Att följa sina drömmar

Innehållsförteckning

Nedan följer en grov innehållsförteckning för transkriberingen.

1. Vad är ett rikt liv för mig?
2. Välkommen Johan Book
3. Inledningen till inlägget
4. Att vikta de roliga måstena mot de tråkiga
5. Städning som terapi och inlärt beteende
6. Sätt först masken på dig själv
7. Att gå i linje med det som är viktigt för en själv
8. Rasmus på luffen och känslan av frihet
9. Konsten att mikronjuta
10. Att vara en närvarande pappa
11. Vad lägger du din tid på?
12. När det vi säger är viktigt inte stämmer med vår tid
13. Att gå in i väggen
14. Douglas verktyg: svara aldrig direkt
15. Livet som en kommunal budget
16. Mellanrum i dagarna
17. Tiden med barnen är begränsad
18. Den utstakade vägen mot utmattning
19. Att vakna upp i en ambulans
20. Symtomen ingen ville se
21. Rätt förutsättningar minskar risken
22. Behovet av att bli omtyckt
23. Att prestera som kund på Coop
24. Viagra-tricket på posten
25. Effortless eller inte
26. Tillbaka till drömlivet som kall
27. Inga bojor kring vad andra förväntar sig
28. Modet att ta sig någon annanstans
29. Att våga reflektera bortom rädslan
30. Freja som vill bli aktieägare
31. Pappans syn på arbetslivet
32. Hälften vill byta jobb, men få söker
33. Johans relation till pengar
34. Är kaffet värt det?
35. Husbilen och alternativkostnaden
36. Att maxa den emotionella avkastningen
37. Att våga ta modiga beslut
38. Omge dig med människor som hjälper dig
39. Rädslan för att vara en failure
40. Alla är rädda för vad andra ska tycka
41. Rädslan för dödsbädden
42. De tio punkterna: sätt mina barn först
43. Att säga nej till det andra vill
44. Skuld och skam
45. Demonerna prestation och att vara alla till lags
46. Följ din lust och säg ja till äventyr
47. Tider och hålltider
48. Lev det liv du vill leva
49. Andas
50. Hur kroppen hittar det den behöver
51. Attraktionen till att prova något nytt
52. Att fastna i en grej man undermedvetet behöver
53. Barn testar nya saker hela tiden
54. Uppskatta det du har
55. Cykeln på grusvägen mot badet
56. Njut till fullo av livets frukter
57. Hur tacksamhet faktiskt funkar
58. Varifrån kommer kravet på att äga mer?
59. Det stora huset stjäl tid
60. Att ändra inställning till trädgården
61. Livet är för kort för ett jobb som suger
62. Vad det innebär att förtjäna ett bra liv
63. Du förtjänar att använda dina gåvor
64. Att designa sitt eget drömliv
65. Hjärnans kortsiktiga belöningssystem
66. Drömmen som tog 17 år
67. Att vara nyfiken på sig själv
68. McKinsey och kompisen som ville ut i Peking
69. Avrundning och boktips

Vad är ett rikt liv för mig?

Jan: Det kluriga är ju ofta att fundera på: vad är ett rikt liv för mig? Och inte leva ett liv som mina föräldrar vill, eller som mina vänner förväntar sig, eller som samhället önskar.

Varmt välkommen till RikaTillsammans-podden, som handlar om allt som är roligt med privatekonomi och livet. Varje vecka delar vi med oss av vår livsresa, våra erfarenheter, framgångar och misstag, så att du ska kunna göra din ekonomi, ditt sparande och ditt liv lite rikare. Vi som driver den här podden heter Caroline och jag Jan Bolmeson.

Idag är det dags för avsnitt 298, och vi intervjuar en vän till oss, Johan Book. Det är lite roligt, för för några veckor sedan släppte vi avsnitt 294, som handlade om de vanligaste sakerna vi ofta ångrar när vi blir äldre. Och dagen efter skrev Johan ett inlägg på LinkedIn, eller återpublicerade ett gammalt inlägg, som handlade mycket om hans resa i livet. Och om hur han försöker leva det liv han vill leva, det här att våga leva sitt drömliv. Vi har ju spelat in avsnittet innan, men jag tyckte det blev ett ganska fint samtal, även om det blev ganska brett. Vad tog du med dig?

Caroline: Jag tog med mig allt möjligt. En sak som stack ut var det där med att våga testa olika aktiviteter. För att någon av de här grejerna man provar kan vara en sådan sak som checkar av flera olika behov som man har. Som han pratade om med sin fridykning till exempel. Och jag är lite obenägen att testa saker. Så jag kände bara: jag kan ju kanske vara omedveten om något jättekul som får mig att komma i balans. Så jag måste också testa saker.

Jan: Ja, men testa mig. Jag tänker att vi inte behöver göra det svårare än så här, utan vi sätter igång, Johan. Och tack till dig som lyssnar och tittar och följer. Sen ses vi nästa vecka som vanligt.

Välkommen Johan Book

Jan: Varmt välkommen, Johan Book. Du är ju föreläsare, utbildare, rådgivare, och du är också grundare och engagemangskämpe på Hej Engagemang. Du har skrivit flera böcker, du är civilekonom, du har...

Johan: Är jag civilekonom? Eller är jag inte det?

Jan: Det stod ju MBA på din LinkedIn.

Johan: Nej, det är en sådan här, det är inte den stora MBA:n.

Jan: Okej, men då stryker vi den.

Johan: Nej, jag är medie- och kommunikationsvetare i grunden.

Jan: Medie- och kommunikationsvetare, ja men bra, då tar vi det. Ja, se där. Det är roligt. Vänta lite. Alltså, det är så långt bort. Det här kommer bli så sjukt bra.

Johan: Bra.

Jan: Får man lov att beskriva det som osurt? Och supernördigt intresse för arbetspsykologi kopplat till ledarskap, motivation, prestation. Du blev årets LinkedIn-profil 2021.

Johan: Ja, just det.

Jan: Och dessutom vet jag att du är pappa till två fantastiska döttrar och älskar att bada.

Johan: Ja.

Jan: Är det något du vill lägga till?

Johan: Kaffe.

Jan: Kaffe.

Johan: Det är en av mina härliga ovanor.

Jan: Är det så? Ja, men vad skönt. Men jag tänker så här, att vid något tillfälle ska vi prata om det där med att trivas på jobbet. Engagemang och det du gör på dagarna, skapa högpresterande organisationer där man mår bra. Men jag tänkte faktiskt att idag ska vi prata om ett inlägg som du skrev på LinkedIn, som heter "Våga jaga dina drömmar". Jag tror att jag aldrig sett så många kommentarer till ett inlägg på LinkedIn. Och det berörde mig faktiskt.

Johan: Onekligen.

Jan: Jag sitter ju här nu några dagar senare.

Johan: Ja, men precis.

Jan: Jag tänker så här, för det handlar ju mycket om din livskompass. Det handlar om saker som du tycker är viktiga i din resa. Och jag tänkte att vi börjar med att jag läser introduktionen. Jag kommer inte riktigt ihåg vad det står i introduktionen, men läs den. Caroline, kan du läsa introduktionen?

Inledningen till inlägget

Caroline: Ja. "Ni som känner mig vet att jag med lätthet och viss glädje, måste erkännas, kan radera 17 589 Dropbox-filer i ett nafs, inte ha en aning om vad jag åt eller hade på mig igår, får intensiv klåda direkt jag ser en Excel-fil, hellre tar ett härligt bad i havet än klipper gräsmattan, och tycker att alla måsten borde innehålla betydligt roligare saker än vad de generellt gör. Men när det kommer till att skapa mitt drömarbetsliv har jag genom åren varit desto mer strukturerad."

Jan: Kan du inte säga något mer om det?

Johan: Det var ju då i Hej Engagemang, där vi härjar och driver det bolaget. Då råkade jag just radera 17 586 filer. Så på morgonen låg det ett meddelande: "Vem har tagit bort de här filerna?" Jag fattade ingenting. Jag tyckte bara jag hade rensat min dator. Men jag hade rensat Dropbox-filerna. Och det har hänt några gånger till. Det är ju att jag inte riktigt har koll på hur den synkar och så vidare.

Men när vi kommer till måsten kan man väl säga att jag är lite lustdriven. Måsten känns ju negativt betingat, tycker jag.

Jan: Ja, absolut.

Johan: Men det skulle ju kunna vara otroligt lustfyllt istället. De här grejerna som jag gillar: ut och cykla mountainbike, jag gillar att bada, jag gillar att ta en fika, jag gillar att träna, jag gillar att hänga med min flickvän, jag älskar att hänga med mina barn. Det finns en massa saker att man gör i stället för måsten. Och då får man vikta det mot de tråkiga måstena. Jag är fullkomligt övertygad om att jag genom åren har utvecklat en superkraft, där jag väljer de roliga måstena i stället för de tråkiga. Som sällan är måsten. Utan de är så att jag bör städa på diskbänken kanske. Det kan vi kanske göra en annan dag. Eller vårstäda. Och så den dagen man ska vårstäda är det fantastiskt väder. Det finns ju inte en chans i hela världen att jag vårstädar den dagen. Då vill jag ut och njuta av att det är fint väder ute.

Jag är fullkomligt övertygad om att jag genom åren har utvecklat en superkraft, där jag väljer de roliga måstena i stället för de tråkiga.

Att vikta de roliga måstena mot de tråkiga

Johan: Så någonstans handlar det om att man viktar: vad tycker jag är viktigt i livet egentligen? Och när man då ställs inför valet att göra det där "borde", som kanske är ett tråkigt måste inom citationstecken, i stället för det andra, så gör det det lätt för mig att välja. Eller i alla fall att jag stannar upp och tänker: hur ska jag göra nu, när jag står här och tömmer diskmaskinen, när jag kanske egentligen vill göra det här? Och att tömma diskmaskinen tar ju inte jättelång tid. Men jag tror att jag ungefär varannan gång ger upp vid hälften. Bara: nu skiter jag i det här, nu tar jag resten sen. För jag kommer på något roligare att göra.

Jan: Men har du alltid varit så här?

Johan: Nej, det tror jag faktiskt inte. Jag har nog alltid gjort roliga saker. Jag har alltid varit ute, framför allt. Jag kan inte minnas att jag var hemma när jag var yngre, utan jag stack efter att jag fått mat och sen kom jag hem på kvällen. Jag gillar att göra saker ute. Så det är väldigt viktigt för mig. Som barn har man ju inte supermycket måsten, förutom att göra läxor och sova ibland. Men den har nog förfinats över tid och blir värre och värre, eller bättre och bättre, beroende på vad man tycker är viktigt.

Jan: Det där är roligt, för man har ju mycket sådana påhitt. Vi hade uppe i något avsnitt att Caroline, du var ju också så här: nej, men jag kan inte göra det som är roligt innan det är städat i köket.

Caroline: Ja, men då är det som att det är en belöning för någonting.

Jan: Nej.

Caroline: Nej, det var bara att det behöver, alltså jag kan inte tänka om det inte är städat i köket. Och det är från min barndom, när mamma sa att det måste vara städat på diskbänken.

Johan: Ja, vi läste faktiskt på LinkedIn igår en artikel om det där vilja kontra behov. Och man ser i forskning att vi styrs otroligt lite av vår vilja. Vi är jättedåliga på det, men vi styrs otroligt mycket utefter våra behov. Så förmodligen har du kanske ett behov av att det ska vara städat. Antingen är det något grundläggande behov hos dig, eller inlärningsmodeller från när du var liten.

Städning som terapi och inlärt beteende

Caroline: Det är så det ska vara. Det är roligt det du säger, för jag tänkte på det häromdagen, när Jan och jag har så svinmycket att göra nu. Nu går jag från datorn, jag behöver grunda mig, jag går ner och städar i köket.

Johan: Ja, det skulle jag ju aldrig göra.

Caroline: Men det är liksom som en terapeutisk process, där jag plockar undan och organiserar, och så blir det organiserat i mitt huvud.

Johan: Ja, fast jag tror att det är två distinkta olika saker.

Caroline: Det kan det vara, men för mig är det bara som att det... Ja, men det måste göras.

Johan: Det är grundläggande behov och inlärt beteende.

Caroline: Ja.

Jan: Vi har haft uppe det här i podden innan. Jag lyssnade på någon intervju, och så var det någon som sa: "Det första jag gör när jag kommer tillbaka efter semestern, det är att jag raderar alla mejlen i inkorgen." Och min reaktion är: jag kan knappt göra något för min egen skull innan jag svarat på alla mejlen i inkorgen. Den dagen jag bara... Så kan man väl inte göra? Du har också en sådan: jag måste städa innan jag kan göra det roliga.

Johan: Absolut, jag har ju också den här lustgrejen. Men skitsamma, vi ska inte prata om oss. Jag vill bara säga en sak. Det kan vara så här, när man pratar om att man har lustfyllda måsten, att folk inte tycker man är ansvarsfull. Jag är otroligt ansvarsfull, både om mig själv och de som är mig nära. Men jag är otroligt ansvarsfull kring min person och vad jag och de i min närhet behöver för att må och prestera bra över tid också. Så jag är superansvarsfull. Det handlar ingenting om att inte ta ansvar, utan att ta kanske mer ansvar, ett lite annat ansvar, för sig själv. Jag tror det är många som skulle behöva göra det, i stället för att ta ut ur diskmaskinen.

Sätt först masken på dig själv

Jan: Jag tänker när du är med dina barn. Du vill kanske hellre vara med dina barn än tömma diskmaskinen.

Johan: Ja, herregud.

Jan: Och vi har ju till och med haft en au pair. För att hon skulle tömma diskmaskinen, så att jag skulle kunna vara med barnen, eller du skulle kunna vara med barnen. Men jag tror att det här är superviktigt. För mig, det du exemplifierar, det är den här metaforen som flygvärdinnorna säger på flyget: sätt först masken på dig själv innan du hjälper andra. Men för den som är kritisk skulle jag kunna säga: det är lätt för Johan, hur ser det ut hemma hos Johan? Där är säkert hur mycket disk som helst.

Johan: Det kan det vara mellan varven.

Jan: Ja, men du vet att det kan framstå som oseriöst, för att det är så sant för en att man måste göra de här måstena.

Johan: Nej, men det är det ju. Om man är på andra sidan, där man måste städa alltid och allt måste vara undanplockat alltid, då tycker man säkert det, förmodligen, med största sannolikhet. Men jag kan ju också tycka motsatsen. Så här: men nu gjorde du de här astråkiga grejerna, i stället för att göra något du mår bra av på riktigt. För Caroline till exempel kan det ju vara så. Är det inte städat på diskbänken, så mår inte du bra. Utan du måste göra det först, för att kunna göra något annat sen.

Caroline: Ja, så det har ju blivit bättre med tiden, eftersom Jan och jag har jobbat med det.

Johan: Nej, men man behöver inte ha städat innan man kan göra något roligt. Sen finns det ju graderingar av städat. Mer städat, mindre städat.

Caroline: Ja, visst.

Johan: Vi kom ju och såg vårt kök nu. Det var inte städat. Och jag var så här: ja, sånt händer.

Caroline: Ja, det är det som är roligt.

Johan: Andra behöver inte ens märka det.

Jan: Jag skulle säga att det var ett städat kök jag mötte där uppe.

Caroline: Herrejösses, ja. Vad skulle jag säga nu? Att man kanske har olika bilder. Jo, men för mig har det blivit så att jag bejakar att jag behöver grunda mig. Hela tiden, varenda dag, behöver jag göra något som är så. Gå ut, eller städa, eller vattna blommorna. Vara med mig själv. Och då ser det ut som att det är att städa på diskbänken, som är ett beteende jag har lärt in. Det blir liksom som att man blandar ihop saker. Men för mig är det så mer och mer, att jag behöver grunda mig. Och mindre och mindre att gå på event med folk. Jag är introvert. Jag gillar inte vissa saker. Så det blir mindre och mindre av sånt. Och mer och mer av det andra, där jag grundar mig och har det skönt.

Att gå i linje med det som är viktigt för en själv

Jan: Eller så här, Caroline. Det vi egentligen pratar om här, det är ju att gå i linje med det som är viktigt för en själv. Och det är så lätt att falla i det här att tillfredsställa andras behov, tillfredsställa samhällets behov och förväntningar och så vidare. Men jag är jättefascinerad av det du säger, för det är inte många som pratar om det här.

Johan: Nej, absolut inte.

Caroline: Det är som ett osynligt mönster. Jan är inne på något jätteviktigt där. Det är ju bara påhittade kontexter vi lever i hela tiden, hur vi borde vara. Så behöver det ju inte vara. Man kan ju sticka ut på något sätt. Jag gillar ju kufar. Du är ju lite kuf, Jan, eller hur?

Jan: Ja.

Caroline: Och väldigt lätt att tycka om, dessutom. Jag gillar ju de som kanske tar en lite annan väg.

Johan: Ja, det är samma.

Jan: Men jag tänker så här. Du skrev också i den här texten en grej. Och det här var också när jag pratade med Niklas, vår gemensamma vän, så var han så här: alltså, du måste prata med Johan om Rasmus på luffen. För du skrev det också, att du är född 75, och sen 81 eller 82, när din syster föddes, så kom även Rasmus på luffen, och den gjorde stort intryck på dig.

Johan: Ja, herregud.

Jan: Kan du inte berätta? Alltså, jag blir nästan rörd.

Rasmus på luffen och känslan av frihet

Johan: Nej, men det var någonting i den filmen som alltid levt kvar, och det är ju det här med friheten. De går dit feelingen tar dem, på något sätt. Sen är det kanske nog jävligt jobbigt att vara luffare också. Men den har alltid levt kvar i mig, den här känslan. Jag jagar känslan av frihet, och det är en av de stora anledningarna till att jag startade eget företag. Att ha eget företag innebär ju inte mer frihet än att vara anställd, men det är en annan slags frihet. Så det strävar jag efter hela tiden. Jag har ju något mål där borta, någonstans. Jag tror Niklas har en sägning, att ha tid och ekonomi att göra vad jag vill när jag vill. Och det handlar ju inte om att jag inte vill ta ansvar och jobba. Jag älskar att jobba, men jag kanske kan göra det varifrån jag vill, när jag vill, och kanske i vilken omfattning jag vill.

Så då har jag ett mål som ligger längre bort. Och det jag är duktig på när det kommer till strukturer, det är: okej, vad är det då för aktiviteter jag ska göra för att lyckas med det här? Och det är ju samma sak när det kommer till privatlivet. Jag vill vara med någon som jag älskar, jag vill vara mycket med mina barn, för jag tycker det är skitroligt att hänga med dem och göra saker tillsammans. Inte bara vara i samma lägenhet som dem. Jag gillar att vara ute, jag gillar att idrotta, jag gillar att röra på mig, jag gillar att bada, jag gillar att dricka kaffe. Då måste jag också ha strukturer som möjliggör det.

Konsten att mikronjuta

Johan: Och sen har jag lärt mig av min mamma att mikronjuta. Jag sitter ju på mitt lilla kontor på sju kvadratmeter i Lomma, är ju två meter ner till vattnet. Så om jag bara har en paus på 20 minuter, så kan jag gå ner där, doppa mig, gå upp. Och så njuter jag enormt mycket av det tillfället. Eller smita bort på kaféet och ta en kopp kaffe, kolla lite folk, och så njuter jag enormt mycket av just det momentet, som kanske varar i tio minuter, eller fem bara. Så jag försöker spränga in sådana under dagarna. Och om jag inte lyckas med det en dag, så tycker jag det är en jävla tråkig dag.

Jag har lärt mig av min mamma att mikronjuta. Om jag bara har en paus på 20 minuter kan jag gå ner, doppa mig, gå upp, och så njuter jag enormt mycket av det tillfället.

Jan: Det är roligt. Jag vet att du säger det om bad. Jag var ju hos ett medium som sa att du är för mycket i huvudet, du måste komma ner i kroppen. Du ska gå i vatten. Jag var då... alltså, bada i badkaret. Nej, nej, du måste ner till havet.

Johan: Måste ner till havet.

Jan: Eller i havet.

Johan: I havet, ja.

Jan: Alltså gå på stranden i vatten.

Johan: Jag började ju kallbada, eller min mamma sa till att jag började, så hon tog ju med mig till kallbadhuset här i Malmö.

Jan: I med dig, Johan.

Johan: Det var så kul när man var sju, åtta år, i kallvatten. Men det är något så otroligt, jag vet inte, det är något med havet och mig som är magiskt.

Att vara en närvarande pappa

Jan: Men du, bara ett litet sidospår, för det här har jag nog inte sagt till dig, men ett av de områden där jag ser upp till dig, det är ju hur du är med dina döttrar.

Johan: Ja.

Jan: Och jag tror till och med, heter du inte Pappa Book på TikTok?

Johan: Ja, TikTok har jag inte varit på länge, men jag heter Pappa Book där, om jag inte missminner mig.

Jan: Ja, och det vet jag också att du har pratat om, att du är väldigt engagerad pappa. Kan du inte säga något mer om det?

Johan: Nej, sen är det ju en fördel att jag har balla och roliga barn också. Såklart. Jag tycker någonstans att skaffa barn är väl det mest egoistiska beslutet man tar i hela sitt liv. Det är ju ingen som har bett om att bli född, men jag vill ha barn. Och då får man ju fan ta hand om dem också och göra bra grejer. Och jag tycker det är otroligt roligt att göra saker tillsammans med dem. Och jag räknar inte tillsammans, jag sa det nog innan, att vi är i samma lägenhet och så fixar jag med mat och så gör de sin läxa. Det är inte riktigt tillsammans för mig, utan då gör vi saker tillsammans. Vi sticker ut i skogen, vi sticker och tränar på gymmet tillsammans. Jag gillar att resa, jag försöker få mina barn att också tycka det är otroligt roligt, vilket de tycker. Nog lite bortskämda med det, men det får man väl ta. Så jag tycker, om man väl bestämmer sig för att skaffa barn, då får man ju göra något bra av det. Och jag tycker tid är viktigt med mina barn, så då prioriterar jag det väldigt mycket.

Vad lägger du din tid på?

Johan: Och det är rätt så roligt, för nu jobbar jag ju med ledarskap och medarbetarskap, och då pratar vi mycket om: vad lägger du din tid på under dina arbetsdagar, och är det rätt för att lösa ditt uppdrag och se till att dina medarbetare mår och presterar bra? Och då är jag ju i tiden med mina barn. Då börjar jag ställa frågor till deltagare på utbildningarna: vad är det viktigaste i ert liv? Då säger ju alla "barnen, ja men min lista är ju också barnen först". Och då var min nästa fråga: okej, vad lägger ni er tid på då? Och då blev det väldigt tydligt att nej, jobbet är viktigast, och sen håller jag på med padel, och sen är jag ultralöpare och tränar fyra, fem timmar varje dag.

Caroline: Det är också bara män som gör det. Eller renoverar. Det brukar ju vara en bra grej att fly familjelivet.

Johan: Men varför vill man fly?

Jan: Låt honom prata färdigt.

Caroline: Man tycker nog det är lite jobbigt.

Johan: Och familjeliv är ju jobbigt. Det är ju mycket grejer man ska göra, såklart. Men min kompis Michelle sa att väljer man att satsa på att vara ultralöpare eller något, då hatar man verkligen sin familj. Där var det så här: jag sticker ut och tränar, vi hörs om fem timmar. Så det är inte ett halvtimmespass tabata.

Caroline: De klämmer av direkt.

Johan: Nej, jag har alltid valt, från när Ebba och Molly föddes, att ägna mycket tid åt dem och vara med dem. Och jag tycker det är otroligt roligt.

När det vi säger är viktigt inte stämmer med vår tid

Johan: Och frågan eller övningen som ni gör, okej, vad säger du är viktigt, och vad lägger du din tid på, att jämföra det? Folk har ju jättedåligt samvete. Då jobbar man mycket, du kommer dessutom hem helt urlakad och irriterad och har inte tid, kraft och energi till dem du älskar och dina barn. Sen ska du iväg och spela padel eller vad du nu gör, och sen när du kommer hem så slår du upp datorn och ska jobba lite till. Men du tycker: ja men barnen, de sköter sig där borta. Men barnen kommer ju uppfatta att jag inte är med i gamet. Så om jag sitter och jobbar med datorn uppe på kvällen, då är det inte så att varje gång de kommer med en fråga jag känner: vad kul att du kommer med en fråga just nu, när jag var inne i det här viktiga arbetsmomentet.

Caroline: Nej, men det är också som att de lär sig att de får vara själva. Och sen om det går tillräckligt lång tid, så vill de inte att man ska komma längre.

Johan: Nej, jag är ju rätt så inläst på forskningen där också, och då ser man att om du står och lagar mat i köket, du, Caroline, och så kommer Freja in. Då ser man i forskningen att det spelar roll om du fortsätter stå och laga mat och bara pratar med ditt barn, eller om du vänder dig om och pratar med ditt barn. Sådana små gester spelar otroligt stor roll för hur barn upplever att föräldrarna är närvarande eller inte. Eller hur viktiga de är för en. Om man lägger ner telefonen.

Caroline: Ja, och det är ju att vara närvarande.

Johan: Det är ju inte alltid mina barn tar 100 % ansvar att vara närvarande för mig, för de sitter ju mycket med sina mobiler, såklart. Nej, så för mig är det en ganska enkel logik, att barnen först. Och sen är det ju något man får jobba med hela tiden.

Att gå in i väggen

Johan: Jag har också jobbat på tok för mycket och suttit och jobbat på kvällar och helger, och gick dessutom in i väggen. Jag gick in i väggen för ungefär tio år sedan. Men jag fick träffa en fantastisk psykolog som heter Douglas, som har betytt otroligt mycket för mig i min jakt på att jaga mina drömmar, som egentligen bara är mål. Så det är ingen dröm för mig, det är ett mål. Kring hur han fick mig att få verktyg för att faktiskt leva det liv som jag ville, både på jobbet och utanför.

Och du nämnde det innan, Jan, det här att man ska tillfredsställa andras behov först och sen sig själv. Historiskt sett har jag varit enormt en sådan slags person. Jag ska se till att alla andra runt omkring mig mår bra. Deras behov går före. Jag vill inte göra dem besvikna. Om de tycker något annorlunda än jag, så går jag den vägen i stället för att gå den väg som jag skulle vilja. Och så gick jag då till slut in i den där berömda väggen.

Douglas verktyg: svara aldrig direkt

Johan: Men då gav Douglas mig en massa bra verktyg för att jobba med det. Det första var att aldrig någonsin svara om någon vill ha din hjälp, vare sig det är på jobbet eller i privatlivet, att aldrig svara direkt. Han sa det: din personlighet kommer bara vilja svara så, ja. Det är klart jag ska hjälpa dig med det, Caroline, fast du egentligen hade något som du tycker är mycket viktigare att göra. Så då var han: nummer ett, säga typ "det låter intressant, jag måste bara kolla min agenda" eller något sånt. Svara aldrig någonsin direkt.

Nummer två, om det gäller på jobbet, så får man titta på: ingår det här i mitt uppdrag? Och om det inte gör det, så betyder det inte att man inte kan säga ja till att hjälpa till. Men man måste titta på vad som blir konsekvensen av att jag hjälper till här, kring mitt eget uppdrag och det jag måste göra. Och sen sa han: det allra viktigaste att fundera på, det är om du vill. Och när du har tagit dig igenom hela det här med din kompass i livet, och med gott samvete, då kan du svara.

Jan: Jag tänkte så här, det sa alltid min mentor när jag kom med något nytt förslag, så sa han alltid: vilket projekt ska du nu missköta?

Johan: Ja, eller prioritera bort.

Jan: Vi människor är dåliga på att prioritera bort. Vilket projekt ska du nu missköta?

Johan: Ja, men det var hans grej. Vad ska du missköta nu för att göra det här?

Livet som en kommunal budget

Johan: Jag försöker se livet lite som en kommunal budget. Det vill säga, vill du öka på något, så måste du minska på något annat. Och jag tycker den är jäkligt sund. För vi människor bygger liksom ett så jäkla intensivt liv. Vi har inte riktigt tid att reflektera över: gör vi de sakerna som vi vill, och hur mår jag egentligen? Så om vi säger att vi jobbar X antal timmar i veckan, och så är vi ute och springer ultralopp, sen ska vi städa huset varje dag, jättenoga, och sen ska vi klippa gräsmattan, och så finns det en massa saker. Så vi har ofta proppfulla dagar hela tiden. Vi har liksom inga kuddar att landa i, där man kan grunda sig, annat än att då kanske plocka undan på diskbänken.

Caroline: Ja, om det nu sammanfaller.

Johan: Ja, om det sammanfaller. Så ofta gör vi så, vi skaffar barn, och barn tar ju tid, eller hur? Men vi reflekterar inte över var vi ska gå ner i tid på något annat, utan då ska vi plötsligt göra ännu mer. Sen kommer man kanske på den oerhört urdumma idén att renovera huset när man har barn. Vilket gör att, ja men då kommer det här ta en massa tid, kraft och energi från en. Men man reglerar inte det. Så jag tror det är jättebra att titta i olika staplar: en vecka i mitt liv, vad vill jag att den ska innehålla? Och om det är något som smäller till, om det är jobb eller barn eller någon slags släkting som är sjuk eller vad det nu är, vad drar jag ner på för något annat?

Jan: Exakt.

Mellanrum i dagarna

Caroline: Ja, men jag pratar också om att man måste ha mellanrum i dagarna. Så Jan, vi behöver ha tid så att vi kan bli sjuka utan att det blir panik i vardagen. Det måste finnas tid till att vi ska prata i köket. Men det är ju som att om man är intränad på att inte ha de mellanrummen, så är det som att det är slöseri med tid till i början i alla fall, när man håller på med det. Det är min uppfattning.

Johan: Jag fightas ju också, som du sa i början. Mitt största intresse är ju forskning kring ledarskap och medarbetarskap och effektiva team, och företagande tycker jag är otroligt roligt. Så direkt jag börjar känna att nu börjar jag ha lite tråkigt, så flyr jag ofta in i jobbet. Och det är något jag fightas med hela tiden. För man jobbar ju då hela tiden egentligen. Att jag bara: nej, nu får du göra något annat. Och Niklas, som vi har gemensam, sa jag till, Niklas Arnblad: jag måste skaffa mig en ny hobby. Och gärna något som... om man tittar på återhämtande aktiviteter, så är det ju att hjärnan ska få fly från det som stressar en. Och jag spelade ju volleyboll på elitnivå i många år. Då kommer jag ihåg, både träning och match, då tänkte jag inte på något annat. Men jag har inte riktigt några substitut till det nu för tiden. Så då måste jag hitta något som kräver en koncentrationsförmåga, fast för något annat. Så vi får se vad det blir.

Jan: Känner du igen dig i det, att om du har tråkigt, Johan, så behöver du göra något snabbt åt det?

Johan: Ja, men så kan det väl vara. Men jag har ju så mycket, jag är så inspirationsstyrd. Så jag har ju en längtan efter det. Men sen kan det gå i perioder då jag inte har den, då det blir stress. Så att för mig är det också så här, det är lätt att titta på aktiviteten. Nu sitter jag vid datorn, men för mig är det milsvid skillnad. Jag sitter vid datorn för att jag vill, eller jag sitter vid datorn för att jag måste. Otrolig skillnad.

Tiden med barnen är begränsad

Jan: Får jag bara runda tillbaka till två grejer du sa. Det ena som jag tänkte på när du sa det med barn, är också att jag såg en graf häromveckan, som handlade om din ålder eller barnens ålder och tid med sina föräldrar. Och då var det väldigt tydligt att du har massa tid med dem, men sen kommer det vara ganska lite när de väl flyttat hemifrån. Då har man inte så mycket tid. Och precis som vi pratade om här i veckan, att det är en av de grejer många ångrar när de blir äldre. Jag önskar att jag inte hade jobbat så mycket, jag önskar att jag hade lagt mer tid med mina barn, jag önskar att jag hade gjort det som jag själv hade velat.

Men du, jag tänker också den andra tanken, för jag vet ju att du jobbade på Lantmännen, jag har fått höra att Johan var extremt högpresterande. Tyckte jag i alla fall.

Johan: Någon till. Jag har en högpresterande personlighet. Jag vill att alla ska tycka att Johan Book är jäkligt duktig, jäkligt trevlig, glad, hjälper till. Och det är på gott och ont.

Jan: Såklart.

Den utstakade vägen mot utmattning

Jan: Men då skrev du också på LinkedIn... jag älskar att ge folk det här, detta är vad du har skrivit. Känner du igen dig? Du skrev så här: "Men när jag gick in i väggen för tio år sedan accelererade min resa mot känslan av frihet. Jag var nog en av de sista människorna i min omgivning som anade att jag skulle smälla rakt in i utmattningssyndromets fula tryne. Mest förvånad var jag själv. Med facit i hand var vägen nog utstakad i förväg."

Johan: Ja, men det är jag övertygad om.

Jan: Kan du säga något mer om det?

Johan: Många som inte har varit utbrända tänker väl bara så här: ja, men det är väl bara sådana här lågpresterande individer. Nej, men det ser man ju helt tvärtom. Det är ju de högpresterande som till slut bränner ut sig. Det är inget man gör på ett halvår, utan det är över lång tid. Och speciellt om man har den personlighetstyp som ska tillfredsställa andras behov hela jäkla tiden.

Jag hade en jättebra diskussion med en kompis som jobbar på ett jättekänt företag i Sverige, om vem man är på arbetet. Och då var jag så här, precis som jag sa innan: jag vill att mina arbetskamrater ska känna att jag presterar jäkligt bra. Jag är glad, jag är pepp, jag hjälper till, jag är inte rädd för att kavla upp ärmarna. Och då satt han, han är från Norrland, och bara sa: nej men det är inte alls så jag tänker på mitt jobb. Jag bara: hur tänker du på ditt jobb? Nej, jag ska vara pigg när jag hämtar mina barn klockan halv fem i skolan. Och det är ju en helt annan infallsvinkel, och han presterar jättebra på jobbet. Men han har en helt annan inställning till det. Han kommer aldrig gå in i väggen, aldrig någonsin. För det skulle han aldrig tillåta, någonsin, att komma hem helt urlakad. Utan han är jätteduktig på att säga nej. Nej, men nu mäktar jag inte med mer. Vad ska jag då ta bort och göra?

Caroline: Ja, men det makes sense att han är duktig på det han gör då, för att han håller inte på och distraherar sig med att hjälpa andra. Du vet, det som kanske inte ens är hans projekt. Nu bara spånar jag kring det.

Johan: Det som skiljer oss åt... man kan nog bli högpresterande då också. Det var ju att jag öppnade dörren för alla som ville att jag skulle hjälpa till. Medan han var så här: jag kan hjälpa dig, men jag har inte tid just nu, men om tre veckor har jag lite mer i agendan. Och efter tre veckor har ju alla löst det där problemet själva egentligen.

Att vakna upp i en ambulans

Johan: Men det som gjorde att det eskalerade, det var ju utstakat. Jag vaknade ju upp i en ambulans, på väg från Baltiska hallen. Jag hade bara svimmat av på en volleybollträning. Också när jag kom dit, jag fattade ju fortfarande ingenting i ambulansen. Vad gör jag här? Och vi trodde ju det var någon stroke eller något. Och det trodde de ju på sjukhuset också. Men de kom fram till då att det var utmattningssyndrom. Och då fattade jag. För jag hade stått på, förr fanns det en bankomat på Stortorget här i Malmö, precis bredvid apoteket. Och jag fattade inte hur man tog ut pengar. Det var liksom en grej. Det här hade man ändå gjort några gånger på den tiden. Jag fattade bara inte hur, var ska jag ge kortet och så vidare.

Och med facit i hand kommer jag ihåg att det är otroligt svårt att fokusera. Att sitta kvar vid datorn och göra saker. Jag var irriterad när jag kom hem. Jag var nog inte världens skönaste och mest tillgängliga pappa för mina barn. Ebba och Molly var väldigt små då. Så facit fanns där.

Symtomen ingen ville se

Johan: Men när jag väl hade gått in i väggen, då ringde min före detta chef och med genuin omtanke frågade hur det var. Det var jättefint, det samtalet. Men så ville hon också lära sig: vad är det jag ska kika efter kring medarbetare som kan vara symtom på att man inte mår så bra? Och det kunde jag säga: lite lättirriterad, svårt att komma ihåg saker, svårt att fokusera och så vidare. Jobba på tok för mycket. Men i mitt fall var ju folk förvånade över att jag alltid varit så jäkla pepp på jobbet. Glad, mycket energi och så vidare. Så det var inget man sammankopplade med att Johan skulle vara utmattad. För att gå från att ha jävligt pepp här uppe, till att ligga utslagen i en ambulans, det är ju ett långt steg.

Caroline: Men kan man inte också själv vara i förnekelse? Plus att omgivningen också är i förnekelse. Det är ju typ katastrofalt när någon går in i väggen. Så vi vill inte ens titta dit.

Johan: Nej. Och det var ju för mig... då sa jag till min före detta chef Anna, att jag kan berätta vilka det är man ska titta efter, men jag tror aldrig att jag hade vare sig insett det själv eller erkänt det för dig. För då skulle jag erkänna någonstans att jag inte mäktar med det här. Det vill säga, att då är jag inte en högpresterare längre. Och vi medger då liksom...

Jan: Ja.

Rätt förutsättningar minskar risken

Johan: Och då är ju hela grejen med engagemang att vi tittar på att vi måste se till att ha rätt förutsättningar på arbetet, så att vi både mår och presterar bra. Sen är det ju vissa som kommer falla dit ändå, men att vi minskar sannolikheten att vi går in i väggen. Och det ser vi väldigt tydligt i forskningen. Har vi rätt förutsättningar på plats, så finns det knappt någon psykisk ohälsa. Men är de inte på plats, så är sannolikheten mycket hög.

Jan: Vad är det för förutsättningar?

Johan: Ja, framför allt att du har en jäkligt bra chef, bra arbetskamrater, tydliga mål och förväntningar på vad det är jag ska uppnå, vad det är jag ska göra. En kontinuerlig uppmuntran, uppföljning, återkoppling. Att man upplever att det är högt i tak, att jag faktiskt kan säga nej till saker. För jag mäktar inte med det här nu. Jag jobbar redan över fulltid. Jag mäktar inte med en sak till. Men också att man vågar säga att man mår dåligt.

Jan: Precis.

Behovet av att bli omtyckt

Caroline: Men jag tänkte också på det du sa om det här med att du vill bli omtyckt.

Johan: Ja, men det lever jag ju kvar med fortfarande.

Caroline: Ja, men de flesta vill bli omtyckta.

Johan: Ja, det tror jag.

Caroline: Men man kanske inte alltid anpassar sina beteenden efter det.

Johan: Och det har jag ju... det lärde också min psykolog Douglas mig. Att alla måste inte gilla dig. Så vissa får väl liksom befara, eller uppleva, en lite sämre version av Johan Book. Medan vissa får uppleva en mycket bättre version. Och det är väl okej, va?

Caroline: Ja, det är helt okej, att vissa får uppleva en sämre version av Johan Book.

Johan: Ja, absolut. Det var så, Douglas psykologen, jag älskar Douglas, han frågade mig: vilka är dina superkrafter, Johan? Då sa jag så här: jag är nog väldigt, väldigt snäll. För jag upplever mig vara väldigt snäll. Då sa han: om jag skulle säga att du är en egoistisk skit då? Vad säger du då? Och det låg ju något i det. För om man har behov av att vara omtyckt, då kommer jag ju studsa i hur människor reagerar och agerar på mig. Så om jag är snäll och trevlig, och kanske till och med ibland skärmig, så kommer jag ju få saker tillbaka.

Att prestera som kund på Coop

Johan: Och det kan man ju tycka är konstigt, så att jag och Niklas har pratat om det. När jag går in i en affär, då är jag så här: den som jobbar här inne, han eller hon ska tycka att jag är den bästa kunden de har haft här inne. Även om jag inte köper något, så ska de uppleva mig som trevlig.

Caroline: Vänta, när sa ni det? Nu eller?

Johan: Jag och Niklas? Det är nog några år sedan.

Caroline: Jag kände att jag ville slå huvudet i bordet.

Johan: Det kan du få lov att göra.

Caroline: Gud, så jävla jobbigt, alltså, att prestera som kund inne på Coop.

Johan: Jag presterar inte. Det är ju otroligt egoistiskt. Jag är otroligt egoistisk. För då får jag en glad person tillbaka. Så om jag anstränger mig lite i de små relationer jag skapar under en hel dag. Om det så är affären, Systembolaget, kaféet. Där jag är kanske en lite bättre version. Jag tycker inte det är jobbigare att vara lite glad än sur. Det är ingen jättestor ansträngning att se ut så här i stället för mitt random sura face. Men jag får så otroligt mycket tillbaka.

Viagra-tricket på posten

Johan: Så där jag bor i Lund, då jobbar det en kille, Emil. Vi kanske inte ska berätta det här, men han jobbar på ett postombud. Och vi har alltid så jävla roligt när vi ses. För första gången jag var och hämtade något där, så sa jag lite för högt, det stod massor med folk i kö bakom: du, förra veckan var jag och hämtade ut ett paket med 15 000 Viagra. Men det var bara 13 000 kvar i paketet. Är det du som har snott dem? Han blir så här knallröd i ansiktet. Men sen dess är vi bästa kompisar. Så varje gång jag kommer in där, oavsett hur lång kön är, så ser man honom så här. Om han hade haft svans, så hade han viftat på den. Om jag hade haft svans, så hade jag viftat på den. Så vi har, varje gång vi träffas, ett otroligt roligt möte. Så att dra och hämta ett paket på posten är ju vanligtvis inte: oh shit, vilket härligt måste. Men nu blir det plötsligt kul.

Caroline: Ja, absolut. Men det här håller du alltså på med nu?

Johan: Ja, hela tiden.

Effortless eller inte

Caroline: Okej, jag försöker bara... men det här är nog så, jag vet inte, men jag gissar att det är effortless för dig. För mig är det inte effortless. Effortless för mig, om jag skulle vara kund på Coop, det skulle ju vara bara så att vara vanlig. Vanliga Caroline, som inte söker kontakt om det inte är så att jag behöver fråga något. Och då är jag trevlig, men jag skulle nog inte hålla på på det viset som du.

Johan: Jag kör ju inte Viagra-tricket med alla.

Caroline: Nej, nej, jag fattar.

Johan: Det skulle gudarna veta.

Caroline: Jag känner mig så helt utmattad. Jag söker också kontakt med människor, men på ett helt annat sätt. Så det är väldigt intressant. Jag blir trött när jag hör det här.

Johan: Det ligger nog något inneboende. Jag tycker min mamma har otroligt fina värderingar. Hon tror det bästa om människor, och sen får de övertyga henne om att så inte är fallet. Hon värnar otroligt mycket. När jag står i kö på Coop, i kassan, och den som handlar före mig inte ens tittar på han eller hon som sitter i kassan, eller tilltalar dem, så tycker jag det är ett väldigt ohyfsat beteende.

Caroline: Absolut, jag håller med dig.

Johan: Och det är ju inte alltid att jag är superpepp.

Caroline: Du drar något skämt.

Johan: Nej, jag är jättedålig på skämt. Alltså, det är jag superdålig på. Men jag är trevlig. Bara så: tjena, hur är läget idag?

Caroline: Jag håller med dig. Det finns vissa grejer som man gör, även när man träffar helt främmande människor.

Johan: Ja.

Caroline: Men det är inte jobbigt för mig.

Johan: Nej, men jag tror att det handlar om, lite som du pratade om, att jag tror att du är så här med de här mikronjutningarna. Om jag ändå ska göra det, då kan jag lika gärna göra det ball. Och ball för mig är det här sättet.

Tillbaka till drömlivet som kall

Jan: Jag tänkte faktiskt kidnappa er konversation och gå tillbaka till där vi var. För du säger att du skrev det här efteråt: "Men när det kommer till att skapa mitt drömarbetsliv, så har jag varit mer strukturerad." Och sen skriver du så här: "Att jaga drömmen om känslan av frihet blev mitt kall. Kalla mig sökare om ni vill, men för mig handlar det mer om att grubbla, reflektera, utmana, fundera på var i livet jag skulle hitta den här känslan av frihet, och ständigt ta små steg mot något som hägrar förföriskt där framme. Mitt drömliv." Och sen kommer det intressanta här: "Känslan av frihet handlar inte om att vara fri från ansvar. Tvärtom. Det handlar om att ta mycket ansvar för sig själv, sina barn, sina relationer. Att våga leva ett liv som känns meningsfullt, ärligt, ett liv som jag vill leva. Inte vad påhittade kontexter, normer eller vad andra människor anser och tycker."

Johan: Det låter ju också som att jag är någon självhjälpskonsult. Men det är jag inte.

Jan: Nej, det är du inte, utan ni jobbar ju managementkonsult nästan, skulle jag säga. Men kan du inte säga något, för jag tycker att det är så fint skrivet.

Känslan av frihet handlar inte om att vara fri från ansvar. Tvärtom. Det handlar om att ta mycket ansvar för sig själv, sina barn, sina relationer.

Inga bojor kring vad andra förväntar sig

Johan: Jag tycker inte att en människa ska ha bojor på sig kring vad andra förväntar sig av dem, eller vad samhället säger är framgång och lycka och så vidare. Och det är jag väldigt noga med med mina barn. Jag vill någonstans inpränta i dem att det är okej att ta andra vägar. Du måste inte ha en stor villa i Mellanheden med en Tesla utanför. Du kan bli lycklig ändå.

Och där finns ett begrepp nu som jag stör mig mycket på, det är att man pratar om anställningsbarhet. Det är otroligt viktigt, sägs det. Och jag blir så trött på det. Det är klart att alla vill ha ett jobb, men det jag försöker få mina barn att inse är att det handlar om att göra något som finansierar ditt liv. Du måste inte vara anställd någonstans, utan du kan skapa din egen anställning och din egen business. Det försöker jag öppna upp för dem. För ofta om man frågar barn i den åldern vad de vill bli, så är det jobba i en klädaffär, frisör, polis eller vad det nu är. Men det finns ju så otroligt mycket man kan försörja sig på. Och dessutom ha jäkligt roligt på vägen och tjäna pengar på det. Så att du slår två flugor i en smäll.

Modet att ta sig någon annanstans

Johan: Men just det här, är man inte nöjd med där man är, så behöver man våga ta modiga beslut och ta sig någon annanstans. Och ofta är det ju att ju större förändring som krävs, desto modigare beslut måste du ta. Och det kommer kanske bli jäkligt jobbigt ett tag, för att kanske bli bättre sen. Och det är ju det som många människor har svårt att slänga sig ut i. Det kan gälla att separera från sin man eller fru, eller vad det nu är. "Det kan jag ju inte göra. Vi har ju barnen ihop, och så har vi släktingarna och hela kompiskretsen. Och så har vi det här fina huset som vi bor i. Och om vi separerar, så kommer jag ju få det mycket jobbigare ekonomiskt." Så väljer man att stanna kvar i något som man egentligen inte vill vara kvar i, i stället för att slänga sig ut och riskera något.

Och i Sverige som det ser ut idag, med vårt sociala skyddsnät, så kommer vi inte svälta ihjäl. Så risken är ju väldigt, väldigt liten. Men generellt tror jag det är människors rädsla för något som gör att de inte vågar ta steg i en riktning som kanske är den. Nu pekar jag åt höger då. Och går vidare på det de alltid har gjort. För det känns lite tryggt. De tycker inte det är speciellt kul att gå till jobbet, men de bockar av sin arbetsdag. De tycker inte det är jättekul att komma hem till sin familj eller sin man. De tycker inte de har jättekul fritidsaktiviteter och så vidare.

Att våga reflektera bortom rädslan

Johan: Så min modell, med att göra roliga saker, den kanske inte passar någon annan. Tycker man det är kul att gå till jobbet, utan att känna speciellt mycket för det, och komma hem och peta i trädgården eller städa hela dagen, och tycker det är drömlivet, då är det ju fine. Men jag tror man måste våga reflektera över att om jag bortser från mina rädslor och andras förväntningar på mig, eller kanske vad jag har lärt mig som barn att man ska göra eller vara, vad skulle jag i så fall göra då? Och våga utforska det.

Jan: Jag tänkte på det du sa med barnen. För ibland behöver man också ha en förebild eller se att någon annan gjorde det. De tänker så här: jag vill bli polis eller läkare. Det är konkreta yrken. Men som när Freja kommer till oss och visar något på YouTube, så är det någon som ritar något framför kameran. Så kollar jag så här: ja, hon har 10 000 prenumeranter. Det kan ju vara så att hon gör det här på fritiden, lite annonsintäkter från YouTube. Sånt kan man ju göra också. För att peka på att det här är ett yrke kanske. Det är inte polis eller läkare. Man kan ha det också. Sen på fritiden kan man göra det här. Alltså att hon ser att det finns alla möjliga yrken. Man tänker inte på dem, men de finns överallt omkring oss. På Skatteverket har vi fem stycken anställda AI-tränare. Det fanns inte för tio år sedan.

Johan: Vad jobbar du med? Jag tränar AI hela dagarna.

Jan: Vad härligt.

Caroline: Berätta inte det när vi hade Skatteverket här förra veckan. Att de hade AI-tränare.

Freja som vill bli aktieägare

Jan: Jag tycker det där är jättekul. Jag försöker göra samma sak med Freja också. När hon kom och hade sagt att de hade haft SO-lektioner och pratat om samhället, så hade hon pratat om hur saker funkar. Då hade Freja sagt att hon ville vara aktieägare. Att de andra kunde få jobba för henne. Då var jag så här, det gjorde en liten segerdans för mig själv. Att hon sa att man kunde tjäna andras pengar.

Men jag tänker, Johan, så här, för jag tror precis som du säger, att det här handlar många gånger om mod. Men är det inte så många gånger att vi män också är så här: jag är inte rädd. Alltså, lite så att... förstår du, det dyker inte upp som att jag är en rädd person. Förstår du att rädslan är där, att man identifierar inte ens det som en rädsla? Jag har ju sett det här hos mig själv också: ja, men det är inte så viktigt. Förstår du? Jag tror snarare det också, man blir vid sin läst för det är bekvämast så. Sen kanske du inte tycker livet är hej och hå bacon.

Pappans syn på arbetslivet

Johan: Det är samma när jag pratar med min pappa. Jag har gjort det i många år såklart. Och hans syn på arbetslivet, det var ju liksom så, när jag sa att jag jobbade på café, så tittade han på mig som om jag var helt dum i huvudet. Vad gör du där? För för honom var det att vara på kontoret. Om du inte är där och tycker det ganska tråkigt och kämpigt dessutom, då har du ju liksom inte gjort insatsen. Och det var väldigt tydligt när man gick hem till helgen, att det var lite så här "fuck off" till jobbet. Bara: nu ska jag inte ha med det att göra något mer. Och när det började närma sig måndag, då skulle det vara jäkligt svettigt: nu har jag en jättejobbig arbetsvecka framför mig.

Jan: Men är det så att det behöver vara det?

Johan: För annars har man inte lagt in, vad var det du sa, stakes?

Jan: Alltså att det behöver vara jobbigt på jobbet, för annars ger det inte på riktigt.

Johan: Vad var det du sa? Kommer jag inte ihåg. Men jag tror det har med generation att göra också. Jag lyssnade på en generationsforskare. Han sa så här, med den intentionen du går in och jobbar med, i din generation och min pappas generation, och hans mamma och pappa. De jobbade ju för att överleva i början, och ha pengar och mat på bordet. Det behöver ju inte vi idag. Så de har ju svårt att förstå. Och generationsforskaren sa, den intentionen tar man med sig hela livet. Så när det kommer någon, nu är jag ju inte 25 längre, men när det kommer en 25-åring till någon 63-åring som sitter i styrelsen för ett globalt bolag och säger att jag vill att det ska vara jättekul på jobbet, och utmanande och mycket omtanke, och jag ska få plats med hela mig själv, och jag vill ha ett talent program. Ja, alltså, då fattar de ju inte vad de pratar om. Vi ska göra Abba-fem där.

Jan: Ja, du ska bara gå till jobbet och göra ditt jobb, och göra det du får betalt för jäkligt bra.

Johan: Men det är ju inte så vi människor fungerar.

Hälften vill byta jobb, men få söker

Jan: Men nu en fråga där också. För jag har för mig att du eller Niklas har sagt att det är en ganska stor andel, någon Gallupundersökning, en ganska stor andel människor som faktiskt inte trivs på jobbet, som hade bytt jobb om de bara hade vågat.

Johan: Ja, Gallup, det är ju det här med att 14 % är liksom egentligen... det är de som cyklar framåt på jobbet. Nu kommer jag inte ihåg vad de heter. Kritiker till jobbet. De tycker verkligen det suger på jobbet, och vill sin organisation illa i mångt och mycket.

Caroline: Är det inte du som har kallat oss motarbetare?

Johan: Nej, det är nog inte jag. Men det är ett väldigt bra ord.

Caroline: Ja, man går ju inte dit för att göra ett bra jobb.

Johan: Men då kan man också titta på, har de förutsättningar för motivation på arbetsplatsen? För människor vill ofta prestera bra, men de behöver också bra förutsättningar för att göra det. Men det fanns en annan undersökning, nu pratar man ju om silent quitting, vilket bara är ett uttryck för att man tycker inte det är så kul på jobbet. Man går bara dit och bockar av det. Och så ser man ju enorma förflyttningar. Människor vill söka nya jobb. Så när man tittar i undersökningen, så ser man att det är över 50 % av den svenska arbetskraften som skulle vilja byta jobb. Men det är bara 7 % som aktivt söker ett nytt jobb. Så vi ser att gräset kanske är grönare där på andra sidan. Men det vet vi ju inte riktigt. Vi skulle vilja gå dit, men vi gör det inte. Det är ganska få av de här 50 %.

Caroline: Men det måste ju ändå kosta både dem och samhället mycket, att man inte byter.

Johan: Att man inte byter?

Caroline: Ja, att man gör ett kanske inte superbra jobb.

Johan: Ja, det kostar en alternativkostnad i lön, som sen blir pensionsavsättning och sen blir sparande.

Johans relation till pengar

Caroline: Sen kommer man in på ekonomi. Du har pajat lite för mig också, Jan. Eller ni två.

Johan: Jag har aldrig upplevt att jag har haft dåligt med pengar. Någonsin. Även när jag pluggade, för jag har alltid varit ganska bra på låga kostnader. Och en kille som jagar lust i livet kan ju inte ha fasta kostnader som är väldigt stora, utan de måste vara ganska små. Och jag lovade mig själv när jag var typ 18-19 år att aldrig måla in mig i ett ekonomiskt hörn. Men det sket jag i. Med att jag gjorde karriär och tjänade mer och mer pengar, och så blev det dyrt hus och bilar och båtar och skit. Och sen upplevde man: oj. Jag tjänade jättebra med pengar, men jag hade inga pengar kvar i slutet av månaden. Så det var också en av de grejerna som jag tog fasta på efter att jag hade gått in i väggen, att jag ska inte ha stora fasta kostnader.

Är kaffet värt det?

Caroline: Men ibland har ni pratat om så här, en kopp kaffe om dagen för 35 kronor blir så här mycket pengar.

Jan: Nej, det har vi aldrig sagt.

Caroline: Jo, vi säger det, men vi säger det...

Jan: Vänta, men jag får prata färdigt. Vi har sagt det, men vi har sagt det utifrån perspektivet: men om du gillar den där kaffen, ta den.

Johan: Exakt. Och det är det jag gör, för en kopp kaffe för mig, det är inte bara kaffe. Kaffet är kanske 10 % medan upplevelsen är 90 %. Att jag befinner mig i en kontext som jag gillar.

Caroline: Men jag har också hört talas om ränta-på-ränta-effekten någon gång, eller hur?

Johan: Ja, absolut.

Jan: Jo, men det har vi sagt.

Husbilen och alternativkostnaden

Johan: Och nu är jag lite sugen på att köpa en husbil, och de kostar väl en miljon.

Jan: Ja, men upp ditåt.

Johan: Men då blir jag ju direkt så här: fan, det blir ju jättedyrt. Om jag i stället har dem på börsen, eller kanske bara på ett sparkonto med 2,5 % ränta, så blir det ju ändå en hyfsad slant per år. Och då sätter det griller i huvudet på mig.

Jan: Ja, men det är bra. Men då får du ju verkligen tänka på hur viktig den här husbilen är för dig. Och den representerar väl frihet. Vad vi också brukar säga, Johan, det är så här att målet, och du är nog den kandidaten som jag skulle säga har bäst odds, det är att dö med noll på kontot. Alltså så här...

Johan: Nej, jag har mycket pengar på kontot.

Jan: Jag vet!

Johan: Jag har aldrig sparat något medvetet.

Jan: Nej, men det jag menar är så här, vad jag menar med noll på kontot. Jag brukar alltid ta en kontrast med min mamma. Du vet, hon är 70 och sparar 5 000 spänn i månaden. Och vi är ju så här: vad sparar du till? Och jag påstår att hon hade kunnat göra många fler grejer som gör henne glad. Och jag tror att det är vad det handlar om.

Att maxa den emotionella avkastningen

Jan: Vad jag menade med det där, det är ju att du är duktig på att använda, att maxa den emotionella avkastningen på de ekonomiska beslut som du tar.

Johan: Sen tror jag någonstans också att jag har... mina behov är ganska små. Jag behöver inte några dyra kläder, eller någon dyr bil eller statusprylar eller något sånt. Jag är noll beroende av det. Utan det är ju en kopp kaffe, bada, hänga med människor jag tycker om, röra på mig, antingen ute i skogen eller på gymmet. Så det är inte så mycket kostnader kopplat till det. Så jag har ju aldrig medvetet satt undan 5 000 i månaden eller vad det nu är. Utan det har bara blivit pengar över.

Jan: Ja, men precis. Men det är ju det som är skillnaden. Vissa sätter jag av, jag sätter av de där 5 000 kronorna för att jag sen ska kunna göra det jag vill göra. Och det jag upplever dig duktig på, det är att du gör det du vill göra nu.

Johan: Ja, och det har ju också grund i att jag vet ju inte hur länge jag lever. Jag har inte en aning. Och generellt om man tittar statistiskt på männen i min släkt, så kommer jag inte leva tills jag är 85-90. Och samtidigt nu, nu har jag ju fått ny höft, jag är rörlig, jag kan göra massa roliga saker, och då börjar jag ju passa på nu.

Att våga ta modiga beslut

Jan: Jag tänker att vi ska hoppa tillbaka till det du har skrivit. Caroline, ska du läsa där?

Caroline: Ja. "Att våga ta modiga beslut i en värld som snurrar fortare, och där den stora massan gör allt för att passa in. Livrädd att bli exkluderad. Det gäller både i privatlivet och arbetslivet. Det handlar om relationer, prioriteringar och beslut. Oftast handlar det dessutom om att ta jäkligt modiga och ansvarsfulla beslut, där livet skaver som mest."

Jan: Vill du säga något mer om det, Johan?

Johan: Ja, där det skaver som mest, det är väl liksom när det är allvar. Jag skulle tycka det är allvarligt om man inte tycker det är kul på jobbet, eller att det känns värdefullt, eller att man till och med vantrivs på jobbet. Då skulle jag säga att det är ett jättestort skav som på lång sikt kommer att vara förödande. Så då måste man göra något åt det. Om man upplever att man har en relation som inte är bra, som man inte trivs i, då måste man göra något åt det. Och man måste vara jäkligt modig i det. Och det är inte alltid så lätt.

Omge dig med människor som hjälper dig

Johan: Och vi vet ju att tillsammans är bättre. Och då gäller det att omge sig med människor som faktiskt hjälper en på vägen, inte stjälper en. Om någon har en dröm om något, "jag skulle vilja testa det här företaget", ja då får man väl testa. "Jag skulle vilja testa att byta jobb." Ja, men testa. Det är liksom inte ett beslut som är för evigt. Och baksidan är ofta inte så farlig som man tror. Det sa ju min coach till mig också. Han var amerikan, så var han så här: ja men, ta ett beslut. Och gillar du inte beslutet: move, you're not a fucking tree.

Ja, men det var ju samma när jag startade bolag. Det var egentligen bara sprunget ur att jag var jäkligt trött på min chef på den tiden, och organisationen jag var i. Då stod jag ju så här: vad fan ska jag göra nu? Jag ville hitta en organisation där jag var otroligt stolt att jobba i. Och det dög inte ens med en bra chef, utan jag skulle ha en fantastisk chef. Och så började jag titta, sannolikheten att hitta båda de två var ganska låg. Och då bestämde jag mig för att starta företag. Men vad hade jag på mitt konto? Jag tror jag hade 80 000 kronor, nyseparerad, barnen varannan vecka. Det är ju inte så att man känner: vad väl rustad jag är ekonomiskt. Men det var ett beslut jag tog, att testa. Och det värsta som kunde hända var ju att jag fick ta en anställning om ett år i stället.

Rädslan för att vara en failure

Jan: Jag tänker, när du säger så, det värsta som kan hända är att jag får ta en anställning om ett år. Så tänker du säkert. Men jag tänker, för mig, för några år sedan, hade det nog varit så att det värsta som kan hända är nog att folk tycker att jag är en jävla failure. Jag klarar inte ens av att ha företag. Så får jag ta ett jobb. Så kommer folk tycka att jag är misslyckad.

Johan: Misslyckad, ja.

Jan: Jag fick lägga ner mitt företag. Den rädslan.

Johan: Ja, nej men den kan jag väl förstå. Men då måste man ju än mer slå sig fri från de bojorna.

Jan: Ja, visst.

Johan: Och det är dina egna. Det är inte ens vad de andra tycker, utan det är vad du själv tror att de andra tycker.

Alla är rädda för vad andra ska tycka

Johan: Men det där är ju ironin, det fick jag ju på någon kurs i personlig utveckling i London. Ironin i livet är att vi är så himla rädda för vad andra ska tycka. Men vi glömmer bort att alla andra är ju också så himla rädda för vad jag ska tycka. Och grejen är att ingen har tid att sitta och vara rädd, eller ha åsikter om någon annan. För man är så upptagen med att tänka vad den andra personen ska tänka om mig. Så vi springer runt som yra höns, där alla är rädda för vad de andra ska tycka, och ingen har tid att tycka något.

Jan: Ja, men folk tycker ju saker. Vissa säger det till en rätt i ansiktet.

Johan: Men what? Vadå då?

Ironin i livet är att vi är så himla rädda för vad andra ska tycka. Men alla andra är ju också så himla rädda för vad jag ska tycka. Ingen har tid att tycka något.

Caroline: Jag tycker det finns en jätteviktig aspekt. Om jag har gjort ett val i livet som jag tycker är rätt och viktigt, utifrån hur jag vill leva, jag har haft väldigt god intention, jag vill göra den här grejen och testa om det fungerar, då skulle jag ändå stå stark om Jan tyckte att "fan vad dålig du var på att driva företag". Ja, det kan du ju tycka, men jag testade i alla fall.

Johan: Så om man hela tiden går med begreppet att jag vill testa och ta de här stegen bort mot där, då är det inte heller så svårt att bara: jag testade, men det fungerade inte så bra som jag trodde. Så då får jag testa att göra något framåt.

Rädslan för dödsbädden

Caroline: Och framför allt så tänker jag också så här, att för mig, vart jag ofta kommer till, för jag är också så här, jag är rädd för vad andra ska tycka, jag vill vara omtyckt, och jag är rädd för att misslyckas. Det är ingen bra kombo. Däremot är jag ännu mer rädd att ligga på dödsbädden och tänka så här: vad hade hänt om jag hade testat?

Johan: Så du behöver testa det?

Caroline: Så för mig blir det ofta så här, jag måste testa det, åtminstone för mig själv, och säga att jag har åtminstone testat.

Jan: Men jag tänker att vi ska ta tillbaka här, jag försöker hålla de här röda trådarna.

Caroline: Försökte du?

Jan: Ja, precis. Tycker ändå det går hyfsat. "När jag sen gick in i väggen, så accelererade min resa mot känslan av frihet ytterligare." Och sen kommer det spännande här: "Jag tog fram tio punkter att luta alla mina framtida beslut mot, en sorts kompass." Och jag älskar ju att du säger kompass, och inte säger en plan eller mål.

Johan: Nej, det är just en kompass som visar att det är ditåt det ska.

De tio punkterna: sätt mina barn först

Jan: Ja, och då hade du tio punkter. Kommer du ihåg de tio punkterna?

Johan: Nej, jag skulle inte kunna rabbla dem i huvudet.

Jan: Sätt mina barn först, till exempel.

Johan: Ja, men precis, det var den första.

Jan: Sen var det så här, våga bli mer ego, men var alltid schysst. Vill du säga något kort om den?

Johan: Nej, men kort kan man väl säga att en av de första sakerna jag började med, när jag gått hos Douglas, psykologen, det var att säga nej. Och den som fick erfara det var ju kvinnan jag levde med då, mamman till mina barn. När hon kom med förslaget: du, imorgon ska vi till Ikea, en söndag, och jag hatar Ikea, det är det värsta jag vet. Då sa jag bara nej.

Caroline: Nej. Va?

Johan: Hon är ju van att jag alltid följer med till Ikea. Varför vill du inte det? Och det anser jag inte ens att man behöver förklara, jag vill inte till Ikea, det måste ju vara okej. Och då är det ju så att, nu hänger jag ut Malin i det här fallet, bara för att hon tycker det är rätt och riktigt att dra till Ikea, så är det ju inte fel av mig att säga nej, att välja något annat.

Att säga nej till det andra vill

Johan: Och det kan ju vara att man har en partner, ni är gifta, va?

Jan: Ja.

Johan: Du är gift med Jan, han älskar att gå på fest varje helg, men du är inte så sugen på det.

Caroline: Ja, men det är nära verkligheten.

Johan: Nej, men då är det ju helt okej för dig att säga så.

Caroline: Nej, men jag tycker inte det är kul på fest. Och jag vill hellre göra det här.

Johan: Så jag tycker att, bara för att ens vilja inte rimmar med någon annans vilja, behöver det inte betyda att det är fel. Utan då ska jag kunna få göra det valet.

Caroline: Eller att man inte tycker om den andra, eller någon annan betydelse man lägger i det.

Jan: Ja, coolt. Nästa hade du så här, sluta känn skuld och skam.

Skuld och skam

Johan: Ja, men det har jag nog alltid gjort. Och kämpar med fortfarande. Det värsta som kan hända mig, det är att jag upplever att någon är besviken på mig. Det är få andra saker. Jo, mina barn blir sjuka och så givetvis. Men det är få andra saker som kan rubba mig. Men om jag upplever: fan vad besviken Caroline och Jan blev på mig för att jag sa det här. Då kommer jag förtvivlat försöka reparera det på något sätt. Och det värsta man kan mötas av då är någon slags tystnad. Då blir det helt panik. Men att känna att nej, ibland blir det fel. Och det är ju inte bara jag som har ett ansvar att reparera det, utan det är ett ömsesidigt ansvar mellan...

Jan: Men du, får jag fråga en grej där? Det är det här podden gråter för.

Johan: Ja, men lite.

Jan: För att jag för några år sedan var så här: ja men jag känner aldrig skuld och skam.

Caroline: Nej, jag minns det här.

Jan: Ja, och när jag pratar med många, framför allt män, så är det många så här: nej men jag känner inte skam. Man har ingen relation till känslan skam. Och sen, när jag fick tipset av Moa att lyssna på Brené Brown och hennes föreläsning om skuld och skam. Och sen var det så här: shit, jag har nog haft så mycket skuld och skam så jag har drunknat i det. Jag har inte kunnat se skogen för alla träden.

Johan: Nej, men om man inte har ord för de känslorna heller.

Caroline: Men jag minns ju att du tyckte att jag var så konstig som kände skam och sånt där.

Jan: Ja, för du har ju rätt ofta... Ja, jag vet vad min skam är, eller åtminstone kanske 40 % av den.

Caroline: Men kan du inte säga något mer om det? Vad var det du såg då?

Demonerna prestation och att vara alla till lags

Johan: Jag blev nyfiken, Johan, hur relaterar... vad tänker du kring skuld och skam? För jag tycker det är spännande.

Johan: Jag kan ha ett exempel. Jag har historiskt jobbat väldigt mycket, för jag tycker det är otroligt kul, och jag jobbar väldigt mycket i eget företag också, för jag tycker det är otroligt roligt. Och då kan det vara så här att jag går ner på lunchen och badar vid piren, och det är varmt och skönt ute, och så bestämmer man: äh, jag kan ju sitta kvar här en timme eller två. Och den är jobbig när det kommer till skuld och skam. Att jag är så här: shit, jag borde ju jobba. De andra jobbar ju. Eller komma tillbaka till kontoret, och så har de andra jobbat under den tiden. Ja, nu sitter jag på ett kontor där ingen ser mig på det sättet, för de andra sitter i Stockholm och jag sitter här nere. Men jag har en inneboende djävul i mig som säger: nu, Johan, nu presterar du inte. Så min stora kamp i livet är ju att gå bort från prestationen, men också att jag måste inte vara alla till lags hela tiden. Det är nog de två. Om det finns två demoner i min kropp, så är det de.

Jan: Ja, precis. Ja, men coolt. Sen hade du den här, den har vi också berört. Alla måste inte gilla dig, och så skrev du "Ouch".

Johan: Ja, men det är ju som jag sa precis, den kämpar jag med jättemycket. För jag vill ju bli omtyckt, och folk tycker att jag är en trevlig prick. Men inte till vilket pris som helst.

Jan: Såklart.

Följ din lust och säg ja till äventyr

Jan: Sen har du så här, följ din lust och säg alltid ja till äventyr.

Johan: Ja, min flickvän Lina nu, hon säger det är så kul med dig, Johan, för du säger alltid ja. Och det är ju att jag vill prova. Då har jag hamnat i att bara: nu gör jag samma saker som jag har gjort länge, så då vill jag hitta på något annat. Så om man säger ja till saker, så kommer du få känna på något som du kanske inte kände innan. Och det bästa någon kan göra med mig, det är att säga: Johan, klockan 14 på lördag ska du ha packat en väska med handduk och lite sådana grejer. Och så jag bara kan hänga med. Jag har inget intresse av att försöka lista ut vad som ska hända under dagen. Jag tycker det är så skönt att bara åka med.

Caroline: Det är inget kontrollbehov.

Johan: Nej, herregud. Där har jag noll kontrollbehov. Jag bara sätter mig, och så förmodligen kommer min flickvän inte vilja mig något illa.

Caroline: Nej, men kontrollbehov tror jag handlar om att man är rädd för hur man ska reagera när det där okända dyker upp.

Tider och hålltider

Johan: Det skulle jag säga att mitt är noll. Däremot gillar jag tider. Som att jag skulle vara här 09.30. Jag skulle aldrig få för mig att komma två minuter senare.

Jan: Nej, nej, du var ju här 09.29.

Johan: Men jag gillar också... Jag vaknar aldrig upp en lördag och bara: åh, jag har inget planerat idag. Utan i mitt huvud finns det hela tiden hålltider. Klockan 07.00 tar jag kaffet. Sen vid tio vill jag ut. Och det ser jag att min ena dotter Molly har anammat. Igår kväll, när hon skulle gå och lägga sig, då var hon: jag ska läsa en bok i fyra minuter, sen kan du komma och natta mig. Så hon är samma. Tid är viktigt, och det är nog bara för att man ska ha något att förhålla sig till.

Jan: Ja, det har du väl inte inpräntat i dem? Dina barn? Eller?

Johan: Nej, men det är väl nog... om man säger att vi ska sticka iväg klockan tio, då är det klockan tio som gäller. Så på något sätt har jag nog inpräntat i dem att tid är antingen klockan tio eller inte.

Jan: Ja, men precis.

Lev det liv du vill leva

Jan: "Lev det liv du vill leva, Johan, inte det någon annan vill eller har hittat på."

Johan: Ja, men den tycker jag är jättebra. Och det skulle nog otroligt många människor må bra av, att sätta sig ner och rannsaka sig själva. Vad vill jag egentligen? Om vi plockar bort alla strukturer och kontexter runt omkring mig. Vad vill jag med mitt liv? Det vill säga, du sa att när man ligger på dödsbädden så ångrar man saker. Man skulle snarare kunna tänka: shit, vad härligt det var att jag gjorde det här, och att jag tog det här valet. Och inte nöja sig med... jag vill inte nöja mig med mellanmjölk. Jag vill att mitt liv ska vara kul. Och det tycker jag man får bestämma hur man vill.

Jag vill inte nöja mig med mellanmjölk. Jag vill att mitt liv ska vara kul. Och det tycker jag man får bestämma hur man vill.

Johan: Jag tycker det är ganska skönt. Men det jag vill, det är att alla har möjligheten att designa sitt drömliv. Man måste våga. Och det kommer inte komma av sig själv. Du kommer behöva göra ansträngningar, och du behöver våga och ta modiga beslut. Sen kanske man inte alltid hamnar precis där. Det är mängder av grejer jag har gjort, och så när jag väl är där, så bara: nej men det här var ju inte så kul som jag trodde. Eller så mycket frihet som jag trodde. Ja, men då får jag prova något annat.

Andas

Jan: Ja, men precis. Sen har du nummer åtta här, andas.

Johan: Innan du sa det tänkte jag att nu måste jag andas. Jag är ofta rätt så igång. Och pepp och mycket energi. Även om jag har väldigt introverta drag. Jag behöver mycket egentid och vara själv, och ingen som pratar med mig och så vidare. Men att bara få andas ut. Jag älskar ju att fridyka med cyklop och snorkel. Bara det. Och på äldre dagar har jag ju fattat, det är ju världens bästa andningsövning. Det är förmodligen därför jag tycker det är så härligt. Djupt andetag in. Hålla andan. När man kommer upp till ytan, så ska man ju blåsa ur snorkeln. Så det är väldigt kraftigt utblås. Så det är en fantastisk andningsövning, i en miljö där man är omfamnad av vatten. Där finns något speciellt.

Caroline: Ja, herregud.

Johan: Den är magisk. Det är som att tiden är still.

Hur kroppen hittar det den behöver

Jan: Men så här, vet du vad. Det jag ser, när jag tittar, så blir det så intressant. För att återigen, då är vi tillbaka på det strukturella. Jag vet inte om du har tänkt på det själv. Men du älskar att bada. Du älskar att andas. Du älskar att vara i det här spacet. Och då har du hittat fridykning. För det är så här: check på andning, check på bada.

Johan: Ja, men det har jag inte fattat förrän efteråt. Varför jag gillar det så mycket, det har jag aldrig reflekterat över. Det var för något år sedan jag började göra andningsövningar. Vi hyrde in någon föreläsare på något event som jag hade. Vi drev något som hette Ledarskapsdagarna i Malmö och Båstad. Och då testade jag bara, och: shit, vad härligt det här var. Men sen tänkte jag att det är ju det som händer när jag är ute och fridyker. Det är därför jag tycker det är så jäkla härligt.

Jan: Men det är ju det jag menar, för då hade du någon attraktion till fridykning. Och det är det som jag kan tycka ibland är så coolt med kroppen, eller hjärnan eller hjärtat eller whatever. Att det har någon undermedveten dragning. Du borde nog testa det här. Och sen efteråt...

Johan: Hur kom du in på fridykning?

Jan: När jag var liten.

Johan: När du var liten? Ja, och du utsatte dig för något nytt förmodligen då.

Jan: Det kommer jag faktiskt inte ihåg.

Attraktionen till att prova något nytt

Jan: Nej, men kolla här nu. Du har pratat om det där med att man ska utsätta sig för nytt och testa saker. Och jag kan säga så här, jag vill också fridyka, men jag har inte provat det. Nu kanske jag vill prova det. Men det finns så mycket man inte har provat, som man inte vet om. Jag jackar in i tre punkter. Men Caroline, är du med? Attraktionen till att prova något nytt. Det är ju så. Man kan hitta något som man tycker jättemycket om.

Caroline: Absolut.

Johan: Nu börjar Jan hålla på och meka med mig här.

Caroline: Det här var en sådan fin insikt jag fick av dig.

Jan: Ja, men den är jättebra. Och så tycker Jan så här, nej men alltså... Nej, jag tycker ingenting. Jag tycker det är jättebra. Vill du testa fridykning? Jag kanske vill testa whatever.

Johan: Jan är orolig över cyklop och snorkel. Det är inte så dyrt, Jan.

Jan: Nej, men kolla här. Jag kan ju testa whatever. Det är bara det att man inser ju inte att vissa saker finns där ute, och de kanske checkar av saker hos en. Som man tycker om att göra, men man vet inte det. Det är därför det är bra att omge sig med människor som gillar att göra saker och som säger: Caroline, nu ska du med och fridyka. Först har du aldrig kommit på tanken själv. Och så testar man det, och så fastnar man kanske. Eller så tycker man det är astråkigt och kallt och blött. Då gör man det inte igen.

Caroline: Nej, men exakt.

Att fastna i en grej man undermedvetet behöver

Johan: Nej, min poäng var att ibland kan man vara väldigt strukturerad. Jag tycker de här grejerna är kul. Och sen börjar man googla efter en aktivitet, var kan jag checka av alla de här grejerna? Men så ser det inte ut för de flesta. Utan för de flesta är det så här, man testar grejer, och sen fastnar man i en grej. För att undermedvetet uppfyller det en massa behov som jag har. Och många gånger har man kanske inte ens identifierat dem.

Caroline: Nej, det var exakt det jag sa.

Johan: Ja, och jag höll ju med.

Caroline: Du såg ut i ansiktet som att du bara, nej, vänta här nu.

Jan: Vi hoppar tillbaka till Johans lista. Vi kan kolla det på kameran sen.

Johan: Jag tror många människor går med inställningen att livet blir som det blir. Och att de inte själva sitter bakom ratten.

Caroline: Då får jag utsätta mig för situationer och människor som kanske kan ta mig i en annan riktning.

Johan: Och det handlar ju också om vem man umgås med och var man hänger. Det är ju jätteviktigt.

Barn testar nya saker hela tiden

Caroline: Ja, men eller hur. Vi måste återkomma till barn. Barn är ju ascoola, de testar ju nya saker hela tiden. Men ju äldre man blir, det var bara en reflektion jag fick nu, så känns det som man testar färre saker.

Johan: Men jag reflekterade över det här för typ två år sedan. Då började vi träna kampsport. Och jag tyckte att det var så fantastiskt att vara nybörjare. Jag kunde ingenting. Och då konstaterade jag så här: shit, när var jag nybörjare senast? Väldigt sällan. Det är flera år sedan. När vi blir vuxna, så verkar det som att "det här verkar jag ha koll på". Och så fortsätter man på den.

Caroline: Så jag håller helt med.

Uppskatta det du har

Jan: Sen hade du så här, uppskatta det du har. Och sen skrev du också så här, ja men vi tar den, uppskatta det du har.

Johan: Ja, och jag tycker man... kommer vi tillbaka på en stor villa på Mellanheden och Tesla. Jag bara skojar. Men man behöver kanske inte. Jag har också bott i stort hus, och båtar och grejer. Men jag kom ju på, det gjorde ju inte mig ett dugg lyckligare. Så nu bor jag i en hyfsat liten lägenhet med mina barn, där jag har byggt om ett sovrum till två, så att de har det. Jag trivs fantastiskt bra. Och det har jag nog också fått från min mamma. Hon bor ju bara några kvarter bort här, i en tvåa i MKB, som är vårt kommunala bostadsbolag här i Malmö. Och hon älskar sin lägenhet. Hon bara: älskar att komma hem i min lägenhet. Och den är ju inte renoverad på 30 år. Den är ju ingen lyxig våning på något sätt. Men hon älskar att komma hem där. Och jag älskar också min lägenhet. Men det är ingen som skulle komma in i min lägenhet och säga: fan vad flott du bor, Johan. Men jag älskar att komma hem där. Jag battlar ju nu med, jag borde renovera, men jag trivs jättebra. Utan det är bara någon samhällelig kontext, som säger att det ska vara nytt och fint och så vidare. Men jag bryr mig inte om det. Sen kommer jag kanske renovera ändå, men jag kommer inte bli lyckligare av det. För hemma är inte riktigt min grej, utan jag gillar att komma hem, och så är jag där. Och tar igen mig, och kanske äter. Utan mitt liv utspelar sig i mångt och mycket ute.

Cykeln på grusvägen mot badet

Johan: Jag brukar försöka förklara hur jag vill leva mitt liv. Och det är så här, ponera att man är tio år gammal, och så åker man till lantstället, som... ja, vi har aldrig haft något lantställe. Och så är det första sommardagen, det är fint väder. Och man vet att alla polarna kommer vara nere vid badet vid sjön. Så när du sätter dig på cykeln och cyklar på den där grusvägen, det är varmt och det fläktar, och man bara: fy fan vad härligt det här kommer bli. Så vill jag känna att mina dagar är. Jag kan inte gå till ett jobb som jag inte brinner för och tycker är jäkligt härligt, och med personer jag gillar. Jag kan inte komma hem till en relation med någon jag inte verkligen vill hänga med. Och jag tror det hänger ihop med att jag har väldigt höga krav på mitt liv när det gäller det. Men materialistiskt har jag väldigt låga krav. Jag bryr mig inte om något speciellt.

Caroline: Ja, men det handlar ju om, för mig hänger det ihop med det som du säger, lev det liv du vill leva.

Njut till fullo av livets frukter

Jan: Sen har du här, den sista som du skrev: "Njut till fullo av de frukter som livet ger dig. En dag är det slut, och den dagen kan vara mycket närmare än du tror."

Johan: Ja, och det kan det ju uppenbarligen vara. Jag tror, om vi tar upp vår gemensamma kompis Niklas igen, jag älskar honom. Han är väldigt olik mig, och han får ju feeling för grejer. Och det kan vara allt ifrån yoga till mindfulness, thaiboxning till padel.

Jan: Ja, exakt.

Johan: Men han går all in på det. Och det uppskattar jag enormt mycket. Vad var det jag... jo, då var han på en tacksamhetsövning. Och då slutar jag ju lyssna på honom direkt, det är inte riktigt min grej. Även om man då ska njuta av frukterna som livet för med sig. Men då började det med det, och det var bara: fan vad jag har det bra. Jag har det så jävla bra, så det är inte klokt. Ett jobb jag älskar, en flickvän jag älskar, barn jag älskar, bonusbarn jag älskar. Otroligt goda relationer. Jag har min flotta lyxvåning som inte alls är flott. Och att man fokuserar på det man har. Inte alltid på vad man vill ha. För i samma stund som jag skulle säga "jag skulle vilja ha en nyrenoverad taklägenhet", i samma stund säger jag till mig själv att jag inte tycker att min lägenhet duger. Eller att jag skulle vilja vara superrippad som någon annan, så säger jag till mig själv att jag tycker inte min kropp duger.

Jan: Johan, din kropp fungerar väldigt bra nu efter att du fick en ny höft, jämfört med innan. Din lägenhet är fantastiskt bra. Och den borgar för att du kan leva ett liv i mycket mer frihet, än om du skulle ha ett hus som kostade dig massor med pengar i månaden. Som du dessutom inte skulle bli lyckligare av.

Hur tacksamhet faktiskt funkar

Johan: Ja, men jag håller med.

Caroline: Det är bra att du förklarar det där med tacksamhet, hur det funkar. Jag fattar att det funkar, men jag har inte tänkt så riktigt på vad det är. Att när man ser att alla renoverar sina våningar eller hus och vill ha det, så i samma stund duger inte det man har. Jag har inte tänkt att det är så det funkar.

Johan: Och det kommer också utifrån. Det kommer jättemycket utifrån. I takt med att vi startade Hej Engagemang, så har det varit ett väldigt framgångsrikt företag. Vi har fått mer och mer business hela tiden. Och i takt med att människor har upplevt att det har gått bättre och bättre, då kan de komma och säga: nej men Johan, nu borde du köpa dig ett ordentligt boende. Vad menar du med det? Jag tycker min lägenhet är ett föredömligt ordentligt boende. Eller: Johan, nu borde du köpa en dyrare bil. Varför det? Jag bryr mig inte ett skit om min bil. Jag vill bara att den ska ta mig från en punkt till en annan. Jag saknar min Volvo 245 deluxe som jag hade när jag var yngre. Vad deluxe innebar vet jag inte riktigt. Men den var skön att köra, och när man tryckte på gas, så kände man att det var en pedal. Det gör man inte riktigt nu för tiden. Och man kunde fälla sätena bak så att man också kunde sova i den. Den hade jag velat ha igen, fast då med en ny motor. Det hade passat mig alldeles utmärkt.

Jan: Vem sa de här sakerna?

Johan: Det är människor i min omgivning. Som jag har relationer till. För de tycker att i takt med att man tjänar mer och mer pengar, ja då borde du skaffa dig ett ordentligt boende och en dyrare bil. För de tror, myten blir så här, Johan har sin tvåa i Lomma för att han inte har råd med något annat.

Jan: Trea.

Johan: Eller trea.

Jan: Jag tyckte du sa tvåa, ja förlåt.

Varifrån kommer kravet på att äga mer?

Johan: Ja, men, i stället för att tänka så här: vilken förväntning har Johan på ett boende, och hur väl matchar den förväntningen? Jag bara undrar, var fan kommer det ifrån? Att vi hela tiden ska ha mer? Visa upp våra resurser, att vi har mycket resurser. För det visar man ju när man bor i ett hus och har en Tesla eller whatever. Man visar upp att man har resurser. Och vad? Egentligen?

Caroline: Det är för sig själv kanske.

Johan: Du borde också skaffa.

Jan: Jag tror det ligger i kontexten framgång egentligen, i hela världen. Går det bra för en, så ska det synas.

Johan: Det ska synas, ja. Och jag bryr mig inte om det. Jag går ner och handlar mitt i vintern i grå mjukisbyxor och en t-shirt och innetofflor. Mina barn gillar ju inte att möta mig i affären. Men jag har inget sånt att jag bryr mig om vad jag har på mig. Det finns inget sånt alls. Och jag förstår inte folk som så här, nu har det gått jävligt bra, så köper man en klocka för hundratusen, och så har man en klocka i mobilen. Varför gör man det? För mig är det helt oförståeligt.

Det stora huset stjäl tid

Jan: Jag tänker så här, jag drar till en elfte punkt på din lista. Om jag skulle köpa ett stort hus, till exempel, så innebär det ju lite jobb, eller hur?

Johan: Otroligt mycket jobb.

Jan: Och den sorten uppskattar inte jag. Så den skulle ta en massa tid från de andra sakerna jag vill göra. Så det är också en av anledningarna.

Johan: Jag gillar att komma hem till min lägenhet. Det är liksom så, jag behöver inte tänka på något i stort sett. Det tar ingen tid.

Jan: Ja, och det har jag ju sagt många gånger. Jag upplever att vårt hus ger mig ganska mycket dåligt samvete.

Caroline: Men det borde fixas, de här grejerna.

Jan: Har vi inte roligt när vi är ute i trädgården och vårstädar, John?

Caroline: Tyst nu.

Johan: Ja, vad sa du, Caroline?

Caroline: Hade vi inte roligt nu när det var sol ute?

Jan: Jo, men det tar jag aldrig.

Att ändra inställning till trädgården

Johan: Jag vill också slå ett slag för att dåligt samvete kan man ha för trädgården eller huset, så länge man inte är där ute.

Caroline: Och vi går ut, vi går inte ut så mycket, Johan. Vi går ut i trädgården när vi behöver räfsa löven. Och då är det ändå helt, alltså jag tycker inte det är förjävligt. Jag tycker inte det är så förjävligt som jag har trott att det ska vara. Det är också intressant.

Jan: Men för mig är det så att varje gång vi går in på toaletten, vi har fönster mot trädgården, så ser jag att det hade behövt krattas. Och det ser jag ju varje dag.

Caroline: Men är det inte fint när det ligger löv? Det blir ju lite härligt också. Jag försöker övertyga. Jag tror vi behöver ändra inställning till trädgården.

Johan: Ja, säkert. När jag bodde i hus, då försökte jag övertyga min dåvarande flickvän att en oklippt gräsmatta också är en gräsmatta. Det vill säga, för mig spelar det ingen roll. Det är klart att man inte vill ha så här högt gräs, men för mig spelar det ingen roll. Jag gillar lite vildvuxet gräs.

Caroline: Nej, men jag fattar.

Livet är för kort för ett jobb som suger

Jan: Nej, men den elfte, du har ju varit inne på det här tidigare, och det var faktiskt bilden. Kommer du ihåg vad bilden var som du valde till inlägget? Då stod det så här på bilden: livet är för kort för att ha ett jobb som suger.

Johan: Ja, just det. Den har jag faktiskt gjort tillsammans med mina barn när vi var på konsthallen i Malmö. För då kunde man göra sådana. Jag tror också att det är en återkommande grej. Du har varit inne på det idag, att fan, det är för kort. Gör något du trivs med.

Jan: Ja.

Johan: Jag tror att vi människor har någon slags övertygelse om vår betydelse för mänskligheten, att den är större än vad den faktiskt är. Vi lever ju några år här på jorden, och sen går vi bort. Och jag tror inte på ett liv efter detta, utan då bara slocknar det. Och jag tror vi är satta här på jorden, eller vi har nog bara uppkommit här helt utan någon anledning egentligen. Och då borde vi göra det bästa av den tiden. Vi har bara ett liv, vad jag vet, och jag är inte beredd att chansa heller. Så då gäller det ju att försöka göra det så bra som möjligt utefter vad man tycker är värdefullt och rätt och riktigt. Och då har jag ju min filosofi. Det kanske någon annan har något helt annat. Huvudsaken är att man är på väg i en riktning som man vill. Och att man förtjänar det.

Vad det innebär att förtjäna ett bra liv

Jan: Vad menar du då med att man ska förtjäna det?

Johan: Jag tycker att alla förtjänar ett bra liv, och har modet och vågar ta sig en riktning i alla fall. Och förhoppningsvis omgärdas av människor som vill en väl på den resan, inte tvärtom. Det är det jag menar med förtjäna.

Jan: Ja, precis. Det är väldigt intressant att du säger det, för det kan man nog känna, att man förtjänar att ha ett gott liv när man har gjort det här, det här, det här. De sakerna. Är du med?

Johan: Ja, men jag tycker... men man förtjänar det innan dess. Innan man har gjort alla de där... Jag är ju lite så med mina drömmar eller mål som är där borta. Jag vill ju att det ska vara gött på resan dit också. Och jag är inte så oäven att jobba otroligt hårt för att uppnå något annat efter ett tag. Om vi nu pratar ekonomi, eller bygga bolag som jag är jäkligt stolt över och har lyckats med. Som främjar mitt liv, som jag vill leva. Så jag tycker alla förtjänar att få slippa de där bojorna för en stund, kring samhällets strukturer och vad som är framgång och inte. Det låter sjukt filosofiskt, men liksom följa sin egen kompass. Och om man inte vet vad den kompassen pekar mot, så borde man ägna orimligt mycket tid åt att komma på det.

Du förtjänar att använda dina gåvor

Jan: Ja, jättebra. Det är jätteintressant det du säger om att man förtjänar det. Man förtjänar att ha ett bra liv. Nu kommer det här låta så märkligt. Men jag fick en känning av det för flera år sedan när jag läste någon artikel om sex. Din sexualitet. Att du förtjänar att ha ett bra sexliv. Och du förtjänar att få orgasm och sånt.

Johan: Ja, så är det nog.

Jan: Det stod så här: "It's your God given gift." Och det var så helt sjukt, att jag bara, ja. Det stämmer ju att man har den förmågan. Men det är inte alla som känner att de förtjänar det, eller kan det. Det är likadant i livet. Man har en massa gåvor och förmågor. Och man förtjänar att använda dem. Men jag tror inte det är alla som känner så.

Johan: Ja, men alla är väl förtjänta av ett bra sexliv.

Jan: Ja, absolut.

Johan: Det borde vara en av de främsta fritidsaktiviteterna.

Caroline: Det visste vi inte innan vi...

Johan: Det borde vara en av ens främsta fritidsaktiviteter.

Jan: Jag har inga problem med mitt sexliv, men det var liksom så himla fint formulerat. It's your God given gift. Och det kan man tillämpa i alla områden i livet.

Att designa sitt eget drömliv

Jan: Jag tänker att vi ska runda av också. Ska du läsa det sista Johan avslutade med?

Caroline: Ja. "Att våga designa sitt eget drömliv är en fantastisk möjlighet vi alla har. Men givetvis också jobbigt. Men om vi blickar bort från kortsiktiga belöningar och vågar släppa kontrollen, så kan vi få något fantastiskt i slutändan. Hur ser dina drömmar ut? Har du stakat ut vägen dit? Om inte, så börjar det nog bli dags nu."

Johan: Det låter väldigt fint när ni läser upp det. Det är en helt annan sak än när man har skrivit det.

Jan: Jag tycker det låter jättefint.

Johan: Ni vill att jag ska replikera.

Jan: Jag bara tänkte, kommer du ihåg att du har skrivit detta?

Hjärnans kortsiktiga belöningssystem

Johan: Våra hjärnor har ett väldigt kortsiktigt belöningssystem. Så ju mer man vet om sitt kortsiktiga belöningssystem, desto enklare blir det egentligen att designa sitt eget drömliv. Det vill säga, vår hjärna älskar kortsiktiga belöningar. Och en sådan kan vara att man städar diskbänken, eller klipper gräsmattan, eller ser till att man får den där lilla löneförhöjningen på 3-5 % vid lönesamtalet. Att det kommer trigga vårt kortsiktiga belöningssystem. Men när det kommer till ett drömliv, eller en målbild som är längre bort, det är därför det är så viktigt att bryta ner det i aktivitet. Då ska jag göra det och det och det. Och ju mer man kan ta med sig människor på den resan, som uppmuntrar en, följer upp en och återkopplar på det, desto mer kommer det trigga vår kortsiktiga belöning. Så vi har generellt väldigt svårt för mål som ligger långt bort, där vi inte riktigt vet vad vi ska göra, och som inte triggar vårt kortsiktiga belöningssystem.

Drömmen som tog 17 år

Johan: Drömlivet var, nu måste det ha varit förrförra året, då stod jag på scenen på Bokmässan i Göteborg och pratade om vår bästsäljande bok som heter "Börja göra", en handbok i medarbetarskap, ledarskap och medarbetarkommunikation. Och jag bodde i Göteborg 2003. Och då hängde jag jättemycket på ett antikvariat i Haga. Jag har alltid gillat, det är lite som att gå in här i studion, när man kommer in på antikvariatet. Det är tyst, och så gillar jag böcker, jag gillar trycksvärtan, och människorna som är där är ofta väldigt lågmälda. Och då, 2003 måste det ha varit, så stod jag på scen 2020. Då hade jag någon slags dröm om att skriva en bästsäljande bok, som gjorde att jag fick stå på Bokmässan i Göteborg och prata om det. Och det fick vi göra 2020, jag och Emma. Men det tog 17 år. Så det var ju inget kortsiktigt belöningssystem. Men den fanns hela tiden med i min kompass. Shit vad roligt det hade varit. Men det tog 17 år. Så att jaga sitt drömliv är ju ingenting du bockar av på sex månader. Utan jag tror det är en pågående resa i hela livet. Att jag hela tiden kommer söka nya vägar och försöka prova olika saker och se vad som händer. Trivs jag bättre här eller där? Så det är inga quick fix.

Caroline: Nej, absolut.

Att vara nyfiken på sig själv

Caroline: Jag tror att det är en utforskning också, att vara lite nyfiken på sig själv. Jag gillar ju den här tanken många gånger: vad intressant att jag kände det här. Eller vad intressant att jag är på väg i det här.

Johan: Ja, och jag tror en sak som är jätteintressant är varför jag gör de val jag gör. Du är civilekonom?

Jan: Det är jag, ingenjör.

Johan: Förlåt, är du ingenjör? Varför valde jag det? Och vilka konsekvenser fick det? Och konsekvenser kan ju vara positiva också. Och tänk om jag hade valt något annat. Vad tror jag då hade hänt?

Jan: Ja, men där har jag ju alltid varit så här. Hur hade mitt liv varit om jag hade jobbat på McKinsey? Det är ju den obesvarade frågan i mitt liv.

Johan: Ja, jag vet inte om jag hade gillat det så mycket.

McKinsey och kompisen som ville ut i Peking

Jan: Caroline bara skakar på huvudet.

Caroline: Nej, men jag hade faktiskt en vän i gymnasiet. Han fick jobb på McKinsey. Stackarn.

Johan: Det finns säkert de som tycker det är jättekul att jobba där.

Caroline: Han gillade musik också. Han ville gå ut på kvällen när de var i Peking med jobbet. Och de bara, vad fan håller du på med? Vi ska ju på möte sju imorgon. Du kan inte gå ut nu. Han ville gå ut och kolla scenen i Peking. Så efter tre månader tror jag han sa upp sig.

Jan: Jag hoppade ju av McKinseys rekryteringsprocess. Men det jag tycker är viktigt, hela kråksången på något sätt, det är ju att inte ta livet så allvarligt på ett sätt, men allvarligt på ett annat. Att det spelar inte så stor roll, det materialistiska och hur mycket pengar du har på kontot när du dör, utan det är kanske de här goda, trygga relationerna, att du gör saker du brinner för och tycker är kul att göra, både på arbetet och fritiden. Jag skulle råda människor att mycket mer söka sig ditåt och utforska det området.

Avrundning och boktips

Jan: Jag tycker det är fantastiska slutord, att vi rundar av där. Vi har en fråga som vi brukar ställa till de flesta. En bok du skulle rekommendera. Du får rekommendera din egen, men den har vi redan varit inne på. Den här "Börja göra", och sen har du skrivit en som heter "Ledarskapsutmaningen", som jag älskar, som är 30 tips eller vad det är. Har du någon annan?

Johan: Jag läste en bok när vi var yngre som heter, nu känns det som vi har planerat det här, den heter, jag vet inte om man uttalar det Momo, eller Momo. Den heter Momo, eller Kampen om tiden. Den handlar om en liten lustig figur som heter Momo, som bor i en stad, och människor kommer dit för att prata med den här figuren och tycker det är fantastiska samtal. Men över tid börjar de där människorna försvinna, för att de gör de här måstena som jag pratar om i början. Det är en fantastisk ungdomsbok egentligen, som alla vuxna borde läsa. Det vill säga, varför ägnar vi inte mer av den tiden vi har till att göra saker som vi faktiskt mår otroligt bra av?

Jan: Eller hur. Johan, fantastiskt stort tack.

Johan: Det är jag som tackar för att jag fick komma hit.

Jan: Och jag hoppas att vi får bjuda tillbaka, för grejen är så här, vi har ju inte ens pratat om det som egentligen är ditt expertområde. Psykologiforskning. Jag hade egentligen förberett frågor där också, när du pratar om så här, vi människor är duktiga på att skjuta upp startskott, och vad ska man göra för att prestera och må bra samtidigt.

Johan: Ja, det får vi absolut ta i ett annat poddavsnitt.

Jan: Ja, men det enklaste är att man följer dig på LinkedIn.

Johan: Ja, Johan Book med två O. Ser ut så här, jeansskjorta är ju mina arbetskläder. Eller så tar man kontakt med oss på hejengagemang.se, så finns jag där. Om man är intresserad av det.

Jan: Ja, precis. Johan, tack så mycket.

Johan: Det är jag som bugar och bockar. Tack så hjärtligt.