Depåstopp och ett större skifte i livet

Innehållsförteckning

Nedan följer en grov innehållsförteckning för transkriberingen.

1. Intro: ett depåstopp mitt i 2024
2. Vad har förändrats sedan kickoffen?
3. Familjeresan som blev av med Carolines mamma
4. Mindre upplevelser i stället för en stor resa
5. Vådaskottet på skyttebiografen
6. Skidresan och det bortklippta Naval-citatet
7. Citatet om att leva under sina tillgångar
8. Ångest för pengar och slutet på kreditkortet
9. Att förenkla ekonomin och göra budget
10. "Det är jag som håller i kopplet nu"
11. Carolines beslut att plugga till sjuksköterska
12. Känslan av att vara i sitt element igen
13. "Jag har vunnit"
14. Samtalet med en sjuksköterska och högskoleprovet
15. Livshjulet och vad det är
16. Från tia till trea på pengar
17. Jobb och bidrag i världen
18. Rätt och fel anledning
19. Njutning, glädje och böckerna överallt
20. Familj, vänner och släktkalasen
21. Jans livshjul: jobbet ger inte energi längre
22. När inläggen tolkas fel
23. Har vi kommit till slutet av resan?
24. Space att tänka, men ingen energi
25. Att känslorna dikterar planerna
26. Kryssningen Jan ville pröva tanken på
27. En ganska deppig vår
28. Nördiga böcker om risk och sannolikhetslära
29. Lite energi och dåligt samvete
30. Personlig växt: kanske mer än det syns
31. Att skrivandet kunde mötas
32. Den dramatiska bågen
33. Bokmärken som mätpunkt
34. Är det dags att checka ut?
35. Borde jag söka polishögskolan?
36. Koppel, självförtroende och självkänsla
37. Avrundning: livshjulet som ursäkt för samtalet

Intro: ett depåstopp mitt i 2024

Jan: Välkommen till RikaTillsammans och avsnitt 366, som är ett mer personligt samtal mellan mig och Karro. Vi gör vårt depåstopp efter vår årskickoff som vi hade i slutet av 2023. Nu har det gått sex månader på 2024, och jag kan säga så här: 2024 har inte blivit riktigt som vi hade tänkt oss.

Jan: Vi pratar om Karro, vad hon vill göra nästa år, som är lite att ändra bana i livet. Jag har väl också varit där och nosat. Och så får du lyssna på oss. Du får gärna göra ett sånt här eget livshjul, som vi använder som verktyg för att få ha den här ursäkten att ha samtalet om var vi är i livet: vad är det som funkar, vad är det som inte funkar, vilka förändringar vill vi göra?

Jan: Där finns en länk för dig som sponsrar oss på Patreon. Där finns en Google Sheets-fil, instruktion och så vidare, så det kan du bara hänga med på. Men annars tänker jag så här: gör det inte svårare än så. Här kommer samtalet mellan mig och Karro, och så ses vi i kommentarerna därefter.

Jan: Varmt välkommen till RikaTillsammans-podden, som handlar om allt som är roligt med privatekonomi och livet. Varje vecka delar vi med oss av vår livsresa, våra erfarenheter, framgångar och misstag, så att du ska kunna göra din ekonomi, ditt sparande och ditt liv lite rikare. Vi som driver podden heter Caroline och Jan Bolmeson.

Vad har förändrats sedan kickoffen?

Caroline: Det var länge sedan.

Jan: Det var länge sedan, ja. Det har varit en del bilavsnitt och sådär på sistone. Men vet du vad jag tänkte idag? Att vi skulle göra en kort incheckning i vårt liv och en kort uppföljning på kickoffen vi hade i avsnitt 336, där vi pratade innan jul om vad vi ville av 2024. Nu är vi halvvägs in i 2024, så jag tänkte att vi kan uppdatera både oss själva och resten av världen.

Caroline: Ja, jag tror att det är lite nyfiket. Och där kan man faktiskt säga, bara kort om kickoff.

Jan: Jag tycker att kickoff är ett jättebra koncept, för det handlar om… man kan också kalla det för depåstopp, för det här är egentligen mer ett depåstopp. Man kör in i depån och kollar: är vi på väg dit vi vill vara, vad behöver vi göra för korrigeringar, hur ser nuläget ut, vill vi att det ska vara så här de återstående fem loppen, eller fem varven, eller månaderna, på det här året? Du bara sitter och ler.

Caroline: Ja, för när du säger det här tänker jag att jag nog inte hade någon aning om vart saker skulle ta vägen. Där i december 2023, när vi hade vår kickoff, var saker på ett visst vis som jag inte hade en aning om skulle förändras.

Jan: Ska vi börja där då? Vad har förändrats?

Familjeresan som blev av med Carolines mamma

Jan: En uppenbar grej, om vi ska börja: vi har ju tjatat på min mamma om att värdet av pengar minskar med åldern, att man ska använda sina pengar till sånt som gör livet rikare. Vi hade tjatat på henne om en resa.

Caroline: Ja, en gemensam familjeresa.

Jan: Och efter mångt och mycket kommer min mamma då och då förra året: "Ja, jag tycker det låter som en jättebra idé, vi kan åka hela familjen." Det var så himla roligt, för det låter som en jättebra idé på en hög nivå. Och sen skulle vi plötsligt göra det i detalj. När ska vi åka denna sommaren? Vart ska vi åka? Och då insåg vi: det blir typ en all inclusive, som vi har varit på. Men framförallt är det så sjukt dyrt.

Caroline: Ja. Det var också så att du var jättepositiv till det, jag var inte det. Så satt jag en kväll och tittade i det här kaninhålet, på Ving eller TUI, du vet, sådana researrangörer. Och jag bara: "Så dyrt det är, och det verkar dåligt." Sen kom jag upp ur kaninhålet och bara: "Vi måste stoppa det här." Och du var så besviken på mig: "Va, säger du nej till det här nu?"

Caroline: Och jag sa: "Ja, det gör jag. Jag vill inte det här." Dels för att det var så himla dyrt. Det kändes som att, vad får man? Även om man skulle uppgradera för 20 000 så skulle det typ inte bli så mycket bättre.

Jan: Framförallt var det så att vår 13-åring var så här: jag är inte sugen på att bada. Du var inte heller jättesugen. Och jag var så här: jag gillar idén av det. Att vi gör det tillsammans. Och så kände jag en otrolig lojalitet.

Caroline: Ja, det gjorde du. Men du gick ju också ner i kaninhålet.

Jan: Ja, och sen började jag också titta. Och det var så här, men om man åker till Bulgarien borde det vara billigare än att åka till Rhodos, eller Spanien, eller Mallorca. Och sen ser man sådana här protester på Mallorca. Ut med turisterna.

Caroline: Jo, men du tyckte också så: ja, men det är nog inte värt det.

Jan: Nej, så vi drog oss ur.

Mindre upplevelser i stället för en stor resa

Caroline: Ja, vi drog oss ur. Och jag tyckte det var jättejobbigt.

Jan: Men också skönt, väl?

Caroline: Ja, det blev väl skönt på efterhand. Men vi tänkte: för de pengarna kan vi göra massa andra aktiviteter, som jag tycker att vi kan göra, och som vi ska göra med min mamma. Men det är lite pinsamt när man har initierat en resa, och tjatat om det, och så har ingen tagit tag i det, sen tar man tag i det, och sen upptäcker man: nej, men jag vill nog inte det här, och så drar man sig ur.

Jan: Men sen får resten åka.

Caroline: Ja, och de har ändå taggat till på det. Min bror och hans familj och mamma ska åka, så jag är jätteglad för deras skull.

Jan: Men vi har ju försökt göra lite andra saker med Freja och sånt. Vi har varit och åkt gokart, och försökt göra så som… ja, det var ju den här forskningsrapporten som vi gick igenom för typ 100 avsnitt sen, som var så här: om inte pengar gör dig lycklig, så spenderar du dem nog fel. Och då pratar man om att använda dem till många små upplevelser i stället för en stor.

Caroline: Ja, så vi har varit och åkt gokart. Vi har inte haft med min mamma på gokart, jag vet inte om hon vill följa med.

Jan: Nej, men du har satsat på lite mindre grejer.

Vådaskottet på skyttebiografen

Jan: Ja, precis. Jag var faktiskt på skyttebiograf med Freja också. Det har vi inte ens pratat om. Jag tog jägarexamen 2014, sen har jag inte varit ute och skjutit så himla mycket. Det är kanske två år sedan sist. Så jag sköt ett jävla vådaskott i den här biografen, i taket. De bara: aj, aj, aj. Och så fick jag betala böter för det där. Så, upplevelse, jätte…

Caroline: Ja.

Jan: Men det roliga var också att det var jättepinsamt.

Caroline: För vådaskottet?

Jan: Ja. Alltså, nu var det ingen farlig varelse. Men sånt ska nog vara lite pinsamt.

Caroline: Vådaskott är inte att leka med.

Jan: Ja, precis. Men det blev jättebra, för jag kunde berätta för Freja om det här med skam. Jag gick och tänkte på det två dagar efteråt. Hon bara: pappa, går du fortfarande och tänker på det? Och jag bara: ja, det är så skitpinsamt.

Caroline: Ja. Bra.

Skidresan och det bortklippta Naval-citatet

Jan: Det var väl det ena, det här med resan. Det andra, tänker jag, som inte blev av, som vi trodde skulle bli av… Det som blev av, vi åkte skidor i Åre.

Caroline: Nej, det gjorde vi inte.

Jan: Nej, förlåt, i Sälen.

Caroline: Ja, det gjorde vi.

Jan: Det var väl bra. Jag tror att ungarna är taggade för en skidresa till. Det är något vi har börjat ta upp nu efter fem års paus. Det är väl därför det är något vi är glada för.

Caroline: Ja, precis. Men sen vet jag också att i förra avsnittet, eller förrförra, när vi skulle prata om Naval. Det här med Naval Ravikants almanack. Hans visdomsord.

Jan: Ja, det betyder praktika faktiskt. Helena Roth googlade och sa, vad betyder almanack, och det betyder praktika.

Caroline: Men du hade faktiskt en grej där som vi pratade om, som vi klippte bort i avsnittet.

Jan: Ja, men varför gjorde vi det? Var det att den bara inte passade in?

Caroline: Ja, det passade inte in. Det var i det avsnittet tillsammans med Oliver och Kast.

Jan: Ja, precis. Men då hade du en grej. Vill du börja där?

Citatet om att leva under sina tillgångar

Caroline: Ja, det var ett citat som hade stuckit ut på Instagram för mig. Jag har ju hört talas om Naval Ravikant och tänkt: honom ska jag minsann inte bry mig om. Han är kompis med Tim Ferriss, och de är sådana Silicon Valley-bros. Låt mig slippa honom. Men sen stack det ut ett citat på Instagram. Det låter så här, på engelska:

"People who live far below their means enjoy a freedom that people busy upgrading their lifestyle can't fathom."

Caroline: Man kan översätta det till: människor som lever långt under vad de egentligen har råd med kan åtnjuta en frihet som människor som uppgraderar sitt liv hela tiden inte kan greppa. Och det var bara spännande. Jag visste inte ens varför det var så spännande. För vi uppgraderar ju vårt liv precis som de flesta andra. Att man vill ha det lite finare i köket, eller en lite trevligare lampa där. Med saker, och kanske också med resor.

Caroline: Och det är samtidigt något som gör mig väldigt trött. Jag fattar nog egentligen inte varför. Men det är som att jag känner att jag inte har kontrollen över mitt liv och mina pengar. Utan det är en annan kraft som driver mig till att uppgradera mitt liv. Och när jag insåg att jag fan inte behöver göra det…

Ångest för pengar och slutet på kreditkortet

Caroline: Jag har ju också haft ångest för pengar. Ni klippte också bort det, va? När jag berättade att jag handlar på Klarna, och har haft ångest sen, när det ska betalas. Att jag betalar inte direkt, utan jag väntar 30 dagar. Och sen haft ångest kring hur mycket det blev, allting tillsammans. Skitjobbigt, det vill jag inte vara med om.

Jan: Du har ju under det här året också slutat använda ditt kreditkort.

Caroline: Ja, och det var väl också så att det blev en perfekt storm kring det här med pengar. Vi hade också en intervju med en person som jobbar på Lunar. Han hade jobbat i kreditkortsbranschen i över 15 år. Och han berättade att statistiken han hade sett var att 60 procent av deras kunder, om jag har förstått det rätt…

Jan: Ja, i USA var det. Hur var det nu igen?

Caroline: Ja, de betalade inte hela räkningen. Betalar inte hela kreditkortsräkningen. Så då blir det ränta på det. Och det är en spiral som kanske till slut är svår att ta sig ur. För då blir det större och större belopp att betala på. Och till slut är kreditkortet maxat, man kan inte handla mer på det. Det bidrar verkligen till en dålig känsla för ekonomin, tycker jag. När man inte har den kontrollen, eller förståelsen, att nu tickar det på här.

Caroline: Och så kände jag: fy fan, för mitt kreditkort. Jag vill typ inte ta i det ens längre. Även om jag kanske inte gör så, låter det ticka på med räntor, så kände jag att jag inte vill ta i det ens längre.

Att förenkla ekonomin och göra budget

Jan: Du och jag har ju också pratat om att förenkla ekonomin. Ha ett bankkonto, ett bankkort och ett enkelt sparande.

Caroline: Så det har varit en sån perfekt storm som har lett fram till att det blir ingen Klarna. Det är inget kreditkort. Det är budget till och med.

Jan: Och du har ju…

Caroline: Hatat budget. Ja.

Jan: Jag tycker om vår budget nu.

Caroline: Ja, men vi gjorde en budget. För jag var också så här: var tar pengarna vägen? Vi hade liksom så här i början av året… Och sen var det så roligt, för jag skrev om det i forumet. Jag skulle bara göra en snabb överblick. Vad lägger vi till exempel på mat? Och jag levde med föreställningen att det är typ tio tusen i månaden.

Jan: Ja, du levde med den föreställningen.

Caroline: Ja, och sen gjorde du vårt ekonomiverktyg, och fyllde i alla utgifter och inkomster. Så såg vi kategorimässigt vad maten gick på varje månad. Och det var ju 15 000.

Jan: Ja, och då var jag så här: va? Jag som dessutom brukar säga: slaget i ekonomin står inte på Ica. Men här var det Ica, Lidl, Ica, Lidl, Ica, Ica, Lidl.

Caroline: Men det har vi också ändrat.

Jan: Ja, det har vi ändrat, absolut. Och kommit ner.

"Det är jag som håller i kopplet nu"

Jan: Men hur känner du dig med ekonomin nu då?

Caroline: Jo, men det känns som att jag vet att vi har pengar. Men jag lever som att vi inte har det. Och jag vet att det stör dig. Jag vet att det stör dig jättemycket. Men för mig är det så skönt. Jag behöver inte ens ta beslut om jag ska handla något. För nu är det inte så mycket pengar på mitt bankkonto, så då kan man inte. Då kan man inte hålla på och handla något som man sen ska betala för senare. Det är verkligen det här med att handla nu, betala sen. Det är som att kissa i sängen.

Jan: Du var lite on fire idag.

Caroline: Ja, men nu när jag har ställt mig utanför det så kan jag se det. Vilken jävla misery det var att hålla på.

Jan: Men vad är skillnaden då?

Caroline: Ja, men det är jag som håller i kopplet nu. Mina pengar och mina impulser, och vad jag gör med dem. Så det är skönt.

Det är jag som håller i kopplet nu. Mina pengar och mina impulser, och vad jag gör med dem.

Jan: Det är också pinsamt. Man sitter här i en ekonomipodd, efter 336 avsnitt eller 260, och erkänner det här.

Caroline: Jag är precis som alla andra svenskar som alla förklarar.

Jan: Men vad är lärdomen då? Eller vad är insikten?

Caroline: Nej, jag vet inte om det finns någon insikt så. Utan det är bara en rullande sten som är igång nu. Där jag känner: vilka fler koppel vill jag ta tag i? Finns det fler koppel där jag är den som sitter på hasorna och dras med av någon annan kraft, och där jag inte ser det själv? Det funderar jag på just nu.

Carolines beslut att plugga till sjuksköterska

Jan: En annan stor grej du har gjort i ditt liv nu, det är ju att du har bestämt dig för att du vill plugga till våren.

Caroline: Ja, det stämmer.

Jan: Det hade du ju inte heller på bingokartan 2023, när vi hade vårt depåstopp. Vill du säga något om det? Vi jobbar ju tillsammans, du och jag. Och det känns ändå som att mycket har förändrats på sistone med hur vi ser på vårt arbete i podden och bloggen. Du får berätta själv vad du tänker kring det.

Caroline: Men jag har känt att jag vill ställa mig lite utanför det. Jobba med något meningsfullt, fullt med människor, få lite luft in i mitt liv. För det känns som den elden som jag har håller på att dö. Så jag behöver få in luft. Förr i tiden ville jag bli läkare, för att kunna forska. Nu har jag fått forska. Och jag har alltid dragits till det här med vård. Det är jag som är ansvarig för första hjälpen här hemma. Om någon gör sig illa så är det jag som vet vad man ska göra.

Caroline: Och sen är det så att min mamma är sjuksköterska. Vi har ju ingen kontakt, eftersom vi har en dålig relation. Och jag har tänkt: sjuksköterska, det ska jag i alla fall inte bli. Och sen, jag vet inte vad som hände, men så öppnade jag mitt sinne för: men om jag skulle bli sjuksköterska, hur skulle det vara då? Och då var det som att det sparkades in en dörr. Då var det jätteskönt. Då var det så här: ja, jag tänker att det nog skulle passa mig utmärkt.

Jan: Ja.

Caroline: Så jag tänker att till våren ska jag försöka komma in på sjuksköterskeprogrammet.

Känslan av att vara i sitt element igen

Jan: Och hur är känslan? Berätta.

Caroline: Känslan som kom där var som en flodvåg av att jag fick ägna mig åt ett intresse igen. Som jag ägnade mig lite åt när jag doktorerade inom molekylärbiologi. Virus och sjukdomar, och hur såren läker, och att det finns elektricitet i det. Det är ett område som jag har stängt lite grann efter att jag började jobba med kommunikation, och efter att du och jag började jobba. Och så bara öppnades det igen, och jag bara: åh. Det var som att jag fick ligga i den floden och låta mig sköljas över. Jag läste om pandemier och om hur man upptäckte HIV. Jag kände att jag var på bibblan varje dag och hittade nya böcker. Nu fick jag vara i mitt element igen på något vis. Naturvetenskapen.

Jan: Så då tror jag att det är rätt, om det känns så bra. Så du blir lite berörd?

Caroline: Nej, men det känns. Jag blir berörd när det känns bra, eller när man är i känsla kring saker. Det är väl inte så konstigt.

Jan: Ja, precis. Jag tycker det är ganska roligt, för du har verkligen steppat upp under den här våren. Vi kan komma in på mig, så känner jag att jag har steppat ner. Men det är förmodligen så att du har steppat ner och jag har steppat upp. Och det har varit sunt.

"Jag har vunnit"

Caroline: Men jag ska berätta en sak till om det här. När jag berättade för en vän att jag ville läsa till sjuksköterska, sa hon: ja, men varför vill du inte bli läkare då? Och det har jag ju velat bli, men jag känner inte att jag vill det längre. Och då tänkte jag: jag har fan vunnit. Jag kan jobba med ett meningsfullt jobb. Jag kan jobba hur lite jag vill, hur mycket jag vill. Jag kommer inte ta de här liv-och-död-besluten. Jag har vunnit.

Jan: Berätta, vadå?

Caroline: Men förstår du?

Jan: Nej, inte riktigt.

Caroline: Jo, men jag har alltid dragits till det här prestigefulla. Att man ska ha ett fint yrke, och man ska jobba med det svåra, det som tar lång tid. Forskning, och det ska vara så prestigefullt. Men jag känner att det är skönt att lägga bort det. För då blir det lite renare på något vis. Jag behöver inte vara drivande. Det är också ett sånt koppel som jag har varit dragen i. Jag har suttit på hasorna i det kopplet, och dragits av att allting ska vara så prestigefullt och fint. Jag orkar inte det mer.

Jan: Ja.

Caroline: Ja, sorry. Nu har jag gjort ett rant igen. Det känns som att jag har gjort massa rants här idag.

Jan: Ja, men det är superbra.

Samtalet med en sjuksköterska och högskoleprovet

Caroline: Men du sa att jag hade steppat upp och du hade steppat ner lite.

Jan: Ja, men vänta. Vi kan prata om det sen.

Caroline: Ja.

Jan: Men jag tänker också, du pratade ju med Emma, en kompis som jobbar som sjuksköterska. Hur kändes det då?

Caroline: Jo, men det är ju också så att man kan få en idé: ja, jag ska plugga. Men så vet man ingenting om yrket. Man kanske romantiserar det lite. Så jag var tvungen att prata med åtminstone en sjuksköterska för att höra: hur är det egentligen? Och nu med strejken, hur… den är löst förresten.

Jan: Ja, jag vet att det är löst.

Caroline: Men hon gav mig en väldigt realistisk bild över hur det är. Hon verkar älska sitt jobb. Så jag kände: ja, bra. Mission accomplished.

Jan: Ja, men superbra. Det är roligt, och det är ändå så att du sitter ju hemma nu och pluggar högskoleprovet på sommaren.

Caroline: Ja, för jag är lite osäker på hur man kommer in här på Malmö universitet.

Jan: Ja, men jag tror att du borde göra det.

Caroline: Ja, strunt samma. Men det är det jag håller på med nu. Lite högskoleprovet. Jag skulle prova lite annat.

Jan: Ja, men bra.

Livshjulet och vad det är

Jan: Är det något mer om du tittar på ditt… från december till…

Caroline: Men jag gjorde ju mitt livshjul. Från december tittade jag på hur det såg ut då.

Jan: Nu visar vi inte upp det här för de som kollar på YouTube.

Caroline: Jo, men jag kommer att klippa in det.

Jan: Vi kan också säga kort om livshjul. Livshjulet var ju typ ett av de första coachverktygen som kom, jag vet inte, på 40- eller 60-talet. Där man helt enkelt kan titta på olika områden i sitt liv. Och så frågar man: på en skala 1–10, hur är det idag? Helt subjektivt. Och sen kommer värdet när man kan jämföra det över tid. Så här var det då. Vi har ju det i RikaTillsammans-programmet för dig på Patreon som sponsrar oss, så jag lägger upp en länk. Så om man vill göra sitt eget livshjul nu, 2024, så kan man göra det och se förändringen.

Caroline: Och sen väljer man vilka områden. Man väljer själv.

Jan: Ja, precis. Vi har ju valt pengar… vad har vi?

Caroline: Ja, vi har pengar, ekonomi, förmögenhet; jobb, karriär och bidrag i världen; hälsa, energi; njutning, glädje och kreativitet; familj, vänner och sammanhang; partner och kärlek; personlig växt och lärande; tid och egentid. Och sen har jag spiritualitet och vistelse utomhus. Så det är ett antal kategorier.

Från tia till trea på pengar

Jan: Så berätta om det. Hur var det i december? Hur är det idag?

Caroline: Jo, men i december kände jag: skit, vi har ju jättemycket pengar. Jag hade satt 10 av 10 på pengar.

Jan: Ja. Och vad har du satt nu?

Caroline: Nu har jag satt 3.

Jan: Hur kan du gå från 10 till 3? Det är ju inte som att vi har blivit fattigare sen december.

Caroline: Vi har inte blivit fattigare. Men det är som att i min hjärna… samtidigt som det är sån brist på pengar, det är brist på mitt konto, lite, så är det också samtidigt… jag vet att vi har pengar, du vet, undanstoppade. Men det är väldigt skönt att de inte existerar.

Jan: Men varför blev det en trea? Det gick från en tia till en trea. Det känns som ett ganska stort…

Caroline: Men det är nog inte så lätt att förklara. Det bara är så, Jan. Ja, för i december 2023 kände jag: jag kan köpa vad jag vill. Och det känner jag inte längre. Jag känner att jag kan det, men jag vill fan inte det.

Jan: Okej.

Jobb och bidrag i världen

Caroline: Och sen har vi då jobb och bidrag i världen. Där hade jag väl fem eller något sånt i december 2023. Och nu har jag två. För jag har insett att jag inte har så jädra mycket jobb och bidrag i världen just nu. Jag har förstått att skalan sträcker sig längre än min lilla tia kanske.

Jan: Något jag har tänkt, som vi också pratade om i avsnittet med Moa, är att sedan du egentligen slutade på universitetet, och du och jag har jobbat, så kan man ändå säga att du på något sätt har saknat lite sammanhang och mening, kan jag uppleva.

Caroline: Och det är väl det. Jag har inte urskilt det, för man tänker alltid: men titta, du har ju massa frihet. Men grejen är att ibland vill man inte ha frihet. Eller, när man har haft mycket frihet så vill man egentligen ha ett sammanhang och en mening.

Jan: Så jag upplever… jag vet att för något år sedan protesterade jag när du kom och sa: jag vill bara hitta ett jobb. Och då var jag inte jättepushig. Medan nu, när du kom och sa: jag vill plugga till sjuksköterska, då var jag så här: ja, men skitbra. Gör det bara av rätt anledning. Det var det enda jag sa. Gör det inte för att du upplever att vi har en trea av tio i ekonomin, att du måste göra det för att vi annars inte får ihop vår ekonomi. Utan gör det rent. Gör det för att det gör ditt liv rikare, tänker jag.

Caroline: Det är så väldigt diffust det där du pratar om.

Jan: Vadå?

Caroline: Ja, men att man ska göra det av rätt anledning.

Rätt och fel anledning

Jan: Jo, men jag tänker så här.

Caroline: Vilken är fel anledning?

Jan: Ja, men fel anledning hade varit: jag vill tjäna pengar. Jag måste tjäna pengar för jag har inga pengar. Och sen, för att just nu är det inte mycket pengar på mitt Swedbank-konto.

Caroline: Ja, fast det är mycket pengar på ditt Lysa-konto.

Jan: Ja, ja. Alltså, är det mer för då blir det… att man blir för kompartmentaliserad i sitt tänkande.

Caroline: Ja, okej.

Jan: Ja, det tänker jag.

Caroline: Okej. Ska vi gå vidare där, med hälsa, energi och välmående? I december 2023 gick jag till gymmet och höll på. Jag har inte gjort det nu på ett tag, så jag har lite lägre där.

Jan: Är det något du vill göra mer?

Caroline: Jag vet inte. Vi lämnar den. Det kommer lösa sig. Jag håller alltid på med hälsa och välmående ändå.

Njutning, glädje och böckerna överallt

Caroline: Sen har vi njutning, glädje och kreativitet. Och där har jag faktiskt en åtta, jämfört med… vad var det, en femma eller sexa då? Jo, men för nu får jag ju hålla på hur mycket som helst med… Eller, om vi börjar från början. Jag vet inte riktigt när det hände. Men det var kanske när jag verkligen kom igång med mitt skrivande. Jag vill skriva science fiction. Jag tillät mig att åka till biblioteket varenda dag och hämta nya böcker.

Caroline: Och nu har jag gjort det ett tag. För jag har känt det som att jag inte är klok, som avverkar böcker i den takten, och typ inte läser klart vissa böcker. Jag är fan inte klok som har böcker överallt. Det kändes helt smutsigt på något vis. Jag vet inte varför. Jag hade inte accepterat det inom mig själv: jag vill ha böcker överallt. Och nu har jag det. Nu har jag sju böcker samtidigt som jag läser. Och jag älskar det. Och det bidrar till min kreativitet. Jag skriver jättemycket nu. Jag känner att jag är på väg till ett bra ställe med det här med njutning och kreativitet. Så därför är den högre.

Jan: Ja.

Caroline: Det är väl också ett sånt koppel som jag har låtit mig dras i. Att jag ska minsann inte… man måste läsa klart böcker som man har hemma. Och vad är det för person som åker till bibblan varenda dag? Man har såna föreställningar. Fattar du vad jag menar?

Jan: Ja, ja. Absolut. Jag tycker det är jättefint. Ibland tänker jag: varför bor vi i Malmö? Varför bor vi i en storstad? Man kan bo ute på landet. Och så tänker jag: ja, men du hade ju saknat biblioteket.

Caroline: Ja, det är därför vi bor i en storstad. Malmö har ju sju bibliotek. Så det finns alltid något man kan åka till.

Familj, vänner och släktkalasen

Jan: Ja, okej. Sen nästa kategori då, familj, vänner och sammanhang.

Caroline: Det känner jag också att det har blivit. Det har jag gett större poäng nu. Åtta är det väl också. För jag har connectat bra med min syster Emma. Och vi har varit noggranna med att nu, när barnen fyller år och så, så har vi ett släktkalas, och vi blir 16 personer. Det är ganska trevligt. Och ju mer släktkalas vi har, eller ju mer vi ses, desto bättre blir relationerna. Jag kan inte säga att jag har älskat att träffa alla i början.

Jan: Men din bror har varit jävligt duktig. Han har initierat många middagar, eller hur? Där han och hans fru har bjudit till. De har tagit ut vår dotter på middag, på restaurang. De har verkligen gjort ett hästjobb. Och det tror jag inte vi ens har sagt till dem.

Caroline: Och då har det efterhand blivit trevligare och trevligare att umgås. Det tror man inte. Man vet inte vad man har gemensamt, men efterhand upptäcker man att man nog kan prata om det mesta i de här släktkonstellationerna.

Jans livshjul: jobbet ger inte energi längre

Caroline: Hur är det för dig då?

Jan: Jag har också fyllt i det. Jag tänker så här, pengar, ekonomi och förmögenhet, det tänker jag är oförändrat från både januari 2023 och december förra året. Så det har jag haft på en 7 av 10. Men däremot har jag ändrat jobb, karriär, bidrag i världen från typ 9 till 3. Eller från en 2:a. Ja, en 3:a.

Jan: Men jag vet inte, jag har känt de senaste månaderna, 2, 3, 4 månader kanske, att jag inte har tyckt… RikaTillsammans har ju tagit jättemycket tid och energi. Det har varit jättebra. Men samtidigt har jag på sistone inte känt att det har varit så himla roligt.

Caroline: Att det inte har gett så mycket energi tillbaka?

Jan: Ja. Vilket har varit en av mina grejer. Jag har ju ofta hittat energi i jobbet. Men nu har jag inte hittat så mycket energi i jobbet.

När inläggen tolkas fel

Jan: Ett exempel: jag la ut den här på sociala medier. Den här storebror och lillebror och lillasyster, den här metaforen som jag fick av min mentor för 25 år sedan. Den säger så här: du vet, alla framgångsrika företag eller personer har tre projekt. Ett som man ska försörja sig på nu, som är storebror, 60 % av resurserna. Något som ska försörja en om tre till fem år, som är lillebror. Och sen lillasyster, som kanske är det där moonshot-programmet om tio, fem, tre år. Och tricket är att lägga 60–30–10 i resurser parallellt. Jag tycker att det är en jättebra metafor och modell.

Jan: Och så var typ alla kommentarer: gud, vilken unken kvinnosyn. Och kunde du inte valt mer patriarkala strukturer? Och jag bara: okej, vänta, det här var inte riktigt det jag väntade mig.

Caroline: Nej, det var ju inte heller det det handlade om.

Jan: Nej.

Caroline: Det är klart man kan tänka, man kan ta till sig det, att man kan ha en storasyster i stället om det känns bättre. Du fick ju det av din mentor, som nog inte funderar särskilt mycket över sådana saker.

Jan: Tyvärr inte.

Caroline: Nej, och som är en annan generation.

Jan: Men det har varit sådana saker, då tänker jag: det var ju inte det som var poängen. Jag känner att det har varit en del sådant där jag har gått ut med grejer som jag tycker är spännande. Här är ett annat perspektiv. Och sen blir det så att diskussionen handlar om något helt annat.

Har vi kommit till slutet av resan?

Jan: Så jag vet inte, jag har känt… och sen har jag väl också känt att RikaTillsammans har väldigt mycket handlat om vår resa, och en utforskning av väldigt många saker. Men jag upplever också på ett visst sätt att vi kanske har kommit till, jag vill inte säga slutet av den resan, även om det kanske är så på vissa sätt. För jag upplever inte längre att det finns supermånga områden som vi inte har berört. Till exempel hur man investerar sina pengar. Eller olika strategier, eller olika angreppssätt.

Jan: Eller i forumet, där är det väldigt sällan det kommer en ny fråga. Det är väldigt mycket variationer på redan tidigare ämnen. Och väldigt ofta, till exempel i forumet, blir det för mig: okej, korslänkning till när vi hade den här diskussionen 2023. Och så kommer det, till exempel häromdagen, så var det så här: ja, men vad säger man när man blir ekonomiskt fri och folk frågar vad man jobbar med? Och så var det: jo, men här är diskussionen från 2023. Och sen var det någon annan som skrev: ja, men här är diskussionen från 2022 på det ämnet.

Jan: Så där upplever jag att då blir det antingen att gå ner i detaljer, men det upplever jag inte är så himla roligt. För det är inte de detaljerna som gör den stora skillnaden. Att sitta och så här: okej, men om jag gör det här så blir det 0,05 procents skillnad. Eller om man gör det. Det blir så mycket slump i det.

Space att tänka, men ingen energi

Jan: Det är väl en av sakerna jag känner. Sen blev det nog också så här att med Oliver… vi hade ju Oliver som började i början av januari. Och i och med att han har tagit över en hel del arbetsuppgifter, så har det också skapat massa space. Space att tänka, vilket har varit sådär.

Caroline: Har det varit bra eller? Nej?

Jan: Jo, men det har varit bra. Men det har kastat ljus på det här andra också. Tycker jag att det är roligt? Just nu har jag inte tyckt att det har varit så himla roligt. Så jag tror att det handlar om att hitta en annan form.

Caroline: Men är det inte så också att du har en eld? Och den elden måste få en vindpust då och då, för att leva. Och så håller den också på att dö lite. Och det kan vara så att den behöver en ny vindpust någon annanstans ifrån, och du visste inte att det var den sortens vindpust den behövde. För de gamla vindpustarna som du har, de ger ju inte elden liv ordentligt.

Jan: Nej, nej, men exakt. Och då kan jag tänka mig att det blir lite krisartat, för man vet inte: vad ska hända nu? Vad ska jag nu få energi ifrån? För man vet inte det ännu.

Caroline: Exakt.

Jan: Det upplever jag att jag har kämpat och kämpar fortfarande ganska mycket med. Och det var väl oväntat. Det var inte det jag tänkte för sex månader sedan att vi skulle landa i. Så nu har jag några idéer som jag vill testa, och ge det i alla fall ett år till. Så får vi se sen vad det blir av det om ett år.

Att känslorna dikterar planerna

Caroline: Men tycker inte du det är lite spännande, att man kan ha massa planer, men sen är det ändå känslorna som dikterar exakt hur det kommer att bli?

Jan: Ja, säg något mer om det.

Caroline: Jo, men man kan säga så här: det här är det året när jag ska gå Vasaloppet, blablabla. Man har massa mål. Men sen räknade man inte med att vissa saker skulle komma ifatt en, eller att något skulle hända i en relation, då öppnar det upp för en massa personlig växt eller utveckling. Jag tycker det är ganska spännande att man kan vara så aningslös. Jag pratar om mig själv nu. Aningslös kring vad det är som händer inuti en. Och som förmodligen redan håller på att snurra där inne, men man ignorerar det. Men sen tar det fart, och då får man bara hänga med. Det är ganska spännande. Är det inte det?

Jan: Ja, jag vet inte.

Caroline: Grejen är den, Jan, att jag funderar mycket på: om vi skulle lyssnat mer inåt, skulle det löst något? Skulle man blivit mindre överraskad? Jag vet inte.

Jan: Jag vet inte heller.

Kryssningen Jan ville pröva tanken på

Jan: Jag pratade ju med Henning, när vi gjorde allvädersportfölj-avsnittet. Och då berättade han hur de skulle åka på en sån här kryssning. Och så kom jag till dig, Caroline: ska vi inte åka jorden runt på kryssning? Och du var så här: jag vet inte, jag bara känner att jag vill göra något annat.

Caroline: Ja, så det dök upp lite från sidan.

Jan: Så ville du pröva tanken. Och jag fattade inte det. Jag bara: nej! Aldrig i livet.

Caroline: Och du var så besviken att du inte ens fick pröva tanken.

Jan: Nej.

Caroline: Sen var det ändå så fint, vår 13-åring kom ju och sa: ja, men pappa, ni är ju olika. Du är ju generalist, du vill veta lite om mycket. Så kryssning för dig är jättebra, för det är så här 70 länder på 100 dagar. Medan mamma är ju så… hon vill ju vara så typ i Korea i ett halvår. Hon vill gå på djupet. Så hon fick komma och trösta dig, vår 13-åring alltså.

Jan: Ja.

En ganska deppig vår

Caroline: Vi går vidare med kategorierna. Njutning, glädje och kreativitet.

Jan: Ja, men det har väl också varit ganska lågt på sistone. Jag tycker inte den här våren… om jag skulle sätta en rubrik på den här våren, så har det inte varit roligt. Jag har tyckt att det har varit ganska tufft, ganska deppigt faktiskt. Det enda positiva som jag upplever är att jag har läst jättemycket böcker under den här våren.

Caroline: Hur kommer det sig att du har gjort det? Är det för att ge lite energi?

Jan: Jag vet inte. Nej, men jag får lite nya idéer. Och så blir jag så här… för jag har ändå följt det amerikanska presidentvalet, och jag tänker: det där är bara bajs för hjärnan. Och så tänker jag: ska jag sitta och läsa två timmar om amerikansk politik, då kan jag faktiskt läsa två timmar kvalitet i stället. Så har jag väl mest tänkt faktiskt. Att om jag ändå ska sitta och läsa två timmar, så kan jag läsa något som är nyttigt för hjärnan i stället för skräpmat. De unga kallar det brain rot. Så nu vet jag. Brain rot, det är det amerikanska valet.

Caroline: Ja, så är det väl.

Jan: Nu har jag väl tröttnat, för nu tycker jag att de är dumma i huvudet på riktigt.

Nördiga böcker om risk och sannolikhetslära

Jan: Men det blir också så att vissa böcker är så nördiga. Jag känner knappt att jag kan prata med någon om dem. Förutom den AI-boken som du läste nu, Singularity eller vad den hette.

Caroline: Ja, Ray Kurzweil. Han hade skrivit en bok 2005 som heter The Singularity Is Near. Och sen nu skrev han 2023, den är närmare. Jag tyckte ändå det var ganska humor.

Jan: Jag tror att det är en klassiker, är det inte det?

Caroline: Jo, jo.

Jan: Och sen har jag läst… jag fick ju en bok av Patrik på Lysa för många år sedan, som heter Against the Gods. Som handlar om risk, som är risk genom historien. Den tyckte jag är jättespännande. Men du vet, när jag berättade om det på bokklubben på Patreon häromdagen, då bara skrattade de åt mig. Det är bara du, Jan, som kan läsa en sån bok och vara helt entusiastisk. Och Patrik på Lysa.

Caroline: Så du får väl ringa honom.

Jan: Ja, jag har faktiskt pratat med honom.

Caroline: Du har pratat med honom, ja.

Jan: Jo, men det är sant, man måste kunna få ha människor omkring en, så man kan prata om vissa saker.

Caroline: Ja, så är det ju.

Jan: Jag tyckte den var jätteintressant. Till exempel araberna. De gjorde jättemycket inom astronomi och matematik. Och tog hit, ersatte de här romerska siffrorna, så att vi kunde göra aritmetik och algebra och allting. Men sannolikhetslära gick de inte in på. Och inte grekerna heller. Så trots att vi har haft alla de här supersmarta, så var det typ ingen som hade gjort något inom sannolikhetslära förrän på typ 1200- och 1500-talet. Och det berodde på att sannolikhetslära och att förutsäga framtiden, det var gudarnas domän. Där hade människan inget att göra. Så vi gick inte ens in på sannolikhetslära.

Caroline: Var det ens som att man hade någon nytta av det, tyckte man?

Jan: Man har ju spelat tärning.

Caroline: Ja, det är klart. Det har man absolut.

Jan: Så en av de stora grejerna var ju just att många kommer från hasardspel. Det var typ någon sån här greve i Italien, som älskade att spela tärning och förlorade jättemycket. Så hans rådgivare var… nu överdriver jag lite, men: alltså, vi måste lära honom lite om sannolikheter, så att han inte förlorar alla sina pengar, så att vi blir av med våra jobb.

Caroline: Det låter som en spännande bok.

Jan: Ja, men den är bra. Den är jättebra. Men det får väl bli ett nördavsnitt på den.

Lite energi och dåligt samvete

Caroline: Ja, så det har inte varit så mycket njutning och glädje. Den här familjen, vad står det sen, vänner… ja, det har inte heller varit så mycket. Det känns som att jag inte har haft så mycket energi. Jag har ju sovit jättemycket den här våren. Du har ju till och med varit på mig: du bara sover.

Jan: Ja, men då vill man ju gå till vårdcentralen. De kan ta blodprov på dig och någon kan titta på något.

Caroline: Ja. Jag vet inte. Sen satte jag partner och kärlek, där har jag kvar min åtta från december. Jag tycker ändå att du har varit himla snäll och tagit hand om jättemycket, och fixat och dolat. Men jag känner fortfarande dåligt samvete att du hade typ så lågt.

Jan: Men vad har du dåligt samvete för, att jag har lågt? Jag får väl jobba från mitt håll. Om jag känner att det är två på partner och kärlek, då får jag jobba från mitt håll.

Caroline: Det är klart, det kan vara nyttigt för dig att säga så. Okej, ja, men Caroline har det, vad kan jag bidra med där, om jag vill det ens.

Jan: Ja. Bry dig inte om det nu.

Caroline: Nej, okej.

Personlig växt: kanske mer än det syns

Jan: Personlig växt, lärande.

Caroline: Ja, det har ju inte varit så mycket.

Jan: Men kanske det har, Caroline. Kanske det har varit mycket personlig växt och lärande.

Caroline: Ja, okej.

Jan: Stäng inte den dörren. Jag undrar om det inte har varit jättemycket sånt egentligen, som pågår just nu för dig. Det kanske inte går att se när man är mitt i det. Så kan det vara, att när man kommer ut på andra sidan så har det varit det. Man behöver ju inte vara produktiv hela tiden när man växer.

Caroline: Nej, men det har jag också tänkt, faktiskt. Ibland nu, jag har ju tänkt jättemycket. Legat och funderat. Och ibland har jag kommit på mig själv att jag inte värderar det lika mycket som man tror. Att få ut fem sociala medie-inlägg eller skriva lika många kommentarer i forumet. Så det har väl också varit…

Jan: Vänta nu. Okej, det ena är produktivt. Vad är det andra? Oproduktivt. Men vad är det då för något? Att ligga och fundera? Det är slöseri med tid?

Caroline: Nej, men alltså.

Jan: Jo, men du kan ju fundera ut saker. Är inte det produktivt?

Caroline: Jo, absolut.

Jan: Ja, för jag är också i det kopplet. Absolut i det kopplet. Och jag håller på hela tiden med att vilja dra av det kopplet. Att det är ingen som kommer och mäter mig. Ingen ska komma och mäta vad jag gör för något. För allting jag gör måste kunna räknas som viktigt, oavsett om det är att ligga och fundera, eller diska, eller jobba.

Att skrivandet kunde mötas

Jan: Nej, men jag tänker också, om vi ändå tar lärande. Om jag skulle ranka en ganska stor insikt den här våren, så är det att… jag fick ju ett boktips från Armen, vår kompis. Han var så här: läs Pressfield, den här boken, "Nobody Wants to Read Your Shit".

Caroline: Ja, ja.

Jan: Jag har inte läst den, jag bara låter som det. Nej, men du har ju skrivit i flera år. Och jag inser… jag har ju också skrivit i många år. Men jag har inte skrivit någon novell, utan jag har skrivit på forumet och artiklar. Jag har skrivit jättemycket. Jag har faktiskt skrivit en bok, de facto. Men så insåg jag att jag kommer till skrivandet från ett ingenjörsmässigt håll. Medan du kommer mycket mer från ett artistiskt håll. Ett konstnärligt håll. Och där upplevde jag ändå att vi för en gångs skull kunde mötas.

Caroline: Du och jag alltså?

Jan: Nej, men jag upplever att ibland har vi knökats. Och du försökte ge mig feedback: ja, men det ska vara mer story. Och jag bara: fuck you. Kom med ett förslag på hur det ska vara då.

Caroline: Ja, och samtidigt då, när du har velat ha ett förslag, så har jag varit i min process att förstå hur man bygger upp en story. Så jag har bara stått så här: åh, jag är värdelös. Jag kan inte ge bort det här, för jag fattar inte själv ens.

Jan: Men jag upplevde att Pressfield hjälpte oss lite att brygga det. Att jag fattade mer från ditt håll. Var är det du kommer ifrån?

Den dramatiska bågen

Caroline: Men kan du säga något konkret där? Var det den här dramatiska bågen du tänker på? För det var det jag minns att du pratade om, att man måste ha en hook i början. Och sen ska det hända något, och det ska vara något dåligt. Och sen blir det bättre. Så du gjorde en väldigt förenklad sån där dramatisk båge. När du tänker på dina sociala medie-inlägg eller så.

Jan: Ja, men jag tänker, det är väl en av de sakerna jag vill lista ut det här året. Jag märker till exempel i sociala medier att jag och Oliver experimenterar ganska mycket, framförallt på Instagram. Och vi märker att vissa typer av inlägg och stories går bättre än andra. Och då blir vi lite nyfikna: är det slump, eller är det något vi kan repetera? Så vi gör rätt mycket experiment.

Caroline: Ja, och huvudsyftet är ju att göra saker så enkla, och ändå kanske också roliga.

Jan: Ja.

Caroline: Att man som Instagram-konsument kan känna: ja, men här fick jag något.

Jan: Ja, men att det är värdefullt.

Caroline: Jag fick något värdefullt.

Bokmärken som mätpunkt

Jan: Absolut. Jag kan säga så här, en av mätpunkterna… sociala medier kan man ju mäta jättemycket. Mätpunkten jag tycker är viktigast är hur många bokmärken det är vi får.

Caroline: Ja, att man vill spara.

Jan: Att man inte bara gillar det, utan att man sparar det. Och så tänker man: det här ska jag komma tillbaka till senare. Och då tänker jag: då har vi lyckats, för då har vi gjort något som är värdefullt, som inte är brain rot. Som är lite beständigare kanske, än att det bara swipas förbi och sen försvinner.

Caroline: Exakt.

Jan: Och sen upplever jag också att sociala medier på vissa sätt tvingar en att bli en bättre kommunikatör. För du har ju bara en mening, två meningar på dig. Medan här i en podd, ja, nu har vi pratat 55 minuter. Det behöver inte vara så högintensivt som en en-minuts-video behöver vara. Så på sätt och vis har vi lärt oss jättemycket den här våren. Men det är kanske inte riktigt de sakerna jag hade tänkt.

Är det dags att checka ut?

Jan: Men sen har jag också funderat mycket: ja, men är det dags att checka ut då?

Caroline: Ja, vad betyder det att checka ut?

Jan: Nej, men att göra en FIRE.

Caroline: Så tänker jag: ska du nu börja jobba som sjuksköterska? Men det kanske är dags att bli hemmaman eller något.

Jan: Ja, du kan vara det ett tag. Jag tror du kommer att gilla det ett tag bara.

Caroline: Nej, men okej, du har umgåtts med tanken att checka ut, helt enkelt.

Jan: Ja, och sen samtidigt tycker jag att det är för tidigt. Jag är 42 år gammal.

Caroline: Ta det som ett sabbatsår i så fall. Att du bara ska få fundera, eller bara pyssla med saker som ger energi. Eller upptäcka nya saker som ger energi.

Jan: Jag tänker väl så att man gör det för sig själv. Och sen känner jag liksom… ibland tänker jag: ja, vad blev det? Vad blev det av det? Ska man nu, 42 år gammal? Så tänker jag ibland: ja, men det är klart, jag borde kunna få ett annat jobb om jag skulle vilja det. Och sen ibland får jag skitdåligt samvete. Vad har jag gjort? Jag har suttit och skrivit lite i sociala medier i tio år.

Borde jag söka polishögskolan?

Caroline: Jo, men det är väl nyttigt att fråga sig: vad blev det av det?

Jan: Ja, och sen ibland tänker jag på det där, men jag kanske ska söka till polishögskolan då. Och sen kommer jag att vara säker, du kommer inte komma in, för jag har så kass färgseende, eller är för tjock.

Caroline: Man behöver färgseende för det?

Jan: Jo, man ska ha sånt. Färgseende. Jag får ändå kolla upp det.

Caroline: Ja, men allt det där är bara ursäkter, Jan. Färgseende och kondition och sånt, det är bara ursäkter. Men låt dig själv vara i det en stund. Men det kanske är så att det kommer när det kommer. Min poäng innan, med det här med att känslorna dikterar. Det är så, lägg dig i den floden och häng med lite och se. Jag vet inte hur jag ska uttrycka det riktigt. Ta av dig något koppel. Det är något koppel du har på dig.

Jan: Det är mycket snack om koppel här idag.

Caroline: Ja, det är det. Det är en bra metafor.

Koppel, självförtroende och självkänsla

Caroline: Men tror du inte att du har något som du tackar nej till i det området? Att du säger: nej, jag kommer inte komma in. Att du håller på och meckar med något där, för att du har ett koppel på dig. Eller en begränsning som du känner: nej, vad ska folk tycka om det?

Jan: Jag vet inte, vad kan det vara?

Caroline: Jag vet inte. Självförtroende, säkert.

Jan: Och självkänsla, det har vi inte heller kommit in på. Men det är väl också en sån.

Caroline: Ja, jag vet inte. Man ska kanske inte fatta för många beslut när man inte är på något bra ställe.

Jan: Nej, man kan fundera i alla fall. Men jag har inget självförtroende i att jag ska kunna hantera när någon har skurit sig djupt.

Caroline: Men sluta.

Jan: Jag tycker att det är skitjobbigt.

Caroline: Ja, men ändå ska jag gå den vägen.

Jan: Ja, men du får skylla dig själv.

Caroline: Jag tror att man vänjer sig, Jan.

Jan: Ja, men så är det säkert.

Avrundning: livshjulet som ursäkt för samtalet

Jan: Bra, är det något mer som vi ska ta upp, eller som du tänker?

Caroline: Jag vet inte, nej, jag kan inte komma på något nu.

Jan: Bra, men då tänker jag att vi rundar av. Och sen tänker jag också för den som vill göra ett sånt här livshjul. Och då är det återigen så att livshjulet är ursäkten för att ha samtal, så som vi har haft nu. För det är många saker som jag inte har tänkt på, som du har sagt, som inte hade kommit upp om vi inte hade gjort livshjulet.

Livshjulet är ursäkten för att ha samtal. Det är många saker som inte hade kommit upp om vi inte hade gjort det.

Jan: Så där finns en länk till Patreon, och på Patreon kan du göra det här livshjulet själv. Jag vill verkligen uppmuntra till att göra det så som vi gjorde nu. Prata med din partner, eller prata med en vän. För man vet inte riktigt vad som kommer upp.

Jan: Så stort tack för idag, och så ses vi i kommentarerna, och så ses vi nästa vecka. Tack.