Innehållsförteckning

Nedan följer en grov innehållsförteckning för transkriberingen.

1. Glada Jan mot duktiga Jan
2. Ett annorlunda avsnitt med en gäst
3. Inte råd för 55 plus, utan om förhållningssätt
4. Vad Caroline tog med sig
5. Värdet i att ta in lyssnare
6. Varmt välkommen, Pia
7. Avsnittet som fångade henne
8. Mammas bortgång och en insikt
9. Livslängden är längre än man tror
10. Börja i fel ände: pengarna före livet
11. Att räkna baklänges på ledighet
12. Livet har funkat utmärkt
13. Pension och narrativet om fattigpensionärer
14. När föräldern går bort blir ansvaret eget
15. Acceptera hur det var
16. Nu sätts fokus på ekonomin
17. Hur mycket har du sparat?
18. Kapitalförsäkringen och hinkarna
19. Pappas efterlevandepension till bufferten
20. Att jämföra sig för en reality check
21. Vi gör som tv-kockar med siffrorna
22. Vilka som ens finns på Avanza
23. Median-svensken på Avanza: 80 000 kronor
24. Är gåvan ditt sparande?
25. Förskott på arv
26. Att be någon sluta spara
27. Kanske borde vi lära av Pia
28. Olika behov, olika liv
29. Standard: lägsta nivån du accepterar
30. Lista över standarder
31. Klyftan mellan standard och inkomst
32. Tre svar på gap-problemet
33. Privatjet eller ekonomiklass
34. Den fjärde lösningen: vad är behovet?
35. Behoven bakom bilen
36. Den primitiva hjärnan
37. Folk har synpunkter på dina val
38. Gjorde det ditt liv rikare?
39. Att göra sig medveten om sina val
40. Vad vi ångrar på dödsbädden
41. Problemet är inte resan, det är åsikten om resan
42. Så länge det inte ställer till det
43. Den inre rösten och uppfostran
44. Din röst behövs i forumet
45. Flera personligheter i oss själva
46. Inga barn, andra faktorer
47. Vad domar-Pia egentligen vill
48. Vad glada Pia vill
49. Frihet och kontroll
50. Vad vill hon egentligen?
51. Båda vill samma sak
52. Insidan ut i huvudet
53. Skillnaden är tidshorisont
54. Att jobba ihop utan att det solkas
55. Glass-Jan och rationella Jan
56. Att avundas dem som får dåligt samvete
57. Stödkryckor i livet
58. Lyckligt lottad i stället för skuldtyngd
59. Caroline om att känna sig kapabel
60. Att vara nybörjare igen
61. Det handlar inte om forumet
62. Acceptera hjälpen fullt ut
63. En rädsla inför framtiden
64. Dåligt samvete eller tacksamhet
65. Räkna ut glappet mot pensionen
66. Från ovisshet till matteproblem
67. Ränta-på-ränta och scenarierna
68. Att jobba några år extra
69. Tacksamhet och en god ekonomisk situation
70. En servettskiss räcker långt
71. Vi behöver inte skärpa oss
72. Lärdomen från Lyxfällan
73. Pekpinnar är enklare
74. Tacksamhet i stället för dåligt samvete
75. Be om hjälp är win-win
76. Avrundning och sista guldkorn

Glada Jan mot duktiga Jan

Jan: Varmt välkommen till Rika Tillsammans. Detta är dagens avsnitt: glada Jan mot duktiga Jan. Vi kommer prata om det här att vi har olika delpersonligheter i vårt huvud. Vi har vuxna, ansvariga, duktiga Jan. Det är han som säger att du borde spara, du borde fatta kloka beslut. Och sen har jag glada Jan som är mer så här: "Åh, nu ska vi ha roligt, nu är det party, party."

Jan: Det är den här konflikten som ibland gör så att glada Jan vill köpa någonting, och sen kommer duktiga Jan: "Var det verkligen lönt att du köpte den där?" Eller glada Jan vill äta glass, och sen kommer duktiga Jan efteråt: "Nu har du ätit glass, nu borde du gå och promenera." Så vi kommer prata mycket om det här inom ekonomi, den interna kampen vi har i huvudet.

Jan: Och vi kommer prata om förhållningssättet. Att det ofta är hur vi tar det som är viktigare än hur vi har det. Vi kommer prata om att det som stämmer för många av oss är meningen, betydelsen vi lägger i något som har hänt snarare än själva händelsen. Och vi kommer prata om ekonomisk oro. Att ekonomisk oro väldigt sällan handlar om pengar, utan om en ovisshet inför framtiden. Och den bästa lösningen där är ofta att angripa det, skapa en plan och skaffa sig koll.

Ett annorlunda avsnitt med en gäst

Jan: Varmt välkommen till Rika Tillsammans-podden, som handlar om allt som är roligt med privatekonomi och livet. Varje vecka delar vi med oss av vår livsresa, våra erfarenheter, framgångar och misstag, så att du ska kunna göra din ekonomi, ditt sparande och ditt liv lite rikare. Vi som driver denna podden heter Caroline och Jan Bolmeson.

Jan: Varmt välkommen till detta lite annorlunda avsnitt där vi har en gäst. Vi har Pia. Pia är en av våra läsare som inte har följt oss särskilt länge, utan hon kom in, som hon själv beskriver, av en händelse på Rika Tillsammans. Hon blev lite biten, och sen kände hon, nu lägger jag orden i hennes mun, så det var inte exakt så här, men hon sa ungefär: "Shit, jag är 55 plus, nu är det lite kört. Alla era råd, då ska man ju helst vara tre år gammal och börja spara ränta på ränta." Så hon sa: "Kan ni inte göra ett avsnitt för oss 55 plus?"

Jan: Och jag blev så här: ja, det kanske vi skulle kunna göra. Så bad jag henne skriva massa frågor. Och det gjorde hon, vilket de flesta inte gör. Sen var det så här: ja, låt oss ta ett avsnitt och prata om det här.

Inte råd för 55 plus, utan om förhållningssätt

Jan: När hon kom så började vi prata, och då hamnade vi ganska snabbt i att det egentligen inte var så mycket råd för 55 plus. För de råden är i stort sett precis samma som för någon som är under 55. Även om man är 55 år, det är inte som att livet slutar vid 65. En 55-åring, särskilt en kvinna i Sverige, har ju ändå minst 25 års förväntad livstid kvar.

Jan: Och då kom vi in på det här att hon har varit en person som har levt, hon själv tycker att hon har levt lön till lön och haft ett gott och rikt liv, men haft dåligt samvete för att hon borde ha sparat mer och inte borde ha fått hjälp av sina föräldrar. Så ett avsnitt som jag trodde skulle handla ganska mycket om siffror blev istället ett avsnitt där vi pratade ganska mycket om det ekonomiska förhållningssättet.

Jan: Vi pratade om de här delpersonligheterna. För hon var så här: ja, men jag vill åka till Florida och unna mig, och är jättenöjd med det. Och sen dåligt samvete för att man har lagt pengarna, att man borde ha sparat. Så vi pratar rätt mycket om det. För mig blev detta ett viktigt avsnitt, ett annorlunda avsnitt, och ett avsnitt vi inte hade kunnat göra själva, för man behöver någon att bolla mot. Vad tog du med dig från avsnittet?

Vad Caroline tog med sig

Caroline: Jag tog med mig att det var roligt att Pia verkar leva lite som vi pratade om i det här avsnittet om Die With Zero. Att hon lever och har det trevligt och bra och kul för sina pengar. Men hon hade också en bra ekonomi när hon väl tittade på den.

Jan: Ja, hon hade en jättebra ekonomi.

Caroline: Men hennes bild av sin ekonomi hängde inte ihop med verklighetsförankringen i ekonomin.

Jan: Och jag tror också att detta avsnittet kan vara roligt för dig som är duktig på att spara, som är mer så här duktiga Jan, duktig på att spara, och som förmodligen kommer att dö med en stor summa pengar på kontot. Din förmögenhet kommer att öka fram tills du dör. Så jag tror att Pia är, i min värld, om jag skulle överskruva volymen på duktiga Jan, så hade jag nog tyckt så här: ja, men hon är ju en sån här happy-go-lucky. Men om jag tittar från det andra perspektivet, så är det så här: shit, jag borde ju inspireras och ta lärdom av Pia. Hon är ju stark i dag i de musklerna där jag inte är stark.

Jag borde inspireras och ta lärdom av Pia, istället för att döma henne. Hon är stark i dag i de muskler där jag inte är stark.

Jan: Så jag är sjukt tacksam för att Pia ville vara med. Hon var så generös och så modig, och delade med sig av sina tankar och sina känslor. Och jag tror att för många av oss, för den klassiska Rika Tillsammans-lyssnaren som Pia var lite rädd för, "de kommer döma mig", så var jag så här: nej, vet du vad, för den klassiska Rika Tillsammans-personen så kommer det finnas guldkorn i detta avsnitt.

Värdet i att ta in lyssnare

Jan: Jag tänker att vi gör det inte svårare än så, utan vi släpper på det här avsnittet med Pia. Och sitter du där ute och har funderingar och sånt, lägg ett mail. För jag kan många gånger tycka att de här avsnitten, där vi tar in dig som lyssnar eller tittar, de är faktiskt väldigt roliga.

Caroline: Ja, de är jättevärdefulla.

Jan: De är jättevärdefulla.

Caroline: För då blir det inte någon som redan är insatt och kan allt om ekonomi.

Jan: Nej, men det blir lite så här: hur ser det ut i verkligheten också?

Caroline: Ja, exakt.

Jan: Så jag gillar det. Så tack, och vi kör!

Varmt välkommen, Pia

Jan: Men varmt välkommen, Pia. Du skickade ju ett mail till mig för ett tag sedan. Och det var så här: "Jan och Caroline, ni gör jättebra avsnitt, men jag saknar det där 55 plus-perspektivet." Och så hade du en hel lista med frågor. Och jag tänkte så här: men gud, det är nog sant. Vi har nog inte gjort något så här 55 plus-perspektiv. Så jag tänkte: då är det väl lika bra att vi kör en provpodd. Att vi testar. Så varmt välkommen hit.

Pia: Tack så jättemycket.

Jan: Och du bor också här i Malmö.

Pia: Ja, i Malmö.

Jan: Så berätta, hur kom det sig att du tog kontakt?

Pia: Ja, men blir jag sugen på någonting eller intresserad av någonting, så är jag lite all-in-typen. Då vill jag ta del av en massa, det väcks frågor, jag blir vetgirig. Jag lyssnar mycket på andra poddar.

Jan: Va? Ja, gör det.

Pia: Alltså, jag vet inte om det är okej. Det är krimpoddar.

Jan: Jag bara skojar.

Pia: Och ekonomi har aldrig intresserat mig. Jag har haft föräldrar som är väldigt sparsamma, det har varit budget och tänkt på att ha ett buffertkonto. Och jag har mer varit den här som har levt lön till lön. Och tänkt: jag vill känna mig fri, jag vill inte vara kontrollerad av pengar.

Avsnittet som fångade henne

Pia: Och sen kom det upp ett... Jag har ju sett i flöden överallt, i olika program om ekonomi, men det är bara sånt jag sveper förbi. Och sen, av någon anledning, en kväll när jag skulle lyssna på någon podd, så kom Rika Tillsammans upp. Och då var det ett avsnitt, jag tror det är avsnitt 99, Caroline frågade mig innan. Och så började jag lyssna på det. Och det som gjorde att jag stannade var att ni byggde upp det här som värsta caset, mer än vilket krimavsnitt jag än hade lyssnat på. "Ja, nu ska vi prata om det här, och tänk på..." Ni satte hela basen och trappade upp det. Jag kunde inte sluta lyssna.

Pia: Och sen började ni prata om ekonomi på ett sätt som fascinerar mig, och ni pratade om forumet. Då gick jag in där och tittade, och sen bara kände jag direkt: ja, men här ska jag stötta med Patreon. Alltså, är det någon som har fått mig, när jag är 56 och helt plötsligt blir intresserad av ekonomi, då ska jag sponsra det. Så det var lite så.

Jan: Ja, jag tänker, tack. Och sen tänker jag att vi ska börja en krimpodd. Vi kan det nu.

Mammas bortgång och en insikt

Pia: Och sen var det lite som att jag fick en, allting sammanföll. Jag miste tyvärr min mamma, men hon fick bli 95 år gammal i november. Och det var precis som att jag insåg: nej, Pia, tyvärr, du är inte 35. Jag lyssnade lite på era avsnitt, och det var: ja, här har vi sparhorisonter och sånt. Jag bara kände så här: det kommer. Jag blev intresserad av FIRE, och så tänkte jag: hur ska jag lyckas med det när jag är 56 och inte har sparat? Så det var lite på den modden.

Jan: Det är grymt, grymt utmanande och kul med en sån fråga.

Pia: Alltså, du vet, man blir så att det pirrar.

Jan: Ja.

Pia: Jag tänker: ja, visst måste man kunna klara det.

Jan: Ja, men jag tänker så mycket grejer. Så jag pausar dig där, tänker jag. Jag tror verkligen på det här, att det aldrig är för sent att bli intresserad av ekonomi. Och man tänker ofta så här: ja, men 55, då är det kört. Men så kommer jag ihåg, vet du, forskningen. Jag läste i en studie: så länge du är ung ska du spara långsiktigt, och du ska spara med 100 procent aktier. Och så var det så här: hur länge är man ung? Och då stod det 55. Fram till 55.

Livslängden är längre än man tror

Pia: Ja.

Jan: För livslängden i Sverige för kvinnor är ju över 80 år. Så jag upplever ibland att många gör misstaget att tänka att man är 65, och då är det målflaggan, där är mållinjen, och sen är det kört. Men tvärtom, man har ju minst 15–20 år kvar. Vi är båda i sparhorisont, och är man som du 56, ja, då är det ytterligare nio år.

Jan: Och sen tänker jag så här, för det har jag tänkt på många gånger: man pratar ofta om medellivslängden. Och då tänker jag att man ofta tappar och missar att om man redan är 56 och tittar på alla levande 56-åringar, så är ju medellivslängden ännu högre. För då har du nått längre. Alla de som dör unga, de blir ju borta ur den statistiken.

Pia: Ja, men precis.

Jan: Många pigga 80-åringar.

Pia: Ja, men exakt.

Jan: Och sen tänker jag, precis som du sa innan, att man vill ju gärna ha det nu. När man upptäcker FIRE, många gånger blir man så här: åh, coolt, det här vill jag ha nu. Särskilt om man är i en situation i livet där man är så här: ja, men jag hade velat göra något annorlunda.

Börja i fel ände: pengarna före livet

Jan: Men där tänker jag också att många, eller så här, jag tänker många gånger att vi börjar i fel ände. Att vi ibland spänner vagnen framför hästen. Att vi börjar titta på pengarna snarare än att börja titta på: vilket är livet jag vill ha? Och redan det, vilket liv jag vill ha, är en ganska klurig övning, ska jag säga. Den ska inte underskattas. Vi har pratat om den mycket i Rika Tillsammans-programmet, och där har vi en konkret övning: vilka mål har du, vilka standarder har du, vilka värderingar har du, vad är det som är viktigt för dig? Det kan man ofta ta hjälp av en coach för, eller göra vissa övningar, vi har dem i forumet också.

Jan: Och nästa steg, som ännu färre gör, det är ju att sätta en prislapp. Att säga så här: okej, jag vill ha det här i mitt liv. Jag vill vara ledig en dag i veckan, eller jag vill bara jobba 80 procent, eller jag vill bara jobba 60, jag vill gå ner i arbetstid. Ja, men vad kostar den arbetstiden? Vad kostar den ledigheten? Och sen sätta den i relation till sina utgifter, så att man räknar baklänges.

Att räkna baklänges på ledighet

Jan: Okej, titta här, jag har 25 000 ut, jag vill vara ledig en dag i veckan, det är 20 procent, ja, men det kommer kosta mig 5 000 kronor, då kommer jag bara ha 20 000 till mitt förfogande. Okej, om jag tittar på 20 000, kan jag leva på 20 000, eller behöver jag sänka mina utgifter, eller behöver jag höja mina inkomster? För 20 procent, det är ändå 8 timmar i veckan, det är 32 timmar i månaden, det är ju över 300 timmar på ett år. Och på de där 300 timmarna på ett år kan man skaffa sig en sidoinkomst, eller en hobby, eller någonting annat. Eller så har man de pengarna sparat. Så det är det ena spåret jag tänker.

Jan: Det andra spåret jag tänker är att, du sa ju också innan introduktionen, när vi pratade: ja, men jag har levt från lön till lön.

Pia: Jag skulle vilja säga lite, för jag har varit bra på att kunna presentera hur jag vill ha mitt liv. Men istället för att faktiskt titta på det i förhållande till "har jag möjlighet till det", så har jag bara levt det livet lite. Med ett litet dåligt samvete hela tiden. Jag har kunnat gå in i en affär och så köper jag det jag vill ha. Och så frågar man mig: vad kostar det? Det vet jag faktiskt inte. För jag hade ju velat ha det i alla fall. Så jag la det i min korg.

Livet har funkat utmärkt

Jan: Ja, men precis. Och om vi ska vara så här, jag bara lyssnar: Pia ser hel ut. Hon är ren. Hon är städad. Så uppenbarligen verkar ju ditt liv ha funkat.

Pia: Ja, det har funkat utmärkt.

Jan: Men det har funkat i alla fall. Eller hur?

Pia: Ja.

Jan: Och det är ju det som jag tycker är så himla fint i Sverige. Det är så lätt i vår kultur: åh, man ska spara. Och om man inte sparar, så är man inte en bra person, då borde man skärpa sig. Och så har man den här Luther, dåligt samvete på axeln. Och jag tänker många gånger i onödan. För jag tänker så här: på riktigt i Sverige, vad är det man behöver spara till? Man behöver spara till en buffert för att kunna sova gott om natten. Och jag upplever att du ändå verkar ha kunnat sova gott om natten.

Pia: Det är det som är problemet, att jag har kunnat det.

Jan: Ja, exakt. Så bra, då är det målet uppfyllt. Det andra målet vi oftast behöver spara till i Sverige är ett boende. Och du berättade innan att du har ett boende.

Pia: Jag har en bostadsrätt.

Jan: Ja, du har en bostadsrätt. Då kan vi checka det också, eller hur?

Pension och narrativet om fattigpensionärer

Jan: Det tredje man ska spara till i Sverige är pension. Men det roliga är, och detta har vi pratat om i ett tidigare avsnitt när vi hade Pensionsmyndigheten, att många lever i någon värld som är så här: pensionen är skitdålig, alla är fattigpensionärer, jag kommer behöva jobba tills jag är 150, och sen kommer det ändå inte finnas några pengar till mig. Det är narrativet.

Pia: Ja, ja. När man går in och tittar på den snurran så hänger man ner igen direkt.

Jan: Ja, och då tänker jag också så här: ja, fast det är ofta inte helt sant. För om man har jobbat, har du jobbat i större delen av ditt liv?

Pia: Jag har jobbat, men jag har också gjort annat, och jag har pluggat. Så när jag går in och tittar i den snurran, så kommer jag få ut hälften av vad jag får ut idag. Och det måste jag göra någonting åt. Och jag skulle säga också det här, när ni säger: ja, men det har ju gått bra ändå. Då känner jag lite så här: ja, för att jag har haft mina föräldrar som någonstans har stöttat upp mig i många lägen i livet.

När föräldern går bort blir ansvaret eget

Pia: Och jag tror att det också blev en dimension nu. Min mamma gick bort. Snart står jag ensam kvar. Och jag har inte föräldrar med mångmiljonbelopp på banken. Snart får jag verkligen axla det här ansvaret, som jag kanske lite varit bekväm i att inte tänka så mycket på.

Jan: Ja, men absolut. Och jag tänker återigen, jag har som grundsyn lite så här att allt är okej. Och grejen är ju så här, ditt liv har ju funkat. Och så säger du: ja, men du vet, jag har lite dåligt samvete för att jag har haft föräldrar som har stöttat mig. Ja, hade du inte haft föräldrar som har stöttat dig, så hade du behövt ta ett större ansvar tidigare. Och då hade du gjort det. Är du med? Det är ingen mening att leva så här: ja, men jag borde ha gjort annorlunda, tänk om jag hade haft den situationen. Ja, fast du hade inte den situationen.

Vårt problem är egentligen inte så mycket ekonomin, utan vår åsikt om hur det borde ha varit.

Jan: Så jag tror att många av oss ibland har en bild kring hur det borde vara. Och vårt problem är egentligen inte så mycket ekonomin, utan det är vår åsikt om hur det borde vara.

Caroline: Och hur det var, ja. Det var inte som det borde ha varit.

Acceptera hur det var

Caroline: Men jag tycker det är så fint det du säger, Jan, att du har inte så mycket åsikt utan det var som det var. Och då spelar man det nu.

Jan: Ja, men det är lite som folk ibland säger om Steve Jobs eller Elon Musk: ja, men han är så fantastisk, och han är en skitstövel, han borde inte göra de där grejerna. Ja, fast du vet, om han inte var den lilla skitstöveln, så gjorde han de grejerna. Då hade vi inte haft Tesla från början. Så du kan inte bara ta en person och säga: jag vill bara ha det där utan det där. Nej, de där två grejerna hänger ihop. Du kan inte riktigt koppla isär dem.

Pia: Och inte för att på något sätt jämföra mig med Elon Musk som personlighet. Men jag kan säga att jag har en sida som kanske har bidragit till lite det förhållningssättet, en djärvhet, som också har gynnat mig i andra lägen, och som är en del av förklaringen till att jag är beredd att göra någonting åt saken, att jag är intresserad, att jag har den drivmotorn. Det är bara det att mitt fokus har varit på annat.

Nu sätts fokus på ekonomin

Pia: Och nu ska det bli intressant att se vad som händer när fokus sätts på ekonomin. För jag har ju ändå sparat lite sådär en tusenlapp i månaden de sista fem, sex åren, och har lite som jag kan fördela. Och då känner jag att nu vill jag göra en bra start, och sen sätter jag mitt fokus där lite och ser vad som händer.

Jan: Ja, men exakt. Och jag tänker två grejer kring det där. Det är en amerikansk coach, Tony Robbins, som brukar säga så här: "Where your attention goes, your energy flows." Där du riktar uppmärksamhet, där du riktar fokus, får du resultat. Och det är också ganska naturligt. Där jag lägger tid och engagemang, där kommer det hända grejer. Där jag inte lägger tid och engagemang, kommer det inte hända grejer. Och det är också fine.

Hur mycket har du sparat?

Jan: Om jag får fråga så här: hur mycket har du sparat? Ish.

Pia: Alltså, du menar... För jag har sparat någon tusenlapp här och där. Och sen har mina föräldrar sparat lite åt mig. Men om jag tänker på hur jag har haft pengarna fördelade, så har jag en kontantinsats i min lägenhet.

Jan: Om vi bara skulle titta lite konkret, ungefär. Vad är lägenheten värd?

Pia: Nu vet jag inte riktigt min bostad. Men låt säga att den är värd lite mer än vad jag köpte för. Låt säga att den är värd 3,5.

Jan: Hur mycket har du i lån?

Pia: Och så har jag 2,5.

Jan: I lån?

Pia: Ja.

Jan: Så där är en miljon.

Pia: Sen har jag då en kapitalförsäkring på 400, som min mamma skaffade åt mig. För hon gillade inte att jag var på Avanza. Hon ville ha en mer safe.

Kapitalförsäkringen och hinkarna

Jan: Och nu ser jag här. Jaha, då har hon lagt det i hink nummer... Ja, skit i hinkarna. Men vi tar det först. Då har du ungefär 400 000 där.

Pia: Som står och förvaltas av, vad heter de, Skandia.

Jan: Okej.

Pia: Ja, sådana här som har någon genomsnittlig avkastning på 5 procent.

Jan: Alltså, är det en traditionell försäkring?

Pia: Ja, traditionell, ja. Och den fick jag 2019, tror jag det var. Då var det 400 000, och nu är den värd 485 000 när man går in och tittar. Men jag vet inte riktigt vad. Och den har då någon gräns på 15 år innan man får börja ta ut den.

Jan: Ja.

Pia: Så det har jag. Sen har jag börjat nu, för två veckor sedan, att bygga ett buffertkonto. Och då gick jag, jag har SEB, då gick jag över till SBAB. För där hade de ränta, 3 procent. Så där har jag satt in nu 3 000 kronor som en start.

Pappas efterlevandepension till bufferten

Pia: Och sen får min pappa en sån här efterlevandepension nu efter min mamma på 3 500. Och då kommer han sätta in det och hjälpa till att bygga den bufferten. Så där kommer jag få in en gång i månaden 3 500. Och sen har jag mitt Avanza, där jag har själv... Där var jag uppe på typ 300 000, men har tagit ut hälften. Tyvärr. Men nu har jag kvar... Nu är det uppe i kanske 200 000. Men nu har jag gjort om lite. Jag har de här danska... I alla fall, där har jag lite pengar, och de har gått bra. Så de är på plus, allt jag har.

Pia: Så det är vad jag har. Det är lite grovt. Med den traditionella försäkringen så är det typ 600 000. Ja, och sen kommer jag få 500–800 000 av min mamma som är i arv.

Jan: Ja.

Att jämföra sig för en reality check

Jan: Så om du skulle ranka dig. Man ser alltid så här: åh, det spelar väl ingen roll vad andra har, det viktiga är vad man själv har. Men jag brukar ibland säga så här: det är bra att jämföra sig med andra, så att man får en reality check och kan orientera sig i landskapet. Så hur skulle du sätta dig, till exempel, jämfört med andra Avanza-kunder i din ålder? Andra 56-åringar. Har du mer eller mindre pengar än andra Avanza-kunder?

Pia: Mycket mindre.

Jan: Mycket mindre?

Pia: Tror jag. Ja.

Jan: Och om vi skulle jämföra med totalt i Sverige, någon snittsiffra på Sverige, mer eller mindre?

Pia: Ja, kanske. Då har vi ju inte räknat in pensionen och det.

Jan: Nej, just nu tittar vi bara på sparandet. Vi kan till och med säga så här, vet du vad, du får inte räkna den traditionella försäkringen. Du får bara räkna ditt sparande. Så de här 200... Du sa snart 300.

Pia: Men jag kanske ligger på medel om man räknar med hela Sveriges befolkning.

Jan: Okej, men du sa innan att du inte har gjort någonting i hela ditt liv.

Pia: Nej.

Vi gör som tv-kockar med siffrorna

Jan: Nej, vet du vad, om vi tar pensionen. Då tänker jag att vi ska göra lite som tv-kockar. Så jag kommer klippa här, och så ska vi ta fram siffrorna och kolla, var ligger en svensk snitt-56-åring? Både på Avanza, och var ligger de i snitt i Sverige? Så ska vi titta. Och du som lyssnar, vill du jämföra dina egna siffror, så finns det en länk i beskrivningen till en tabell. Och vi har detta i forumet.

Jan: Men då kan vi säga så här, att en mediansparare på Avanza. Och då ska vi säga så här, att när man jämför med siffror i ekonomi, så ska man alltid jämföra mediansiffror och inte snittsiffror. Och anledningen att man ska jämföra median är att median är det mittersta värdet. Om vi har 100 personer, så tittar vi på den 50:e. För när det gäller pengar, så kan det vara så här: 99 personer kan vara jättefattiga, och så är den 100:e super, super, superrik. Och då ser det ut som att alla 99 också är jätterika, för att snittet drar så. Så median är ett mycket bättre mått.

Vilka som ens finns på Avanza

Jan: Så du sa så här, att du låg efter dem på Avanza, med 200 000. Då ska vi säga, en median-Avanzian på Avanza. Och då ska man komma ihåg att Avanza har varit igång i 25 år. Det är bara de som har pengar som är på Avanza. För har du inte pengar att spara, så finns det ingen anledning att vara kund på Avanza. Hänger ni med på det resonemanget? Så vi tittar inte ens på hela Sveriges befolkning när vi jämför med den här siffran. Vi tittar på typ de 20 procent rikaste. Så vi tittar på medianen av de 20 procent rikaste i Sverige.

Pia: Men där kan ju också vara med barn och sånt, som egentligen inte har någon egen inkomst ens, men de har, eller hur?

Jan: Absolut, men då är det också så här, sparar man till barnen, så är där... Nej, vet du vad? Detta är ju separerat per ålder. Så de räknas inte in.

Pia: Du höll på att lura mig där. Jag vet redan var det ska sluta. Det ska sluta med att jag ska vara nöjd.

Median-svensken på Avanza: 80 000 kronor

Jan: Ja, men precis. En median-svensk på Avanza, 80 000 kronor.

Pia: Är det sant?

Jan: Det är sant. Ungefär 80 000 kronor. Och vad sa du, att du månadssparade själv in på Avanza?

Pia: Nu månadssparar jag faktiskt på två ställen. På Avanza 1 000 kronor, och sen sätter pappa in 1 000.

Jan: 2 000 kronor i månaden.

Pia: Ja, men det totala sparandet, månadssparandet. Ska jag räkna nu det här nya, de 3,5 som går till Avanza? Eller du menar bara till Avanza?

Jan: Nej, totalt.

Pia: En... Nu blir det 6 500. Men för ett år sen var det ju 2 000.

Jan: Ja, men då kan vi jämföra så här. För de har ju siffror på mediansparandet också. Och mediansparandet för en 56-åring var 1 500 kronor.

Pia: Så jag tycker för att vara så här... Men ska man verkligen räkna in gåva? Om jag får de här 3,5, ska de in och räknas som att det är mitt sparande?

Är gåvan ditt sparande?

Jan: Okej. Ja, varför ska det inte räknas med? Är det någon annans sparande?

Pia: Nej, det är mitt sparande.

Jan: Ja, pengarna kommer ju hamna hos dig. Och då är det återigen en sån här bild av: nej, men så borde det inte vara. Är du med? Det är ungefär som vi ibland tänker så här: men pengarna i huset, de finns ju inte på riktigt. Eller hur? Eller pensionen, den är ju inte på, för den kan jag inte nå om 15 år. Ja, fast vet du vad? Om det inte är dina pengar, om du känner att de inte är det, då kan du alltid ge dem till mig. Jag tar gärna emot dem.

Pia: Och då blir man inte så sugen, eller hur?

Jan: Ja. Det är klart att det är dina pengar. Och återigen, då kan någon tänka: men du vet, hon får hjälp av sin pappa. Ja, vi hjälper våra döttrar. Och grejen är, hade du inte fått hjälp, ja, då kanske du hade fått... då hade du kanske inte unnat dig den där grejen och sparat istället. Så förstår du att här...

Förskott på arv

Pia: Nu blir det ju lite faktiskt, för jag satte faktiskt min 91-åriga pappa, så vi har tittat på ett avsnitt på min tv hemma, och han tyckte också det var jätteintressant. Så nu blir det ju lite också som att det är lite förskott på arv. Istället för att han ska ha de 3 500 på kort sparhorisont, så kan jag få dem och kanske placera dem mer långsiktigt.

Jan: Ja, men precis. Så jag vill slå hål lite på den här att det borde vara på ett visst sätt. Att tro att hon får hjälp av sin pappa, eller du tänker så här: det borde inte behövas. Ja, fast nu är det så som det är. Det är som i golf. Jag kan slå bollen, och så kan jag tycka att den borde hamna på green. Men den hamnar ju inte på green. Då kan jag stå där och ha åsikt om att du borde ligga på green. Fast den gör ju inte det. Den ligger ju precis där den ligger.

Jan: Och jag tänker, människor gör... Man hittar sina sätt att göra på i alla delar av livet. Så detta måste få vara okej. Du kan alltid säga till din pappa: nej, ha du dem och köp någonting annat till dig själv. Whatever. Eller så bara accepterar du att han vill göra det för dig.

Att be någon sluta spara

Jan: För jag tänker att det har funkat väldigt bra i vårt liv med min mamma, där vi säger: sluta spara. Min mamma sparar 5 000 spänn i månaden. Hon är 70 år. Vi är bara så här: använd pengarna.

Pia: Nej, liksom. Nej, man gör som man vill.

Jan: Ja, så jag menar verkligen här, Pia, släpp taget om att det är din pappa som sparar. Det viktiga är hur din ekonomiska situation ser ut. Funkar den? Och den viktigaste frågan av allt, som vi egentligen inte ens har tagit upp, är så här: har du haft ett bra liv hittills, tycker du?

Pia: Ja.

Tittar vi på alla Avanza-kurvorna, så är man som rikast när man dör. Och då är jag lite så här: men vad är poängen med det?

Jan: Ja, och är det inte det det går ut på? För där finns ju människor i andra änden som sparar jättemycket. Tittar vi på alla de här Avanza-kurvorna, alla snittsiffrorna, så är man som rikast när man dör. Och då är jag lite så här: men vad är poängen med det?

Kanske borde vi lära av Pia

Jan: Titta tillbaka på ditt liv: jag har köpt det jag har velat, jag har varit djärv, jag har pluggat, jag har gjort massa olika grejer. Jag har levt ett rikt liv. Eller hur? Så då skulle jag säga så här, tvärtom: det är kanske vi som borde lära av dig. Och titta: hur har jag att leva mer, som du sa, från lön till lön? Men när vi ofta säger "leva lön till lön", så kommer det med en värdering, att det är dåligt. Och jag säger så här: nej. Det är varken bra eller dåligt. Det är i förhållande till: vad är det som är viktigt för mig?

Pia: Det var något avsnitt ni hade, nu vet jag inte vilket det var, men där Caroline och du pratade om att du hade haft någon utbildning eller något föredrag för yngre i Stockholm. Och där hade de då beskrivit att ekonomi var det här monstret som kom. Och då kände jag: det är precis så jag känner. Det här var inte bra, det här var yngre människor, jag är 56, och det är precis så jag kan känna.

Olika behov, olika liv

Pia: Och jag tänker så här, oavsett vad andra tjänar eller om jag är över eller under median, vill jag inte leva det livet de lever som är där på medianen, när jag kanske har behov av annat. Jag har en vän till mig som har eget företag, lever väldigt så, och han känner inte att han går miste om någonting. Men hade du satt mig i den situationen, så hade jag känt mig instängd, olycklig, för jag har andra behov.

Caroline: Ett förhållningssätt till livet, liksom.

Pia: Exakt.

Jan: Och det är ju där vi var egentligen i början, att en av de viktigaste frågorna är att ställa sig: precis, vilket liv vill jag ha? Vilka mål har jag i mitt liv? Jag tänker ofta på mål som engångsgrejer. Vilka engångsgrejer vill jag uppleva? Sen brukar jag istället tänka på: vilka standarder vill jag ha i mitt liv? Alltså, vilken nivå?

Standard: lägsta nivån du accepterar

Jan: Man kan prata mycket om standarder, men en definition är så här: den lägsta nivån jag är villig att acceptera.

Caroline: Kan du inte berätta lite mer?

Jan: Jo, men jag kommer till ett konkret exempel. Jag vill bara, återigen, för folk kan tänka så här: lägsta nivån du är villig att acceptera, hur långt ner ska man dra det? Nej, det är inte det som är poängen. En lägsta nivå som jag är villig att acceptera, det är så här: där ska alltid vara en flaska champagne i vårt kylskåp. Och går vi upp och kollar i kylskåpet, så ligger där en flaska champagne. Då är det en standard.

Jan: Och då kan jag säga: okej, men så vill jag alltid ha det. Där ska alltid finnas en flaska champagne i vårt kylskåp. Och då kan jag säga: okej, men hur mycket champagne dricker vi? Ja, vi dricker kanske en flaska i månaden.

Caroline: Varannan vecka på sin höjd, max.

Jan: Max. Ja, men bra. Vilken champagneflaska brukar vi dricka när vi dricker den två gånger i månaden? Ja, men det är en guldkula, den kostar 399. Ja, men bra. Då vet jag att jag får budgetera 800 kronor i månaden för champagne, till exempel.

Lista över standarder

Jan: Och sen får man liksom göra en sån där lista. Okej, du tycker att det är viktigt. Vi har alltid hemma vattenmelon, eller bär, eller frukt. Vi har budgeterat för min hudvård och sånt också.

Pia: Men en sån här grej som jag tycker är lite intressant, som jag har hamnat i, det är att jag alltid känt att pengarna inte räcker till. Det här med månad till månad, det har alltid varit att jag inte har fått mitt lystmäte av vad jag egentligen vill göra. Tills för några år sedan, då jag för första gången kände att nu har jag kommit upp i en lön, så det är i alla fall rimligt att göra någonting åt det och lyckas. För klyftan är inte så stor mellan vad jag kan acceptera, lite som en lägstanivå. Men det har varit en klyfta där innan som har blivit ett problem många gånger. Men nu är jag närmare det att jag i alla fall får en större kontroll över situationerna.

Pia: Och då känner jag ändå en potential i att det är inte så att man bara vill ha mer och mer och mer. Utan det handlar faktiskt om att komma lite nära sina egna behov.

Klyftan mellan standard och inkomst

Jan: Exakt.

Pia: Ja, förlåt. Men vad tänker du, Jan, om det? Att det i många människors liv kanske finns en klyfta mellan vad man har för inkomster och den standard man vill ha. För det känner jag igen jättemycket.

Jan: Under många år hade jag en standard som jag bara inte kunde... Den möttes inte. Och så, när jag väl hade en lön som kunde hjälpa den standarden, så var jag så här: jag vill ha allt på kick. Och sen var det okej. Men det var som att jag inte hade fått mitt lystmäte.

Pia: Det är jobbigt att ha en hög standard inom vissa områden, och så kan man liksom inte möta den standarden. Och jag är säker på att många fler än jag och Pia har det så. Eller haft det så åtminstone. Och så blir glappet så pass stort i de lägena att man känner att det inte ens är lönt att försöka göra något åt det, för glappet är så stort att jag kommer aldrig lyckas matcha det vad jag än gör. Men nu är jag lite närmare det läget. Jag känner att jag har fått lite förutsättningar. Och det är därför det har blivit viktigt för mig att nu maximera min potential.

Tre svar på gap-problemet

Jan: Men om jag ska vara lite jobbig, så finns det bara tre svar på den frågan. Om det är det här gapet, så det ena är ju så här: okej, tjäna mer pengar. Så man ställer sig frågan: kan jag tjäna mer pengar? Kan jag extrajobba? Kan jag byta jobb så jag höjer min lön? Kan jag skaffa mig en sidoinkomst? Kan jag frilansa på kväll och helg, eller när jag sitter på tåget? Hur kan jag tjäna mer pengar? Det är den ena frågan.

Jan: Den andra frågan, som Ramit Sethi, som vi brukar gilla att citera, alltid säger så här: prioritera om. Lägg där du har en hög standard, lägg pengar på det. Älskar du dina skönhetsgrejer, lägg pengar på det. Men är inte heminredning eller boende viktigt? Ja, men dra ner brutalt på det, så att du får ihop det. Eller den tredje grejen är ju att dra ner. Så här: sorry, jag hade velat ha privatjet, men... Men okej, det är inte möjligt just nu. Eller vad tänker du då?

Privatjet eller ekonomiklass

Pia: Jag är inte... Ja, men precis, jag hade velat ha en privatjet, men jag är inte villig att göra jobbet som krävs för att ha en privatjet. Så då får jag väl bara suck it up att det blir ekonomiklass på flyget.

Jan: Absolut. Jo, men visst.

Pia: Jag tror det är många som är bekanta med suck it up.

Jan: Ja. Och sen den sista, som jag tänker, för jag tror genuint att det som är viktigt på riktigt för oss i livet, det fixar vi. För vissa är det utbildning, de flesta har fixat en utbildning. För några är det familj, ja, men de flesta lyckas få ihop en familj. Vi lyckas med det som är viktigt på riktigt.

Den fjärde lösningen: vad är behovet?

Jan: Sen kommer vi till den fjärde lösningen på det där problemet. Och det är ju att autentiskt, på riktigt, ställa sig frågan: vad är detta ett tecken på? Vad är detta en feedback på? Vad är mitt behov av den här skönhetsgrejen? I mitt fall, jag kan ta mig själv, för jag har funderat mycket på det. Deal. För två år sedan, vi har en tråd i forumet på 800 inlägg, där vi bytte bil från en V70. Och jag var allt från att titta på en Porsche till begagnade bilar på Blocket. Och sen landade vi i någon kompromiss där, med en Tesla.

Jan: Och då kan man säga så här: okej, en Tesla är en ganska hög standard. Vi betalar ändå 890.

Pia: Jag tänkte på det när du sa en kompromiss.

Jan: Ja, men det var så här: jo, men det blev ingen Porsche och det blev ingen begagnad. Vi valde den bilen vi ville ha, och vi har varit supernöjda varje dag med den. Varenda gång jag kör bilen.

Pia: Ja.

Behoven bakom bilen

Jan: Men det är det som är så spännande i den tråden, för jag pratar ju mycket med Moa och med Helena och andra som är i min närhet. Och det var så här: okej, jag hade ett behov av att visa för mig själv, jag har råd. Det var det ena. Det andra var så här: jag har ett behov av att vara signifikant och få ställa den där jävla bilen på uppfarten för mig själv och för världen och visa: titta, det går bra för mig. Är du med?

Pia: Ja, och det är ju inte många som kanske vill erkänna det. Det är lite skamligt.

Jan: Det är lite skamligt. Men så fort man lägger det på bordet, ja, då är det där.

Pia: Ja, men då kan man liksom avdramatisera det.

Jan: Och det var en massa andra behov, att jag ville ha också den här känslan att för en gångs skull i livet inte kompromissa. Att det alltid har varit innan: nej, men köp det där, det är det kloka beslutet, det är vad jag borde göra. Och nu var jag så här: nej, nu vill jag, rebellen i mig var så här: fuck it, jag vill ha en fullutrustad bil, jag vill att den ska vara snabb, och jag vill kunna köra ifrån folk vid trafikljuset.

Den primitiva hjärnan

Jan: Och sen är det så här: hur många gånger har jag gjort det? Jag gör det jätteofta.

Pia: Jag vet att du inte gör det, men jag gör det i alla fall.

Jan: Ja, och då hade jag en massa andra behov. Och då hade jag liksom kunnat säga: okej, men nu har jag identifierat behoven. Då hade jag i terapin eller coachning kunnat ta mig förbi dem och säga så här: nej, men jag kan faktiskt köpa den här bilen som kostar hälften så mycket och fortfarande vara nöjd, för det är bara en grej min hjärna har hittat på. Det är ju inte sant att man blir framgångsrik, eller att andra kommer tycka att man är framgångsrik, för att man har en dyr bil på uppfarten. Snarare tvärtom. Men min primitiva hjärna är så här: nu kommer jag få ligga jättemycket för att jag har fått en dyr bil.

Pia: Ja, men det blir en primitiv...

Folk har synpunkter på dina val

Jan: Och det är ju där jag menar också att svaret blir då: okej, vad handlar detta om egentligen?

Pia: Förstår du? Men jag tycker att problemet är ofta så här, att det här som jag har sagt, folk tror att man är helt korkad för att man gör vissa val. Folk kan ha synpunkter på: ja, men hur kan du åka två veckor till Florida på semestern, och du säger samtidigt att du har... Ja, du vet så. Och så känner man så här att det är en stor skillnad. Hade man istället fått frågan: tycker du det var ett klokt beslut? Då hade jag sagt: nej, det tyckte jag inte, men det var jäkligt roligt. Men jag tycker fortfarande det var ett rätt beslut.

Jan: Exakt.

Pia: Och det är det jag känner att folk inte riktigt förstår skillnaden på. Och jag kan ha vänner som på riktigt mår dåligt av att spendera pengar. De får en dålig känsla i kroppen. Och då känner jag: ja, du har ju lätt att spara. Hade jag haft den känslan så hade jag kanske varit rik idag. Men jag har ju för sjutton den motsatta känslan.

Gjorde det ditt liv rikare?

Pia: När jag tänker så som du beskriver med bilen, det lystmätet får jag inte av en kompromiss på samma sätt.

Jan: Nej, och då kommer vi tillbaka. Jag tycker inte den relevanta frågan är: var det ett klokt beslut? Jag tycker den relevanta frågan var så här: gjorde detta mitt liv rikare? Och nummer två: jämfört med det som är viktigt i mitt liv, var det ett ansvarigt beslut? Och jag tror att, gjorde din Floridaresa ditt liv rikare?

Pia: Ja, eller hur?

Jan: Nummer två, var det ett ansvarigt beslut? Har du hamnat i några konsekvenser efteråt, som i Lyxfällan, där du inte har kunnat sätta mat på bordet?

Pia: Nej, inte på den nivån. Men jag fick ju ta konsekvenser eftersom jag inte sparade till resan innan jag åkte. Det tog jag efteråt. Men då har jag alltid tänkt att då får jag njuta av resan fler dagar, och jag gjorde den ju tidigare.

Jan: Ja. Men var det så här oåterkalleligt? Det är klart att alla beslut har konsekvenser. Men var det konsekvenser som satte dig i skiten?

Pia: Nej, det var det inte.

Att göra sig medveten om sina val

Pia: Sen tror jag så här, att om man gör sig mer medveten, som nu när jag har börjat lyssna på er och börjat tänka, jag har ju gjort det lite lätt för mig innan. När jag tog beslutet, nu tar jag Floridaresan som ett dumt exempel, men när jag tog det beslutet: åh, det här blir dyrt, och så två veckor själv. Man får ju betala dubbelt så mycket när man bor själv på ett hotellrum. Men när jag tog det beslutet, hade jag pratat med er kanske innan, och nu hittar jag bara på, och så hade ni sagt: ja, du kan välja mellan den Floridaresan nu i två veckor, eller så om sju år, då kan du åka jorden runt och bo på samma hotell. Tror du att vi hade sagt det?

Jan: Nej, kanske inte.

Pia: Nej, men jag menar lite att om jag ställer det mot något, så hade beslutet kanske inte varit lika lätt att ta den gången, för då hade jag kanske inte känt det.

Vad vi ångrar på dödsbädden

Jan: Fast å andra sidan, tänk när du är 85 år gammal och du ligger där på sista veckan i livet. Och vad vi ofta gör sista veckan i livet, sägs det, jag har inte varit där, tack och lov, då går vi ofta tillbaka till de minnen vi har i livet. Och vad jag upplever, när vi gjorde avsnittet om Bronnie Ware, "Fem saker vi ångrar innan vi dör", så ångrar de flesta så här: jag ångrar att jag jobbade så mycket. De hade en önskan om att de inte hade jobbat så mycket.

Det är en stor sannolikhet att jag kommer ångra att jag sparade så mycket, att mitt liv hade varit rikare om jag hade gjort den där Florida-resan.

Jan: Och om jag ska vara tuff mot vår community och mot mig själv, så skulle jag säga att det är en stor sannolikhet att jag kommer ångra att jag sparade så mycket, att mitt liv hade varit rikare om jag hade gjort den där Florida-resan. Så jag tror att den genomsnittliga medlemmen i vår community kanske borde spendera mer och unna sig.

Problemet är inte resan, det är åsikten om resan

Jan: Och där skulle jag säga så här: okej, men så länge det funkar i ditt liv, vilket det uppenbarligen har gjort, så upplever jag att ditt problem egentligen inte är att du gjorde Florida-resan. Ditt problem är, upplever jag, att du har en åsikt så här i efterhand som är: jag borde... Och det blir den här konflikten mellan det rationella och det känslomässiga. För det känslomässiga är så här: jag vill åka, jag vill njuta av det här, detta är rätt för mig. Att din inre kompass är så himla stark. Och sen har du den här rationella domaren som bara: du ska inte ha så roligt i ditt liv, du borde spara mer, för då är det mycket mer pengar.

Caroline: Att det går hand i hand med att låta sig själv vara lycklig.

Pia: Ja.

Så länge det inte ställer till det

Jan: Det här med de personligheterna du tog upp. Och så länge som det inte ställer till det ekonomiskt, så att jag hamnar hos kronofogden, att jag inte kan betala, att jag betalar räntor på 25 procent och hamnar i en nedåtgående spiral. Så jag är så här: målet i livet måste vara att maximera, för att citera Bill Perkins i Die With Zero, tänk om målet i livet är att skapa minnen, som man sen kan få avkastning på. Att leva ett så rikt liv i förhållande till sin kompass som möjligt.

Jan: Och det jag menar är att om du hade slagit över, om det inte hade varit en Floridaresa utan fyra Floridaresor, då hade vi suttit här och haft ett annat samtal, för då hade det varit inkasso och kronofogde. Och då skulle jag säga så här: vet du vad, du kanske inte ska åka på Floridaresor om du hamnar hos kronofogden och inkasso. Men så länge du inte gör det, och det är det jag menar med ansvarigt, vem är jag eller någon annan att ha en åsikt om det?

Den inre rösten och uppfostran

Pia: Men ni vet, man har den här inre rösten i sig, som jag tror kommer mycket av ens uppfostran, av vad man bör vara. De flesta människor, om man tar en normalfördelningskurva och applicerar den på allt, så tillhör jag kanske inte just mittensnittet i mitt förhållningssätt till vad man spenderar pengar på. Så man blir utsatt för ett socialt tryck också, som ifrågasätter vissa sådana beslut.

Pia: Och det är därför jag har känt lite att nu är jag livrädd för att börja engagera mig i forumet. För jag tänker, nu har vi den mest förnuftiga och kloka delen av befolkningen i ett forum, och där ska jag in, och där är jag nog ännu mindre representerad av min personlighetstyp, om du förstår vad jag menar. Så där kommer det nog komma ännu mer: ja, men så kan du inte göra, då måste du spara mer.

Din röst behövs i forumet

Jan: Men Pia, svar ja. Där är nio av tio män, de flesta där sparar, översparar. Så jag skulle säga tvärtom, att din röst behövs nog där mer än något annat. Din röst är nog viktigare än många andra. För jag tror, återigen, det blir så svårt att generalisera, men jag tror att många som följer oss översparar. Att det finns två delar i befolkningen.

Jan: Där finns en del i befolkningen som inte sparar, som inte ens är med på Avanza, som inte har något eget sparande, som har det ganska tufft. De borde spara mer, öka sin inkomst, eller engagera sig i frågan utifrån sina förutsättningar. Och där finns alltid möjligheter. Sen finns det den andra änden på skalan. Och jag kan gissa med min mamma, som är 70 och som sparar 5 000 kronor i månaden. Jag tycker att hon kunde unnat sig mer. Men även hon lever ett liv ganska i linje med sin kompass.

Flera personligheter i oss själva

Jan: Så jag tänker på det ofta som att vi har i oss själva flera olika personligheter. Du har glädjefulla Pia som lever sin kompass, som lever enligt sina värderingar och har väldigt stark magkänsla. För så här: detta vill jag göra, detta är viktigt. Och sen är det den där rationella, dumma Pia, som säger: men så här, du vet, detta är det vuxna, detta är det kloka, detta är det jag borde. Som dessutom är förstärkt av omgivningen.

Pia: Ja, särskilt när du kommer in i den communityn.

Jan: Ja, som reflekterar sina egna värderingar på det som du gör. Så det handlar ju inte ens om det som du gör, eller dig. Det handlar om dem själva.

Pia: Men det är, som sagt, det står starkt. Och det är väl där det kommer av hela tiden, att jag känner: nu kommer folk tro att man är helt korkad som inte begriper att det här kanske inte var så lämpligt. Medan jag någonstans fortfarande står på mig i att jag gör det jag vill, och jag ser fördelar i det. Jag kan tycka nästan synd om folk som inte vill unna sig saker i livet, utan som blir knutna i det.

Inga barn, andra faktorer

Pia: Jag har inga barn heller. Så jag har ju också den här tanken att det är en faktor att väga in. Har jag förstått hur man placerar sina pengar? Hur mycket har du på kontot den dagen du går bort?

Jan: Men så här, Pia, vad krävs för att släppa taget om det här? Att säga så här: jag har de här två personligheterna. Båda är viktiga. Hade du varit utan domaren, då hade det gått åt helvete. För då hade glädje-Pia bara gått banan, eller hur? Så jag tänker så här: båda, vad är det högre syftet? Vad vill domar-Pia i ditt liv? Om vi skulle fråga henne, den här rationella Pia, "du borde, du ska vara vuxen", vad är hennes viktigaste mål?

Pia: Ja, men hennes viktigaste mål är ju nog att i alla fall kräva att den andra Pia är medveten om det när du tar de här besluten.

Vad domar-Pia egentligen vill

Jan: Nej, men nu pratar vi bara om henne. Vi ska prata om glädjefulla Pia sen. Vad är hennes... Om du skulle titta på henne så här utifrån, som vuxen, med all den erfarenhet du har, vad är hennes mål? Vad vill hon i ditt liv?

Pia: Hon vill ju att jag inte ska hamna i någon situation där jag blir skuldsatt. Det är ju det viktigaste. Att jag också ska kunna ha ett utrymme i min ekonomi för att kunna betala innan jag gör saker. Att det ska finnas... Ja, hela det här ansvarsfulla. Att jag ska ha en plan. Att jag ska kunna vila i det. Att jag ska bli mer orolig och sova sämre på natten om jag inte har en buffert. Alltså, jag vill snarare påverka i den riktningen.

Jan: Ja, så då har vi den här rationella Pia som vill att du ska ha en buffert. Att du ska ha en plan. Att du inte ska råka illa ut. Så skulle vi kunna sammanfatta det i att säga så här: hon vill att det ska gå bra för dig.

Pia: Ja, okej.

Vad glada Pia vill

Jan: Bra. Låt oss titta på andra Pia. Vad vill hon? Vad är hennes syfte i ditt liv? Den glada Pia.

Pia: Alltså, hon vill ju njuta av livet. Hon vill ha utrymme...

Jan: Hon vill att du ska njuta av livet.

Pia: Jag ska ha utrymme för impulser och få mitt lystmäte, som vi pratade om innan, med vad man nu vill köpa eller göra. Men hon vill framför allt vara fri och okontrollerad. Lite svårt att acceptera tingen så som de är. När folk säger: ja, men nu är det som det är, eller det går inte att göra något åt. Så menar jag, jag är ju mer av den personlighetstypen som säger att radar du upp 100 personer, så kanske 98 säger "det går inte att göra något åt det". Men de andra två, där tillhör jag, som kanske inte säger den frasen i samma tidiga läge som många andra.

Frihet och kontroll

Pia: Och det är ju också en drivkraft i det, en frihet. Jag vill inte känna mig kontrollerad. Och då känner jag mig väldigt kontrollerad av ekonomin. Om jag strukturerar upp det, så kommer det bli ett staket som stänger in mig lite, för att jag tvingas till det här förnuftet. Och då känner jag att det den Pia egentligen vill då, det är ju att samarbeta med den andra Pia, så att man ska kunna ge utrymme, så att jag ska kunna planera och få avkastning på kapital och faktiskt inse att nu har jag någonting att putta in här som kanske kan växa. Och då vill jag göra det på bästa sätt. Men frihet är ju det bästa. Jag vill jobba mindre, gå i pension tidigare, allt sånt.

Jan: Så om jag bara loopar tillbaka. Den andra Pia, glada Pia, hon vill att du ska få uppfylla ditt lystmäte, hon vill ha den här friheten, den här rebellen, kunna visa andra att det går visst. Och ha en frihet att kunna göra lite vad hon vill, köpa lite vad hon vill, etcetera. Skulle vi kunna sammanfatta detta?

Vad vill hon egentligen?

Pia: Det är också lite, om man nu tänker på vad jag har sett, men som jag känner är omöjligt. Vi ska inte prata om hur det borde varit, eller vad jag borde gjort. Om man nu fick säga, vad vill hon egentligen? Ja, då vill jag kunna räkna ut att så här många miljoner behöver jag.

Jan: Ja, fast det vill inte hon. Hon vill bara leva här. Hon vill bara göra. Det är den andra Pia som vill räkna. Och detta är roligt, för hur snabbt hon kommer in. Hon skulle ju bara vara så. Hon skulle hålla sig borta en stund.

Jan: Och det blir så här, så kan vi sammanfatta egentligen, att den glada Pia, hon vill inte ha några begränsningar, hon vill leva livet fullt ut, hon vill visa att det går, få sitt lystmäte, vara glad.

Pia: Kunna bjuda lite kompisar.

Jan: Ja, bjuda lite kompisar. Eller hur? Leva livet. Ha ett rikt liv. Bra. Kan man sammanfatta det också, som att hon vill att det ska gå bra för dig?

Pia: Ja.

Båda vill samma sak

Jan: Eller hur? Och detta är det som jag tycker är så fint, att ofta ser vi att de hamnar i en konflikt med varandra. Men de vill ju samma sak. Båda två vill ju att det ska gå bra för dig.

Vi ser att de hamnar i en konflikt med varandra. Men de vill ju samma sak. Båda vill att det ska gå bra för dig.

Jan: Och det är därför jag menar, ibland blir det så synd när jag ser människor som har den här konflikten, för att målet är egentligen samma. De har bara två strategier för att komma dit. Den ena vill sitta med Excel och säga: spendera inte så mycket, för att vi måste kunna ha ett rikt liv. Det måste gå bra.

Insidan ut i huvudet

Jan: Det är som den här filmen Insidan ut. Det är en jättefin tecknad film, man får följa en Disney-tjej som har massa känslor, de här små personligheterna i huvudet som sitter och styr. Och då är det som att i ditt huvud sitter de här två piorna, och så kämpar de om kontrollerna. Men båda vill egentligen att Pia här ute i den riktiga världen ska må bra, ha ett rikt liv.

Jan: Och den ena vill göra det i jämförelse: "Nu ska vi ha ball, nu ska vi göra grejer, nu ska vi resa, nu ska vi bjuda." Du vet så här, livet är en grej, spela poker, you name it. Och den andra blir helt förfärad. Alltså, om vi gör det, då kan det gå åt helvete. Titta, vi måste ha en plan och vi måste ha en budget, och du borde inte köpa de där grejerna. Och så tar hon kontrollen, och så blir det nästan lite skam och dåligt samvete för det som den andra Pia har hittat på.

Skillnaden är tidshorisont

Pia: Det som skiljer dem åt, som jag tror gör det, det är ju ändå horisont. Även om de vill samma sak, så tittar den andra Pia med Excel-arket på att hon vill att det ska gå bra för mig härifrån och till slutet. Medan den andra Pia, livfulla, hon vill att det ska vara kul och bra här och nu idag. Och tänker inte riktigt lite längre. För skulle hon prata med den här andra Pia, då solkas det här roliga idag. Hon lever ju lite på att slippa medvetenheten om Excel-arket.

Jan: Ja, och jag tänker så här, är inte det fantastiskt att du har två chaufförer där i huvudet som har två helt olika tidshorisonter? För hade de haft samma tidshorisont, då hade det ju gått åt helvete. Antingen åt ena eller andra hållet. Eller hur? Hade de båda levt idag?

Pia: Ja, det hade inte varit... Det hade varit jobbigt, eller hur?

Jan: Jävligt roligt idag, men imorgon hade det varit att städa konsekvenser.

Pia: Ja.

Att jobba ihop utan att det solkas

Jan: Om båda hade haft, liksom så här, vi ska ha det bra om 15 år. När hade du haft ett rikt liv? Är du med? Så att återigen, du vet, jag tror inte att vi ska kämpa emot dem.

Pia: Utan att bara liksom... Kan de jobba ihop utan att det solkas? Det är klart. Det är väl kanske frågan, eller?

Jan: Ja, men det är klart att de kan jobba. De har ju jobbat ihop i 56 år. Det verkar inte ha gått åt helvete. Det verkar ha blivit Floridaresor och mer pengar på Avanza än medianen.

Pia: Ja, men vad är problemet då? Vi sitter ju här och pratar.

Jan: Ja, men det är det jag menar. Problemet, nu lägger jag orden i din mun, är att vi hittar på att det är en konflikt mellan de två. Vilket det inte är. Istället för att vi låter dem co-drive, så slår vi mellan de här två. Förstår du?

Glass-Jan och rationella Jan

Jan: Det är som i mitt liv. En pendel är det, som går fram och tillbaka. I mitt liv är det så här, min sån här, jag kallar honom ibland för glass-Jan. Han vill bara käka glass, läsa Cornucopia och ha det bra. Och så gör jag det. Och sen en timme senare så kommer rationella Jan: "Fan, nu borde du gå en promenad eller börja träna." Och så blir det så här, jag går inte riktigt på det där, och så njuter jag inte riktigt av glassen. Och så hamnar jag någonstans mitt i, med ett dåligt samvete för att jag käkade glassen. Och det är så här: for what purpose? Jag hamnar inte riktigt i balans.

Pia: Nej.

Jan: Båda två vill ju bra. Den ena Jan vill att jag ska leva länge, eller hur? Att det ska gå bra för mig så att jag kan ha ett bra liv. Och den andra är så här: fan, njut lite nu, ta din glass för 56 kronor.

Pia: Det är så himla mysigt, för när du säger det så blir jag lite mindre fördömande mot mig själv.

Att avundas dem som får dåligt samvete

Caroline: Det är rätt intressant att höra dig resonera om det utifrån. För jag har alltid varit av uppfattningen att jag har avundats de som får dåligt samvete och går och tränar, och jag har känt att det vore en sån tillgång om jag kunde få den här skuldkänslan, för den hade fostrat mig rätt. Men jag har varit väldigt bra på att bara stänga av det. Så jag har aldrig fått det där dåliga samvetet efteråt för att jag åt glassen. Och då har jag sett det som en enorm svaghet på något sätt.

Caroline: Men när du säger det så här, så känner jag, ja, men då har jag ju samtidigt inte hamnat där i mitten och varken hackat eller matat. Utan jag har verkligen njutit när jag har njutit. Och sen dessutom sluppit den känslomässiga baksmällan dagen efter.

Jan: Ja, och det har inte gått åt helvete.

Stödkryckor i livet

Pia: Nej, men samtidigt så är ju skillnaden nu att jag har haft stödkryckor i livet på något sätt, som jag kanske inte kommer ha om tio år.

Jan: Varför kallar du det för stödkryckor?

Pia: Att jag känner att jag inte har prövat mig själv helt, utan haft någonting att luta mig tillbaka på. Jag har inte stått helt själv.

Jan: Men är du sugen på det? Känner du att du vill göra det?

Pia: Nu känner jag det, för nu har jag blivit intresserad av det här. Och nu känner jag att nu ska jag ta... get the grip. Och det ska bli kul.

Jan: Ja, exakt. Om jag ska säga så här, du tycker det är kul, du är vuxen och kapabel. Du har klarat att boka en Floridaresa. Du klarar att göra vuxengrejer, eller hur? Så varför ska du inte klara detta? Utan återigen så tror jag att där kommer dömandet igen. För det låter inte som att det är positivt i ditt liv att du har haft stödkryckor. Du kallar det... jag tycker inte så här, eller det kanske är min...

Pia: Du tycker att det är lite negativt laddat?

Lyckligt lottad i stället för skuldtyngd

Jan: Ja.

Pia: Ja, men det är väl lite som du sa. Det är klart att det kanske är de i forumet som kommer tycka att det är din pappa som har...

Jan: Men skit i vad de i forumet tycker.

Pia: Nej, men jag tror att det kommer därifrån. Jag är så van vid det.

Jan: Ja, istället för att acceptera så här: gud, vad lyckligt lottad jag har varit i mitt liv, där jag har kunnat göra de här grejerna, för jag har haft fantastiska föräldrar som har bidragit till det. För det är inte som att du har, hoppas jag, utpressat dem eller jagat dem med gevär hemma.

Pia: Nej.

Jan: Och så kommer det ju vara också i vår tid. Jag vill inte att vår dotter... Vi kommer hjälpa våra barn ekonomiskt. Och så ska de... Jag vill inte att de ska sitta och säga: "Ja, men du vet, jag har haft stödkryckor hela mitt liv."

Pia: Nej.

Caroline om att känna sig kapabel

Jan: Men jag tänker... Förlåt, jag är upprörd här.

Pia: Ja, jag förstår.

Caroline: Får jag lov att prova en sak som jag känner i mitt eget... och det är inte säkert att det är samma, men jag ser någonting här. Jag tycker ju om att känna mig kapabel. Och i vårt liv så är det ju Jan som är den som är ekonomiskt kapabel. Så är det ju. Du är duktig på det, jag gillar det, men jag vill anmäla mig till en överlevnadskurs, för där får jag lov att känna: men Caroline är kapabel, klarar saker, kan möta sig själv, klarar utmaningar, jag vill ha utmaningar. Är det så att du känner att du också vill ha utmaningar, men att du tror att det inte går inom ekonomi?

Pia: Nu känner jag att det blev lite diffust här. Förstår ni vad jag menar?

Caroline: Du behöver utmana dig i ett annat område. Du behöver inte känna så. Ekonomin behöver inte vara utmaningen.

Att vara nybörjare igen

Pia: Nej, jag tror inte det. Jag tror att det är mer så här att jag är... Jag är ändå nu 56. Jag känner ändå att jag har ganska bra koll på saker och områden. Jag brukar inte känna mig helt som nybörjare och lite dum på saker. Men jag har aldrig haft mitt huvud i ekonomin. Så min första utmaning nu med forumet, när jag satt där, det var ju alla de här olika, det kom nominell ränta och de här andra termerna som jag inte ens kommer ihåg. Olika teknikaliteter. Och det är ju så här när någonting är helt nytt, att man har för lite kunskap för att ens kunna ställa vettiga frågor. Om ni förstår.

Pia: Det blir ju en utmaning i sig för min hjärna, att jag kommer in och allting är nytt. Så jag känner redan nu att jag kan mycket mer, bara det har fått processa lite.

Det handlar inte om forumet

Jan: Förlåt om jag avbryter. Men nej, jag köper inte det. För du har klarat att ta dig in i USA. Du har klarat att boka hotell i USA. Du har gjort andra grejer, det är bara att jag inte har exemplen. Du är vuxen och kapabel, du klarar grejer. Vad detta handlar om är inte problemet med forumet.

Jan: Detta, om jag ska vara så här brutalt rak, är ju att jag skulle vilja bjuda in dig till att skifta synen på din historia, att du har levt, att du har varit dålig på ekonomi, att du har levt med stödkryckor. För det är där problemet ligger, det är inte hur det har varit, det är din syn på hur det har varit. Och att du någonstans omedvetet, detta läser jag mellan raderna när du pratar, tycker att det är dåligt att du har haft stödkryckor tidigare i livet. Och det sa du i början också, för du sa: jag hade inte klarat mig utan mina föräldrar. Du hade visst klarat dig utan dina föräldrar, du har bara inte behövt göra det.

Acceptera hjälpen fullt ut

Jan: Och eftersom du inte har behövt göra det, så acceptera det. Jag upplever att du inte har accepterat det fullt ut. Och det är samma sak med att din pappa hjälper dig med sparandet. Och det taskiga i det där är ju att det inte är helt rent mot dina föräldrar heller. Ännu mer, för att du kan nästan hamna, istället för att, som jag hade velat, våra barn säger till oss: gud, bara ta emot det med öppna armar, acceptera det och inse att detta är något som gör mitt liv rikare. Så ser de det istället så här: jag borde egentligen inte behöva detta, jag borde... exakt. Och så blir det dessutom att man motvilligt tar emot det. Och så blir det skav i den relationen. Förstår du?

Jan: Och det är det som jag, när jag hör dig prata, skulle önska: bara så här, omfamna, äg att du har fått den här hjälpen av dina föräldrar.

Pia: Ja, det gör jag i mitt hjärta varje dag. Jag känner inte att... jag känner inte det så. Utan det är mer att jag inte har prövat mig själv, att stå helt ensam i livet.

En rädsla inför framtiden

Pia: Det kanske snarare är en rädsla framåt i tiden. Att jag tänker, ja, men om 15–20 år, hur ser det ut då? Vem har jag i mitt liv att luta mig mot? Och då menar jag egentligen inte att det är någon som behöver försörja mig på något sätt. Utan jag menar ju att man, som ni två, har varandra.

Caroline: Att det kan vara den existentiella oron.

Pia: Absolut, och det är sant.

Jan: Caroline, ni har helt rätt. Och så här, överväg att du inte har accepterat det fullt ut. För om du hade gjort det, hade du inte använt uttryck som stödkryckor. Du hade inte separerat på ditt och din pappas sparande. Du hade inte, är du med, det är mellan raderna, så får jag en känsla av att det är något som skaver. Och det är okej. Återigen, det är ingen som behöver fixa till det, men ofta ser vi inte. Vi skapar så mycket historier, särskilt kring pengar, i vårt liv.

Dåligt samvete eller tacksamhet

Pia: Ja, men att det är någon form av dåligt samvete för det.

Jan: Ja, att jag borde. För jag upplever ändå att där borde... jag upplever att den där rationella Pia ger dig dåligt samvete.

Pia: Ja, och det är det dåliga samvetet som jag tycker...

Jan: Du behöver inte ha det dåliga samvetet, utan acceptera att det är så det har varit. Och framåt har du ett annat spel, en annan lek. Och att både rationella och glada Pia vill dig väl. Och nu är det så här: grattis, du står inför en fantastisk ny resa. Där är massa reskompisar längs den här vägen. Och du kommer klara det.

Räkna ut glappet mot pensionen

Pia: Nej, och sen gäller det då att titta på, okej, men hur kommer jag kunna leva på den här resan framåt? Vad är mina mål? Hur vill jag att livet ska vara, så som jag pratat om innan?

Jan: Och där kan du säga så här till glada Pia: vet du vad, glada Pia, nu är detta en övning där vi använder rationella Pia. Och så jämför vi: okej, ja, men du vet, din pension kommer vara på typ 22 000 i månaden. Efter skatt så blir det typ 18, kanske. Och då får du titta: okej, så hur mycket utgifter har jag idag? Vet du hur mycket utgifter du har idag?

Pia: Det är det dubbla, eftersom jag har levt liksom.

Jan: Ja, men okej, bra. Då säger jag så: okej, men då är det 36, 36 000. Det behöver jag. Okej, och då får man räkna, okej, 36 000. Då är det 18 000 som fattas, eller hur? Eller 220 000 per år.

Från ovisshet till matteproblem

Jan: Och då får man säga: okej, så 220 000 per år, det är en miljon på... nej, förlåt. En miljon på fem år. Eller hur? Och då har vi så här: okej, så mellan 65 och 70, då behöver jag i så fall en miljon kronor. Eller hur? Och sen säger man, okej, mellan 70 och 75 kommer jag kanske ha lägre utgifter, för att man orkar inte göra lika mycket. Och då säger man: okej, men då kommer jag sakna en halv miljon.

Jan: Så då blir jag liksom så här, problemet... vad jag försöker göra nu är att definiera problemet, för vi behöver snart runda av. Okej, så då har jag att om tio år så kommer jag sakna 200 000 om året i de kommande tio åren, så jag kommer behöva ett totalt belopp på 1,5 miljoner. Hänger du med?

Pia: Ja, fast samtidigt så är det ju allt det här med inflation.

Jan: Precis, men skit i det. Det behöver du inte tänka på, för det kompenserar man sen i avkastning. Och de här siffrorna inflationsjusteras också, så skit i inflation. Man tänker bara på glappet nu. Mellan vad jag behöver och vad jag kommer få i pension.

Pia: Exakt.

Ränta-på-ränta och scenarierna

Jan: Och då tänker man, okej, men då behöver jag... då låter problemet så här: jag är en och en halv miljon back i den här perioden. Och då får man sen titta på: okej, hur mycket pengar har jag? Hur ser min situation ut idag när jag är 56? Och hur mycket behöver jag spara, till vilken avkastning, för att täcka det här glappet? Hänger du med? Och då har jag omformulerat den här ovissheten till egentligen bara ett matematiskt problem.

Jan: Och det kan vi titta på med ränta-på-ränta-räknaren. Och då får man börja göra de där scenarierna. Vad händer om jag nu sparar 6 000 kronor i månaden i tio år och jag har 300 000 till att börja med? Så kan vi slå det i ränta-på-ränta-räknaren och se hur mycket det blir. Och blir det så att det räcker, fine, inget problem. Är det så att det inte räcker, ja, men då får jag börja titta på det här: okej, ska jag spara mer? Eller i det här fallet kanske sänka utgifterna. Eller kanske vara så här: nej, men jag kan inte gå i pension när jag är 65, men jag kanske jobbar tills jag är 68.

Att jobba några år extra

Jan: Och där pratar vi ju med Pensionsmyndigheten, alltså bara att jobba ett eller två år extra höjer ju pensionen med kanske 25 procent. Så förstår du, där blir det liksom en lek för rationella Pia. Det är ju sånt som vi älskar i forumet. För då blir det lite så här: ja, men hur pusslar jag ihop för att ta mig över gapet? Och då är det inte så här "jag kommer inte kunna gå i pension", utan vi har konkreta mål och siffror. Hur låter det, Caroline?

Caroline: Ja, ja, det låter bra. Ibland så går vi och oroar oss lite i onödan. Och nu behöver man ju sen göra detta kanske lite mer detaljerat.

Pia: Och sen kanske man behöver låsa in mig, för att de pengarna ska få stå där orörda.

Jan: Precis, men det får ju rationella Pia ta hand om. Och liksom skapa något sätt, kanske till och med att du inte har inloggning till ditt konto där du har pengarna.

Tacksamhet och en god ekonomisk situation

Jan: Men där blir ju den här balansen. Och då menar jag så här, att allt det där som du har haft dåligt samvete för, att jag skulle ha sparat mer när jag var yngre, "fuck it, det kommer ändå gå bra". Så jag upplever ju så här, att så bra ekonomisk situation har ju inte alla. Men din är rätt så bra, då kan man ju faktiskt sätta sig och leka med de siffrorna, kanske få hjälp av dem i forumet och räkna på: ja, men om jag nu inte vill jobba tills jag är 68, för jag vill gå tidigare, var skulle vi då hamna?

Pia: Exakt.

Jan: Förutom att berätta för dem att det är jättebra att de sparar och att det är viktigt.

Pia: Behöver inte berätta för honom, för han tar pengarna och åker till Florida, gubben.

Jan: De kan projicera den där lilla, de kan projicera den sidan av sig själva via mig.

Pia: Exakt.

En servettskiss räcker långt

Jan: Och det är det som jag tycker är så himla... jag skojar och driver lite numera, för jag är ju en av dem. Men jag tänker att det är här man kan hjälpas åt. Ja. För jag älskar ju att räkna det här. Nu har vi bara gjort, detta vi har gjort här är ju en servettskiss. Men den visar: okej, skit i om det blir en miljon eller en och en halv. Det är inte det som är det viktiga. Det viktiga är att vi är på samma spelplan. Det är ungefär same same.

Jan: Och det är det som blir, det är det som jag upplever många gånger mer, att man ska gå till en finansiell rådgivare eller i forumet och ta hjälp av, för detta blir ju bara ett matteproblem. Det som är klurigt är ju snarare relationen till glada Pia och relationen mellan rationella Pia och glada Pia. Och hur översätter jag det i verkligheten? Och de kanske också kan börja lyssna på varandra och lära av varandra.

Caroline: Ja, att se att de vill ju egentligen samma sak.

Vi behöver inte skärpa oss

Jan: Och det är ju det som är så roligt, för att vi har alla den här konflikten i oss. Men vi gör misstaget att vi tror att de vill åt olika håll och att det här är en konflikt.

Pia: Ja, man borde skärpa sig.

Jan: Nej, man borde inte skärpa sig.

Pia: Nej, men att man tror det. Jag tror varken jag eller Pia är ensam om det, att tro att vi behöver skärpa oss.

Jan: Nej, precis.

Pia: Man har hört det sen man gick i skolan.

Jan: Ja, och det är det som är synd, att man ska... För det är det som kommer, att du borde skärpa dig. Jag är snarare tvärtom. Jag är så här: ge dig själv en klapp på axeln. Ha empati med att du gör så gott du kan. Du fattar så fort du hinner.

Det är väldigt få människor det går åt helvete för. Även i Lyxfällan räddar man en kass ekonomisk situation på en vecka.

Lärdomen från Lyxfällan

Jan: Det har på riktigt, det är väldigt få människor det går åt helvete för. Inte ens i Lyxfällan har det gått åt helvete, för då hade man inte kunnat rädda det på en vecka. Även i Lyxfällan räddar man en kass ekonomisk situation på en vecka. Det var ju detta som jag jobbade med för några år sedan i balansekonomi, som byggde på tesen, för det var ju där Lyxfällan föddes hos vår vän Charlie. Och grundtesen där var så här: titta, om man kan göra så här mycket med en kass ekonomi på en vecka, tänk då vad man kan göra med en fungerande ekonomi på ett liv.

Jan: Men vi tänker inte ofta på det där, utan vi stannar, och vi hamnar i de här samhälleliga kraven: du borde skärpa dig, du borde spara, du borde ha en budget. Swedbank hade på Instagram igår, deras första: vill du bli bättre på det, gör en budget. Och jag var så här: öh!

Pia: Ja, det är nytt för den ende.

Pekpinnar är enklare

Jan: Nej, och det är för att det är enklare. Det har varit mycket enklare för mig att sitta med pekpinnar och säga så här: du borde skärpa dig, du borde spara, du borde göra. Och så går du härifrån och bara: jag ska skärpa mig. Ja, jag ska skärpa mig, jag ska skärpa mig. Och sen hade glada Pia sett: åh, resa! Och så hade det varit som bortkastat. Är du med?

Jan: Man måste vara mycket, mycket modigare, en person som du är, för att våga ta hand om det: okej, men vet du vad, nu tittar jag på glada Pia, jag tittar på rationella Pia, jag tittar på att jag kanske har haft en inte så positiv syn på relationen till pengarna jag fått från mina föräldrar. Jag kanske inte byggt mig själv, lyft upp mig själv, utan jag har snarare kanske slagit på mig själv, gått runt med dåligt samvete istället för att gå runt med tacksamhet.

Tacksamhet i stället för dåligt samvete

Jan: Eller jag går med dåligt samvete istället för acceptans, för att jag har den, och en tacksamhet för att jag har en bättre ekonomisk situation än majoriteten av alla människor. Och jag har faktiskt det. Det som jag tycker du gör coolt, som inspirerar mig, är ju att du har nog relativt sett levt ett rikare liv, närmare din kompass, än vad många andra människor har gjort, för att vi är så rädda, eller jag är så rädd, att om jag hade levt ett liv närmare min kompass, då hade det gått åt helvete längre fram. Och då går jag hellre och bär på en ekonomisk oro, många gånger i onödan.

Jan: Medan där har du varit så här: "Ah, men fuck it, jag åker till Florida." Det är så himla tillåtande mot mig. Är du med? Så jag tänker att du ska få säga ditt sista guldkorn, men jag skulle annars vilja runda av med det här: grattis. Grattis och tack för att du är generös. Vad tar du med dig för guldkorn?

Pia: Ja, men jag tar med mig guldkorn. Guldkornet jag tar med mig är framförallt också dina positiva vinklingar på problem. Jag har väldigt lätt att se ett problem, jag har tittat väldigt mycket bakåt, jag borde ha gjort det eller så. Och sen så blir det någon slags negativitet framåt. Att jag kan ju glömma det här med FIRE eller att gå i tidig pension. Medan du direkt tar fram ett verktyg och knappar: "Ja, men titta på det här lilla exemplet." Och det blir väldigt inspirerande för mig.

Pia: Nu är jag ännu mer sugen på att dels aktivera mig i forumet och ta hjälp av all den kompetensen. Och kanske inte skämmas så mycket över att "här är min önskelista, jag skulle vilja uppnå det här". För där kommer alltid finnas två av hundra i forumet som ser en möjlighet. Även om de andra skulle säga nej.

Jan: Ja, och det coola best caset är att någon annan blir så här: "Gud, kan man göra så där? Det funkar också." Och då blir jag inspirerad. Och jag tror jättemycket på det du säger: be om hjälp. Vi är alldeles för snälla med att be om hjälp. Och de flesta människor vill ju hjälpa andra. Vi älskar att hjälpa andra, men vi ber väldigt sällan om hjälp. Så vi ger väldigt sällan andra människor möjlighet.

Be om hjälp är win-win

Jan: Vilka är det som får hjälpen egentligen? Jag tycker det är de kloka människorna som vågar. Och vet du varför vi inte ber om hjälp? För det blir så mycket prestige. För om jag ber om hjälp så visar det att jag inte kan. Och jag tänker så här: okej, titta här, det är bara win-win. Jag ber om hjälp, jag får hjälp, vilket skapar nya möjligheter i mitt liv. Och jag har dessutom hjälpt en annan människa att känna sig gött, att de faktiskt har hjälpt mig. Man mår ju bra när man har hjälpt någon annan. Det är väl mänsklighetens stora gåva.

Det är bara win-win. Jag ber om hjälp, jag får hjälp. Och jag har dessutom hjälpt en annan människa att känna sig gött.

Pia: Det här har varit en sån inspirationsinjektion för mig överhuvudtaget. För det har varit på väldigt kort tid. Ett par veckor sedan upptäckte jag er, lyssnade på lite poddavsnitt, involverade min pappa, tittade i forumet, har börjat gå i tankar: skulle man kunna göra någon egen verksamhet istället? Jag har fått lite energi och lust till att... ja, till och med börjat läsa en bok nu, som jag fick tag på, Rikaste mannen i Babylon, som jag tycker är helt underbart. En mysig bok att läsa. Det är lite kul.

Avrundning och sista guldkorn

Jan: Ja, jag tycker det är jättecoolt. Karro, har du något du tänker, något guldkorn eller något avslutande?

Caroline: Jag tänker också det där med att låta sig själv vara lycklig, acceptans mellan olika delpersonligheter som jobbar tillsammans, egentligen mot samma mål. Den känner man behöver bli påmind om ibland.

Jan: Ja, men grymt. Snyggt. Då tänker jag så här, Pia: det ska bli jättekul att få se mer av dig i forumet. Och jag vill uppskatta dig för att du tog tag i det. Du hörde av dig, hade en lång lista med frågor. Och det är ju det här drivet, initiativkraften. Så att, nej, keep in touch, så får vi kanske göra en uppföljning här.

Pia: Ja, det får vi kanske göra.

Jan: Om en tid, så här: okej, hur har det gått. Och lek med den. Tack för att du kom.

Pia: Tack för att jag fick komma.