Från spara till leva

Innehållsförteckning

Nedan följer en grov innehållsförteckning för transkriberingen.

1. Välkommen till ett Patron-exklusivt avsnitt om rikedom bortom pengar
2. Vad är svårast för de rika? Frågan om att tina in på sin egen livsdesign
3. Att flytta ihop med någon som har mycket mer pengar
4. När det är våra pengar på papperet men inte i känslan
5. Den underliggande irritationen och det ensamma ansvaret
6. Tips till båda parter, och konsten att ta emot
7. Frågebatteriet och förmögenhetsöverföring till nästa generation
8. Pengar med villkor: "du får inte sitta hemma och spela Playstation"
9. Vilken tjänst gläds klienterna åt att köpa? Att köpa tillbaka sin tid
10. Hälsa som det område man satsar lite extra på
11. Porschen från 1974: att bygga infrastruktur kring en dröm
12. Besvärskontot: när pengar är mindre värda än energin
13. Hälsa och välmående som ny struktur i vardagen
14. Filantropi och välgörenhet: två olika vägar
15. Pengar som volymknapp och engagemang i det lilla
16. Misstaget: att skänka i affekt i stället för med strategi
17. Rosling-checken: det omedelbara lidandet mot den största effekten
18. Baksidan: att bara skänka pengar kan kännas tomt
19. Var ger det mest effekt? Den enskilda ambulansen och endorfinkicken
20. Livsstil och resor: att våga uppgradera för sig själv
21. Att växa ifrån sin peer group: samma känsla oavsett summa
22. Skavet innan man ens identifierat skiftet
23. En stor fisk i en liten damm
24. "Det är väl ingen fara för dig, du har ju råd"
25. Skillnaden mellan "du fattar inte" och "jag vill att ni ska hänga på"
26. Mindshift och ett betydande kapital: vilka tankar man lever i
27. Skiftet behöver inte handla om superstora pengar
28. Skiftet från att samla till att använda – och förbruka
29. Självvärde, prestation och wealth identity
30. Att vara blind för sina egna styrkor
31. "Droppa ner mig i valfri stad så bygger jag upp det igen"
32. Identitet och tomheten när man inte längre behöver kämpa
33. När kämpandet har kopplats ihop med egenvärdet
34. 996 i Kina och förnekelsen kring att man skulle kunna sluta
35. "One more year"-syndromet i FIRE-rörelsen
36. Estetik, återhämtning och glädje utan statusstress
37. Sammanhang där rikedom är norm
38. Uppfostran och barn: en hel konversation i sig
39. Hur får man barn att inte bli skitstövlar?
40. Nätverk i Sverige: "vad är spelreglerna?"
41. Att flytta till ett rikt område: bra nätverk men ständig otillräcklighet
42. Kompetens framför en summa pengar
43. Hur kommer man i kontakt med Moa, och eventet i september
44. Sista frågan: en shoutout till Niklas

Välkommen till ett Patron-exklusivt avsnitt om rikedom bortom pengar

Jan: Välkommen till RikaTillsammans och dagens Patron-exklusiva avsnitt, där jag och Moa Dieselborn pratar om just det här: rikedom i livet bortom pengar. Vi pratar om den emotionella sidan av pengar och svarar på några av era läsarfrågor i communityn. Allt från hur man tänker om det finns en ekonomisk ojämlikhet i förhållandet, där den ena parten har mycket mer pengar eller tjänar mycket mer. Vi pratar om att flytta ihop med någon i mogen ålder, och vi pratar om vad som är svårast eller enklast om man har en god ekonomisk situation.

Jan: Vi pratar om det här skiftet när man kanske har växt ifrån sin umgängeskrets ekonomiskt, för att man har sparat under en lång tid och investerat. Vi pratar om pengar och identitet. Vi pratar om lyx som livsfilosofi, inte som konsumtion. Vi pratar om hälsa och välmående. Och vi pratar lite om filantropi och välgörenhet.

Jan: Så det blir mycket att jag och Moa reflekterar tillsammans, och vi hoppas att du får ut några konkreta tips, men också kanske en genväg till det som ligger framför dig. Att du kan börja tänka på många av de här sakerna redan nu. Så jag tänker, gör det inte svårare än så här. Här kommer Moa, och så ses vi i kommentarerna.

Jan: Varmt välkommen till RikaTillsammans-kanalen, som handlar om allt som är roligt med privatekonomi och livet. Varje vecka delar vi med oss av våra erfarenheter, vår livsresa, våra framgångar och våra misstag, så att du ska kunna göra din ekonomi, ditt sparande och ditt liv lite rikare. Vi som driver den här kanalen heter Caroline och Jan Bolmeson.

Vad är svårast för de rika? Frågan om att tina in på sin egen livsdesign

Jan: Jag tänker att vi fick en lärdom som vi inte hann med förra gången. Det var Amea 2006. Hon skriver så här: "Vad är det som är svårast för de rika, inom citationstecken? Alla val som man ska göra, andras åsikter, annat." Vad tänker du?

Moa: Jag tänker att den första fundamentala frågan ofta är: vad vill jag nu? Att vara intunad på sin egen livsdesign. Det är ofta det stora. När man kanske har varit i en struktur och sen ger ekonomin en möjlighet att kliva in i en ny livsstruktur och designa livet på ett annat sätt. Det är den första stora frågan. Hjälp, vad gör jag nu?

Moa: Och man behöver också uppdatera sin integritet och tänka över viss gränssättning, både kring ekonomi, men också tid och energi. Så man behöver ofta titta på integriteten igen. Sen blir det sakfrågor, precis som hon tar upp där. Allt från investeringar till barn. Från fostran till släktmiddagar, till vad man ska göra på dagarna.

Att flytta ihop med någon som har mycket mer pengar

Jan: Ska vi beta av några frågor till här? Lotta skriver så här: "Flytta ihop med någon i mogen ålder som har mycket, mycket mer pengar än en själv. Vad är dina bästa tips?" Vad tänker du?

Moa: Prata om det.

Jan: Skönt att det inte var "don't do it".

Moa: Nej, precis. Men prata om det. För det låter som att hon redan har massa tankar, funderingar, förhoppningar och farhågor kring det där. Att faktiskt sätta upp lite förhållningsregler. Det här förväntar jag mig, det här förväntar jag mig absolut inte. Att diskutera det så öppet som det går.

Jan: Men Moa, vad är det mer konkret? För där kan jag ibland tycka, till och med jag själv blir dryg. Bara så här: prata om det. Vad är det man ska prata om?

Moa: Nej men, hyra. Det som ofta är skillnaden är ju kanske vanor och livsstil. Att man har en viss matbudget eller resebudget. Eller var man ska bo någonstans. Att man själv kanske, om hon ska flytta in. Var frågan så att hon ska flytta in hos någon?

Jan: Ja, hon skriver så här: flytta ihop med någon 60 plus, som tjänar mycket mer eller har mycket mer pengar. Jag tolkar det som: vad ska jag tänka på?

Moa: Ja, precis. Nej men, boendet i sig. Bara det. Att hon kanske skulle ha kunnat bo i en viss stadsdel på ett visst sätt utefter sin ekonomi. Medan hennes nya partner, grattis, vad härligt att hitta kärleken i andra halvlek av livet på något sätt. Prata om det. Hur mycket kan du bidra med? Och sen måste ni...

När det är våra pengar på papperet men inte i känslan

Jan: Förlåt att jag avbryter. Men jag känner så här, för det här gäller egentligen även i andra faser av livet. Så kan det också vara, man träffar någon. Men vad ska man... För jag och Caroline har ju den ibland. Där hon är så här: jag hade kunnat bo i en tvåa. Och jag är så här: ja, fast det hade fan inte jag. Alltså, förstår du, hur synkar man det? Eller vad är det man behöver ge upp rätten om? När du har haft de här samtalen, var landar det hos dig?

Moa: Jag tänker att det är två olika diskussioner. Det är dels en med behov, önskemål och värderingar. Vad man tycker är rätt och riktigt. Vad man trivs med. Och det andra är ju rent ekonomiskt krasst. Vad man har möjlighet till. Så jag tänker att det är två olika diskussioner. Men en vanlig diskussion...

Jan: Ja, förlåt, fortsätt.

Moa: Nej, det var... En vanlig diskussion, eller sånt som jag kommer... Säg att man har ett par, och så har den ena gjort till exempel en exit. Eller har en mycket bättre ekonomi än den andra. Och sen, även om man har varit ihop jättelänge, så är det ofta... Nu kommer jag generalisera och göra folk upprörda. Men jag upplever ofta att mannen har drivit ett företag, sålt det, och gjort det mycket tack vare stödet från familjen. Att man har hållit olika spelplaner. Och man är ofta överens om att det är våra pengar. Det är vår effort. Men känslomässigt upplever partnern sällan det. Att det är våra pengar. Utan det är ändå den andres pengar. Och man har egentligen inte rätt till det.

Man är ofta överens om att det är våra pengar. Men känslomässigt upplever partnern sällan det.

Moa: Och då blir det lätt att man säger så här: ja, men bestäm du.

Jan: Så kan det ju vara hos mig och Caroline ibland. Vad tänker du i en sån relation? För det är flera gånger det har återkommit, upplever jag, i communityn. Det är både det där: men vad fan, det är ju mina pengar. Varför tar du dig rätten att inte jobba? Eller boka en så dyr resa. Eller kan den som har tjänat in pengarna... Men är det vanligt? För det har jag faktiskt aldrig stött på i communityn.

Den underliggande irritationen och det ensamma ansvaret

Moa: Ja, det kan bli en underliggande irritation. Det här är ett kapital som jag har fått med mig från min familj. Eller från arv.

Jan: Arv, eller...

Moa: Intjäning, eller från mitt företagande. Att du har ingen rätt att ta behov eller beslut utifrån det. Men sen kan det vara precis tvärtom. Men herregud, det är klart att vi ska pensionera dig tidigt. Eller det är klart att du ska ägna de här åren åt de här frågorna eller familjen. Ta tillfället i akt nu. Ta dig de här möjligheterna. Medan den andra parten då kan känna så här: men herregud, det är ju inte mina pengar. Det är också att man kanske inte vill ta ansvar för det.

Jan: Men vad gör den som har, var pengarna kommer ifrån? Om vi tar det här caset nu, om det är mannen som har gjort en exit.

Moa: Det kan också bli ganska ensamt att man har ensamt ansvar. Ensamt ansvar för kapitalet och kapitalförvaltningen.

Jan: Men hur gör man? Hur kommer man förbi det där? Hur ska man prata om det? Caroline gjorde ju att vi skrev över huset på henne. Sen kan vissa vara så här: det spelar ingen roll, för ni är ändå gifta och har det tillsammans. Ja, fast det var ändå en markering, något för att manifestera det där.

Moa: Exakt. Det är väl mest den framgångsrika i exemplen som jag ser. Att man gör så att vissa fastigheter, till exempel lägenhet, hus eller fritidshus, skrivs på båda eller på den ena parten. För att det skapar känslan av att man har förfogat över ett visst värde. Och därmed också har bestämmanderätt, både ansvar och mandat.

Tips till båda parter, och konsten att ta emot

Jan: Men om du skulle ge tips till båda två. Hur ska den med kapitalet tänka? Hur ska den som inte känner att den har en emotionell rätt till kapitalet tänka? Vad är tipsen för de båda?

Moa: Om det är du som har kapitalet, fundera på vad du är villig att dela med din partner. Och kan ni göra det? Kan ni till och med sätta undan viss ekonomi i en viss pott och säga att det här är vår gemensamma ekonomi? Men till exempel utdelningen från mitt eller mina bolag, det är mina privata pengar. Att man gör en överenskommelse där.

Moa: Och är man den som kanske har mindre pengar i relationen, då får man också diskutera igenom: vad känns... Får man väl också kanske ha en trygghet? Vad händer om den här relationen tar slut? Det är väl ofta det man går omkring och funderar på. Vad behöver jag känna för trygghet? Ska det vara ett kapital på ett visst konto? Eller räcker det med att jag äger vissa fastigheter? Vad behöver jag för att det ska kännas tryggt och rimligt, tänker jag.

Jan: Att sätta en siffra på det, eller ha...

Moa: Ett avgränsat konto, eller all avkastning från ett visst bolag. Att det är de pengarna som är gemensamma eller separata. Att dela upp det lite grann, så att man vet. Och sen tänker jag också att det handlar om att träna på att ta emot.

Jan: Ja, alltså det är nästan det svåraste. Säg något mer om det.

Moa: Nej men, jag ser så många par där den som har gift in sig i en familj med mer pengar, eller med en person som har mer pengar, kanske känner att man har lite svårt att ta emot det. Att uppgradera sig i form av resor, boende, bil eller livsstil. Att man kan gå ner i tjänst eller sluta jobba. Det finns ofta att man vill betala tillbaka genom att vara extra tillmötesgående. Eller trevlig mot svärföräldrarna om pengarna kommer därifrån. Det finns många sätt som man kanske känner att man behöver kompensera på. Men det finns ingen annan som förväntar sig det. Man kompenserar hela tiden med sitt sätt att vara, för att man får ta del av ett ekonomiskt välstånd som andra kanske gladeligen delar med en.

Frågebatteriet och förmögenhetsöverföring till nästa generation

Jan: Precis. Men om man tycker att det är klurigt, ska vi ta fram tio frågor att diskutera? Jag tror folk hade älskat det. Finns det?

Moa: Ja, facit.

Jan: Finns det några sådana här som du brukar skicka med?

Moa: Ja. Men det är ju ett helt batteri med frågor. Det beror på om det handlar om arv eller om det handlar om samboskap. Det är lite olika frågor där. Men de är väldigt bra att diskutera igenom, så att man också vet lite mer om vad man tycker.

Jan: Ja, det är du, Moa.

Moa: Precis. Nej, men jag tänker att just nu sitter jag med ett par som ska göra den här förmögenhetsöverföringen. Eller flera, faktiskt. Till nästa generation. Och där de diskuterar mycket hur det ska gå till. Där tänker jag att det är bra att också ha med vissa förväntningar på vad det innebär att ta emot det här kapitalet på ett bra sätt. Att det handlar om kanske både förvaltning, rent handhavandet av pengar, men också vilka värderingar som följer med. Och det tänker jag att man också kan anpassa i en samborelation. Och titta på: vad är hälsa, välmående och resor? Det är något som vi båda prioriterar. Låt oss spendera mycket pengar i den fållen. Men hästar kanske inte är den andras gebit, medan den andra älskar det.

Pengar med villkor: "du får inte sitta hemma och spela Playstation"

Jan: Men är det några konkreta saker? En konkret sak som jag har sett, det är så här. Jo, det finns pengar i släkten, du kommer få ta del av dem. Men du får inte lov att göra ingenting. Det spelar ingen roll om du startar eget, eller om du jobbar som anställd, eller om du pluggar. Men där kommer krav för att du ska få ta del av de här pengarna. Förväntningen från de tidigare generationerna, som fortfarande är i livet, föräldrarna och far- och morföräldrarna. Då säger de så här: jo, vi hjälper dig. Vill du starta företag så hjälper vi dig med startkapital. Vill du plugga utomlands så betalar vi utbildningen. Men du får inte sitta hemma och spela Playstation. Det var liksom så tydlig kommunikation.

Moa: Bra. Och sen tänker jag till hon som ställde frågan där. Att också våga bli lite ekonomiskt omhändertagen. Om det är okej, om det är något som de har diskuterat. Det kommer nog bli den stora utmaningen också.

Jan: Säg något mer om det.

Moa: Nej men, precis som du säger. Att ta emot.

Jan: Ja, men jättebra.

Vilken tjänst gläds klienterna åt att köpa? Att köpa tillbaka sin tid

Jan: Vi har en här. Lundmark Sandberg frågar så här: "Finns det någon enskild sak eller tjänst som till exempel dina klienter ofta gläds extra åt att kunna köpa? Eller som brukar vara återkommande konsumtion?"

Moa: Ja, jag vet inte. Sak, tjänst. Alltså, jag tolkar det...

Jan: Om jag hade svarat på den frågan... Skönt, nu ställer jag frågan och svarar själv. Men jag ger dig tid att tänka. Jag brukar ju rekommendera att köpa tillbaka sin tid. Alltså att...

Moa: Ja, absolut. Och det där är ju också en sån här wealth identity-mindshift-grej. Att man kanske har tänkt att man köper grejer, men man tänker att man nu köper tillbaka sin tid. När man har ett större kapital, då behöver man också skifta sitt mindset lite grann. Och det är en av de vanliga grejerna. Precis allt från städhjälp till matlagning. Till, ja, jag vet inte, PT.

Jan: Det var ju också någon som var så här: nej, men jag vill... Alltså PT, man tänker ju ofta i hälsa. Men PT kan ju få vara i en massa andra områden. Jag vill bli bättre på fotografi. Ja, men anlita en fotograf och häng på en fotograf. Eller, okej, jag vill bli bättre på det här. Ibland tänker jag att... jag har i alla fall mentalt innan...

Moa: Anlita en expert.

Jan: Ja, anlita en expert. Exakt.

Moa: Precis så. Absolut. Det är ju också verkligen att köpa tillbaka sin tid. Någon som har gått några steg framför, och som har stor erfarenhet inom det området där du känner att du vill flytta fram positionerna.

Hälsa som det område man satsar lite extra på

Jan: Absolut. Men sen tänker jag, det är många som gärna lägger pengar på... säg frågan igen.

Moa: Du sa att man gärna lägger pengar på något om och om igen.

Jan: Nej, det behöver det inte vara.

Moa: Något som ger dem extra energi eller glädje. Som är återkommande.

Jan: Ja.

Moa: Nej, men jag tror att det är just träning och hälsa som är väldigt vanligt. Att man kanske lägger till en PT, en näringsterapeut. Någon som ger en recept, som är utprövat efter dig och var du är just nu. För hälsa är ju en sån här... Att man kanske satsar lite extra inom det området. För man vet att för att jag ska må så bra, så länge som möjligt i mitt liv, så är det ett viktigt område. Jag ska kunna utnyttja mina pengar så länge som möjligt.

Porschen från 1974: att bygga infrastruktur kring en dröm

Jan: Men du, jag måste också berätta, för att illustrera det här med ett konkret exempel: jag har en kompis. Han har länge pratat om att köpa en Porsche. En gammal Porsche, inte en ny, utan en veteran-Porsche. Han har gått och pratat om det här, och nu köpte han en. Han kom förbi igår, faktiskt, med den. "Jan, du måste kolla, kolla vad jag har köpt." Och så är det en Porsche från 1974. Han var så här: du vet, fattar du Jan, den här är 50 år gammal. Och sen var han också så här, det är så roligt, för den här företagar- och vinna-pengar-spelet-tanken lämnar ju inte. Vet du vad, man behöver inte besiktiga den, det är ingen skatt, massa sådant.

Jan: Men det som jag var orolig för innan, sa han, det var att jag har inte tid eller intresse att mecka med den. Så han ville ju ha den här gamla fina Porschen för att njuta av den, köra runt i den, för att det skapar en känsla. Men han var så här: jag vill ju inte, vad fan ska jag göra om den går sönder? Så innan han köpte den letade han upp en verkstad i Malmö, och var så här: okej, jag har tänkt köpa den här Porschen. Om det är något som skiter sig, kan jag köra den till er och ni löser det? Och de var så här: ja. Och sen sa han: jag fattar att det kommer kosta, men det är inte det som är problemet. Jag vill bara bli av med bekymret om den inte fungerar.

Jan: Och jag var så här: så där hör man ju inte så många andra resonera. Kravet för honom för att kunna köpa den var att, ja men den är ju 50 år gammal, jag vill inte att den ska kosta mig energi.

Moa: Exakt.

Jan: Så jag tänkte att det där var ett så här typiskt, ja men lite annorlunda tankesätt.

Moa: Det är ju jättebra. Ja, verkligen. Det är ju att bygga en infrastruktur kring den här drömmen som han har haft, och sättet han vill leva på nu. Att ha den här bilen och låta det bli en njutning i vardagen. Men att han redan förutsåg innan att det skulle kunna bli en potentiell utmaning med just mekeriet.

Besvärskontot: när pengar är mindre värda än energin

Jan: Nej men precis, att tänka. Och där upplever jag också att ju längre tiden går, desto mer börjar jag värdera besvärskontot. Vad kostar det här i energi, vad kostar det här i besvär? Och jag kan ibland tycka att det är värt att betala bort besväret. Att pengarna är mindre värda än energin.

Ju längre tiden går, desto mer börjar jag värdera besvärskontot. Ibland är pengarna mindre värda än energin.

Moa: Ja, och besluten.

Jan: Ja, men också besluten.

Moa: Jag tänker att det är också något som man gärna betalar pengar för, ser jag. Att när man kan styra sin agenda mer, så får man mer av en sån här strukturförlust, och så behöver man skapa sig en ny struktur som man vill stå i, sin egen livsdesign. Men det blir också väldigt många beslut som ligger på bara dina axlar. Och då kan det vara skönt att ha till exempel en verkstad som är den som tar besluten, när motorblocket ska bytas, eller vad det nu är. Så att man kan luta sig mot experter som vet vad de pratar om, och som också kan hjälpa en i det där beslutsfattandet. Och för andra personer kan det vara andra områden och andra experter, men det ser jag återkommande.

Jan: Absolut. Bra.

Hälsa och välmående som ny struktur i vardagen

Jan: Något vi skulle prata om, vi sa i förra avsnittet att vi skulle prata om livsstil, resor, hälsa och välmående. Jag upplever ändå att vi har pratat om ganska mycket. Är det något mer i hälsa och välmående som återkommer?

Moa: Många använder det som struktur för sin vardag, om man jobbar mindre eller inte jobbar alls. Att det blir den nya strukturen som man håller sig i, helt enkelt. Och att man sätter upp ramar utifrån det. Sin träningsrutin, näringsintag, D-vitamin, ut och gå när det är sol.

Jan: Jag fick ett mejl från en som var så här: du, Jan, jag har följt dig jättelänge, nu har vi checkat ut. Och så skrev han: ja, hälsningar. Och sen, någonstans, fick han in den här formuleringen som fastnade hos mig: 400 timmars träning per år. Då var jag ändå tvungen att räkna ut hur mycket det är på veckobasis. Just det, då tränar han minst fyra timmar i veckan. Och det var liksom ett, nej, vad fan, nu blev det mer. Åtta timmar i veckan. Jag kan inte ens räkna. 400 timmar delat på 50 veckor, ja, det är åtta timmar i veckan. Och att det ofta återkommer.

Moa: Precis.

Jan: Bra.

Filantropi och välgörenhet: två olika vägar

Jan: Filantropi, välgörenhet. Det var ju ett ämne, vi skulle ta något. Jag känner inte... jag vet inte om det är att de som återkommer till mig inte pratar så mycket om välgörenhet. Men ja, vad tänker du?

Moa: Nej, men jag tänker att två av de frågorna som kommer upp är att man vill känna mening och att man också bidrar till andra människor i sitt liv. Det är två mellanmänskliga, grundläggande behov som kommer komma upp förr eller senare när man får ett betydande kapital. Och välgörenhet och filantropi är ju lite två olika vägar att gå. Välgörenhet är kanske att man skänker bara pengar. Medan filantropi är mer den här idén om att lära någon annan att fiska. Att man bygger upp en verksamhet som kommer kunna ticka på oavsett om du är engagerad eller inte. Men där man också kanske är mer empowering för andra.

Moa: Och det här ser jag på olika sätt. Man kanske vill stödja den stadsdel man kommer ifrån, eller sin landsända. Eller att man engagerar sig i specifika områden som ligger en själv och familjen varmt om hjärtat. Det kan vara marint djurliv eller att stödja kvinnors ekonomi. Det kan vara lite olika som jag ser där. Och att vissa vill göra det så att det finns i en struktur, så att man också vet att en del av kapitalet kommer att leva vidare i till exempel en stiftelse eller i annan form. Även när man själv inte orkar eller vill hålla på med det längre. Så det brukar vara delar som man behöver ta ställning till förr eller senare, om man känner att man vill att ens kapital ska komma fler personer och samhället till nytta.

Pengar som volymknapp och engagemang i det lilla

Jan: Jag tänker att det där kanske är mer det stora, men i det lilla tänker jag att det här egentligen är något som många gör, till exempel i föreningsengagemang. Är det inte så? Att det ger egentligen samma sak. Och att det kanske ofta bara är så som vi också brukar prata om, att pengar bara är en volymknapp. Förstår du hur jag menar?

Moa: Ja, absolut.

Jan: För jag känner inte... nu kommer min egen sanning här, men jag känner inte att jag har något jättebehov av filantropi. Välgörenhet tycker jag är viktigt i viss utsträckning, absolut, men jag känner ändå att jag lägger ganska mycket engagemang på basketklubben här i Malmö. Och jag vet ju att där är massa andra föräldrar och folk som gör det också.

Moa: Absolut, men det är ju avhängigt hur mycket timmar du har, och det är avhängigt att du är där. Filantropi, ytterst är vi liksom Gates som har en hel rörelse kring det där. Sen kan man göra det i större eller mindre skala.

Misstaget: att skänka i affekt i stället för med strategi

Jan: Men är det några tips du kan ge? För jag vet att det dyker upp från tid till annan. Är det några lärdomar eller tips? Misstag folk har gjort?

Moa: Ja, det är att man känner så här: men gud, jag måste göra något åt den här galna världen, jag måste skänka jättemycket pengar nu. Och att man gör det till olika projekt som är mer eller mindre seriösa. Och att man kanske gör det när man själv känner sig överväldigad över världens tillstånd. Och just då blir man kontaktad. För det är folk som kommer veta att du har ett betydande kapital. Man blir kontaktad och uppvaktad, och då kanske du skänker till just den organisationen där och då.

Moa: Men jag skulle verkligen, det gör jag med mina klienter också, ta det här ett varv till när det inte är så brännande hett just då. Utan ha en medveten strategi från början. Om man till exempel vill ägna sig åt välgörenhet och skänka en viss summa eller en procent varje år. Att man bestämmer redan innan vilken eller vilka organisationer man stödjer, och på vilken grund man har valt ut dem. Jag har valt en organisation som är väldigt forskningsbaserad.

Ha en medveten strategi från början. Bestäm redan innan vilka organisationer du stödjer, och på vilken grund.

Rosling-checken: det omedelbara lidandet mot den största effekten

Moa: Det är lätt hänt att man tänker: nu är det hungersnöd på Afrikas horn, skänk mycket pengar dit nu. För det är så hemska bilder och det gör så ont i hjärtat, och jag vill verkligen skänka till den frågan. Men sen, om man tittar på forskningen, kanske det är myggnät som är det viktiga. För att bönderna ska kunna jobba, för att det inte ska bli svält.

Jan: Det var inte ett konkret...

Moa: Det är inte så det går till, men det kan vara rent forskningsmässigt andra saker. Det är lite som ett exempel från Roslings fantastiska bidrag till mänskligheten och hans böcker. Där var det ett exempel där han var tvungen att prioritera bort en mamma med två barn som var väldigt sjuka, som satt på hans trappa. Det var ett omedelbart lidande som var precis där. Men han visste, eftersom han jobbade med statistik och förstår kedjorna av händelseförlopp i det stora hela, att hans tid och energi behövdes på den barnmorskekurs dit han var på väg. Där fick han en möjlighet att utbilda 50 barnmorskor med jätteviktig kunskap, vilket skulle förhindra många barns sjukdom och död för väldigt, väldigt många år framöver.

Moa: Så det är svårt i situationen, om man inte är utbildad själv eller har tagit hjälp av en expert på det här området, att då tacka nej till den här kvinnan med de två jättesjuka barnen på trappan. För det är det omedelbara du ser.

Jan: Exakt.

Moa: Så jag tänker att verkligen ha en strategi på plats. Och det hade ju han. Han hade läst på, han kunde statistiken och han visste hur han ville verka. Därför kunde han göra det svåra valet i den situationen. Så jag tänker att det kan man också göra för sig själv, och veta att man vill stärka kvinnohälsan i en viss region, för att det för med sig så mycket gott på så många andra områden. Man läser på och forskar lite och tar reda på vad man står för, vad man tycker är viktigt och riktigt. Och det är väl det som är det stora, att man kan ta hjälp av sin ekonomi för att skapa stor påverkan på andra människors liv under väldigt lång tid, om man tar sig en funderare och tar hjälp av experter kring det.

Baksidan: att bara skänka pengar kan kännas tomt

Moa: Sen baksidan. Jag tänkte baksidan i det här, Jan. Det är att skänker man bara pengar till UNHCR eller stora organisationer, SOS Barnbyar, så kan man till slut också känna så här: men jag har ju inte gjort något. Att man känner att man inte har ansträngt sig. Jag har bara använt en del av avkastningen på mitt kapital för att verka för den här frågan, till exempel barns hälsa eller välmående. Men att man känner sig lite tom. Att jag har inte presterat, inte haft kontakt med barn. Jag har inte sett dem gråta eller skratta på grund av de pengar som jag har skänkt. Så det kan kännas lite tomt, och man kan känna sig lite alienerad i det där. Det är något som jag ser väldigt ofta.

Moa: Så ofta behöver man göra en kombination mellan att låta kapitalet hjälpa till, men också att man kanske serverar på soppkök i sitt lokala samhälle. En gång i halvåret, en gång i månaden, vad man har tid och lust till. Så att man också får en känsla av att man själv upplever sig som en person som bidrar till människors liv. Men det kan ju också vara att heja på grannen, eller vara med i basketlaget, som du säger, och engagera sig där. Men om man bara skänker pengar kan det lätt, jag ser att över tid kan det göra att man känner sig lite tom ändå, för att man inte själv fått vara där och uppleva och känna av effekterna.

Var ger det mest effekt? Den enskilda ambulansen och endorfinkicken

Jan: Nej men exakt. Det jag tar med mig från det där är ju: var ger det mest effekt? Både externt och för mig själv. Jag vet att jag har pratat ganska mycket om det här, till exempel med Ukraina, där jag försöker stödja. Ibland kan man stödja en stor organisation, men ibland kan man stödja, okej, men det är den här enskilda ambulansen, eller den här enskilda personen. Då blir det mer verkligt. Så jag tror att man behöver liksom...

Moa: Ja, och då är det också frågan: är det viktigast att du får en egoboost och känner så här, ja, jag har bidragit till den här ambulansen? Jag tänker att det kan vara viktigt för att man ska orka fortsätta, att man känner att man har gjort skillnad i en specifik fråga. Men sen också att man gör den här Rosling-checken: vad gör den största skillnaden, även om man inte har fått en endorfinkick av att se resultatet med en gång? Då kanske det bästa för världen är att du inte lägger dig i, utan lämnar det till experterna, men att du skänker samma summa till en viss organisation, så att de kan planera sin verksamhet över tid. Men det är en jättesvår balansgång, och man behöver ta det några varv för att landa i varför man gör det man gör och vad man vill bidra till på lång sikt.

Jan: Exakt. Bra. Är det något mer vi ska säga på filantropi och välgörenhet?

Moa: Det kan vara roligt och givande att göra som familj, eller kompisgrupp för den sakens skull. Det har jag också sett, eller syskon som jobbar ihop. Det kan vara ett kul projekt. Det låter så fjuttigt, men ett kul projekt. Och så är det livsviktigt för någon annan. Att det faktiskt känns givande att man lägger tid på något gemensamt tillsammans över tid. Kan vara givande och kul.

Jan: Ja, exakt. Bra.

Livsstil och resor: att våga uppgradera för sig själv

Jan: Vad hade vi mer? Livsstil, resor. Sa du också var ett återkommande område. Vad tänker du spontant?

Moa: Att det är ett härligt område.

Jan: Precis.

Moa: Jag tänker just med plötslig rikedom, eller att man har en annan typ av ekonomi än många andra, att det är något som ofta återspeglas i det här området.

Jan: Jag fick en fråga här via Instagram som jackar in i det där. Så här låter den: "Jag har det lite krångligt med mina syskon efter att jag har lyckats. Stora skillnader i planer, tankar och idéer om framtiden. Hur ska man tänka?"

Moa: Och det är ju också det där med resa, till exempel. Att man kanske brukar åka till en camping i Småland tillsammans. Och så helt plötsligt gör ekonomin att man kan göra något helt annat. Vi ska vara en månad i Dubai. Det är jättestor skillnad på vad det kostar, och vilka typer av upplevelser man kan få. Så det är också något man behöver våga uppgradera för sig själv. Tänka på: vad drömmer jag om nu? Vad skulle jag tycka var härligt nu med den ekonomi jag har?

Moa: Men också att titta på, som med den här frågan, att det kan skilja sig otroligt mycket i tankar, idéer och planer för framtiden. Att också fundera på var man vill synka med sin familj och sina vänner, och var man kanske vill resa solo eller med nya vänner. För det kan vara också det, att man vill skaffa sig en annan bekantskapskrets som har annan tid och annan ekonomi än de man har hängt med tidigare. Där det är norm att vara kapitalstark.

Att växa ifrån sin peer group: samma känsla oavsett summa

Jan: Precis. Men jag tänker också, jag träffade, när vi hade Patreon-träff i Göteborg, så pratade jag med två personer som kom fram oberoende av varandra, som var så här: men jag känner att jag har växt ifrån min peer group, mitt kompisgäng. Jag är den som hjälper dem. Nu pratar vi inte multimiljonär, utan mer så här: okej, men jag har under tio år gjort det vi har pratat om på RikaTillsammans, ja men då ger det en annan ekonomi.

Jan: Så det där gapet, jag skulle säga att känslan är samma, oavsett om gapet är mellan normalinkomsttagaren och höginkomsttagaren, eller en höginkomsttagare och en miljonär, eller en miljonär och en miljardär. Förstår du vad jag menar? Att det är emotionella känslor. Du vet, när jag pratar med människorna, så spelar det inte så stor roll hur mycket pengar man har, utan de beskriver ofta ganska samma känslor. Håller du med? Eller vad tänker du?

Moa: Absolut, ja. Men det kan bli... jag tänker att ekonomin ofta sätter igång en kedja. Jag vet inte hur det är för just den här personen du pratar om nu, men det kan vara att ekonomin har satt igång tankar om: men nu när jag kan välja, vad vill jag göra nu? Och så börjar man bara tänka och växa massa på insidan. Och de som man umgås med kanske inte har börjat fundera över, reflektera över vad man vill göra i nästa steg, eller vidareutbilda sig, eller göra något helt annat. Att man kanske är på ett annat spår lite grann just nu. Och att det är det som gör att man behöver den här stimulansen.

Skavet innan man ens identifierat skiftet

Jan: Men jag tänker också att frågorna kan se olika ut. Nu provpratar jag, men där var det ofta som en frustration. Inte så här att nu är allt möjligt, utan mer så här: jag känner mig ensam, eller jag känner inte att jag kan ha den här konversationen i det här umgänget, eller jag sitter där på middagen och så plötsligt pratas det om ett ämne som jag inte kan relatera till längre. Förstår du, det är inte formulerat så som du och jag pratar om det, utan det är ofta mer som ett skav. Och man kanske inte ens har identifierat vad det handlar om, utan att det har skett ett skifte. Förstår du?

Moa: Ja, men exakt. Jag tänker att det kan handla om mycket olika saker, men en konversation som jag minns nu när du pratar om det på det sättet, det är en person som sa så här: när min granngrupp träffas och har stora middagar ihop, så vet jag inte vad jag ska säga när de klagar över att räntorna har gått upp. För vi har inga bolån. Och då blir man tyst och lite sluten, eller man förfasar sig lite för mycket för att man måste spela med. Och samtidigt gör man den här: shit, tänk om någon får reda på att vi inte har bostadslån? Nu är liksom yttre fiender förenar, brukar man ju säga. Så när jag inte kan klaga kring räntehöjningen med den här gruppen längre, vem är jag då? Och vad behöver jag göra för att tillhöra då? Det gör att man kanske känner sig lite alienerad.

En stor fisk i en liten damm

Jan: Jag tror inte att det är så det låter, utan jag tror att det låter som: fan, vad är nästa steg? Jag tror att det låter som en frustration, att man kanske vill dra med sig dem, men att de... Förstår du, det är inte den konversationen som pågår i den här personens huvud när han eller hon känner det. Det jag är lite ute efter är att, innan man ens har fattat att det är ett skifte, så är där ett skav i det där. Att man har blivit en stor fisk i en liten damm. Innan man började resan tjänade man lika mycket, man hade lika mycket sparat. Och sen går åren, och så är det så här, 15 år senare har den ena sparat och investerat och har nu mer möjligheter och mer pengar än den andra. Men relationen är på något sätt fortfarande att, ja men vi gör det här tillsammans.

Man har blivit en stor fisk i en liten damm. Jag lyfter alla andra, men själv får jag ingen stimulans längre.

Jan: Och så blir det så här: jag lyfter alla andra, men själv får jag ingen stimulans längre. Och jag tror att den övergripande känslan blir ensamhet. För så har jag själv relaterat, och så upplevde jag att när jag pratade med de personerna i Göteborg, att det var mer som en ensamhet. Det var mer: var hittar jag nya lekkompisar?

Moa: Och ska man sätta ut en annons i lokaltidningen?

Jan: Ja, precis, eller på Facebookgruppen.

"Det är väl ingen fara för dig, du har ju råd"

Moa: Det jag hör i de där konversationerna, när det är en kompisgrupp eller en social gemenskap som har växt med varandra, men ekonomin har växt väldigt olika över tid, då känner man ju ofta till att ett par eller en person har en väsentligt mycket bättre ekonomi än de andra. Och det är de personerna som kommer till mig. De får ju ofta höra så här, när de andra i gruppen säger: ja, men det här skulle jag vilja göra, eller den här utmaningen har jag, men det är väl ingenting, det är väl inget problem för dig, för du har ju tid, eller du har ju råd. Vilket gör att den här miljonären eller miljardären som kommer till mig känner sig ensam. För det blir också ett sätt att säga: du är ju inte inkluderad i de här utmaningarna och problemen som vi har.

Moa: Och de får alltid höra det. Det är som att peta i ett öppet sår. Det här kan vara kontroversiellt, men det här hör jag igen och igen. Det är som att peta i ett öppet sår för många av de här personerna. För ja, de har tiden, de har ekonomin, men de vill inte hela tiden höra det. Och det blir också som att, du förstår ju inte riktigt, för du har ju tiden och ekonomin.

Skillnaden mellan "du fattar inte" och "jag vill att ni ska hänga på"

Jan: Ja, absolut. Men jag upplever ändå att det är ett annat problem, eller en annan problemformulering. Det du beskriver finns absolut, och jag känner igen det. Men jag upplever ändå att där blir det "ja men du fattar inte", medan här upplever jag mer ett stående i: jag vill att ni ska hänga på, men intresset... Förstår du, separationen från gruppen har inte börjat än. Man är så här: min önskan är att den här kompisgruppen ska fortsätta och vi ska fortsätta den här resan, men intressena går åt olika håll. Och så känner man att man har gått från att vara tio fiskar som var lika stora i dammen, till att man nu har blivit en större fisk. Och man vill att de andra också ska bli större fiskar, men de verkar inte vilja hänga på. Och så känns det liksom den här ensamheten. Så till slut börjar man vara så här: okej, men jag fattar att ni inte vill bli stora fiskar, men var hittar jag då min nästa damm?

Jan: Och det blir så här: okej, jag passar inte in i den gruppen jag har varit i, men jag är inte heller miljardär, och jag kanske inte ens är multimiljonär, så jag kan inte relatera när du och jag pratar, och jag kan inte relatera till den gruppen.

Moa: Det låter som en slags vakuumperiod. När man känner att det har hänt något väsentligt. Det är inte den balansen som det brukar vara längre i den här gruppen, i det här sammanhanget, men jag har fortfarande inte hittat mitt nya sammanhang. Och kanske inte hittat sitt nya jag i det där heller. Man lever kanske kvar i att vi har en sån ekonomi som vi hade för tio år sedan.

Mindshift och ett betydande kapital: vilka tankar man lever i

Jan: Ja, exakt.

Moa: Men jag tänker att det är en egen mindshift-grej.

Jan: Vad skönt, du som lyssnar: it's a you problem.

Moa: Ja, eller också har det redan skett, och det är det som skaver. Jag tänker att många, om vi säger i kontrast, går från... de som går från lön till lön lever så att de är mer: jag behöver bara tillräckligt med pengar för att betala nästa hyra, för att klara sommarsemestern. Och de som har anammat mer av: jag har ett betydande kapital, jag vill att det här ska finnas till nästa generation, eller man har ett större kapital för livet, kanske till och med, de är mer inne i tankarna hur man kan fortsätta skapa överflöd och trygghet för en livstid, eller till och med nästa generation. Det är en helt annan fråga.

Jan: Förlåt, men jag tänker, om jag ger ett exempel till, att om man först har tänkt så här: jag behöver pengar för att köpa saker, så brukar ofta skiftet bli när man får väldigt mycket pengar, att man har en ekonomisk rikedom.

Skiftet behöver inte handla om superstora pengar

Jan: Fast det behöver inte vara så, Moa. Det behöver inte ens vara det. Där tror jag att du är lite yrkesskadad, att det är så att du vet att man har super, super mycket pengar. Jag skulle säga att det skiftet skulle vara: jag har råd att köpa det jag vill. Jag behöver inte ha råd att köpa privatjet, men jag har råd att köpa bilen jag vill. Om jag tar mig själv, vi har inte oändligt mycket pengar, men vi har tillräckligt med pengar för att göra alla de saker vi vill.

Moa: Ja men exakt, bra där.

Jan: Det är jättestor skillnad, det är olika för olika personer när det här skiftet inträffar.

Moa: Men det går från att jag behöver pengar för att köpa saker, till att jag behöver pengar för att köpa tillgångar. Det är ju två olika sätt att se på det. Det är ett annat spel att spela. Och det kan vara en av de saker som också händer, att man tänker: tänk om jag förlorar alla pengar? Tänk om jag förlorar mina pengar? Till: hur kan jag lära mig att tjäna mer? Det är också så här var man har sitt fokus någonstans. Är man mer i den scarcity, tänk om jag förlorar alla pengar, eller: hur kan jag använda mitt kapital för att tjäna mer pengar, hur kan jag låta pengar tjäna mer pengar åt mig? Det är ju två helt olika ingångar.

Moa: Och jag tänker att det kan vara också den här skillnaden i tankesätt och förhållningssätt som gör att man får det här glappet i olika sociala sammanhang. Att det finns ett growth mindset, att man vill utvecklas och tänka större. Det kan ofta vara det som gör att det blir det här vakuumet som vi pratade om i vissa sociala kretsar. Och det är inte kopplat till kapital, måste inte vara kopplat till kapital, men det brukar ofta...

Jan: Kapital brukar ofta vara en följd av det, skulle jag säga, gemensamt. För nästan alla jag känner som tjänar pengar har det som brukar kallas för growth mindset.

Moa: Absolut. Ja, exakt. Eller så får du ett betydande kapital och så är du tvungen att börja tänka så. Så det kan gå åt båda hållen där, absolut.

Skiftet från att samla till att använda – och förbruka

Jan: Men innan vi... förlåt att jag håller kvar, men det här är en sån fundering jag har gått och tänkt på. För det är några sådana här skiften, och jag är ändå lite fascinerad av dem. Det är också ett skifte från att spara, investera och bygga, till att använda, och om jag ska ta ett fult ord i mun, förbruka. Förstår du? Där är någonstans där man ska göra det där skiftet. Och det är också ett sånt skifte som jag upplever att många inte klarar. Förstår du vad jag menar?

Jan: Jag tyckte det var så roligt när vi hade vårt event, där vi pratade om så här att det vanliga är att man ska spara, vara duktig och lägga på hög. Och sen var det en av deltagarna som sa: ja, men vi har ett omvänt månadssparande. Vi plockar ut pengar varje månad in på ett konto, och där får det inte bli för mycket pengar på det kontot, utan de pengarna ska användas. Och då var jag så här bara... gud, vad jobbigt. Bara för mig själv. Och samtidigt blev jag också attraherad. Och då kände jag också så här: ja, men där är ju något jag inte har listat ut.

Vi har ett omvänt månadssparande. Vi plockar ut pengar varje månad, och där får det inte bli för mycket pengar, utan de pengarna ska användas.

Jan: Och jag upplever, när vi gjorde en intervju i avsnitt 403 och 404 med Per från Evida, som du också känner, att han var inne på det. Att ibland får man träna klienter i att använda sina pengar. Och samma sak där. Jag upplever att det är någon som kan lyssna på det här och vara normalbemedlad, och tycka: ja, ja, det är ju ett problem för de som har 100 miljoner eller massa pengar. Men jag är så här: nja, alltså det där är ett skifte som min mamma inte har klarat, och hon är på intet sätt mångmiljardär. Även i en normalekonomi behöver det skiftet ske. Vad tänker du?

Självvärde, prestation och wealth identity

Moa: Absolut. Det handlar ofta om att man har mycket av sitt självvärde i vad man presterar. Känner du igen det här, Jan?

Jan: Jag har ingen aning om vad du pratar om.

Moa: Att man liksom mäter sitt eget värde i också sin ekonomi. För det är ganska skönt, för det är kvantifierbart. Det går att titta på. Vad hade jag för omsättning i mitt bolag i år? Hur funkade det? Hur kan jag göra det ännu bättre? Ja, då är jag en bra människa, för att jag har presterat det här. Och det kan vara skönt att luta sig mot. Det är därför som jag med mina klienter brukar jobba mycket med det som jag kallar för wealth identity. Att också identifiera sig som en värdefull person i den här familjen, i det här samhället, på den här planeten. Och att det inte behöver vara kopplat till vad man har för pengar.

Det är osexigt när andra ser en som en påse pengar på två ben. Men det är ännu osexigare när man själv gör det.

Moa: Det är osexigt när andra ser en som en påse pengar på två ben, men det är ännu osexigare när man själv gör det. Man bara ser sig själv som: jag är värdefull när jag kan bidra ekonomiskt, eller när jag kan räkna vad jag har presterat.

Jan: Precis, i mina dåliga stunder. Jag fattar inte varför Caroline är gift med mig, men jag tjänar åtminstone bra med pengar.

Moa: Ja men exakt, precis. Och jag tänker att verkligen stärka det där. Jag skulle säga att din framgång bygger på att du är smart, absolut. Men också, Jan, ditt sätt att vara med andra människor, att vara nyfiken och ha det här growth mindset, att våga lära dig. Du är prestigelös som person. Och det skulle jag säga är några av dina allra största tillgångar i livet. Och att du är en jävel på att lära dig nya saker.

Att vara blind för sina egna styrkor

Jan: Men är inte det kluriga med det att man ofta är blind för det där? För det där tänker man så här, jag började ju inte tänka på att prestigelöshet var en så viktig värdering för mig förrän du kastade ljus på det. Och så var det så här: shit, ja, men det där stämmer ju, jag ogillar ju till och med människor som inte är prestigelösa. Så viktigt är det.

Moa: Att man behöver kanske hjälp i det där skiftet. Så jag tänker också, för att bli mer konkret till dig som lyssnar, att verkligen plocka hem sitt eget värde och titta mer på det. Att inte dribbla bort sig själv i excelarket. Att också lista så här: vad har jag för intressen, vad har jag för kunskaper? Jag kanske till och med har viss hantverks... jag kanske är duktig på att odla, baka bröd. Skriv ner allt det. Men också, vad hade stått på ditt CV om du skrev ihop ett nytt idag? Och sammanställ det och titta på det.

Moa: Men också, vad säger andra personer om dig, när de vill tacka dig eller berömma dig? Det är liksom mer den här aspekten av varande. Vad är det du bidrar med när du kliver in i ett rum, oavsett om du öppnar munnen eller inte? Och att kartlägga det där lite grann och skriva ner det. Det är det som gör att man kan landa i tryggheten, att man alltid vet att man kan bidra med värde till andra människor, oavsett om min ekonomi finns där eller inte.

Jan: Ja, men lite frikopplar sig från ekonomin kanske.

Moa: Ja, men exakt.

"Droppa ner mig i valfri stad så bygger jag upp det igen"

Jan: Det har ju du sagt också, läst mycket management-litteratur och om ekonomi, att många är så här: jag har ett mindset och ett sätt att vara, en struktur i mitt sätt att vara och förhålla mig till världen och till företagande. Så om jag skulle bli av med alla mina pengar och du droppar ner mig i valfri stad där jag kan prata med folk, så kommer jag bygga upp ett gott kapital igen.

Moa: Ja, fast först ska man lägga sig på en soffa och gråta och äta glass från McDonald's.

Jan: Ja, absolut.

Moa: Jag tänker att det är det där att landa i det här självförtroendet, att man har det som behövs för att klara sig.

Jan: Ja, självklart. Det måste vara, tänk om det skulle hända. Det har väl alla funderat på sina mörka dagar, om allting jag har byggt upp tas ifrån mig.

Moa: Exakt. Men att man kan landa i det där. Där finns ju en jättebra bok på det där, "Man's Search for Meaning" av Viktor Frankl. Han som var psykolog, som hamnade i koncentrationsläger.

Jan: Ja, ja.

Moa: Superbra bok för övrigt, men det är ett annat tema.

Identitet och tomheten när man inte längre behöver kämpa

Jan: Är det något mer vi ska säga kring identitet? För där skrev du också så här: känslan av att inte längre behöva kämpa, och tomheten som då kan uppstå. Vad tänkte du när du skrev det?

Moa: Att det är många som lever för att kämpa.

Jan: Du vet vad min mamma hade i vårt grovkök, där jag är uppväxt i huset? Där har hon en tavla. Det här är så sjukt. En korsstygnstavla, det står kämpa, kämpa, kämpa.

Moa: Nej, vet du vad det står? Det är en sån tavla från 80-talet. Du vet, spegelbakgrund. Och sen är det en toalett. Och så är det en bajskorv som kommer ut ur den där toaletten. Och så står det: livet är ett helvete, så håll ut.

Jan: Jag var så här bara, okej. Jag pepp. Ja, förlåt.

Moa: Men precis som du säger, det där är ju liksom, alla har den där tavlan. Eller inte alla, men många har den där tavlan mentalt i sitt järnkontor.

Jan: Jag brukar säga att vi, i alla fall vi som är 40 plus, har Jante. Det är vanligare att man har Jante på den ena axeln och Luther på den andra. Jante: du ska inte tro att du är något. Och Luther: du ska arbeta i ditt anletes svett. Och att det är en struktur att hålla sig i, i livet, som också är socialt acceptabel.

När kämpandet har kopplats ihop med egenvärdet

Moa: Och det är lätt hänt att man stannar kvar i det där kämpa, kämpa. När man märker på kontot att du måste inte kämpa, jobba 50–60 timmar i veckan längre, du kan göra något annat, då är det som att någon har ryckt undan den där strukturen. Och det kan vara väldigt tomt och jobbigt, att man också har sammankopplat kämpandet med egenvärdet. Jag har ansträngt mig, man är jättesvettig efter ett träningspass, det säger något om att man har ansträngt sig. Och att man förtjänar det. Det är ju bra på träningsarenan.

Jan: Ja, man förtjänar det.

Moa: Men är man inte trött på fredagen, då har man inte heller bidragit till mänskligheten. Det finns liksom väldigt mycket industriella tankar och antaganden kvar. Och att det känns jobbigt och fult då, att vara pigg på fredagen. Man har lagt de där åtta timmarna på trend.

Jan: Åh gud, vad jag tänker många saker. Jag såg några...

Moa: Tänk högt!

996 i Kina och förnekelsen kring att man skulle kunna sluta

Jan: Jag såg en dokumentär på YouTube om Kina, där det är något som heter 996. Visste du det? Du ska jobba från 9 till 9, sex dagar i veckan. Och då är man en god kines, en god arbetare.

Moa: Ja.

Jan: Och då var det också någon företagsledare som sa: jag kan inte tvinga någon. Men det var så underförstått att det skulle vara så, då var man bra.

Jan: Men Moa, jag tänker så här, du är återigen så snabb att du säger så här, då blir det typ som en skärm. Att så här, nej, men jag har jobbat hela livet. Jag skulle snarare säga att man förnekar det. Om jag tittar på mitt eget, när jag pratar med folk, så är det inte som att man upplever så här: jag tittar på bankkontot, jag skulle inte behöva jobba. Utan man kan tänka så här: för fyra år sedan, när jag har det här beloppet, då kan jag sluta jobba. Och nu har jag kommit upp i det beloppet. Och antingen höjer man det, eller så förnekar man det, eller så hittar man bara på så här: men nu är Trump president, så nu vet vi inte. Förstår du? Man går inte ens dit och konstaterar, nu har jag fått en chock, eller jag har inget syfte i livet. Man ser det inte ens.

Moa: Nej, nej. Det går alltid att, precis, det går alltid att trixa med siffrorna. Att flytta fram målet, eller att göra den här mentala bokföringen: nej, nej, det här är min katastroffond. Då har jag ändå så här mycket pengar kvar att jobba in. Eller nej, det här är det som jag har öronmärkt för kommande generation.

"One more year"-syndromet i FIRE-rörelsen

Moa: Det är helt så här, ja men ska du inte gå i pension nu? Den har jag hört flera gånger också, ofta tyvärr från partnern. Så här: ja, men min partner vill bara jobba ett år till, och så började vi vid 60, men du vet, sen kan du ett år till, fortsätta i 10 år, i 12 år.

Jan: Ja, exakt.

Moa: Och jag vet, i FIRE-rörelsen är det också så här, "one more year"-syndrom. Det kallas till och med så, "one more year syndrome".

Jan: Ja, absolut.

Moa: Men det är väl för att man har räknat på det där definitiva datumet, och sen när man väl kommer dit märker man så här: men jag vill ju inte sluta jobba. Och jobbar jag lite till, då kommer jag förbättra statistiken.

Jan: Ja, då har jag ändå sett kalkylen ännu bättre ut.

Moa: Exakt, precis. Och det jag menar är att det är inget fel att ha de där konkreta målen, men man ska också veta varför man sätter upp dem. Är det för att jag behöver den här moroten och behöver det här tydliga målet som jag jobbar efter? Eller är det för att det känns för tomt och läskigt att kliva ut ur den där strukturen? Att man blir medveten om det, så man gör det av rätt orsak.

Jan: Ja, men exakt. Och jag upplever, återigen, många gånger svårt att se själv, utan att man nästan måste få inputen.

Moa: Ja, men så är det väl med allting. Antingen behöver man en wake-up call inifrån, att det händer något i ens liv, eller att hälsan förändras, eller att man går in i skilsmässa, eller att någon nära dör. Något som gör att man ger sig själv inre feedback. Eller att man får yttre feedback av någon annan. Det är ofta så skiften börjar.

Jan: Exakt.

Estetik, återhämtning och glädje utan statusstress

Jan: Jag vet att vi ska runda av här, men du hade några fler formuleringar. Samtal om estetik, återhämtning, glädje och mening utan statusstress. Vad tänker du?

Moa: Det är en mening som jag aldrig hade formulerat.

Jan: Ja, precis.

Moa: Det är liksom... ja, men det är viktigt att ha det där. Det är viktigt att prata om det. För det är lätt hänt att man hamnar i det här konsumtionen. För man har tänkt att när jag kommer upp i det här målet, då ska jag unna mig den där handväskan, eller då ska jag åka på den här långa semestern. Och att det blir också någon slags statisk statusgrej då. Och att man tar de där konversationerna med sig själv, att kliva... kliv av den här statushetsen redan från början.

Klivar man av statushetsen redan från början slipper man upptäcka att målet känns tomt, oavsett om det dröjer två månader eller tolv år.

Moa: Jag skulle säga att om jag ska ge dig en shortcut, så brukar det kännas ganska tomt efter två månader, eller efter tolv år. Men det kommer börja kännas tomt.

Jan: Och vad gör man när det börjar kännas tomt då?

Moa: Då börjar man söka efter mening, och tänker: vad är det som är meningsfullt på riktigt för mig? Var kan jag föra de här konversationerna?

Sammanhang där rikedom är norm

Jan: Och det är ju de personerna som du och jag fångar upp också.

Moa: Mycket olika sammanhang som du och jag skapar tillsammans. De som har ett betydande kapital och vill, där rikedom är norm, utan skuld och skam, ha de här typerna av konversationer på riktigt, i ett tryggt sammanhang.

Jan: Tryggt och trevligt sammanhang.

Moa: Precis.

Jan: Nej, och rent konkret, om vi ska säga, vi kommer ju köra sånt här eventuellt i september. Det kommer vara en länk i beskrivningen, 19–20. Vi har gjort det här i början av året. Det var väldigt, väldigt uppskattat. Så det kommer också, kolla länken i beskrivningen.

Uppfostran och barn: en hel konversation i sig

Jan: Är det, Moa, något mer vi skulle prata om?

Moa: Jag tycker vi har pratat om det mesta. Uppfostran, barn, hade vi väl som en punkt vi kanske skulle prata om.

Jan: Det hade vi säkert kunnat. Det känns som en hel konversation.

Moa: Ja, men en hel egen konversation i sig.

Jan: Eller ta några sådana som skulle kunna vara en trailer för ett avsnitt om det. Vad tänker du är viktigast? Eller vad tänker du?

Moa: Jag tänker mycket kring det. Att man behöver tänka kring det. Man behöver svara på några frågor inför sig själv, sin partner och sina barn kring det.

Jan: Som vadå?

Moa: Jag tänker att... nej men, bestämma hur mycket det är rimligt att jag lämnar efter mig till mina barn. Att man också... vad får jag, eller jag och min partner, leva upp under vårt liv? Och också, när vill jag att det här ska ske? Har man en finansiell rådgivare som är bra, då hjälper de ofta till med den här typen av konversationer också. Men det kan man ju göra med dig och mig också, och titta på att avgränsa det på ett bra sätt. Att bestämma, när ska de få det? Ska man ge lite i taget så att de lär sig det? Beroende på vilka kapital vi pratar om. Att också kanske lägga in, men du behöver också ha en finansiell rådgivare parallellt.

Moa: Eller pratar vi om små barn? Då tänker jag att det handlar om värderingar. Men också, hur använder vi pengar? Hur förhåller vi oss till pengar i den här familjen?

Hur får man barn att inte bli skitstövlar?

Jan: Alltså jag tänker så här, den övergripande serien så här: hur får man barn att inte bli skitstövlar?

Moa: Ja, exakt.

Jan: Det är ju liksom så här, hur... Det är många som är rädda för det. Tänk om era barn blir odrägliga. Vi reser ju alltid första klass och de kommer tro att det är så här alla lever. Berätta inte på skolan var vi var någonstans på lovet. Säg att vi var på Mallorca.

Moa: Nej, men absolut. Det där...

Jan: Förlåt, säg.

Moa: Nej, men jag tänker att det är dels den här konversationen med personer som har skapat sig ett betydande kapital under livet, eller som har fått det och nu behöver förhålla sig till det när de ska ta med nästa generation i det. Men sen är det också alla familjer som har haft ett betydande kapital i familjen. Och också, tänker jag, det är en intressant diskussion att titta på, vad gör de? Jag tänker att där ser jag många gånger att de pratar också om kapital i förhållande till nätverk. Och att lära sig att kultivera kontakter med betydande personer från en tidig ålder. Att ha tillgång till rätt rum med rätt personer är så otroligt värdefullt över tid. Att det är nästan det man fokuserar på först, innan man tittar på kapital och får det att växa. För varje rätt rum vid rätt tidpunkt med rätt personer, där rätt beslut tas, är så otroligt mycket värt ekonomiskt också, över tid.

Nätverk i Sverige: "vad är spelreglerna?"

Jan: Gud, vi hade kunnat prata länge om det där. Jag pratade med en i communityn nu som kom från ett annat land och hade mycket pengar. Och han var så här, att det är så svårt i Sverige. Trots att han har pengarna och allt det där. Och då kom vi in på så här: ja, Sverige, vi vill inte prata om det, men nätverket är superviktigt i Sverige.

Moa: Ja, exakt. Tyvärr, vem du känner.

Jan: Och han var så här: ja, det är inte som i mitt hemland, där det är korruption, att man måste muta folk. Utan det förväntas inga mutor eller något. Jag var så här helt förvånad. Men det var ändå så här att du var tvungen att känna rätt person för att komma in i rätt rum. Sen förväntar sig inte den personen att få ersättning för att släppa in dig i det rummet. Utan det var mer så här, han sa, jättekonstigt: vad är spelreglerna?

Moa: Ja, men exakt.

Jan: Jättekonstigt för mig som kommer från ett annat land.

Moa: Strukturer.

Jan: Precis.

Att flytta till ett rikt område: bra nätverk men ständig otillräcklighet

Moa: Sen tänker jag också att det var någon i communityn som pratade om så här, att de hade flyttat till en rikare del av landet, ett rikare område i Stockholm eller i Skåne. Och så var det också så här: ja, det vete fan om det var det smartaste gjort. För då var det så här, okej, vi är fattiga i det här området jämfört med alla andra. Och han sa: det blir liksom hela tiden otillräcklighet. Och med tonårsbarn, som är grymma på att jämföra sig, så var han så här: ja, på sätt och vis, bra skola, bra utbildning, bra nätverk. Men å andra sidan, nej, vi har inte råd att åka till Maldiverna på höstlovet, och nej, vi åker inte till Alperna två gånger om året. Så han var så här: jag vete fan om det var det klokaste beslutet vi har tagit. Vilket jag också tyckte var ganska intressant.

Jan: Ja, absolut.

Moa: Och samtidigt tänker jag att alla situationer, även de svåra, ger fantastiska möjligheter att prata om saker med sina barn. Hela tiden. Att så här, hur förhåller vi oss till det här? Förhållningssätt. Men alltså, tonårstiden är ju brutal.

Jan: Exakt, exakt.

Kompetens framför en summa pengar

Jan: Nej, men det känns som att det här får vara ett ämne som vi återkommer till. Och jag tänker att du som lyssnar eller tittar gärna får komma med sådana här inspel, om vi ska prata om det här, för jag har mycket tankar i det där. Både hur man lär barnen om pengar, och sen framför allt också, som jag tänker att många gånger är det viktigare att ge barnen en kompetens snarare än att ge dem en summa pengar. Faktiskt, i valet mellan de två, hellre bortprioritera pengarna. Skulle jag definitivt säga.

I valet mellan att ge barnen en summa pengar eller en kompetens, hellre bortprioritera pengarna.

Moa: Ja, absolut. Grundläggande. Ja, men det finns, absolut, det är en så stor konversation. Och det är jätteroligt att få prata om ekonomi med barnen, och att se dem växa med ekonomi och ansvar. Så det är ett roligt område att få dela med varandra.

Jan: Exakt, precis. För de behöver också... det är också så roligt, alla är så att, ja, men barn behöver, man behöver lära dem spara och sånt. Jag har ganska många barn i vår omgivning där de är jätteduktiga på pengar, och spara och investera, och indexfonder och aktier och sånt. Men sen kan det också vara så här: ska vi gå och äta glass? Och så kommer motfrågan: vem betalar? Och så är det: är det du som betalar? Absolut, då hänger vi med. Ska vi betala själva? Not so much.

Moa: Nej, precis, exakt. Nej, men det är så härligt att se hur deras... jag tänker att jag tycker ekonomi är ett så härligt område att diskutera, för det är så många olika personlighetsdrag som kommer upp i den typen av konversationer.

Jan: Ja, men bra. Kul.

Moa: Ja, men det diskuterar vi absolut.

Jan: Ja, men det får vara... jag skriver ner en cliffhanger till nästa gång.

Moa: Snyggt.

Hur kommer man i kontakt med Moa, och eventet i september

Jan: Rent konkret, hur kommer man i kontakt med dig?

Moa: Man kommer i kontakt med mig på Studio_ på Instagram, eller på mejl på moa@molodi.se. Jag lägger också en länk i beskrivningen. Vill man hänga med oss och ha de här konversationerna, som du sa innan, så har vi ett event 19–20 september. Då har vi ett lunch-till-lunch-möte där det är ofiltrerat, man ska kunna prata om pengar, man ska kunna prata om, som vi sa i förra avsnittet, där var någon som sa: gud, vad skönt att vara i ett rum där man kan säga, fan vad jobbigt det är att vara rik. Jag tyckte det var så här, fångade illustrationen.

Jan: Tänker jag.

Moa: Precis. Där är normen att ha 10 miljoner eller mer investerbart kapital. Det är det som vi har riktat oss till den här gången.

Jan: Exakt. Bra.

Sista frågan: en shoutout till Niklas

Jan: Jag fick en sista fråga här från en gemensam kompis, som heter Niklas, Delmar i efternamn. Han skriver så här: "Vem är hennes absoluta favoritklient någonsin?" Och jag tror... och för dig som lyssnar, det här är väldigt mycket ett internskämt. För det roliga är att vi träffades ju på hans rekommendation. Och sen satt han på ett flyg, eller någonstans. Och sen hade den som han satt bredvid, som han inte kände, börjat prata om dig och mig. Så han hade kommit in på det på något sätt. Och Niklas kände så här: men vad fan, det var ju ändå jag som kopplade ihop dem.

Moa: Precis.

Jan: Så vi vill ge dig all cred, Niklas, för att du gjorde det.

Moa: Verkligen. Så vi måste väl svara Niklas på den frågan då. Han är den som har möjliggjort allt.

Jan: Exakt.

Moa: Ja, det var en shoutout till Niklas Delmar.

Jan: Du, Moa, stort tack för idag, och jag tänker att to be continued.

Moa: Yes.

Jan: Tack så mycket för idag.