Så köper du mest lycka för pengarna!

Innehållsförteckning

Nedan följer en grov innehållsförteckning för transkriberingen.

1. Gör pengar oss lyckliga?
2. Både och, inte antingen eller
3. En extremt vetenskaplig bok
4. Att vända på frågan: lycka i stället för rikedom
5. Lycka, eller hellre välbefinnande
6. Vad forskningen säger om pengar och lycka
7. Enkelt att förstå, svårt att omsätta
8. Det här funkar oavsett mängden pengar
9. Princip ett: köp hellre upplevelser än prylar
10. Många små upplevelser framför en stor
11. Det behöver inte vara antingen eller
12. Storyn som ger emotionell avkastning
13. Även de jobbiga grejerna blir en story
14. När det går åt skogen blir det ett minne
15. Mors dag och tiden tillsammans
16. Upplevelse-CV och det lilla i vardagen
17. Kontraster på solsemestern
18. Nöjdheten med upplevelser växer med tiden
19. Arv i förtid till upplevelser
20. Lycka minus njutning, delat med kostnad
21. Invändning: gör inte sökandet efter lycka olycklig?
22. Att hjälpa medmänniskor som lycka
23. Att utmana sig själv blev en vändpunkt
24. Princip två: gör det till en belöning
25. När det fantastiska blev vardag
26. Vi njuter mer före och efter än under
27. Caroline ifrågasätter metodiken
28. Skepsis mot populärvetenskapen
29. Vänjer vi oss vid allt?
30. Att läsa en bok kritiskt
31. Vad betyder "nöjd" egentligen?
32. Samma sak gäller boendet
33. Kontraster och frivilliga förenklare
34. Att veta att något inte varar för evigt
35. Tjänsteresan som gör förhållandet bättre
36. Den protestantiska arbetsmoralen
37. Vi väljer rationellt men njuter mindre
38. Belöningen alla kan ge sig själva
39. Del två: en lycka som kan köpas?
40. Princip tre: köp tid
41. Den konstanta otillräckligheten
42. En attitydfråga om tid
43. Att värdera sin tid skapar tidsfattigdom
44. Brist ökar värdet
45. En klurig tes
46. Fundera över hur köpet påverkar tiden imorgon
47. Bakgrundsproblem som tar över förgrunden
48. Pendling äter upp livet
49. Pendlingens pris
50. 62 minuter Bank-id
51. Kalendern som fylls
52. Swimmingpool-paradoxen
53. Förgrunden och bakgrunden
54. Att ta betalt per timme minskar njutningen
55. Egna reflektioner kring tid
56. Sportläget på Peugeoten
57. Princip fyra: betala nu, konsumera sen
58. Förväntan laddar upplevelsen med energi
59. Tripadvisor som förväntansbolag
60. Att plocka energi från framtiden
61. Att bli berövad planeringen
62. Medeltidens sagor om "få nu, betala sen"
63. Osäkerheten håller fokus mot framtiden
64. När leveransen kommer dagen efter
65. Bjud på pizzan dagen efter
66. Förlänga njutningen bortom kortvariga upplevelser
67. Inkomst, skulder och ekonomisk stress
68. Princip fem: lägg pengarna på andra
69. Den emotionella länken i givandet
70. Att ge gör en fysiskt friskare
71. Vi gör tvärtom mot vad som gör oss lyckliga
72. Stenåldersperspektivet på att ge
73. Att ge anonymt utmanar egot
74. Föreningsengagemang och att sluta i tid
75. Att runda av: är detta glada pengar?
76. Stacka principerna för bäst effekt
77. Synergi i stället för fem separata grejer
78. Att paketera content med synergi
79. Stacka tre av fem, inte allt
80. Häng kvar i frågan lite längre
81. Stacka principerna för bäst effekt med pengarna
82. Att lägga minst på det som ger mest
83. Buffett och glädjen i att skänka
84. Fattigveckan och att se fram emot vandringen
85. Fler verktyg i verktygslådan

Gör pengar oss lyckliga?

Jan: Gör pengar en verkligen lycklig, och hur får man mest lycka för pengarna? Det är vad dagens avsnitt i Rika Tillsammans handlar om, där vi går igenom boken Happy Money av Elizabeth Dunn, som har skrivit flera forskningsrapporter kring just pengar och lycka. Hon skrev en artikel för många år sedan som hette: "Om inte pengar gör dig lycklig, då spenderar du dem nog fel."

I det här avsnittet pratar jag och Caroline och Oliver om de fem principerna från boken. Vi dyker ner i dem, vi ger egna exempel, vi reflekterar från communityn. Tanken är helt enkelt att du som lyssnar efter det här avsnittet ska ha ytterligare ett par verktyg i din verktygslåda för hur man faktiskt kan göra livet rikare genom att använda sina pengar.

För som vi kommer in på i avsnittet är det väldigt många psykologiska fällor som vi trillar ner i, och vi använder inte våra pengar på ett optimalt sätt. Alla fattar ju att det krävs träning för att bli bra på fotboll, och lite så är det faktiskt med pengar och lycka. Det är inget vi kan lista ut lite av oss själva.

Många av de här klyschorna: "Det bästa är att vara tacksam för det du har nu." Javisst. Eller sådana här saker som: "Det viktigaste är inte pengar, utan det är tid för relationer." Också sant. Men å andra sidan, om vi tittar efter, och bara jag och Caroline tittade i vårt liv den senaste tiden, så har vi lagt ganska mycket pengar på relationer. Ett barn kostar typ två miljoner att uppfostra i Sverige till 18-årsdagen. Man lägger ganska mycket pengar på middagar eller sociala aktiviteter.

Både och, inte antingen eller

Jan: Så det handlar inte om antingen eller, utan det är det som är så fint. I det här avsnittet pratar vi om både och. Och framför allt pratar vi om: hur kan jag få mest effekt för varje krona jag använder? Helt enkelt.

Jag behöver inte prata längre än så här, utan här kommer den första delen av avsnittet, och sen därefter kan du lyssna på del två i princip direkt. Och som vanligt hoppas jag att vi ses i kommentarerna sen.

Varmt välkommen till Rika Tillsammans-kanalen som handlar om allt som är roligt med privatekonomi och livet. Varje vecka delar vi med oss av våra erfarenheter, vår livsresa, våra framgångar och våra misstag, så att du ska kunna göra din ekonomi och ditt sparande och ditt liv lite rikare. Vi som driver den här kanalen heter Caroline och Jan Bolmeson.

Välkomna tillbaka, Oliver och Caroline.

Oliver: Tack.

Jan: För er som inte känner Oliver, har missat det senaste ett och ett halva året: Oliver är ju vår stjärna på kontoret, som gör att Rika Tillsammans fungerar till vardags.

Caroline: Det funkade väl i 15 år innan dess.

Oliver: Det fungerar bättre. Tack så mycket.

Jan: Idag ska vi prata om boken Happy Money, "The New Science of Smarter Spending" av Elizabeth Dunn och Michael Norton. Jag vet inte om du vet, men det här avsnittet har vi haft uppe innan. Vi har haft henne uppe innan, när hon skrev sin forskningsrapport, som heter "If money doesn't make you happy, you're probably spending it wrong."

Caroline: Det minns jag.

Jan: Ja, det var många, över 100 avsnitt sedan.

En extremt vetenskaplig bok

Caroline: Ja, Harvard.

Jan: Det jag gillar med den här boken är att den är extremt vetenskaplig. Det är supermånga referenser. Man har läst boken och tänker: shit, jag har jättemycket kvar, jag har mer än halva boken kvar. Och sen kommer epilogen, och då vet man att resten av halva boken bara är referenser.

Caroline: Jo, men det måste hon, och han gör, han är väl vid Harvard och hon är vid University of British Columbia. Men det är alltid en överraskning, tycker jag, när man läser böcker och sen bara: men jag klarade det.

Jan: Vi kan prata sen om vad vi tycker, för du tycker att den är extremt vetenskaplig.

Caroline: Det tycker inte du. Alltså extremt populärvetenskaplig. På det amerikanska sättet. Och man märker att den är skriven på 2010-talet. Men den är inte inaktuell för det.

Jan: Hur märker man att den är skriven på 2010-talet?

Caroline: Det är en viss pigg ton, där man vill efterlikna den här tonen som, vad heter han som har skrivit Blink? Malcolm Gladwell.

Jan: Malcolm Gladwell.

Caroline: Som tar flera år och researchar sina böcker, och sen skriver han någonting som är ganska övertygande och underhållande att läsa. Jag vet inte om du har läst någonting av honom.

Jan: Jag har faktiskt inte det.

Caroline: Han pekar på fenomen i samhället, saker som vi borde vara varse om. Och så visar han forskningen som ligger till grund för det. Han tar många exempel från verkliga livet. Och det är vad de också har gjort. Så de har nog försökt att emulera honom. Jag tycker boken är bra.

Att vända på frågan: lycka i stället för rikedom

Jan: För dig som lyssnar eller tittar tänker jag så här: det här avsnittet handlar inte bara om, som många av våra andra avsnitt, hur blir man rikare, hur investerar jag, hur sparar jag på bästa sätt, mer pengar egentligen. Get rich, liksom. Det här avsnittet vänder lite på frågan. Tesen här är: hur kan mina pengar ge mig mer lycka och glädje? Hur kan jag få ut mer emotionell avkastning på spenderad krona?

Och då tänker jag några olika saker. För det första vet jag att vi har haft en hel del diskussioner på ämnet, där många kommer tycka att det här är ett kontroversiellt avsnitt. Det kommer vara många som säger "Jan, du har fel" och "Jan, det här är vad du inte ser om dig själv". Så jag ska försöka kratta lite här.

För det första: på svenska har lycka ofta en betydligt större, nästan en existentiell eller romantisk laddning. Du vet, den stora lyckan eller jakten på lycka. Vilket jag upplever kan uppfattas lite som naivt eller känslomässigt svulstigt, att det ska vara så stort. När jag faktiskt använde chatten idag, vår ChatGPT som vi kallar det, vår familjemedlem här hemma, så hjälpte den mig: happiness på engelska blir mer, om vi tittar på det på svenska, glädje, nöjdhet, tillfredsställelse, trivsel, välbefinnande, mening, ett gott liv, ett rikt liv, eller inre rikedom. Psykologer gillar tydligen ett ord som heter positiv affekt. Det är samma sak som att vara nöjd och glad.

Lycka, eller hellre välbefinnande

Caroline: Positiv affekt.

Jan: Boken är skriven om happiness, medan lycka ibland kan bli svåröversatt, för det blir så stort. Jag tycker att det blir mycket enklare att ta till sig boken om man tänker på det som välbefinnande, förnöjsamhet eller nöjdhet i livet.

Caroline: Bra sagt.

Jan: Tänker jag.

Caroline: Jo, men det är jättebra. Det tänkte inte jag ens på när jag läste boken.

Jan: Ja, precis. Och så här: nu kommer vi använda ordet lycka framgent genom hela avsnittet, för att det är enklast, men det inbegriper allt det där andra. Man kan lika gärna skriva välbefinnande då.

Jag upplever att det finns en myt. Om man skulle fråga ute på stan: kan man köpa lycka för pengar? Vad tror ni folk säger då?

Caroline: Nej.

Oliver: Nej. Vissa kommer säga ja. Alltså, 50/50.

Jan: Ja, och sen tror jag att vissa kommer säga: ja, men upp till en viss nivå.

Caroline: För några decennier sen skulle folk sagt nej. Nu vet man ju att man kan köpa alla de där grejerna på Instagram. Som ger en...

Jan: Jo, med långa naglar och jag vet inte var man vill ha kameror och sånt.

Vad forskningen säger om pengar och lycka

Jan: Men om vi tar det lite mer forskningsmässigt, så fick Kahneman, som vi gillar, Nobelpriset 2002. De gjorde en studie 2010, tror jag, som heter "High Income Improves Evaluation of Life But Not Emotional Well-Being". Det var i USA, och de konstaterade att den subjektiva lyckan planar ut vid en årsinkomst, en hushållsinkomst, på 75 000 dollar. Så det här har man i 15 år argumenterat för: pengar kan bara köpa lycka upp till en viss nivå.

Men 2021 kom det en ny studie av Killingsworth som sa att lyckan fortsätter öka även efter höga inkomstnivåer. Men det beror på vem man är och hur man lever. För människor med hög emotionell välreglering, alltså de som hanterar känslor och stress på ett bra sätt, ökar välbefinnandet linjärt med inkomsten. Så där finns ingen begränsning. Du var på väg att säga.

Oliver: Ja, jag vet att Nick Maggiulli har skrivit om det här också på sin blogg. Att de kom väl tillsammans och enades. Jag vet inte om de har gjort något tillsammans också.

Jan: När de diskuterar varandra kanske. Grejen var så här: jag läste om det här. Jag tror Kahneman rapporterade självrapportering på lycka, medan Killingsworth försökte ha en mer objektiv mätmetod. Och så konstaterade de att det inte fanns någon motsägelse mellan dem. Men de sa också att för personer med en lägre emotionell kompetens planar lyckoeffekten av tidigare. Så för vissa människor kan den vara linjär med inkomsten, och för andra planar den ut.

Caroline: Men vad betyder det när man inte har så bra hantering av sina känslor? Att man inte hanterar sin stress väl, till exempel.

Enkelt att förstå, svårt att omsätta

Jan: Alla fattar ju att det krävs träning för att bli bra på fotboll. Lite som Elizabeth Dunn skriver på sista sidan: nu har vi skrivit en bok om något som är ganska intuitivt för folk. Ja, vad är viktigt i livet? Lägg tid på relationer, till exempel. Men hon säger: det är lika intuitivt att gå ner i vikt handlar om att äta mindre och röra sig mer. Och ändå är det inte så att vi gör det.

Bara för att något är enkelt att förstå är det ändå sjukt svårt att omsätta i praktiken.

Och det är det som jag tänker att de här fem tipsen eller principerna vi ska prata om i boken, det är det som är syftet. Hur kan jag göra det här medvetet, hur kan jag bli bättre på det? Jag vill slå hål på myten om att pengar inte köper lycka, för det finns inget stöd för den tesen, i alla fall om man tittar på studier.

Jag fortsätter prata, så ni får bara hoppa in. Den här Happy Money-modellen som Elizabeth Dunn pratar om handlar om att pengar ger en valmöjlighet som styr vårt beteende, som kan ge oss lycka. Det handlar om att börja titta på hur vi maximerar happiness- eller välbefinnandeeffekten av de pengar vi har, och om pengarnas psykologiska utväxling.

Det handlar också om att även en hög inkomst kan ge en låg lycka, och en låg inkomst eller låg förmögenhet kan ge en hög upplevelse av lycka. De gör en sak i boken, jag vet inte om ni minns: de gjorde en studie i Kanada och sen en motsvarande studie i Uganda, med topp tio-decilen i världen, den rikaste befolkningen, och den fattigaste decilen. Resultaten blir samma. Folk använder pengarna på samma sätt, folk gör samma saker för samma tillfredsställelse.

Det här funkar oavsett mängden pengar

Oliver: Och det kommer väl vara återkommande...

Caroline: Vi kommer komma in lite också på hur man kan använda sina pengar för att skapa max förnöjsamhet.

Jan: Exakt, men det är ju det som är resten. Jag är fortfarande lite i krattandet. Topp tio, alltså toppdecilen, det är de tio procent rikaste.

Caroline: Tio procent rikaste, ja.

Jan: Så det funkar så här: det här är inte ett avsnitt för dig som är miljonär, och det är inte ett avsnitt för dig som är en fattiglapp, utan det funkar oavsett mängden pengar, för att vi till syvende och sist är människor i alla fall.

Caroline: Bra.

Jan: Ska vi säga någonting mer innan vi hoppar in på första principen?

Caroline: Nej, vi kör.

Oliver: Ja, vi kör.

Jan: Jag vill också säga, sista, att jag har empati för att det kommer skava för många i communityn. Du vet när vi hade det avsnittet, avsnitt 216, så var det många som var: Jan, du har gjort mycket bra, men det här var ett bottennapp. Du ägnar ditt liv åt att jaga lyckan, och livet är inte ett optimeringsproblem. Och jag tänker: nej, jag fattar det, och här är det generella tips som alla kan använda, ett skifte i perspektiv. Och skift i perspektiv är alltid klurigt.

Princip ett: köp hellre upplevelser än prylar

Jan: Så, nummer ett. Kommer ni ihåg vad första principen var?

Oliver: Ja, nu sneglar jag dit, så jag har förstört allt. Jag kommer inte ihåg.

Caroline: Ja, men det är ju: köp hellre upplevelser än materiella saker.

Jan: Exakt. Det handlar om att prioritera resor, konserter, middagar, tid med viktiga personer framför fina hus, bilar eller prylar. Och hon återkommer till att många av de saker vi lägger mest pengar på i en privatekonomi, boende och bil eller transport, ger oss inte i närheten så mycket lycka i proportion till mängden pengar vi lägger på det.

Men om vi ska ta det viktigaste först, så säger de också att alla upplevelser inte är skapade lika. De bästa upplevelserna är de man gör tillsammans med andra, som ger en bra story, som ligger nära den man är eller strävar efter att vara, och som är unika eller svåra att jämföra med någonting annat. Och sen säger de också att längden på upplevelsen spelar ingen roll.

Caroline: Ja, det kanske...

Jan: Jag tittar på lilla Caroline.

Caroline: Nej, men hon har väl gett något exempel på att man kan få en 90 minuters massage på ett sånt här Four Seasons-hotell, och det kostar 280 dollar. Men man kunde också få tre 30-minutare, men då var det lite dyrare. Och då var det tydligen så att de här tre 30-minutarna gav en högre upplevelse av välbefinnande än om man skulle ha en lång.

Många små upplevelser framför en stor

Jan: Kommer du ihåg att vi gjorde det här efter förra avsnittet, när vi gjorde det för många år sedan? Då var det: ska man lägga 50 000 kr på en skidresa, som det kostar för oss fyra personer att åka till Åre under en sportlovsvecka? Eller ska man sprida ut det till 1 000 kr i veckan under 50 veckor? Många små upplevelser ger ju, som du säger, en större bang for the buck. Mer upplevelse av välbefinnande och nöjdhet än en stor.

Caroline: Alltså, jag tänker att man kan testa lite olika.

Jan: Det är roligt, Caroline, redan motvalls.

Caroline: Nej, men jag är inte motvalls, för jag håller med om det. Absolut.

Jan: Ja, du är alltid motvalls.

Caroline: Det kommer en grej till här snart. För att... nej, inte för att, utan för att det är ett spektra. Vi gillar ju våra skidresor jättemycket. Och sen har vi kanske inte varit superbra på att spendera 1 000 kr i veckan på någon upplevelse.

Jan: Fast den här sommaren gör vi precis samma sak. Vi gör många små grejer i stället för en stor grej.

Caroline: Ja, det gör vi kanske. Men vi tycker också om de stora, väl?

Jan: Ja, men...

Caroline: Jag försöker inte skjuta ner det. Det är bara att det exploderar i mitt huvud, att jag inte kan säga: ja, det stämmer. För jag har också min skidresa i minnet, och den var fantastisk.

Jan: Exakt, men för samma pris, om du bara hade delat upp den och gjort två weekender, torsdag till söndag, i stället för en tiodagars, så tror jag att du hade haft fler minnen och en större upplevelse av lycka. Vi såg jättemycket fram emot vår skidresa, vi gillade när vi var där, vi pratade om den efteråt. Då hade du haft två sådana tillfällen.

Caroline: Ja.

Det behöver inte vara antingen eller

Jan: Eller hur?

Caroline: Ja, ja.

Jan: Och sen behöver det inte vara antingen eller.

Caroline: Nej, det är det jag tänker också.

Jan: Om jag tänker: okej, var får jag högst avkastning på spenderad krona? Då hade det varit att dela upp den i två upplevelser, till exempel.

Oliver: Jag tänkte på något du sa förra året, kring det här. En tes om att det handlar mycket om kontraster. Om jag får gissa.

Jan: Vad tänker du med kontraster?

Oliver: Det är därför värdet kan vara högre av flera korta upplevelser. Man får större kontraster i vardagen, regelbundet och oftare.

Caroline: Men det tänker jag också kommer egentligen med nästa princip. Make it a treat, eller ta en belöning.

Jan: Genom boken säger Elizabeth Dunn och Michael Norton att det är viktigt att göra saker tillsammans med andra. Upplevelser tillsammans med andra är bra. Och det håller jag helt med om.

Caroline: Men något vi missar ibland är att man kan göra saker också för sig själv. Den lilla grejen för sig själv, för man har ju också ett förhållande till sin egen person. Så jag vill inte att vi ska glömma det. Men den kommer i nästa princip, tycker jag.

Jan: Du tycker den är "make it a treat".

Caroline: Ja, att det är en belöning.

Storyn som ger emotionell avkastning

Jan: Om vi håller oss kvar vid den här, så tänker jag: någonting jag gillar är ju storyn. Du vet, när man sen kan berätta för någon om något man upplevde. Förstår du vad jag menar? Jag vet att du gör det. Och Caroline skjuter alltid ner mina stories också.

Caroline: Nej, men det gör jag inte, kom igen.

Oliver: Nej, men jag håller med om det också. Det är sånt man inte vet på förhand. Köper jag en TV så får jag en TV. Men när man ger sig ut på äventyr, små som stora. Det kan bara vara att man ska köra från Malmö till Lund och hitta på något där. Man vet ju inte vad som händer längs vägen. Det är så mycket oväntat som händer, som efterhand blir så roligt.

Jan: Jag tänker till exempel på en story som jag tycker är kul nu. När jag började träna förra året, så kommer min tränare efter tre månader och säger: ja, nu börjar det se okej ut. När du kom hit var du ganska risig. Då har jag ju den upplevelsen jag hade på den träningen med honom. Jag har en story jag minns, och när jag berättar den för andra är det ganska kul. Då får jag mer emotionell avkastning på den varje gång jag berättar storyn. Det blir också närhet med den jag berättar den för.

Eller min poliss-story. När jag skulle till psykologen på antagningen där, och hon sitter och frågar: ja, varför är du här? Och jag tänker: ja, för att jag har 40-årskris. Kanske inte det bästa svaret på det sättet.

Även de jobbiga grejerna blir en story

Caroline: Men får jag bara fråga dig en sak här nu, inom parentes? Allt det man utsätter sig för, en upplevelse och så, en hel del går ju åt helvete. Stort som smått. Och det lilla tänker vi inte så mycket på, att liften stannar mitt i skidbacken och vi fick sitta där. Det tänker vi inte på, det var ingenting. För dig, men för Elsa, vår sexåring, var det en stor grej. Också när vi själva får motorstopp, låt oss säga i Tyskland. Då skulle vi tyckt att det var något otroligt jobbigt. Det här är bara en parentes, det ingår inte i boken. Men visst är det också en story?

Jan: Ja, det är klart det är. Även de jobbiga grejerna som kommer med en upplevelse.

Caroline: Ja, visst.

Jan: Det är lite som Seneca också: vi vill ju inte vara utan de tuffa berättelserna heller. Om folk får välja i efterhand, så hade de inte bytt bort dem.

Caroline: Nej, men jag tänker att en del av vår community gärna vill optimera bort allt det jobbiga i tillvaron. Man vill ha sin stash av pengar så att man kan lösa alla problem som finns att lösa. Men utsätter man sig för händelser så kommer det uppstå problem. Och så får man lösa dem då. Det är en osäkerhetsfaktor som kommer in i livet.

Jan: Den är bra.

Caroline: Ja, ja, absolut.

Jan: Nej, men jag tror också att det är många gånger när det går åt skogen som det också är roligt.

När det går åt skogen blir det ett minne

Oliver: Det är som jag brukar berätta. Kommer ni ihåg storyn? Har du hört min, när jag skulle börja springa och vara med i en löptävling?

Jan: Nej.

Oliver: Du blir jätteinspirerad av en kompis.

Jan: Ja, exakt.

Oliver: Jag var ute och skulle börja springa, hade precis kommit igång med en löpning. Och sen pratade jag med en kompis som sa: men det är klart du ska vara med på ett lopp. Det är ett lopp i slutet av veckan, jag tror det går att efteranmäla sig. Så jag kollar på nätet, ja, det går att efteranmäla sig. Kom ner till Atletikum på måndag. Så jag är sjukt pepp, går dit till lunch. Du vet, käkat pasta, preppat. Går dit, och så är efteranmälningen en lapp. Jag går in där och ska anmäla mig, fyller i lappen, lämnar in den, och sen tittar personen på mig och bara: du Jan, Vårruset är bara till för kvinnor. Och du vet, jag skämdes, det var tillbaka till högstadiet. När man har sagt något pinsamt framför klassen. Och jag bara: jag skojar bara.

Jan: Där fick jag dig.

Oliver: Ja, exakt.

Jan: Okej, hon kunde ju skämtat lite och sagt: ja, har du klänningen, eller något. Men det blir ju ett roligt minne. Att det gick åt helvete på det sättet.

Mors dag och tiden tillsammans

Oliver: Något jag tänker på själv nu, med det här med upplevelser över materiellt: det är ju mors dag på söndag. Nu har vi försökt gå ifrån att ge materiella saker. Mina föräldrar klarar sig, materiellt. Så det är mer upplevelser vi fokuserar på där. Det behöver inte kosta så mycket, bara att vi är tillsammans. Och eftersom jag har flyttat hemifrån, min ena syster också, så är det mer tiden tillsammans som är allra viktigast där.

Jan: Just för att vi har pratat om det tidigare, med tiden man spenderar med sina föräldrar utifrån sin ålder.

Oliver: Ja, exakt.

Jan: Det var ju den klassiska beräkningen. Hur ofta träffar du dina föräldrar? En gång i månaden, så 12 gånger om året. Hur gamla är dina föräldrar? 75? Då är det kanske tio gånger till, då har ni 120 gånger kvar som ni kommer träffas. Kanske.

Oliver: Ja, typ det där.

Jan: Jag tänker tre ytterligare punkter som jag tog med mig. Det var ju det här med story, dela med andra. De berättar om någon tuffest-liknande tävling där de har funky monkey-hinder.

Oliver: Det är Tuffest i Malmö på lördag, om du ska efteranmäla det.

Jan: Ja, då är det armgång, och vissa av hindren är insmorda med, vad var det, smör eller olja? Och under är det iskallt vatten. Och du vet aldrig om du är en av dem som kommer halka. Då är det folk efteråt som bara: ja, hur gick det? Klarade du funky monkey? Åkte du i vattnet? Eller var du en av dem? Det skapar jättemycket psykologisk connection. Vi har upplevt något tillsammans. Det var en strapats.

Caroline: Karoline bara himlar med ögonen.

Upplevelse-CV och det lilla i vardagen

Jan: Brits historia tillsammans.

Caroline: Ja, men exakt.

Jan: Hon pratar om någonting jag gillar, och det här kommer provocera jättemånga. Konceptet upplevelse-CV.

Caroline: Jag minns inte det riktigt.

Jan: Nej, men det var det här med studenter också. När man ska göra ett CV, vad har du varit med om? Få tar upp, jag minns inte hur det var formulerat, men få säger: jag har köpt en dator eller en TV. När man ska definiera sig själv, så är det ofta genom upplevelserna vi har varit med om. Jag har rest, jag har varit i de länderna, jag har varit med om det här, jag har spelat basket. Så man kan titta: okej, har jag fyllt på mitt upplevelse-CV?

Caroline: Jag tycker också att vi snöar in lite grann på de här upplevelserna, matlagningskurser eller whatever. Det finns andra grejer man gör som inte bara är det hållet.

Jan: Jo, men jag kan ta ett citat från Skogstomten i forumet. Han skriver: "Svågern åkte med fyraåriga dottern till Kolmården för att kunna se alla exotiska djur. Hemkommen frågade vi någon helg senare vad som varit mest spännande. Svaret var: klappa bondkatten på parkeringen och se kusten på vägen." Så kontentan: det är inte alltid det stora och uppenbara äventyret som gör mest intryck.

Caroline: Mm.

Oliver: Ja, men det håller jag verkligen med om också. Man underskattar det lilla, bara i vardagen, och att ta sig tid.

Kontraster på solsemestern

Oliver: Jag vet inte om jag ska slänga in en egen upplevelse jag har från de längre upplevelserna. Ibland har jag varit på solsemester. Jag bråkar med mina systrar ibland, men jag upplever ändå att det är en rätt välfungerande familj. Men det känns som man har träffat eller sett den där familjen som har det rätt körigt. Man går från 150 kvadrat till 15 kvadrat.

Caroline: Har du sett någonting spännande?

Oliver: Ja, man har väl sett en familj där man känner att det är rätt tufft, på restaurangen. Man sitter där och de skriker på varandra.

Caroline: Det är väl också det här med att om man inte har prioriterat det lilla kanske.

Oliver: Ja, vardagslivet. Det funkar, så blir det utmanat.

Caroline: Det har du helt rätt i.

Jan: Nej, men jag tänker också på det. Min syn på resor. Det här står inte i boken. Varför jag tror många gillar att resa är för att resa är en struktur som gör det enklare att komma bort från vardagen. Är du på en all inclusive, då kan du inte tvätta, du kan inte gå och klippa gräsmattan, du kan inte åka och hämta däcken till bilen, du kan inte måla det där staketet du skulle göra. Vilket gör att det blir lättare att ha fokus på till exempel närvaro. Det blir lättare att ha fokus på avslappning, på tid tillsammans med barnen eller med varandra.

Jag tror egentligen att det sällan handlar om resan. Det handlar om att vara närvarande, och vi är så otränade på det att resan gör det mycket enklare.

Oliver: Ja, och plus the novelty.

Jan: Ja, exakt.

Nöjdheten med upplevelser växer med tiden

Caroline: Bra.

Jan: Jag tänkte säga några saker till. Nöjdheten med upplevelser tenderar att öka med tiden.

Caroline: Alltså ju äldre man blir, eller?

Jan: Ja, ju längre tiden går från det. Det får ju du svara på, men till exempel: man brukar glömma bort hur jobbigt det var med en födsel. Vi glömmer bort lumpen. Många pratar så här: efter tio år har man glömt bort där man var kall och frös och hungrig, då kommer man ihåg de balla grejerna. Och när vi berättar får vi också avkastning.

Det här är, i en annan bok, den här Die With Zero, så pratar han om avkastning på dina minnen. Han drar det till och med så långt: tänk om meningen med livet är att samla på minnen vi kan bli nostalgiska över. Och hon pratar faktiskt om nostalgi, att det finns någon studie som säger att nostalgi är ett existentiellt skydd som stärker vår livsglädje och minskar vår stress när livet känns meningslöst. Den påminner oss om tidigare glädje och ger en känsla av värde och kontinuitet i vårt liv.

Caroline: Ja, det är ju jättefint, faktiskt.

Jan: Att det skyddar mot känslor av hopplöshet.

Caroline: Ja, och meningslöshet. Då måste det också skydda lite mot depression, kan man tänka sig.

Jan: Jag kommer tillbaka till den meningen vi har sagt tidigare, från när jag läste boken: tänk om livet går ut på att samla minnen som vi kan bli nostalgiska över som gamla. Det var också någon som skrev i forumet: "Det är så sjukt, man pratar med 85-åringar som inte minns vad man heter, men de minns sina bröllopsdagar." De minns när de var unga och upplevelserna. Så det är det vi kommer tillbaka till som gamla.

Arv i förtid till upplevelser

Jan: Och sen hade jag skrivit, Victor Bull som vi hade i ett avsnitt. Han skrev om sina föräldrar. Han sa: "Ni får gärna ge oss arvet i förtid, till mig och mina syskon, men det får bara användas till upplevelser vi gör tillsammans." Det var väldigt fint.

Oliver: Han hade väl något inplanerat som de skulle göra nu.

Jan: Ja, precis. De skulle resa tillsammans, tror jag.

Oliver: Det var också det att han reste bara med sin pappa, tror jag han skulle göra. Det var lite speciellt för honom, han ville prova att bara resa med pappan.

Jan: Kul. Sen tänkte jag ta lite från forumet. Det här är också så att Chatti har fått läsa i forumet, efter kommentarer från andra. Jonas skriver: "Den materiella prylen som gett mig väldigt många fina minnen är båtar. Har haft så många jäkla roliga stunder ute på vattnet med båten, med vänner och familj." Så man behöver inte heller skita i de materiella sakerna, utan de materiella sakerna kan ju användas för att skapa en upplevelse.

Man kan använda det här skiftet. Hon tar exempel med skivor, men jag är så här: ingen köper skivor idag. Då är skivan ett materiellt inköp, men om man, när man köper den, tänker på den upplevelse man kommer ha när man lyssnar på musiken, så får vi mer emotionell avkastning.

Lycka minus njutning, delat med kostnad

Jan: Vi kan ta nästa kommentar från forumet. Angelica där, du kan läsa, i mitten.

Caroline: "Jag försöker tänka lycka eller njutning inför att jag spenderar någonting. Jag tror jag läste om det första gången i någon bok från Dalai Lama. Målet är att minska på njutning och öka på lycka. Exempel på hur jag ser det: köpa hem pizza efter en tung dag på jobbet, det är njutning. Men att äta en grekisk sallad på en taverna i Grekland med familjen och titta på solnedgången, lycka. Köpa en kajak för att kunna njuta av lugnet i Stockholms skärgård, lycka. Köpa ny TV för att Elgiganten hade en svinbra deal, njutning. Köpa ett par bra boxningshandskar, lycka, för att jag kan utföra min sport. Och köpa ett par extra boxningshandskar för att de var så coola, njutning. För mig skulle nog formeln bli: lycka minus njutning, delat med kostnad. Jag lägger såklart pengar på det jag anser vara njutning, men jag försöker utmana mig själv till att minska ner konsumtion som inte ger mig någonting."

Jan: Smart, Angelica.

Caroline: Ja, Angelica Alm.

Jan: Jag gillar också det här. Att få spalta upp det.

Oliver: Ja, man ser det mer kortsiktigt mot långsiktigt.

Caroline: Ja, jag tycker den är klurig. Jag hade nog slagit dem samman, så jag får träna på det här. Men det stack ändå ut för mig.

Jan: Ja, det här är jättebra. Vad tar du med dig? Du verkar ju landa det här.

Caroline: Ja, men jag är sån som måste gå och tänka sen och typ rita på papper efter det här. Vad är njutning för mig? Vad är lycka? Att applicera det på mitt eget liv och fundera: vilket av det här håller jag mest på med, eller vilket vill jag?

Jan: Ja.

Caroline: Hur skulle lyckan se ut då? Jag håller ju inte på med boxning, så det är inte aktuellt för mig.

Invändning: gör inte sökandet efter lycka olycklig?

Jan: Ja, precis. Bra. Och sen, om vi tar några av invändningarna, när vi paddlade det här uppe sist. Daniel Nilsson skrev: "Sökandet efter lycka gör att man blir olycklig. Pengar på kontot är inte slöseri, det ger trygghet, vilket i sig ökar lyckan. Pressen att maximera upplevelser gör troligen också mer skada än nytta, både för en själv, och det uppmuntrar till en dålig livsstil som tär på miljön." Vad tänker ni?

Oliver: Jag tänker att det är väldigt svart och vitt att säga det på det sättet. Du nämnde ju träning innan, Jan. Det är inte så att man behöver optimera träning, man ska tycka det är kul också, det är den allra viktigaste drivkraften för att fortsätta. Jag tänker det är samma sak här. Det är väl bra att ha kunskap om vad som spelar roll i träning, de stora penseldragen. Och det är samma sak vi försöker göra här: vad som för de flesta förmodligen skapar ett lyckligt liv. Det kanske kan uppfattas så lätt, men det är inte tanken. Det handlar bara om att man ska få fler verktyg i sin verktygslåda.

Caroline: Ja, att man ska kunna tillämpa det på sitt eget liv. Om han känner att han inte vill resa, till exempel, man behöver inte resa så långt ens, så gör inte det. Ta någon annan upplevelse i stället. Det handlar heller inte om att maximera upplevelsen, utan att man kan ta det lite lugnt på sin upplevelse. Jag och Freja ska iväg på resa i sommar till Paris, och då har vi planerat att ta det otroligt lugnt. Vi ska inte maximera någonting. Och det är att maximera för oss. Så jag tänker att man inte behöver vara så svart och vitt.

Att hjälpa medmänniskor som lycka

Jan: Han skriver också: "Sökandet efter nya upplevelser är heller inget jag anser man bör sträva efter. Man bör i stället sträva efter att hjälpa sina medmänniskor så mycket man kan innan man dör. Det skänker lycka både till en själv och andra."

Oliver: Vad sa du nu? Att skänka...

Jan: Att sökandet efter nya upplevelser är heller inget han anser att man bör sträva efter.

Oliver: Jag tänker att varje ny kontakt med människor man försöker hjälpa är ju nya upplevelser. Och även om det inte är en ny människa, så är det varje unik...

Caroline: Men är inte fällan här att det blir så lätt att man tänker att en upplevelse måste vara en resa till Paris?

Oliver: Nej, det behöver inte vara det.

Jan: Exakt.

Caroline: Vilket är det?

Jan: Det är en lätt fälla att hamna i. Att det ska vara så stort.

Caroline: En upplevelse kan ju vara...

Jan: Vi kommer in på det som en princip, men: köpa tillbaka sin tid. För att jag ska kunna ha tid tillsammans med mina barn eller med mina vänner. Eller att vi kan gå ut och springa. Att gå ut och springa med en kompis kan ju vara en upplevelse, tänker jag.

Att utmana sig själv blev en vändpunkt

Caroline: Nu är jag här igen och håller på. För jag tänkte så här: när vi var i Thailand för flera år sedan, så var jag svinrädd för att nu kommer jag bli rippad här. De kommer att säga ett jättehögt pris i taxin. Jag var så rädd för andra människor. Jag vet inte om du minns det, Jan.

Jan: Nej.

Caroline: Jag var helt på helspänn hela tiden under den här resan. Vi var i Thailand i två veckor. Och jag tror inte att jag var samma person efter den, faktiskt. För där var det så att till slut insåg jag att de vill inte rippa mig. De är ganska hjälpsamma och trevliga, faktiskt. Och jag försattes i situationer där jag behövde utmana mig själv. Så det var superbra för mig.

Jan: Ja, och jag kommer komma tillbaka till det senare i avsnittet. Men det klassiska rådet är: ja, men det bästa för att göra dig lycklig, uppskatta det du redan har. Och ja, det är det absolut. Men jag kommer också visa att det är vissa problem med just "uppskatta det du redan har". För det är ungefär samma råd som att säga till någon som är stressad: var mindre stressad. Det är helt meningslöst. Det är svårt. Visst, det går att känna sig mindre stressad, det går att känna sig lyckligare av att uppskatta det jag har. Men det är ganska svårt i stunden.

Caroline: I stunden, ja.

Jan: Eller utan sjukt mycket munkträning. Det är en attitydförändring som man kan göra, men den är ganska svår just då.

Caroline: Ja.

Jan: Bra. Ska vi säga någonting mer om upplevelser?

Caroline: Nej, vi känner oss ganska klara.

Jan: Ja, bra.

Princip två: gör det till en belöning

Jan: Ska vi ta nästa princip? Make it a treat, eller gör det till en belöning. Det handlar om att göra det till en belöning i stället för en vana. Det som en gång kändes fantastiskt blir snabbt vardag. Sällsynta belöningar får oss att känna oss rikare, oavsett kostnad.

Caroline: Ja, vad tycker du om det, Jan?

Jan: Det mest typiska exemplet på det här: kommer du ihåg när vi började med fine dining för många år sedan, när vi upptäckte och gick på Michelinrestaurang för första gången? Det var helt fantastiskt. Och pinnacket, toppen, var att vi skulle till New York. Vi hade bokat två trestjärniga restauranger i New York. Det här var 2016.

Caroline: Ja, både Daniel och Eleven Madison Park. Och när vi satt där på en av dem, så kändes det fy fan. Vi hade trevligt på den första, men det var lite stiff. Plus att de hade spillt på sin slips. Det var något konstigt.

Jan: Det var något konstigt. Och det var trestjärnigt. Sen, dagen efter, då var vi själva. Och sen dagen efter var vi med min bror och hans fru, min mamma och barnen, på en italiensk kvarterskrog. Farmor stod i köket och lagade mat och skrek på tonåringarna som serverade och som tappade tallriken, där TV:n var på.

Caroline: TV:n var på, ja, det var fotboll.

Jan: Men det var ändå någon slags klack. Det var helt fantastiskt. Det var den bästa upplevelsen vi hade. Dit måste vi igen om vi någonsin åker till New York, vilket vi kanske inte gör nu med flygskammen.

När det fantastiska blev vardag

Jan: Och vad hände, hur många fine dining-restauranger gick vi på de kommande fem åren?

Caroline: Det var inte så många.

Jan: Inte en enda. För plötsligt hade vi upptäckt det, tyckte det var fantastiskt, och sen besökte vi varenda Michelinrestaurang i vår omgivning här nere i Skåne. Och plötsligt blev det vardag.

Caroline: Jag tror också vi fick ett perspektiv då, att det inte behöver vara fine dining, utan att det finns en annan upplevelse i den familjeägda restaurangen eller något annat.

Jan: Ja, kontrasterna också.

Caroline: Exakt.

Jan: Chatti gav faktiskt ett jättebra exempel. Jag har fått många sjukt dåliga exempel, men det här var bra. En fredagsfilm som belöning är en större upplevelse än Netflix varje kväll.

Oliver: Ja, precis. Det tänkte jag själv också, ibland när det är serier som släpps. Jag kollade på en serie nu, hon släppte tre avsnitt i taget. Någon kväll bara tittade jag på alla. Sen bara: oj, det var så mycket, och nu var det slut. Jag kunde ju disponerat ut det lite.

Jan: Exakt. Det tar jag med. Jag tror också de har det som exempel, du vet, Game of Thrones, när det gick. Nu kommer det nästa vecka. Folk hade så sjukt mycket förväntningar innan. Man kunde prata innan, man delade upplevelsen tillsammans, och man gjorde det efteråt. Kommer du ihåg, Caroline, att jag hade min ritual, att jag hade en stor skål med glass och sånt?

Caroline: Du kommer ihåg den, i alla fall.

Jan: Ja, absolut.

Vi njuter mer före och efter än under

Jan: Det här är väl också en psykologisk effekt, att vi ofta njuter mer innan och efter en upplevelse än under. Vi kommer prata om det när det handlar om osäkerhet. Men om jag tar några exempel från boken. Den säger så här: man gjorde en studie där man ska förutse vilken bil man kommer trivas bäst i.

Caroline: Åhå! Vad spännande.

Jan: Vilken bil tror du att du skulle trivas bäst i? Vilket bilmärke?

Caroline: Det vet jag inte, men jag tänkte att nu kommer det något spännande, eftersom du sa att man skulle förutsäga.

Jan: Jaha. Ja, en massa studenter fick frågan: vilken bil kommer du trivas bäst i? Och då var det naturligtvis BMW, Mercedes, lyxmärken. Då tror man: okej, dyrare är bättre. Men sen omformulerade man samma fråga till: hur var känslan senaste gången du körde din bil? På en skala 1–10. Och det roliga var att när folk svarar på det här 1–10, så kan en Toyota för 10 000 kr få en 8 i betyg, och en bil för en miljon kr kan också få en 8 i betyg. Så där fanns ingen korrelation mellan hur nöjdhetskänslan var senaste gången du körde bilen, i förhållande till priset på bilen.

Caroline: Men vad var det för studenter? Vet du det?

Jan: Ja, men på Yale eller Harvard eller något sånt.

Caroline ifrågasätter metodiken

Jan: Nu är Caroline så här: hur var metodiken?

Caroline: Nej, för jag tänker så. Det är kanske skillnad på den studenten som har sin Toyota och den som har en bil för en miljon kr. Eller pappas eller mammas bil för en miljon.

Jan: Ja, men det handlar om senaste gången du körde bilen.

Caroline: Ja, men det är inte det jag menar, utan att vi har skillnad på människor också. Det är inte samma person som kör den teatern, som kör den andra bilen som var dyrare.

Jan: Ja, men vad spelar det för roll?

Caroline: Jag vet inte. Har man valt bara naturvetenskapsstudenter, eller har man valt en sociolog?

Jan: Återigen, vad spelar det för roll?

Caroline: Det spelar roll, för att de kanske inte har delat upp studenterna på det viset, i olika discipliner. Men det kan spela roll.

Jan: Men vad spelar det för roll?

Caroline: Det kan spela roll.

Jan: Men en person, okej, när vi hade Volvon. Var vi nöjda när vi körde Volvon?

Caroline: Ja, det var vi väl.

Jan: Ja, och nu när vi har Peugeoten. Är du nöjd när du sitter och kör Peugeoten?

Caroline: Hyfsat nöjd, ja.

Jan: Och om vi skulle ta Teslan, var du tre gånger mer nöjd?

Caroline: Nu försöker du tränga in mig i ett hörn. Jag var mer nöjd med Teslan, yes, det var jag.

Jan: Tre gånger mer nöjd?

Caroline: Alltså, varför tre gånger? Jag kanske var dubbelt så nöjd. Okej, jag var tre gånger nöjdare. Jag tror du bara pullar leg på mig. Jag ska kolla upp den metodiken de använder. Vilka studenter det var.

Skepsis mot populärvetenskapen

Caroline: När man gör studier på människor är det ju extremt svårt.

Jan: Du har ju läst boken, Caroline. Missade du det kapitlet?

Caroline: Ja, men jag har inte läst just den. Nej, jag har inte missat det, men när man gör en sån studie på människor, ja, det är spännande.

Jan: Okej, så din poäng är: ju dyrare bil, desto mer lycklig kommer jag känna mig.

Caroline: Absolut inte.

Jan: Men vad är belägget för det då?

Caroline: Jag vet inte, men... vet du vad, jag tror att det här som du tar upp nu, det är nog det som gör att jag var skeptisk till boken. Eftersom jag tyckte att den var skriven på ett sätt, så nu ska vi få fram vår poäng här, och vi tar alla de här exemplen, för de ligger i linje med vår poäng. Och sen tänkte jag: okej, men det är inga sådana forskare från Luleå universitet. Förlåt. De är från Harvard, de är från British Columbia. Så de kan inte skriva vad fan som helst. Men jag har varit skeptisk till boken.

Jan: Ja, och varför är du skeptisk? Vad är det som skaver för dig så mycket med boken?

Caroline: Hur den är skriven, tror jag. För att den är skriven i en tradition där man ska skriva populärvetenskapligt. Man ska ha sina källor, och sen ska folk bara svälja det, på något vis. Är du med?

Jan: Ja, men att jag minsann inte vill bli lurad. För jag är inte som alla andra. Eller vad?

Caroline: Nej, det är inte det jag säger.

Vänjer vi oss vid allt?

Jan: För jag vet ju att alla kommer protestera: min bil ger mig visst mer lycka, etcetera. Fast jag tror att de flesta, ja, jag kan inte säga att jag i Teslan som kostar 800 000 kr är jättemycket lyckligare än en person i en bil för 200 000 kr. Eller att en person som kör runt i en Mercedes är lyckligare än en person som kör runt i en Toyota.

Caroline: Ja, den första dagen, i förväntningen innan man sätter sig. Men när du har kört den i två veckor, så är den precis så som den är, och du vänjer dig vid den också. Och det relativa, ja, det är klart att Mercedesen är bekvämare, vi kan ha massa faktorer. Men känslan när jag väl sitter och har vant mig i den, är the same.

Jan: Eller så argumenterar du, Caroline: okej, nej, men vi borde egentligen gilla fine dining-måltiderna bättre för att de är dyrare. För det är ju egentligen samma resonemang. Och det gör vi ju inte.

Caroline: Nej. Jag förstår. Men?

Oliver: Jag kan förstå Caroline lite, för ibland har det varit den här typen av böcker, och vissa studier har väl kunnat motbevisas, eller man kan motsäga metodiken man använder. Vi pratade ju innan om Kahneman och den andra. Så jag kan förstå skepsisen, delvis, mot den här. Det blir ju lite populärvetenskapligt ibland. Just med när det ska vara beteendeekonomi och den biten. Det är ju inte naturvetenskap.

Jan: Men på en skala 1–10?

Caroline: Jag tror väl också att det här relativa, man vänjer sig. Jag är med på att man vänjer sig, absolut. Så jag tror det är så här det funkar.

Att läsa en bok kritiskt

Caroline: Men jag kan också uppleva ibland att, alltså, jag köper det mesta i hela boken. Men ibland kan jag undra. Jag kan tänka på det. Jag har inte gjort det, men att gå igenom och läsa hur metodiken funkat, hur de verkligen har kommit fram till de här resultaten, och hur signifikanta de är. Men jag köper det mesta i boken, och de stora, stora dragen.

Jan: Vad sa du?

Caroline: ...

Jan: Jag går tillbaka till mig själv och säger: okej, men om vi skulle ta massa bilar, vi får göra det som en poll i forumet. Hur nöjd är du med din bil? På en skala 1–10. Och sen får nästa fråga vara: hur dyr är din bil? Och så tror vi att det kommer vara en korrelation, att de som har en dyrare bil är mer nöjda.

Oliver: Jag tänker på att igår fikade vi tillsammans. Vi har varje onsdag, på Patreon, där man supportar, så pratar vi om en bok som heter Your Money or Your Life av Vicki Robin, som är en av pelarna för FIRE. Och där gjorde de alltid på sina seminarier, som hon höll, så frågade hon: skriv ner hur mycket pengar du behöver för att bli lycklig. Och så fick man svara på den frågan, och därefter skulle man ranka hur nöjd man var med sitt liv idag, från ett till fem. Och det sjuka blir att alla börjar skruva på sig när man inser: du har så mycket pengar som jag vill ha för att känna mig lycklig, men du är lika glad som mig. Och du vill ha dubbelt så mycket pengar för att du ska känna dig lycklig. Så det är liksom bevis på att det nog inte är så att en dyrare bil gör en mer lycklig. Eller att mer pengar gör en mer lycklig.

Jan: Men Caroline kommer ha en invändning mot att det var på ett seminarium, så det var inte en bra population.

Vad betyder "nöjd" egentligen?

Jan: Vad tänker du, Caroline?

Caroline: Jag retas ju med dig här.

Jan: Ja, jag vet, men jag retas inte så mycket med dig, faktiskt. Jag försöker inte reta dig, fastän du tror det. Om du skulle gissa på den här pollen som vi måste göra nu i framtiden, och vi får göra den innan...

Caroline: Jag tror absolut vi kan göra den pollen, och den kommer vara jättespännande att titta på. Men jag funkar på det viset att jag blir som: vadå, vad är nöjd då? Vad betyder det att du är nöjd? Vad är du nöjd med i din bil? För mig med Teslan var det att jag tog mig fram snabbt överallt. Den var otroligt pigg. Medan vår Peugeot, ja, då är det lite lugnare tempo.

Jan: Men om du tror, medelhastigheten, du körde Teslan med medelhastigheten i kön.

Caroline: Nej, men jag vet inte. Det var bara att jag var kung i trafiken. Det var jag. Jag kunde slå varenda bil vid rödljus, jag kunde stå inträngd mellan två, någon lastbil eller någon annan snabb bil, och jag tog mig ändå fram. Det var väldigt trevligt.

Jan: Hur ofta gjorde du det där?

Caroline: Ja, men det hände alltid. Varenda körning gjorde jag så. Nu gör jag ju inte det. Men det var inte så viktigt i mitt liv, jag upptäckte det inte förrän jag hade Teslan. Men det blir ofta så när jag funderar över sådana här saker, där man ska dra en slutsats, att jag börjar fundera: vad menar ni egentligen? Eller hur gjorde ni underlaget till det här? Jag är tränad i det. Du får komma ihåg det, Jan.

Samma sak gäller boendet

Jan: Bra. Ska vi ta nästa då? I alla fall, det där gäller samma sak med boende. Frågar du folk: hur nöjd är du med ditt boende? Och: vad har du betalat för ditt boende? Så blir det inte så att de som har dyrare boende är nöjdare. Och det här har man gjort en stor studie på i Tyskland. Jag vet att de kollade på dyra hus och sånt, och det var, ja, skitsamma.

Men då har man ju den här: bästa du kan göra för att förändra ditt liv idag är att känna tacksamhet för det du redan har. Det var tesen. Men samtidigt, säger hon, som pengar ökar vår lycka genom att ge oss tillgång till en mängd fantastiska saker, undergräver vetskapen om att vi har tillgång till dessa saker också vår lycka, eftersom det minskar vår tendens att uppskatta livets små glädjeämnen. Det vill säga att veta att något finns där. Vad tänker ni kring det?

Caroline: Jag gillar det. Kommer du ihåg att Tim Ferriss gjorde, jag vet inte om han fortfarande gör så, men att han tar en fattigvecka några gånger om året? Och jag har provat det, jag klarar det bara några dagar. Då är det så att man går överallt, man har ingen cykel eller bil, man äter samma sak varje dag, morgon, middag, kväll. Man har inga fancy schampon, och man kan göra så att man typ inte ens har en dusch, och man har inte den sängen.

Fattar ni vilken jävla njutning det är att komma tillbaka till alla sina bekvämligheter?

Caroline: Man borde göra det här super mycket oftare. Jag har bara gjort det en gång i mitt liv. Han har gjort det många gånger, veckovis i taget, medan jag klarar bara några dagar. Jag bara: jag orkar inte mer.

Kontraster och frivilliga förenklare

Oliver: Och det är det här med omväxlingen som du var inne på, att kontrasterna...

Caroline: Ja, att man också förstår hur fint man har det i sitt liv, om man tar bort det lite då och då.

Jan: Och gör det till en belöning. Hon hade ju det här exemplet med kaffe. Hon uppskattade alltid, som student, att gå och ta en kaffe på Starbucks. Sen upptäckte hon en dag att hon var så stressad, hon bara tog en kaffe i farten. Så det hade bara blivit en grej som hon skulle ha varenda dag.

För mig har jag ett pinsamt exempel på det här, gör det till en belöning. Ett tag hade jag så mycket resdagar, kommer du ihåg, att jag började missa flyg.

Caroline: Ja, varför?

Jan: För att det var så mycket flyg. Du vet, innan jag hade den perioden var det så här: flyg är en stor grej, man åker två timmar innan man är på plats. Men då hade jag en period där jag flög så mycket, för jag pendlade till Stockholm, så att jag visste att det tar 22 minuter hemifrån till Sturup. Och sen var det en trafikolycka, det tar inte 22 minuter, och du missar flyget. Då tänkte jag: shit, att jag till och med missar flyg.

Caroline: Bra.

Jan: "Människor som beskriver sig själva som frivilliga förenklare rapporterar en större upplevelse av lycka." Jag fattade inte riktigt vad frivilliga förenklare var. Jag tänkte: Ann Gaudlin, Jesper, Helena Roth i vår community. Nassim Taleb, det här via negativa. Hur gör jag livet rikare genom att ta bort grejer? Och det var ju egentligen det du också var inne på. Okej, jag tar bort grejer då, jag dricker inte kaffe varje dag. Men jag gör det frivilligt. Och då får jag en högre belöning.

Att veta att något inte varar för evigt

Jan: De säger också att saker som hela tiden, att veta att något inte varar för evigt, kan få oss att uppskatta det mer. Och så tog hon två exempel. Det ena exemplet tyckte jag var det fina. För vuxna i livets slutskede blir det här något livet självt. För plötsligt inser man att det inte är för alltid. Och då ökar det, man slutar bry sig så mycket om vad andra tycker, man gör mer av det man själv vill, för att man inser att tiden är begränsad. Medan unga söker överflöd, ägnar sig äldre åt en slags beskärningsprocess. De skalar bort saker och människor som inte ger emotionell utdelning.

Det här upplevs som med investeringar också. I början var det så mycket investeringar, nu är jag bara: förenkla. Du vet, vi klev av en onoterad investering i vår, och det var: gud, vad skönt. Förenkling och utveckling genom att ta bort.

Där är också det du var inne på med serier, samma princip. Att kommer det ett avsnitt i taget, det finns inte för alltid, det här är sista säsongen, då njuter man mer.

Det här är också anledningen till att man ofta inte sightseear i sin egen stad. De hade någon undersökning med folk som bor i London, som har besökt färre landmärken i London än turisten i London.

Caroline: Ja, det är fantastiskt.

Jan: Ja, inte varit på Big Ben någonsin.

Caroline: Nej, men exakt. Och samma sak, vi själva i Malmö. När tog man en guidad visning i Malmö?

Jan: Ja, det var några år sedan vi gjorde det.

Caroline: Ja, jag vet. Av anledningar.

Tjänsteresan som gör förhållandet bättre

Caroline: Ja, men vet du vad, här har jag skrivit något eget.

Jan: Jaha.

Caroline: Tjänsteresa gör vårt förhållande bättre, utom utskällningen jag får när jag kommer hem.

Jan: Vadå för utskällning?

Caroline: Nej, men så här, när jag är på tjänsteresa, så blir jag alltid mer kär i dig.

Jan: Ja, du tänker att...

Caroline: För då blir jag alltid så här, jag messar "Hur är läget? Har du haft en bra dag?" Jag smsar, skickar bilder på barnen och sånt. Det gör vi ju typ aldrig när vi är hemma båda två. Eller hur?

Jan: Ja. Och sen skojar jag lite, för du blir alltid arg på mig när jag kommer hem.

Caroline: Det var ju länge sen det hände.

Jan: Ja, det var länge sen. Men tack för att du berättar det för alla.

Caroline: Jag tror att det är ett fenomen som är unikt för oss. Att man är så här, du vet, det är som förskolan. Man hämtar barnet på förskolan, och bara: nu kan jag slappna av, och så kommer allt.

Jan: Bra. "En dag kommer aldrig." Presentkort med "Some day never comes". Presentkort med olika förfallodatum. Kommer ni ihåg hur resonemanget var? Kortare tid till förfallodatum.

Caroline: För då var det större chans att man utnyttjade det.

Jan: Det här räcker i två år.

Caroline: Ja, då gör man det. Utnyttjar man det inte?

Jan: Det var väl rätt många miljoner som går till spillo varje år, för att folk inte utnyttjar sina presentkort.

Presentkort är djävulens påfund. Det bästa, om jag hade haft affär, hade varit att bara ge ut presentkort.

Den protestantiska arbetsmoralen

Jan: Sen tyckte jag det här var kul. I kulturer där den protestantiska arbetsmoralen har fått fäste upplevs njutningar ofta som opassande eller till och med omoraliska. Vilket gör att människor känner att de bara får unna sig när de har en god anledning.

Caroline: Ja, men att fira efter någon, okej.

Jan: Det här är så Sverige. Vi bakar så jävla många kakor, och vi firar aldrig. Det är så fult att fira, och ska man fira, då ska man typ ha sprungit maraton med två brutna ben.

Caroline: Ja, det har nog blivit bättre, men det är nog hela Europa, det lutherska arvet.

Jan: Ja, du ska inte tro att du är något, du ska kämpa. Men det roliga är, Charlie, min kompis, han brukar säga: vi håller på att baka så sjukt många kakor som vi aldrig smakar på. Du vet, det är som att baka, baka, baka, in med den i ugnen, vi tittar på den, och sen tar vi ut den och slänger den. Vi stannar inte upp och vi firar inte.

Caroline: Nej, för man måste baka nästa kaka då.

Jan: Ja, precis. "Det här misslyckandet att uppskatta små njutningar kan få människor att undvika roliga upplevelser." Jag glömde vad jag skulle säga. Men den här var konstig, den stack ut för mig. Vad skulle du njuta mest av: en liten hjärtformad chokladbit värd fem kronor, alltså fem kronor fin choklad, eller en större chokladbit värd 20 kronor, men som är formad som en kackerlacka? Vad tänker ni då?

Caroline: Ja, den var också konstig, tyckte jag. Jag försökte i mitt huvud omforma så att man kan skära den så den inte ser ut som en kackerlacka. Då blir det små chokladbitar, som man ändå kan njuta av. Men att bita i den hade jag inte gjort, nej.

Oliver: Nej, jag hade inte velat ha den.

Vi väljer rationellt men njuter mindre

Caroline: Nej, det kan kännas lite special, antar jag. De ser ju ut så, de är chokladbruna.

Jan: Ja, och då säger jag: de flesta säger att de skulle välja kackerlackschokladen, för att det är rationellt. Jag får mer choklad för pengarna. Medan de hade njutit mer av den hjärtformade. Så det är här vi gör fel.

Caroline: Ja, det är psykologi at its finest, det här.

Jan: Om vi ska ta Chatti som hittade kommentarer. Jag vet inte, den har varit klurig. Men Professor Kalkyl: "Jag upplever att det går förvånansvärt bra att betala sig själv. Vi har just nu inte städhjälp, men som sporre för att få städningen gjord betalar vi oss själva genom att föra över samma summa per månad till ett särskilt konto, och sen njuta av de pengarna." Det blir som en belöning för att man städade.

Där hade vi också tips i communityn att ha ett prova på-konto, där man bara får göra saker man aldrig har gjort förut. Att verkligen visa på det här att det inte går att lista ut vad ett rikt liv är, utan man måste prova sig fram.

Någon anonym i forumet: "På fredag kväll tar jag mig ett glas Ardbeg."

Oliver: Ardbeg.

Jan: Kan det vara öl eller?

Oliver: Ja, eller två.

Jan: "Och sen sover jag i soffan framför TV:n tills jag vaknar på småtimmarna." Vissa tycker ju att det är så sloppy. Men det är också en stor njutning i att somna i soffan.

Bergatroll: "Idag belönar jag mig själv med tre timmars ensamvandring i skogen. Can't beat that feeling." Apropå att göra saker ensam.

Petter: "Rött kött, entrecote, ryggbiff, filé. Orsak: gott och nyttigt." Det är inte onyttigt, faktiskt, som vissa vill få det till.

Belöningen alla kan ge sig själva

Oliver: Nej, men jag tyckte det var kul. Just det där med städning, det var jättebra. För det är något jag tror de flesta kan göra. Oavsett summa kan man ändå skapa den belöningen.

Jan: Ja, exakt. Eftertänksamhet.

Caroline: Bra.

Jan: Ska vi ta nummer tre?

Caroline: Ja.

Jan: Och sen tror jag att vi delar upp det här i avsnitt, ett separat avsnitt för de sista två principerna. Men vi ser.

Så, här kommer jag och avbryter lite, för jag tänker att du kan fortsätta i del två direkt. Och jag hoppas att vi ses i kommentarerna, för det vore väldigt spännande att höra dina tankar. Håller du med, håller du inte med, har du upplevt samma sak om det här som vi har pratat om i de här principerna i den här första delen? Vi ses där ute, och sen kan du bara fortsätta med del två som ligger ute.

Del två: en lycka som kan köpas?

Jan: Välkommen till Rika Tillsammans och dagens avsnitt, som är del två och fortsättningen på det här samtalet om "gör pengar en lycklig, kan lycka köpas för pengar". För dig som har kommit in i det här utan att ha lyssnat på del ett, så rekommenderar jag: byt gärna till del ett först, så får du ett större sammanhang och kontext. Även om de här sista principerna självklart kan stå på egna ben. Så gör det inte svårare än så.

Här kommer fortsättningen med Caroline och Oliver, och sen hoppas jag, efter avsnittet, att vi ses i kommentarerna och att du skriver om dina upplevelser. Håller du med? Har du upplevt något liknande? Så tar vi det därifrån.

Varmt välkommen till Rika Tillsammans-kanalen som handlar om allt som är roligt med privatekonomi och livet. Varje vecka delar vi med oss av våra erfarenheter, vår livsresa, våra framgångar och våra misstag, så att du ska kunna göra din ekonomi och ditt sparande och ditt liv lite rikare. Vi som driver den här kanalen heter Caroline och Jan Bolmeson.

Princip tre: köp tid

Jan: Nummer tre, kommer ni ihåg?

Oliver: Ja, jag har tittat igen. Nej, jag kommer inte ihåg det, faktiskt.

Jan: Köp tid. Tiden är vår mest värdefulla resurs, och ändå offrar vi den ofta för pengar. Det handlar om att prova frigöra tid till det som är viktigt på riktigt. Ta tillbaka kontrollen, eller köp tillbaka din tid. Och då pratar de om tidsfattigdom eller tidsbrist. Jag gillar ordet tidsfattig. Tidsfattigdom, faktiskt.

Hon säger så här: tidsfattigdom påverkar vårt välmående negativt. Personer som värderar tid högre än pengar tenderar vara lyckligare. Prova köpa dig fri från sysslor. Undvik småsparande som är dyrt i tid. Alltså, småsparande dyrt i tid är: jag kör igenom halva stan för att tanka två öre billigare bensin, men det tog mig 45 minuter fram och tillbaka. Gå ner i arbetstid, ta tjänstledigt, skapa utrymme för återhämtning, relationer och meningsfulla aktiviteter. Det är väl sammanfattningen.

De flesta köper inte tillbaka sin tid för att göra saker de tycker om. Hon tar exempel: man köper inte tillbaka sin tid för att spela gitarr, läsa en bok eller ligga i hängmattan. Utan snarare använder man det ofta till högstressaktiviteter, som resor, shopping, arbete, pendling.

Den konstanta otillräckligheten

Jan: Hon säger också att är man tidsfattig har man svårt med närvaro. För att det hela tiden är en känsla av otillräcklighet. Är man på gymmet har man dåligt samvete för att man inte är på jobbet. Är man på jobbet har man dåligt samvete för att man inte hänger med barnen. Hänger man med barnen har man dåligt samvete för att man inte har svarat på mejlen. Och så blir det en konstant otillräcklighet. Har du upplevt det någonsin, det här med dåligt samvete för att du inte gör det ena med det andra?

Oliver: Ja, att man har så höga ambitioner, och att man inte tar sig tid att vara närvarande där man är, här och nu.

Jan: Vi hade ett avsnitt där vi pratade med Niklas Laninge, där han också var inne på myten om kvalitetstid med barn. Man säger: jag har kvalitetstid med barnen. Bullshit. Barn vill ha kvantitetstid. De vill inte ha kvalitetstid, utan kvalitetstid är något vi vuxna hittar på för att rationalisera för oss själva.

Och sen var hon också inne på att har man tid, tenderar man hamna i en positiv spiral, genom att lägga tid på fler saker som i sin tur ger högre tillfredsställelse i livet. Som tid med andra, engagemang i lokalsamhället, träna. Och det känner jag också igen. Så fort jag blir stressad, då är träning det första som ryker. Och då hamnar man i en negativ spiral. Hamnar man i den här tidsbristen, så blir det självförstärkande.

Jag tänker på det som en skuldsättning. Shit, jag har skulder, jag har höga räntor, jag klarar inte av det, jag måste ta mer skulder för att betala räntorna, och så blir det en negativ spiral.

Jan: Medan: är jag närvarande, så mår jag bra. Mår jag bra, så lägger jag mer tid på aktiviteter som ger mig mer energi. Jag investerar mer i det som fungerar.

En attitydfråga om tid

Caroline: Det känns så. Självklart, på något vis. Men det är ju en attitydfråga om man är tidsfattig eller inte.

Jan: Ja, för du tänker att vi har alla lika mycket tid.

Caroline: Ja, så jag kan välja om jag ska vara närvarande på gymmet eller på en fika eller någonting.

Jan: Ja, absolut.

Caroline: Eller med barnen. Det kan jag välja.

Jan: Ja, men det är ungefär på samma nivå som: gå ner i vikt, ät mindre, träna mer. Eller om man är stressad och säger: var mindre stressad.

Caroline: Ja, men skifta förhållningssätt i tid.

Jan: Där tror jag att vi faller. Hon skriver: trots att man i teorin kan outsourca städning, matlagning, hämtning etcetera, är det få som gör det. Och i alla länder rapporterar, och det här var intressant, de som tjänar mycket pengar också en större stress. Rika personer tenderar oftare säga att de kände sig stressade dagen innan.

Caroline: Ja, men det var för mig nytt.

Jan: När man tjänar mer pengar kan många känna sig mer stressade att leverera än om de fick mindre betalt. Det var en studie hon visade på.

Att värdera sin tid skapar tidsfattigdom

Caroline: Ja, men exakt.

Jan: Jag kommer till den. För den säger så här: bara genom att värdera sin tid högre, leder det implicit till en större upplevelse av tidsfattigdom. Och då hade de återigen en studie med studenter, där vissa studenter fick fakturera 1,50 dollar, alltså 15 kronor i timmen, och andra fick fakturera 150 kronor i timmen. De ena fakturerade tio gånger mer. Och då upplevde de som fakturerade tio gånger mer att deras tid var mer värdefull än de som hade den lägre tiden. Hon säger: det här ser man till exempel att management consultants, investment bankers, advokater, folk som tar höga timdebiteringar, ofta upplever sig mycket mer stressade, för att de upplever att deras tid är mycket mer värdefull. Det här tyckte jag var intressant.

Caroline: Det är ju för att de ska leverera på den tiden till någon annan också.

Jan: Jo, men det smittar ju ner sig på den andra tiden de har också. Man lämnar ju inte det beteendet, så att man säger: nu går jag hem klockan fem, så nu känner jag att min tid är lika mycket värd som andras. Hon sa också att produkter som kan öka ens effektivitet, för då är tiden pengar, också är någonting som kan backfire på en. Att man inte blir lyckligare av det. Hon skrev: man vill inte ens återvinna sina sopor, det är typ inte värt tiden det tar, om man har tid och pengar som ett dominerande mantra.

Caroline: Ja, absolut.

Brist ökar värdet

Jan: Hon pratar också om det här att scarcity increases value. Att det blir brist. Är det brist på min tid, så ökar den i värde. Precis som allt annat: det finns bara så här mycket diamanter, därför är diamanter värda mycket. Så det blir massa känslomässiga fallgropar, tänker jag.

Caroline: Jo, men det hänger ihop med det här, att någonting som är en resurs i brist tenderar att upplevas som mer värdefullt. Till exempel, det är brist på guld, därför tenderar det att vara mer värdefullt. Precis som att det som är värdefullt, det upplever vi att det är brist på.

Jan: Bra, är det någonting ni tänker där?

Caroline: Annars, ja.

Jan: För jag har Melva i forumet, hon brukar prata om att vi alla är tidsmiljonärer. Att en genomsnittlig människa har 42 miljoner minuter. Hur använder vi dem?

Och då skriver hon också: köp som eliminerar de värsta minuterna på dagen kan ge stort lyckovärde per krona, men produkter som bara effektiviserar våra liv kan slå fel. Produkter som är utformade för att göra våra dagliga aktiviteter mer effektiva kan faktiskt minska vår känsla av tidstillräcklighet, genom att förstärka vår otålighet och vårt begär efter ännu fler tidsbesparande lösningar.

Jan: Jag fattar det, men jag har svårt att se det som ett konkret exempel. Har du något, Caroline?

Caroline: Nej, inte direkt. Vad det skulle vara för sak. Eller du menar hela tesen kring att man får ett större fokus? Nej, men jag ser det ändå inte. Alltså produkter, vadå, robotdammsugare? Robotgräsklippare? Men det beror ju också på vad det är för någonting, vad det tar bort från ens liv.

En klurig tes

Jan: Ja, jag tyckte den var klurig. Jag tog upp den för jag tyckte den var...

Caroline: För det är om man tycker illa om det man behöver göra, och det är någonting som kan ta bort det från ens liv, då är det värt det.

Jan: Ja, men hon säger så här: genom att minska vår känsla av tidstillräcklighet, genom att förstärka vår otålighet och vårt begär efter ännu fler tidsbesparande lösningar.

Caroline: Ja, skitsamma.

Jan: Så det är ett farligt spår att slå in på?

Caroline: Ja, precis. Att man vill hela tiden effektivisera, och så förstärker det känslan av att nu har jag effektiviserat så mycket.

Jan: Lite som du var inne på: jag har inte ens tid att gå ut med soporna. Och det förstärker det. Jag vet inte. Skitsamma.

"När människor engagerar sig i volontärarbete, även så lite som 15 minuter, känner de att de har mer fritid i sina liv."

Caroline: Ja, intressant. För det är ju att hjälpa någon annan.

Oliver: Jag tror det är där det känns meningsfullt. Är det inte så? Man har möjlighet att göra något som inte är ekonomiskt gynnande.

Caroline: Det kan vara så också, det har ett annat, högre värde. Att man kan ägna sig...

Jan: Volontärarbete, vad kan det vara för någonting?

Caroline: Jo, det är att stå i soppkök, vara tränare, föreningsengagemang.

Oliver: Ja, och då har det att göra med andra människor, förmodligen. Om det inte är så att man plockar skräp. Det kan ha helt andra värden för en.

Fundera över hur köpet påverkar tiden imorgon

Jan: Nej, men det är intressant att om man engagerar sig i volontärarbete, även bara 15 minuter, så kommer man uppleva att man har mer fritid. Man lurar sig själv: jag har tid att engagera mig i det här, då har jag mer tid i livet.

Hon säger också: i stället för att maximera fritid genom att undvika alla former av åtaganden, fundera över hur dagens köp kommer påverka hur du spenderar din tid imorgon. Och så resonerar hon kring att en promenad på 15 minuter utomhus gör människor lyckligare och mer avslappnade än likvärdig träning inomhus. Men vi underskattar ofta det mervärde som naturen ger. Har ni tänkt på det?

Oliver: Jag tänker alltid på att det är så sjukt mycket människor som går på gymmet, på de här gåmaskinerna.

Jan: Sant.

Oliver: Ja, att naturen, det är något speciellt med det. Att ta in det, och kanske vara närvarande. Att inte lyssna på något. För det brukar jag tänka på ibland, hur uppkopplade vi ständigt är. Ja, nu ska jag gå hit, kan jag lyssna på det här och lära mig något? Det blir en spiral. Jag lyssnade ju på två gångers hastighet ett tag. Det var också någon typ av maximering. Det funkar, men det är samtidigt...

Jan: Ja, det kanske inte är så mycket njutning.

Oliver: Nej, precis.

Bakgrundsproblem som tar över förgrunden

Jan: Jag tänker också på det här: fundera över hur dagens köp kommer påverka hur du spenderar din tid imorgon. Det tänker jag mycket på med besvärskontot. Vissa saker. Jag tror vi kommer in på det här med swimmingpool-paradoxen sen. Att, nej, men om jag gör det här, så kommer det ta min tid, det kommer skapa problem. Jag underskattar problemen som kommer med ett hus. Att jag behöver spendera massa tid nu på att laga slingan för robotgräsklipparen. Det var ju inte något high life, kände jag.

Caroline: Bra.

Jan: Jag tänker också på det hon säger: även om principen köp tid kan tillämpas på ett personligt sätt, så säger hon att de flesta människor skulle gynnas av att använda sina pengar för att påverka hur mycket tid de ägnar åt tre nyckelaktiviteter. Och då var det pendling, TV-tittande och social interaktion med vänner och familj. Kommer ni ihåg det resonemanget?

Hon säger om pendling, det var någon tysk studie: pendling tar mellan en halv till en hel månad per år. Enligt studier tillbringas dessutom hälften av den tiden i ett obehagligt sinnestillstånd. Det tyckte jag var ganska kul. Folk är dessutom förbannade när de pendlar. Och jag vet att det ofta är så många frågor i forumet: jag har blivit erbjuden det här jobbet, det innebär en timme mer pendling, men 8 000 kronor mer i månaden.

Att ta ett jobb som kräver en timmes pendling, enkel väg, har lika negativ effekt på lyckonivån som att inte ha ett jobb alls.

Pendling äter upp livet

Oliver: Jo, men jag tror det kan stämma, säkert.

Jan: Du har pendlat långt ett tag, väl?

Oliver: Nej, jag har bara pendlat till Lund. Men jag tror att man har en och en halv timmes pendling, säg, dit, och sen en och en halv timme hem. Så tror jag det är som att det äter upp ens liv.

Jan: Ja, men det gör det. Du pendlade en timme det första året.

Oliver: Ja, en och en halv var det i princip. Alltså enkel väg.

Jan: Ja, fy fan. Vad kände du då? Var det okej för dig?

Oliver: Nej, det är inget jag rekommenderar. Det var inte speciellt kul. Det är som att en stor del av dagen försvinner. Och man utnyttjar ju inte alltid pendlingstiden. Jag försökte läsa och så, men det var inte alltid man gjorde det.

Jan: Men då ska man ändå säga: tåg eller kollektivtrafik är bättre än bil. För när du kör bil... det är bättre för både stressnivå och tidsanvändning. För då behöver man inte ta massa beslut, man behöver inte ha uppmärksamhet, man kan göra annat. Men jag tyckte den här var brutal.

Sen skriver hon också: många väljer att bo längre bort för att få en större bostad, till följd av högre lön. Men forskning visar att det inte är värt det, varken ekonomiskt eller emotionellt. Dessutom innebär det högre kostnader, särskilt om man pendlar med bil. Det var så här brutalt.

Caroline: Brutalt, jag tycker det är fascinerande. Jag vet en del som väljer att pendla till Köpenhamn, får jobb, och absolut, de får lön i danska kronor. Men det, jag vet inte, nej.

Pendlingens pris

Oliver: Jag pendlade ett litet tag till Helsingborg. Och det var fan det värsta. Jag höll till och med på att köra av vägen en gång. Alltså, fy fan.

Jan: Tänker du något mer om pendling där, Caroline? TV-tittande. Då var det så här, snitt-britten kollade på TV i två månader om året. Jag tror jag såg någon svensk studie, tre timmar, genomsnittssvensken tittar tre timmar på TV. Man sätter sig vid sju och går och lägger sig vid tio. Och så ser man nyheterna vid 21 och nyheterna vid 19.30, eller någon serie.

Caroline: Ja, jag har för mig att vi har ju ingen TV, men för många år sedan hade vi det. Och då var det ett visst typ av program som gick. Och sen satt jag vid någon TV vid något tillfälle nu, och det var samma program som gick. Då tänkte jag: jag har inte missat ett skit.

Jan: Nej, men vi sålde vår TV 2008.

Caroline: Ja, men det är fortfarande sådana där konstiga program, Alaskaförare och sånt.

Jan: Nej, men tre timmar om dagen gånger 365 dagar, det är ju tusen timmar. Tusen timmar, det är en halvtid. Vi jobbar ju i snitt två tusen timmar. Eller det gör vi inte, 1 600 timmar. Men det är mer än en halvtid man kollar på TV. Och du vet, ibland är folk så här: jag har ingen tid att starta bolag, jag har ingen tid att göra. Du har typ tre timmar om dagen.

Oliver: Där är det likadant med skärmen. Det är vissa unga som har ett heltidsjobb med sin skärm.

62 minuter Bank-id

Jan: Det roligaste är, om man har skärmtid på telefonen, kan man se hur mycket tid man lägger på olika appar. Jag hade rekordet här vid ett tillfälle, då hade jag spenderat en vecka, 62 minuter, på Bank-id. Då kände jag också: det är 62 minuter jag inte får tillbaka av mitt liv.

Socialt umgänge. Och då säger hon att man ska spendera tid med familj, vänner etcetera. Men så har hon också en parentes, kommer ni ihåg den? Hon säger, en sån saying: "Många av de viktigaste sakerna i livet är gratis." Tid med relationer är gratis, som med familjen. Och då är hon: nja. Hur mycket pengar har vi lagt på relationer den senaste tiden? Och då tänkte jag på oss två. Hur mycket pengar har vi lagt på middagar, resor, träffar med andra, födelsedagar, afterworks? Ett barn kostar ju typ två miljoner att uppfostra till 18-årsdagen. Så även de grejerna hjälper ju pengar till, i mångt och mycket.

Oliver: Sammanhanget är ändå viktigt på något sätt. För att man ska kunna träffas.

Jan: Ja, exakt. Och då säger hon: med tanke på det här, att köpa sig tid låter enkelt, men det är det inte. En del av problemet beror på att det är en viktig skillnad mellan tid och pengar. Om du har ont om pengar den här veckan, antar du troligen att det kommer vara lika begränsat om några veckor eller månader. Tidsbrist däremot känns ofta tillfällig. Eftersom framtiden ser tom ut, är vi mindre benägna att använda våra pengar för att köpa oss tid. För kalendern är ju tom om ett halvår, i höst.

Kalendern som fylls

Jan: Men det lustiga med tisdagar och andra veckodagar är att de tenderar att fyllas ju närmare vi kommer. Vi tackar ofta ja till något långt i förväg, bara för att ångra oss när väl tiden är inne. Och det känner jag igen. Man tänker: det där kan vi säkert göra då. Och sen kommer man dit och bara: vad i helvete?

Jag har sagt det här till dig också, som tips. Ska man boka möte med folk, så ska man alltid boka mötet om två veckor, för att vår mentala hjärna klarar bara att tänka i två veckor. Det fick jag av Klas-Erik, det tipset. Bortom två veckor har folk ofta nästan alltid tom kalender.

Men så lurar man sig själv också: nej, men jag kan inte göra den här kursen. Och nu när vi gjorde Rika Tillsammans-programmet, så var många: nej, men jag kan inte göra den nu i vår, för det är jättemycket som händer. Men kör ni till hösten? Ja. Det är så roligt. Och bara: men du kommer inte gå den i höst, för att det kommer vara lika fullt.

Caroline: Nej, men jag tänker, sen var det väl den här, kommer ni ihåg den här simbassängs- swimmingpool-paradoxen?

Jan: Jag gör inte det.

Oliver: Nej, jag kommer inte heller ihåg den.

Swimmingpool-paradoxen

Jan: Okej, men då säger hon: många längtar, i alla fall i USA, efter en pool. Man vill ha en pool i trädgården, och man ser framför sig att man kommer ligga i poolen, man kommer njuta där, barnen kommer bada i poolen, det kommer vara fantastiskt. Och då säger hon: eftersom fantasin fokuserar på förgrunden, att äga en pool, poolparty, lata söndagar, suddar den ut bakgrundsdetaljerna, igenkloggade filter, klornivåer, långa pendlingar för att finansiera poolen.

Och då säger hon: ta och fundera, hur kommer en dag se ut den kommande månaden? Hur kommer det här köpet påverka? Kommer det påverka att du behöver åka till poolexperten och köpa olika klorintabletter, och sen ska du hålla pH-värdet i poolen rent? Och då var hon också: ja, men då kan man ju outsourca det här till någon. Ja, det finns absolut folk, poolkillar, som sköter det. Men då blir det att du inte använder poolen, utan plötsligt är det någon annan som tjänar pengar på att du hade din pool, så du behöver jobba mer för att finansiera den.

Caroline: Jag undrar om det är så svart och vitt. Njuter folk inte av sina pooler? Det gör de väl?

Jan: Ja, men jag tror det är så att många inte använder dem så mycket som man föreställer sig i fantasin. Och så blir det mer en belastning i förhållande till njutning. Och ser man när det är som mest populärt, det är ju på sommaren. Det är nu folk börjar googla: "Ah, pool, det hade varit fint." Det är nu racet börjar. Och sen kan man förmodligen använda den två månader om året, tre kanske. Vi använde ju inte vårt hemmaspa. Och det var jättemycket jobb med det.

Förgrunden och bakgrunden

Jan: Jag tänker också på, jag fick eller önskade mig en sån här sous vide-maskin. Jag hade en förgrund: jag ska laga sous vide, jag kommer göra lax i den och sånt. Men så blev det: ja, men då ska jag ta fram den, och sen ska jag fylla den med vatten, och jag ska ha ett...

Caroline: Lång framförhållning?

Jan: Ja, och jag var: nej, jag pallar inte.

Caroline: Ja.

Jan: Så då säger hon, avslutningsvis: att omvandla pengabeslut till tidsbeslut har en oväntad fördel, att tänka på tid snarare än pengar får människor att ägna sig åt aktiviteter som främjar välmående. Som att umgås eller frivilligarbete. Genom att konsekvent fråga dig hur det påverkar din tid, förskjuts ditt dominerande tankesätt, vilket leder dig mot vad som gör dig lyckligare.

Jag upplever att det här är något jag tycker att jag har blivit bättre på. Jag ser: okej, vad är bakgrunden? Och inte bara... Men jag gör ju det här misstaget hela tiden. Jag tänkte på vår husbils-story här nu i våras, då jag lyssnade på att husbilen är så fantastisk.

Caroline: Ja, men du köpte ju ingen.

Jan: Nej, jag ville bara hyra den. Så det är stor skillnad mellan att köpa och hyra och testa på.

Caroline: Men det var ändå så att vi skulle testa på. Det kan man väl få göra. Man måste prova på för att veta: är det här något för mig?

Jan: Ja, absolut. Men poängen var, jag var fortfarande i den här förgrunden. Vi kommer åka på roadtrip i sommar ner till Italien i vår husbil. Och sen när jag börjar titta i bakgrunden: vänta här nu. Okej, vad kostar det, hur kör man med det här på båt? Okej, vi kommer inte komma ner på tre dagar till Italien. Där finns miljözoner. Måste man boka in camping? Man får inte stå var som helst och fricampa, det får man bara typ göra i Sverige. Och så plötsligt var jag: nej, men det här var ju inget roligt. Bakgrundsproblemen tog över hela förgrunden. Och så var det till och med så att jag bara: nej, jag vill inte hyra den här husbilen.

Att ta betalt per timme minskar njutningen

Caroline: Bra.

Jan: Sen var det sista jag tänkte säga på det här, hon hade resonemanget "tid är pengar". Hon hade också ett experiment, kommer ni ihåg det? Man fick räkna på att ta betalt per timme innan, eller ta betalt för en pryl. Och sen skulle man lyssna på en låt. Och det var så att de som tog betalt per timme uppskattade låten mindre. För att de värderade tiden.

Och då sa hon: oavsett om man är lagerarbetare eller advokat och har betalt per timme, har man en preferens att ge upp tid för mer pengar. För man prioriterar mer pengar. Och sen, det här var helt sjukt. Hon säger: hur lång tid tar det att bli av med den här känslan? Som lagerarbetare eller advokat som tar betalt per timme. Det är ganska lång tid. Ni får gissa nu.

Oliver: Ett par dagar kanske.

Caroline: Det känns som det skulle kunna vara jättelång tid, hur snabbt man vänjer sig.

Jan: Man vänjer sig jättesnabbt, men hur lång tid tar det att avvänja sig vid den här känslan? En advokat som är van att fakturera, att avvänja sig vid att prioritera pengar framför tid.

Oliver: Jag tror det sitter i tre år. Det kan vara helt fel.

Caroline: Ja, jag tror också det är lång tid. Två år.

Jan: Två år. Det tar två år att trappa ner.

Caroline: Gateway drug.

Jan: Så då säger hon: i stället för att se tid som ett medel för att tjäna mer pengar, föreslår vi att man ser lyckligare tid, eller happy time, som ett mål i sig självt.

Caroline: Ja.

Egna reflektioner kring tid

Jan: Ja, det var mycket om tid. Tid. Det där köp tid. Har ni någon mer reflektion från eget?

Oliver: Inte direkt eget, nej. Egen reflektion. Jag är väl på min pappa lite. Han är på, hur han ska gå i förtidspension. Men jag är mer för att han skulle testa nu, som han tog upp där. Men jag kanske var tjänstledig, jag hade kunnat prova nu också. Min mamma har förstått, för hon bara: "Man kanske kan gå ner i arbetstid." Aldrig hört henne uttala en sån hädelse förut. Jag sa bara: "Hur vågar du? Ska du inte tjäna? Tänk så mycket pengar. Du går miste om pension." Men just att om man har möjligheten, varför inte testa? En kort period, om det är möjligt.

Caroline: Ja, precis.

Sportläget på Peugeoten

Jan: Så, innan vi hoppar in i den fjärde principen, har vi gjort en sån här tv-kocks-ombyte. För det har gått ett par dagar mellan att vi spelar in den första och den andra delen. Men jag tänkte att innan vi körde den, Caroline, kommer du ihåg att du tidigare i det här avsnittet sa att Teslan var så bra, för man kunde trycka på gasen och köra förbi? Så tänkte jag på dig i bilen häromdagen. Har du testat sportläget på bilen?

Caroline: Nej, det har jag inte gjort.

Jan: Den blir faktiskt roligare och snabbare i sportläget.

Caroline: Ja, jag vill göra det när jag är ensam i bilen. Lyssna på musik och bara så här.

Jan: Ja, precis. Vi kör den i eko-läge, eller något sånt. Så det är klart att det tar.

Caroline: Men blir den, hur mycket roligare?

Jan: Ja, tillräckligt för att man kan köra förbi andra bilar som inte är elbilar, inte är teslor eller mångmiljonkronorsbilar.

Caroline: Nej, man får bara titta vilka de är först.

Jan: Ja, precis. Caroline, för den som inte visste, är den som racear vid... Jag racear inte, utan det är bara när man har en elbil som har mycket under huven. Säger man det om elbilar? Då tycker jag det är mer trafiksäkert, man kommer snabbare förbi situationer, man kan komma snabbare ner i en lägre fart, och så vidare.

Caroline: Okej, ja.

Jan: Ja, det har inte med saken att göra.

Caroline: Nej, precis. Det har inte med det här poddavsnittet att göra.

Jan: Nej, och jag tänker att försäkringsbolag har nog en annan åsikt i frågan. Men skitsamma.

Princip fyra: betala nu, konsumera sen

Jan: Jag tänker att vi ska prata om princip nummer fyra. Betala nu, men konsumera sen. Alltså precis motsatsen till Klarna och alla de andra som är: köp nu, betala sen. Och rubriken här är egentligen att förväntan gör att vi njuter tre gånger. När vi ser fram emot det vi har köpt, när vi upplever det och när vi minns det.

Genom att separera köptillfället, alltså betalningstillfället som skapar smärta för typ alla, och njutningen, så upplever vi njutningen så mycket större. Fokuset förflyttas. Det är det här tidsmässiga avståndet man vill ha mellan dem. Och det gör att vi slipper konkurrensen mellan upplevelsen av upplevelse och kostnad. Och då njuter vi mer.

Samtidigt är det också så att många pratar om förväntan. Att förväntan är en stor faktor till lycka. Jag tänker faktiskt att vi skrev, jag skrev det där i boken "När gör ditt barn riktigt" med Charlie. Där vi också skrev att jag kommer ihåg att det kändes, när man var med Freja när hon var liten på Lekia, så var det alltid: jag vill ha den, jag vill ha den. Och så var man: värsta tråkigt, nej, nej. Och jag till och med ljög för henne och sa: vi har inte råd. Bullshit.

Förväntan laddar upplevelsen med energi

Jan: Men då var ju barnpsykologens tips: säg "jag vill jättegärna att du också ska få det här, vi kommer tillbaka om tre dagar, då kan vi köpa det". Och så kunde man, ett, se om det fortfarande fanns kvar top of mind om tre dagar, och då hade man tre dagar av att se fram emot det och ladda det här med energi.

Jag tror också, var det inte i boken, så tror jag att de hade exemplet med "teacher Barbie". Kommer ni ihåg det?

Caroline: Ja, jag har ett svagt minne av det. Men säg det.

Jan: Jo, hon berättade att när hon var liten och växte upp, så skulle hon få en ny docka, en Barbie-docka som var lärar-Barbie. Och då satt hon i två veckor och lekte med de andra Barbie-dockorna och sa: du vet, snart kommer lärar-Barbie, ni kommer få gå i skolan och ni kommer få lära er massa saker. Och sen kom teacher Barbie, och så var det roligt i tio minuter, och sen åkte teacher Barbie i docklådan med alla de andra. Så hela njutningen var ju egentligen i förväg.

Och sen, nu bara pratar jag på, så ni får hoppa in. Men jag tänker, kommer ni ihåg att för många, många år sedan pratade vi om det här i balansekonomi också? Till exempel, vi ser fram emot julen, och nyår ser man fram emot vid november.

Caroline: Ja, det finns många som gör det.

Jan: Eller hur? Och vi upplever det som starkare än när vi är i januari och tittar tillbaka på det.

Tripadvisor som förväntansbolag

Caroline: Och där är väl också det exemplet med Tripadvisor.

Jan: Ja, berätta.

Caroline: Ja, men jag tyckte det var väldigt fascinerande att de ser som mest trafik, tror jag det var, efter bokningarna. Att då går man in och drömmer sig bort, när man har en jobbig dag på jobbet och så vidare. Så går man in och kollar. Snart, snart.

Oliver: Det hade de kunnat profitera mer på, kanske. Alla slags reseföretag som hjälper människor att boka resor hade kunnat profitera mer på det.

Caroline: Ja, precis. De ser också att vi ser dem som ett förväntansbolag.

Jan: Men det intressanta, det som var min referens till balansekonomi, där sa vi: vad påverkar vårt mående mest? Vad är det som påverkar hur jag mår idag? Och vad skulle ni svara på den frågan? Oliver, du som kanske inte har haft frågan innan. Vad påverkar hur man mår idag?

Oliver: Idag?

Jan: Ja, här och nu.

Oliver: Ja, det är väl vad man har kortsiktigt framför sig, vad man ska göra för dagen, och hur man mår fysiskt, tänker jag. Om man har sovit och sånt.

Jan: Det vanligaste svaret är ju: hur det har varit historiskt. Medan hjärnan funkar väldigt mycket, precis som du säger, i: vad är det som ligger framför oss? Vi brukar ibland säga: ladda framtiden, plocka energi från framtiden. Och det är jättemånga som säger: vadå plocka energi från framtiden?

Att plocka energi från framtiden

Jan: Jo, men hur känns det för de flesta på fredag lunch? Eller hur?

Oliver: På jobbdag?

Jan: Precis, en jobbdag, fredag lunch, det börjar kännas ganska bra för de flesta. Helgen i antågande.

Oliver: Kanske tidigt avslut.

Jan: Tidigt avslut. Och det är jättespännande, men hur kan du må bra för att helgen ännu inte har hänt? Eller hur? På samma sätt, hur mår många fredag kväll, eller sista veckan på semestern? Det är folk som kan bli helt deprimerade sista dagarna på semestern. Varför det? Jo, för att framför ligger jobbet. Men jobbet har ju ännu inte hänt. Så det där är något som jag tänker att man borde kunna använda mycket mer medvetet.

Oliver: Med sina pengar?

Jan: Nej, drivet!

Oliver: Med bland annat, tänkte jag. Jag vill komma in på en sak som jag tycker är kul och ser fram emot. Och det är typ kultur. Då kan man köpa biljetter till någonting, eller planera sina besök. Och då ser jag fram emot det.

Jan: Ja.

Oliver: För jag tänkte, Happy Money handlade ju om hur man kan använda sina pengar, bland annat, för att skapa förväntning.

Att bli berövad planeringen

Jan: Vad skulle du säga då?

Oliver: Jag har träffat en som heter Anders Stenkrona, som också, jag vet inte om man kan säga, ish, sparekonom på Nordea, som läst mycket om beteendeekonomi. Han drog ett exempel för mig, att man satt och träffade fyra kompisar en kväll. Och man har det trevligt och käkar lite middag. Och sen säger de här fyra: du Oliver, vi har planerat en resa nu i flera månader. Vi ska till Mallorca nästa månad. Då blir man: wow, shit, vad kul. Men sen börjar de berätta att de har träffats flera gånger inför det här, planerat, käkat middagar, spelat boule, hittat på massa saker kring planeringen inför resan. Och det är som att man har blivit...

Caroline: Det låter högst medvetet.

Oliver: Ja, men man blir ju berövad på att jag inte har fått vara med på all planering. Det är så många sådana här samtida uttag som jag inte fått vara del av. Det händer ju så mycket.

Jan: Vi pratade ju också tidigare kring det här att oväntade saker uppstår när man väl ger sig in på ett äventyr. Bara att planera en resa är ju ett äventyr i sig.

Oliver: Bara att man träffas en kväll. Vad händer där? Vad sägs där? Så det exemplet gjorde det tydligt för mig. För jag tänkte att om de dessutom hade sagt: "Men du får följa med, men vi åker imorgon."

Jan: Exakt!

Oliver: Så hade man känt sig: fan, vad sugigt att jag inte har fått vara med på alla de där andra grejerna.

Jan: Exakt, det var nog så det var egentligen. Jag sa ju det, men det är ju ännu bättre med en dag. Det var nog det Anders sa.

Oliver: Ja, att man har varit med.

Medeltidens sagor om "få nu, betala sen"

Caroline: Jag tänkte bara på en annan sak, som har att göra med motsatsen, när man får nu och betalar sen. Har ni tänkt på att redan på medeltiden hade man koll på att det är en dålig idé?

Jan: Jo, precis.

Caroline: Det finns ju sagor där det typ är så, ja, det var någon prinsessa som fick någon tjänst av något väsen. Men väsendet ville ha hennes första barn. Så det är också ett sånt "få nu, betala sen", och då visste man att det är en dålig idé. Det var därför man hade de här sedelärande sagorna. Har ni tänkt på det? Läs för få, eller?

Oliver: Jag minns inte.

Caroline: Det finns ju mycket sådant klokt. Det är en annan diskussion, men i många sådana sagor, man hade ju inte så många som skrev eller kunde skriva, så det har verkligen förfinats, det man velat ge bort, poängerna. Det har varit en brutal gallring i vad som inte har kommit med.

Jan: Men sen frågar hon: "Why does yet-to-be-consumed sangria taste so sweet?" Alltså, varför smakar den här sangrian som man ännu inte har smakat på så fantastiskt? Och då säger hon: för att det har inte hänt än. Och det här tyckte jag var, det här har jag inte ens översatt till svenska: "everything looks perfect from far away." Att man tänker att den är perfekt, den är lagom temperatur, det är precis de frukterna jag gillar i den. Man ser framför sig, man sitter där vid poolen och får det här.

Osäkerheten håller fokus mot framtiden

Jan: Och det är ju det som gör också, då skriver hon: den framtida osäkerheten gör inte bara att vi kan se framtiden i ett mer positivt ljus, den håller också vårt fokus riktat mot den. Och det tyckte jag också, vi har ju haft uppe det här innan, att man ser: åh, jag ska ha ett hus ute i skogen, inte i närheten av någon, så jag kan vara där helt själv, och det ska vara vid en sjö. Och då tänker man inte på risken att elledningen inte kommer att funka, på vintern kommer du inte komma dit, på sommaren är där mygg, och så ska det skötas, och det är långt till närmsta Ica-affär. Eller som vi hade uppe där, poolen som ska skötas.

Caroline: Men har du någonting, Jan, där du använder det här med att kunna se fram emot? Är det resor kanske, eller vad kan det vara? Det kanske inte nödvändigtvis är resor?

Jan: Ja, men resor är det väl. Men nej, jag tycker det här har gjort mitt liv fattigare på senare tid, att jag ser inte så mycket fram emot det. Jag minns att jag jobbade typ i åttan eller nian, jag jobbade hela sommaren för att få köpa lite dataprylar. Och nu, vi skrattade åt det på kontoret häromdagen, att min ena skärm började flimra, och jag pallade inte, den var sönder, så jag beställde en ny. Sen kom den typ två dagar efter, och sen har den legat opackad på kontoret nu i en vecka.

Caroline: Den andra tog sig.

Jan: Den skärpte sig. Så det här är liksom ingen sån... Så jag kan ibland tänka...

Caroline: Du har inte så mycket att se fram emot prylmässigt, för du kan köpa dem. Det är det du menar?

När leveransen kommer dagen efter

Jan: Ja, för att jag skrapar inte den där tiden mellan beslut, inte ens mellan idé, beslut och leverans. För nu är leveransen också så snabb, har du Prime, så kommer det dagen efter. Det är sjukt så mycket, men det finns ingen förväntansbild ens, du vet, att man har beställt: "Åååh, nu kommer det snart, imorgon kommer det." Så där försätter jag mig i en ganska dålig grej. Så jag vet inte var jag använder det här.

Jo, jag använder det faktiskt så att jag betalar i förskott. Jag ogillar Klarna. Så jag betalar direkt. Jag minns, vi var på skidresor, så var allt betalt förutom, jag vet inte, jag hade glömt boka skidor. Så jag bokade skidor typ två dagar innan vi åkte upp. Och sen kom fakturan två veckor efter att vi hade varit där. Då var det sugigt att betala 12 000 kr.

Caroline: Ja, för de hade redan varit med om det roliga.

Jan: Då var det faktiskt sugigt att betala den här Skistar-fakturan. Så ja, jag försöker betala i förväg.

Oliver: Jag gillar också, eller nu har jag haft lite lopp i förväg. Man bokar så lång tid innan, när man ska springa, så när jag kommer dit känns det som att det är gratis.

Jan: Oj oj oj.

Caroline: Jag vet att jag gick på musikal i februari. Typ Peter Jöback, och jag kommer inte ihåg, Les Misérables. Det blev bokat typ ett år i förväg. Så jag kände att det var så gratis. Det var skitdyrt, dock, vet jag. Men jag kände, när jag var där, jag bara: oj oj oj. När det kom, att det var ju Oliver för liksom ett år sedan som betalade för det.

Jan: Så det är ju kultur och upplevelser och annat. Det är fint.

Caroline: Ja, men exakt.

Bjud på pizzan dagen efter

Jan: Bra, jag ska bara säga min anteckning, om vi hade någonting mer. Hon var inne på: ska du flytta och ha hjälp av dina kompisar att flytta, så bjud kompisarna på en pizza och en öl dagen efter i stället för dagen innan.

Caroline: Bra idé.

Jan: Men vissa tar det ju samma dag.

Caroline: Ja, precis.

Jan: Hur som helst. Så, mest bang for the buck. Hur får jag mest lycka för pengarna med den här principen? Ett: när väntan ger möjlighet att leta efter lockande detaljer som förstärker de positiva förväntningarna inför upplevelsen, och skapar glädje under tiden. Vi var inne på det. Tripadvisor.

Vet du vad Birchbox är? Hon pratar sjukt mycket om Birchbox.

Oliver: Nej, jag vet inte vad det är för något.

Jan: Det är något företag som man ser har gjort det här skitsmart. Varje månad får du en låda med produkter, typ skönhetsprodukter.

Oliver: Okej, det finns Glossybox i Sverige.

Jan: Ja, och du vet aldrig vad det är i förväg. Och de gör sjukt mycket för att alla ska få det samtidigt, för att det ska bli en hype kring det. Och det värsta som finns är om någon får det lite tidigare och lägger ut det på YouTube före alla andra. Vilken dödssynd. Och då är det också så att de har valt att inte ta betalt per månad. För då kopplar du kostnaden med lådan du får, medan om du betalar allt i januari så får du presenter varje månad under hela året. Sjukt smart.

Caroline: Någon som hoppades de fick en fredagskaka. Det kanske var grundaren som tänkte ut det.

Jan: Ja, precis. Hoppas han, eller hon, fick en fredagskaka.

Förlänga njutningen bortom kortvariga upplevelser

Jan: "När själva förväntan får dig att dregla av längtan, vilket ökar njutningen när konsumtionen väl sker." Däremot rekommenderar hon inte att skjuta upp neutrala nödvändigheter, som oljebyten, eller oönskade utgifter, som rotfyllning. Det framkallar en mer olustig form av dregel, skriver hon.

"När själva konsumtionsupplevelsen är ganska kortvarig", och då har de ett exempel med rymdresa, "ger det en värdefull möjlighet att förlänga njutningen bortom själva upplevelsen." Det hänger jag inte med på.

Caroline: Ja, men det är väl om man ska åka rymdresa, så får man det bokat ett år i förväg kanske. Så då är det väl att man pratar med familjen inför. Att förlänga, du får väl en minut i rymden, men du kan förlänga det till ett år av glädje.

Jan: Ja, precis. Att vi får mest, att det ska vara det här hellre än en tredagarskonsert. En sån här popup-grej, där man bara: wow, shit, vad hände? Det är väl det hon säger.

Oliver: Ja, men också det tror jag, tiden, att du har en stor tidsdiff. Just rymdresor är ju inte långvariga. Så det är väl mycket det, att man bokar det långt inför, man kan se fram emot det så länge. Jag vet inte, vad var de, en minut, elva sekunder eller något sånt, senast med Origin.

Inkomst, skulder och ekonomisk stress

Jan: Men sen säger hon, även om relationen mellan inkomst och lycka är fairly weak, som hon säger, så är det ett jättestarkt förhållande mellan en individs upplevelse av lycka och om de har svårt att betala sina skulder eller sina räkningar. Så du får inte så mycket positivt i kopplingen, men du har en jättestark koppling: kan du inte betala dina räkningar, så har det väldigt dålig påverkan på din upplevelse och ditt välbefinnande. Det blir den här ekonomiska stressen.

Caroline: Ja, vi pratade innan, all inclusive, jättebra. Varför har det blivit så? För att folk upplever att det är gratis, drinkarna är ju gratis. Ta så mycket du kan. Man tänker inte på att man har betalat.

Jan: Och sen säger hon också: när betalningen ligger långt tillbaka i tiden, känns kostnaden för biljetten inte som en påtaglig förlust. Precis det du var inne på. Det som köps och betalas för länge sedan upplevs som gratis, vilket frigör människor att använda sin tid på ett gladare sätt. I stället för att sitta och hålla sig för magen i tekoppskarusellen.

Men så kommer också invändningen. Hon säger: jo, men det är kostsamt ur ett ränta på ränta-perspektiv, att betala resan ett år i förväg, för du skulle kunna ha pengarna och få tre procents avkastning på ett bankkonto. Och då säger hon, när hon hade någon som sa det till henne: ja, men det kanske är dags att fundera på hur man kan använda sina pengar. Inte bara för att få mer pengar, utan för att få mer lycka.

Det är två helt olika saker. Behöver man välja, så kan man försöka göra både och. Men de där påtagliga upplevelserna av när man har betalat i förskott och känner att det var typ gratis, dem tror jag vi alla har.

Jan: Bra. Ska vi ta sista, eller någonting mer? Hade ni något kring den här?

Oliver: Bra.

Princip fem: lägg pengarna på andra

Jan: Ska du läsa, Caroline?

Caroline: Princip nummer fem. Lägg pengarna på andra. Gör gott för andra. Att göra gott för andra gör oss själva lyckligare. Det ger glädje och mening att ge till andra, då det stärker vår känsla av samhörighet.

Jan: Ja. Det tror jag många upplever. Det är roligare att ge än att få.

Oliver: Ja. Det finns nog många som gillar att ge presenter och så.

Jan: Vi har ju en i vår omedelbara närhet.

Caroline: Ja, som har det som primära kärleksspråk.

Jan: Men då säger hon: det kan vara bra att ge bort upplevelser, det kan vara att ge bort små gåvor i vardagen, eller att ge tillbaka till lokalsamhället. Det behöver inte vara. Vi hade en i communityn som finansierar en kulturfriskola, och gör det dessutom typ anonymt.

På samma sätt kan man överraska någon utan anledning. Det oväntade ger större lycka än det förväntade, för både den som ger och den som tar emot. Och sen var det också att några tumregler kring det där var att givandet behöver vara självvalt, och att hur man ger är också viktigt. Hon tar något exempel, att i USA finns någon välgörenhet där man kan finansiera olika skolklasser. Och ju mer specifikt det blev, desto större upplevelse av lycka var det.

Den emotionella länken i givandet

Jan: Jag har tänkt jättemycket på det här, för jag har pratat med några välgörenhetsorganisationer. För jag tycker att det här är viktigt. Och där brukar jag ta exempel med JVM, eller Jonas von Martin, som åker ner till Ukraina och levererar bilar och utrustning själv. Och där, ger man honom pengar, beroende på summa, men om man köper ett sånt här Ukraina-paket för typ 10 000–15 000 kr, då får du ett diplom påskrivet av den svenska ambassadören. Du får se, varje gång han har varit ner i Ukraina, så är det 80 bilder på Facebook, han har en lång reseberättelse, han har bilder med alla de här ukrainska militärerna som står med, okej, du finansierar en Ecoflow-batteriladdare, här är lådan med Ecoflow och den ukrainska soldaten som står med den. Den kom fram, och då känner man att det skapar den här emotionella länken.

Versus, helt ärligt, lite ogillar jag de här stora organisationerna, där jag känner att jag skänker pengar till ett stort svart hål.

Caroline: Ja, men de har inte varit duktiga på att berätta vart pengarna tar vägen. Och det började man väl göra när crowdfunding kom. För då crowdfundar man från alla möjliga människor, kanske på Facebook eller någon annan sajt, till ett projekt. Och sen behövde man visa hur det går och vart projektet tar vägen. För folk behöver få tillbaka något. Jag tror inte man fattade det förrän crowdfundingen kom.

Jan: Ja, och sen fattar jag att det också kan vara så att de stora organisationerna behöver skänka till osexiga grejer också. Men jag upplever inte det emotionella engagemanget på samma sätt. Så det var någonting jag tänkte på.

Att ge gör en fysiskt friskare

Jan: Sen skriver hon också, the benefits of investing in others, alltså att fördelarna med att lägga pengar på andra, det blir inte bara att du blir gladare eller får mer välbefinnande, det kan faktiskt göra en fysiskt friskare och få en att känna sig rikare. Så det var lite som det där att har du inte tid, men ge bort fem eller tio minuter, det kommer skapa att du känner att du har mer tid. På samma sätt här. Skänker du pengar, så kommer du känna att du har mer pengar.

Caroline: Jag kommer att tänka på något när jag läste amerikanska Elle för flera år sedan. Då köpte jag dem varje månad, för det var en grej som var rolig. Och då var det den här frågespalten, där någon kvinna svarade väldigt roligt på folks frågor. Då var det någon kvinna som skrev in: "Jag är sån som ger folk manikyr. Och det känns som att de inte ens tittar på mig när jag ger manikyren, och jag försöker göra det till en bra upplevelse. Men det är som att det är skitsamma. Jag får inte så mycket dricks heller. Vad ska jag göra för att känna att jag gör ett meningsfullt jobb?" Då tyckte hon som svarade: vet du vad du ska göra? Du ska ta dig till ett äldreboende och ge de äldre manikyr gratis. Så ska du få uppskattning. Och jag kommer ihåg det, för jag tänkte: shit, vilken, att bara ge bort det gratis till människor som aldrig kanske får någonting sånt.

Vi gör tvärtom mot vad som gör oss lyckliga

Jan: Jag jonglerar fortfarande med det i mitt huvud. Och jag tror att det är som hon skriver också: precis som vi alla fattar att vi borde träna mer och bättre, så kan man ändå hamna i, och i mitt fall, käka glass och kolla på TV. Eller som vår tonåring säger. Pappa, vad var det hon sa, när jag inte slutade? Vi skulle gå till gymmet och jag prokrastinerade.

Caroline: Ja, du sa till och med till mig att jag skulle gå till gymmet med Freja: "Nej, jag har precis duschat, så det kan jag inte." Och så tänkte jag, undrar hur det här ska gå.

Jan: Freja blev jättearg. "Pappa, sluta balla ur!" Så trots att jag vet det, och dessutom har ett för mig ambitiöst hälsoprojekt, så gör jag inte det jag ska.

Och hon sa så här: alla säger att de fattar att de borde spendera pengar på andra, och att de borde ge bort det där gratis. Men vi gör ju inte det. Vi gör tvärtom. De flesta i undersökningar, när hon frågar, hon säger: "But when we ask people to consider spending money today, most of them predict that they will be happier if they spend that money on themselves rather than others." Så vi är lite dumma i huvudet i det där, eller har otur när vi tänker.

Och det är naturligt. Så det är inget klageri, utan bara att vara medveten om att vår predisposition inte är att vi ska vara lyckliga. Vi gör sådana här över... om jag lägger pengarna på mig själv, så blir det bäst. Om jag inte lägger den här tiden på välgörenhet, då blir det bättre. Men effekterna är de facto precis motsatsen.

Stenåldersperspektivet på att ge

Caroline: Ja, men det är intressant ur ett sånt stenåldersperspektiv. Man måste alltid sätta saker i stenåldersperspektivet.

Jan: Alltid bättre.

Caroline: Ja, men om man la tid och energi på dem man levde med, så fick man nog rätt mycket tillbaka också, kan man tänka sig i ett stenålderssamhälle. Men idag är det ju inte säkert att man får det. Det kan ju bara hamna, du vet, det kan vara något som bara slukar upp ens efforts. Så man vet ju inte att det kommer landa fint. Förutom kanske om man gör välgörenhet.

Oliver: Nej, men i långa loppet tror jag man belönas.

Caroline: Ja, jag tror också att man själv får en skön känsla.

Jan: Hade inte ni ett projekt i balansekonomi vid något tillfälle, att ni lade typ tjugor i möbler på Ikea, eller något sånt? Och sen när folk öppnade för att titta, ja, då låg det en tjuga där, och så kunde man ta den, fast man visste inte vem som hade lagt den. Man bara fick den. Jag vet inte, något sånt.

Caroline: Det var egentligen en Landmark-övning, att man ska träna sig på att ge utan att förvänta sig något tillbaka. För att ge det rena givandet. Att man till exempel är på Espresso House och betalar för den som kommer efter, utan att den vet att det är så. Så att man inte har en förväntning kring det, att man ska få en motprestation.

Jan: Ja, och vad gör det med en då?

Att ge anonymt utmanar egot

Caroline: Jag tyckte det var jättejobbigt.

Jan: Men vadå? Att du inte... berätta.

Caroline: Nej, men det är signifikant, för man är så tränad i att om jag gör någonting, så ska jag få någonting för det. Eller folk ska veta att det var jag.

Jan: Ja.

Caroline: Liksom.

Jan: Men om du inte... men vad, alltså okej. Men Caroline, jag tycker så här...

Caroline: Ja, men det är jättespännande.

Jan: Jag tänker att du får gärna testa, så kan vi ta en uppföljning.

Caroline: Ja, men absolut, jag ska göra det. Jag säger inte att jag kommer hamna på ett bättre ställe än du. Men för mig handlar det väldigt mycket om egot. Att egot inte ska behöva få sin tillfredsställelse kring att jag gjorde det här, utan att det är anonymt.

Jan: Det sista jag tänker kring den här principen är att, nu pratar vi välgörenhet, eftersom det är ganska stort, det är amerikanskt inspirerat. Jag tänker att i Sverige handlar det om föreningsengagemang. Man ställer upp som tränare för barnens fotbollslag, man engagerar sig i någon lokalförening. I Sverige har vi kanske inte så mycket välgörenhet, men vi har ett ganska unikt föreningsliv, skulle jag säga. Så att vi också håller perspektivet rätt i det här. Det handlar om ett engagemang i någonting, och jag upplever att det ger mycket tillbaka.

Föreningsengagemang och att sluta i tid

Oliver: Ja, men det kan jag också tycka. Jag har väl hjälpt till mycket också, mest i min handbollsklubb. Jag har varit mycket domare, även fast man får lite betalt så är det väl inte därför man gör det. Och suttit med i styrelsen också. Man får väl inte alltid uppskattning, men ibland får man lite tjänst. Jag har varit med och möjliggjort det här. Det har varit möjligt att alla kan springa rundor och hålla på.

Jan: Och sen brukar väl det här rådet också vara: sluta innan du blir bitter. För ofta blir det ju så att, ja, men det är ett annat avsnitt. Men det är också ett bra råd som jag fick. Sluta när man är på topp, innan det vänder.

Oliver: Att man satt i styrelsen. Man hade inte behövt göra de sista åren.

Att runda av: är detta glada pengar?

Jan: Bra. Men jag tänker, för att runda av. Vi arbetar ju ofta hårt för våra pengar, och vi tar hjälp när vi ska spara och investera. Men när vi ska använda våra pengar, så blir det ofta att vi går på vår känsla. Och forskningen är ju ganska tydlig med att vi tar inte de flesta beslut rationellt eller medvetet, utan vi gör det känslomässigt. Och våra känslor lurar oss tyvärr många gånger till att ta fel beslut.

Så det hon ville skicka med var: nästa gång man ska använda sina pengar, prova den här frågan, this happy money. Är det här glada pengar? Eller, som jag gillar: hur får jag emotionell avkastning på mina pengar? Hur får jag effekt för varje spenderad krona? Eller, jag som är optimerare, jag gillar: hur maxar jag känslan från pengar? Men jag vet att just det här ordet, maxa, avtänder ganska många där ute. Så: använder jag pengarna så att de ger mig mest lycka? Att ha det som ett perspektiv.

Oliver: Det är väl också att ha ett lite avslappnat förhållande till det.

Jan: Jag tror det är att folk ogillar att man ska maxa pengakänslan.

Oliver: Det är väl för att man någonstans också behöver kliva tillbaka och slappna av i upplevelsen.

Jan: Exakt.

Stacka principerna för bäst effekt

Jan: Och sen var hon inne på en grej som jag inte har tänkt på, men som är obvious. Det är det här att man får mest effekt om man stackar de här principerna. Och jag har ju tänkt på... Jo, men som, vi har pratat om det här i andra avsnitt, till exempel värderingar. Jag gillar till exempel att göra saker tillsammans med andra. Jag gillar att göra saker. Jag gillar också när det blir någon story.

Caroline: Vadå göra saker? Vi utgår från att du gör saker.

Jan: Nej, men till exempel åka skidor. Jag gillar att uppleva, jag gillar att åka skidor, jag gillar att göra det tillsammans med andra. Så för mig får jag mer lycka för pengarna när vi åker skidor tillsammans med andra. Och jag dessutom kan kombinera det med ett intresse som jag har, till exempel det kreativa. Så jag hade med mig min systemkamera med ett stort, tungt objektiv. Och sen tog jag bilder på skidresan som blev jättebra. Och då fick jag liksom...

Caroline: Ja, men då betyder det ju också att du har haft koll på att det är det du gillar. Och så har du hjälpt dig själv att stacka det i den här upplevelsen.

Jan: Ja.

Caroline: Det kan ju vara så att man har andra värderingar. Man måste lära känna sig själv, helt enkelt.

Synergi i stället för fem separata grejer

Jan: Och min poäng är att många gånger kan man tänka: ja, men jag gillar att göra saker tillsammans, jag gillar upplevelser, jag gillar foto, jag gillar att resa, jag gillar god mat. Och så tänker man att det där är sex olika grejer. Så tänker man: okej, men då äter vi mat vid ett tillfälle, sen träffar vi kompisar vid ett annat tillfälle, sen åker vi skidor där borta. Medan jag gillar, väldigt visuellt, i stället för att ha liksom fem till elva öar på det här bordet, så gillar jag att gruppera dem. Och så: okej, hur kan jag kryssa av så många som möjligt samtidigt?

Caroline: Ja, men det tror jag folk absolut tänker, att de ska kryssa av.

Jan: Jag upplever inte att de flesta tänker synergi.

Caroline: Men det är nog de som har specifika intressen, som kanske säger: okej, jag gillar fågelskådning, och jag gillar vin, hur kan jag kombinera det? Ja, det går att göra om man tar en vandring i vindistriktet där på jordklotet, för där finns det sådana fåglar. Bam!

Jan: Ja, men jag tror inte de flesta tänker så, faktiskt. Jag upplever mig ganska ensam i det här synergitänkandet. Jag stör mig varje gång när vi har möten och så ska vi göra någon engångsaktivitet. Och så är jag: det är ingen synergi i den här engångsaktiviteten. Så till slut blir jag: okej, men om jag ska ha möte, då kan jag åtminstone vara ute och gå samtidigt.

Caroline: Ja, men då kanske du behöver lära människor att man kan göra så.

Att paketera content med synergi

Jan: Eller, nu, jag har förberett det här avsnittet, men jag förberedde det i form av en Instagram-karusell. Så direkt är det: okej, när vi är klara med det här, så har vi Instagram-karusellen, vi har video, vi har en podd av det, vi kommer lägga ut det på nätet. Så jag får synergi.

Caroline: Men optimeraren hjälper dig också att vara effektiv i ditt arbete, och på fritiden när du vill uppleva saker.

Jan: Ja, precis. För mig är synergi en jätteviktig värdering. Jag älskar när jag vet att det händer flera saker samtidigt.

Caroline: Som tickar av dina värderingar.

Jan: Vad tänker du, Oliver?

Oliver: Jag tror, lite som du är inne på, Jan, att allt det här handlar om en medvetenhet. Så jag tror ändå att många av oss kan bli bättre på att kanske kombinera flera värderingar och stacka. Även sådant som till synes inte går att kombinera.

Caroline: Ja, men så länge det inte är det som tar över fokuset från det du också sa, Caroline. Att njuta och att, ja, så länge inte optimeringen tar över och blir huvudfokuset.

Jan: Fast man njuter ju när man optimerar.

Oliver: Ja, du gör det.

Caroline: Ja, du gör det. Men jag kan inte... ja, om man planerar mycket kan man få upp det, men ibland känns det som det blir lite too much. Känner jag personligen, om jag skulle försöka stacka allting.

Stacka tre av fem, inte allt

Jan: Men man behöver inte stacka allt, utan kanske tre av fem.

Caroline: För jag stackar ju också när jag går på kultur med Lotta, till exempel. Då ska vi ha tid innan, så vi kan prata om upplevelsen, för vi gillar att prata om saker. Vi måste också ha någonting under pausen, för vi vill äta något gott. Och sen vill man ha tid efteråt, så man hinner prata också. Det är ju att stacka kanske tre grejer samtidigt för oss.

Jan: Men den är ju paketerad på något vis redan. Jag upplevde inte att det var så mycket stackande.

Caroline: Ja, jag tycker absolut att det är kulturen och pratet.

Jan: Ja, men kulturen och pratet, absolut.

Caroline: Nej, jag förstår att det kanske inte är att optimera någonting på det sättet som du gör. Men det är typ, det kommer ett paket åt oss.

Jan: Kulturmänniskor brukar gilla att göra så.

Caroline: Ja, jag vet. Och då är det redan klart för en.

Jan: Men vet du hur mycket konflikter vi har haft? Vi är ute, och sen är det: ja, men vi har de och de paketen. Men då kan vi orka, nu är vi här, då kan vi också göra det här.

Caroline: Ja, ja.

Jan: Jag tänker bara att man måste kommunicera: kan vi optimera den här rundan nu?

Caroline: För jag tänker, om andra är som Jan, och andra är som jag, och gift med någon som Jan. Då vill man ju, man har kanske annat som ska hända efter den här rundan, så man har inte tid egentligen för de här tre extra ärendena som du vill optimera in. Så man måste kommunicera väl, om man ska optimera tillsammans med någon som inte brukar hålla på med det.

Häng kvar i frågan lite längre

Jan: Så min poäng är egentligen det som det alltid är: häng kvar i frågan lite längre. För det är så lätt att säga: nej, men jag har inte tid att träffa mina kompisar, till exempel. Eller jag har inte tid att träna. Eller: nej, men träffa dina kompisar på gymmet, då har du slagit ihop två grejer. Och det är många som gör så också.

Caroline: Ja, exakt.

Jan: Eller: okej, men jag har inte tid att resa, jag har inte tid att träna och träffa mina kompisar. Ja, men ta med dina kompisar och åk på en träningsresa. Då har du stackat tre grejer. Det är inte den initiala tanken som kommer lösa det. Och det är därför jag gillar det här att hänga kvar i frågan.

Caroline: Ja, men skriv ut den här frågan: hur kan jag kombinera de här? Och sen har du den på kylskåpet i en vecka. Och det är okej att man inte behöver ha svar på en vecka.

Jan: Nej, men det är sant, man behöver inte veta det direkt. Utan, det initiala svaret kommer alltid vara: det går inte. Och jag tror att många nöjer sig där. Men för mig är det så att, det har vi pratat ganska mycket om, ibland kommer det ett inspel, och då tänker jag direkt från sidan. Till exempel någon som vill göra ett samarbete, det har vi liggande just nu. Och jag är: det känns inte helt rätt just nu. Och då tänker jag: då är det en pusselbit. Jag vet inte var den här pusselbiten ska in i pusslet just nu, men om jag bara går och samlar på mig tillräckligt många pusselbitar, så kommer det, oftast för mig är det att jag står i duschen, och då kommer den där tanken: just det, så här hänger det ihop. Men det kommer aldrig när jag får pusselbiten, eller önskningen, eller möjligheten.

Det är som jag säger: möjligheter kommer alltid med kass tajming.

Caroline: Ja.

Stacka principerna för bäst effekt med pengarna

Jan: Sen skriver hon, stacka principerna för bäst effekt. Det är ju, fler principer du kan kryssa av med ett köp, alltså med användningen av dina pengar, desto bättre. Och då säger hon också: de största utgiftsposterna i en ekonomi, alltså bil och boende, ger inte särskilt mycket lycka för pengarna. Och då hamnar många i frågan: men ska jag sälja huset och donera pengarna? Nej, det är ju inte det som är poängen, utan poängen är snarare: kan jag prioritera om några hundralappar? Finns det några, som vi brukar vara inne på, om man tittar på sin ekonomi, var ska jag höja utgifterna, var ska jag minska dem? Vad skulle göra mitt liv rikare om jag tog bort? Versus, så det handlar om omprioriteringen i det här, tänker jag.

Caroline: Bra.

Jan: Och så säger hon också, de har ett sånt här förslag, det här är bonus, kan man säga. Ett sätt man kan tänka på det är att många i communityn följer upp sina inkomster och utgifter, utifrån pengaperspektivet. Men då var hon: följ upp dina utgifter en månad utifrån principerna, till exempel, eller utifrån hur mycket lycka du fick av det här. I våra verk kallar vi det för energi, eller aktivt/passivt, hur aktivt eller passivt spenderade du de här pengarna. Och då säger hon att de flesta som gör den här övningen upptäcker att där man lägger minst, det är pengar på andra. Det vill säga det som är, som hon säger, an excellent source of happiness, det lägger man minst pengar på.

Caroline: Ja, det är synd. Jag känner mig skyldig till det.

Att lägga minst på det som ger mest

Jan: Ja, men säg någonting mer om det då.

Caroline: Nej, men jag bara... Jag tror bara att jag tänker: oh, den här skulle kanske Jan gilla. Så är jag osäker på om det skulle tas emot på det sättet som jag vill.

Jan: Ja, prova.

Caroline: Ja, får göra det.

Jan: Nej, men jag tror precis så. Ha koll på pengarna under en vecka i stället för klassisk bokföring. Prova hur du spenderar dem. Och sen säger hon också: "Changing the way you spend money is far from the only way to increase happiness." Of course. "But our principles show that money can do a much better job buying your happiness if you spend it right." Som att vissa köp ger större bang for the buck än andra. Så jag upplever att det här är ett verktyg i verktygslådan.

Och sen, också för att hantera det. För vissa ger ju sparandet en tillfredsställelse, att logga in på kontot och se vad det är. Men hon säger, för den stora majoriteten är det ganska abstrakt. Och då säger hon, "abstract saving", eller, "merely resolving to save more money is not enough. Abstract saving goals have a big effect on individuals' expectations about how much money they will spend, but little bearing on how much money they end up spending." Så om man bara sparar för att spara, så använder man till slut inte pengarna. Och då går man miste om de här positiva effekterna av att lägga pengar på andra.

Buffett och glädjen i att skänka

Jan: Vilket också är varför många till exempel skänker bort stora mängder pengar i slutet av livet. Det sa ju Buffett också. Att det gav honom mycket glädje när han bestämde sig för att skänka bort en stor del av sina pengar.

Caroline: Vad har han skänkt dem till?

Jan: Jag vet inte. Han har väl lovat en del till Bill & Melinda Gates Foundation, vet jag. Och det går ju till forskning, och massa annat. Han har ju varit så att han täcker upp där regeringar inte täcker upp, så mycket malaria och mycket grundläggande. Inte så mycket sexigt.

Caroline: Bra.

Jan: Det var det. Vad tar ni med er? Och vad blir ni inspirerade av att göra? Eller vad är insikt och reflektion?

Oliver: Jag tar med mig kanske att spendera mer på andra.

Jan: Ja.

Oliver: Det var ju en excellent source of happiness. Prova det mer.

Jan: Ska du ta dig an den också? Skänka utan att göra det där experimentet?

Caroline: Ja, men jag ska prova det. Mitt ego kan klara det. Jag tror att det kan det.

Fattigveckan och att se fram emot vandringen

Jan: Sen var du inne på fattigveckan också.

Caroline: Men jag kommer inte göra det. Jag pausar den. Den är väldigt, väldigt spännande, att utsätta sig för fattigveckan. Men jag är så, nej. Jag vet inte om jag orkar det. Det kommer upp mycket. Jag kan säga så här, det kommer upp mycket till ytan då.

Jan: Det hade man ju kunnat dokumentera, i och för sig.

Caroline: Jag ska fundera på det.

Jan: Vad tar du med dig då? Det hade varit bra content.

Caroline: Verkligen.

Oliver: Nej, men jag tänkte mer att jag ska ut och vandra i sommar. Jag har inte tagit tag i planeringen med kompisarna. För det är också en source of happiness.

Jan: Var ska ni vandra någonstans, om man får fråga?

Oliver: Ja, det är ju här i Skåne, från en plats till en annan. Jag har inte så bra koll, i fyra dagar.

Jan: Nej, men det har inte vi heller. Men vi har vandrat lite, och det är trevligt i Skåne.

Oliver: Så det är väl att börja ta tag i planeringen, för det är ju en source of happiness också.

Jan: Exakt, så det tänker jag på.

Oliver: Ge något oväntat till familjen också kanske. Jag brukar köpa choklad till mamma ibland.

Jan: Du är en fin son.

Caroline: Du är en fin son.

Oliver: Tack, tack.

Fler verktyg i verktygslådan

Oliver: Sen är det bara som du sa, fler verktyg i verktygslådan. Så får man göra vad man vill med dem. Oavsett om man blir gladare av att köpa en stuga eller en större TV. För jag vet, Nick Maggiulli har skrivit det till exempel. Är man väldigt introvert, så kanske det är en större TV som gör en gladare. Jag vet, det blir väl kanske en del som du säger som blir offended av det här avsnittet. Men gör vad ni vill.

Jan: Man får gärna kommentera om man har något att lägga till.

Oliver: Tycker du att vi har sagt något dumt?

Jan: Ja, precis.

Oliver: Bra, nej, men det jag tar med mig.

Jan: Planera in, jag gillar de här. Skidresa, nu har vi ingen skidresa och planerar för 2026, men det måste vi få in. Så jag är väl lite mer: ja, men dra ihop grejer. Men bra.

Jan: Ja, men då tänker jag att vi avrundar. Stort tack. Tack, Oliver. Tack, Caroline. Tack till dig som har lyssnat eller tittat. Och så tänker jag att vi ses nästa vecka.

Och där tänker jag också att vi på Patreon, eller i vår supporter-community, kommer prata om att man kan få, inför sommaren, korta avsnitt. För vi tänkte nog göra några fler, men kortare avsnitt. För nu var ju det här ett mastodontavsnitt. Så har man: kan ni inte prata lite om den här frågan, eller kan ni inte ta upp det här ämnet? Så vi tar gärna in förslag från dig som är i Patreon-communityn, så gör vi ett kort avsnitt på det.

Oliver: Snyggt!

Jan: Stort tack, och så ses vi.