Fem saker vi ofta ångrar när vi blir äldre

Väldigt fint avsnitt. Lika viktigt avsnitt att lyssna på som avsnitt 99! Hjärta och hjärna. Lever vi inte det liv som vi vill så spelar ju det ingen roll hur vi ekonomiskt finansierar det!
Ni är bra på att sätta ord på tankar!
Tack/Mikael

Jättefint avsnitt

Tack!

Jättebra och tankeväckande avsnitt. Har inte hunnit lyssna på hela än, men jag tycker det är väldigt spot on och bekräftar flera tankar som jag själv grubblar på. En sån är att jobba mycket och med det som förväntas. Har en bra utbildning och ett eftertraktat jobb med hög lön. Funderar dock mycket på om det verkligen är detta jag vill med mitt liv och skulle gärna jobba mindre för att få mer tid för barn och familj. Men känner att jag skulle behöva förklara mig för omgivningen. Att det bryter mot normen.

Har inte lyssnat klart ännu. Men jag älskar dom här avsnitten. Jag lever mitt liv jag vill nu som bonde och njuter varje dag att kunna förvekliga saker som jag mår bra av få se djur växa upp och må bra se grödorna växa och att få skörda. Sen har jag skog och det är så himmla härligt att dom plantor jag sätter och den skog jag röjer fram ska mina barn och barnbarn skörda skogen precis som jag gör med det min morfar gjorde innan mig.
Klart att pengar är en drivkraft men mest som trygghet och att kunna utveckla min gård. Jag har varit på charter resor med allinklusive det är skönt en vecka men jag vet inte om jag blir lyckligare men jag har provat och det är viktigt att prova men våga stå för det du får lycka av och inte vad andra säger är lycka ,det är inte bara pengar som ger lycka utan det är en förstärkare att nå ett Rikare liv.

Nu har jag inte lyssnat på avsnittet ännu, men känner igen tankegångarna… problemet är bara att nästan hur vi än gör så kommer vi ångra oss. De som satsade på familjen kommer ångra att de inte ”förverkligade” sig själva genom en karriär, de som arbetade mycket kommer ångra att de inte satsade på familjen istället… hur man vänder sig har man arslet bak. Gräset verkar alltid grönare på andra sidan staketet.

Sedan är inte personer som har döden nära förestående de mest rationella alla gånger.

Som jag brukar säga: Bra, ut med det. Det är inte förbjudet att gråta.

När jag pratar om döden med kidsen på jobbet brukar jag nämna att jag träffat och fått lära känna långt över 1000 tonåringar under mitt arbetsliv. Två av dessa vet jag inte lever längre. Det brukar ge perspektiv åt livet från en tonårshorisont. Att vara 14 och veta att snittåldern i Sverige är över 80 är ju lite som att prata normalavkastning mitt i en börskrasch. Det är fan ingen garanti och då ska man ha vett att leva i nuet!

Vad jag tar med mig mer? Skaffa yngre vänner.
(Dags att höra av sig till de där snart 30-åringarna som bjöd in på fika nyligen.)

Mer då? FIRE känns ännu rimligare.

Det där har jag nog bara hört från självutbrännande kvinnor i mer eller mindre toxisk relation, tyvärr. Det låter som ett försvar från någon som har valt just karriären framför familjen. Därmed inte sagt att det är vad du gjort, det är bara min reflektion på uttalandet.

Jag är snubbe med en massa ungar, så nej jag är ingen kvinna i en toxisk relation. Ångrar inget gällande kidsen

Tack. Ja, den meningen vi tar upp i avsnittet ”It really is as bad as they say” (när ett barn går bort) träffade verkligen. Särskilt som förälder för det är lätt att känna in det. Första gången jag gråtit on camera.

Det har varit uppe tidigare och är i min mening BS. Kanske om man frågar någon tungt morfindrogad sista dagarna … men en hel del sjukdomsförlopp går smärtsamt långsamt (trust me, I know ), speciellt med dagens läkarkonst, där huvudet är med precis som i kraftens dagar. Finns mycket livserfarenhet som kommer ut i de perioderna. Suttit i dödens väntrum med familjemedlemmar i månader och år. Inte kul. Lärorikt. IMHO