Fem saker vi ofta ångrar när vi blir äldre

Innehållsförteckning

Nedan följer en grov innehållsförteckning för transkriberingen.

1. De fem saker vi ångrar mest på dödsbädden
2. En genväg till ett rikare liv
3. Bakgrunden: ett samhälle som stänger döden ute
4. Tack till communityn
5. Ånger ett: att inte ha levt sant mot sig själv
6. När det är lätt att döma
7. Hutivation och rädslan bakom
8. Doktorerat för att inte bli hemmafru
9. Att hitta vad som är sant för en
10. Ånger två: att ha jobbat för mycket
11. Vem är jag om jag inte är mitt jobb
12. Plikt och prestation
13. Mitt olösta problem i livet
14. Jag önskar att jag inte hade sparat så mycket
15. Förväntan på mannen att försörja
16. Ånger tre: att inte ha uttryckt sina känslor
17. Ett brev till mamman
18. Att öva på att säga känslor
19. Ett pompöst svar i bilen
20. Personlig utveckling med sina föräldrar
21. Reflektioner kring sin egen föräldraroll
22. Ånger fyra: att inte ha hållit kontakten med vänner
23. Vänner som kan din historia
24. Att visa sina vänner vem man är
25. Livet kommer i vägen i 40-årsåldern
26. Den som har en riktig vän är miljonär
27. Du behöver människor i din egen ålder
28. Likasinnade i samma fas
29. Hur män och kvinnor närmar sig vänskap
30. Ånger fem: att inte ha låtit sig själv vara lyckligare
31. Att njuta längs vägen, inte bara resultatet
32. Att tillåta sig själv att njuta
33. När barn går bort
34. Att fånga ögonblicket
35. Ingen av de fem handlar om pengar
36. Frågorna vi borde ställa tidigare
37. Ett samhälle som håller döden dold
38. Avrundning: en genväg till ett fullt liv

De fem saker vi ångrar mest på dödsbädden

Jan: En av de intressanta sakerna med de här fem grejerna som de flesta ångrar på sin dödsbädd är att faktiskt ingen av dem handlar om pengar.

Varmt välkommen till RikaTillsammans-podden som handlar om allt som är roligt med privatekonomi och livet. Varje vecka delar vi med oss av vår livsresa, våra erfarenheter, framgångar och misstag så att du ska kunna göra din ekonomi, ditt sparande och ditt liv lite rikare. Vi som driver den här podden heter Caroline och Jan Bolmeson. Idag är det dags för avsnitt 294, och idag blir det en bok som heter Top Five Regrets of the Dying. Den är skriven av en australiensiska som heter Bronnie Ware, som har jobbat i ett antal år med att bo hemma hos människor som en sorts sköterska.

Caroline: Ja, jag tänkte precis fråga. Hur vet man vad som är the top regrets of the dying?

Jan: Ja. Det är lite speciellt. Jag har aldrig hört talas om det här i Sverige, men hon bor hemma hos dem. Det här är hennes minnesbilder av de samtal hon har haft med de här klienterna. Sen blev det en bloggartikel som blev jättekänd, och sen blev det bok på det. Sen har hon skrivit fler böcker.

Caroline: Okej, så den är inte helt ny, boken.

Jan: Nej. Och jag tänker så här, att det här är lite roligt. I höstas hade vi det här, att vi funderade på vad meningen med livet är, eller vart vi är på väg. Vi kanske ska göra någon förändring. Och den processen pågår fortfarande. Förra avsnittet pratade vi om min resa hos Bertil. Och jag vet inte om det är livet eller universum, eller att man just nu, det är typ som när man är gravid, man bara ser barnvagnar och gravida överallt. Men just nu upplever jag att varenda nyhetsbrev jag får handlar om någonting om det här.

Caroline: Ja, men jag upplever kanske inte exakt samma. Men jag prenumererar på SvD, och där har det också varit några artiklar om det där. Men vad är det vi ångrar att vi inte gjorde, till exempel?

En genväg till ett rikare liv

Jan: Ja, precis. Så jag ser det här lite, vi kommer in på bakgrunden i boken. Men jag tänker att jag ser det här lite som en genväg. Den som följer RikaTillsammans är någonstans mellan 30 och 55. Och jag ser det här lite som att man tar en genväg till ett rikare liv. Att man liksom, okej, genom att tänka på de här grejerna redan nu, så kanske man kommer att få det bättre sen, att man slipper ångra sig.

Caroline: Ja, men dels det vi säger, att man vill ha ett rikare liv. Det vill säga att innehållet i ens liv ska vara det som man vill ha. Och man vill helst inte komma på det 30 år eller 40 år för sent.

Jan: Jag tror det är vanligt.

Caroline: Jag tror det faktiskt. Och jag ska bara säga, jag såg också en annan bok av två män, de har också skrivit reflektioner nu när de var 60 eller 70. Då tänkte jag så här, shit vad jag inte vill läsa den boken. Men jag skulle vara smart om jag gjorde det. Och jag tror vi är smarta som lyssnar på vad som kommer ut från den här boken.

Jan: Jag brukar ibland tänka att RikaTillsammans handlar om hjärta och hjärna. Och hjärna är mycket Excel-pengar, som när vi hade de här två professorerna. Vi kommer ha ett avsnitt med en ganska cool amerikan snart, som också har forskat i 20 år på aktiv kontra passiv. Men jag tror att det här handlar mer om hjärtat. Det är lite som vi faktiskt har, jag vet inte om folk har tänkt på det i loggan, men i vår logga har vi faktiskt både ett hjärta och ett dollartecken. Så idag blir det ett hjärta.

Bakgrunden: ett samhälle som stänger döden ute

Jan: Men jag tänker, låt oss ta bakgrunden, för jag tycker att hon definierar bakgrunden så himla fint i sin bok.

Caroline: Ja.

Jan: "Vårt samhälle har stängt döden ute, nästan som ett förnekande av dess existens. Det här förnekandet gör både den döende och familjen eller vännerna totalt oförberedda på något som är oundvikligt. Vi kommer alla att dö. Men snarare än att erkänna dödens existens försöker vi dölja den. Det är som att vi försöker övertyga oss själva om att syns inte, finns inte verkligen fungerar. Men det gör det inte, eftersom vi fortsätter att försöka validera oss själva genom vårt materiella liv och tillhörande beteende."

Och här ska jag också säga, jag har läst boken på engelska, så det här är min översättning med lite hjälp av Google Translate. Så alla fel är våra egna. Men du kan läsa de sista två styckena.

Caroline: "Om vi ska kunna möta vår egen oundvikliga död med ärlig acceptans innan vi har nått den tiden, måste vi ändra våra prioriteringar långt innan det är för sent. Det här ger oss möjlighet att lägga vår energi i riktningar av verkligt värde. När vi väl erkänner att begränsad tid återstår, även om vi inte vet om det är år, veckor eller timmar, är vi mindre drivna av ego eller vad andra människor tycker. Istället är vi mer drivna av vad våra hjärtan verkligen vill ha. Att erkänna vår oundvikliga annalkande död ger oss möjligheten att finna ett större syfte och tillfredsställelse under den tid vi har kvar."

Jan: Och det är väl det som jag gillar, och som jag skulle vilja med det här avsnittet. Att det här ger oss möjlighet att finna ett större syfte, att finna en större tillfredsställelse. Att kunna njuta av den tid som vi har. Lite som Moa Diseborn, en av våra vänner, brukar säga: låt njuta dig själv till framgång, eller låt livet kännas lika bra som det faktiskt är. Men vi målar många gånger upp de här bilderna, som ibland blir lite sneda.

Caroline: Eller vad tänker du då på för bilder?

Jan: Lite som vi kommer komma in på här, de här fem grejerna som är de vanligaste, som vi ångrar. Att vi tror att saker ska vara på ett visst sätt, och vi försöker anpassa oss snarare än att gå vår egen väg. Att vi går den väg som alla andra går.

Caroline: Ja, precis.

Tack till communityn

Jan: Men jag tänker också, innan vi hoppar in i den första, så vill jag säga ett stort tack till er i vår Patreon-community, som stödjer oss varje månad, som skickar en liten slant, som gör att vi kan göra de här avsnitten. Att vi inte behöver oroa oss, vi måste ta in en fond som kan sponsra avsnittet, utan att vi faktiskt kan utforska en australiensisk kvinnas, en palliativ underskötersks bok.

Caroline: Ja, precis.

Jan: Och som förhoppningsvis skapar några nya tankar, som förhoppningsvis får några av oss att bara skifta de där två millimetrarna. Det handlar inte om att göra någon "åh, nu lyssnar man på det här avsnittet och nu gör man någon världsförändring". Men om man bara, vi kommer komma in på det, men bara det här, skicka ett sms till en person du tycker om. Säg någonting som du inte har sagt. Man kan göra livet rikare genom de små stegen.

Caroline: Ja, det är faktiskt fint att du säger det. För det är ofta som man tror att det ska vara så stora skiften man ska göra. Det är det ju inte liksom.

Jan: Nej, precis. Så jag är bara sjukt tacksam till vår RikaTillsammans-community. Jag vill också säga, att det är inte bara att vi är tacksamma. Vi försöker också ge tillbaka genom massa extra material, extra avsnitt. Vi har Fika Tillsammans, som är digitala Zoom-möten, där vi har till exempel en lektor nu från Linnéuniversitetet, som kommer att prata om ChatGPT och den här AI-grejen. Vi har Erik Näsén som kommer att prata om konsten att köra bil gratis. Vi har en som heter Anders Tornblad, som kommer att prata om hur de åkte över Atlanten och tog ett sabbatsår med barnen. Så där händer supermycket spännande. Det är nästan så att jag ibland känner: gud, vågar jag boka in en gäst varannan eller var tredje vecka? Men det coola är att man väljer själv vilken nivå man vill sponsra. Så det funkar för alla, även för studenten. Man kan läsa mer. Länk i beskrivningen: patreon.com/rikatillsammans, eller bara klicka dig vidare till Patreon från vår sida. Så tack.

Ånger ett: att inte ha levt sant mot sig själv

Jan: Då tänker jag, ska vi ta det... den första. Den första som man kan ångra.

Caroline: Ja.

Jan: Det här är en historia om Grace. Jag vet inte, vi kan ta rubriken eller ångern först, så kan vi berätta historien sen. "Jag önskar att jag hade haft modet att leva ett liv sant mot mig själv. Inte det liv andra förväntade sig av mig."

Jag önskar att jag hade haft modet att leva ett liv sant mot mig själv. Inte det liv andra förväntade sig av mig.

Jag tänker att vi tar exemplen från boken, sen kan vi runda tillbaka lite från vårt eget liv. Men det här är en av de absolut vanligaste. Jag önskar att jag hade haft modet att leva ett liv så som jag själv hade önskat. Det jag själv drömt om. Och inte det som samhället eller andra, eller mina vänner, förväntade sig. Och här berättar hon, hon har alltid tre historier om varje person, varje ånger. Sen har hon ofta en berättelse från sitt eget liv. Där ska jag vara helt ärlig. Berättelsen om hennes klienter är långt mer intressant än berättelserna från hennes eget liv. Men hon berättade om att hon flyttar hem till Grace. Grace hade då varit gift i 50 år. Hon hade uppfostrat barn och barnbarn. Hon hade varit gift med den här mannen. Men problemet är att deras förhållande inte hade varit superbra under åren. Hon hade till och med beskrivit det lite som att han var en tyrann. Och nu hade hon flyttat till ett ålderdomshem. Hon såg fram emot livet nu, utan sin man, att kunna leva ett enklare, lyckligare liv. Problemet blev att hon blev sjuk. Och hon blev ganska dålig snabbt. Och en lite ironi, det värsta var att hennes sjukdom dessutom var en effekt av hennes mans rökande.

Caroline: Det är som att han blir förbannad.

Jan: Ja. Men du kan läsa så här. Nu kommer ett citat från Bronnies bok. Om Grace.

Caroline: "De drömmar hon hade väntat hela sitt liv på att leva skulle aldrig hända. Det var för sent. Den ångest hon led över det här pågick och plågade henne enormt. Varför gjorde jag inte bara som jag ville? Varför lät jag honom styra mig? Varför var jag inte stark nog? Var frågor jag hörde upprepade gånger. Hon var så arg på sig själv för att hon inte hade tagit modet. Hennes barn bekräftade det hårda liv hon hade upplevt, och deras hjärtan gick ut till henne. Liksom mitt. Låt aldrig någon hindra dig från att göra det du vill, Bronnie, sa hon. Lova det till den här döende kvinnan, tack."

Jan: Det hon var emot var hennes generations doktrin. Att man måste stanna i ett äktenskap oavsett vad som helst. Och så hade hon hela tiden förverkat sin egen lycka. Att hon hade hängt med. Hela tiden, man skulle hålla ihop. Man ska inte skilja sig. Vad kommer andra tycka? Och så var man känd i det här samhället. Det skulle vara en förlust av prestige om man skulle skilt sig.

När det är lätt att döma

Jan: Och här blir det också så här, tänker jag, när vi pratade om det här första gången du och jag, så var det som att, ja men varför lämnar hon inte?

Caroline: Du menar att min reaktion var så?

Jan: Ja, men man kan ju...

Caroline: Jag blir ju upprörd när jag läser det nu. Men samtidigt har vi också doktriner här i vårt samhälle. Så man måste ha lite förståelse.

Jan: Ja, men eller hur. Hon var född på 40-talet eller vad det var.

Caroline: Ja, och sen tänker jag också så här, att jag tror att många stannar kvar i en relation längre än vad som egentligen är nyttigt för var och en i relationen. Och där, jag såg någon undersökning, vi ska försöka göra ett avsnitt om det där.

Jan: Ja, men vad var det? Var tredje kvinna har inte råd att skilja sig. Eller som en av våra kompisar som jobbar på bank sa, du vet, kommer det in en kvinna i 40-årsåldern utan sin man, ja då kan jag slå vad om att en av frågorna kommer vara: har jag råd att skilja mig? Och där, jag tror att det blir så lätt ibland också att hoppa in och döma. Men du kan läsa mer.

Caroline: "Hon hade vigt sitt liv åt sin man, som hade tagit hennes kärlek för given. Nu när hon höll på brydde hon sig inte om vad folk tyckte om henne, och var orolig över varför hon inte hade löst det här tidigare. Grace hade hållit uppe fasaden och levt som andra förväntade sig att hon skulle. Först nu insåg hon att valet att göra det alltid hade varit hennes eget, och var baserat på rädsla. Av all ånger och alla lärdomar som mina klienter delade med sig av när jag satt bredvid deras sängar, var den här den vanligaste, ångern över att inte ha levt ett liv sant mot sig själva. Det var också den som orsakade mest frustration, eftersom klientens insikt kom för sent."

Jan: Och där skriver hon också så här, att det ligger i människans natur att hitta styrkan för att undvika ytterligare smärta. Att vi är duktigare på att undvika smärta, att avoid pain, än att tillåta oss själva att njuta eller att känna lycka. Jag tror det var någon som sa att vår hjärna är gjord för att vi ska överleva, inte för att vi ska vara lyckliga. Och Bronnie skriver att längtan efter att slippa smärtan, med andra ord, är långt starkare än längtan efter njutning. Så det är ofta först när smärtan blir för mycket som vi äntligen finner modet att göra en förändring. Och du kan läsa det sista här.

Caroline: "Hon önskade att hon hade haft modet att leva ett liv som är sant mot sitt eget hjärta. Inte det liv som andra förväntade sig av henne. När det är begränsad tid kvar finns det lite att förlora på att vara helt ärlig."

Hutivation och rädslan bakom

Jan: Ja, vi har varit förkylda i två veckor.

Caroline: Ja, gud. Sängliggande förkylda.

Jan: Jag brukar kalla det här för hutivation. Att det är först när hotet blir för stort, att det är så här, nu är jag trött på att vara trött, nu får det fan vara nog. Det är då man gör den här förändringen. Det är då man lämnar relationen. Det är då man säger upp sig från jobbet, gör någonting annat. Och jag tror att det här nog handlar om, för mig, den här ångern, jag önskar att jag haft modet att leva ett liv sant mot mig själv, att det många gånger handlar om rädslan.

Caroline: Ja, absolut, att det handlar om rädsla.

Jan: Att, vad ska andra människor tycka om jag gör det här? För mig kan det här handla om allt från utbildningen. Jag läste en utbildning jag inte gillade egentligen. Jag läste teknisk fysik. Jag ville egentligen hoppa av, men jag vågade inte hoppa av universitetsstudierna. För det var liksom, det var inte okej för min mamma. Sen jag var liten: skaffa dig en bra utbildning så att du får ett bra jobb. Man gjorde det för att alla andra fortsatte. Man tänkte, vad skulle jag vara utan den där avslutade utbildningen? Det är mycket som kommer in där. Vad ska man göra istället? Och hur ska man ta den konversationen med mamma till exempel? Och jag tror att det är också här, som vi har pratat med kompisar som bytt karriär. Alltså, du har ju den här fantastiska, ska du nu byta och hoppa av? Och många gånger tror jag att det här, vad andra förväntar sig, är all välmening. Att det kommer ofta från kärlek. Om jag tar min mamma och utbildningen, så handlar det om att hon vill att det ska gå bra för mig, och receptet i hennes liv har varit utbildning och jobb. Och då blir det liksom att man håller kvar.

Caroline: Jag skulle utmana dig lite, Jan, att det kan vara kärlek. Det är det. Men kan det inte vara så att man tar över andras rädslor också?

Jan: Jo, men såklart. Och jag tror så här, för dig, det är inte som att du, om jag skulle kasta någonting på dig här, men din doktorandtjänst, jag skulle också vara så här, det var väl kanske i efterhand inte ett helt rent val, att vara så här, oh, jag ska doktorera, det är det jag brinner för i mitt liv.

Caroline: Alltså, vet du, sen jag var 15 tänkte jag att jag ska bli forskare. Men det var baserat på en rädsla av att andra skulle tycka att jag var korkad.

Jan: Ja.

Caroline: Man är ju inte korkad om man har doktorerat.

Jan: Ja.

Caroline: Men om jag bara ska lägga in en parentes, så kan jag visst känna mig lite som en kork ibland ändå, fastän jag har doktorerat. Det var bara för att jag var rädd för att andra skulle tycka att jag var dum. En osmart person, om jag inte gjorde det.

Doktorerat för att inte bli hemmafru

Jan: Det var samma sak när vi gjorde det här skiftet, att vi skulle jobba tillsammans och att vi skulle vara mer hemma och att du skulle ta mer hand om barnen. Då var din första reaktion: jag har ju för fan inte doktorerat för att bli hemmafru.

Caroline: Ja, absolut. Och det var också grundat i en rädsla för vad andra ska tycka.

Jan: Ja, precis. Folk kan ha alla möjliga åsikter. Har du kostat samhället det här och det här? Det dåliga samvetet. Har du kostat samhället det här, och sen ska du inte göra det som du är utbildad för? Det är så mycket åsikter som kan komma farande, som inte ens har med en själv att göra. Men man tar in det, och så lever man ett annat liv än kanske det man vill.

Caroline: Ja.

Jan: Och jag tror att det här är så lite klurigt också, för jag tror att många av de här rädslorna vill låta vara under ytan. Att de bara liksom, ja men, tänk om jag fick göra det här. Jag tror att det här handlar om det här att sticka ut. Och för vissa säger jag så här, någon kan komma och inte kunna relatera till det vi pratar om, men jag har levt hela mitt liv utanför boxen. Och då brukar jag säga, ja men tänk om din box bara ser annorlunda ut. Att rädslan där för dig hade varit, tänk att vara inne i boxen. Så jag tror... Det som är klurigt med den här är att nu pratar vi om utbildning. Hon pratar om relationen, om jobb. För någon annan kan det handla om, tänk att jag aldrig skaffade mig den häst jag hade velat, eller jag gjorde inte den resa jag ville, eller jag blev inte konstnär som jag ville.

Caroline: Ja, precis. Blev snickare istället.

Jan: Ja, för att snickare kan man inte vara, för det är väl ingen status i det.

Caroline: Nej, men alltså... Vad var det? Du sa snickare kan man inte vara.

Jan: Nej, men för att det finns en viss syn bland, det ska jag inte sticka under stol med, i vissa akademikerkretsar, så ser man ner på det. Man ska ha en utbildning och man ska ha ett yrke och man ska ha en titel.

Caroline: Jo, men vet du vad, det var någon, inte i vår bekantskapskrets, eller jag vet inte, det var någon som du pratade om som hade doktorerat i kemi. Och som sen blev polis. Och du vet, som det snackades om det här. Att det var så konstigt. Att han var högt utbildad, sen ville han bli polis. Och jag tyckte också samtidigt, just den grejen är så att den öppnar upp för att man kan göra så.

Att hitta vad som är sant för en

Jan: Ja, och sen tror jag, och återigen, det här blir också svårt för att jag inte har relationen till det, men jag kan tänka mig till exempel i den här hbtq-världen, att där måste det också vara väldigt många människor som känner sig annorlunda. Och som ska vara inne i någon mall. Vilken mall det än kan vara. Så jag tror att, och det är väl lite det hon säger, när man inser att jag inte har så mycket tid kvar, så blir det, fuck it, nu går jag all in.

Caroline: Men jag fattar inte, hur gör man då? För att komma underfund med vad det är man vill? För det är inte helt tydligt kanske, när man väl är inne i det här livet som bara kör på liksom.

Jan: Nej, jag vet inte, jag tror att det här är en utforskning. Och att se den där lilla rösten. Jag pratade med någon som till exempel tog hand om sin partner väldigt mycket, och hade lite i det där glömt bort sig själv. Att man gör allt för alla andra, men när gör man något för sig själv?

Caroline: Ja, men du pratade om den där rösten, som ändå envetet kanske försöker höras. Den skriker kanske inte så ofta, eller hur?

Jan: Nej, men jag tror också att det handlar om att identifiera det när det skaver. Att när vi har känslan av skav, vi är inne i ett sammanhang, jag blir trött av att vara här, eller jag kommer hem och jag orkar ingenting. Då har känslorna ofta berättat för dig, här var du på ett ställe där du egentligen inte trivs. Och sen är man ibland, i vissa sammanhang, då är det bara enkelt, där är massor av syre i rummet, man känner sig helt pepp. Saker går snabbt. Då får man den här känslan, det här resonerade med dig, det här var i linje med dig, du kunde få vara dig själv. Du pratade om saker, folk var intresserade av dig, du kunde bidra, du hade det här flowet. Och jag tror att det handlar om att försöka skapa fler sådana tillfällen. Mer formellt pratar vi om det ibland, som att vara i linje med sina värderingar, eller vara i linje med sina grundläggande karaktärsdrag, eller titta på det som faktiskt är viktigt på riktigt. Men det är klurigt.

Caroline: Det är klurigt.

Jan: Men jag tror att det här nog mer handlar om modet. Att acceptera att rädslan, lite som jag brukar säga kring mod: mod är inte frånvaro av rädsla. Mod är att säga att något annat är viktigare. Och jag tror att här, när vi blir rädda, nej men det går inte, eller vi möter det där, så är det kanske ett tillfälle att stanna upp och observera, att här är kanske någonting som jag ska utforska. Här är kanske någonting som är viktigt för mig. Här är kanske någonting som jag kommer ångra, om jag inte gör det här framgent. Så jag tror just det här, vad är sant för mig? Och det är ingen som kommer kunna svara på det, annat än en själv.

Ånger två: att ha jobbat för mycket

Caroline: Ska vi ta nästa?

Jan: Nummer två. Jag önskar att jag inte hade jobbat så mycket.

Caroline: Ja.

Jan: Den här slog ju an hos mig, obviously.

Caroline: Ja, jag förstår. Men vi kan läsa här om John. Så här berättar hon om en av sina klienter, John. "På eftermiddagen sa John, jag önskar att jag inte hade jobbat så hårt, Bronnie. Vilken dum idiot jag var. Från den andra fåtöljen på balkongen tittade jag över på honom. Han behövde ingen uppmuntran för att fortsätta. Jag jobbade för hårt, och nu är jag en ensam döende man. Det värsta är att jag har varit ensam under hela min pension, och att jag inte behövde ha varit det."

Jan: Och där är det så att John och hans fru Margaret hade varit friska, de hade haft pengar, de hade haft tillräckligt med pengar för att gå i pension för typ 15 år sedan. Han hade ett välrespekterat statusjobb. Han gillade att göra affärer. Och han sa helt enkelt: men vi behöver lite till. Vi behöver lite mer pengar. Vi behöver bara göra lite till. Medan hans fru Margaret var så här, ja men vi kan sälja huset, eller vi behöver inte ha det här huset, vi behöver inte ha alla de här prylarna, vi behöver inte ha bilarna. Och så där höll de på i 15 år, efter att barnen hade flyttat hemifrån. För Margaret var det så att när barnen flyttade hemifrån saknade hon sin man. Hon ville att de skulle hitta tillbaka till varandra, hon ville att de skulle resa, hon ville att de skulle göra saker. Och grejen var att John, han ville också att de skulle göra de här sakerna, men han uppskattade även den status som jobbet gav honom bland vänner, statusen som jobbet gav honom i samhället. Och han gillade jobbet. Men du kan läsa då.

Caroline: "En kväll kom Margaret i tårar och bad honom att äntligen gå i pension. Då tittade han på den här vackra kvinnan och insåg att hon inte bara var desperat efter hans sällskap, utan att de båda var gamla människor nu. Den här underbara kvinnan hade väntat så tålmodigt på att han skulle gå i pension. När han tittade på henne var hon fortfarande lika vacker som den dag han träffade henne."

Jan: Men det var första gången John insåg att de inte skulle leva för evigt. Och sen säger han, nej men jag ska gå i pension, vi ska göra det här tillsammans, men om tolv månader. Jag ska bara avrunda, jag ska bara avsluta mina projekt och lämna över på ett ansvarsfullt sätt. Problemet var då att Margaret blev sjuk under den här perioden, och var döende. Så kommer här lite engelska.

Caroline: "We spend so much time making plans for the future, often depending on it to assure our happiness, or assuming we have all the time in the world. When all we ever have is our life today."

Vem är jag om jag inte är mitt jobb

Jan: "Jag tror att jag var rädd. Ja, det var jag. Min yrkesroll hade kommit att definiera mig. Naturligtvis, när jag sitter här och dör, inser jag att det räcker mer än väl att bara vara en bra människa i livet. Varför är vi så beroende av den materiella världen för att validera oss, tänkte John högt. Hans slumpmässiga meningar fyllda av sorg för både tidigare och framtida generationer, som baserade sin betydelse på vad de ägde och vad de gjorde, snarare än vem de var i sina hjärtan. Det är inget fel med att vilja ha ett bättre liv. Missförstå mig inte, sa han. Det är bara det att jakten på mer och behovet av att bli erkänd genom våra prestationer och tillhörigheter kan hindra oss från de verkligt viktiga sakerna. Som tid med dem vi älskar, tid att göra saker vi själva älskar."

Caroline: Det handlar nog om balans egentligen, eller hur?

Jan: Mm. Här kommer lite mer engelska. "If I can leave any good in this world besides my family, I leave these words. Don't work too hard. Try to maintain balance. Don't make work your whole life."

Caroline: Jag vet inte, jag blir berörd.

Jan: Ja, och jag kan...

Caroline: Nu vet jag inte, jag har inte läst boken, det har ju du gjort. Men jag kan tänka mig att om han har jobbat så mycket när han egentligen kunde gått i pension, så har han väl jobbat när barnen var små också. Så då var han ju ensam där när han var pensionerad och höll på att dö.

Jan: Och där är fler exempel där hon beskriver en annan familj, där också mannen jobbade och försörjde familjen. Men hans önskan var: jag önskar att mina barn hade känt mig.

Caroline: Ja.

Jan: Att de visste inte vem han var.

Caroline: Ja, precis.

Jan: Men du är berörd. Vad tänker du?

Plikt och prestation

Caroline: Nej, men jag blev berörd, jag blev ledsen.

Jan: Jag fattar det här. För mig handlar drivkraften kanske inte så mycket om status om jobbet. Även om jag också har lätt för att säga, jag har den fina utbildningen, jag har haft de fina jobben, jag har kunnat göra det, suttit i styrelsen, jag har gjort alla de grejerna. Och det har varit viktigt för mig. Absolut, å ena sidan. Och jag kan relatera till det som han också säger, bara lite.

Caroline: Nej, men lite som vi pratade om i förra avsnittet, att ekonomisk oro inte är så mycket oro för pengar, utan det är en oro för framtiden.

Jan: Och då blir det lätt, jag kan fatta det här, bara lite till. Vi har en trådig diskussion i forumet, där folk frågar, men varför går inte ni FIRE? Då säger jag så här, ja men rationellt så fattar jag, hade vi gjort vissa livsstilsförändringar, så hade vi kunnat gå FIRE. Rationellt. Men känslomässigt...

Caroline: Pensionera oss idag.

Jan: Ja, ish, ish. Det hade inneburit att sälja hus och massa andra grejer, och leva mycket på lägre utgifter än vad vi har idag. Men känslomässigt så skriker hela mitt väsen, nej. Vi är inte ekonomiskt fria, vi är inte det, för att det är liksom, ja men bara lite till. Bara lite till. Och det är så enkelt att jobba.

Caroline: Ja, men det är ett spår som ligger på marken redan.

Jan: Ja, liksom. Och för mig kommer det in så mycket på självvärde och sånt också. Som han säger, naturligtvis nu när jag sitter här och är döende, inser jag att det räcker mer än väl med att bara vara en bra människa i livet. Jag fattar det rationellt. Rationellt, ja det är klart att det är viktigast att vara en bra människa, att vara närvarande. Men känslomässigt är jag så här, fuck you, liksom. Nej, det räcker inte bara att vara en bra människa. Du ska försörja familjen, du ska göra en massa andra grejer.

Caroline: Jo, men vi pratar ju också om balans här. Det var det jag tyckte var väldigt fint i den här texten. Att det är inte bara det ena eller andra. Man behöver inte bara vara en bra människa, eller bara gå till jobbet hela tiden, utan det är en balans. Att man har lagom mycket av båda grejerna, eller flera saker som är viktiga för en.

Mitt olösta problem i livet

Jan: Jag tror att det här hänger ihop med det andra. Jag återkommer till det här så många gånger. Det här är mitt olösta problem i livet. Som jag har sagt många gånger tidigare, ibland kan jag vara så här, jag fattar inte att du är gift med mig. Och så tänker jag, ja men jag presterar åtminstone good shit, och jag tjänar bra med pengar.

Caroline: Ja, vi har haft den här diskussionen mycket.

Jan: Ja, så att jag upplever absolut att jag baserar min betydelse på vad jag gör. Inte så mycket på vad jag äger. Det skulle jag inte säga, alltså jag har ändå en snygg bil. Men definitivt på min prestation. Lite som vår vän Kajsa sa också, på plikt och prestation.

Caroline: Ja, för det lever hon också efter.

Jan: Ja, och där är jag fan, du vet, jag är en femma av en femma på plikt och prestation.

Caroline: Och det är roligt att du kan peaka mig också ibland. Ja, det står i kalendern att du ska jobba här nu, men sitter du framför datorn? Nej, det gör du inte.

Jan: Ja, för jag blir så här, det står i kalendern att du jobbar 9–16 den dagen. Absolut. Och så är klockan så här 10.30, eller 9.30, då är du fortfarande inte vid datorn. Och sen 15.00 så blir det, jag är trött.

Caroline: Kolla här. Vem bäddar rent i sängen? Vem sätter igång diskmaskinen och tvättmaskinen? Vem tar ut... Alla de grejerna gör jag, och det är också jobb. Och jag behöver gå ifrån datorn då och då.

Jan: Ja, men du behöver inte försvara det, Caroline. Så jag känner mig inte pikad överhuvudtaget. Faktiskt inte.

Caroline: Och jag säger inte ens så. Jag ska ta ut ur diskmaskinen nu så du vet att jag kommer tillbaka här till datorn snart.

Jan: No way.

Caroline: Ja.

Jan: No way. För att det är inte mitt olösta problem. Plikt och prestation är inte mitt olösta problem. Och jag unnar inte dig det heller.

Caroline: Såklart inte.

Jan: Nej, och grejen är också så här, på sätt och vis så gillar jag det här, plikt och prestation. För det har liksom... Och det är det som gör det så svårt också. Det var ju som en annan kompis sa till oss, Philip Diab, som sa att de två missbruk som är svårast att bli av med, det är mat och jobb. För att jobb är så accepterat. Och jag får dessutom status av andra. För det jobb jag gör.

Jag önskar att jag inte hade sparat så mycket

Jan: Och sen någonting som jag skrev om på Instagram häromdagen också. Det här skriver hon inte om i boken. Men jag hade också kunnat skriva under en som heter, jag önskar att jag inte hade sparat så mycket pengar. Jag tror att jag, och jag tror många som även kommer förneka det här, sparar mer pengar för framtiden än vad vi kanske har den där balansen mellan att spendera dem idag. Och min upplevelse när jag tittar på människor, det är två typer av människor: de som sparar för lite, som borde spara mycket mer eller som inte sparar alls. Och sen de som sparar, ja de sparar ofta för mycket, skulle jag nästan säga. Väldigt få människor sparar perfekt i förhållande till sin grej.

Caroline: Det kanske också är för att det är så svårt att veta vad perfekt sparande är.

Jan: Ja, absolut. Men jag tror att det är lite, för mig hamnar den lite i samma härad. Jag önskar att jag inte hade jobbat för mycket, jag önskar att jag inte hade sparat för mycket, jag önskar att jag hade haft mer balans. Och jag tror att även det här är rädslostyrt. För vem är jag om jag inte jobbar? Vad ska jag göra om jag inte får jobba? Så att nej, jag vet inte, det var så sorgligt, jag grät när jag läste det här. Att man skulle bara göra tolv månader, och så dör hon under tiden.

Caroline: Ja, det är jädrigt sorgligt. Jag vet inte om det är något mer vi ska säga kring den här. Men jag tror också det är vanligt att män jobbar för mycket. Om jag bara ska generalisera lite. Nu vet jag inte, nu kanske jag är ute på tunn is, men förr i alla fall kanske det var så mer. Ute på jobb, ute på kontoret. Nu jobbar ju kvinnor. Förmodligen mycket hemma också.

Förväntan på mannen att försörja

Jan: Men lite som jag, jag vet inte om jag sa det i början av avsnittet, men jag är lite rädd ibland för den här typen av avsnitt, för det kan ibland vara lite tondövt. För att man är så här, okej, men man är i sin egen bubbla och sin egen värld. Så är det. Och jag tror, till exempel när jag pratar med några av mina manliga vänner, så upplever jag ändå att där är en outtalad förväntan på oss att vi ska kunna försörja vår familj. Och du är inte, nu överdriver jag lite, men du är inte en riktig man om du inte kan försörja din familj. Och jag tror att det där är en del av manligheten.

Caroline: Men kolla här nu. Du kan ju göra det och ändå ha balans.

Jan: Ja, alltså jag... För det blir alltid så att det ska bli så jädra mycket jobbande. För att är det så att ju mer man jobbar och försörjer familjen, desto manligare är man? Jag vet inte. Jag har inte funderat så mycket. Men där är... Och sen handlar det inte någonting om att inte acceptera att kvinnor jobbar eller att kvinnor kan ha en högre lön. Det handlar inte om det. Utan det här är liksom identifieringen med jobbet. Som han skriver, vem är jag om jag inte är mitt jobb? Och jag märker det också bland investerare, folk som har sålt sitt företag och sen jobbar de kanske ett par år i styrelse. Och sen mår de jättedåligt. För att de var viktiga, de var signifikanta. Och plötsligt är det ingen som ringer och frågar. Där är ingen som bokar möten. Där är inga affärsluncher. Där är ingenting.

Caroline: Men det här är ju effekten av att man inte hade balans. Ja, kanske. För tänk om du hade haft ett umgänge eller gått någon... Jag vet inte. Du hade insett att det räcker med att vara en bra människa.

Jan: Ja, men sorry, för de flesta...

Caroline: Nej, men jag tänker mer, man behöver ju inte bara tänka, åh, det räcker med att vara en bra människa. Men man kan ju ha hobby och vänner, ett socialt liv. Det är det jag menar med balansen. Då blir det inte så jädra hård övergång sen när man väl pensionerar sig. Att ingen ringer.

Jan: Ja, ja. Så det finaste i den här texten är balansen.

Caroline: Ja.

Ånger tre: att inte ha uttryckt sina känslor

Jan: Okej. Ska vi gå vidare? Vi går vidare till trean. Jag önskar att jag hade haft modet att uttrycka mina känslor.

Caroline: Spännande.

Jan: Ja. Det här började med en historia om Jude. Och det här var också supersorgligt.

Caroline: Är det en man eller?

Jan: Nej, det är en kvinna. Som 44 år gammal är hon döende. Och då flyttar Bronnie hem hos henne för att ta hand om henne. Hon är gift med Edward, som är konstnär. Och Edward accepterades aldrig av familjen. Av hennes föräldrar. Hon fick välja mellan sin familj och Edward. Och sen hade de en dotter som var nio år gammal. Ja, men du kan läsa.

Caroline: Ja, jag kan läsa. "Vi måste lära oss att uttrycka våra känslor nu, betonade Jude. Inte när det är för sent. Ingen av oss vet någonsin när det är för sent. Berätta för folk att du älskar dem. Säg att du uppskattar dem. Om de inte kan acceptera din ärlighet eller reagerar på ett sätt som du inte hoppades, spelar det ingen roll. Det viktiga är att du har berättat för dem. Det är för lätt att fastna i livet och inte tillbringa så mycket tid med människor du älskar. Oavsett om det är familj eller vänner. Men vi måste verkligen komma tillbaka till relationer och ärlighet. Folk inser inte hur viktigt det här är förrän de själva dör eller lever med skuld efter att någon annan har dött, sa Jude till mig."

Jan: Att man inte berättar för människor vad de betyder för en. Förrän det är för sent. Och det är väl så här supervanligt, någon som går bort hastigt. Att man känner, vi var inte färdiga. Vi har inte sagt till varandra det vi behövde säga. Att där är osagda saker.

Caroline: Ja.

Jan: Ja, det krävs mod.

Caroline: "Bronnie, fortsatte Jude. Det är poängen jag försöker få fram. Det krävs mod att uttrycka dina känslor. Särskilt om du inte mår bra och behöver hjälp. Eller om du aldrig har uttryckt ärliga känslor för någon du älskar och inte vet hur det kommer att tas emot. Men ju mer du övar på att dela dina känslor, vilka de än är, desto bättre blir saker och ting. Stolthet är ett sånt slöseri med tid. Ärligt talat, titta på mig nu. Jag kan inte ens torka min egen rumpa. Vad spelar det för roll? Vi är alla människor. Vi får lov att vara sårbara också. Det är en del av processen."

Ett brev till mamman

Jan: Sen berättar hon, för Jude har inte haft någon relation med sin mamma. Och då har hon skrivit ett brev till sin mamma.

Caroline: "Vid det här laget kunde hon inte prata, men allt hade sagts i brevet. Jude hade berättat för sin mamma att hon hade älskat henne och gjorde det fortfarande. Hon skrev om glada minnen hon hade känt, och om de positiva saker hon hade lärt sig av sin mamma. Brevet innehöll inget negativt, eftersom Jude hatade skuld och ville att hennes mamma skulle veta att hon var älskad, trots sorgen i deras förhållande. Judes mamma dök upp oväntat några dagar senare och hade varit tillbaka varje dag sedan dess. Höll Judes hand och såg när hennes dotters liv närmade sig sitt slut."

Jan: Du kan läsa det sista också.

Caroline: "Edward berättade för mig att Judes mamma hade pratat mycket med henne och att tårarna hade fallit nerför Judes kinder. Särskilt när hon hörde sin mamma säga att hon älskade henne. Hennes mamma bad om ursäkt för att hon hade varit så dömande. Hon erkände att hon i hemlighet var avundsjuk på sin dotter och på Judes mod att bortse från samhällets förväntningar. Något som hade berövat henne själv lycka i livet."

Jan: Vad tänker du?

Caroline: Jag tänker precis som Jude sa, att man måste ju säga de här sakerna, vad det nu än är, som är viktigt för en, och inte bry sig om exakt hur det tas emot. För det kan vara så att man inte får någon respons, men man har sagt det.

Att öva på att säga känslor

Jan: Jag tänker också på det här att jag tycker det här är jättesvårt. Jag önskar att jag hade haft modet att uttrycka mina känslor.

Caroline: Vad tänker du då specifikt?

Jan: Jag tänker så här, jag tycker det är ganska lätt med dig eller med barnen. Men utanför det tycker jag att det är ganska svårt. Du vet, jag försökte skicka till min kompis Niklas häromdagen, "jag tänker på dig", och så kändes det så fånigt. Och än värre hade det varit om jag hade skickat det till någon tjejkompis. Då tänker jag, shit, hon kommer tro att jag raggar på henne.

Caroline: Då får du nyansera det.

Jan: Jo, jag vet.

Caroline: Men det är som hon, Jude, beskriver det. Att ju mer man övar på det, desto lättare blir det.

Jan: Ja, Niklas blev jätteglad.

Caroline: Ja, men det är bra, det är fint. Jag är jätteglad att höra att du gjorde det.

Jan: Ja. Och sen också så här, jag vet inte om min mamma lyssnar på det här. Men jag tänkte på det här, efter att vi var i Italien, så pratade vi med min mamma. Då berättade hon lite mer av sin historia. För det är vissa saker som har varit lite dunkelt. Då insåg jag så här med min mamma. För jag kan ibland vara lite arg på henne, för jag tycker att hon är så bara: åh nej, det verkar så läskigt med bank-id och betala räkningar via internetbanken.

Caroline: Ja, men både du och jag har sådana här karaktärsdrag, att man ska vara kapabel att kunna saker. Ingenting ska skrämma en när det kommer till sådana saker. Så det är klart att det blir lite så. In your face.

Jan: Ja, det blir lite provocerande. Men så inser jag ändå så här, ja men fan, du vet, hon träffar då min pappa, min man, de hänger typ några månader bara, och sen hänger hon med honom till ett annat land. Du vet, får lite samma val som Jude fick här av sin mamma. Du väljer antingen honom eller du väljer oss.

Caroline: Ja, det var väl hennes pappa va?

Jan: Ja. Och så gör min mamma det. Hon bara sticker. Så tänker jag, shit, det där var ju skitmodigt. Alltså det är jättemodigt. Tänk att lämna allt.

Caroline: Ja, grejen är att vi har nog inte rotat tillräckligt mycket i det.

Jan: Nej.

Caroline: Vad tänkte du?

Jan: Ja. Hur lång var processen? För jag tror att det är lätt sen, att en sån process låter som att det var enkelt eller whatever.

Caroline: Alltså du är så rolig, du bara kidnappar min konversation.

Jan: Ja, förlåt mig.

Ett pompöst svar i bilen

Caroline: I alla fall. Så insåg jag att det var modigt. Så häromdagen skulle jag säga det till min mamma. Och så sa jag så här, jag har ändå tyckt att du var modig. Och jag vet inte vad jag förväntade mig för svar. Men jag fick ett sånt där svar som var lite pompöst. Det var typ så här, ja, jag var väl glad att du äntligen insåg det. Eller någonting. Och jag blev så här, men vad fan?

Jan: Jo, men vad var det för feedback? Det är ju spännande. Det behöver vi kanske inte ta nu, men du fick feedback där på något vis.

Caroline: Jag fick i alla fall en reaktion som jag inte förväntade mig. Och som bara var så här, nej, då skiter jag väl i det då. Var min spontana reaktion. Så gick jag och satte mig i bilen.

Jan: Får ni avsluta diskussionen där med det?

Caroline: Ja, vi var ute.

Jan: Herregud. Så jag fattar det här när hon säger också så här, men du kan få någon konstig... Du kan få någon som säger, skit ner dig. När man berättar någonting som är autentiskt eller från hjärtat. Och det... Jag tycker det är fint att Jude sa, du vet, bara du har sagt det.

Caroline: Ja.

Jan: Jag kan också vara så att jag skickar sms till våra vänner. Jag tänker jättemycket på er. Eller till min syster och så där. Och så tänker jag så här, de kanske inte ens svarar, och det är okej. Det spelar ingen roll.

Personlig utveckling med sina föräldrar

Caroline: Och sen tänkte jag också så här, det som stack ut för mig var det här brevet. Som hon skickar till sin mamma. För där tänker jag, jag gick någon kurs i personlig utveckling. Och så var det någon handledare som sa, här finns alltid någon personlig utveckling att göra med sina föräldrar.

Jan: Ja, absolut. Där är alltid någonting att liksom reda ut.

Caroline: Inte reda ut, men prata om eller få perspektiv på.

Jan: Ja, för man har alltid en åsikt om sina föräldrar. För att de flesta av oss går från den här bilden att föräldrarna är allsmäktiga och vet allt. Tills man inser att de inte har koll på läget. Och sen till slut kan man till och med bli arg på dem för att de har betett sig på vissa sätt, eller gjort vissa saker. Eller, det här blir liksom, människor du har i ditt liv som du egentligen inte har valt. Vad tänker du om det?

Caroline: Nej, men jag tänker på mina egna föräldrar. Jag har ju inte kontakt med dem. Dels för att det är så destruktivt med min mamma, upplever jag. Men jag tänker på henne varje dag. Funderar på hur hennes liv blev och varför det blev som det blev när vi växte upp. Och då kan man tycka att det verkar skitjobbigt att tänka på henne varje dag. Eller på min pappa som lämnade när jag var liten. Men det ger... Med mina syskon, samlade livserfarenheter, så fattar jag mer och mer, tror jag. Och får mer och mer empati för de val de gjorde. Och sen kan jag ändå tänka så här, jädra korkade. Kan ändå döma dem. Men det blir bättre och bättre.

Jan: Det blir det. Men vad tänker du om att skicka ett sånt brev?

Caroline: Alltså, jag vet inte. Det skulle ju vara för min egen skull då.

Jan: Ja, men såklart.

Caroline: För det kan vara så att det aldrig... Det här är väl det bästa tänkbara scenariot. Att mamman kommer och de pratar med varandra. Men det är inte det scenariot jag tror jag skulle få överhuvudtaget. Så det hade ju varit för min egen skull då. Att bara skriva vad jag tror hon har upplevt. Eller att jag vill förstå. Att jag har velat förstå.

Jan: Jag tror precis som du säger, jag tror att det handlar om modet. Att uttrycka sina egna känslor. Jag ser ändå att du blev lite berörd. Vad tänker du?

Caroline: Jag vet inte. Det är ju ändå ens mamma liksom. Det är ändå min mamma. Så det finns ju känslor där.

Jan: Jag tror att det finns det för oss alla.

Reflektioner kring sin egen föräldraroll

Caroline: I och med att jag tycker att mina föräldrar har varit assholes, samtidigt som jag också har empati för dem, så känner jag hur viktigt det är för mig själv att hela tiden reflektera över min egen roll som mamma. Så jag är ändå glad för det jag har varit med om. Det skulle jag också kunna skriva i ett brev. Vad min mamma hade tyckt så. Jävla idiot! Hon hade säkert tyckt att jag är en idiot som skriver en sån sak. Men det spelar ingen roll.

Jan: Nej, det spelar ingen roll.

Caroline: Nu blev det så självterapi här. Det var inte meningen riktigt.

Jan: Ja. Sen tänker man också så här, vad kommer man göra med ens egna barn? Kommer de också sitta i en pott?

Caroline: Jo, men det är just det att man blir självreflekterande. För att man har haft någonting med sina föräldrar. Alla har haft något med sina föräldrar. Men jag tror det är viktigt att man blir självreflekterande kring sina egna barn.

Jan: Och jag tror också att det blir liksom, du vet, när man kommer till att man är döende så tror jag att det där är viktigare. Att reda ut det där. Tror du inte det? Krasst, där finns egentligen inget incitament för dig att göra något sånt idag.

Caroline: Nej, det finns det inte. Och jag tror att det egentligen hade varit mycket enklare för mig att säga till min mamma att hon är modig när hon är döende, än att säga det nu. Det är mycket svårare nu.

Jan: Fast det är värt mer nu.

Caroline: Det är nog värt mer nu. Värt mer nu än när någon är döende.

Jan: Ja. För då tror jag också att man hamnar i den där tidspressen, eller att man ångrar.

Caroline: Ja, eller att man liksom, känslorna, det blir lite kaos i känslorna och man måste säga allting nu. Jag vet inte, var kommer det ifrån liksom? En desperation kanske, när det väl är för sent nästan. Jag hade nog gärna velat säga det innan det är för sent, eller innan det ens börjar bli för sent. För då känns det också som det kommer ärligast.

Jan: Ja. Nej, men jag tror att den är klurig. Den är klurig och den är rolig på sätt och vis också. För jag tror att den här kan skapa mycket glädje. Att det är inte bara så här, du vet, vi måste ta hand om skavet. Utan som vi säger, messa en kompis som är viktig eller messa en vän.

Caroline: Ja, precis.

Jan: Eller messa dina barn om de är vuxna. Och det sjuka är att när vi uttrycker våra känslor så blir det ofta kärlek. Det kommer ofta från kärlek och människor blir glada. Men vi är så jävla... Eller ja, jag är så jävla rädd för vad människor ska tycka.

Caroline: Ja, för man ska också inte verka lite nidig, eller man verkar som att man är en känsloboll eller whatever. Att man kommer verka som att man är i behov av någonting. Men man kanske inte ens är det.

Jan: Nej.

Caroline: Och det är ju det som Jude skrev också. Stolthet är sånt slöseri med tid. Ärligt talat, jag kan inte ens torka min egen rumpa.

Jan: Och det där tänkte jag också på mycket i boken, att Bronnie skriver i något kapitel, hon reflekterade mycket över hur början av livet och slutet av livet är samma. Hon skriver så här, it's all about the food and bowels. Har du ätit, har du varit på toa.

Caroline: Ja.

Ånger fyra: att inte ha hållit kontakten med vänner

Jan: Ska vi ta nästa? Fjärde av fem. Jag önskar att jag hade hållit kontakten med mina vänner. Och här var det också liksom... Vi börjar med historien. Ska du läsa?

Caroline: Ja. "Man tror aldrig, som en mamma som ammar sin vackra lilla flicka, att något någonsin skulle kunna ta bort er närhet. Men närheten försvinner. Precis som livet ger, så tar livet, delade hon. Hon har sitt eget liv nu, och jag har lärt mig under åren att man bara måste släppa taget. Jag tog henne in i den här världen, men vi äger inte våra barn. Vi är bara välsignade med rollen att vägleda dem tills de kan flyga på egen hand. Och det är vad hon gör nu."

Jan: Då var det en, jag tror hon hette Margaret, som berättade om sin dotter som hade flyttat till Japan. Och som var ensam. Så det här handlade väldigt mycket, det här kapitlet, om ensamhet. "Jag har dött av ensamhet här, älskling. Jag hade hört att det var möjligt, och det är det. Ensamhet kan säkert döda dig. Jag blir så sugen på mänsklig beröring ibland." Och så berättade hon också den här dagen att hon inte hade fått en kram på flera månader. Och ganska tragiskt också, jag tror att Bronnie skriver, vill du bli deprimerad, gå in på ett ålderdomshem och se hur många människor som är ensamma.

Caroline: "Jag saknar mina vänner mest av allt. Några har dött. Vissa är i situationer såsom jag. Några har jag tappat kontakten med. Jag önskar att jag inte hade tappat kontakten med dem. Du föreställer dig att dina vänner alltid kommer finnas där, men livet går vidare. Och plötsligt finner du dig själv med ingen alls i världen som förstår dig eller som vet något om din historia."

Vänner som kan din historia

Jan: Och det här tänkte jag också jättemycket på när jag läste det.

Plötsligt finner du dig själv med ingen alls i världen som förstår dig eller som vet något om din historia.

Gud, vad viktigt det är med historien. Du vet att man har vissa vänner som har varit med. Man behöver inte berätta, utan man bara hakar i där man var förr. För att där är så mycket historia. De har varit med om alla de här signifikanta händelserna i ens liv.

Caroline: Ja, likadant med syskon.

Jan: Exakt likadant som med syskon. För att där var ju också så här, jag tyckte det var någonting som berörde mig, att tänka, till slut finns det inte människor som kan din historia.

Caroline: Nej, och jag har jobbat på ålderdomshem. Och de människorna, de damerna som bodde där, de blev vänner med varandra. Men det är liksom de sista åren. Och det var många som var änkor, så de hade inte sina män längre. Och de hade heller inte så många vänner, så de var över 80 allihopa. Så många vänner hade dött. Och så tänkte jag så här, helt strategiskt, jag vet inte, det kommer låta så idiotiskt, man måste skaffa sig vänner genom hela livet. Också sådana som är yngre, och för sin egen skull. Kan säkert provocera någon.

Jan: Jo, men hon skriver det också, en annan dam som hon var hos. Elisabeth. "Det handlar om att ha rätt vänner för rätt tillfälle, antar jag, funderade Elisabeth. Jag har helt enkelt inte de rätta vännerna för det här tillfället och för min avresa. Förstår du vad jag menar?"

Caroline: Det tänker jag också på, att man behöver olika vänner i olika faser i livet.

Jan: Men du kan få läsa där.

Caroline: "Tappa inte kontakten med de vänner du värdesätter mest, Bronnie. De som accepterar dig som du är och som känner dig mycket väl. De är i slutändan värda mer än något annat. Det här är en kvinna som talar av erfarenhet, insisterade hon lätt och log mot mig genom sin smärta. Låt inte livet komma i vägen. Vet bara alltid var du hittar dem, och låt dem veta att du uppskattar dem under tiden. Var inte rädd för att vara sårbar heller. Jag slösade bort dyrbar tid på att inte låta dem alla veta vilken röra jag var."

Att visa sina vänner vem man är

Caroline: Vad tänker du?

Jan: Ja, men jag tänker, låt inte livet komma i vägen. Och jag slösade bort dyrbar tid på att inte låta dem alla veta vilken röra jag var. Jag tror hon hade problem med alkoholism eller något sånt.

Caroline: Ja, och så ville man typ inte berätta det. Man vill inte störa sina vänner, man vill inte belasta dem.

Jan: Nej, precis. Man ska klara sig själv.

Caroline: Men det kan ju vara så att man belastar sina vänner och säger, jag är alkoholist, eller jag har problem med ditt eller datt, eller jag är deprimerad. Och det kan vara så att de inte vet hur de ska hantera det. Och det har jag varit med om. Och det är helt okej. Det var inte som att världen rasade.

Jan: Utan det var i den situationen som vår vän Christoffer inte visste vad han skulle göra när jag brakade ihop. Det här var ju 20 år sedan, men...

Caroline: Ja, vi är vänner ändå liksom.

Jan: Det var i den situationen som jag bara förstod, nu gav jag honom lite för mycket här. Jag kan liksom försöka...

Caroline: Men vad är din poäng, Caroline?

Caroline: Jo, men min poäng är att även om man känner att jag, om man nu visar vilken röra man är för sina vänner, så gör det ingenting liksom. Vissa är kvar och vissa vet inte hur de ska hantera det och sen kommer de tillbaka. Man tror att världen kommer gå under. Men det gör den ju inte.

Jan: Nej, och det kan vi också prata om. Man behöver inte hoppa in i den andres drama.

Caroline: Nej, precis.

Jan: Men jag tror inte att det är en framgångsstrategi att undanhålla sina vänner.

Caroline: Nej, för då förlorar man dem. För de känner sig inte inkluderade i ens liv.

Livet kommer i vägen i 40-årsåldern

Jan: Ja, och jag tror att det där, låt inte livet komma i vägen. Jag tänker att vi behöver bara titta på oss själva. Vi har ju tappat kontakten med många människor de senaste fem åren. Eller nio åren, sen vi fick barn. Och det är bara att titta nu, att det är körning till träning fyra gånger i veckan. På helgen är det match, och sen ska vi släppa avsnitt på söndagar. Så det är typ så här, och de två andra dagarna är vi så trötta, gud vad skönt att det inte är någon aktivitet. Och så hinner man inte träffa någon. Och det är likadant för våra andra vänner. För det är inte som att man hör av sig och så bara, nej jag vill inte träffa dig. Utan alla blir ju glada, så det är klart vi ska träffas när det kommer. Men det blir liv. Jag tror i 40-årsåldern, om man har barn, så är det fan att livet kommer i vägen. Och att man behöver göra en effort att upprätthålla kontakten med sina vänner. Det är i alla fall min insikt. Och det är väl någonting som jag, som ändå gillar andra människor, är någonting som jag upplever. Så 2023, de senaste månaderna, är det här någonting jag jobbar på. Att faktiskt ta kontakten med folk och att berätta för dem att de är viktiga, hitta på grejer. För jag tror att det gör livet rikare.

Den som har en riktig vän är miljonär

Jan: Och sen är det en sån absurd grej i det här. Nu blir det ett sidospår. Men lite som jag brukar säga, att våra avsnitt handlar både om hjärta och hjärna. Att ibland tänker jag så, ekonomisk oro. Att jo, men var är det, om det skiter sig i ens liv? Var är det man får hjälp? Jo, men av människor runt omkring en. Och det här sa ju Klas-Erik, min mentor för många år sedan också: men Jan, du vet, den som har en riktig vän, den är miljonär. Så det blir också så absurt. Ibland tänker jag så här, att man ska klara allting själv. Medan, ja men, det visar ju alla sådana här kriser. Att det du får, det som är viktigast i en kris, är att ha människor, ha en community runt om dig.

Caroline: Absolut.

Jan: Så att, ja, jag vet att jag tycker det här var lite så. Och sen är det här, han berättar, det här är en annan klient som hon har, som jag tror heter Harry. Harry verkade så himla rolig. Man skrattar ibland också, man gråter ibland när man läser boken, man skrattar, och då var det Harry som var så här karlakarl, glimten i ögat. Och sen hade Bronnie kommit, då hade han så här, kan jag inte få bjuda dig på lunch? Så hade de gått ut på någon sån här seglingsklubb. Och så hade han bett henne, men kan du inte ha på dig en klänning? Eller kan jag få köpa en klänning? För hans fru hade dött för 20 år sedan. Och så kommer hon dit, och sen ser hon att vid ett annat bord sitter fem andra män i samma ålder som tisslar och tasslar och tittar. Då har han ringt sina kompisar, titta, jag har fått gå hit med den här vackra kvinnan. Och hon bara, alltså, när man är 85, om man kommer med någon som är i 30-årsåldern, det spelar ingen roll hur man ser ut, man kommer vara attraktiv i deras ögon. Great physical shape, eller vad det var. Och hon är så himla rolig, för hon spelar med. Hon bjuder på det. Och det blir så mycket glädje i de här människornas liv. Men du kan läsa då vad Harry pratar om, för han pratar just om det här, att han hade massor av vänner, även när han var gammal.

Caroline: Ja.

Du behöver människor i din egen ålder

Caroline: "Min familj kommer först, men du behöver människor i din egen ålder också. Om det inte vore för de vänner jag har fått genom klubbarna, skulle jag ha varit en väldigt ensam gammal person."

Jan: För han var då engagerad i båtklubben och vandringsklubben.

Caroline: Ja, precis. "Jag skulle inte ha varit ensam..." Vänta, hur har du översatt det här? "Jag skulle inte ha varit ensam, eftersom jag har mina barn och mina barnbarn. Men jag hade varit ensam, för att jag inte hade haft sällskap med likasinnade människor i min egen ålder."

Jan: Att han var så här, ja men, ensam, då tänker man, ja men familjen. Javisst, du behöver din familj. Men du behöver ändå dina vänner också. Du behöver människor i din egen ålder. Som fattar en.

Caroline: Ja.

Caroline: "Vilken tid ger du den här veckan för att umgås med vänner? Det är vad jag vill veta. Jag skrattade åt hans ihärdighet och sa att det skulle finnas gott om tid att komma ikapp med mina vänner senare. Just nu vill jag njuta av min tid med honom. Harry, som också var min vän. Det räcker inte, min kära fröken. Du gör precis som andra gör. Du har säkert lärt dig vid det här laget att du måste ta dig tid för dig själv också. Hitta lite balans och avsätt regelbunden tid för dina vänner. Gör det för dig själv, men ännu mer för dem. Vi behöver våra vänner."

Caroline: Och det tyckte jag också var så fint. Du gör det både för dig själv, men du gör det faktiskt för dem också. För att de behöver också vänner.

Jan: Ja, de behöver också vänner.

Caroline: How surprising!

Jan: Ja, precis.

Likasinnade i samma fas

Caroline: Men det är en stor poäng i det här, att vi behöver likasinnade i samma ålder. Det är ingen som förstår en så bra som de som är i samma ålder och samma fas.

Jan: Ja, eller samma situation. Eller varit med om samma.

Caroline: Ja, det är så effortless på något vis.

Jan: Ja. Visst.

Caroline: Man har mycket att prata om, mycket gemensamt, ja. Det är jätteskönt.

Jan: Ja. Så Harry verkar ju vara den roligaste.

Caroline: Ja, han verkar vara en skön snubbe.

Jan: Karlakarl, sa du?

Caroline: Ja.

Jan: Och sen hade jag liksom, du vet, de vågade inte komma fram. Och sen gick han och presenterade dem, och då kom de och hälsade.

Caroline: Men var han... Och så här gentleman.

Jan: Ja.

Caroline: Vadå?

Jan: Okej, jag tänkte om han var döende.

Caroline: Han var döende.

Jan: Och det är det som är så sorgligt, för man får följa alla de här personerna, och sen dör de.

Caroline: Ja, men de gör ju det. Jag har också varit med om att damerna dog på det här ålderdomshemmet. Och jag tänker ofta på dem. När de gick bort. Jag vet inte vad jag ville säga med det riktigt. Vi har ju inte haft folk i vår närhet. Men när man väl har känt någon som inte finns längre, så är det som att det är något väldigt speciellt.

Jan: Det är det.

Caroline: Något väldigt speciellt är det. Att tänka på de människorna.

Jan: Ja. Japp.

Hur män och kvinnor närmar sig vänskap

Caroline: Okej, ska vi ta den sista nu då?

Jan: Ja, men sen var det väl lite roligt också. Du vet Harry här, de pratar. Du kan läsa också vad de skriver.

Caroline: "Under de här samtalen var vi båda överens om att kvinnor närmar sig vänskap väldigt annorlunda än hur män gör det. Kvinnor värderar vänskap på ett starkare sätt känslomässigt. Deras vänskap växer närmare genom mycket prat om känslomässiga saker. Män behöver vänskap för att prata också, sa han. Men de gör det här bäst när de gör saker tillsammans, som att spela tennis, cykla eller göra något aktivt. Män tycker om vänskap där de kan lösa saker, lösa problem, vare sig de är fysiska eller känslomässiga, och det här händer oftast bäst när de är aktiva."

Caroline: Ja, men det kan säkert stämma, men jag känner ju också att jag löser känslomässiga problem. Men jag behöver inte spela tennis för att det ska hända.

Jan: Nej, eller precis. Jag och Lotta, vi brukar gå och träna. Men egentligen vill vi bara snacka. Så mer och mer har det blivit så här, men vi behöver inte träna, vi kan bara snacka.

Caroline: Exakt, vi hittar ju på precis.

Jan: Så är det ju. Nej, men det var roligt, Harry sa också, ja men... För hon, Bronnie, var också väldigt praktisk, hon var så här, bästa sättet att lära känna en man, det är, hjälp honom måla staketet liksom.

Caroline: Jag tyckte det var fint. Nej, men så här, återigen, skit i män-kvinnor-grejen. Utan jag bara sa så här, att vänskap kan se annorlunda och olika ut.

Jan: Ja.

Caroline: Det var väl liksom det som jag tänkte i det här. Jag försöker fortfarande lista ut det här med vänskap. För den är också olika, det är inte bara män, kvinnor och som Harry beskriver det här, utan det är mer person till person.

Jan: Det är spännande med vänskap, det är det.

Caroline: Ja.

Jan: Säg, vad tänker du?

Caroline: Rent konkret så har jag en vän som jag hör av mig till ibland. Men hon hör inte av sig så mycket tillbaka. Men när jag väl hör av mig så händer det saker och så gör vi saker. Så jag är lite så här, hur funkar det här egentligen? Jag måste nog nästan fråga henne.

Jan: Och så fråga henne. Det är det bästa sättet tror jag. Att bara så ärligt säga så.

Caroline: Ja.

Jan: Och då är vi tillbaka där. Förväntningar, mod, att säga vad som är autentiskt, säga vad det är som spelar roll.

Caroline: Ja, och också ödmjukhet. Att man inte har alla svaren själv.

Jan: Ja, exakt.

Ånger fem: att inte ha låtit sig själv vara lyckligare

Caroline: Bra, ska vi ta den sista?

Jan: Ja, fem. Jag önskar att jag hade låtit mig själv vara lyckligare. Det låter ju så helt diffust. Jag tyckte också den här var svårast. Faktiskt. De andra kan jag direkt relatera till, både vad jag gör fel och vad jag vill göra mer av, vad jag borde göra. Men den här är nog väldigt viktig.

Caroline: Ja, jag har en känsla för det. Ska du läsa?

Jan: "Jag önskar att jag hade varit lyckligare. Vilken eländig person jag har varit. Jag tyckte bara inte att jag förtjänade att vara lycklig. Men det gör jag. Jag vet det nu. Jag skrattade med dig i morse och insåg att det inte alls behövdes att känna skuld för att jag var glad." Jag satte mig på sidan av hennes säng och lyssnade medan hon pratade vidare. "Det är verkligen vårt eget val, eller hur? Vi kan stoppa oss själva från att vara lyckliga för att vi tror att vi inte förtjänar det. Eller för att vi låter andras åsikter bli en del av vem vi är. Men det är väl inte vilka vi är. Vi kan vara vem vi än tillåter oss själva att vara. Herregud, varför förstod jag inte det här tidigare? Vilket slöseri."

Vi kan vara vem vi än tillåter oss själva att vara. Herregud, varför förstod jag inte det här tidigare? Vilket slöseri.

Kath, sa hon, hur hon hade kommit att se vilken kraft tacksamhet är. "Det är lätt att alltid vilja ha mer av livet, sa hon. Och det är bra till viss del, eftersom det får oss att växa. Men eftersom vi aldrig kommer att få allt vi vill ha, och vi kommer alltid att behöva växa, är det viktigast att uppskatta det som vi redan har på vägen. Livet går så fort, konstaterar hon. Oavsett om man lever i 20-, 40- eller i 80-årsåldern. Jag är inte ledsen för hur jag har levt. För jag har lärt mig genom det mesta av det jag har gjort. Men om jag skulle ha gjort något annorlunda, om jag får chansen igen, så skulle jag släppt in mer lycka i livet."

Att njuta längs vägen, inte bara resultatet

Jan: Det kommer lite till här. Jag har skrivit rätt mycket på den här, eftersom jag tyckte att den var svårast. "Vi har alla ett positivt bidrag att göra. Jag har gjort mitt. Medan jag letade efter mitt syfte i livet glömde jag att njuta längs vägen. Allt handlade om resultatet. Att hitta det jag letade efter. Sen, när jag hittade ett arbete jag älskade, ett arbete jag kunde göra med den uppriktiga avsikten att bidra, var jag fortfarande resultatbaserad. Det här var något som jag har sett ofta. Det var också bekanta ord från andra klienter. Medan man arbetar mot mål, försummade man alltför ofta vägen. Det här var vad Kath pratade om. Hennes lycka var baserad på slutresultatet, och hon njöt inte av vägen att ta sig dit. Jag kommenterade att ingen av oss var immun från att göra det. Det är samma sak ibland. Hon fortsatte. Ja, men på det här sättet har jag berövat mig själv potentiell lycka. Det är vad jag menar när jag säger att jag skulle gjort annorlunda. Det är verkligen viktigt att arbeta för att hitta ditt syfte och bidra till världen. Oavsett kapacitet. Men det är inte rätt att låta resultatet bestämma din lycka nu. Tacksamhet för varje dag på vägen är nyckeln till att erkänna och njuta av den lycka du har nu. Inte när resultaten kommer in, eller när du går i pension, eller när det eller det händer."

Caroline: Jo, men jag tycker att jag fattar den här.

Jan: Okej, shit.

Att tillåta sig själv att njuta

Caroline: Men jag kan också bli slagen ibland av att jag bara borde njuta. Som häromdagen när jag pysslade med vårt Instagram. Då kände jag så här, jag får lov att vara kreativ och jag får lov att göra något som jag typ kan, men det är ändå lite svårt och så där. Och så kände jag en så genuin lycka. Och så sa jag det till dig också, det här var jätteroligt. Och i och med att jag vet, det här har ju inte hänt på skitlänge, att jag har känt just den känslan av lycka, när jag typ är kapabel till någonting. Och det är något nytt och det är något kreativt. Så förstod jag i den stunden så här, nu behöver jag njuta. Jag behöver njuta nu av den här känslan. Och jag ville säga det till dig också. Och du fattade inte, som vanligt.

Jan: Jo, men du såg glad ut, men jag vet inte om du...

Caroline: För det är så övergående. Och just för att jag inte har känt den känslan på jättelänge, så förstod jag det nog extra. Just i det ögonblicket. Jag säger inte att jag är bra på att känna lycka, och bjuda in den, och säga att jag förtjänar den. Men jag minns det ögonblicket väl.

Jan: Ja, men jag tänker också på det som Moa säger i det här. Låt livet kännas lika bra som det är. Eller njut dig själv till framgång.

Caroline: Ja, den är ju otroligt fin.

Jan: Ja. Jag känner mig nog lite träffad, för att det blir lite så här, om jag ska överdriva, så blir det, bra resultat, bra känsla. Liksom, bra resultat, ja men det blir mycket pengar. Ja men då kan man få vara lite lycklig för det just där och då. Men om det hade varit dåligt resultat, ja men då kan man inte känna sig lycklig. Förstår du?

Caroline: Om du skulle känt dig lycklig ändå? Om du bara skulle bjudit in en lyckokänsla? Jag vet inte ifall du kan det. Men det är klart man kan bjuda in en lyckokänsla ändå. Fastän det har gått dåligt på börsen eller ens pengar har liksom... För man har ju fortfarande pengar kvar. Och man ska ändå äta en god middag ikväll, och barnen, man får krama dem snart.

Jan: Jag förstår att det låter som att jag har listat ut allting. Men det är där som jag lever. För det kanske också är smått av mig att vara lycklig bara på det viset.

Caroline: Nej, men jag tror att det är precis det det handlar om. Att njuta av det lilla här och nu, oavsett vad det är. De är ju inne på det också med tacksamhet. Det finns sådana gratitude journals, alltså skriva vad man är tacksam för.

När barn går bort

Jan: Så det här är en bokgrej jag inte tog upp när jag förberedde, som jag tyckte var så jävla jobbig. Hon skriver också när barn går bort.

Caroline: Ja, usch ja. Ja, fy fan.

Jan: Och då skriver hon också först att det är så illa som alla säger.

Caroline: Ja, det är så illa som alla säger. Det kan jag absolut tänka mig.

Jan: Men sen säger hon också det här att många som har förlorat barn säger att de har fått njuta av den tid de har haft med barnet.

Caroline: Jag tror det är så man får angripa det. För jag har också tänkt så. Tänk om något av våra barn skulle gå bort. Så tänkte jag på den här grejen som någon har skrivit. Jag minns tyvärr inte vem nu. "Så jag har fått vara med om dig." Vi får väl klippa här.

Jan: Ja, precis. Vad tänker du?

Caroline: Jag vet inte vad jag tänker riktigt. Jag tänker att det här att jag har fått vara med om dig. Det är nog så jag skulle ha angripit det. Enda sättet för mig faktiskt. Men så är det ju liksom, så man har ju fått vara med om sina vänner med. Man har ju fått vara med om en hel del, så man kanske inte tänker på att man har fått lov att vara med om det.

Jan: Mm.

Caroline: Det är väl en sån där tacksamhetsgrej. Den är väldigt fin, tycker jag. Väldigt fin. För all lycka är ju övergående. Men det finns ju liksom något, om man nu kan fånga sig själv i de ögonblicken, så är det väl det de pratar om i det här, att tillåta sig själv att vara lycklig.

Att fånga ögonblicket

Jan: Exakt. Och jag tror att det är därför jag blir berörd också. För det är, apropå det här med att jobba mycket eller spara mycket, att jag upplever att jag hela tiden är på väg. Jag är hela tiden på väg i den här rörelsen. Och att den här handlar lite om att, ja men, jag önskar att jag hade låtit mig själv vara lyckligare, att uppskatta det här kanske idag.

Caroline: Ja, och det är nog en övningsfråga. För man tycker så, alltså om man aldrig har gjort det, så är det nog svårt, men man får bara göra det tills det börjar lossna. Stanna upp i ögonblicket.

Jan: Jag minns när jag doktorerade. Det här är ju så jädra corny alltså. Jag hade precis lagt fram min avhandling, och vi stod och skulle, vi stod vid snacksen och champagnen och väntade på att betygskommittén skulle komma ut och säga om jag var godkänd eller inte. Och så kom betygskommittén ut och sa att jag var godkänd, och så applåderade alla. Och då, i det ögonblicket, så sket jag verkligen i vad folk tyckte, utan jag bara blundade. Jag stod och blundade. Och jag såg säkert jädrigt fånig ut. Men jag minns det ögonblicket som en sån varm lycka. Så att, om man kan fånga sig själv, och jag kunde det, och jag är så glad för det. Men det är ju många ögonblick som jag inte har gjort. Men man får tänka så. Jag klarade det ögonblicket. Det ögonblicket klarade jag av att fånga mig.

Caroline: Det här har du inte berättat för mig.

Jan: Nej, och jag vet inte ifall du minns att jag stod där och blundade. Jag stod så. Det var som att jag fick champagne över hela mig. Jag tänker att det här hänger ihop med det första. Jag önskar att jag hade haft modet att vara sann mot mig själv. Och det var ju jag där.

Caroline: Ja, det var jag.

Jan: Jag tänkte så här, skitsamma vad folk tycker.

Caroline: Ja, precis.

Ingen av de fem handlar om pengar

Jan: Ja. Nej, men jag tänker så här. Och det roliga är också, om man tänker efter, för nu har vi gått igenom alla de här fem. Ingen av de här fem, typ, handlar om pengar.

Caroline: Nej, det gör de ju inte.

Jan: Vilket också är så här, lite intressant, tänker jag ibland med allt det vi pratar om, och den roll, eller det värde, vi tillskriver pengar. Och vad vi strävar efter. Eller jag.

Caroline: Bra.

Jan: Är det någonting mer du tänker?

Caroline: Nej, men jag har väl blivit medveten om min dödlighet nu det senaste året, kanske. Fram tills förra året så kommer jag inte dö. Liksom.

Jan: Ja.

Caroline: Vem vet, man kanske har kommit långt i forskningen.

Jan: Alla de tankarna fanns. Jag kanske aldrig behöver dö. Men det är nog ändå bra att fatta att det kommer att hända.

Caroline: Vad tänker du då? Nu blir det sådana plattityder verkligen.

Jan: Nej, men jag upplever att du har förändrats där, mycket.

Caroline: Ja, faktiskt. Innan var jag jätterädd för att dö, eller hur?

Frågorna vi borde ställa tidigare

Jan: Men vet du vad, det där tänker jag också, det var någonting, andra saker som stack ut. Och det var precis det här. Att, ja men, lite rädslan, kanske inte ens rädslan, men hur är det att dö? För hon skriver så här, "At the end of life, the questions everyone asks of the dying person, if there's..." Nej, förlåt, det var inte det. Nej, att många äldre är liksom så här att vi pratar inte om det här. Ska du läsa det?

Caroline: "Döende människor har så många frågor. Saker som kunde ha ställts mycket tidigare i livet, om de hade tänkt på att de en dag skulle dö. Som vi alla kommer att göra. Om de hade ställts tidigare, skulle de här frågorna, de djupare frågorna, göra det möjligt för människor att hitta sina svar och sin egen frid snabbare. Då skulle de inte behöva leva i förnekelse om sin annalkande död av ren rädsla och skam. Som ofta är fallet."

Jan: Jag tycker att det där är ganska synd.

Caroline: Jo, men vet du vad, det handlar ju också om att vi inte har döden särskilt närvarande. Eftersom vi är i livet. Och vi ska vara unga, vi ska se unga ut tills vi trillar av pinn. Så det är en del av problemet.

Jan: För någonting som stack ut för mig också i boken, som återigen, ni som lyssnar har ju fått ta det här för att vi är 40, vi har ingen relation till ålderdomshem eller någonting, men att det var inte ovanligt att barnen inte ville berätta för sina föräldrar, eller att man inte berättade för den gamla att den var döende. Och du vet, hon berättade också om sin resa, hur det var en sån konflikt för henne. Ska hon berätta för dem att de är döende? Och hennes lösning till slut var att hon var brutalt ärlig. Hon var så här, frågar de så kommer jag inte ljuga för dem. Jag kommer inte ljuga för en döende person. Men det var inte ovanligt att, he also explained that the family had decided not to tell her that she was dying.

Caroline: Ja, att man vill undanhålla döden till sista stunden.

Ett samhälle som håller döden dold

Jan: Och sen här också, du kan läsa det här om, det här är det sista vi har från boken, sen ska vi runda av.

Caroline: "Jag bevittnade regelbundet hur skadligt det är att leva i ett samhälle som försöker hålla döden dold. Människor är inte bara oförberedda på att ta itu med de enorma känslor som dyker upp, utan blir desperata, rädda och sårbara. Familjerna till de döende ofta än mer. Klienterna fann sitt lugn innan de gav sig av, men barnens känslor var ofta bortom kontroll, blint styrda av rädsla och panik."

Jan: Jo, men vad jag tänkte säga innan, det var det här att enligt psykologin går vi igenom åtta stadier i livet. Och vi har stadier i slutet av livet där vi gör upp med det som vi inte hann med, eller det som vi känner, eller på andra sätt. Nu är jag ju 46, så jag är i något stadie där jag funderar över döden och vad som är kvar. Och det är sunt att göra det. Och gör man inte det, så kommer det att bita mig när jag är 62. Det blir värre, sägs det. Att om man inte går igenom de här stadierna, jag kommer inte ihåg vad de heter nu, så kommer man att tampas med dem mot slutet. Och det har jag också tänkt. Låt det som vill komma komma, så får jag bara ta det när det vill komma. Men låt det fan komma i tid.

Caroline: Men det är ju som det avsnitt vi har med Moa om arv. Att ha diskussioner med dina föräldrar, eller om du är äldre, med dina barn. Vad har du för önskan? Vad har du för önskan för dem? Hur vill du ha det när du blir äldre? Hur vill du ha det när du blir sjuk? Hur vill du ha det när du är döende?

Jan: Det finns så många exempel i boken också. Om icke-kommunikation, där det ena barnet känner dåligt samvete och vill ta hand om föräldern, men har ingen erfarenhet, och lägger kuddarna fel, och så vågar inte föräldern säga till att det är obekvämt. Det är så mycket osagt. Och jag tror ju mycket på att försöka säga sakerna. Och det är klurigt. Jag tycker det är jättesvårt att prata med min mamma. Och sen när man väl försöker så får man pompösa svar.

Caroline: Ja, som du inte ifrågasätter. Gör det. Vad fan menar du? Så får du fråga. Eller vadå? Vad skulle jag ha fattat det här innan? Eller hur skulle jag ha fattat det?

Jan: Men jag är ju hårdare mot din mamma än vad du är. Och du sitter ju bara så här. Och jag är bara, vadå då? Jag är ju jättemycket hårdare mot din mamma än vad du är. Och vi tycker om henne.

Caroline: Ja, vi tycker om henne.

Avrundning: en genväg till ett fullt liv

Jan: Ja, men det är roligt. Men du, jag tänker att vi rundar av.

Caroline: Ja, vi rundar av.

Jan: Ja, du, tack. Det här var ett avsnitt som var lite all over the place.

Caroline: Ja, det är en pågående process, antar jag, för oss.

Jan: Att vi vill leva ett jädrigt fullt liv. Det är därför vi har det här avsnittet. Precis som du säger, det är en genväg. Att kanske det är viktigare att ta den tuffa grejen nu, än att behöva göra den dubbelt så värre i framtiden. Lite som en investering. Bättre att spara lite nu och så få avkastning sen.

Det är kanske viktigare att ta den tuffa grejen nu, än att behöva göra den dubbelt så värre i framtiden. Lite som en investering.

Stort tack till dig som följer och lyssnar. Och jag ser fram emot, med skräckblandad förtjusning, era tankar och kommentarer. Tack så mycket.