i det fast man har en betydligt bättre ekonomi. Jag tänker att det nästan finns ett set av antaganden och regler för vart och ett av de här skiftena.

De gamla reglerna i bristtänkandet

Moa: De gamla reglerna låter så här i huvudet: Mer är alltid bättre. Trygghet ligger i nästa miljon – inte i den här miljonen, utan i nästa. Det är alltid något som kommer ske sen. Och känslan av att man aldrig kan vara nog försiktig. Och framgång mäts i ekonomisk storlek. Det är några av de inre konversationer jag hör hos personer som är kvar i det här skiftet.

Moa: Jag tänker också att det inte är några kronologiska skiften egentligen. Man kan vara i olika faser samtidigt. Men de nya reglerna, som man skulle kunna ägna sig åt i stället – vänta –

Jan: Vänta, Moa, du är så snabb.

Moa: Ja, jag är så snabb. Jag har tänkt färdigt.

Jan: Ja visst, ja visst. Nej, det här är ingen presentation. Men jag upplever att det här också handlar om mycket behov av buffert. Det är buffert på buffert, man tar kanske lite för låg risk, man tänker "tänk om det skiter sig". Det är mycket av den typen av bristtänkande.

Moa: Ja, och man ägnar sig ganska mycket åt worst case scenario. Vad är det värsta som kan hända? Det har man tänkt mycket på. Men man har inte tänkt så mycket på best case scenario. Vad är det bästa som kan hända? Vad är den optimala utkomsten av den här situationen eller investeringen? Det har man ägnat ganska lite tid åt. Hur kan den bästa semestern bli – som nu innan sommaren?

Moa: Om jag skulle bli positivt överraskad, hur skulle det vara då? Det har man ägnat väldigt lite tid åt. Så det brukar jag ge mina klienter i uppgift att fundera på, och gärna skriva ner ett bästa möjliga scenario.

Målflaggan som flyttas hela tiden

Jan: Jag skulle också uppleva att här flyttas målflaggan hela tiden. Jag tänker alltid på metaforen att jag springer ett hundrameterslopp. Men innan jag når målflaggan tar jag upp den och kastar den femtio meter fram, och så kutar jag fyrtionio meter, tar tag i den och kastar den femtio meter till.

Det blir som att man bakar en kaka som man aldrig smakar på. Håller du med?

Moa: Exakt. Man stannar aldrig upp och firar. Hur bra det än går finns det någon annan att jämföra sig med, och det finns alltid ett härligare mål längre fram. Man stannar nästan aldrig upp och bara är.

Jan: Men det kluriga i den här fasen, Moa, är att om jag tittar på mig själv så är det ändå ett slags vinnande formel. Den har ju tagit mig hit där jag är. Men den har också den här kostnaden. Du säger att nyckelfrågan egentligen är: vad är tillräckligt för mig? Varför är det en så svår fråga? Jag tycker den är skitsvår.

Moa: Det är för att man hela tiden tänker "tänk om". Nu är det här tillräckligt för oss med den livsstil vi har. Men tänk om det blir en börskrasch. Tänk om jag blir sjukskriven. Tänk om det både blir en börskrasch och jag blir sjukskriven, och jag hamnar i en arvstvist med mina syskon. Då är jag ju körd. Man tänker mycket på de scenarierna.

Moa: Det är därför det kan vara svårt att hitta vad som är tillräckligt. Ett av botemedlen mot det är att skriva ner vad det värsta tänkbara scenariot är, och vad det bästa tänkbara scenariot är. Och den största sannolikheten är att man hamnar mittemellan.

Jan: Muddle through, som de säger på engelska.

Rädslan för att sluta jaga

Jan: Men vad är människor – sådana som jag – rädda för? Att sluta jaga?

Moa: Det var någon som sa det väldigt bra. Han sa: "Jag är rädd för att bli som en kastrerad hankatt." Tjock och loj, utan något driv längre. Och att han hellre vill ha adrenalinet och känna att han behöver kämpa för något.

Moa: Jag känner igen det. Jag tycker också mer om det än att tänka "tänk om jag blir tjock och lat och bara nöjd, en fat cat". Men då har man inte funderat på det här: det finns två lägen som motiverar en. Antingen –

Jan: Ett –

Moa: Man tänker att det här är skit, jag klarar inte en dag till, det måste ske en förändring. Eller att man är glad och exalterad och peppad, så att man vaknar klockan fem på morgonen, som dagen innan skolavslutningen, och bara: "Wohoo! Nu gäller det." Det är de två lägena som gör att man gör en förändring.

Moa: Och ofta har man inte funderat på vad som skulle försätta en själv i det optimala, roliga läget. Inspiration.

Priset man tror att man måste betala

Jan: I den här fasen hade vi en deltagare som sa: "Jag måste kämpa och anstränga mig hårt för att förtjäna de här pengarna." Okej, jag tjänar jättemycket pengar för att jag har ett fantastiskt jobb med en fantastisk lön. Jag tjänar mer på en månad än vad folk gör på ett år. Men jag har också gett upp relationen med mina barn, jag har gett upp relationen med min man – jag betalar ändå ett pris, så därför är det okej. Skulle du säga att det hänger ihop i den här fasen?

Moa: Ja, men det är mycket en identitetsfråga. "Jag är en sån här person." Man har kanske förlikat sig med det. Hjärnan är ju en vanemaskin. Man tycker om att veta vad man har, men inte vad man kan få. Då är man mer nöjd med det, för då kan man räkna ut vad utkomsten blir av det beteende man har just nu.

Moa: Men det som gör att man tar sig ur den fasen brukar vara att det blir smärtsamt på något sätt. Att man är villig att göra ett skifte. Då behöver man tala om för sig själv nya regler eller nya sanningar. Det är det som är själva skiftet jag tänker på – att gå från det här "mer är alltid bättre", flytta fram målsnöret, kämpandet.

Jan: För jag tänker att det handlar om just det här, brist till tillräckligt. Det där är också en bristtanke: jag kan inte ha både och, jag kan inte ha det här fantastiska –

Moa: Antingen-eller-tänkande.

Jan: Ja, det är ett tydligt tecken på att man är i brist – det här antingen-eller, i stället för att tänka the power of and. Hur kan jag få både och? Hur kan jag ha en fantastisk relation och det här jobbet?

Moa: Exakt. Det kan vara en sådan copingmekanism. Jag känner nästan att väldigt många behöver betala för sitt ekonomiska välstånd med att ha det kämpigt på andra områden. "Jag har betalat genom att vara borta väldigt mycket från min familj. Jag har betalat med krångliga relationer, med att jag är singel." Man kan rättfärdiga det både för sig själv och inför andra – det är ändå inte så lätt.

Jan: Och då är vår kommentar till dig som känner igen dig, den tuffa frågan du inte hör från så många andra: Nej, det är inte sant. Det är bara ett påhitt. Man kan ha både och. Det finns inget lika med-förhållande där jag har pengar i ena änden och därför är sjuk. Folk tar alltid det här: "I valet mellan hälsan och pengarna är hälsan ändå viktigare." Ja, om jag måste välja. Men det är inte sant att rika människor är sjuka. Tvärtom är rika människor ofta friskare än andra.

Jan: Så ibland säger jag: var uppmärksam när din hjärna gör det som psykologin kallar falska ekvivalenser. Hjärnan är skitsnabb på att dra likhetstecken där det inte finns något likhetstecken. Ska vi gå vidare, eller vill du ha en replik?

Nya regler: tillräckligt är frihet

Moa: Nej, jag tänker bara att skiftet handlar om att gå från "mer är bättre, trygghet kommer med nästa miljon" till att mata sig själv, hjärntvätta sig själv lite grann. Att lägga mer tyngd på känslor och upplevelser: tillräckligt är frihet. Trygghet är både ekonomisk och emotionell – det finns två olika komponenter för det. Frihet kräver medvetna gränser. Det är också det du säger om att jobba för mycket: att faktiskt sätta upp gränser för hur mycket jag jobbar och vad jag jobbar för.

Moa: Och att identifiera och förstå för sig själv att överflöd börjar med uppskattning. Att börja stanna upp och vara glad och tacksam för och uppskatta den inkomst man har, det sparmål man har nått – oavsett om det är tvåhundratusen eller tvåhundra miljoner.

Jan: Exakt. Precis. Bra.

Förflyttning 2: från prestation till identitet

Jan: Förflyttning nummer två: från prestation till identitet. Det här var något jag fastnade vid. Det är egentligen två frågor – vi kan ta den första. Nyckelfrågan är: vem är jag när jag inte längre behöver bevisa mig? Utveckla resonemanget kring förflyttning nummer två.

Moa: När man hamnar i fas ett och två, get rich och stay rich, hamnar man väldigt mycket i den här prestationsidentiteten. Jag är värd något för att jag presterar, för att jag har gjort, för att jag har åstadkommit. Och man vill jobba mycket för den yttre bekräftelsen, att man är bra.

Moa: Jag brukar säga att det man också behöver ha ett ben i är något jag kallar wealth identity, eller rikedomsidentitet. Vem är jag om man bortser från mina prestationer eller min ekonomi? För vissa blandar ihop sitt goda saldo på kontot med sin identitet – man ser sig själv som en påse pengar på två ben. "Jag är bra därför att jag har lyckats, det ser jag här."

Moa: Det handlar mycket om att förstå vem man är och vad man bidrar med, oavsett om man presterar eller inte. Oavsett om du gör ditt jobb, kanske har gjort en exit eller haft en välbetald position i ett företag under lång tid och gjort rätt. Eller att man kommer från en familj där man har fått ett arv. Det är väldigt kopplat till identiteten, och man behöver göra en frikoppling där. Att tänka: jag är bra oavsett om jag presterar och levererar, oavsett om de här siffrorna står på mitt konto eller inte.

Jans tillit och samtalet med parterapeuten

Jan: Jag känner så sjukt igen mig i den här. Får jag ta över?

Moa: Precis, bra.

Jan: För det här är typ hela min identitet. Jag har byggt RikaTillsammans, det är en stor, stor del. Jag pratade med vår parterapeut i det avsnittet vi gjorde med honom. Han sa att när det skär sig i en relation handlar det om brist på tillit. Jag var: "Jag och Caroline har ju varit ihop i tjugo år. Vad då brist på tillit? Vi litar ju på varann." Han sa: "Litar du på att Caroline älskar dig om man tar bort nyttovärdet med Jan?" Och jag bara: "Nej." Och han: "Där har du brist på tillit."

Jan: Och då tänkte jag, lite äckligt: jag fattar inte varför Caroline är gift med mig. Men jag tjänar åtminstone en massa pengar. Vilket Caroline hatar när jag säger, av giltiga anledningar. Men – är det här en förflyttning man gör en gång? Eller är det "grattis Jan, du fick det här kortet, det kommer du få kämpa med hela livet"?

Moa: Jag tror man kan bli bättre på det. Jag tänkte inte att jag hade problem med det här. Sen fick jag postcovid för fem, sex år sedan. När jag fattade vad det var tänkte jag: det här kommer gå åt helvete. Min man kommer skilja sig från mig. Jag kommer inte ha några vänner kvar, och absolut inget företag kvar, för det bygger på relation, på att jag är där.

Moa: Jag var så otroligt trött under perioder. Men jag är ju fortfarande lyckligt gift. Jag har fortfarande vänner, mina barn tycker fortfarande om mig, och jag har fortfarande ett fantastiskt företag. Det handlade inte om vad jag gjorde, utan om vem jag är – oavsett om jag låg i horisontellt läge nittiofem procent av dygnet.

Moa: Det är en av de största lärdomarna jag fått av att vara så sjuk i perioder. Att det inte handlar om vad jag presterar. Jag är ganska snabb på att komma upp i fart och göra saker, "absolut, det fixar jag" har varit standardfrasen, oavsett om det är någon i min bostadsrättsförening som behöver hjälp eller någon i grabbarnas fotbollslag. Jag tror man behöver lära sig om och om igen att man inte är sin prestation. Man överskattar att ens prestation är det som adderar värde. Det finns något bortom vad man gör, och det handlar ganska mycket om vem man är – vem man är när man kliver in i ett rum, vem man är i relation till andra. Det är min personliga lärdom.

Den som byggde framgången är inte den som ska njuta av den

Jan: Du skrev också något mer. Du skrev: "Den version av dig som skapade framgången är inte alltid den version av dig som ska njuta av den." Vad menar du?

Moa: Ofta har man identifierat sig med den här hustlern, som bara "jag fixar, jag grejar, gjorde smarta investeringar, gjorde smarta val". Den som har byggt upp allt är inte den som kommer vara bäst på att njuta och fira på lagrarna av sina vinster. Det finns andra identiteter, eller delpersonligheter, som behöver kliva fram – som är mer nöjda, som kan fira och som är mer avslappnade än den som bara sätter ner huvudet och kör. Den delen är kanske ganska vältränad i ens personlighet. Nu blev det krångligt.

Jan: Vi får göra ett sidospår, för det där är en sjukt bra metafor som du och jag använder ofta, men som kanske inte alla känner igen. Jag brukar säga att det inte finns en Jan – det finns massa olika små Jan. Det finns prestations-Jan, och sen finns det pappa-Jan, och sen finns det busiga Jan.

Jan: I mitt liv är den folk oftast möter, och den som syns mest, prestations-Jan. Jan som sitter och jobbar massa timmar. Men det är inte så mycket bus-Jan. Så det du säger är att lekfulla Jan ibland också får ta lite plats som delpersonlighet. Är det så du menar?

Moa: Ja, precis. Jag tror också att man bygger evidens bakåt. Man tänker: "Det har ju gått bra. Men det är för att strävsamma Jan har fått ta mycket plats, det måste vara därför, så då är det han som ska göra det här." Medan du skulle kunna göra samma sak utifrån lekfulla Jan. Han har kommit in redan i dag – du sa "det är inget förhör", och jag tänkte: just det, tack för påminnelsen. Vi kan ha kul samtidigt som vi pratar om viktiga saker.

Att ha roligt och göra viktiga saker samtidigt

Jan: Allvarliga Moa är inte så rolig.

Moa: Precis. Och det går att göra. Det har varit en mindfuck för mig personligen, att jag kan ha jätteroligt och göra djupt viktiga saker samtidigt. Det har funnits en föreställning om att det måste vara blod, svett och tårar för att leverera något viktigt. Men det blir oftast så mycket bättre. En podd är roligare att lyssna på om man själv har roligt. Men det gäller också om man skriver en text, håller en middag eller gör något annat. Har man roligt själv vill man ju – jag vill hellre gå till en bilmekaniker som lyssnar på musik och har det roligt.

Jan: Exakt. Och ibland hamnar man i ett sammanhang där det går dåligt på företaget, och då är det inte okej att vara glad eller positiv, för då ska jag kämpa – fast det kanske är precis det som behövs.

Moa: Ja, eller man går igenom en jobbig period själv. Jag har en väninna som går igenom en skilsmässa just nu, och det känns som en skam att vara glad medan det är svårt. Man ger sig själv otroligt snäva spelregler att hålla sig inom.

Sund stolthet eller en identitetsfälla?

Jan: En fråga här. Vad är skillnaden mellan en sund stolthet över det man har byggt och en identitet som blir en fälla? Hur hittar man balansen? Jag behöver ju inte dissa strävsamma Jan, men strävsamma Jan behöver inte ta över allt heller.

Moa: Jag tror det handlar om att titta på vad jag kommer ifrån när jag gör. Det var därför jag skrev ner vad det är för regler jag utgår ifrån när jag gör det jag gör. Vilka antaganden, vilka tankar och sanningar utgår jag från?

Moa: Se om du känner igen dig i de gamla reglerna i prestation: jag är vad jag åstadkommer.

Jan: Check.

Moa: Mitt värde måste bevisas.

Jan: Check.

Moa: Vila måste förtjänas.

Jan: Check.

Moa: Framgång, eller min ekonomi, är min identitet.

Jan: Ja, ish. Men ja.

Moa: Jag försöker koka ner det. Det är de sakerna jag hör. Då vet man att man är kvar ganska mycket i prestation.

Jan: Ja. Och vet du vad, jag hittade också en studie som sa att människor som bygger sitt självvärde på ekonomisk framgång upplever mer ensamhet och svagare sociala band.

Moa: Exakt. Det kommer vi prata om i ett annat skifte.

Jan: Nästa avsnitt.

Identitet är ett val

Moa: Du frågade vad som är skillnaden. Jag tänker att rikedomsskiftet inuti handlar om att skifta till andra regler i huvudet. Att tänka att mitt värde är inneboende, oavsett vad jag gör eller inte gör. Jag får utvecklas bortom min prestation. Det betyder att jag får leka, ha kul, utforska – att misslyckas är också ett värde. Jag får skapa mig själv på nytt, och identitet är ett val.

Moa: Många gånger, när man har ganska snäva ramar, kan ens idé om identitet bli som en trång kostym, eller till och med en tvångströja.

Jan: Ja, en rustning som sitter ganska tajt.

Moa: Precis. Det kan vara som att "Moa i studion, hon är på ett visst sätt". Och så plötsligt känner jag att jag inte vill gå till jobbet längre, för hon är så tråkig. Måste jag spela henne igen? Att ge sig själv utrymmet att jag får skapa mig själv om och om igen. Jag får leka med identiteten: Hur klär hon sig? Hur pratar hon? Vad gör hon? Vad tackar hon nej till, vad tackar hon ja till? Att ge sig själv det utrymmet brukar ge mer skjuts in i en ny identitet – att ens framgång inte är kopplad till en gammal identitet, utan att man får förändras och utvecklas.

Moa: Men oftast kryper rädsla-sprinten in däremellan: "Tänk om jag förlorar allt."

Jan: Ja.

Moa: Du är sån, Moa –

Jan: Moa är: "Jag hör vad du säger, men?"

Jan: Nej, men det är ovant. Det är jätteovant. Jag gillar den här övningen: ta alla pusselbitar i ditt liv, plocka bort dem, och fråga vilka du skulle vilja lägga tillbaka. Ibland vill man inte lägga tillbaka alla, för man vill lägga till nya. Jag har full respekt för att vi kan sitta här och prata om det, och jag vet hur sjukt ovant det är. Notera att jag inte säger svårt – ovant. Och det här är för mig, som ändå har den medvetna kompetensen i det. Jag tänker att det är jättemånga som inte ens vet att de inte vet det här, utan där det bara är som det är.

Vem är jag när jag inte behöver bevisa mig?

Moa: Exakt. Jag tycker nyckelfrågan här är viktig, för vi försökte identifiera vad som kan vara motståndet för att hitta vidare: Vem är jag när jag inte behöver bevisa mig eller prestera? Vem är jag då? Vissa säger: "Ursäkta, vad menar du? Vad sa du nu? Kan du säga det igen?" Då vet man att man fortfarande är väldigt mycket i prestations- och bevisa-personligheten, och att det är där ens upplevda egenvärde fortfarande bor.

Jan: Det här är så problematiskt, för jag har det i hundratio. Mycket av mina konflikter med Caroline hamnar här. Caroline säger typ: "Det enda jag önskar är att du inte jobbar så mycket." Men min farhåga är att om jag inte jobbar så mycket, så kommer hon lämna mig. Vilket är moment tjugotvå, och jag är helt dum i huvudet, för den största anledningen till att hon skulle lämna mig är just att jag inte är närvarande, att jag jobbar så mycket.

Jan: Sen blir det kladdigt, för som vi sa innan är det här en vinnande formel för mig. Prestationen har gett allt jag har i mitt liv, allt det vi har, och det gillar jag. Men jag ser inte kostnaden direkt – den smyger sig på vid sidan, utan att man är medveten om det.

Moa: Det är här man behöver gå ut på risk och faktiskt trycktesta. Det finns en väldigt stark känsla av "då kommer du lämna mig för att jag inte jobbar". Och att börja: okej, jag jobbar aldrig på lördagar. Börja i det lilla. Små skiften till stora förändringar. Och skapa evidens för sig själv: ja, det håller, det går, jag ser inga negativa tendenser. Att börja skapa bevis för att den tes man driver kanske inte är helt och fullt sann. Det kan vara ett litet steg.

Jan: Ja, exakt. Det jag säger till mig själv är att den här delpersonlighetsmetaforen funkar jättebra för mig. Jag behöver inte heller köra strävsamma eller ambitiösa Jan hela tiden – honom kan vi plocka fram. Och jag har en som är perfekt "går åt helvete-Jan", som bara ser risker med allting. Han är svinbra att plocka fram ibland, när vi ska utvärdera något. Han har räddat oss från sjukt mycket skit som hade kunnat hända i livet.

Moa: Men det är inte han som behöver sitta –

Jan: Nej.

Moa: Det kanske inte är han. Precis. Jag tänker också: inte ta bort någon från laget, från startelvan.

Jan: Exakt.

Moa: Utan säga: okej, den positionen behövs också. Det behövs en målvakt, absolut.

Jan: Men alla pass behöver inte gå till målvakten.

Moa: Nej, och det behöver inte vara han som är lagkapten.

Jan: Nej. Folk kommer tänka: "Jag lyssnar på den där podden – han är schizo."

Moa: Jag tror vi alla är lite det. Vi försöker bara ge ord åt att man har olika –

Jan: Olika program.

Ingen lär oss det här

Moa: Ja, och jag tänker att det är just det som är utmaningen. Vi pratar inte om det här i skolan. Det finns ingen utbildning kring det, vi har inget gemensamt språk, ingen gemensam karta. Det är därför det låter som det låter – vi gör vårt bästa för att sätta ord på det och skapa en karta för var man är och vart man kan röra sig.

Moa: Det är kanske första gången du som lyssnar har hört någon prata på det här sättet. Därför kan det låta lite märkligt. Men det är för att vi är på en annan planhalva, den inre.

Jan: Ja, exakt.

Förflyttning 3: från ackumulering till avsikt

Jan: Nästa förflyttning: från ackumulering till avsikt. Säg något mer om den.

Moa: FIRE-rörelsen kommer ju från det här: ackumulering, mer är bättre. Man skapar en mekanism, går från att hitta FIRE-rörelsen till "wow, vilken grej", och skapar en egen evighetsmaskin som kan rulla på. Sen blir det som en snöboll som börjar rulla, och man står bara och tittar på den: wow, titta vad som händer. Och man kan mäta, vilket är väldigt trevligt.

Moa: Men någon gång, när man har en väldigt god ekonomi – vi träffar många i Flocken-sammanhangen som har runt fyrtiofem miljoner ungefär – då smyger sig en känsla in: "Vänta nu, det är inte längre lika roligt, lika tillfredsställande. Jag känner mig inte lika exalterad över att det blev några tusen till." Vi har hört många säga att det är mer tillfredsställande att göra en bra deal på mjöl på den lokala ICA-handeln än nästa miljon på börsen. För då får man använda det: "Titta, jag tittade på rätt hylla, jag gjorde ett bra klipp, jag köpte fem stycken på en gång."

Moa: Man känner att man har gjort en handpåläggning, att man faktiskt är bra. Det ger mer glädje och lycka – då är man mer i ackumuleringen. Men någonstans börjar nästa miljon på börsen tappa sin tjusning. Det är då det börjar krypa in att man behöver titta mer på vad avsikten bakom är – hur jag gör saker, hur jag investerar, men också hur jag lever mitt liv. Det är där avkastningen börjar bli större än glädjen över avkastningen på kapitalet.

Komplexiteten i frihet

Jan: Men det här är också en paradox. Vad är det som blir oväntat svårt när nästan allt är möjligt?

Moa: Det är komplexiteten. De allra flesta tänker att när jag får mer pengar, då blir jag fri. Sen blir man ganska chockad över att friheten erbjuder en väldigt stor komplexitet. Vad ska jag välja när allt är möjligt? Det hör vi igen och igen. Att välja med avsikt är en otroligt viktig egenskap att skaffa i den fasen. Att göra val, att sätta nya ramverk – men ramverk som man har satt själv.

Moa: För är man lägre ner på den ekonomiska stegen, kanske i get rich-fasen, då är ganska mycket satt av att man är tvungen att lönearbeta, gå till jobbet och förhålla sig till de semesterveckor man blir tilldelad. Det finns något skönt i det också, som man inte vet om förrän man inte är i det längre. Så att sätta nya ramar, att ha avsikt med vilka ramar och regler man sätter upp för sig själv, är en viktig egenskap att skaffa sig.

Livet var enklare när banken sa nej

Jan: Jag hade faktiskt ett avsnitt för många år sedan som hette "Livet var enklare när banken sa nej".

Moa: Exakt.

Jan: Jag ville köpa ett hus och banken sa nej. När man i stället kan gå och titta på vilket hus man vill, då blir det jättejobbigt, för då finns det fler hus att välja på.

Moa: Och ofta är det många bra hus att välja på. Ska vi ha tre våningar eller pool? Ska vi ha havsutsikt, eller ska vi leva mer urbant? Det är trevligt, bara trevligt på olika sätt. Åh hjälp, vad ska jag välja? Det här blev jobbigt.

Moa: De gamla reglerna man följer när man är kvar i ackumuleringen är att fler möjligheter alltid är bättre. Man har den programmeringen. Och att så fort man får en möjlighet ska man säga ja och tänka efter sen – man skyndar sig bara man ser att möjligheten finns. Och att framgång alltid handlar om expansion. Men det vi vet, det här du har pratat om tidigare, det romerska perspektivet via negativa: att ta bort blir viktigare ju längre man kommer i sin personliga och ekonomiska utveckling.

Det vanligaste misstaget: analysparalys

Jan: Vad skulle du säga är det vanligaste misstaget du ser folk göra i den här fasen?

Moa: En sak är att man hamnar i analysparalys. Man isolerar sig och tänker: "Gud, jag har så många härliga val, men vem ska jag prata med? Jag vill gärna flytta, vi har tusen alternativ, det är väldigt svårt att välja. Eller så kommer vi inte ens överens, jag och min partner." Och så tänker man "åh herregud", lägger locket på, och kanske inte gör någon förändring alls – fast det fanns jättemycket glädje att ha i ett hus med pool i sommar, där man kunde bjuda in vänner och umgås lätt.

Moa: Eller så börjar man rodda runt i sitt Excel-ark och tänker: "Nu har jag tänkt worst case scenario, vi har ju inte råd egentligen." Då gör man sig själv till banken som säger nej.

Jan: Ja, förlåt, kör.

Moa: Förflyttningen handlar om att man behöver sätta upp nya spelregler för sig själv. Att val blir mycket viktigare än att skaffa sig fler möjligheter – kompetensen i att välja. För många gånger har man fem bra val, och man måste bara välja mellan dem och se det.

Avsikt slår aktivitet

Moa: En devis som funkar här är att avsikt slår aktivitet. Ibland hamnar man i aktivitetsmani: "Jag har gjort jättemycket saker." Nej, avsikten – att avsätta tid och titta på vad jag har för avsikt, och att välja avsikter som är i linje med vem du är och vad som är viktigt. Avsikten är viktigare än mängden aktiviteter. Och så det här igen: att designa livet medvetet.

Jan: Här upplever jag också att jag ibland har sett folk i Flocken som låtsas att den ekonomiska situationen är sämre än vad den är. Framför allt mot sin partner. För då behöver man inte ta tag i en massa jobbiga situationer och samtal. "Nej, vi skulle egentligen kunnat flytta till det här stora huset, men det går inte så bra just nu." Det blir kladdigt. Håller du med?

Moa: Ja. Jag har alltid känt mig lite biased, att det är de jag pratar med som får utmaningar i de här faserna. Men absolut, det är också här man börjar isolera sig själv, vilket är nästa skifte egentligen. Man tänker "jag räknar ner, jag lägger mig lägre", man tänker att det är sämre än vad det är. Många gånger är det i krisen, Jan, när du och jag pratar med människor, att det är mycket bättre än vad man tror.

Moa: Man måste ta samtalet med sin partner och med sina barn. Vi har använt begreppet att komma ut om sin ekonomi – att faktiskt börja rodda i det och berätta hur det ser ut, vad de kan vänta sig för arv, eller bestämma vad man vill leva upp under sin tid.

Jan: Eller hur de vill planera sitt liv.

Moa: Exakt. Många gånger skyddar man sig från de obekväma eller ovana frågorna genom att tänka "ackumulera mer".

Jan: Det är den lätta vägen.

Moa: "Om jag bara dubblar det här, då kan jag göra det jag vill sen." Precis så.

Förflyttning 4: från isolering till tillhörighet

Jan: Vi tar nästa. Finns det en sorts ensamhet som uppstår hos människor som har lyckats?

Moa: Ja, och jag tror det hänger ihop med den första. Det är ganska mycket den här tesen att man lever enligt "jag måste klara mig själv. Ingen förstår mig." Det är också genant – man tycker att det är utmanande att ha en god ekonomi och en stor palett av valmöjligheter, och tycker att det är komplicerat. "Ingen kan förstå mig. Det här är ju ett i-landsproblem."

Jan: "Jag får egentligen inte ha det här problemet."

Jan: Förflyttningen blir att gå från isolering till tillhörighet. Utveckla det lite.

Moa: Rikedom skapar avstånd. Det har hänt något i min relation till mina kusiner, till mina vänner, till mina arbetskollegor, när de vet att jag har gjort den här exiten eller fått det här arvet. Det skapar en känsla av "hjälp, jag ser på dem att jag har blivit annorlunda. Därför säger jag inget mer om det. Eller jag säger till barnen att de inte får säga något." Och så blir det en snigel-in-i-skalet-reaktion. Det finns en risk att man går in i självisolation.

Moa: Eller, som någon sa, man blir inte inbjuden till luncher och annat kul – för några som är ute och reser en del, och har en sådan era i sitt liv, vet man ju aldrig om de är hemma. Sådant gör att man petar på tentaklerna på en snigel, så att man drar sig in och tänker: "Då isolerar jag mig. Då behöver vi inte säga om vi är borta eller hemma."

Jan: Precis. Och det kommer sådana kommentarer: "Om du har så stora problem, Peng, då kan du ju alltid ge lite till mig." Jag kollade också upp en undersökning på amerikaner med hög inkomst, och i snitt hängde det ihop med mer tid i ensamhet och mindre tid tillsammans med andra.

Den skämmiga tisdagsförmiddagen

Moa: Ja. Jag brukar säga att den skämmigaste tiden att vara ledig är en tisdag förmiddag, för då jobbar alla andra. Jag hade en person för ett tag sedan som sa: "Jag kan inte vara ute och göra trädgårdsarbete en tisdag förmiddag, för då ser mina grannar mig när de åker till jobbet. Ska de tro att jag är sjukskriven, eller att jag har jättebra med pengar? Vad ska de tro?" Eller någon som hindrade sig själv från att sitta på balkongen och läsa med en kopp kaffe i solen, för då ser grannarna en när de går iväg.

Moa: Det blir en sned balans när man inte njuter lika mycket av friheten och möjligheterna som man har, och som man skulle kunna göra. Och det är väldigt tråkigt.

Därför startade vi Flocken

Jan: Exakt. Om vi ska vara helt ärliga var det egentligen det här du och jag såg först, när vi startade idén med nätverket Flocken. Vi såg: här finns massa människor som inte på något sätt är ensamma eller saknar kompisar – men man har inget sammanhang där man kan få vara sig själv och prata ofiltrerat, utan att behöva hålla upp garden, och där man kan få inspiration och tips av andra.

Jan: Det är egentligen det Flocken är. Sammanhanget där du kan träffa andra och få tillhörigheten. Kom som du är, här blir du accepterad även med mycket pengar, för alla andra har också pengar.

Moa: Jag börjar skratta, för jag läser just nu Elizabeth Gilberts senaste bok, All the Way to the River, där hon skriver om beroende och att hon är med i AA. Tydligen finns det en saying där, att man ska säga "och jag hör hemma här" i slutet av sin presentation. Jag tänkte: men gud, det är nästan samma i Flocken.

Jan: Nej, de har inte AA.

Moa: Nej, men jag tänker att det är den känslan jag hör i grupperna. Efter en halv dag känner man: "Gud, jag hör hemma här. Det finns andra som har samma utmaningar och glädjeämnen som jag."

"Och jag hör hemma här"

Moa: Man behöver ha en grupp där man känner att man själv blir accepterad, men också känner att man hör hemma. Och det handlar väldigt mycket om sin egen tillåtelse att höra hemma. Det finns så klart många andra grupper där man kan tillåta sig själv att känna gemenskap. Jag tänker att det är ett av de här skiftena: de nya reglerna man kan gå efter är att gemenskap är en tillgång. Att skifta från att bara tänka ekonomisk return on investment till att också tänka: vilka gemenskaper ingår jag i? Vilka vill jag ha? Vilka vill jag skapa nu?

Moa: Och något du är bra på, Jan: sårbarhet skapar närhet. Du och Caroline är väldigt generösa med att prata om hur det är för er. Det skapar en känsla av att det alltid finns någon annan som säger: "Jag också, för mig också, jag känner igen mig."

Sårbarhet skapar gemenskap. Det gör att man kan mötas närmare.

Moa: Ha det som en devis. Och ge dig själv tillåtelse att skapa nya rum och kliva in i dem. Om din bekantskapskrets eller ditt kompisgäng känns lite trångt, då får man skapa nya – oavsett om man kommer till Flocken eller hittar en ny quizgrupp att gå och quiza med på torsdagar.

Jan: Eller har barndagar med Porsche, eller vad man vill.

Moa: Ja, exakt.

Jan: Här måste jag som influencer säga: är man intresserad av Flocken har vi en länk i beskrivningen där man kan ta kontakt och boka ett möte med dig eller mig.

Moa: Så blir Oliver nöjd på kontoret.

Jan: Ja, precis.

Moa: Exakt. Det är så vi har valt att göra nu, att vi har en sådan meet and greet innan.

Förflyttning 5: från framgång till bidrag

Jan: Vi tar nästa förflyttning: från framgång till bidrag. Säg något mer om den.

Moa: Man blir klappad på axeln, både av sig själv och andra. Man har gjort bra saker, börsintroducerat ett företag, eller åstadkommit olika saker som man kan flagga med eller ha som en liten badge of honor. Det är lätt hänt att man hamnar i reglerna att framgång handlar om mig, om prestation. Många mål, "nästa mål kommer göra mig lycklig". Det är lite som med ekonomin: nästa mål kommer göra mig lycklig. Att kasta fram flaggan, som du sa, lite till bara för att få kicken. Man är mer i reglerna om att mer är lösningen.

Moa: Mer, bättre ekonomi, mer pengar, högre fart, mer resor, mer.

Jan: Högre position på företaget, ett större bolag, mer omsättning, fler anställda, större portfölj.

Moa: Ja. Och efter ett tag kommer mina klienter till mig och säger: "Varför känns inte livet lika bra som det ser ut?" Det är ofta för att man har hamnat i framgångsfällan. Man jagar hela tiden mer och bättre utan att stämma av. "Jag borde vilja ha nästa position, nästa lön, nästa exit." Man har jagat något som kanske inte var ens eget mål från början.

Moa: Men något som är viktigt i steget från framgång till bidrag: bidrag brukar fylla ens kopp på ett helt annat sätt. Att veta att man gör ett bidrag, kanske i en bransch man brinner för, som man tycker är viktig på riktigt. Att göra ett bidrag, oavsett om det är volontärt eller i en arbetsroll – det gör något, man känner sig nöjd på ett annat sätt. Det är inte mätbart på samma sätt som return on investment inom ekonomi, men det finns ett slags räkneverk inom mig själv som håller räkningen på hur mycket bidrag man känner att man har gjort, på en annan ledd än bara ekonomisk.

Vad vill jag ha mer av i världen?

Jan: Jag gillar den här mycket, jag har lekt mycket med den på sistone – både i RikaTillsammans och i den lilla skalan. Fast min fråga låter inte som din. Vad vill jag förstärka i världen? Det är egentligen en synonym; jag brukar tänka: vad vill jag ha mer av i världen?

Jan: Jag kan ta ett konkret exempel. Vi är bjudna på maskerad. Jag har alltid hatat maskerader, för jag är så dålig på fantasi. Då tänkte jag: hur kan jag betala bort det här problemet? Vi hyr en kostym. Caroline hittade ett ungt par som har tagit över kostymförrådet i Malmö efter SVT. De har räddat hela SVT:s kostymförråd som skulle kasseras, och nu hyr de ut det. Jag har fått en hel biskopsdräkt som jag ska ha på maskeraden. De bad nästan om ursäkt: "Det här är en ganska stor och dyr dräkt, vi måste försäkra den, är det okej att vi tar 1 000 eller 1 500 kronor för den, så får du den i en hel månad?"

Jan: Och jag bara: "Ja, självklart." Sen tänkte jag: fan, det här var ändå lite dyrt. Och sen: nej, men jag vill ha mer av sånt här. Jag vill att ett ungt par räddar ett kostymförråd så det inte går till spillo, att det löser ett problem för mig så jag kan gå på en fest och se fram emot den i stället för att ha ångest. Vi hyrde till Caroline också, så det blev de bästa 1 700 kronorna vi har lagt – för vi vill ha mer av det.

Moa: Ja, verkligen. Jag tänkte exakt på den storyn.

Bidrag i stort och smått

Moa: Det kan vara allt. Så fort det kommer några ungdomar och knackar på dörren: "Hej, vill du köpa för mitt fotbollslag eller min klass?" Sist köpte vi kronljus, och i sin enfald trodde man att man skulle få ganska många för priset. Så kommer de och man får fem. "Jaha, okej, jag hade fått hundra gånger fler på IKEA för samma pris." Å andra sidan uppskattar jag entreprenöriella ungdomar. De har roliga idéer, de paketerar saker. Jag säger ja för att de gör det, och för att jag vill ha mer av det i världen – drivna människor som gör något för att få något annat, som säljer ljus för att åka på cup.

Moa: Det kan vara i stort och smått. Frågan är: vad vill jag förstärka i världen, vad vill jag ha mer av? Att luta sig in i det. Och att låta min påverkansgrad, hur jag använder den medvetet, bli viktigare än status. För status kan vara kul, men det blir ganska ihåligt förhållandevis fort. De allra flesta känner också att livet blir rikare när det delas, att man kan göra saker tillsammans med andra och använda sin tid, energi och ekonomi till att påverka.

Jan: Exakt. Snyggt.

Förflyttning 6: från rikedom till arv

Jan: Jag tänker att vi behöver runda av snart. Men om vi skulle beskriva den sjätte förflyttningen, från rikedom till arv?

Moa: Det var därför jag tänkte på det här, från leverage till legacy. Du och jag har träffat personer som tänkt: "Titta, vilket fint ekonomiskt arv vi har jobbat upp under vår livstid." Sen ska man ge det vidare till nästa generation, och de blir bara chockade eller besvärade. Det kommer en hel drös med känslor och upplevelser som man inte hade räknat med. "Va? Du ska bara vara glad och tacksam, jag har ju kämpat." Jag har träffat många som ärvt förvånansvärt stora summor. De har inte varit beredda på det, och föräldrarna har inte förberett dem.

Vad är det jag brukar säga, Jan? Tack, men what the fuck?

Jan: Tack, men what the fuck.

Moa: Exakt. Man hamnar i: "Men vi hade kunnat göra så mycket mer roliga minnen tillsammans. Jag hade velat vara med och använda den goda ekonomin till att förvandla den till goda minnen eller påverkan tillsammans."

Värderingar är viktigare än tillgångar

Moa: Många gånger hamnar man i att arv handlar om pengar, punkt. Och att arv är något som händer efter min död. Att framgångssagan tar slut med mig, att jag är det här kapitlet. Men det som brukar vara glädjefullt och värdefullt att tänka på är att arv är hur jag lever redan i dag. Det handlar mycket om värderingar.

Moa: Det brukar ske ett skifte när man har landat i "det här är tillräckligt, jag har gjort ett bra jobb vad gäller ekonomin". Rör man sig in i live rich och leave rich, då blir värderingar viktigare än tillgångar. Tittar man på de familjer som skapat en god ekonomi som håller över generationer, så har de lagt mycket tid och energi på att mejsla ut värderingar och förhållningssätt. Det är det som gör att man inte hamnar i cyklerna förvärva, förvalta, fördärva, utan att det håller längre. Att ägna tid åt värderingar kan till och med vara ännu viktigare än tillgångar. Tillgångar är trevligt, men värderingar, förhållningssätt, policies och guidelines är ofta det som gör att det håller mycket längre, bortom dig.

Jan: Kultur, liksom.

Moa: Ja, kultur. Precis.

Jan: Många, som Wallenberg, har ju gjort det fantastiskt i Sverige med kultur.

Moa: Ja, exakt. Du sa i början: hur är det relevant för mig, jag som inte har miljarder på banken? Det här är lika viktigt oavsett vilken ekonomi man har. Det är en så stor del av det man lämnar efter sig – det du lever i dag lägger sig i det arvet, men också det du lämnar efter dig. Att börja kultivera din egen kultur, och om du lever i en parrelation, vad ni har för kultur och vad ni vill lämna för arv. Och det är inte bara till barnen och barnbarnen, utan kan också vara till er självvalda familj och människorna omkring er.

Jan: Mm.

Moa: Och arvet byggs i relationer, tänker jag. Det är mycket det.

Vad väger tyngst – det vi säger eller visar?

Jan: Jag älskar nyckelfrågan. Om den förra förflyttningen är "vad vill jag ha mer av i världen", så är den här: vad kommer fortsätta växa tack vare att jag fanns här?

Moa: Exakt.

Jan: Jag tycker det är en jättefin fråga. Vad tror du väger tyngst – det vi säger till våra barn, eller det vi visar dem? Hur gör man det här?

Moa: Jag har ju barn själv, så tyvärr måste jag säga: av vad man själv gör. Man blir så obarmhärtigt speglad, både av sina egna barn och av andras barn. Det man gör väger så otroligt mycket tyngre. Så det finns en god möjlighet att påverka nästa generation, oavsett om det är egna biologiska barn eller inte, genom sitt sätt att leva.

Jan: Ja, exakt.

Vad gör jag i kväll? Lilla stegets kraft

Jan: Moa, vi ska runda av med de sista frågorna. Om någon lyssnar på det här och tänker "vad ska jag göra i kväll, eller i morgon" – vad är nästa steg?

Moa: Oj, vilken svår fråga, Janne. Vad ska du göra efter det här samtalet, tänker jag?

Jan: Jag måste säga, annars blir det tjänstefel: är du i fasen att göra en intresseanmälan till Flocken, så klart. Det är kostnadsfritt och förutsättningslöst. Men jag tror att det handlar om att ta ett första steg och bara leka. Om du skulle blunda och tänka efter: vad stack ut i samtalet som du tar med dig? För mig, när vi hade det här samtalet för ett tag sedan, var det "vad vill jag ha mer av i världen?".

Jan: Det kan också vara det här med delpersonligheter. Jag är svinbra på att köra presentations-Jan, jag är mycket sämre på att köra närvaro- och harmoni-Jan. Så det kan vara: spela lite extra dataspel med Elsa i dag. Prioritera det, eller gå och träna, lämna datorn.

Jan: Det behöver inte vara "nu ska jag förändra hela livet för att jag lyssnar på ett poddavsnitt". Ta några små grejer. Prata, lyssna på det här tillsammans med någon, skicka det till din partner så att ni kan prata om det i bilen när ni kör någonstans i sommar. Sådana smågrejer gillar jag. Vad tänker du?

Moa: Nej men verkligen. Och jag tänker på det här med isolation. Om det är det, om man känner "åh gud, vad jag har krympt mig själv i olika sammanhang för att det var obekvämt" – man kanske inte ens visste att det var det som kändes. Man kanske har fått språk för det i det här avsnittet: jag vill gå mer från isolation till att känna tillhörighet.

Moa: Då kan man ge sig själv i uppgift att vara den som bjuder in, som tar initiativ. Initiativ – det var det jag letade efter. Att ha ett viktigt samtal med någon. Eller att inventera sin sociala cirkel lite grann och titta på vilka olika sociala cirklar man har, var man trivs bäst, var man känner att man kan ge utlopp för olika delar av sig, vad man vill ha mer av, var man kanske behöver skapa nya sociala kontakter nu. Och var man redan trivs väldigt bra. Det är också en jättefin reflektion: var kan jag ge mig själv tillåtelse att bara vara jag?

Jan: Exakt. Lilla stegets kraft, som vi brukar återkomma till.

Moa: Ja.

Jan: Snyggt, Moa. Är det något sista du vill ta upp? Någon fråga jag borde ha ställt men inte gjorde?

Moa: Oj, nej, det här är ganska stort – en arc, en båge av olika faser och frågor. Vi har bara skrapat lite på toppen av isberget, de här tio procenten kanske.

Caroline: Vi lär återkomma.

Jan: Precis, vi lär återkomma till det här ämnet.

Moa: Ja, exakt.

Shoutout: provinspelning som med Sandra och Stefan

Jan: Jag tänkte göra en shoutout också. Det förra avsnittet du och jag gjorde var med Sandra och Stefan. Jag upplever faktiskt i efterhand att det är årets mest lyssnade avsnitt, det här om lagom.

Moa: Är det sant? Men gud, vad roligt.

Jan: Ja, och då ska vi ändå säga att vi har haft några populära avsnitt om bil och andra saker i år också. Så om du lyssnar på det här och tänker "det här är något jag skulle vilja ha hjälp med, jag skulle vilja resonera kring det" – då tar vi gärna emot kontaktuppgifter och gör en sådan provinspelning, precis som vi gjorde med Sandra och Stefan, helt förutsättningslöst.

Jan: Och vi pratar om de här sakerna oavsett var man är. Det känns läskigt att prata om sig själv – det kände Sandra och Stefan också – men det gick superbra. Tittar man på det avsnittet är den vanligaste kommentaren: "Gud, vad inspirerande, det gjorde skillnad för mig också." Så det är faktiskt en akt av generositet att vara med. Precis som du pratar om: att visa sårbarheten ger så mycket tillbaka till en själv, och det inspirerar andra. Så är du sugen, lägg ett mejl, så länkar vi i beskrivningen.

Moa: Det kan också vara så – Stefan och Sandra har fått höra av personer de redan kände: "Vi också." Personer de inte visste om, för att de var så modiga och berättade det här. Så det kan också vara en effekt av det.

Jan: Ja, precis, det är ringar på vattnet. Moa, ett fantastiskt stort tack. Och framför allt tack till dig som lyssnar och tittar – så hoppas vi att vi ses i något sammanhang.