Spara&slösa är mina ekonomiska föräldrar. De har ett ganska bra och harmoniskt förhållande. Ska lyssna på avsnittet!

Tycker förövrigt det är fantastiskt att belysa detta ämnet!

Spara styrde mitt liv med järnhand fram till 15 års åldern. Mellan 15-30 så var det anabola Slösa som körde skiten ur ekonomin, vin, kvinnor, sång och en massa dåliga affärer. Efter 30 så var det dax för Spara att få ta över, körde ett ganska tajt skepp tillsammans med min fru. Nu vid 55+ så lockar jag fram Slösa med lite glada tillrop och hoppas att det ska gå bra. Ska bli spännande att lyssna

/ Spara & Slösa bipolär

Balansen mellan nutida och framtida konsumtion är ett sjukt intressant ämne, men upplever att avsnittet tyvärr föll platt och bara blev ett stort ”meh” för mig.

Gästen identifierar helt korrekt att hon haft stödkryckor genom livet, vad jag skulle kalla väldigt generösa föräldrar i kombination med inga egna barn att själv i sin tur behöva göra samma sak för/ta hänsyn till etc, vilket gör att väldigt många dimensioner faller bort. Att inte ha en extremt ”tillåtande” kompass i hennes situation vore totalt irrationellt.

Hade varit intressant med ett uppföljningsavsnitt där någon som du skulle kategorisera som ”översparare” med tankar kring arv (föra vidare, slösa bort eller något mellanting), den eviga balansgången mellan att hjälpa och stjälpa nästa generation, känslan av trygghet vs nutida konsumtion med någon utan stödkryckor etc.

Tack för avsnittet “Tänk om både Spara och Slösa vill att det ska gå bra för dig? | Om våra olika delpersonligheter”. Riktigt trevligt avsnitt!!

Fick mig att tänka i andra banor, plötsligt kan jag spendera åretsavkastning från min portfölj dvs från mitt human kapital och kanske min semester ersättning!

Rationella Anthon har nått känslo Anthon, damn you!

Stort tack för avsnittet, det speglar den reflektion jag själv haft något år. Vad vill jag egentligen göra för mina pengar och när? Den reflektionen fick mig att både boka tågluffen jag och barnen är på nu, och boka Comic-con i Stockholm i höst tillsammans med dom.

Jag tror inte de kommer vilja hänga med mig i så många år mer, och äldsta kommer att börja sommarjobba vilket kommer begränsa vår tid tillsammans. Så, just nu använder jag en del av mitt sparande, för att uppleva saker med barnen, saker som kanske är svårare om några år

Och, just nu har de ungefär samma prioriteringar vad vi ska göra, men om bara några år lockar nog partydistriktet mer för tonåringen

Tack för avsnittet!

Här kommer, utan att någon har bett om det (men jag antar samtidigt att detta är vad forumet är till för), några olika tankar som jag fick när jag lyssnade på det idag samtidigt som jag cyklade till jobbet.

Angående rationalitetsbegreppet

Först av allt skulle jag vilja citera mig själv från vad jag skrev i tråden “Måste ekonomiska beslut alltid vara rationella?” med avseende på hur begreppet “rationell” används (där det i min mening nästan alltid används fel och att rådet aldrig bör vara att man ska strunta i sin rationella sida).

Spara-paradoxen

Snacket om att skjuta på belöningar fick mig att komma ihåg en slags paradox som jag tror att jag återger ungefär rätt här:

Tänk dig att du är en varelse som är kapabel att leva för evigt, och att du lever ett liv som för dig bara är snäppet bättre än att att vara död (det kan handla om en viss mängd smärta, depression, et cetera). För varje dag som du lever i denna världen så får du dock två dagar till godo i en paradisvärld (eller hur många dagar som nu krävs för dig för att du ska uppleva det som att belöningen är mer värd är vad du måste betala) där du kommer att vara oändligt lycklig (det går bra för dig och alla du bryr dig om, du har roligt, allt känns meningsfullt och lagom utmanande, et cetera). Du får när som helst välja att använda dina intjänade dagar i denna paradisvärld, men när du kommer ut därifrån, tillbaka till den gråa vardagen så kan du aldrig mer komma tillbaka utan kommer för evigt att leva i denna dåliga värld.

Utifrån dessa förutsättningar så uppstår en slags paradox där det alltid blir rationellt att vänta ytterligare en dag att gå in i paradisvärlden (vinsten av detta blir ju större än förlusten). Dock blir ju följden då att man för alltid kommer att sitta och spara dagar till paradisvärlden, vilket gör att utfallet blir detsamma som om paradisvärlden aldrig hade funnits. Det vill säga, det krävs vid något tillfälle att man tar ett irrationellt beslut att sluta spara och börja slösa (irrationellt eftersom om man nu ska gå in i paradisvärlden så är det bättre om man väntar lite längre med att göra det) för att sparandet i över huvud taget ska bli värt någonting. Samtidigt är det såklart rationellt att vid något tillfälle faktiskt använda dessa insparade dagar, men det kommer aldrig finnas ett tillfälle då man kan säga att det inte vore bättre att vänta lite till och sedan ta ut dagarna.

Jag vet inte exakt vad jag försöker säga med denna paradox. Jag tycker bara att det är ett intressant exempel att ha i bakhuvudet.

Om bilar och status

Apropå detta som @janbolmeson pratade om angående driften att vilja köpa en bil för att signalera status så verkar det som att jag har dragit vinstlotten beträffande min egna inställning till detta. Jag kan se statusen av mycket (typ att ha ett dyrt hus eller en dyr båt), men jag har genuint aldrig upplevt känslan av att värdera någons eller min egna status baserat på vilken bil de kör. För mig har det ungefär samma påverkan som någon som köper riktigt dyrt smink, det vill säga jag tycker nästan att det drar ner statusen på någon om de slösar pengar på sådant. Jag kan inse att det för andra kan vara en statuspryl, men jag kan alltså inte känna det själv, vilket gör att jag har svårt att implementera det även om jag försöker höja min status och bara går på det jag vet att andra bryr sig om.

Detta tror jag är något som har och som kommer spara mig massor med pengar (jag har än så länge aldrig ägt en bil utan bara hyrt när det behövs). Med det sagt så kan jag fortfarande uppskatta en snygg/häftig bil, men det blir verkligen, som man säger, mer eller mindre helt för min egna skull. På samma sätt har jag inga förevändningar om att en snygg och dyr cykel kommer ge mig högre status, även om jag där antagligen också råkar ha rätt

Ångra sig på dödsbädden

Ofta, precis som i detta avsnitt, så tas det upp vad folk tenderar att ångra när de ligger på dödsbädden. Jag är inte säker på att jag förstår relevansen av detta. Jag utgår från att det inte handlar om att man viktar upplevelsen man känner under veckan man får palliativ vård mycket högre än upplevelsen man känner under hela ens liv innan dess utan snarare att man på dödsbädden på något sätt skulle komma till insikt om att man agerat fel. Dock undrar jag om man alltid verkligen är så bra på att retrospektivt inse vad man skulle gjort istället. Visst, man kan komma till insikter, men man gör nog ett misstag om man betraktar sig som någon typ av Yoda bara för att man fått dropp och är kopplad till en respirator.

Som ett exempel från mitt egna liv (jag har många fler) så umgicks jag ett tag med en tjej som jag tyckte mycket om. Jag tog dock aldrig steget att försöka eskalera det hela till något mer än vänskap och en dag flyttade hon från stan vilket innebar att vi tappade kontakten. Då och då efter detta tänkte jag på henne och förbannade mig själv över att jag inte gjort något (vilket jag tänkte berodde på feghet).

Några år senare besökte jag staden hon hade flyttat till och vi bestämde träff. Två minuter efter att vi mötts up så både förstod och kom jag ihåg precis varför jag aldrig tagit steget. Jag var helt enkelt inte intresserad egentligen. Men om jag hade legat där på min dödsbädd utan att aldrig träffat henne igen så hade jag säkert tänkt att jag kastat bort en chans till en supermeningsfull relation.

Nyttan av att bara ha pengar

Till sist så bör man vända på steken och fundera på vad för fördelar det kan finnas med att bara samla pengar på hög och aldrig använda dem. För det första tänker jag att blott vetskapen om att man skulle kunna använda dessa kan ha en extremt positiv inverkan. Jag trivs med många aspekter av mitt liv, men om jag kände mig tvingad att exempelvis gå till jobbet så skulle min upplevelse vara en helt annan. Således skulle jag inte tycka att det vore speciellt hemskt om jag aldrig använde mina pengar (och de typ brändes upp när jag dog) så länge de gett mig en upplevelse av frihet och självbestämmande.

En annan aspekt som man kan fundera på är hur en hög med pengar kan påverka andras syn på en. Om man som heterosexuell man exempelvis är intresserad av att höja sitt attraktionsvärde så är det att överspara och samla en massa pengar på hög som man aldrig gör sig av med nödvändigtvis inte en helt dum idé. Det gäller nog att till viss del använda dessa så att det syns utåt att man är tät, men det skulle kunna handla om att typ köpa värdebevarande saker utan något egentligt bruksvärde, såsom att anskaffa världens största diamant och sätta den på en piedestal i hallen (ett mindre tillspetsat exempel vore att köpa ett gäng hus och fastigheter som man inte hinner använda men ändå är relativt säker kommer behålla värdet rätt bra och man kanske också kan hyra ut då och då), vilket i min mening är snarlikt att inte göra av med pengarna.

Det ska sägas att samma taktik blir svårare att genomföra för en heterosexuell kvinna, där män i regel inte alls tenderar att förknippa rikedom med attraktionsvärde hos det motsatta könet. Så där kanske det i fler fall blir mindre rationellt att lägga pengar på hög.

Intressant jag är i samma sits som hon ni intervjua alltså inga barn att ge ett arv till samt generösa föräldrar som hjälpt mig med mycket i livet.

Skillnaden är dock att jag översparar men har börjat inse att jag kanske borde leva lite mer som henne så intressant avsnitt o se den andra “sidan”.

Man blir ju ändå sugen på att höra mer om denna period

Ha ha, ja det kan jag tänka mig

Det enda jag skötte under de 15 åren var studierna, där jag gav järnet, både på gymnasiet och teknis. Tur det, annars hade det nog inte gått så bra.

Hängde typ med på alla fester, ordnade fester, bjöd friskt i baren, taxi fram och tillbaka mellan olika ställen för att hinna vara på flera samma kväll, gärna med ett litet entourage. Ett helt gäng dåliga bilaffärer när jag egentligen inte alls behövde någon bil. Hyrköp av hemelektronik som blev apdyrt. Dyra 2a, 3e hands boenden då det inte fanns något annat, åtminstone inte med min ekonomi. Ja, jag tror du fattar. Leva som om varje dag är den sista.

Mitt enda försvar/förklaring kanske är att en av mina bröder var terminalt sjuk ett antal av de åren, och gick sedan bort, så det var kanske lite rationellt att leva som varje dag var den sista. Man vet ju aldrig.

90tals krisen kom olägligt som nyexaminerad. Hankade mig fram på extra knäck och tjatade tillslut till mig ett vik. Levnadsstilen fortsatte dock på högvarv vilket ledde till än mer belåning. Billån. Studielån såklart under teknis tiden som jag toppade upp med extra strudielån som man kunde får på Swedbank. Kanon! Handlån av kompisar, syskon och föräldrar. Det kändes aldrig lönt att spara. Snarare tvärt om, pengarna var slut i mitten på månaden så då började penga jakten.

När min pappa sedan också gick bort och jag samtidigt hade landat ett riktigt jobb som ingenjör samt träffat tjejen som blev min fru, så vaknade jag upp typ. Dax att ta ansvar, mamma behövde ekonomisk hjälp då och då, det fanns pengar över och kroglivet blev lite mer balanserat med min blivande fru vid min sida, småländska som hon är.

Fem år senare var jag skuldfri, inkl studielån, och svor att aldrig låna igen. Lite som en nykter alkoholist som måste hålla sig från spriten. Fast i mitt fall då med lån.

Jag säger dock som Edit Piaf sjöng ”Je ne regrette rien”. Jag ångrar inget. Jag är den jag är idag för att jag gjorde de misstagen jag gjorde. Och lärde mig av. Bättre att göra det i unga år. Livet är långt. Snarare lite glad att jag levde loppan när chansen fanns

Det är alltså med lite skräckblandad förtjusning jag lockar fram Slösa igen. Det kan hända att det går överstyr så jag bara gläntar försiktigt på dörren fullt beredd på att smälla igen den, och spika igen den permanent