Kronofogden knackar på

Innehållsförteckning

Nedan följer en grov innehållsförteckning för transkriberingen.

1. Kronofogden på besök
2. Myterna om Kronofogden
3. Var projektledare, inte plånbok
4. Välkommen Amanda
5. Den mediala bilden
6. Vad gör Kronofogden idag
7. Ni tar inte ställning
8. Evighetsgäldenärerna
9. Det övergripande flödet
10. När ärendet kommer till Kronofogden
11. Vanligaste orsakerna
12. Vilka skulder och vilka åldrar
13. Konsumtionshetsen
14. Elskulderna och de tunna marginalerna
15. Barnen och vräkningarna
16. När ska man vända sig till Kronofogden
17. Ring omedelbart vid avhysning
18. Kommunens budget- och skuldrådgivare
19. Myndighetsspråk och klarspråk
20. Beslut som måste hålla juridiskt
21. Begripliga anteckningar
22. Betala inte av, men ställ krav
23. Skammen och viljan att göra rätt
24. Skuldsanering kan förbättra ekonomin
25. Färre beviljas trots fler ansökningar
26. Så fungerar betalningsplanen
27. Existensminimum i fem år
28. Gör en ordentlig ansökan
29. Borgenärerna får tugga i sig det
30. Skulderna säljs vidare
31. Ingen förhandling med Kronofogden
32. Empowerment i att ta tag i det
33. Förslag om att betala av skulden först
34. Tecken som på 90-talet?
35. Mer ödmjukhet, mindre höga hästar
36. Högt belånade hushåll
37. Bara inte värmepannan går sönder
38. Är kapitalförsäkring skyddad?
39. Bilen i någon annans namn
40. Preskription av fordringar
41. Exekutiv auktion
42. Köpa grisen i säcken
43. Amandas viktigaste budskap
44. Att vara part i målet
45. Var projektledare, inte den som gör jobbet
46. Mod att be om hjälp
47. Tack och farväl

Kronofogden på besök

Jan: Välkommen till RikaTillsammans. Detta är dagens avsnitt. Vi har Kronofogden på besök. Idag intervjuar vi Amanda från Kronofogden, som berättar om att Kronofogdens uppgift är att hjälpa både den som ska få betalt och den som ska betala, utan att ta ställning. Att förse parterna med information och faktiskt underlätta så att det funkar med krediter i samhället. Och tips till dig som har en anhörig, eller som själv har skulder.

Jan: Vi pratar ganska mycket om det här med vilka möjligheter som finns. Vad kan man tänka på? Vi pratar om skuldsanering. Vi pratar om löneutmätning. Vi pratar om vad man kan göra kring förhandling, att försöka förhandla ner räntan, och vilka möjligheter som finns med kommunens budget- och skuldrådgivare. Och vad du som anhörig kan tänka på när du hjälper någon, eller du som själv är i processen. Hur kan man göra? Hur kan man tänka? Vad ska man tänka på? De bästa tipsen, helt enkelt.

Jan: Varmt välkommen till RikaTillsammans-podden, som handlar om allt som är roligt med privatekonomi och livet. Varje vecka delar vi med oss av vår livsresa, våra erfarenheter, framgångar och misstag, så att du ska kunna göra din ekonomi, ditt sparande och ditt liv lite rikare. Vi som driver denna podden heter Caroline och Jan Bolmeson.

Myterna om Kronofogden

Jan: Välkommen till dagens avsnitt. Som vi var inne på har vi idag med oss Amanda, som har jobbat i nästan tolv år på Kronofogden. Jag upplever ibland att det finns mycket myter och missuppfattningar kring Kronofogden. Det är lite som att, jag skojade om det, när man blir stannad av polisen i en trafikkontroll, så är den första tanken: gud, när drack jag senast? Och det kan vara flera månader tillbaka, men man blir ändå den där.

Caroline: Ja, det är hjärtat i halsgropen.

Jan: Hjärtat i halsgropen. Men samtidigt uppskattar jag att Amanda ger ett väldigt mänskligt ansikte åt det. Hur de tänker, hur de resonerar, vad deras uppgift är, vad deras uppgift inte är.

Caroline: Ja, också att de är lite av en servicemyndighet, sa hon också.

Jan: Ja, precis. Vad tog du med dig?

Caroline: Jag tog med mig jättemycket, men det som stack ut för mig var att man inte ska vänta för länge innan man kontaktar inkassobolag, om man har med dem att göra, eller Kronofogden. Man ska inte försöka hålla på med det själv för länge om det blir för stort.

Jan: Ja, precis. Vi pratade ganska mycket om det. Det är ofta förknippat med mycket skam. "Jag borde inte ha hamnat här." Man vill göra rätt för sig. Men det är verkligen så att ju tidigare man tar kontakt, ju tidigare man ber om hjälp, ju tidigare man berättar för någon annan. Eller som anhörig, ställ frågan: "Hur är det? Kan jag hjälpa dig?" Många gånger tar man för lite hjälp, för sent. Och det finns mycket att vinna för alla parter på att ta hjälp tidigt, att fånga processen tidigt.

Jan: Och det finns många möjligheter, men också en hel del missuppfattningar. Att till exempel antalet som söker skuldsanering har ökat mycket på senare tid, men antalet som beviljas är färre, just på grund av missuppfattningar kring hur det här fungerar.

Jan: Vad var det som stack ut för dig då?

Var projektledare, inte plånbok

Caroline: Jag tror att det är det här. Jag har funderat mycket på det. Jag har varit i vissa sådana processer där jag har hjälpt människor. Och det jag skulle vilja skicka med är att vara hellre en projektledare. Hjälp människor att göra grejerna själva, snarare än att betala av någons skulder. För man kan vilja göra det i all välmening. Man tänker att den människan kanske har 10 000 kr i skuld, och 10 000 kr är kanske inte så mycket i min ekonomi. Men då gör man den personen en björntjänst. Man botar hostan, men man botar inte att människan är ute utan att vara påklädd, eller i ett sammanhang där man blir smittad med sjukdomen.

Caroline: Ta hellre hand om rotorsaken. Och fånga att det många gånger handlar om skam, att det handlar om många andra känslor, än att människan inte fattar plus och minus i Excel. Det hänger ofta ihop med andra saker, livshändelser, precis som Amanda är inne på.

Jan: Men jag tänker att vi inte behöver göra så mycket mer av det. Ett tips är verkligen: kolla i forumet. Vi har haft många sådana diskussioner i forumet, där folk säger "jag ska hjälpa den här, vilka tips finns det?" Sen är det ganska mycket frågor vi diskuterar också. Vad kan mätas ut, hur funkar det, funkar det med bil och så vidare? Så jag tyckte det var ganska mycket information, men ändå väldigt allmänbildande och lättsamt. Och Amanda är ju skitduktig, tyckte jag. Så jag tyckte det var snyggt. Men jag tänker att vi släpper på Amanda.

Välkommen Amanda

Jan: Varmt välkommen, Amanda Wajensten Wetterström. Du har arbetat på Kronofogden i mer än tio år. Du har arbetat både som kronoinspektör, kommunikatör, projektledare, med förebyggande arbete, med utredningar och mycket annat. Så varmt välkommen.

Amanda: Tack. Stort tack.

Jan: Är det något du vill lägga till?

Amanda: Nej, du fick med allting. Jag började som kronoinspektör, sen jobbade jag en kort tid som kommunikatör, och sen projektledare. Det är det jag gör nu. Det var heltäckande.

Jan: Men du, det finns ju mycket myter om Kronofogden, och vissa är lite oroliga för att ta kontakt. Kan du inte från ditt håll, du som har varit på myndigheten i tio år, säga vad du tycker är det viktigaste någon borde veta om Kronofogden?

Amanda: Ja, jag tänkte på det när jag fick den här frågan, att den skulle komma. Och då funderade jag på när jag började, för det börjar närma sig tolv år sedan faktiskt. På min gamla arbetsplats, när de skulle tacka av mig, så frågade de såklart vad jag skulle gå vidare till. Och så sa jag Kronofogden. Och då blev det knäpptyst, ett helt rum, jag tror det var femton personer, helt knäpptyst. Och så var det någon som sa: "Ja, då får vi se om vi träffar dig igen."

Caroline: De hade bilden av att det var livsfarligt.

Amanda: Ja, "nu är det kört för dig". Varför ger du dig in i det? Jag färgades av den bilden, så jag tänkte: vad har jag gett mig in på?

Den mediala bilden

Amanda: Så det är ju också den mediala bilden. Det skedde ju en, jag ska inte kalla det för en olycka, men en ganska tragisk händelse för kanske, ja, nu är det väl femton, tjugo år sedan, på en förrättning. Och det där sitter kvar. Jag tror att många tror att det är ett ganska farligt jobb, att många är väldigt arga. Men det stämmer faktiskt verkligen inte. Det är en väldigt snäll och trevlig servicemyndighet. Så de flesta av de här myterna, jag ska nästan säga alla, de är kraftigt överdrivna.

Jan: Det är inte så som det ibland målas ut.

Amanda: Exakt.

Jan: För jag tänker, går man in på er hemsida, jag har ändå hängt där ett tag inför idag, så tycker jag det är så fint. För det är: "för dig som vill ha betalt", och sen "för dig som ska betala", och sen "förebyggande arbete", och sen "statistik och rapporter". Och: "vår uppgift är att bidra till att minska skuldsättningen och att fler får en andra chans." Och jag tänkte, det var ju inte det man trodde. Och sen läste jag dessutom om saker ni inte gör. Och så stod det: "det är inte vi, utan kreditupplysningsföretagen, som registrerar betalningsanmärkningar."

Jan: Så det känns som att det var något möte där det var "nu lägger vi allt det tråkiga på dem". Och så var ni lite: det var inte meningen att vi skulle få det här.

Amanda: Nej, men jag tror också, jag var ju inte med på 80- och 90-talet, men jag har hört från kollegor att det klart var lite annorlunda förut. Ingen säger exakt hur det var, men det var kanske lite hårdare tag. Lite "här kommer vi från Kronofogden och vi ska göra det här". Det fanns inte så mycket fokus på att förklara varför man var ute på förrättning. Vi kan prata om det senare, vad en förrättning är, men varför man knackar på hemma hos någon och går in och letar efter saker. Man kanske bara gick rakt in.

Amanda: Det fanns inte den här tanken om att personen är en kund, som vi ibland pratar om. Vi pratar inte om det externt, men internt. Att personen ska få så mycket information som möjligt, så att man kan reda i sin egen situation. Det har nog skett en resa, värdemässigt och kulturellt, inom myndigheten, där jag kanske inte var med. Jag kom nog in när den resan redan var gjord, men jag har fått roliga berättelser om hur det var. Tidigt 80- och 90-tal.

Caroline: Ja, lite mer offensivt.

Amanda: Lite mer "jag kommer hit och har en uppgift, jag ska göra det här", och så kanske jag inte bryr mig jättemycket om hur det landar hos den jag är hemma hos. Så kan man väl sammanfatta.

Vad gör Kronofogden idag

Jan: Men vad gör ni mest idag, skulle du säga? De viktigaste uppgifterna? Ni är ändå 2 000 anställda, tyckte jag att jag läste.

Amanda: Ja, det har vi. Vi gör jättemycket, och du sa det väldigt bra. Det är ju vår devis, att vi är till för den som ska ha betalt och den som ska betala. Det vill säga att man är en neutral part i mitten, som ska ta hänsyn till bådas perspektiv. Den som ska betala ska få information och kunskap om hela processen och vad de behöver göra för att ta tag i sin situation. Men vi ska även se till borgenärerna, alltså de som väntar på pengar. Vi ska se till deras intressen också. Vi ska inte ta sida och hjälpa någon åt något håll, utan ge information så att de vet hur processen går till.

Amanda: Det lär man sig precis när man börjar, hur man förhåller sig till det. Det går ganska lätt att komma in i det mindsetet, faktiskt. Att man ser till bådas intressen. Man kan känna för olika saker privat, men professionellt kan man ändå tänka: den här personen behöver den här informationen för att kunna ta tag i det. Och den här behöver få information om det.

Jan: Ja, förlåt.

Amanda: Nej, men vi gör otroligt mycket. Vi har kärnverksamheten, som vi kallar för verkställighet. Det jag har jobbat mest med. Alltså när man är ute och träffar människor, utreder och ser efter vilka tillgångar personen har för att kunna betala. Löneutmätning är till exempel en av de vanligaste åtgärderna. Det är väl cirka 100 000 svenskar som har löneutmätning. Alltså en liten del av lönen går till att betala skulder. Det är en ganska administrativ åtgärd, ingenting vi behöver åka ut och träffa någon för. Det är skrivbordsarbete.

Amanda: Men vi har tillsyn över konkurser, vi har skuldsanering, vi har vår kundservice som svarar på en vansinnigt stor mängd samtal, och vi har en juristsektion som är jättestor. Vi har väldigt mycket olika, därför att det finns flera olika led i processen hos Kronofogden. Det är som en lång kedja som ett ärende går igenom.

Jan: Ni kanske kommer in på det.

Caroline: Kan vi inte börja där? Hur ser den här kedjan ut?

Ni tar inte ställning

Jan: Jag vill verkligen betona det, för det var en grej jag inte hade tänkt på innan jag gjorde researchen. Att det är så viktigt och återkommande att ni inte tar ställning, varken för den ene eller den andre. Ni är den där parten utanför, som administrerar och hjälper båda parterna.

Amanda: Ja, och det finns en sådan tanke i vår kommunikation. För annars skulle kreditsamhället inte fungera. Man skulle inte kunna låna pengar om man inte kan lita på att man får tillbaka dem. Sen kan jag förstå att man som skuldsatt säkert tycker: varför gör ni de här åtgärderna mot mig? Då tar man det väldigt personligt, att handläggaren har tagit ett beslut att "jag ska utmäta din lön". Men vi tar de besluten med beaktande av att det sitter någon på andra sidan som väntar på pengar. Det tänker man nog inte på som skuldsatt själv. Men vi som sitter där och ser båda sidor, vi kan se det.

Jan: Nej, precis. Och där är det viktigt att ta ett steg bakåt och tänka: okej, om inte Kronofogden fanns, då hade det varit mycket svårare för folk att låna pengar. För den som sitter på pengarna och lånar ut, hen vet inte om hen kommer få tillbaka pengarna. Då blir risken mycket, mycket högre för mig som långivare. Jag tror inte att någon skulle vilja låna ut.

Jan: Det är klart att det finns människor som hamnar i situationer där man har en privat skuld med väldigt höga räntor, och man sitter och betalar av väldigt mycket på räntor. Man kommer aldrig riktigt ner till det man är skyldig. Det finns alla möjliga personliga tragedier bakom det. Men där behöver man ändå hålla huvudet kallt som handläggare. Det är fortfarande så att man måste betala tillbaka.

Evighetsgäldenärerna

Jan: Men har ni siffror på de här personliga tragedierna, hur många som löser sina problem? Och kanske med hjälp av er? Du pratar om den här snurran som bara snurrar neråt. Man känner inte att man klarar av att betala av skulden, för det är bara räntor hela tiden.

Amanda: Ja, vi har haft en diskussion. Det finns ganska många skuldsatta, eller gäldenärer som vi säger, som har varit i Kronofogdens register sedan början på 90-talet. Och som fortfarande snurrar runt och har löneutmätning. Det finns ett begrepp för det. Vi kallar det för evighetsgäldenärer. De skuldsatta som helt enkelt inte kommer loss från oss. Och ibland när de gör det, så har det till och med skett att det skickats in tårtor och tackkort. Att nu, äntligen, slipper jag er. Jag slipper era kuvert.

Amanda: Och ibland har vi gjort förstärkningsinsatser mot de här evighetsgäldenärerna, och faktiskt informerat dem om möjligheten till skuldsanering. För det påverkar psyket jättemycket att sitta med löneutmätning i tio, tjugo, trettio år. Så där har vi ibland haft insatser där vi informerar dem, vi ser dem ju i våra system. Det är ingenting vi gör slentrianmässigt, men det kan bli i de fall där vi känner att det egentligen inte finns någon annan lösning.

Det övergripande flödet

Jan: Men kan du inte berätta övergripande, för den som ska betala eller den som vill ha betalt, hur ser flödet ut? För jag har ibland hört missförstånd: "missar jag att betala en räkning, då får jag en anmärkning hos Kronofogden." Och jag tänker, det är så många fel i den meningen.

Amanda: Ja, vi kan ta ett enkelt exempel. Säg att man har en räkning som man inte betalar. Då får man i bästa fall en påminnelse, en chans till, och ganska många reglerar det redan där. Gör man inte det finns det vissa företag som skickar ytterligare en påminnelse. Inte alla, men några. Jag vet att jag har råkat ut för det en gång, om jag ska vara lite privat, att det kommer två påminnelser, och då hann jag reglera det.

Amanda: Men låt oss säga att det bara kommer en. Man får lite respit och försöker lösa det. Gör man inte det står det oftast på påminnelsen att "betalar du inte, kommer vi skicka vidare det här till ett inkassoföretag". Då får man en påminnelse från inkassoföretaget, att du har så här mycket tid på dig att betala. Och där står oftast en text, det är lite olika med olika företag, att "annars kommer vi skicka vidare ditt ärende till Kronofogden, och där finns risk att du får en betalningsanmärkning".

Du missar en räkning, och sen är det rätt in i Kronofogdens register. Så är det inte. Det går från räkningen till påminnelsen, från påminnelsen till inkasso, och sen från inkasso till Kronofogden.

Amanda: Men jag har hört historier om att fler och fler företag skickar färre påminnelser. Man kanske bara skickar en. Det har nog skett en förändring hos vissa företag, att man är lite snabbare på att skicka vidare till inkasso.

Caroline: Och vad händer när det kommer till er? När de säger "vi skickar det till Kronofogden", vad innebär det?

När ärendet kommer till Kronofogden

Amanda: Då innebär det att grundföretaget skickar det till inkasso, och inkasso ansöker om ett betalningsföreläggande. Så du får ytterligare ett brev hem, där det står att du är skyldig 3 000 kr till Ellos, låt oss säga. Och där får du också lite tid på dig att bestrida och invända mot det. Eller då inte invända. Och då skapas ett ärende hos oss. Så det finns en chans till där.

Amanda: Men sen, om du inte gör det, du reagerar inte och tycker inte att det är fel, då registreras ett ärende. Och då är du inne hos Kronofogden, då har du ett aktivt ärende. Men är det första gången du har det, och du betalar när det kommer till oss, då blir det sekretessmarkerat. Då slipper du din betalningsanmärkning, eller den kommer inte synas i alla fall. Så det finns väldigt många steg innan.

Amanda: Och i alla de här stegen kan man ta kontakt och bestrida det.

Jan: För det vet jag att det var något. Jag fick någon inkasso. "Det där köper jag inte över huvud taget. Jag har inte gjort den där affären." Då skickade jag det till inkassobolaget. Okej, då pausar vi processen, för vi måste utreda vem som hade rätt. Och sen kunde inte det andra bolaget belägga att jag hade gjort köpet. Och sen ströks det.

Amanda: Exakt. Och där tar du upp någonting superviktigt. För det här är svårt när man pratar förebyggande arbete. Det landar inte alltid så bra hos alla grupper. Men man behöver vara väldigt aktiv. Det förutsätter att man är lite om sig och kring sig, om sin post och sin ekonomi. Det kan ha olika förklaringar varför man inte är det i en period. Olika livshändelser som påverkar, eller ens psykiska mående som påverkar att man inte öppnar.

Amanda: Men är man aktiv så finns de olika stegen där, där man antingen kan reagera "det här är ju fel", eller reagera och tänka "jag har missat det här, jag får tugga i mig det". Man kanske tar kontakt med en budget- och skuldrådgivare, eller pratar med någon anhörig som har bra koll på ekonomi. Man ringer Kronofogden och säger: "Vad är det här? Jag vill genast reglera det. Jag vill absolut inte hamna hos er." Och vi välkomnar att man ringer oss vid alla möjliga frågor och funderingar som rör skulder. Ring oss så fort det går.

Vanligaste orsakerna

Jan: Ja, precis. Men vi har en fråga här från många i forumet. Detta var nog den vanligaste frågan, från JFB, Anton Byberg med flera. Vilken är den vanligaste privatekonomiska orsaken till att man hamnar hos er? Är det arbetslöshet, skilsmässa, beroende, psykisk sjukdom? Vad ser ni?

Amanda: Jag säger ja. Ja och ja. Vi brukar kalla det för livshändelser. Det är precis de du sa. Att man blir av med sitt jobb, att man blir sjuk, eller att man går igenom en skilsmässa. Det är de tre. Sen skulle jag vilja påstå, men det har jag tyvärr inga siffror eller belägg för, att psykiskt mående är en del. Det ingår inte riktigt i sjukdom. Men jag har träffat på många som helt enkelt inte mår bra. Och då har man inte orken att öppna kuvert, man har inte orken att bry sig och vara så aktiv som vi hela tiden tipsar om. Det är därför det tipset kan vara lite svårt ibland, till vissa grupper.

Amanda: Eller beroende, skulle jag kunna tänka mig finns med. Jag har inga egentliga belägg eller siffror för det heller. Men jag skulle kunna tänka mig att det absolut är en stor grupp.

Caroline: Men det ser man ju i andra områden, i samhället, psykisk ohälsa ökar. Och då är väl kanske inte att öppna kuvert och betala räkningar det som står högst på ens lista.

Amanda: Ja, absolut. Innan jag jobbade på Kronofogden, jag är socionom i botten och har jobbat på socialtjänsten innan, så har jag sett det här live. Människor som, det var långt innan jag visste vad Kronofogden var, men jag har sett människor som har väldiga problem med ekonomin. Som kan ha svårt att öppna kuvert, svårt att ta de här kontakterna som vi uppmanar till. Att ringa till olika ställen, fråga, vara aktiv kring sin ekonomi, jobba lite förebyggande med budget. De råden funkar väldigt bra i vissa grupper och är svårare i andra.

Vilka skulder och vilka åldrar

Caroline: Vi har två frågor till här. Är det några vanliga föremål, eller vad är de vanligaste? Är det skatteskulder? Sen såg jag någon lista att Telia och Collector var de som skickade in flest ärenden.

Amanda: Ja, det beror lite på vilken ålderskategori man tittar på. Vi på förebyggande kikar lite extra på de unga, alltså de mellan 18 och 25. Och där har det varit ganska mycket konsumtionsskulder de senaste åren. Och även skulder kring telefoni, mobiltelefonskulder. Och sen konsumtion, e-handel och liknande.

Amanda: I de lite äldre grupperna kan det vara skatteskulder. Att man helt enkelt missar att betala in skatt. Och även enskilda mål, som vi kallar det, alltså fordringar till banker. Och det finns en hel del e-handel i den gruppen också. Om vi tänker 35 till 50, så är det en hel del konsumtion där också.

Jan: Ser ni, JFB och fler som undrar också, ser ni några trender? Mycket i media handlar om att skuldsättningen ökar bland unga, att det var bättre förr, att unga är oansvariga. Finns det några belägg för det? Vad ser ni för trender?

Amanda: Ja, lite belägg finns det faktiskt tyvärr. Vi på förebyggande har i många år haft skolmaterial som vi marknadsför till lärare. Och där får vi in signaler om att en ganska stor del av ungdomarna tycker att det inte är hela världen om man skulle hamna hos Kronofogden. Att det inte är hela världen om man skulle få en betalningsanmärkning, det kanske går att lösa. Det har nog skett en liten förflyttning där också. Det är kanske inte lika skrämmande som det var för tio år sedan.

Jan: Ni har blivit för snälla. Tänk om det är så.

Konsumtionshetsen

Amanda: Jag tänker att, återigen, det här får ni ta med en nypa salt. Men om man får spåna lite fritt, så finns det viss konsumtionshets på oss alla. Det är mycket medialt att man ska shoppa, och det är ganska lätt att handla nu. Och så kan man betala sen. Jag kan köpa något nu och betala i juli. Det är väldigt lockande. Och det måste vara väldigt lockande om man är ung. De chanserna eller möjligheterna fanns inte ens när jag var yngre. Och det kanske var lika bra.

Amanda: Så jag tänker att det är en kombination av att det är oerhört lätt att handla, och att man samtidigt matas med väldigt mycket kring shopping. På sociala medier är det väldigt mycket uppmaning till att man ska handla, man ska konsumera för att vara lycklig. Det måste påverka på något sätt. Sen, återigen, jag har inga siffror på det. Men i de yngre ålderskategorierna är det en hel del e-handel. Och e-handeln har ökat. Så det känns som att det sambandet inte är helt obetydligt.

Jan: Hur stor del av befolkningen är det som är i ert register?

Amanda: Ja, det har legat ganska stadigt kring 400 000. Ganska många år nu faktiskt. Och det som har hänt, som är väldigt oroväckande tycker jag, och många med mig, är att antalet har legat ganska stabilt. Men varje enskild person är skyldig en hög. Medianskulden nu är ungefär 70 000 kr. Det är större skulder som kommer in. Antalet personer ligger stabilt. Och det kan man på ett sätt vara glad över, att det inte ökar jättemycket. Men det är samtidigt oroväckande om skulden som kommer in är större. För det är svårare att reglera den, svårare att komma ur.

Caroline: Kan man koppla det till att det är lättare att handla? Ni vet kanske inte?

Elskulderna och de tunna marginalerna

Amanda: Nej, tyvärr. Nu är det en hel del skulder kopplade till el. Den har varit så pass dyr. Det kan man se nu, och det har verkligen redan börjat synas. Jag tittade igår på vår analysavdelning, och de uttryckte sig genuint oroliga, i alla fall för att det kommit in väldigt mycket elskulder bara nu under 2023. Det är inte så svårt att förstå. Det har varit tufft för oss alla, och har man inte buffert för det, så kan jag verkligen förstå att det är svårt. Och även många företagare som har haft svårt att betala elen.

Jan: Nej, men precis. Och där är många som inte har marginaler. Jag såg någon undersökning, jag tror det var Svea Ekonomi som gjorde den för något år sedan, att 27 % av befolkningen inte klarar en oförutsedd utgift på 5 000 kr. Och kommer det då högre elräkningar, kostnadsökningar för många, jag tror det var någon, SVT hade det, att det är 60 000 kr per familj per år nu 2023 jämfört med 2022. Då säger det sig självt. Det är de där 5 000 kr per månad. Så det är inte ens buffert.

Amanda: Nej. Och det är ju också svårt, för det är naturligtvis ett råd man skulle vilja ge, genom att vara aktiv och så. Det är självklart en förutsättning för att klara sig att man har en buffert. Men det är så oerhört tandlöst att säga det till grupper som inte kan jobba upp en buffert. Det kan man göra även om man har knappa marginaler. Men det kan vara svårt att...

Jan: Ja, men precis.

Amanda: För vissa är det svårt även med lite. Det kan vara väldigt svårt för vissa.

Barnen och vräkningarna

Jan: Som ofta i media, innan vi går in på det här med skuldsanering och hur man kan be om hjälp, så är det ibland mycket med barn. Med vräkning och barn. Jag tyckte jag såg någonstans på er hemsida att var tolfte barn i Sverige har föräldrar med skulder hos Kronofogden. Då blir det egentligen två i varje skolklass, skulle man nästan kunna säga. Det är jättesorgligt.

Amanda: Och vi har, precis som i trafiken, någon slags nollvision. Det är självklart att ingen som jobbar på Kronofogden någonsin vill att man ska behöva vräka barn. Det är den absolut hemskaste arbetsuppgiften, om jag får säga så. För det tar på en. Det kan man inte sticka under stol med. Men mina kollegor jobbar stenhårt med det vräkningsförebyggande arbetet, där man vill att socialtjänst och hyresvärdar ska samverka, kommunicera kring de som är sena med hyran, och kanske agera ganska snabbt efter att någon är sen.

Jan: Så att det inte går så långt?

Amanda: Ja. I vissa kommuner är det så att hyresvärdarna, om det inte finns så många på orten, träffas tillsammans med socialtjänsten, och ibland är Kronofogden med, och så har man en diskussion kring någon som är sen. Och så kan man se om man kan lösa det. Men här i Stockholm är det svårare, det är tretton, fjorton stadsdelar, väldigt mycket folk. Men även här finns det kommuner söder om stan som har lyckats jättebra. De är ett exempel som marknadsförs, som andra kommuner tar mycket inspiration ifrån, och de har lyckats få ner det till väldigt låga nivåer.

Amanda: Du kanske hade en fråga, men kan vi inte komma in lite på det förebyggande arbetet så småningom?

När ska man vända sig till Kronofogden

Caroline: Jo, det tänkte jag att vi ska göra nu. Hjälp finns att få. När ska man vända sig till er? För min upplevelse, jag har inte varit inblandad i detta själv, utan jag har hjälpt en organisation som heter Giving People, så har jag ibland hjälpt dem med människor som haft det tufft ekonomiskt. Och min upplevelse därifrån är att många vänder sig alldeles för sent. Att man skulle kunna kontakta er och ta hjälp mycket tidigare i processen. Det är nästan när man inte klarar av det längre som man kommer till...

Amanda: Ja, jag håller helt med. Jag kan inte riktigt föreställa mig det, men det kanske är så pass obehagligt att få det där fönsterkuvertet från Kronofogden, så att man bara stoppar det under hallmattan. Jag tror att det är jättejobbigt att ta det första steget, att lyfta luren och ringa. Men det har vi också erfarenhet av, att folk ringer och är väldigt spända. De kanske är i affekt. Man kan nästan ta på stämningen. Och sen när man har pratat klart säger de: "Nu har mina axlar sjunkit ner. Det känns jätteskönt att prata med dig. Det är fortfarande jättejobbigt."

Amanda: Vi kan ju hoppas, men vi kan inte alltid göra något åt situationen de hamnat i. Vi kommer egentligen bara med information. Men ändå har det en väldigt stor psykologisk effekt, att de känner: ja, okej, det är fortfarande en jättejobbig situation, men det känns superskönt att jag ringde.

Vi vet att de flesta känner det som en sten som lyfts från axlarna när man väl har ringt och fått information.

Amanda: För ofta bygger man upp jättehemska scenarier om man inte vet gången. "Jaha, okej, men det går alltså att göra så. Det kan bli så." Det finns ofta olika scenarier som är tänkbara. Kanske ser man lösningen lite närmare sig själv. Och man har fått prata med någon, och inte bara hållit det själv.

Ring omedelbart vid avhysning

Caroline: Nej, precis.

Amanda: Men för att återknyta, så ringer folk ofta väldigt sent. Även när det handlar om ett vräkningsärende, att man fått ett kuvert om att man behöver bli avhyst, som vi säger. Ring omedelbart om du får det. Om inte annat så behöver vi, då kan man åtminstone ha ett samtal kring hur det har blivit. Vad är orsaken till att det gått så här långt? Inte så att vi kan ta personen i handen och hjälpa dem, men vi kan ha en dialog kring information: du behöver göra så här för att undvika det här, vi kommer att göra det här. Det har också gått ett brev till socialtjänsten där du bor, har du redan kontakt med dem?

Amanda: Man kan ha en dialog, helt enkelt. Då kanske de redan har kontakt. I vissa fall kan socialtjänsten gå in och hjälpa till att betala. I andra fall kan de inte det, för de kanske redan har gjort det en gång. Det finns alla möjliga tänkbara vägar. Men börja med att lyfta luren. Och tycker man att det är väldigt, väldigt jobbigt, så uppmanar vi alltid till kommunens budget- och skuldrådgivare. Det är kostnadsfritt. Att man kontaktar dem omedelbart.

Kommunens budget- och skuldrådgivare

Jan: Precis, det var också ett sådant tips som jag brukar säga. Ibland när vi får mejl, så är det "nej, men vi kan inte göra någonting". Men vänd dig till kommunen, för varje kommun har en sådan här budget- och skuldrådgivare. Då kan man gå in på sin kommuns hemsida och boka möte. Jag har varit med en sådan person på det mötet med kommunens budget- och skuldrådgivare. För där tänker jag också, vad kan man göra som anhörig eller kompis? Jag upplever att man som anhörig kan ta i handen och gå till det där, boka det där mötet. Man kan vara med på det där telefonsamtalet.

Amanda: Ja, absolut. Jag vill verkligen hylla dem. De är en helt fantastisk yrkesgrupp. De gör en enorm insats för jättemånga. Men de syns inte så mycket, de är inte så bra på att göra reklam för sig. Men jag passar på att göra det. De är helt fantastiska. Tycker man att det är väldigt jobbigt med ett sådant personligt möte, så finns det möjligheter att få rådgivning över telefon också. Om man verkligen vill hålla det. Bara tanken på att gå till ett sådant kontor, då kan man absolut ringa.

Jan: Men som anhörig, jag vet att jag gjorde det på socialtjänsten, jag hjälpte folk att sprätta upp kuvert och sortera. "Det här har redan gått till Kronofogden, det behöver vi ringa dit. Här har du fortfarande chans att betala." Då lägger vi dem i en hög. Därför att det kan komma ganska mycket kuvert från er som gäller ungefär samma sak. Så det kan bli ganska mycket att öppna.

Myndighetsspråk och klarspråk

Jan: Ja, och sen också, om man inte har så mycket självförtroende i det där. Myndighetsspråk är ändå lite speciellt. Jag tänkte på det när du sa det här fönsterkuvertet med Kronofogden. Det där är roligt. Vi hade ju Skatteverket på besök, och det sa jag ibland. Ringer Skatteverket, så är det ungefär som när man blir stannad i en trafikkontroll. Min första tanke är: när drack jag senast? Det kan vara tre månader sen. Men den första tanken: vad har jag gjort nu?

Amanda: Ja, det är verkligen så. Jag känner igen mig till 150 procent. Jag hade en sådan incident för inte alltför länge sedan, när jag blev stoppad i en sådan kontroll och tänkte, jag kanske har ätit en punschpralin eller andats in en arraksboll. Men jag hade inte druckit något på flera månader. Ändå var jag jättenervös.

Amanda: Men jag tänker också, det vill jag nämna, att vi jobbar väldigt mycket med klarspråk av alla våra blanketter. Det är viktigt att nämna att de är krångliga. När jag började, jag tycker de har blivit bättre, men då fick jag sitta ganska länge. Vad är det egentligen de ska göra? Vad är det som förväntas av dem, när man får en sådan här blankett? Och då tänkte jag bara: jag är ändå från Sverige, jag är väl vad man klassar som normalbegåvad, jag har inte dyslexi, jag kan ändå förstå. Men tänk alla de som inte har svenska som första språk, eller har svårt att läsa, eller har kognitiva nedsättningar. Det måste vara helt omöjligt att förstå. Vad är det jag ska göra när jag har läst färdigt? Jag förstår att jag har fått ett brev, jag förstår att det har hänt någonting. Men vad ska jag göra?

Jan: Exakt.

Amanda: Det jobbar vi hårt med.

Jan: Precis, när det står "anmodan att", eller "föreläggande". Men kan det vara en sådan kvarleva sedan 70-talet? Att det inte var så himla noga med hur klienten tar emot det här?

Beslut som måste hålla juridiskt

Amanda: Absolut. Både det, men sen är det också så att myndigheter, som till exempel Skatteverket, sorry, jag kan dem bättre än er, men ibland är det så att ni måste fatta beslut. Och då måste de besluten vara formulerade på ett visst sätt, för att de ska uppfylla lagstiftning, eller för att de ska hålla, för att de ska kunna överklagas, eller uppfylla formalian som krävs.

Jan: Jag fattar det. Men vad sa du om klarspråk? Att ni också är i de här breven?

Amanda: Ja, vi har faktiskt en som jobbar, jag tror hundra procent, om inte hundra så väldigt mycket, med just klarspråk av blanketter, av information på webben, av interna texter. Egentligen allting vi producerar går igenom ett klarspråksfilter. För det har blivit mer och mer viktigt, utifrån en demokratisk aspekt också, att alla verkligen kan förstå och ta del av det. För det är omöjligt att agera om man inte har förstått. Då är det svårt att säga "ja, men du har inte agerat". Ja, men det framgick inte av blanketten vad jag skulle göra.

Amanda: Så där har vi mycket kvar att göra naturligtvis, men jag tycker ändå att det har blivit väldigt mycket bättre. Att man kanske börjar med det viktigaste först. Man pratar i du-tilltal, man plockar bort passiva satser och är mer aktiv i meningarna. Och sen att det oftast finns med en sammanfattning. Och även "det här händer om inte du gör det här". För det är egentligen det man vill veta.

Begripliga anteckningar

Amanda: Så jag tycker att det på mina tolv år har skett en enorm förbättring. Och även hur vi skriver anteckningar, alltså våra egna handläggarnoteringar. För det fanns också en gammal kanslisvenska som hängde kvar. Där man läste en kollegas anteckningar och tänkte: va? Ursäkta, men jag... Och återigen, då har jag ändå svenska som modersmål. Men där sker också en förflyttning. Man ska kunna förstå kollegornas anteckningar. Och det gäller när man kanske begär ut anteckningar ibland, om de tycker att de blivit felbehandlade. De ska också kunna förstå det. Då får man se sin roll som statstjänsteman, att vara begriplig.

Jan: Ja, men du, jag tänker, och detta kanske du inte kan svara på, men jag vet att från tid till annan, också mycket i vårt forum, kommer det upp att man är anhörig till någon och gärna vill hjälpa till. Och fler än en gång har det hänt att man vill betala den anhöriges skulder. Och från den begränsade erfarenhet jag har haft av att jobba med dem, så brukar jag avråda från det där. Att det är lite som att bota symtomen och inte ta hand om grundorsaken. Att vi botar hostan, men vi botar inte det som gav upphov till hostan. Och jag rekommenderar hellre: hjälp till med att ta med dem till kommunens budget- och skuldrådgivare, att ta med dem på möte med Kronofogden. Att vara ett stöd snarare än en plånbok. Jag vet inte, vad tänker du? Eller kan du svara på en sådan fråga?

Betala inte av, men ställ krav

Amanda: Jag tror inte att jag kan svara å myndighetens vägnar, men om jag ska tänka utifrån en lite mer personlig horisont, så kan jag absolut hålla med dig. Det beror väl också på hur mycket skulder man har. Men om man som anhörig betalar för att bli av med Kronofogdens åtgärder, så får man hoppas, som du säger, att man stannar upp och tänker: det här vill inte jag göra fler gånger, utan då behöver den här personen lära sig att hantera sin ekonomi.

Amanda: Och om vi tänker oss att personen inte har några psykiatriska svårigheter med impulskontroll, eller med projektledning av sig själv, så skulle jag absolut ta den personen i handen och gå till en budget- och skuldrådgivare. Absolut. Och det skulle jag säga var ett krav. Det är ett krav för att jag ska hjälpa dig att reglera det här, att du tar tag i och jobbar med det.

Jan: Ja, det behöver inte vara antingen eller.

Skammen och viljan att göra rätt

Caroline: Men något som jag också upplever, de gångerna jag varit med om det, det är jättemycket skam förknippat med det här. Och anledningen till att det blir så sent, är att man vill, alltså de jag har träffat, de vill verkligen göra rätt för sig. Det var med en kvinna jag hjälpte, det var på den nivån, att hon hämtade inte ut tabletter för sitt hjärtfel, för att de kostade pengar, för att hellre betala av räntan. Och när jag såg det, så var jag: gud, för guds skull, vi måste prioritera din hälsa innan vi gör något annat. Det var så mycket "hellre att jag mår dåligt och gör rätt för mig mot andra". Och den här skammen. Jag kommer ihåg att det var så mycket skam kring att ta hjälp, skam över att man dragit på sig skulderna, och att man helst inte ville berätta för någon annan.

Amanda: Nej, men du sa någonting fint. För det första vill jag säga att jag tycker det var en sorglig men också lite fin historia, att man har det så starkt i sig att man vill göra rätt för sig. Men det ska självklart inte gå ut över ens personliga hälsa. Vi har den utgångspunkten i alla ärenden, att folk vill göra rätt för sig. Vi går inte in med inställningen att folk inte vill göra rätt för sig, "nu ska vi sätta dit dem". Utan vi har verkligen den ingångsvinkeln, att alla vill göra rätt för sig.

Alla vill göra rätt för sig. Det är någonting som genomsyrar myndigheten.

Amanda: Det är oerhört få som inte gör det. Vi har en liten grupp som vi brukar kalla för "de som kan betala men inte vill". Den är liten, men de finns också. Där har vi en speciell enhet som heter Specialindrivning, som jobbar med de som faktiskt har möjligheter, men som inte vill, som undandrar sig på olika sätt. Det är jättebra att det är några som jobbar aktivt med dem, men det stora flertalet, precis som du säger, vill absolut göra rätt för sig.

Skuldsanering kan förbättra ekonomin

Caroline: För där fick vi också den hjälpen, vi fick det på kommunens budget- och skuldrådgivare. Det var att ansöka om skuldsanering. Och det var till och med så sjukt att vi räknade ut att hon skulle få mer pengar i en skuldsaneringssituation än vad hon hade nu. Så en skuldsanering förbättrade hennes löpande ekonomi.

Jan: Men kan du inte berätta, för där upplever jag också att det finns mycket myter kring det här med skuldsanering. Kan du inte ge en introduktion och hur det funkar?

Amanda: Jo, absolut, jag kan försöka. Jag tänker att skuldsanering är en fantastisk möjlighet för de som är så pass kraftigt överskuldsatta att man inte kan betala inom en överskådlig framtid. Numera finns det också ett självskattningstest man kan göra på vår hemsida. Men det är en individuell bedömning. Och kriteriet är, precis som jag nämnde, att man inte kan betala inom en överskådlig framtid. Och vad är en överskådlig framtid? Ja, det är också individuellt. Men säg tio, femton, tjugo år, alltså en lång tid.

Amanda: Därför är det så att de som ansöker om skuldsanering, som kanske är 25 år gamla och har 30 000 kr i skulder, inte kommer att få skuldsanering. Det finns alla möjligheter att den personen jobbar och betalar tillbaka. Om man ska dra det lite i grova drag.

Färre beviljas trots fler ansökningar

Amanda: Det som har hänt nu är att det skett en enorm ökning av ansökningar de senaste åren. För ett par år sedan låg beviljandegraden, alltså antalet människor som fick skuldsanering, på, jag tror det var 60 procent.

Jan: Precis, 61 procent.

Amanda: Och nu är den beviljandegraden nere på 35. Så det innebär att en enorm mängd ansökningar kommer in. Och många ansökningar där personen helt enkelt inte är kvalificerad insolvent, som det så tjusigt heter. När man i princip, på ren svenska, inte kan betala. Det betyder det. Så det gjordes vissa lättnader, och fler kan ansöka, och det är i sig positivt. Men det är också en stor andel som inte uppfyller de kriterier man måste för att få skuldsanering. Så det är lite både och. Men de har ett pressat läge. Det är många som ansöker. Och, som sagt, många ärenden där det tyvärr blir nej.

Caroline: Men hur går det till? Skulderna skrivs av?

Så fungerar betalningsplanen

Amanda: Ja, i princip gör de det, först efter fem år. Det du gör är att du får en betalningsplan. Först får du ett inledande beslut. Alltså ett beslut som säger ungefär i vilken riktning. Det är inte ett ja eller ett nej, men en vägvisning om hur det kommer att gå. Så man får ett inledande beslut, och sen ett riktigt beslut.

Amanda: Och det betyder att de som sitter med skuldsanering, de undersöker allt. Alla tillgångar. Har du någonting annat du kan realisera, har du bostadsrätt? Ja, då kanske det blir svårare att få skuldsanering. Så det undersöks först väldigt grundligt, och man gör också en intervju. Man pratar med personen länge, längre än vad vi som jobbar med verkställighet gör. Vi har oftare snabbare avstämningar med gäldenärerna. Man gör helt enkelt en grundläggande utredning om personens totala livssituation. Allt med familj och jobb, och hur skulderna ser ut.

Amanda: Sen är det också så att borgenärerna, de man är skyldig pengar, kommer in med sina synpunkter. Så de kan säga nej, eller ja. De pratar med alla borgenärer. Så borgenärerna måste också gå med på det.

Caroline: Vad händer om de inte går med på det?

Amanda: Jag vet inte i detalj vad som händer, hur många som behöver säga ja och nej. Men jag vet i alla fall att de behöver prata med alla borgenärer. Och att det måste ske någon slags överenskommelse där. Annars kommer betalningsplanen inte att fungera. De behöver godkänna den betalningsplan som handläggaren presenterar för dem, så de får säga sitt i det där.

Existensminimum i fem år

Amanda: Och då betalar man av under fem års tid. Det är i princip en avbetalningsplan, kan man säga. Man betalar av på fem år, och efter fem år skrivs det som är kvar av. Om man är företagare är det tre år, om man är privatperson är det fem år. Och i princip är det existensminimum, så det är oerhört tufft att leva med skuldsanering. Oerhört tufft.

Caroline: Där pratar vi inga marginaler att lägga undan till sparande.

Amanda: Nej, där handlar det om att hålla huvudet ovanför vattenytan de fem åren.

Jan: Men du, det där visste jag faktiskt inte förrän jag var inne på er hemsida. Att det finns typ två olika skuldsaneringsspår. Ett för privatpersoner och ett för företagare. Kan du inte säga någonting om det?

Amanda: Ja, jag kan tyvärr inte säga i detalj varför det är en kortare betalningsplan för företagare. Men det har de bara beslutat. Och sen vet jag att i vissa specifika fall kan man få en kortare betalningsplan än fem år. Men då ska det till personliga anledningar kring det. Det är därför det är så svårt att uttala sig generellt om skuldsanering. För det är många som frågar när man är ute. Men det är ganska liten information som är generell när det gäller skuldsanering. Det är oerhört specifikt i det fallet.

Gör en ordentlig ansökan

Amanda: Så där skulle man väl råda alla att först göra det här självskattningstestet och se ungefär. "Ja, jag kanske skulle kunna vara kvalificerad. Och då behöver jag lägga lite krut på min ansökan." Och återigen, om vi ska knyta an till budget- och skuldrådgivare, så har man en större chans om man gör en ordentlig egen ansökan. Att man inte hafsar igenom, om man får säga så lite slarvigt, utan verkligen gör det ordentligt. Och då behöver man kanske ta hjälp av någon om man tycker det är svårt. Det kan lika gärna vara en anhörig, men annars får man den hjälpen hos budget- och skuldrådgivarna, att göra en ordentlig ansökan.

Jan: Jag testade det där testet. Och det var bra. Det är en massa följdfrågor som dyker upp. Jag lärde mig något nytt också. Jag kryssade i att det var skatt. Men då stod det: nej, du får inte det för skatteskulder, för att skatteskulder skrivs av efter fem år, eller preskriberas. Så jag lärde mig en massa saker när jag satt där och kryssade.

Borgenärerna får tugga i sig det

Jan: Men jag tänkte på de här borgenärerna som tackade ja till "okej, vi skriver av den här skulden". Blir de kompenserade på något sätt, vad du vet?

Amanda: Nej.

Jan: Eller de får bara tugga i sig det.

Amanda: Det får de bara tugga i sig.

Jan: Men där tänkte jag faktiskt, om jag bara får göra ett litet sidospår. För ett tag sedan hade jag en idé kring det där med skulder. Och jag vet ju också att det står överallt kring skuldsanering, att man inte ska se det som något slarv. "Jag har inte betalat, jag tar skuldsanering och så börjar jag om." Det är inte det som är poängen. Man måste ha gjort en hel del aktiva grejer. Man måste ha testat, man måste ha tagit kontakt, man ska betala av.

Jan: Men ibland upplever jag att det hjälper om man vet hur till exempel de här inkassobolagen fungerar. Och det är många som inte vet det. Till exempel, det första, de lägger ofta på, om skulden är 100 kr, så börjar de ofta lägga på ränta, och sen en påminnelseavgift, och sen ränta igen. Så jag brukar säga att det första, när man förhandlar med dem, det är: okej, men försök få ner beloppet till ursprungsbeloppet. För i deras värld är räntan egentligen vinst. Och ursprungsbeloppet är det som är jobbigt för dem. Så man kan alltid försöka få ner skuldbeloppet, det är jackpot om man lyckas med det. Sen kan man alltid försöka sänka räntan, frysa räntan, förhandla om beloppet.

Skulderna säljs vidare

Jan: Och sen någonting som de flesta inte vet, det är att efter ett tag har de här bolagen ofta buntat ihop skulderna. Och sen säljs de vidare, för de får inte ha dem på sin balansräkning för länge. Så de tänker: okej, folk är skyldiga oss 10 000 kr, men vi kommer nog inte få 10 000 kr, så vi säljer detta till bolag X, och då betalar bolag X 6 000 kr, eller 5 000 kr, för den. Och då har du plötsligt, jag som har skulden, fortfarande skulden på 100 kr, fast nu till bolag X. Men bolag X har bara betalat 50 kr. Så i förhandling med dem kan jag sänka det från 100 kr till 75 kr, så har bolag X fortfarande gjort en vinst på 25 kr på mig.

Det finns mer utrymme att förhandla än man tror, för de flesta vet inte att de här skulderna säljs mellan olika bolag. Det sista bolaget som äger den kanske bara betalat 25 kr för din skuld på 100 kr.

Amanda: Ja, och det man kan säga där, som är en jättebra brygga till ett budskap vi kanske har, det är: det du säger där, om du ska förhandla, gör det innan Kronofogden. För när det väl kommer till Kronofogden finns det ingen möjlighet att förhandla. Det finns inget utrymme för förhandling över huvud taget. Så ska du göra det, lägg allt krut på att förhandla innan, hos inkassoföretaget då.

Ingen förhandling med Kronofogden

Amanda: Om du inte vill förhandla, så kan man alltid, det är upp till varje enskilt inkassoföretag, och jag har inte så mycket insyn i inkassobranschen egentligen, men det jag vet från de som ringt in, det är att det finns möjligheter till avbetalningsplan med dem åtminstone. Och det gör det inte med oss. Så ibland ringer människor och säger: "Snälla, kan jag inte få en avbetalningsplan?" Och då är det kittlande, man skulle kunna tänka, ja, det hade varit bra. Nej, för det går bara inte.

Amanda: Jag har väl något specifikt fall där jag kanske godkände en sådan på mina åtta år som inspektör. Och då är det väldigt särskilda omständigheter. Det handlade om att hon var sin egen, hon var chef på det stället, och hon skulle egentligen behöva administrera sin egen löneutmätning, och det hela blev väldigt... Men en gång på åtta år. I princip skulle man kunna säga att det finns absolut ingen chans till förhandling med oss. Det är egentligen budskapet, så gör det i sådana fall. Och fråga alltid inkassoföretaget, fråga åtminstone om det är möjligt med en avbetalningsplan, och se till för allt i världen att sköta den. För annars kommer de inte ge dig så mycket respit, utan då går det rätt in till oss.

Empowerment i att ta tag i det

Amanda: Det finns ändå, som vi pratade om, möjligheter i olika skeden att faktiskt påverka det själv. Och det är lite empowerment för sig själv om man tar tag i det och gör det. Då får man lite styrfart, att man har kontroll över sin situation. Så det finns flera aspekter av att vara aktiv. Det är inte bara att vara aktiv för att det är bra, för att inte komma till Kronofogden, utan det skickar också en signal till dig själv att man har kontroll över ekonomin.

Jan: Ja, och det underlättar också i nästa steg. För det första, med inkasso, ofta är de inte så hemska som man tror. Det hjälper mig i nästa steg. För när jag kommer till er och säger: "Titta här, jag har gjort alla de här grejerna." Så där är också ett tips till anhöriga: dokumentera alla stegen du har gjort. Och få deras avslag. Så jag upplever att när man är aktiv i den här processen, vad du än får för resultat, så är det en bonus eller en vinst. För du bygger ditt eget case.

Amanda: Ja, absolut. Jag håller verkligen med. Och som du sa, dokumentera det jättebra. För särskilt om man har många ärenden att rodda i, så kan det bli ganska, då får man vara sin egen lilla spindel i nätet. Om man inte tar kontakt med en budget- och skuldrådgivare, eller om man har någon snäll anhörig som kan hjälpa en, så blir man sin egen lilla spindel där, när man ska öppna kuvert och hålla koll. Så där tror jag att dokumentation är superviktigt också. Veta vem man pratat med, vad man förhandlat, och vad man kommit fram till. Jag bara förstärker det du redan sa.

Förslag om att betala av skulden först

Jan: Ja, men super. Här var en fråga från Jens i forumet. Detta är inte något jag känner till, men han skriver: "Jag tror att det finns något förslag om att hanteringen av inkassoärenden ska ändras, att man istället för att räntan betalas först, ska betala av på själva beloppet först, så att man vänder på det. Är det någonting du känner till?"

Amanda: Ja, jag känner till att det absolut är ett förslag, men det har inte kommit något beslut. Men det där är ett förslag som ligger. Det har varit många från oss på Kronofogden, för vi kan också, när vi ser saker i systemen som inte funkar, eskalera det till våra jurister. Och så kan man trycka på från juridikhåll, det tar ju många år förstås, men man kan få till en lagändring i olika saker. Jag har också hört det, och det finns absolut ett förslag, men inget färdigt beslut. Men det hade naturligtvis hjälpt, och jag tror att det hade varit oerhört bra för väldigt många skuldsatta. Så det hoppas nog vi allihopa på, att det ska komma något beslut vi kan förhålla oss till.

Tecken som på 90-talet?

Jan: En fråga från Erik Dahlén här också. Han undrade: nu när vi ser om bostadspriserna går ner, ser ni några tecken på att folk börjar hamna i lite det som hände på 90-talet, att man säljer med förlust, och sen får man en jättestor blancolåneskuld till banken, och så dras man med det i 25 år?

Amanda: Nej, jag tror att det är lite för tidigt kanske. Jag har tittat igenom alla våra pressmeddelanden, och det finns inga sådana tecken ännu. Men jag tror, eller jag vet från tidigare, att det alltid sker med en viss fördröjning. Så skulle du ställa den frågan till mig om två år, så kanske det ser helt annorlunda ut. För jag vet att det är lite dystra prognoser generellt. Det är dystra prognoser för antalet gäldenärer, för vilka skulder man har när man kommer in, för hur lång tid det tar att komma ifrån Kronofogden. Den totala skuldsumman har ökat väldigt mycket, den totala skuldsumman hos inkasso ökar också. Så det är inte några jätteroliga siffror generellt. Det skulle inte förvåna mig det allra minsta faktiskt, om det skedde något liknande.

Amanda: Sen får vi väl hoppas att det inte blir riktigt lika illa som det blev när man satte åt havregrynsgröt på 90-talet, eller vad man gjorde. Men jag skulle inte bli förvånad om vi ser något åt det hållet i alla fall.

Mer ödmjukhet, mindre höga hästar

Jan: För där tänker jag också, om jag ska vara lite tuff, att ibland är det lätt för människor att sitta på höga hästar och tänka: men du vet, det där är bara folk som är oansvariga i sin ekonomi som hamnar hos Kronofogden. För du vet, när jag jobbade med en kollega i Lyxfällan, så var det "ja, men vilka är mupparna i Lyxfällan?" Och så var jag och Charlie, alltså tänk dig en skilsmässa, en sjukdom eller en arbetslöshet. Det krävs inte så mycket. Många gånger kan det vara människor som har varit ansvariga, men det är att huset fallit i värde, skilsmässa på det, och en arbetslöshet, och sen är man i en kass ekonomisk situation.

Amanda: Ja, och jag tänker så här, man får ha respekt för att Lyxfällan också är till för att göra tv. Det finns väl många fall som skulle kunna vara med i Lyxfällan, där det kanske inte finns någonting att skratta åt, eller där man inte kan tänka "jag skulle aldrig köpa Coca-Cola för mina pengar". Men man kan överföra det på andra situationer.

Jan: Nej, du kanske inte ska köpa Coca-Cola, men du kanske överkonsumerar och shoppar istället, fast det ser ut på ytan som att du har pengar, men det finns ingen buffert, och du har jättehöga bostadslån.

Högt belånade hushåll

Amanda: Det är bara att gå till Stockholm. Jag kan titta på barnens kompisars föräldrar, eller mina grannar. Folk är ganska högt belånade. Så det vill till att båda två kan jobba, och ingen blir sjuk, och framförallt inte arbetslös. Eller för den delen, om man går skilda vägar, då kanske man inte alls kan upprätthålla den levnadsstandard man hade.

Amanda: Jag tycker att det kan bli lite raljerande nästan. Jag kan förstå att man skämtsamt säger något om någon som upplevs lite "oj, den här har ingen koll på sin ekonomi". Men jag skulle nog mer säga att man kanske lever lite, man har en hög levnadsstandard, och det funkar när allting rullar på. Men som sagt, det vill till att man har den där ganska stora bufferten då.

Jan: Ja, precis. Och min poäng är att ibland har jag sagt att lite mer ödmjukhet inte skulle skada. Och framförallt inte se ner på människorna som har hamnat i en tuff ekonomisk situation. Det handlar väl också om att man kan titta på sin egen ekonomi och säga: ja, om allting bara går på, så är det bra, men det är inte mycket som ska till för att det inte ska gå bra för oss.

Amanda: Nej, precis.

Bara inte värmepannan går sönder

Jan: Jag brukar säga: värdet på huset drar ner, skilsmässa och arbetslöshet. Man måste ändå våga titta åt det hållet. Då är det inte lätt för de flesta.

Amanda: Nej, men det finns ju sådana här, jag vet att jag har kompisar, och även min sambo berättade om hur det var på 90-talet, då var det nästan som ett ordspråk: bara inte värmepannan går sönder. Mycket kan funka, men går värmepannan sönder, då finns de 50 000 kr liksom inte. Så det får liksom bara inte hända, och det kan man inte påverka. Där kan man klistra in vad man vill, bara inte bilen går sönder, eller bara inte barnens aktiviteter.

Jan: Räntan går upp.

Amanda: Ja, precis. Och det har ju skett nu. Vi är ju i det. Och det är inte så roligt för alla oss som har lån.

Är kapitalförsäkring skyddad?

Jan: Nej, men precis. Men jag tänker, lite specialfrågor. Vi har en användare, Statera, som frågar: "Är kapitalförsäkring skyddad mot skuldsanering?" Den äger man ju inte själv, utan där är man förmånstagare, den ägs av banken. Men för mig låter det konstigt, "ja, jag lägger pengarna i en kapitalförsäkring, så kan jag ha en miljon kr i kapitalförsäkringen och sen vara skyldig någon annan pengar, och att de inte skulle röras". Det låter konstigt.

Amanda: Ja, jag ska väl vara försiktig när jag uttalar mig, men jag har också väldigt svårt att tro det. Jag vet att vi till exempel utmätte, med en viss specifik formel, individuellt pensionssparande. Med en viss formel, man skulle ha sparat ett visst antal år och så, så det var inte rakt av så. Men det är väldigt få saker vi inte kan utmäta.

Jan: Vi får återkomma om det där.

Amanda: Ja, få saker vi inte kan utmäta.

Jan: Men är det någonting som inte, för jag vet till exempel med företag, så brukar man ibland säga att tjänstepension är skyddad i en konkurs. Är det saker som inte utmäts?

Amanda: Ja, jag försöker tänka nu, det var några år sedan jag gjorde det här mer exekutivt, men nej, det är väldigt få. Det kan finnas vissa saker som är skyddade via arvsrätt och så, men vad gäller det du nämnde, så vet jag tyvärr inte.

Bilen i någon annans namn

Jan: Nej, för jag vet också, någon diskussion på forumet, att det till och med är så att om man har en bil, men den står i någon annans namn, så gjorde man en utredning: är du den som använder den? Då kan den utmätas trots att den står i någon annans namn.

Amanda: Ja, precis så är det. Jag kan bara instämma, det är precis så. Som vi var inne på, man gör väldigt grundliga utredningar så fort man ska utmäta någon. Det ska vara den som är skuldsatt som äger det. Men om det är du som nyttjar den, så kan det ändå vara föremål för utmätning. Det kan bli tvister, och det kan överklagas, och juristerna tittar på det, men de utmätningarna håller oftast rättsligen också. Så det är rätt sällan man får igenom att det inte ska gälla.

Jan: Jag blir inte klok här nu, pensionen, den är inte skyddad?

Amanda: Om jag skulle gissa, som utomstående, så skulle jag säga att pension förmodligen är en av få saker som påverkas minst. Alltså som du var inne på med IPS:en, inte att den är helt skyddad, men... Nej, alltså jag är ledsen, jag kommer faktiskt inte ihåg exakt, jag vågar nästan inte, men...

Jan: Nej, men vet du vad, Amanda, vi pausar, så får du kolla med någon kollega, och sen skriver vi i beskrivningen. Vi behöver inte gissa, det är ingen mening att göra det.

Preskription av fordringar

Jan: Bra. Om vi tar någon annan fråga här. Preskription, är det något som, ibland finns det preskription på olika sorters fordringar, och det till och med, vet jag, finns något som heter preskriptionsavbrott. Kan du säga någonting om det här med preskription?

Amanda: Ja, men vi var lite inne på det, till exempel kring de statliga fordringarna. Om du är skyldig Skatteverket, eller CSN, så preskriberas de efter fem år. Så de ligger i princip och skvalpar i våra system, och sen försvinner de maskinellt efter de fem åren. Det finns en liten notering om det i sidokanten. Det är många som ringer in och frågar nämligen. De kan vara "ja, men när är det nu", och så kan man säga "ja, men 2024", eller "12, 30", så.

Amanda: Men när det gäller de privata fordringarna, så är det olika typer av preskriptionstider, och vissa har inte några alls. De ligger kvar. Till exempel skulder till banken. De ligger kvar. Det vet jag också att ganska många ringde in och hade frågor om. Och de var från, kan det vara från mitten av 90-talet eller början på 2000. Och sen finns det vissa konsumtionsfordringar som har en preskriptionstid på tio år. Men det är lång tid.

Jan: Ja, men där är ju också en sådan här, det kommer jag också ihåg när jag hjälpte till, där får man också prata med inkassobolagen. Och de är tvungna att svara på det här. Och sen är det vissa, vad de har gjort i så fall, för om det har gått längre tid och skulden är kvar, då måste de kunna bevisa att de har upprätthållit den, att det inte är något preskriptionsavbrott.

Amanda: Exakt. Det är precis som du sa, där behöver man också ha en dialog med antingen inkassoföretaget, eller med ursprungsföretaget, eller ursprungsfordran så att säga.

Exekutiv auktion

Jan: Ja, precis. Bra. Jag tänker, exekutiv auktion. Det är också något som ibland brukar dyka upp i media. Kan du inte beskriva, vad är det, när sker det, hur funkar det?

Amanda: Ja, exekutiv auktion är till exempel, vi tar ett enkelt exempel som jag tror man kan förstå. Vi säger att jag har utmätt en bostadsrätt. Och det är samma där, personen har egentligen fram tills dess att den säljs, så finns alltid möjligheter att reglera skulden. Eller man kan säga, sammanfattningsvis, det finns alltid chans att göra det. Fram tills, naturligtvis, att ett beslut om en exekutiv auktion och själva auktionen äger rum.

Amanda: Det är jurister som sköter de här exekutionsförfarandena, för att det ska gå rätt till. Objektet läggs upp, först värderas objektet via en firma som gör sådana värderingar. Och man har visning. Egentligen är det visning som vid en vanlig lägenhetsförsäljning, med det undantaget att man inte får fota, eftersom det är någons privata, det är någons personliga tillhörigheter fortfarande. Så på så sätt skiljer det sig lite från en stylad visning i vanliga bostadsrättsförsäljningar. Men det är visning som vanligt.

Amanda: Och sen, efter visningen, kan man antingen vara med på telefon och lägga bud, eller så kommer man till lokalen där den exekutiva auktionen hålls. I vårt fall här i Stockholm är det på huvudkontoret i Sundbyberg. Då kan man komma dit, och sen är det jurister som håller i det, och då är det budgivning i vanlig ordning, utifrån ett pris, eller en summa, som vi har satt.

Köpa grisen i säcken

Jan: Och sen, är det inte så att man måste betala 10 procent kontant i rummet?

Amanda: Ja, så är det. Precis. Numera är det inte lika mycket kontanthantering som när jag började, men du sköter det via kortbetalning som vanligt.

Jan: Ja, precis, det stämmer. Så man betalar, och sen reglerar man resterande del av summan.

Amanda: Och då köper man, om man säger så, lite köper man grisen i säcken, därför att man köper lägenheten i det skick den är. Jag har varit med, inte skött själva förfarandet eftersom jag inte är jurist, men sett de här olika bostadsrätterna och villorna. Man köper som de ser ut, helt enkelt. Och man får ta det som det blir. Och där kan det uppstå situationer där personen vägrar att lämna, till exempel. Att personen, när köparen sen kommer dit, så kanske gäldenären är där och vill inte flytta.

Jan: Men det vet jag att då kunde man få hjälp av er.

Amanda: Då får man hjälp av oss. Och det kallas för handräckning. Och då får vi helt enkelt hjälpa till att flytta på personen i fråga. Och det händer med.

Amandas viktigaste budskap

Jan: Bra. Jag tänkte, vi har pratat mer än en timme. Tiden går fort. Är det någonting, Amanda, som du tänker "detta vore också bra", eller som du vill skicka med folk, förutom det här att ta kontakt, vara aktiv, be om hjälp, det är inte skamfullt?

Amanda: Nej, det är väl det viktigaste. Sen vill jag bara säga, för det brukar jag alltid skicka med, och jag tror att det är en sådan här klassisk socionomkugge som jag har. Det är att jag vill skicka med att vi verkligen förstår att det kan vara jobbigt att kontakta oss. Det är inte så att vi tror att det bara är "ring oss", utan att vi förstår det. Men jag vill skicka med att det kommer att kännas lättare när man har kontaktat oss. Även om vi inte kommer kunna lösa en persons hela situation, så kan jag med 100 procents säkerhet garantera att det kommer kännas lite, lite lättare efter man har kontaktat oss. Det vill jag verkligen, när jag har den här möjligheten, skicka med.

Jan: Och jag tolkar det också som att man kan kontakta er om man har en anhörig, för att få information om vad som gäller, hur det funkar, vem man kan vända sig till?

Amanda: Absolut. Ja, och jag menar, man får se det som att information är makt på ett sätt. För då, som vi var inne på, då kanske man i alla fall vet, okej, det här blir nästa steg, då behöver jag förhålla mig till det, om jag ska agera på det eller gå någon annan väg. Får man den informationen, så kan man åtminstone göra ett mer genomtänkt val.

Att vara part i målet

Jan: Men behöver man legitimera sig på något vis när man ringer som anhörig, eller för sig själv?

Amanda: Nej, absolut inte om du ringer för dig själv. Sen kan det väl absolut vara så att om du ringer å en anhörigs vägnar, så gäller det att man på något sätt är part i målet. Det vi brukar prata om.

Jan: Jag fick inte den. När jag har hjälpt till, då har ni gett allmän information, men då sa ni: den personen måste ringa, du får gärna vara med på mötet, men vi kommer inte ge dig information om den här personen. Det var supertydligt.

Amanda: Ja, och det var det jag tänkte säga. Det som är allra bäst är att man sitter i samma rum, och att man absolut kan föra den personens talan, om man så uttrycker sig, men att det är den personen som ändå uppger sitt personnummer och säger att "jag tycker bara det här är för jobbigt, och jag har min kompis som ska hjälpa mig". Men det är precis som du säger, vi kan inte lämna ut informationen, för vi vet ju inte att det verkligen stämmer då. Men det jag menar är väl mer att man kanske kan försöka bena i det tillsammans. Det är ofta det, att man sitter i samma rum.

Var projektledare, inte den som gör jobbet

Jan: Ja, men precis. Där ser jag, för de få gångerna jag gjort det, man blir en projektledare. Det är där jag upplever att man kan hjälpa till. Men också att inte, mitt eget inspel där till någon annan är: gör inte jobbet, var projektledaren, men gör inte jobbet. För precis som du säger, jag har sett att människan växer, när man har ringt första samtalet till inkassobolaget, och man har pratat på banken. Plötsligt växer man, både av att ta tag i det och få resultaten.

Amanda: Det bästa är när de efteråt nästan kan säga "titta, men jag gjorde det själv". Eller jag kan säga att det inte var jag som gjorde det. Jag bara höll dig i handen. Det var ju du som gjorde det själv.

Jan: Ja, men precis.

Amanda: Och om inte annat, så är det ju så när man är två, att man uppfattar information lite olika. Är man den som kanske är drabbad, om vi får uttrycka det så, och kanske lite i affekt, så är det också svårt att ta till sig all information man får, om det är mycket information. Så då är det också alltid bra att det är en till där som uppfattar informationen. "Jag har uppfattat att de sa så här, att du behöver göra så." Så kanske man kan värdera informationen lite mer objektivt, när man inte själv är den som... Så tänker jag.

Mod att be om hjälp

Caroline: Jag tänkte faktiskt ge också ett tips till den som lyssnar. Det finns ett fantastiskt TED-talk av Brené Brown, just om skam, alltså att våga vara sårbar, som är jättefint, som visar att skam är helt naturligt. Det är inget dåligt i att visa sig sårbar eller be om hjälp, utan tvärtom, att det är en styrka att be om hjälp. Att man inte är ensam, och människor generellt gillar att hjälpa till.

Amanda: Absolut. Och nu tänker jag så här, nu är det sådana tider, för när jag började, säg mellan 2012 och 2017, så ekonomiskt sett trallade det på ganska bra då. Det var inte som det är nu. Så jag vet inte om det kanske också blir lättare att prata om det, för att det kanske också är fler som kämpar med ekonomin. Det finns väl något i det.

Caroline: Vi har varit inbjudna till olika tv-soffor, och de pratar skuldsanering i TV4, och de har privatekonomiska råd, och jag får vara med i sådana här fina sammanhang, vara med i podcasts. Man pratar om ekonomi, och det hjälper också. Då hör man också att det är ganska många som kämpar med det, och många har fasaden att de har det bra, men många kämpar med ekonomin.

Amanda: Så jag tror det kommer bli, det är jobbigt att det är tråkiga tider, men det öppnar också upp för samtal kring ekonomi.

Jan: Exakt. På ett sätt är väl det bra. Det känns som det skulle kunna bli ännu bättre faktiskt, för nu när du säger det, så tänker jag, ja, det är nog till och med lättare att prata om sin psykiska ohälsa än att prata om att man har problem med sin ekonomi, eller att man är hos Kronofogden. Så det kan nog bli ännu bättre.

Amanda: Kanske ännu värre om de hänger ihop.

Jan: Ja, men exakt.

Tack och farväl

Jan: Amanda, fantastiskt stort tack för att du ville hänga med oss, dela med dig, och sätta ett verkligen mänskligt ansikte på Kronofogden. Jag hoppas att vi kanske får komma tillbaka framgent och prata och ställa frågor.

Amanda: Absolut. Jag vill också skicka med att jag är gift med ett av era största fans. Han var så pass starstruck över att jag skulle vara med, så han var tvungen att lämna hemmet för att inte störa. Han lyssnar på allt som ni gör, och han väntar på att det ska komma ut nya avsnitt. Han har många gånger sagt åt mig att "det här ska du lyssna på". Och jag har bara svarat "absolut, det ska jag börja göra". Och sen har jag inte hunnit.

Jan: Ja, men du får hälsa så gott och tacka för att han lyssnar, och att det blir möjligt. Tack så hemskt mycket, Amanda.

Amanda: Tack så jättemycket.