Budget är roligt eftersom det är din dröm i siffror

Innehållsförteckning

Nedan följer en grov innehållsförteckning för transkriberingen.

1. Ett kort sponsrat avsnitt om budget och prognos
2. Riskinformation och Savelend
3. Fasträntekonto och dagens ämne
4. Prognos: förmågan att sia om framtiden
5. Budget: ett mål klätt i siffror
6. Det magiska ögonblicket: är det fortfarande intressant?
7. Varför vi för sällan planerar
8. Misslyckande är ofta att man inte satte igång
9. Att flytta till Spanien är hundra telefonsamtal
10. Det största misstaget: att blanda ihop prognos och budget
11. När man inte har fantiserat klart
12. Resan är målet, men gör den rolig
13. Balansekonomi: ett bolag de la ner
14. Friheten att lägga ner ett projekt
15. Tränaren som flyttade till Spanien på 12 veckor
16. Drömmen om zombieapokalypsen
17. Att hämta energi från visionen
18. Paradoxen: brist på tid, pengar och energi
19. Två saker: ett tydligt varför och konkreta startaktioner
20. När ledare bara klarar det ena
21. Kontrollstationer och stepping stones
22. Leap of faith och tilltro till sin förmåga
23. Skillnaden mellan lätt och svårt är struktur
24. Bygg strukturer som gör jobbet åt dig
25. En generös plan ger närvaro
26. Boka PT:n för att garantera passet
27. Chefen och arbetaren: Lennarts metafor
28. En empatisk chef ger en lydig arbetare
29. Avrundning

Ett kort sponsrat avsnitt om budget och prognos

Jan: Varmt välkommen till RikaTillsammans och det här korta avsnittet som är ett samarbete med oss på Savelend, där jag och min vän Charlie Söderberg pratar om budget och prognos. För något år sedan kom vi nämligen fram till att vi har helt olika syn på det här med budget och prognos. Jag tycker att budget är ungefär det tråkigaste som finns i livet. Eller tyckte det, innan jag pratade med Charlie. Charlie var så här: "Hur kan du tycka det? Det är ju det roligaste som finns. Och Jan, det du gör är prognoser. Det är ju typ det tråkigaste som finns."

Jan: Så vi pratar om att skilja budget från prognos. Prognos handlar väldigt mycket om att stå där jag är idag, lite som en väderprognos. Idag var det fint väder, då är det sannolikt fint väder imorgon. Eller: om jag sparar 100 kronor i månaden i tio år, så kommer jag om tio år förmodligen kunna få ut 100 kronor i månaden resten av livet. Det är en prognos. Budget för Charlie handlar i stället om att helt fritt från vad jag har idag sätta upp ett inspirerande mål, där man svettas lite på överläppen, det kittlar lite i magen, och man säger: "Jag vill kunna bli ekonomiskt fri", eller "Jag vill kunna gå i pension många år innan min pensionsålder." Och att då hämta energin vid målet och sedan jobba sig bakåt, så att man blir helt fri utifrån de förutsättningar man har idag.

Jan: Så jag hoppas att det här avsnittet blir lite så här: "Wow, så där har jag inte tänkt innan", precis som det var när jag hörde det här första gången med Charlie. En typ av tankespjärn. Så jag tänker att det inte gör det svårt, jag släpper in Charlie.

Riskinformation och Savelend

Jan: Men eftersom det här är ett samarbete med Savelend, som jobbar med investeringar, är det viktigt att säga att alla investeringar bär en risk. Man kan tjäna pengar, man kan förlora pengar, i värsta fall kan man förlora alla insatta pengar. Så det är viktigt att man aldrig investerar pengar man inte har råd att förlora. Och naturligtvis: historisk avkastning är inte en garanti för framtida avkastning. Mer information finns på rikatillsammans.se/risk eller såklart på Savelends hemsida.

Jan: Så då tänker jag att vi kör igång. Välkommen tillbaka, Charlie. Och stort tack till dig och till Savelend som gör de här avsnitten möjliga. Vill du säga, för den som har missat, vad det är?

Charlie: Kan man ha gjort det vid det här laget? Har du inte lyssnat på de andra avsnitten?

Jan: Nej, precis.

Charlie: Men vad vi säger då i alla fall... Jag spenderar mycket av mina dagar på Savelend, där vi hjälper privatpersoner och företag att investera sina pengar i lån och krediter. Löftet är avkastning utan tur och tajming. Det vill säga, de kommer inte gå upp och ner beroende på hur börsen går, utan det är konkreta motparter som faktiskt har lånat pengarna och betalar ränta och amorterar enligt plan. Och så får man en bra avkastning på det. Det kan ligga på 7, 8, 9, 10, 11, 12 procent, lite beroende på vad man väljer för strategi.

Fasträntekonto och dagens ämne

Charlie: Vi har också ett fasträntekonto. För den som inte gillar några överraskningar har du exakt 6 % fasträntekonto på ett år eller på två år. Och det har jag pysslat jättemycket med, fasträntekontot. Det finns många där ute som sitter med en massa arbetslösa pengar på sparkonton, eller som har dem i ränteprodukter som inte levererar på den nivån, tycker jag. Så lite sånt pysslar vi med. Men det är inte det vi ska prata om idag, va?

Jan: Nej. Men var hittar man det?

Charlie: Savelend.se.

Jan: Ja, Savelend. Precis. Vi ska prata om... Det var ett samtal som du och jag hade för ungefär två, tre år sedan. Att vi har lite olika strategi när vi tittar på framtiden. Och planerar, plan och budget och prognos. Så jag tänkte att det där var ett jättebra samtal. Det borde fler få. Se om vi hittar tillbaka dit. Men det handlade i alla fall om att jag började någonstans med att jag tycker att budget är typ det tråkigaste som finns.

Charlie: Obegripligt påstående.

Jan: Ja, men lite. Och så kom vi in på att för dig är det väldigt stor skillnad på budget och prognos.

Charlie: Ja.

Jan: Om vi testar att ta avstamp där. Hur skulle du definiera de två?

Prognos: förmågan att sia om framtiden

Charlie: Jag tänker att prognos är min förmåga att sia om framtiden baserat på det jag redan vet. Sparar jag 100 kronor i månaden, då är min prognos att jag efter ett år har 1 200 kronor plus ränta. Fortsätter lågtrycket från England och blåser i den här riktningen, så är prognosen att det kommer regna imorgon. Går valresultatet som det går, så kommer vi ha en idiot i USA. Det är så här prognoser fungerar.

Charlie: Och prognoser är det vi inom psykologin skulle kalla för dissocierat. Vi står inte där och puffar på lågtrycket. Utan vi bara beskriver: så här är det. Och vi kanske till och med är så pass duktiga att vi kan säga hur trovärdig den här prognosen är. Det är stor sannolikhet att det blir en miljon på kontot innan jag fyller 18. Eller det är ungefär 50 procent. Allt det där är prognos.

Charlie: Och prognoser är på sätt och vis inte enkelt, men de är inte speciellt komplexa. Det är bara en fråga om att ta in så många parametrar vi klarar av att räkna på, beräkna det, och sedan beräkna hur stor chansen är att det också stämmer, eller risken att det stämmer. Och den saken tycker jag är någonting helt annat. Därför blir jag fascinerad när människor blandar ihop de sakerna.

Budget: ett mål klätt i siffror

Charlie: För mig är det, om vi ska hänvisa till tidigare samtal, den där dödsstjärnemetaforen. Jag hittar på att jag vill bygga dödsstjärnan i lego. Det är ju ett påhitt. Jag vill flytta till Spanien. Jag vill ha ett fantastiskt bröllop om två år. Jag vill kunna sluta jobba när jag är 55. Det är någonting jag sätter i framtiden som en vision. Och då är den bara en vision. Det är en önskan, det är en dröm. Jag har en tydlig bild av vad jag skulle vilja ha. Och sedan börjar jag ställa mig frågan: hur skulle en resa dit kunna se ut? Jo, om jag söker det här jobbet, om jag öppnar eget vid sidan av, om jag sätter av 22 procent av vad jag tjänar, då borde vi vara här om ett år. Om jag gör det här och det här, ja men vänta, det där kan nog fan bli pension vid 55.

Budgeten för mig är alltid ett mål klätt i siffror, om det är en pengabudget. Det kan vara en tidsbudget.

Charlie: Jag vill kunna springa maraton till sommaren, och då budgeterar jag träningspass, om de ska vara långa eller korta och så vidare.

Jan: Och du börjar i målet och går bakåt?

Charlie: Jag börjar alltid i målet. Ska jag kunna springa 4,2 mil i Holland, då lär jag behöva långpass på minst tre mil tre veckor innan. Och för att nå dit behöver jag göra det här och det här. Då kommer jag ganska fort ner till en punkt där jag konstaterar att då lär jag behöva göra en tre kilometers runda idag. Så det är att ta en dröm på allvar och sedan klä den i konkreta resurser.

Det magiska ögonblicket: är det fortfarande intressant?

Charlie: Och sedan kommer det, när man har gjort det hela vägen ner, då kommer det magiska ögonblicket där man måste säga: "Är det fortfarande intressant?"

Jan: Säg något mer om det.

Charlie: Jo, man kan drömma om att flytta till Spanien, och sedan när man börjar räkna på vad det kostar, då konstaterar man: "Jag är sugen på att vara där, men jag är inte sugen på att spela det spelet." Eller kanske ännu tydligare: "Jag kan drömma om att gå i pension vid 55, men när jag konstaterar att då måste vi sälja sommarstugan och jag ska ha en sparkvot på 55 % i månaden, då är jag inte sugen på att spela det spelet." Då får jag släppa taget om den drömmen. Eller så får jag stirra på planen någon månad till och konstatera: kan jag göra det på ett annat sätt som inspirerar mig?

Första gången man autentiskt kan tacka ja är när man konstaterar: "Nu har jag åtminstone en idé om hur det skulle kunna gå till."

Charlie: För annars är det bara så här: "Javisst, det är klart. Vill du bli miljardär?" "Ja, tack." Vad fan, det är ju inte värt någonting. Då säger jag: "Okej, men då gör vi så här. Jan, du lånar upp 150 miljoner, jag lånar upp 150 miljoner, vi sätter igång det här, vi rekryterar de här." Och när jag har dragit den budgeten för dig, då kan du säga: "Vet du vad, det där är nog inte min grej. Det där låter inte som mitt spel." Eller så är det: "Fan, vi kör. Det låter kul faktiskt. Det där gör vi."

Varför vi för sällan planerar

Charlie: Så jag tycker att vi alldeles för sällan budgeterar eller planerar, därför att vi tänker att vi måste veta allt på förhand. Men det blir det ju aldrig. Jag har aldrig jobbat på något företag eller någon organisation där det har blivit precis som man har budgeterat. Och det är egentligen inte budgetens syfte. Budgetens syfte är bara att tvinga varje avdelning att klä i siffror hur det här ska gå till.

Charlie: Som vi har sagt: vi ska öka vinsten. Tre miljoner till ska vi ha i vinst nästa år. Låter det bra? Ja, det låter jättebra. Men det betyder att ni måste sälja sex miljoner mer. Jaha, låter det bra? Ja, jo, det kan ni väl göra. Vad behöver du för att göra det? Då behöver vi anställa två säljare till, vi behöver ha IP-telefoni, vi behöver ha bonusar på det här. Och så säger vi: "Nej, vänta, de pengarna får du inte." Då säger du: "Ja, men då kan jag heller inte sälja sex miljoner." Och så får man ha lite möte.

Charlie: Och det här kan vara i en familj idag, om vi vill skaffa sommarhus eller ha ett dyrt bröllop, eller vad vi nu vill göra. Det där samtalet leder fram till att nu har vi ändå någon plan, förhoppningsvis, om man är ett bra företag som har en plan som vi kan signa av allihop. Det kanske inte blir sex miljoner då, det blir fyra. Men å andra sidan blir det bara en person till vi behöver anställa, och så vidare. Sedan spelar man det spelet fullt ut, och sedan har man möte en gång i kvartalet där man stämmer av: "Verkar det gå ungefär som vi tänkte?"

Misslyckande är ofta att man inte satte igång

Charlie: Nej, vi har fortfarande inte... Oftast är det att man inte har tackat ja på allvar. Därför sitter man där efter tre månader och har fortfarande inte rekryterat den personen som skulle in. För du vet inte riktigt om pengarna kommer komma in. Och det finns så många företag och privatpersoner där jag märker att de säger att de har misslyckats, när deras misslyckande består av att de inte satte igång den planen de har hittat på.

Charlie: Jag har sett hela organisationsförändringar. "Nu ska vi börja jobba linagilt istället." Och så säger de efter två år: "Det där funkade inte." Och så tittar man: ni gör ju inte det. Ni har inte gjort den här förändringen. Ni gjorde 10 %, sedan blev ni rädda och sedan har ni hoppat av det. Och nu säger ni att det där systemet inte funkar. Eller: "Jag har slutat jogga för att det blev ändå inget vidare." Jag kan ju se, du har inte gjort passen så som du satte upp dem. Då vet vi inte.

Man kan inte ha fokus på att bli miljardär varje dag. Vad fan gör en miljardär på morgnarna?

Charlie: Därför tror jag att jag kanske kan vara... Jag älskar att skapa planer, för då blir det enkelt och tydligt vad vi ska göra. Man får ju ha fokus på att läsa den här tidningen, gå upp, göra det här, eller vad det nu är.

Att flytta till Spanien är hundra telefonsamtal

Jan: Någon sa till mig om att flytta till Spanien, som jag är inne på, jag håller på att flytta till Spanien, det är en vision jag har: "Är inte det en stor livsförändring?"

Charlie: Det är det inte alls. Det är inte en livsförändring överhuvudtaget. Det är bara hundra små. Det är att anmäla sig till en språkkurs. Det är att lista ut vad Hemnet heter på spanska. Det är att prata med kompisar. Det är att åka på semester dit. Det är att kolla upp skolan. Ingenting i att flytta till Spanien är större än ett telefonsamtal. Sedan är det hundra telefonsamtal som, när man lägger ihop dem, blir en flytt till Spanien. Och det är en miljard också. Eller sex miljoner till i omsättning på bolaget. Eller vad det nu är.

Charlie: Men man måste göra ett litet rollspel i huvudet ändå, på "så här tror vi att det skulle kunna gå till", tillräckligt trovärdigt så att det blir: "Vet du vad? Vi sätter igång."

Jan: Men vad tror du är den vanliga missuppfattningen? Eller att man inte gör... Det här är ju det roliga med dig. När man lyssnar på dig så säger man: "Ja, jag håller med." Har du inte kört den här metaforen med ishockey också? Det här med att man inte stirrar på mållinjen, man stirrar på jumbotronen när man spelar hockey.

Charlie: Måste vi vinna matchen? Måste vi vinna matchen? Nej, det kan man inte göra. Man har ju perioder. Så tre gånger får man titta upp och kolla hur det går. Resten av tiden får man chans att spela hockey.

Det största misstaget: att blanda ihop prognos och budget

Charlie: Jag tror att det största misstaget är att man blandar ihop prognos och budget, till att börja med. Så att man tänker: "Ja, jag har ju inte gått ner hittills, så jag kommer inte gå ner i år heller. Så mitt mål är att behålla vikten." Det är inget mål. Det är bara en prognos.

Jan: Ja, men är inte det lite som vi sa i ett av de förra avsnitten också, när vi pratade om det här med: "Vilka legobitar har jag?" Alltså: "Nej, men jag är civilingenjör, då är det bara de här yrkena jag kan vara. Jag kan inte göra någonting annat, för den legobiten har jag inte."

Charlie: Nej, men det spelar ingen roll. Du behöver inte titta bakåt. Jag kan titta framåt. Och man agerar givet det man vill uppnå. Men jag tror att då måste man ha lite... Jag märker att det finns en viss fördel av att man satt instängd i en källare som tonåring och spelade Drakar och Demoner. För då fick man träna sig i att fantisera ihop en plan. Någonting som inte fanns. Och sedan satt vi och pratade om det väldigt trovärdigt. Så vi såg det framför oss och blev så här: "Okej, du hugger av benet där. Vi springer till vänster. Jag följer det där."

Den typen av fantasiarbete är otroligt viktigt, för det är exakt det budget är.

När man inte har fantiserat klart

Charlie: Ofta när jag kommer in i budgetfrågor kan jag direkt hamna i att här har de inte fantiserat klart. För det är som att, om vi har 20 procent mer samtal, vem ska svara i telefon då? Det har vi inte tänkt riktigt. Om alla de kommer in i januari, då blir mars helt full, men i maj är det ingen som kommer in. Nej, det har vi inte tänkt på, för man har liksom inte rollspelat. Man har inte gått genom den här skogen och duckat för den här grenen som man behöver för att flytta till Spanien eller öka omsättningen i bolaget.

Jan: Men är vi inte tillbaka där? Och det här kanske hamnar lite i bristtänket. Pröva. Jag upplever att hos många blir det rädslan för att misslyckas. Om jag sätter det där... det är bättre för mig att ha målet om att flytta till Spanien än att flytta till Spanien, för då har jag åtminstone drömmen om att flytta till Spanien. För tänk om jag flyttar till Spanien, då är jag av med både pengar och massa jobb i onödan, och jag har inte ens kvar min dröm.

Charlie: Visst, så tror jag absolut att det är för jättemånga. Jag är inte så, för jag har för dåligt minne, så jag är mest orolig för att jag ska vakna upp och tänka: "Helvete, Spanien, det har jag helt glömt bort och jobbat på i två år." Jag är mer rädd för att jag ska schabbla bort drömmen än vad jag är rädd för att jag uppnår den och känner att den inte är värd det.

Resan är målet, men gör den rolig

Charlie: Men sedan är det också det här att det är resan som är målet. Det är så jävla töntigt, men där tror jag att... Jag tycker att folk ger upp alldeles för lätt på att hitta ett roligt sätt att uppnå det man vill uppnå.

Jan: Säg något mer om det.

Charlie: Jo, men man har det så här: vi vill ha fem miljoner på kontot, så då ska vi späka oss i fem år för att få till det. Verkar det roligt? Nej, det verkar inte roligt alls. Men det är roligt att ha fem miljoner, så då tar vi den skiten.

Jan: Ja, precis. Det är därför jag inte gillar budget.

Charlie: Men då har man ju inte rollspelat tillräckligt mycket alver och dvärgar i sin budget. Då har man inte frågat: "Verkar den här resan kul?" Nej. Men vad vore ett annat sätt att nå det här målet, där det är så här: om vi når dit, fantastiskt, om vi inte når dit, då hade vi ändå kul medan det pågick?

Balansekonomi: ett bolag de la ner

Charlie: Och Balansekonomi är ett typexempel på det. Det är ett bolag som vi byggde, ett gäng inspirerande människor, kring hur vi skulle göra skillnad i världen och hjälpa människor till ekonomisk frihet, och få en rad insikter om vad som är ett rikare liv och allt det där. Ny budget och ny budget, och så kom vi till en punkt där det är så här: "Här finns en riktigt trovärdig budget. Det här vill marknaden ha, det är stor efterfrågan, vi kan göra det här. Är vi sugna på att göra det?" Nej. Nej, vi är inte sugna på att spela det här spelet.

Jan: Du uppfyllde liksom inte några av mina personliga mål om att åka runt mer och hålla kurser. Vi hade ju typ 150 resdagar, du och jag.

Charlie: Och vi liksom: "Ja, men då gör vi det på ett annat sätt. Ja, men då gör vi en digital utbildning, vi gör så här." "Blev det lika bra?" "Det blev fan ännu bättre." "Tyckte kunderna det?" Nej, de ville inte gå. De testade inte produkten. "Nähä, vad gör vi då?" Vi har ett sätt att göra det, som inte leder till målet. Vi har ett mål, där vi inte gillar sättet att göra det. Ja, då hade vi möten och möten och möten. Och sedan kom vi fram till: "Vi får inte ihop det här. Men vet du vad? Då lägger vi ner det."

Friheten att lägga ner ett projekt

Charlie: Det är ingen som har tvingat oss. Vi kan sluta hitta på det här när som helst, om det inte sitter ihop med resten av våra liv. Vi tänker inte sitta och bli bittra över det. Den friheten har man ju inte på ett jobb. När man sitter som försäljningschef och diskuterar med vd:n, då måste man ju till slut... Det finns tre möten. Sedan måste man bli överens, annars blir det dålig stämning.

Charlie: Och därför tror jag budget är så negativt betingat. För man känner liksom inte att man har rollspelat klart, och ingen tror riktigt på det. Du var tvungen att tacka ja till det, för annars blir styrelsen arg. Och vi var tvungna att ge eftergift, men egentligen var det mer vi ville ha. Det blir någon sån här, vad är det de säger?

Kompromiss är en beskrivning av en lösning där ingen är nöjd.

Charlie: Men det där var också jätteskönt, apropå en annan sån grej: projekt behöver inte vara för alltid. Det blev inte Spanien, nej, det blev inte Balansekonomi, vi la ner det. Ångrar någon av oss det? Nej, det var en fantastisk tid. Det var ju superkul. Men att ha kul var ju kanonkul. Eller hur?

Tränaren som flyttade till Spanien på 12 veckor

Jan: Jag tänker också att det där är kul, för jag har en kompis, Armen, som var vår tränare i Krav Maga. Och han var så här: "Nej, men nu vill jag flytta till Spanien." Jag bara: "Ja, men det är de där som ska göra planer." Så tog det 12 veckor. "Nu har vi flyttat till Spanien. Vi kan inte träna nästa vecka." Jag bara: "Vad fan?"

Jan: Och vet du vad det roliga var? Jag blev nästan provocerad. Så här: "Nej, men så kan man väl inte göra?" Och det roliga var också att han kommer från före detta Jugoslavien. Så han sa: "Jan, jag har varit med i livet, jag har förlorat allt. Jag har förlorat mitt boende, jag har förlorat min bror. Så för mig är det här inget konstigt." Och då insåg jag: "Shit, hur mycket är det som jag hittar på som håller kvar mig, som någon annan, som bara har lite annan syn på livet, inte alls ser de hindren."

Charlie: Nej, men du ska veta hur många människor som fantiserar om antingen att allt de äger och har brinner ner och de får försäkringspengarna. Inte familjemedlemmarna förstås, men tre saker. Jag hämtar mormors klocka och jag hämtar fotoalbumet och jag hämtar min dator. Resten, om det brinner ner alltihop och jag fick ut det i pengar. Det hade varit goda nyheter. Vilket nytt liv jag hade kunnat skapa. Men bränn ner den skiten då. Förstår du vad jag menar?

Drömmen om zombieapokalypsen

Charlie: Det är också så här fascinerande. Om vi har frihet. Och jag tror att det är därför alla män drömmer, inte alla män, det var fel sagt, men många män drömmer om zombieapokalypsen. Man drömmer om ett enklare liv, när det plötsligt blir så här: vi får sätta upp en palissad, vi får ha ett vapen, det är ingen som bryr sig om hur många vab-dagar vi har eller kvartalsrapporten. Livet blir plötsligt enkelt.

Charlie: Jag tror att det är det det handlar om. Det är inte som att vi är fascinerade av epidemier eller att vi tycker att zombier är något speciellt intressant kulturellt fenomen. Det är drömmen om att få släppa taget om allt det där. Parmiddagar, trädgårdshäckar, V75, om allt det bara... Men det funkar ju inte om jag bara hoppar av, utan det ska bara sluta, det ska smälla en bomb och så ska det bara vara borta.

Du håller på och putsar på gallret på ett fängelse som inte ens är låst. Du kan gå när som helst.

Charlie: Och om man känner igen sig i den beskrivningen, då är det så här: men hallå, kolla efter.

Jan: Ja, jag garvar ju för att jag känner igen mig.

Charlie: Där är det viktigt att inte ta sitt liv för stort allvar. Vad är det de säger i Fight Club? The things you own, end up owning you.

Jan: Ja, precis.

Att hämta energi från visionen

Jan: Men du, jag tänker också så här, någonting jag upplever att du är duktig på är att du hämtar energi från den där "ja, men flytta till Spanien". Så att även om du inte har flyttat till Spanien än, så upplever jag att det gör ditt liv rikare.

Charlie: Ja, och det är ju en matematisk formel.

Jan: Okej, apropå kommentarer. Inte vad jag förväntade mig.

Charlie: Därför att, för att göra förändring, som vi citerade Einstein för några veckor sedan: att göra samma sak om och om igen och förvänta sig ett nytt resultat är det första tecknet på en idiot. Så fort jag önskar mig någonting som man per definition inte redan har, då innebär det att jag kommer behöva göra saker på nya sätt. Och att göra saker på nya sätt kostar alltid mer energi än att göra saker på sina befintliga sätt.

Charlie: Och de absolut flesta människor vaknar inte med jättemycket energi över. De har inte tre timmar per dag som de inte vet vad de ska göra med, och går inte och lägger sig med att bara: "Jag ska springa ett joggingpass." Utan man är ganska trött och man tycker att det är ont om tid.

Paradoxen: brist på tid, pengar och energi

Charlie: Så om det krävs att jag använder extra mycket tid och extra mycket pengar och extra mycket energi för att göra en förändring, för att få det jag vill ha, men jag tycker att jag har brist på tid, brist på pengar och brist på energi, det är därför jag vill göra förändringen, så är det en paradox. Det går inte att få ihop. Det är som att säga att du ska investera dig ur din fattigdom, men jag har ju ingenting att investera. Förstår du? Det är dyrt att vara fattig.

Charlie: Så det här är omöjligt att lösa om man inte kan låna. Man måste ju låna då. Det är ju tricket här. Och då är tricket att du alltid kan låna energi från framtiden. Därför att när vi bokar en semesterresa, redan då får vi energi. Vi kan se framför oss att det kommer vara så jävla nice. Vi kommer åka skidor, du och jag, sitter och glassar i solen i backen. Det kommer bli supernice. Jag har sett bilderna. Kul hade vi förra gången. Det här kommer bli kul. Och då blir man pepp på att börja göra situps på morgonen för att klara den där puckelpistbacken. Man hämtar energin från något som ännu inte har hänt.

Varje stor ledare lyckas måla upp en bild av framtiden som man får teamet att tacka ja till.

Två saker: ett tydligt varför och konkreta startaktioner

Charlie: Att göra mer med mindre, för att vi kommer må bättre när vi väl har det. Så det är en förutsättning för all typ av förändringsarbete. Och därför är det så viktigt. Sedan behöver man två saker. Man behöver ett tydligt varför, så man brinner för det, så att man kan hämta energin där. Och man behöver konkreta startaktioner som man faktiskt kan sätta igång med.

Charlie: Och de behöver man tillhandahålla för sig själv i sitt eget liv, om man ska bli smalare eller rikare eller lyckligare. Och man behöver som ledare tillhandahålla det till sin personal, om man vill se till att företaget rör sig i någon riktning. En tydlig vision som de kan hämta energi till nu, och konkreta startaktioner. Vad de ska göra annorlunda, måndag, tisdag, onsdag, torsdag, sedan samlas vi på fredag och pratar om det.

Charlie: En del chefer är bra på att göra det ena. Kommer in och gormar och säger att från och med nu ska vi säga det här när vi svarar i telefon. Men man lyckas inte värva människor till något annat varför än att "för då kommer jag sluta skälla på er". Och det håller inte över tid. Det kallas för hotivation. Då springer man bara tills man inte känner att någon är där och kollar längre.

När ledare bara klarar det ena

Charlie: Och en del ledare är väldigt inspirerade och skickliga på att prata i timmar om hur coolt det kommer bli. Vi kommer förändra världen, vi ska öppna 62 hotell. Men man gör inte jobbet att gå ner och säga: så från och med nu, när du kommer in, då är det här du ska göra först i stället för det här. Och då händer det heller inte. Alla är jätteinspirerade och hoppas att det blir det. Det ska bli kul att se. Men de ser inte vad det är jag kan göra för att det ska bli så.

Charlie: Så de två punkterna är jag noga med. Att lämna mina möten med mig själv och möten med andra med att vi båda är inspirerade, eller alla är inspirerade, av vart vi ska. Och vi vet också hur vi ska börja. Och där är vi tillbaka. Det är ju en budgetresa.

Jan: Jag tänker, bara för att betona en grej, och det är väl insikten för mig också här. För jag har ju också ofta velat ha en sån här plan. Okej, så hur tar vi oss därifrån, från måndag till visionen? Där min insikt på senare år är så här: nej, men du behöver inte veta mer än nästa steg. Jag behöver inte ha 13 steg fram, utan det räcker att vi vet ett steg, för att ett steg kommer ge nästa steg. Så jag behöver inte veta vilken skola det är.

Kontrollstationer och stepping stones

Charlie: Det är jättebra, det är två saker. Du behöver ha några kontrollstationer. Du behöver tillräckligt mycket veta vad som behöver hända på vägen för att du ska kunna köpa in på det. Vi kan prata en timme om att bli miljardär och sedan kommer du vara jätteinspirerad av det. Men om jag inte ger dig några milstolpar på den resan som du ändå kan se, om vi uppnår det där, om vi uppnår det, som uppnår det, då kan det faktiskt bli. Annars kommer du aldrig gå igång.

Charlie: Så en del av visionerna innebär att man behöver sätta ut några stepping stones över floden. Men sedan behöver man bara, hur man gör, det är bara till den första stepping stonen som är intressant.

Charlie: Vi brukar använda metaforen att om du skulle vänta... Jag kommer ju åka från Malmö idag till Stockholm. Om jag skulle vänta tills det är grönt på alla ljusen innan jag kör iväg, skulle jag aldrig... Jag får ju bara åka upp till korsningen och lita på att det kommer bli grönt. När du kommer till Jönköping, sedan kommer det bli grönt och så kommer det bli grönt. Och när bensinen tar slut kommer vi hitta en mack. Och vissa människor behöver då rita ut mackarna i förväg och såna grejer. Jag förstår det, man är olika.

Leap of faith och tilltro till sin förmåga

Charlie: Men vi har alla en typ av leap of faith varje gång vi öppnar munnen. Vi vet inte hur det här samtalet kommer sluta. Och i områden där man är van att göra saker, som på sitt jobb eller med sin vanliga hobby, då har man stor tilltro till sin förmåga. Inte för att det finns någon extra grund för det, man har bara stor tilltro, för man har sett saker lösa sig förut. Bor man i Stockholm kan man köra bil rakt genom stan och lita på: blir det kö, så kör vi någon annan väg. Och har man aldrig varit i Stockholm, så är man väldigt nervös för hur det ska gå i trafiken.

Charlie: Och precis så är det med att börja investera, eller starta bolag, eller skriva en bok, eller gå ner på det där läskiga gymmet, eller barnuppfostran. Där blir vi plötsligt så här: "Jag måste nog läsa en bok till först", eller "Jag måste göra det tillsammans med någon annan. Jag kan inte sitta själv i bilen, tänk om den..." Och så tappar vi bort att vi har löst skit förut.

Det har aldrig blivit som vi har tänkt oss, men det har aldrig inte löst sig.

Jan: Så det håller jag helt med dig på. Man måste veta hur man ska börja, för annars är risken att det inte blir av. Man står där på en nyårssaké, "Beach 2024, wohoo", och sedan har man ingen startaktion. Då ska det fruktansvärt mycket tur till för att det ska bli av.

Skillnaden mellan lätt och svårt är struktur

Jan: Men jag tänker också, där brukar du också säga, med framgångsfaktorer, att du har en saying som är så här: skillnaden mellan lätt och svårt är struktur.

Charlie: Ja.

Jan: Hur hänger det ihop?

Charlie: Det är nästa raffinerade steg. Om man skulle göra fortsättningskursen, så ska jag säga att inspiration kan få igång en, men oftast får man inte tillräckligt. Inspirationen, den energin jag lånar från framtiden, räcker oftast inte för att jag ska ta mig förbi hela den här koncentrationsfasen av hårt jobb och inte så mycket resultat. Man brukar prata om att det är som ketchupeffekten. Man slår och slår och det kommer ingenting.

Jan: Ja, men så här, man sparar och sparar, ingen ränta. Det gör nästan ingen skillnad. Sedan plötsligt kommer det en dag där räntan... wow!

Charlie: Precis. Och då är risken ganska stor att den energin man fick, "bli miljardär", som fick en att sätta igång och spara, den hinner ta slut innan de där första resultaten kommer. Träning är likadant. Om du är ute och springer för att du är så inspirerad av Beach 2024, risken är ganska stor att du blir förkyld och får ont i knät, och så lägger du av där, därför att energin tog slut.

Bygg strukturer som gör jobbet åt dig

Charlie: Så hur gör man då, om man inte kan låna så pass mycket energi från framtiden att det tar en hela vägen till att man får momentum, så man får egen energi av: "Fan, jag ser nu att jag går ner i vikt, det kommer pengar, att jag blir starkare." Då är det att använda en del av den där startenergin till att skapa strukturer, att bygga system som gör att även om jag inte har energin, så blir det gjort i alla fall.

Charlie: Och i mitt liv är jag otrolig... En av mina absolut bättre partners i livet är min kalender. Vi är jättegoda vänner och vi stödjer varandra i vått och torrt, och jag har timmar, kvalitetstid, med min kalender varenda vecka, då vi pratar igenom hur nästa vecka ska se ut. Och sedan skriver jag in allt i min kalender. När jag ska handla mat, när jag ska hångla, när jag ska kolla på film med Primus, när jag ska vara på jobbet, när jag ska klippa mig, när jag bara behöver egentid, när jag ska gå upp, när jag ska gå och lägga mig.

Charlie: Jag lägger en plan som är generös. Om jag följer den här planen, då kommer jag ha en riktigt härlig vecka. Inte ambitiös, den ska inte vara så här: "Om jag biter ihop och trycker mig igenom det här, då jävlar har jag gått ner i vikt." Utan det är så här: budgeten är inspirerad av att göra denna vecka. Och sedan gör jag den bara. Då är den strukturen på plats.

En generös plan ger närvaro

Charlie: Och en av de strukturpunkterna som finns i kalendern är att planera nästa fjortondagar. Och då får jag så otroligt mycket mysigare veckor. Jag kan sitta helt närvarande med dig här, för jag vet att det kommer pinga till när det är dags att åka, och då hinner jag ändå hem, så jag kan ta en sen middag med Primus. Och då kommer det stå att jag ska lägga in en tvättmaskin, som det kommer stå på morgonen att jag ska ta ur, som kommer göra att när jag kommer till jobbet så kommer det finnas... Jag har gjort mitt rollspelande med mina alver och dvärgar i skogen för hela veckan.

Charlie: Sedan blir det inte så. Sedan får jag flytta en sak och det blev annorlunda, och Primus hade redan satt igång en tvättmaskin, och hans tåg var försenat, och det var kö i Jönköping. Men det blir så mycket lättare.

Jan: Och där tror jag att... det är ju därför du och jag säger så här: sätt upp en automatisk dragning på sparandet. När du nu är engagerad, börja inte prenumerera på tre tradingnyhetsbrev. Det kan du också göra om du vill, efter att du har satt upp det. Men du behöver ha det så här: "Om jag nu somnar om, kommer det funka i alla fall?"

Boka PT:n för att garantera passet

Charlie: Boka en PT. Dyra pengar. En gång i veckan? Ja, men då kommer du åtminstone träna en gång i veckan. För du kommer fan inte vaska de där pengarna. Då vet du att ett pass fram till jul, det är klart. Det kommer bli av, för det kan jag inte boka av. Sedan det andra passet, det kommer bli tack vare att du kommer till PT:n, så kommer du efter några veckor börja löpträna också. För då har du ändå...

Skillnaden mellan svårt och lätt är struktur.

Charlie: Och den, tycker jag, både som ledare för andra och ledare för sig själv... man har sån tilltro när man är inspirerad: "Nu har jag det. Nu kommer jag orka köra hela vägen i mål." Det är kanske en åldersgrej, att jag har kommit fram till att man ska inte underskatta ett ordentligt strukturmöte.

Jan: Nej, och jag tänker också så här, att vara schysst mot sig själv. Jag tror också att du sa vid något tillfälle: men har du testat den här strategin tio gånger tidigare och inte lyckats? Gör det inte en elfte gång. Så här att, ja men Beach 2024, har du inte tränat? Ja, men sätt inte in sex träningspass i kalendern den veckan. Vad är det du brukar säga, ge dig själv förutsättningar att lyckas.

Charlie: Jag vet inte om jag brukar säga det, men det lät bra i alla fall. Du kan få ge mig det.

Chefen och arbetaren: Lennarts metafor

Charlie: Men jag tycker så här, att ofta när man säger: mitt problem är inte att jag inte bestämmer saker, mitt problem är att det inte blir av. Och då brukar jag säga så här: men om vi tänker att du har två delpersonligheter. Du har en chef och du har en arbetare. Det här är Lennarts metafor från början, den är fantastisk. Så chefen bestämmer en massa saker som ska göras, och sedan är arbetarens jobb att utföra det. Vad är problemet? Jo, problemet är att arbetaren inte gör som chefen säger. Det står att du ska ut och träna, och sedan sitter du hemma i soffan och kollar på gamla repriser på "Vänner" i stället.

Charlie: Och då är det så lätt att tänka: "Just det, jag är en dålig arbetare." Men då brukar jag säga: men varför lyder inte arbetaren chefen då? Och så tänker man: men om det finns en poäng med varför arbetaren inte lyder chefen, då är svaret ofta: därför att chefen är för sträng. Chefen har inte gett schyssta resurser. Chefen säger att vi ska ut och springa sex på morgonen. Jag gillar inte ens att gå upp tidigt på morgonen. Chefen säger att jag ska börja äta bara 600 kalorier och bara äta sallad, trots att jag aldrig har ätit så tufft tidigare.

En empatisk chef ger en lydig arbetare

Charlie: Chefen tycker att jag ska göra det på måndag, tisdag, onsdag, torsdag, fredag på lunch och fredag på kväll. Jag kommer inte orka göra det chefen säger. Så arbetaren tar inte chefens order på allvar. Chefen kommer alltid och säger att vi ska ha tre miljoner till i vinst och sex miljoner mer i försäljning. Ja, ja, men vi orkar inte göra det. Så man tar chefen med en nypa salt.

Charlie: Så det är första tricket. Om du är en empatisk chef när du planerar för dig själv, om du lägger en sparplan som... det jag ser mig göra, det skulle vara kul till och med. Sedan kan jag öka den nästa år. Då får du också en lydig arbetare som säger: "Jag gör som chefen har sagt, för jag var med på det mötet, det lät bra. Det är inte så jävla jobbigt. Det är långpromenad, det är inte halvmaror. Det kan jag göra, den tar jag faktiskt." Så det gäller att vara en lydig arbetare för att man har en bra chef.

När jag berättar den historien brukar fler inse att man är en ganska dålig chef med sig själv.

Charlie: Man gör ingen tydlig värvning, för det är inspirerande att nå det. Man ger inga bra startaktioner. Man tillför inte resurser som gör det rimligt att klara av det. Och så tycker man att man är dålig på disciplin. Och ibland tänker man, du vet den där chefen när han pratar... hade man varit en riktig chef, så hade man pratat så. Man kan ta in facket direkt.

Jan: Exakt.

Avrundning

Jan: Jag tänker, Charlie, det här är ett samtal vi behöver fortsätta vid något tillfälle. Jag tänker att du som lyssnar eller tittar också får komma in med kommentarer, frågor, funderingar. Hur är det för dig? Är du en schysst chef?

Charlie: Ni skulle ju prata budget. Då behöver du lyssna igen, för det här var bara budget vi pratade om faktiskt. Fast från ett annat håll.

Jan: Ja, och det är det som är så himla spännande. Så Charlie, stort tack till dig.

Charlie: Tack.

Jan: Stort tack till Savelend, som sponsrar och gör det här möjligt. Och man kan gå in på savelend.se.

Charlie: Yes.

Jan: Så ses vi. Tack.