FIRE via tjänstepension: så slutade Johan jobba vid 55

Innehållsförteckning

Nedan följer en grov innehållsförteckning för transkriberingen.

1. Johan slutade jobba vid 55
2. Varmt välkommen, Johan Strand
3. Från låg profil till att synas
4. Datorbutiken: dubblad omsättning fem år i rad
5. Hundrasex butiker och vändningen 2005
6. Påfågelfjädrarna som gjorde honom olycklig
7. Villa, Volvo och vovve
8. Andra gången allt försvann
9. Det ska skava, och gärna med tre stenar
10. Early Retirement Extreme och Mr Money Mustache
11. Motståndskraften i att ha kapital
12. Bloggen som föddes under pandemin
13. Surt sa räven om rönnbären?
14. Bolånelöftet är en fälla
15. Är det en lärdom man bara kan göra själv?
16. Är bostaden en investering eller lyxkonsumtion?
17. Hävstången i ett bostadsköp
18. Man får ha lite tur med prisutvecklingen
19. Diogenes i tunnan
20. Thoreau, Walden och Strindberg
21. Att göra sig oåtkomlig för ödets värsta slag
22. Krävs det ett trauma för att bli FIRE?
23. Jesper, kyrkan och undantaget som bekräftar regeln
24. Kompisen som ville resa mer
25. Drivkraft kan komma från två håll
26. Fiskers modell: vision, plan och skav
27. Fyrtiofem år i fängelse
28. Är det verkligen FIRE att ta ut tjänstepension?
29. De sex procenten som inte är att förakta
30. Sidospår: direktpension och företagarens dilemma
31. Verktyget spelar mindre roll än man tror
32. Optimerad för frihet, inte för pengar
33. Jojo-sparande: sparat men inte investerat
34. Löneväxling är en superkraft
35. Hur mycket plats tar ekonomin när teorin blivit praktik?
36. Fyraprocentsregeln håller
37. Att lägga pussel med sina egna pusselbitar
38. Prata inte kapital, prata tjugofem gånger utgifterna
39. Sinking funds för de stora utgifterna
40. Är FIRE på väg att bli normaliserat?
41. Burning Van och den frihetstörstande communityn
42. "Alla som älskar sitt jobb, räck upp en hand"
43. Två frågor: är det klokt att gå FIRE vid fyrtioett?
44. Vad gör man på dagarna?
45. Att inte behöva vara produktiv
46. När resten av familjen inte är intresserad
47. FIRE, särbos och skilsmässor
48. Gipsfiguren som stelnat i sin form
49. Sämsta rådet: gå till bankens rådgivare
50. Health span går inte i takt med lifespan
51. En produktionsteknisk fint
52. Vi pratar för lite om varför
53. Vicki Robin och hjältens resa
54. Bryter FIRE mot samhällskontraktet?
55. Tack, Johan

Johan slutade jobba vid 55

Jan: Johan slutade jobba vid 55 och gick i tidig pension. Vissa kallar det för ekonomisk frihet, FIRE. Han är så här: det spelar inte så stor roll vad man kallar det. För han var så här, det viktiga för mig var att göra ett medvetet val. Och har man en miljon på kontot när man dör, då har man kanske jobbat lite för mycket.

Jan: Och detta är det som jag gillar med Johan, att han har många sådana här tankar kring vardagliga saker som kanske inte gemene man har. Vi pratar allt från bolånelöftet, som han säger att det är så konstigt att de flesta köper en bostad för precis vad man har bolånelöfte för. I stället för att tänka så här: vad är en ändamålsenlig bostad för mig?

Jan: Vi pratar om hans resa som entreprenör till att han byggde upp datorbutiken, som kanske några av oss som är lika gamla som jag känner till, till hur det gick i konkurs 2008 och han förlorade typ allt. Till hur han började om och hur den här idén om FIRE föddes. Men där han också är roligast, där han är så här: alltså, FIRE är ett ganska gammalt koncept i nya kläder.

Jan: Alltså, vi hade redan typ grekerna eller Strindberg som pratade om det här konceptet om frihet och att vara resilient eller motståndskraftig. Så att jag uppskattade väldigt mycket detta samtalet med Johan, för det är lite tankar som är annorlunda för gemene man och också visar det här att det är ingen naturlag att man måste jobba till sjuttio.

Jan: Och som han själv säger: ja, men det finns studier som visar att efter sextionio är det hälften av människorna som drabbas av något hälsotillstånd. Och ska man då jobba som våra barn efter sextionio, så betyder det att hälften kommer att få jobba med någon krämpa. Och det är kanske inte ett riktigt rikt liv.

Jan: Så att i stället för att jag ska återge allt som Johan sa i alla kloka saker där, så tänker jag att det är mycket bättre att jag släpper på Johan och Caroline. Så varsågod, här kommer de. Luta dig tillbaka, titta, lyssna, njut, så ses vi i kommentarerna sen.

Varmt välkommen, Johan Strand

Caroline: Varmt välkommen till RikaTillsammans-kanalen som handlar om allt som är roligt med privatekonomi och livet.

Caroline: Varje vecka delar vi med oss av våra erfarenheter, vår livsresa, våra framgångar och våra misstag så att du ska kunna göra din ekonomi och ditt sparande och ditt liv lite rikare. Vi som driver denna kanalen heter Caroline

Jan: och Jan Bolmeson. Varmt välkommen, Johan Strand.

Johan: Tack så mycket.

Jan: Jag tänker så här: du är ju en av de första gästerna där vi, när vi hade Jimmy, så var han så här: "Jag har ett förslag på gäst och det är min vän Johan, som fyllde nyligen femtiofem."

Jan: "Han har gjort FIRE och hans strategi har varit främst tjänstepension. Och han har en superintressant historia som började som egenföretagare. Han var väldigt framgångsrik tills han tvingades i konkurs i samband med finanskrisen och förlorade jättemycket. Och han har skrivit den här boken, Min tid med datorbutiken."

Jan: "Och han har också en intressant blogg, varit med i Dagens Nyheter, TV4 Nyhetsmorgon och är också ett fan av många av de koncept som du och Caroline och Oliver gillar." Och då tänkte vi så här, då måste du ju få komma hit. Så välkommen igen.

Johan: Stort tack!

Jan: Ja, känns den igen, beskrivningen?

Johan: Ja, ja visst. Jo, jo, det har blivit lite mycket sådana här framträdanden på sistone.

Från låg profil till att synas

Johan: Jag höll ju en rätt låg profil länge, anonymt. Ja, precis, för jag tänkte som... Plötsligt bara blir det här stepping stones till allt möjligt.

Caroline: Men varför har det blivit så att du har

Jan: gått

Caroline: från anonym till att bli mer?

Johan: Jag jobbade ju. Man kan inte liksom sådär. Nej, men jag vill inte jobba. Det är inte så här karriärfrämjande, eller vad man säger.

Caroline: Nej.

Jan: Precis.

Johan: Utan...

Caroline: Var det när du väl hade slutat jobba som du kände att nu kan jag prata lite mer om det, min väg till FIRE?

Johan: Det var nog rätt långt innan, för jag jobbade ju längre än vad jag egentligen behövde av mer lojalitetsskäl med vissa kollegor. Och lite omorganisation och så vidare. Och en av mina närmare kollegor blev då tillförordnad vd på bolaget jag jobbade på, under vad som skulle vara en kort tid, men blev betydligt längre.

Caroline: Så är det alltid.

Johan: I ett svagt ögonblick lovade jag honom att så länge han är tillförordnad kommer jag inte röra på mig, utan stötta honom. Så då blev det så. Men han visste ju om min plan. Han stod mig nära, så det var inga problem. Men redan innan det tänker jag att det kan inte vara någon på min arbetsplats som inte visste vad jag hade för planer.

Datorbutiken: dubblad omsättning fem år i rad

Jan: Så här, Johan, kan du inte guida oss? Den första fasen i ditt liv som var datorbutiken, företag, det växte, familj. Hur såg de här första tjugo åren ut?

Jan: Det var fan

Johan: inte så

Jan: schysst sammanfattat

Johan: på tre minuter. Den ska jag sammanfatta på trettio sekunder. Fartblind.

Jan: Ja, säg någonting mer.

Johan: Jag ska beskriva det med ett enda ord. Det gick väldigt, väldigt fort. Vi dubblade ju omsättningen fem år i rad och ökade otroligt fort. Det var ju e-handelsboom.

Jan: Ja, och detta var ju långt innan alla andra var e-handel.

Jan: Detta var ju nittiotalet, var det inte så?

Johan: Ja, men det tog ju fart där vid millennieskiftet och framåt. Det kom ju en hem-pc-reform och allt möjligt annat.

Jan: Ja, just det.

Johan: Och det är precis som det här vi har nu med att man kan köpa cyklar. Så folk köper cyklar. Nu är det inte hus och bilar, utan nu köper man cyklar som man inte behöver för att det blir billigare för att man får det på löneavdrag.

Johan: En förmånscykel.

Jan: Exakt.

Johan: Så nu överkonsumerar vi cyklar i stället.

Hundrasex butiker och vändningen 2005

Jan: Ja, men då var det liksom så här. För den som inte känner dig, inte har läst din bok, så kan man säga så här: du startade datorbutiken, det är företag. Ni var väl några stycken i början. Det gick ju superbra. Ni var typ hundra anställda, femhundra.

Jan: Ja,

Johan: efter samgåendet med Data så var vi hundra och sex butiker. Sen fick vi ju stänga ner tre av dem rätt så snabbt.

Jan: Ja, och så gick det superbra fram till typ 2008.

Johan: Du säger att det gick bra fram till 2005.

Jan: Okej.

Johan: Sen var det ju lite skakigt, och det var ju det som fick mig att tänka över.

Johan: Jag hade för många ägg i samma korg. Jag tog alldeles för stor risk. Jag drog ju ner på risk, jag drog ner på kostnader och såg ju att... Händer det, alltså reder vi inte ut detta, då måste jag reda ut försörjningen av familjen, kunna försörja min familj. Jag är inte ensamförsörjare, men vi behövde kunna försörja vår familj på en vanlig lön.

Jan: Precis. Och berätta sen då, vad hände därefter? Vad var insikten och vad var nästa? Och då har vi 2008.

Johan: 2008, ja. Och sen började jag ju jobba som anställd kort därefter. Det här var ju brinnande finanskris. Så bolaget som jag sökte mig till hade en jättefin annons med typ att akademisk utbildning är meriterande och sånt här.

Johan: Jag tänkte först, jag kan inte söka det. Jag har ju inga sådana meriter. Men jag pratade med en av mina konsulter. Han sa det: jag hade aldrig stoppat mig, så sök jobbet, sa han. Då tänkte jag, ja men jag söker jobbet. Då gjorde jag det. Det var redan tillsatt. Personen som hade fått det jobbet hoppade av för han ville inte lämna en fast anställning mitt under brinnande finanskris.

Johan: Och jag hade inget sådant som höll mig tillbaka, så jag accepterade, fick jobbet och sen gick jag ner till heltid från egenföretagandet. Det var första gången jag gick ner i arbetstid, brukar jag skoja om. Och på den vägen är det. Och där var mycket att göra.

Jan: Men jag tänker...

Johan: Transportbranschen.

Påfågelfjädrarna som gjorde honom olycklig

Jan: Ja, men jag tänker också om vi tittar, för jag tänker att folk är ju lite nyfikna på Johan som person. Alltså, då kan man säga så här att du hade ju en fas som var väldigt mycket jobb, företagande och hela det. Men du hade ju också det här livet som de flesta andra har.

Jan: Alltså fru och barn. Hur var den här perioden, för du hade sagt vanligt jobb? Kan man säga så?

Johan: Ja, ja.

Jan: Var

Johan: det villan? Dessförinnan hade jag kommit på att alla de här påfågelfjädrarna eller vad man ska kalla det, fin bil och dyr husvagn och allt det här som jag omgav mig med under de åren det faktiskt gick riktigt bra.

Johan: De gjorde mig ju bara olycklig när det inte gick bra. Så att det var ju en sån här väckarklocka. Så att mitt liv i villakvarteren sen blev ju mycket enklare. Utifrån det perspektivet.

Jan: För sen var det väl, om jag inte missförstått här, men du startade ju din blogg typ runt 2020-ish.

Johan: Jag startade den i samband med pandemin faktiskt.

Jan: Ja, så det är 2020. Men ja, precis. Vi ska prata mycket om den. Men jag tänker så här: om du skulle sammanfatta åren 2008, efter att du hade fått det här jobbet, till 2020. Hur var de tio åren? Hur skulle du beskriva

Johan: dem i en mening.

Villa, Volvo och vovve

Johan: Det var villa, Volvo och vovve. Mer än en vovve ibland. Och inte Volvo kanske, utan Kia i stället. Men ungefär så var det. Men under de åren blev det ju så till slut att jag och min fru gick skilda vägar 2014.

Caroline: Jag tänkte precis fråga om inte det stabiliserade allting och så.

Caroline: När jag tänker att du sa att du gick... Det kan

Johan: man tro.

Caroline: Ja, det kan man tro, men det är ju en stor förändring förmodligen.

Johan: Ja, en stor förändring att ha en man som helt plötsligt har synpunkter på hur hemmet sköts och en massa annat. Som inte enligt henne då kanske inte har varit så närvarande som

Caroline: hon skulle

Johan: önska.

Caroline: Men jobbade hon eller?

Johan: Ja.

Caroline: Hon

Johan: jobbade då sjuttiofem procent. Hon gick ju ner i tid för att vara mer med barnen, och det naturliga blev att jag för att dra runt differensen där jobbade mer. Och jag vill ju hävda att det var en sån här tyst överenskommelse. Men det är återigen en sådan här fråga som man kan...

Jan: Ha olika

Johan: åsikter.

Johan: Olika åsikter om.

Andra gången allt försvann

Jan: Men berätta, om du skulle titta på den fasen i livet, vilka var de tre sakerna du tog med dig från den? Vad var lärdomarna eller insikterna från den?

Johan: Utifrån att det slutade med en separation kan jag ju säga too little too late, om man säger så. Så att 2014, 2015 separerade vi fullt ut. Jag valde ju att behålla familjevillan då. Jag hade ju ekonomin att göra det. Men det var ju då typ andra gången som jag... Första gången förlorade jag allt. Jag hade i princip noll tillgångar förutom att topplånet var betalt efter konkursen.

Johan: Efter att jag hade köpt ut min exfru ur huset och allting, ja, då var jag ju rätt så blank igen. Då försvann ju hälften en gång till.

Caroline: Så,

Johan: och då tänkte jag återigen att så här kan jag inte.

Jan: Det här kan jag inte göra.

Johan: Det kan jag inte

Jan: två gånger.

Johan: Ja, precis, det vill jag inte göra igen. Så det är ju de här, jag tror det är du som i något avsnitt har kläckt det här signifikant emotionellt...

Jan: Emotionell upplevelse.

Johan: Det

Jan: var inte ens jag, det var min psykolog som

Johan: sa det. Ja, men den fastnade. Så tänkte jag, jag har haft några sådana då. Och de har ju en förmåga att förändra en, alltså sätta i gång tankeverksamheten. Den som är fullt ut nöjd i allting gör ju sällan en förändring. Det finns ju någon amerikansk devis att...

Jan: Good is the enemy of great, liksom, eller...

Johan: Ja, eller success is a poor teacher, finns det ju också.

Det ska skava, och gärna med tre stenar

Johan: Att man lär ju sig inte så mycket, man utvecklas inte, allting tuffar på. Så att det oftast behövs någon form av nivå av skav och missnöjsamhet för att man ska... och den måste vara tillräckligt stor. Det räcker inte att det bara skaver en liten sten i skon, utan det ska vara rejält. Det ska gärna vara tre stenar för man ska ta sig en släng och fullfölja liknelsen.

Johan: Det räcker inte med en.

Jan: Ja,

Caroline: precis.

Johan: Och då tänkte jag det såklart inte så förnuftigt tänkt, men just där, lätt sårbar efter en separation, började jag säga okej, nu har jag en rätt så rejäl kostnadsmassa. Ett av mina barn valde ju... en hade flyttat hemifrån, nummer två valde att bo. Han var ju så gammal så han bestämde ju själv var han ville bo.

Johan: Så han ville bo kvar heltid hos mig. Så jag hade ju ett och ett halvt barn på heltid, om man ser det, under ett antal år där. Och då är tankarna inte rationella riktigt, utan det är ju en ekonomisk börda. Det dyker sådana frågor upp som: ja, men vad kostar det att driva runt ett hushåll en månad? Jag hade verkligen ingen aning, för vi hade vad jag kallar för delad gemensam ekonomi.

Johan: Det vill säga, jag bekostade hus, bilar och sådana saker, och min fru tog hand om alla hushållsutgifter som mat och sådana saker. Och ja, det fick jag ju lära mig helt enkelt. Men jag tänkte ju att jag måste bli mindre sårbar igen. Igen så här att jag måste stärka upp. Och då blev det ekonomiska frågor.

Jan: Precis. Men kan man säga då att när du hade varit med om detta andra gången, att nu är det så här, nu får det fan vara nog. Att då blev det på något sätt starten för en livsomställning. Kan man säga det så?

Johan: Ja, då blev det mer på allvar. Då blev det verkligen på allvar.

Jan: Säg någonting mer om det.

Early Retirement Extreme och Mr Money Mustache

Johan: Då blev det ju betungande att både sköta ett jobb på heltid och ta hand om ett hushåll och barn och all logistik kring det själv. Som ensam försörjare i och av hela det här bygget blev det ju betungande rent praktiskt också. Och jag hade ju redan börjat snegla på de här Early Retirement Extreme, Fiskers blogg.

Johan: Och Mr Money Mustache kom ju in då som ytterligare en inspirationskälla. Och då började jag ju fiska upp och förstå att den här communityn är rätt stor. Den är bara inte stor i Sverige. Det var i princip obefintligt här. Det var ni. Det var Anders Gustafsson, Onkel Toms stuga, den bloggen. Ja,

Jan: det

Johan: är en handfull.

Johan: En liten. Men jag började ju då läsa allt man var tvungen att läsa. Quake-litteraturen.

Jan: Exakt,

Johan: exakt. Men

Caroline: varför tänkte du att det var lösningen egentligen? Att sluta jobba?

Johan: Eh...

Jan: Eller var det den ekonomiska friheten?

Johan: Den ekonomiska friheten är ju friheten överhuvudtaget. Det handlar ju väldigt lite om pengar.

Johan: Pengar är ju medlet mot frihet. Det är inte målet.

Caroline: Det är medlet. Nej, jag förstår. Men som jag förstår det så kände du dig låst i situationen med att du hade både hushållet, barnen och jobbet. Alltså, var det att du kände dig låst som gjorde att du kände så, jag behöver ha frihet? Och vad är det för frihet då?

Caroline: Jo, det kanske kan vara något sånt här, ekonomisk frihet.

Motståndskraften i att ha kapital

Johan: Ja. Framför allt motståndskraften att ha lite kapital, att inte vara så sårbar om jag skulle bli av med mitt jobb eller om jag skulle... alltså igen, för jag har ju varit med om det en gång. Det är rätt så allvarligt. Det påverkar en rätt så starkt.

Johan: Det vill jag inte vara med om. Inte för att det fanns någon risk för det. Men... Men det sätter

Jan: ju sig liksom.

Johan: Ja, det gör det. Det gör det. Känslan sitter kvar. Och jag tänkte att det här vill jag hur som helst inte hålla på med för evigt. Utan jag vill ju göra annat. Jag vill kunna göra annat också.

Johan: Och när jag då mappade upp min vardag insåg jag att jobbet tar för mycket tid. Det är inte vardagen. Det är inte fritiden som tog för mycket tid. Utan det har ju hela tiden varit jobbet som har tagit en väldigt stor del av tiden. Den tar ju lätt tio timmar om dagen. Och då är det inte jättemånga timmar kvar.

Johan: Den här uträkningen funkar inte. Jag jobbar åtta timmar och sover åtta timmar.

Jan: Det blev

Johan: inte så mycket över. Det blir inte så. Man har pendlingstid, man har den här obligatoriska lunchen som man inte kan bli av med. Den äter en timme där mitt på dagen. Så det tar en kvart att äta.

Johan: Vad gör vi sen då? Jag har läst Your Money or Your Life, det var ju en ögonöppnare också. En av den här quake-litteraturen. Gör alla uppgifterna i den, så blir man rätt så snabbt varse var man lägger sin...

Jan: Energi. Energi

Johan: på. Ja, man pratar ju om

Caroline: livsenergi.

Johan: Livsenergi,

Jan: ja.

Johan: Precis.

Bloggen som föddes under pandemin

Jan: Var det det också som då under pandemin inspirerade till att starta den här Sparkraft?

Johan: Ja, det som hände under pandemin var ju att dels blev det väldigt mycket distansarbete, dels blev jag delvis permitterad. Alla som inte hade personalansvar på min arbetsplats blev ju permitterade någon eller ett par dagar i veckan. Så det uppstod ju lite luft, och då hade jag rätt mycket tankar som jag behövde få ordning på.

Johan: Och då i samband med det startade jag ju upp den här bloggen för att få ur mig de tankarna jag hade. På ett strukturerat vis.

Jan: Mm, perfekt. Jag tänker att vi ska dyka ner i några av de grejerna. Jag tänker att vi kan börja med ordet sparkraft, vilket var ganska kul, för om jag inte minns fel var det också en reaktion på ordet köpkraft.

Jan: Kan du inte utveckla ditt sparkraft-koncept, eller vad ordet betyder?

Johan: Jag har ju varit i den där konsumtionsänden och valt att lämna den. Jag konsumerar ju bara när det är absolut nödvändigt, som jag känner nu. Säkert så att min särbo inte håller med mig. Men det beror på vad jag ska konsumera till. Men det gör ju också att det är en motreaktion till ordet köpkraft.

Johan: Man pratar så mycket om det att man ska öka sin köpkraft. Vi måste öka köpkraften. Och vi får sådana här spridda budskap från regeringshåll att ja, nu måste vi ta hand om miljön här, därför är miljö viktigt. Ja, men så fort vi får den minsta lilla ekonomiska kris, då är tydligen inte miljö så himla viktigt längre, för då ska vi konsumera.

Johan: Då måste vi stimulera de ekonomiska hjulen och öka hushållens köpkraft. Och då tänker jag att nej, jag vill ju att vi ökar hushållens sparkraft. Vi ska öka avståndet mellan inkomst och utgift.

Surt sa räven om rönnbären?

Jan: En sån grej som jag tänker på: jag brukar säga att om jag nu kategoriserar och grupperar FIRE-människor som en kategori, så brukar jag säga att de är extremt duktiga på att räkna, de är extremt medvetna i sin konsumtion.

Jan: Men det kan ju också utifrån se ut som att det blir lite surt för räven om rönnbären. Jag köper inte husvagnen för det är onödigt. Och jag tycker ändå att det blir en ganska intressant grej, för du säger så här, och det var ju därför jag ville prata om den tidigare fasen också. För där sa du så här: nej, men där hade jag villa och jag hade två hundar till och med, eller fler, och jag hade husvagnen.

Johan: Och en sportbil i garaget.

Jan: Och en sportbil. Ja, precis. Kan du inte göra lite kontrast? För du har ändå varit i det gamla och sen valt något annorlunda. Hade du kunnat göra det ena utan det andra? Kan du inte bara resonera lite kring det där?

Johan: Jag kan säga, det är rätt så skönt att ha gjort de här grejerna.

Johan: För det innebär att jag behöver inte sukta efter dem. Så som någon som strävar efter det här och tycker att jag vill ha det, jag vill ha det, jag måste köpa vad det nu är för någonting. För att sen komma fram till att det inte är svaret. För det var inte svaret för mig, jag blev inte lyckligare av de här prylarna.

Johan: Det blev snarare tvärtom. Det blev bördor. Det var perioder när jag inte har varit helt välfungerande. Jag har varit sjukskriven och så vidare. Då har de här prylarna och det här ekonomiska åtagandet varit bördor.

Jan: Berätta sen någonting mer om det, för det tror jag folk inte kan relatera till.

Caroline: Kostar de pengar?

Bolånelöftet är en fälla

Johan: Nej, de kostar ju pengar oavsett. Är det så att man liksom, vad jag säger, har förköpt sig kanske. Nu kommer jag in på de här grejerna som jag raljerar kring. Som att man går till banken för att, ja, man ska ju köpa hus. Så går man till banken och så får man ett bolånelöfte.

Johan: Som jag då har ett inlägg om, just att jag anser att bolånelöftet är en fälla. Varför är det det? Jo, därför att dels är syftet med bolånelöftet att banken ska säkra sina tillgångar. Sen säljer de en produkt, en försäkring, som tar bort deras risk ändå.

Jan: Det får de inte lov att göra längre. Det är bra.

Johan: Det är bra. Men det var ju så när jag gick. Hundra procent. När jag trampade i den där

Jan: fällan.

Johan: Och då får man det här bolånelöftet och sen tittar ju folk efter, för man har ju lärt sig att en bostad är en investering. Annan diskussion.

Jan: Ja, jag har den som en punkt. Jag tror vi kommer till den.

Johan: Och så köper man...

Johan: Det är inte många som köper under sitt bolånelöfte. Säger jag det utan att ha någon statistik på det. Men får man ett bolånelöfte på tre miljoner? Lånar man tre miljoner, så köper man för tre miljoner, säger jag. När jag sålde familjevillan efter några år, det var 2018, då valde jag att nej men, då var jag en bit på min väg.

Johan: Två saker styrde mig där. Det ena var att jag vill inte klippa en gräsmatta som det inte springer glada barnfötter på längre. Det är det ena. Eller underhåll av hus och alltihopa. Och min dotter, som då var den som bodde kvar, hon hade alla sina kompisar i Lund och gick i skolan i Lund. Så jag tänkte, ja men då får vi flytta till Lund.

Johan: Jag gick till banken, jag fick ett bolånelöfte. Jag nyttjade hälften av det bolånelöftet.

Är det en lärdom man bara kan göra själv?

Jan: Men tror du, om jag rundar tillbaka till min fråga, tror du att man kan säga, för det blir lätt lite von oben, om jag tar mig själv också som exempel. Det är jäkligt lätt för oss att ha en ganska ostatusaktig bil, alltså en Peugeot, en billig liten häck.

Jan: För att jag har ju för fem år sedan köpt den där splitternya Teslan med fullutrustad och extra. Exakt, och hela kittet. Och nu kan jag köpa den där för jag vet, för jag har gjort det där. Men tror du att man kan runda det?

Caroline: Kan man undvika

Jan: Teslan? Kan man undvika

Caroline: sportbilen?

Jan: Förstår du vad jag menar?

Jan: För det är lätt för dig att säga så här: skit i sportbilen, för du har haft en sportbil. Det är lätt för mig att säga så här: skit i den nya Teslan, för vi har haft det. Är detta en sån här unteachable lesson? Att man kommer till insikten efter att man har gjort misstaget?

Johan: Jag tror att det kan vara så. Det ligger mycket i det.

Johan: Jag behöver ju inte sukta efter de här sakerna längre.

Är bostaden en investering eller lyxkonsumtion?

Jan: Men du, jag tänker om vi ska hoppa tillbaka till detta, för här får vi väl ta första frågan som vi kanske inte riktigt håller med varandra om. Så det ska bli spännande. För jag håller helt med dig i det som du, om jag citerar, skrev så här: "Köp av bostad blir ofta en funktion av hur mycket man får låna snarare än resultatet av en klok behovsanalys."

Jan: Hundra procent. Samma sak med bil. Vi köper bilen efter den där fjällresan och så glömmer vi bort de där nittionio andra resorna som egentligen är den viktiga dimensioneringen. Och som du säger, hyr sportbilen eller hyr bilen till fjällresan, det är billigare. Men du säger så här också: din bostad, den bostad du bor i, är inte en investering utan lyxkonsumtion.

Jan: Tycker du fortfarande det är en investering att äga sin bostad? Tänk om. Så om du skulle utveckla lite, så ska vi se här. För jag delar inte den uppfattningen riktigt.

Caroline: Att bostaden är lyxkonsumtion?

Jan: Jo, det kan jag hålla med om. Absolut.

Caroline: Vilket är det du inte delar?

Jan: Att det inte är en investering. Jag har ändrat åsikt.

Jan: Men shoot, jag ska, vi ska pröva.

Johan: Vad är det? Avsnitt 415 som du ändrade åsikten. Ja, ja gud. Det är rätt så nyligen. Det är

Jan: nyligen.

Johan: Absolut, hundra procent.

Jan: Du har också förbehållit dig rätten att ändra åsikt.

Johan: Ja, jag förbehåller mig rätten att framåt ändra åsikt. Och i mitt fall kan jag säga att min bostad förmodligen kommer att visa sig vara en alldeles utmärkt investering när jag säljer den.

Johan: Men det vet man inte på förhand. Fråga alla dem som var med under krisen på nittiotalet, som jag också var med om faktiskt. Den har jag inte med som en av mina signifikanta emotionella episoder. Men jag sålde [ohörbart] då med en... alltså i sammanhanget rätt så små, en liten förlust på hundra tusen, någonting sånt.

Hävstången i ett bostadsköp

Jan: Ja, men jag håller med dig. Alltså, det är ingen naturlag att det ska gå upp. Det är det många som utgår från och säger, köper jag den så kommer den gå upp i värde. Och så, nej, det är ingen naturlag. Sen håller jag med dig också att det är ju en viss överkonsumtion i bostad. Absolut. Det som jag skulle säga, se om vi kanske egentligen håller med varandra, för jag tror egentligen vi gör det, är ju att jag upplever att om man inte äger sin bostad i Sverige, så hamnar man på ett tio, tjugo, trettio års perspektiv efter ekonomiskt, för du kommer inte åt den hävstången om du skulle investera de pengarna i värdepapper, till exempel.

Jan: För i och med att du köper bostaden med en sån hävstång, alltså ska du köpa en bostad för en miljon, så lägger du in säg, nu är det väl hundra tusen tror jag till och med, tio procent.

Johan: Tio procent

Jan: ja. Så det betyder att du har ju den där, säg att bostaden ökar i linje med lönerna, alltså med inflationen typ, eller löneökningarna.

Jan: Så resonerar jag så här: okej, det är kanske två procent om året, tre. Men tre procent på en miljon, det är ändå trettio tusen om året, medan tre procent på hundra tusen som är kontantinsatsen, det är bara tre tusen. Så du får ju den där hävstångseffekten. Och jag tror att vi... Du måste

Johan: räkna av kostnaden för att hyra de pengarna av banken.

Jan: Absolut, men den upplever jag ju blir lägre.

Caroline: Jag tjänar ändå på det.

Jan: Ja, alltså att du har ju den nettoskillnaden mellan värdeökningen och...

Johan: Jag är öppen för att jag kan ha fel.

Jan: Nej, jag argumenterar inte mot. Jag argumenterar inte mot, för jag argumenterar som du.

Johan: Det finns så många andra parametrar i det här som spelar in.

Johan: Som just att man verkligen lånar upp till vad man absolut har mäktat med. Och att man näppeligen kommer att kunna hinna amortera ner. Så om det är så här, bostäder över hundra år, det vet vi, det följer inflationen. Men man hinner näppeligen amortera ner det så att man kommer ner till någon vettig belåningsgrad.

Man får ha lite tur med prisutvecklingen

Johan: Utan man behöver verkligen, för att det ska bli en väldigt bra affär, behöver man ju hjälp även av prisutvecklingen. Man får ha lite tur. Jag har haft lite tur. Jag köpte min bostadsrätt 2018. Och villan jag sålde, som jag ägt sedan 2006, den gjorde jag inte några stora pengar på.

Caroline: Nej, men det är också ekonomiskt en börda tycker jag med huset, för det är alltid saker som kostar hela tiden.

Johan: Och det glömmer

Jan: man.

Caroline: Många underskattar kostnaden. Jag vet inte exakt hur vi räknar på det.

Jan: Men jag brukar väl säga att det finns någon tumregel, och jag vet att många kommer att protestera här nu, men typ en procent av köpesumman i årligt underhåll. En till två

Johan: procent av värdet. Ja,

Jan: precis. Det är inte orimligt, och många är så här: men så mycket betalar jag inte nu.

Jan: Nej, för det kommer i form av taket, vare sig det är ytterdörr eller dränering. Du

Johan: behöver byta syllarna på ditt sjuttiotalshus.

Jan: Ja, men exakt. Eller något badrum. Men du, jag tänker på en annan grej som jag tyckte var väldigt spännande som du skrev. Du sa också att FIRE är en gammal idé i ny förpackning.

Johan: Har jag

Jan: sagt det? Ja, men att du spårade det tillbaka till... Jaha! Att det var liksom...

Caroline: Hur långt tillbaks?

Johan: Oj, jag tror... Hade

Caroline: du inte romarna eller

Jan: grekerna?

Johan: Jo. I

Caroline: dina papper.

Johan: Nu ska jag gräva i mitt minne efter.

Jan: Nu skrev jag inte det här.

Caroline: Jo, du har skrivit det.

Jan: Har jag det?

Caroline: I introt där.

Johan: Diogenes.

Jan: Ja, så var det.

Diogenes i tunnan

Johan: Diogenes. Vi kan spåra det så långt tillbaka.

Jan: Vad

Caroline: sa

Johan: han? Han bodde i en tunna.

Caroline: Okej.

Johan: Och varför gjorde han det? Det känns

Caroline: inte ens så bekvämt.

Jan: Det

Johan: var ett

Jan: straff.

Johan: Man rullade folk i tunnor. Nej, det var en stor tunna. Han bodde i denna tunna för att han var ju oåtkomlig. Han gjorde sig oåtkomlig för externa omständigheter.

Johan: Tydligen mötte han Alexander den store. Jag kan ha lite svårt här med tidslinjen. Tydligen har Alexander den store sagt att: ja, om jag inte fick vara Alexander den store, då ville jag vara Diogenes.

Jan: Okej.

Johan: För, för...

Caroline: Men kan du inte säga något mer här nu om Diogenes och hans tunna? Om han kunde flytta den lätt eller om det kostade honom

Johan: inget att bo där?

Johan: Jag förstår inte hur han var

Caroline: oåtkomlig.

Johan: Han var oåtkomlig för han ägde ju ingenting som kunde...

Caroline: Som kunde tas ifrån honom. Kunde

Johan: tas ifrån

Caroline: honom.

Jan: Så okej, han var fri på det.

Caroline: Vem var han? Var han en filosof?

Johan: Filosof.

Thoreau, Walden och Strindberg

Jan: Och sen så var det också så här Strindberg och Thoreau.

Johan: Ja, Thoreau har ju...

Caroline: Walden.

Johan: Det är Walden, ja.

Johan: Walden Pond.

Jan: Okej, jag som är kulturellt

Johan: obildad.

Caroline: Livet vid Walden. Han bodde ju ute i skogen i någon liten

Johan: stuga. Han lånade, han fick ju... det är ju faktiskt så att en annan författare, Emerson tror jag det var, som ägde marken som Thoreau fick bosätta sig på. Så han valde ju att bo i den här stugan vid en sjö, avskärmad från världen i två år eller något sånt där.

Johan: Och sen skrev han den här boken som heter Walden.

Caroline: Ja,

Johan: och den är ganska filosofisk. Och det handlar ju om att, ja, jag har ju den på bokhyllan i min camper van så klart. Läser den med stor glädje vid någon sjö. Det

Jan: är faktiskt första jag inte har läst.

Caroline: Har du aldrig hört talas om den?

Jan: Nej, nej.

Johan: Boktipset. Ja, jag

Jan: hör, jag hör

Caroline: ju. Jag läste den för länge sedan, men jag minns att det var mycket tankar som var fina kring vad som är värt något i livet och så.

Johan: Bara för att sitta och titta på hur ekorrarna springer upp och ner från träden.

Caroline: Alltså sånt fattar man inte när man är liksom... springer fort. Jag är väl fortfarande i den

Jan: där fasen. Du vet, springa fort och jobba

Caroline: mycket. Ja, men sen efter hand som man är med om saker i livet är det som att de grejerna blir mer och mer värdefulla för en. Som är gratis liksom.

Caroline: Eller hur?

Johan: Ja.

Caroline: Ja. Och det beskriver han, Thoreau, i Livet vid Walden.

Jan: Okej.

Johan: Mycket bra bok.

Att göra sig oåtkomlig för ödets värsta slag

Johan: Strindberg. I boken Ensam, jag vet inte om du har samlat på dig citatet. Men han skriver ju också i den boken om att göra sig oåtkomlig för ödets värsta slag. Att ha, men inte... att veta att man kan, men inte göra. Den här vetskapen. Om vi då kopplar det till att ha ett kapital, frihetskapital, för att vi inte ska ta till några okvädesord, så innebär det ju att man gör sig oåtkomlig för ödets värsta slag.

Johan: Det finns ju ingenting kvar som kan drabba en ekonomiskt när man har uppnått ekonomisk frihet. Givet att man inte har satt sig i en situation med någonting som kan gå sönder eller kräver någon form av oförutsedda utgifter. Jag tänker ju att man vill förutse de där oförutsedda utgifterna och ta höjd för dem.

Johan: Men man blir ju ekonomiskt oåtkomlig. Man blir inte oåtkomlig för en massa annat elände.

Caroline: Just ekonomiskt.

Johan: Men det ekonomiska, har man löst den biten så menar i alla fall jag att det finns så mycket som kan gå snett. Det kan gå snett i relationer, det kan gå snett för nära anhörigs död.

Caroline: Hälsa och allt möjligt.

Johan: Hälsa, allt möjligt annat. Men det har man inte så mycket kontroll över. Men ekonomin blev en sak som jag menar att jag tog mig kontroll över. Och genom att ta kontroll över den så ökar ju min motståndskraft.

Jan: Och livskvalitet. Det blir också så här att man kan slappna av.

Johan: Ja. Och man kan säga nej. Det jag menar då, vi pratar ju om, när var jag öppen med min resa?

Johan: Jag skulle säga fyra, fem år sedan. Det är väl efter pandemin, för då var jag i princip i mål ekonomiskt. Så då behövde jag inte spela teater. Jag kunde säga vad jag ville och kunde säga nej. Och det fanns liksom inga konsekvenser som direkt drabbar mig.

Krävs det ett trauma för att bli FIRE?

Jan: Men får jag komma med en sån här spekulation. Jag upplever ju att många av oss som har den här drivkraften för ekonomisk frihet, vi har ju varit med om någon sån här psykologisk signifikant händelse.

Jan: Eller vissa skulle kanske till och med säga trauma.

Johan: En eller flera.

Jan: En eller flera. Och på något sätt blir ekonomisk frihet en motreaktion. Jag vill fan inte vara med om det igen. Alltså, för jag ser ändå detta som lite återkommande. Jag har ju detta med min pappa som gick bort och liksom så här, jag ska fan...

Jan: Och sen hade jag lite trauma på Balans Ekonomi också, som inte gick i konkurs men vi la ner det, och hade det fortsatt lite till hade det förmodligen blivit konkurs där också. Och då var jag så här, jag ska fan aldrig driva ett företag utan minst sex månadslöner för alla anställda på kontot.

Jan: Alltså att det kommer nästan som ett... Men jag

Caroline: kände, jag har inget sånt ekonomiskt trauma, men jag vill ändå ha jättemycket

Jan: pengar på hög. Ja, fast du har ändå inte den drivkraften att du är beredd att gå den extra milen.

Caroline: Därför att du gör det ju.

Jan: Ja, jag vet. Men till exempel så här, du var ju så här: nej, men hade du velat maxa pengar, hade du jobbat på Novo Nordisk efter din doktorandtjänst?

Jan: Är du med? Det gjorde du inte. Du var så här...

Caroline: Nej, det gjorde jag inte, men jag behövde liksom inte det. Nej, jag vet. Strunt samma.

Jan: Jag vet.

Caroline: Strunt samma. Jag håller med att man kan ha trauma, men det kan också vara så att man bara vill ha pengar på hög ifall att. Man

Jan: vet aldrig vad man vill göra liksom.

Jesper, kyrkan och undantaget som bekräftar regeln

Jan: Fast det är ändå så här, problemet där blir ju att så fort pengarna finns där utsträckt så slutar man. Så jag ska säga så här, Caroline: nej, sorry, du har inte den. Du har inte den här som gör så här, jag är fan villig att göra allt det som krävs. Även in the face of no agreement. Och min tes blir ju då någonstans så här, kan man göra FIRE utan att typ ha det här traumat?

Jan: Alltså Jimmy som vi känner väl har ju också det här från när han var arbetslös och var tvungen att leva typ under existensminimum. Precis. Och vi har många andra sparprofiler som...

Johan: Vi har de som inte har det.

Jan: Ja, men de är inte många. Jesper

Caroline: verkar

Jan: inte ha

Caroline: trauma riktigt,

Jan: nej. Han brukar ju, det är också spännande.

Jan: Då kan vi ta och prata lite om Jesper trots att han inte är här. För jag upplever att Jespers orättvisa fördel, eller han behövde ingen sådan signifikant händelse, för han har jobbat i kyrkan i 27 år. Vad vill han

Johan: ha sagt med det? Är det att han har sett tillräckligt mycket elände?

Jan: Nej,

Johan: nej.

Jan: Tvärtom. Tvärtom, att jag upplever att för oss med trauma blir det på något sätt ändå någon slags personlig utveckling.

Jan: Att vi behöver lära oss hantera det, vi behöver ta kontroll över det, vi behöver förlika oss med det och gå vidare. Alltså, och jag skulle säga man kan ha mycket åsikter om kyrkan, men det jag upplever att kyrkan gör bra är ju den här introspektionen. Alltså det där, den inre resan, det är ju hela kyrkans grej upplever jag lite.

Jan: Så att jag upplever att han är lite undantaget som bekräftar regeln. Men för en typ normal person som inte jobbar inom kyrkan, som inte har ett trauma, tror du att man har motivationen och viljan som krävs för att göra en FIRE?

Kompisen som ville resa mer

Johan: Det kan man ha. Jag har ju fler FIRE-kompisar som inte är så att säga synliga i

Jan: media. Ja, ja,

Johan: det är klart, för det är många

Jan: som håller

Johan: absolut låg profil. Det finns ju jättemånga som har en otroligt låg profil. En av mina FIRE-kompisar, han kom bara fram till att han ville resa mer. Och för att resa mer behöver han två saker: tid och pengar.

Johan: Och han gjorde ju utifrån det perspektivet ett antal val. Jag har faktiskt gjort ett inlägg på mitt Instagramkonto om honom. Ett bildspel som förklarar hur han gjorde. Han var ju på semester då med sina föräldrar. Han var tio år. Och så efter att de hade varit i väg i Spanien eller var de var en vecka, så sa hans mamma: "Nu ska vi packa, för nu ska vi åka hem."

Johan: "Varför då?" sa han. "Ja, man kan ju inte ha semester alltid." "Varför då?" Det är ett sånt här tioårings-persa. Skön dag, skön dag. Apropå, där kom traumat.

Caroline: Var tvungen att åka hem. Det var

Johan: tidigt. Men det tog ju fart först senare. Han levde ju på nivån, jobbar inom industrin, tjänar bra pengar, fick bara för sig att nej, jag vill resa mer.

Johan: Sålde sin BMW M3 och började spara. Köpte en scooter som han körde året runt fram och tillbaka till jobbet. Och någon kollega där hade ju en ny bil, och det var vinter, det var kallt, blaskigt och sådär. Så kollegan frågade: "Du kör väl inte scooter i det här vädret?" "Jo, det gör jag faktiskt."

Johan: "Ja, här ska jag visa dig en grej." Och så tar han fram sin telefon, smartphone, och så går han in i bilens app. Och så ställer in värmen. Kolla här du. Nu kommer jag köra hem i varm bil. Så tänkte ju min kompis att ja, gör du det? Det kommer du göra om femton, tjugo år också. Då kommer jag åka...

Jan: Skicka

Johan: bilder

Jan: från stranden.

Johan: Jo.

Drivkraft kan komma från två håll

Jan: Men är inte det egentligen också svar på lite den andra frågan som vi pratade om innan? Att okej, det som är drivkraften för många att göra en förändring är antingen traumat som vi har pratat om, eller att du har en så inspirerad bild av framtiden som din kompis. Att du var så här, nej men jag är beredd att göra uppoffringar i dag.

Jan: Jag är fan beredd att åka scooter mitt i vintern i blåsten i flera år, för att sen kommer jag nå den här fantastiska bilden av framtiden där jag kommer kunna resa mer och jobba mindre. Och att utmaningen som många människor har är ju att de har inte vårt trauma, men de har inte den där inspirerade...

Johan: Drivkraften, den kan ju komma från två håll.

Johan: Det är fortfarande drivkraft. Absolut. Den kan ju vara negativt betingad eller positivt betingad.

Jan: Jag brukar inte ens skilja på positiv och negativ, utan det är bara så här, antingen har du det ena eller det andra. Ibland tänker jag till och med att det negativa inom citationstecken är en bättre igångsättare. Och den andra, men den är inte uthållig.

Jan: Den

Johan: är lite tvingande.

Jan: Ja, den är tvingande och den är inte så långsiktig, för så fort du är så här, nu kan jag andas ut, så slutar ju det. Medan den där inspirerande kan ju hålla en vid liv mycket, mycket längre tänker jag.

Johan: Men jag vill nog säga att båda är viktiga.

Jan: Hundra procent. Hundra procent.

Fiskers modell: vision, plan och skav

Johan: Alltså vision, vi återvänder till Fisker och hans bok Early Retirement Extreme.

Johan: Jag har faktiskt

Jan: inte läst den.

Johan: Det är en quake-bok.

Jan: Det är så.

Johan: Du

Caroline: måste läsa den.

Jan: Vad menar du med

Caroline: quake? Den är otrolig. Det vill jag fråga faktiskt Johan här. Vad är en quake-bok?

Johan: Det är ju, ja, det är mitt uttryck.

Caroline: Ja, okej, men...

Jan: Det är därför det är så skönt,

Caroline: Karl-Johan. Jag har hört dig säga det. Jag har aldrig hört dig säga det.

Jan: Jag har sagt det i podden, Karl, det är så han vet om det. Du har

Johan: varit med. Du har sagt det i dina shorts när du redovisar de här böckerna som Rich Dad, Poor Dad och så vidare och presenterar dem som just quake-böcker.

Jan: Ja, precis.

Johan: Early Retirement Extreme är ju väldigt, väldigt akademisk. Den är tung att ta sig igenom, men framför allt har han ju en modell där som jag tycker är fantastisk, och det är en sån här trebent modell, den ser ut som en Mercedesstjärna.

Johan: Ungefär att du behöver tre faktorer för att initiera en förändring. Det ena är att du måste ha en väldigt tydlig vision, och det är den ena axeln på den här Mercedesstjärnan. Sen behöver du ha en plan. Det måste vara en realistisk plan, det vill säga hur ska jag uppfylla den här visionen?

Johan: Men du behöver det tredje benet i hans modell, det är ju nivån av skav. Det vill säga, om du inte har... och sen om du då sätter poäng på de här, det liknar lite ditt livshjul. Det här med att man poängsätter en massa saker. Här har vi bara tre. Så gör vi det. Och sen förbinder vi punkterna och så ser vi hur stor ytan blir.

Johan: Den avgör ju genomförandegraden, alltså hur blir detta? Kommer du att genomföra detta eller inte? Har du precis noll skav... alltså det gäller motivation eller vad vi nu ska kalla den för. Du har en väldigt, väldigt tydlig vision. Jag vill resa mer. Jag har ingen plan, och det skaver inte som jag har det.

Johan: Då blir den ju...

Caroline: Ja, men då löser man det på

Johan: något annat

Caroline: vis, att man vill...

Fyrtiofem år i fängelse

Johan: Den leker jag med i vissa av mina inlägg. Den här, framför allt motivationen. Jag kan vara ganska raljant i mina inlägg, där jag likställer arbetslivet med fyrtiofem år i fängelse. Det vill säga, du har dömts till fyrtiofem år i fängelse.

Johan: Du har inte gjort någonting fel, utan du åker in i fyrtiofem år här. Men du ser liksom ljuset i tunneln. Och sextiofem, då får du sluta. Sen från ingenstans så kommer regeringen här och säger att: "Nej, alltså vi förlänger ditt straff med tre år." Det är inte så att jag har gjort mig skyldig till någonting ytterligare som har gjort det.

Johan: Jag har uppfört mig genom alla de åren jag har suttit här. Men ändå blir mitt så att säga livstidsstraff, eller hur vi nu ska säga det, förlängt med tre år. Så genom att... och det menar jag, varför gör jag sådana liknelser? Det är för att dra i den. Vi drar i den axeln helt enkelt.

Johan: Vi ökar nivån av skav. Det vill säga, om jag går till jobbet och tycker att livet är happy go lucky, och om jag trivs skitbra där. Jag ska säga att min senaste arbetsplats, jag ska inte vara så kategorisk och säga att det är den sista i mitt liv, för jag är öppen för att jag kan ha fel.

Johan: Men min senaste arbetsplats hade fantastiska kollegor, intressanta arbetsuppgifter med ett stort ansvar och furstligt betalt för det arbete jag utförde. Och jag har skrivit om det också och klätt in det i en typ av ram. Vad är det då som är problemet? Ja, problemet i mitt fall är själva ramen.

Johan: Inte innehållet. Ramen är problemet. Åtta till fem är problemet. Det här tvånget att befinna sig på en viss plats ett visst antal specificerade timmar varje dag. I då grovt räknat fyrtiofem år.

Johan: Jag vill inte ha ramen. Jag vill ha friheten.

Jan: Precis. För jag upplever ju att det är här många lurar sig själva.

Jan: Alltså, för man säger så här, jag vill resa mer eller jag vill jobba mindre. Men där är ju inte den här motivationen för att göra jobbet. För skavet är inte där. Och det tror jag, jag gillar ju den modellen.

Är det verkligen FIRE att ta ut tjänstepension?

Jan: Men du, jag tänker också att vi ska ta några frågor från communityn. Så jag tänker att vi tar dem, jag skjuter och så tar vi dem ganska snabbt.

Jan: Tickr var så här, alltså det är många som är intresserade av själva resan. Alltså hur gör man? När jag ofta säger

Johan: så här,

Jan: om du vet varför så listar du ut hur, men vi kan ändå ta dem. Tickr undrar: är det verkligen FIRE att ta ut tjänstepension? Han var så här, jag fattar inte. Han har löneväxlat sig till en hög tjänstepension och lever på den från 55 till 68.

Johan: Ja, från femtiofem, femtiosex till sextiofem ska jag säga då. Från sextiofem kommer jag att dra i den allmänna pensionen och komplettera med fler tjänstepensionsdelar som jag inte rör nu. Jag har ju fyllt det där systemet rätt bra. Då säger jag så här, att jag kom ju inte plötsligt på vid femtiofem att nej, nu vill jag sluta jobba, för jag...

Johan: Och så tittar jag på kontot och säger att ja, det ser ut att kunna gå. Och de flesta som har löneväxlat mot tjänstepension, min erfarenhet då, jag hade ju flera kollegor på jobbet som löneväxlade för de hörde ju att det var en bra grej. Så de satte ju av några tusenlappar till det. För mig är det ju ett av flera verktyg.

Johan: Där det första verktyget var ju att minimera mina kostnader. Att bo så... alltså... Ändamålsenligt. Ändamålsenligt och kostnadseffektivt. Att jag har använt tjänstepension handlar ju mycket om att det är ett skatteeffektivt sätt att spara. Och där är ju många delar i det som är positiva som glöms.

De sex procenten som inte är att förakta

Johan: Ni hade ju ett avsnitt med Monica Sjödin

Jan: om,

Johan: om vad man får mer. Ja, man får sex procent extra som arbetsgivaren betalar in. De sex procenten är ju inte att förakta. Det kan ju vara en hel årsavkastning du får

Jan: extra.

Johan: Ja, ja, ja. Du har i alla fall betydligt lägre avgifter inom det sparandet. De är framförhandlade, fackligt framförhandlade ofta.

Johan: I alla fall i mitt fall är det så. Det är olika. Jag har ju bara kunskap om mitt eget avtal.

Jan: Ja, ja, men så är det ofta, ja.

Johan: Avkastningsskatten är ju en tredjedel mot ISK. När jag började med det här fanns inte ISK, kan jag säga. Det kom ju tjugo...

Jan: Ja, 2010. Ja, något sånt tror jag det var.

Johan: Precis, så det fanns ju inte ens.

Johan: Så att det verktyget stod ju inte till buds. Det finns en inlåsningseffekt. Det innebär att de problem, eller så utmaningar, jag har drabbats av har jag inte kunnat lösa...

Jan: Med hjälp av tjänstepension.

Johan: Med hjälp av de pengarna. Och är det bra eller dåligt? Ja, har man disciplinen så spelar det ingen roll.

Johan: Jag skulle säga att jag hade ju haft disciplinen att inte röra dem. Men...

Sidospår: direktpension och företagarens dilemma

Jan: Men tror du det? Alltså om vi gör ett sidospår där. För det där är min invändning när företagare pratar om till exempel direktpension. Om du hade haft direktpension i bolaget och det höll på att kursa, hade du inte använt direktpensionspengarna för att försöka rädda bolaget?

Johan: Jag är inte... Jag kan ingenting om direktpension. Jag vet inte...

Jan: Nej, men om det hade varit pengar i bolaget som är så här, detta är för min pension. För min tes är att företagare gör allt för att försöka rädda sitt företag och betala lön åt sina anställda och sina leverantörer. Man gör fan allt för att försöka göra rätt för sig på sin egen bekostnad.

Jan: Och att många borde ha dragit i bromsen mycket tidigare än vad man gör.

Johan: Och så gjorde ju inte vi, utan vi hade ju inte direktpension, utan på vårt bolag avsatte vi ju pengar i tjänstepension. Fast vid sidan om.

Verktyget spelar mindre roll än man tror

Jan: Ja, ja, så klart.

Johan: Inte någon kollektivavtalad lösning. Och det blev så småningom en friplan av det.

Johan: Och den flyttade jag ju in för ett antal år sedan till Avanza.

Jan: Ja, men precis. Och grejen är också så här, om jag ska själv svara Tickr, så tycker jag så här: vilket verktyg man använder spelar inte så himla stor roll. Det är inte så att det blir en bättre FIRE för att man har ISK.

Johan: Nej, men det där är ju...

Jan: [ohörbart]

Johan: Nej, jag säger, varför är jag FIRE och varför är då den andre 55-åringen inte FIRE?

Johan: Ja, min FIRE-resa är ju femton år. Alltså den har ju alla de andra komponenterna som jag menar nästan är nödvändiga. Alltså FIRE är ju i grunden väldigt enkelt. Du är ekonomiskt oberoende, slutar jobba. Men ofta kantas ju en FIRE-resa av medveten konsumtion. Man drar ner sina kostnader och så vidare. Dessutom är ju tjänstepensionen för mig bara en del.

Johan: Min livsstil är en annan del. Den är väldigt sparsam, inte Jimmy-sparsam, men sparsam. Och den tredje delen är ju att jag också har en FIRE-portfölj. Precis som...

Jan: Jesper och...

Johan: Ja, precis, men min är inte lika

Jan: stor.

Johan: För att det behövs

Jan: inte.

Johan: Nej, jag säger att jag ligger mellan... Oj, nu säger jag att den är förmodligen större än Jimmys men förmodligen mindre än Jespers.

Johan: Så att den finns där. Men jag kan inte leva på den inkomsten. Men att skatta ut pengarna med tjugo procent eller tjugosex procent, skillnad blir det ju i och med att jag får sex procent extra. Och sen med ränta på ränta på avgifter, skatt och så vidare, så blir skillnaden över min horisont betydligt större.

Optimerad för frihet, inte för pengar

Johan: Så det är bara väldigt effektivt att göra det först. Men vad skiljer mig mer då från en normal icke-FIRE-människa? Jo, när jag väl hade gjort det så har jag ju optimerat, jag har inte optimerat för pengar, jag har optimerat för frihet. Jag insåg ju att även om jag löneväxlade maximalt, och jag var ju inne och plågade HR varje lönerevision och bad dem skruva upp till absolut max.

Johan: Jag ringde vår pensionsrådgivare och bad honom räkna på hur mycket kan jag nu växla. Och så gav jag det beloppet till HR, som då fick justera och ha hela pappersarbetet varje år. Det skiljer sig från mina jämnåriga kollegor som tyckte det var bra att växla någon tusenlapp eller två. Och det sista då, att när jag väl hade gjort det, så insåg jag att jag betalar fortfarande statlig skatt.

Johan: Mitt mål är att få mer frihet. Så jag började semesterväxla ovanpå det. Så jag hade ju åtta veckors semester fram till att jag gick ner till åttio procent i tid. Vad händer om man går från hundra till åttio procent om man har åtta veckors semester? Man får tio veckors semester, för den semester man har växlat till sig, de dagarna...

Johan: Där tar man ju bara ut fyra per vecka. Så senaste åren har jag haft tio veckors semester och jobbat åttio procent sedan ett år, alltså ett år innan. Och liksom optimerat för frihet. Fortfarande, givet allt det, så hade jag fortfarande en femtioprocentig sparkvot på nettolönen. Det gör inte en vanlig människa som bara går i vanlig pension, säger jag då.

Jojo-sparande: sparat men inte investerat

Jan: Absolut. Alltså de flesta har inte den sparkvoten i närheten. Jag tittade på den finansiella snittsparkvoten häromdagen. Den är typ fyra procent.

Johan: Den är fyra, ja. Jojo-sparande kallar jag det för.

Jan: Ja, du får säga någonting mer om jojo-sparande också då.

Johan: Precis. Ja, och jojo-sparande är alltså periodiskt.

Johan: Det är att periodisera sina utgifter, för det åker ju ut till nästa semester eller vad det nu är för någonting. Så de pengarna är ju inte... De är sparade, men de är ju inte investerade.

Jan: Då brukar jag fråga folk... De konsumeras

Caroline: upp, ja.

Jan: Jag

Johan: brukar

Jan: skoja och fråga på föreläsning: "Hur många av er sparar fyratusen kronor i månaden?"

Jan: Och många räckte upp handen. Och så sa jag så här: "Hur länge har ni gjort det? Har ni gjort det mer än ett år?" Många räckte upp handen. Då har ni femtiotusen på ett konto. Fyra gånger tolv, det är ju fyrtioåtta och lite ränta, det är femtio. Hur många av er har femtio på kontot? Typ ingen räckte upp handen.

Jan: Och det var så här, det där är jojo-sparande.

Johan: Ja, det är jojo-sparande.

Löneväxling är en superkraft

Jan: Men det roliga är, för detta pratar ju Monica, som jag vet att du känner också, om att vill man gå tidigare, alltså sluta jobba innan riktålder, så är ju en löneväxling en bra grej. Av precis alla de här skälen. Inte bara bra, en underskattat bra grej.

Jan: Så kan man väl säga.

Johan: Ja, jag skulle säga att det är en superkraft. Om man så att säga fyller de kriterier som man behöver fylla för att löneväxla, så gör man ju sig själv en stor otjänst om man inte gör det. Att inte löneväxla, för att skatta ut pengarna här och nu för att sen investera dem.

Johan: Det är ju ekonomiskt vansinne, säger jag, för du ger ju bort tjugosex procent. Staten tar tjugo, arbetsgivaren skjuter inte till de sex.

Johan: Och sen dessutom lägger vi på den extra procenten som blir ränta på ränta, och faktiskt blir det då trettio procent om du räknar ut det på över tio år. Det är mycket pengar av det.

Jan: Precis.

Johan: Det är ju sån här optimering, att sitta och gräva i Excel-arken och säga, vad gör detta? Jag har ju två kollegor på min tidigare arbetsplats som har kommit till mig av någon anledning och sagt att deras pensionsrådgivare sa att det inte är lönt att löneväxla för de tjänar för mycket.

Jan: Det

Caroline: låter konstigt.

Caroline: Oj, oj, oj.

Johan: Ja, och jag blev ju lätt irriterad. Så jag gjorde en räkneövning och visade vad det innebär. Även om de drabbas av statlig skatt i uttagsfasen, så tjänar man fortfarande på det. För de där sex procenten plus alla andra fördelar, de får du oavsett. Allt annat lika, givetvis.

Jan: Precis.

Johan: Så det slutade med att de också började löneväxla.

Johan: Deras pensionsrådgivare fick sig en knäpp på näsan, både på min blogg och... Jag

Jan: förstår

Johan: det.

Hur mycket plats tar ekonomin när teorin blivit praktik?

Jan: En fråga från Submariner här då. Hur mycket plats tar ekonomin när teorin blivit praktik? Alltså hur mycket gör du det här med kalkyler och sånt nu, kontra hur du gjorde det innan? Eller är det fortfarande lika mycket?

Johan: Jag fipplar inte med pengarna mer än en gång i kvartalet. Jag har ju tagit stor inspiration av Jesper och hans kvartalsvisa uttag. Det ser jag en jättestor fördel med att göra. Att just göra det inför ett kvartalsskifte. Ut med pengarna, så betalar vi in. Det är verkligen mikroeffekt, men ändå har man en optimeringshjärna.

Johan: Jag slipper ju betala skatt på dem om jag plockar ut dem innan månadsskiftet. Så jag skulle säga det, jag loggar ju fortfarande in och har koll. Jag har ju en och annan spetsfond inom teknik och hållbar energi och lite sånt där. Och de vill jag ju ha lite mer koll på. Men i övrigt, nej.

Johan: Jag har satt planen en gång i kvartalet. Jag har ett mål att jag ska gå in en gång i kvartalet. Den tjugonde i sista månaden på varje kvartal, tjugonde mars och så vidare. Då ska jag gå in och friställa pengar för uttag inför nästa kvartal. Inte mer.

Caroline: Nej.

Fyraprocentsregeln håller

Jan: Hur är du också? Det är många inom FIRE som gillar ju Bengens fyraprocentsregel.

Jan: Är du också ett fan, eller hur har du räknat? Det är också många som frågar om SWR och liksom sånt.

Johan: Ja, ja, jag är ett fan av fyraprocentsregeln. Jag menar att den håller. Jag har ju tagit upp många gånger att den är missförstådd. Men jag menar att den håller och det är det bästa vi har att tillgå.

Johan: Allt snack om att det numera är fyra komma sju procent. Eller till och med

Jan: fem. Det var

Johan: det någon som... Ja, men då har du helt plötsligt inte två andelsklasser utan fem. Det gör hela idén mycket mer komplicerad.

Caroline: Men när du började räkna på din FIRE, hur många år räknade du med då?

Caroline: Med den här fyraprocentsregeln?

Johan: Ja, innan jag hittade mina tjänstepensioner, vi säger så, och insåg att löneväxling var... alltså när jag då kom på att ja, men jag kommer inte att komma i mål innan jag är nära femtiofem ändå. Jag var i mål när jag var kanske femtiotvå. Men som jag nämnde innan, så av lojalitetsskäl blev jag kvar några år till.

Johan: Men jag hittade ju då, jag fick möjlighet att löneväxla. Jag hittade eller kartlade mina tjänstepensioner och såg att ja, men om jag lägger pussel med dem, inte gör det här misstaget som jag menar är ett misstag, att ja men nu byter jag förvaltare. Alltså jag byter från en bank till en annan bank eller sådär.

Johan: Förvaltningsformer har jag haft rätt hela tiden.

Att lägga pussel med sina egna pusselbitar

Caroline: Men det var inte så många år du behövde då egentligen? Eller? Du har inte behövt... Jag förstår det som att du tar dina pensionspengar nu, eller?

Johan: Ja.

Caroline: Ja, och du gick

Johan: du

Caroline: gick till FIRE när du väl var i pensionsålder, eller?

Johan: Ja, om femtiofem är...

Caroline: Ja, det kan det vara om man vill.

Johan: Ja, femtiosex är det. Ja, jag hann ju fylla femtiosex. Så att, nej men när jag hittade de pusselbitarna så kunde jag lägga ett betydligt större pussel. Och då tänkte jag att ja, men jag ska byta från en bank till en annan.

Johan: Men jag flyttar aldrig pengarna. Utan jag började ett nytt sparande, och det har jag gjort ett par gånger, ett par tre gånger. Jag har tänkt mig att jag kommer upp i en viss summa pengar, sen byter jag förvaltare. Av helt andra skäl än vad som är normalt, att man hittar bättre villkor där, utan jag vill ha fler pusselbitar.

Johan: Det är mycket roligare att lägga pussel med fyra bitar än med en bit.

Caroline: Jag...

Johan: Jag har då lagt ut en plan som innebär att jag kan leva nästan fullt ut på tjänstepension, tidigare avsatt tjänstepension då, fram till sextiofem. Och då drar jag i allmän pension, PPM och så vidare, plus andra tjänstepensionsbitar. Och hela detta kompletteras med ett ISK.

Johan: Det är lite tekniskt, men...

Jan: Ja.

Johan: Förlåt, det var det

Caroline: som jag undrade över.

Johan: Man måste ju lägga ett pussel med sina egna pusselbitar.

Prata inte kapital, prata tjugofem gånger utgifterna

Jan: Precis, och det är intressant, för jag vet att det alltid var en massa frågor som kom in. Hur mycket är det i kapital? Kapitalfrågan är ganska ointressant, för det är en relation i förhållande till sina årsutgifter, till vilken livsstil man har.

Johan: Ja, och jag jobbade ju lite längre än vad jag borde ha gjort. Så jag har helt andra utmaningar nu än vad jag hade innan, när jag var mitt i det. Man säger att man ska ha tjugofem gånger sina årliga utgifter. Men jag skulle kunna ta alla pengar, alla pensioner och alltihop och skatta ut dem, så har jag sextio gånger.

Johan: Och det är någonstans där. Så pratar vi inte siffror, för det ska man aldrig göra inom FIRE, utan man pratar tjugofem x.

Jan: Ja,

Johan: precis. Så behöver man inte prata kapitalet.

Jan: Nej, men för

Johan: det är inte... Jag

Jan: håller med.

Johan: Det är olika. Jag säger att det är så roligt att jämföra med Jimmy. För han är en otroligt stor förebild, för han visar vad som faktiskt är möjligt.

Johan: Både vad gäller hur kort tid man kan bli fri på, vilka verktyg man kan dra i för att nå mål och hur lite pengar man faktiskt behöver för att bli fri. Om det är det viktigaste. För Jimmy är det ju det viktigaste.

Sinking funds för de stora utgifterna

Jan: Ja, precis. Jag tänker vi ska ta några snabba frågor till här. Pappaproffs: hur planerar man för stora one offs?

Jan: Till exempel om barnen gifter sig, eller stora renoveringar eller långresor? Vad ska du säga?

Johan: Ja, då säger jag att det här kontotricket heter sinking funds på amerikanska. Att man har ett målsparande. Allting är ju ett målsparande. Även pensionen är ett målsparande. FIRE-kapitalet är ett målsparande.

Johan: Målet är att sluta jobba. Kapitalet ska användas till det. Då får man försöka att förutse det oförutsedda och buffra pengar i god tid till det.

Jan: Typ, barnen kommer gifta sig sannolikt.

Johan: Ja, om det är ett problem, alltså en ekonomisk fråga. Det är klart att ska man ha så här grekiska bröllop, så är det klart att det blir en fråga.

Johan: Men ska man ha ett normalt svenskt introvert bröllop med fyra vittnen? Eller vad det blir? Två vittnen och två...

Jan: Vill man ha det extrovert så

Johan: åker man

Jan: till Tyskland.

Johan: Ja, men det finns alla varianter. Det behöver inte bli...

Jan: Så dyrt.

Johan: Det behöver inte bli så dyrt, nej. Ett av mina tre barn är gift. Det kostade inte mig en spänn.

Är FIRE på väg att bli normaliserat?

Jan: Nej, nej, absolut. Bra, så sinking funds. Jesper Angolin frågade då. Jag nämnde det redan, men fråga honom gärna om hans tankar kring normaliserandet av FIRE där ute i nio-till-fem-världen. Vad tänker du? Är det mer normalt nu, eller är det vi som är i en bubbla?

Johan: Vi är nog fortfarande i en bubbla.

Johan: Det är fortfarande en marginalföreteelse. Det är inte så många som pysslar med det här. Jag vill inte påstå att vi alla som pysslar med det här känner varandra, för det gör vi inte. Men vi har nog en rätt så god bild av att vi är väldigt få totalt sett som inte bara vill det och verkar mot det, utan lyckas på något vis ha uthålligheten och nörderiet.

Jan: Ja, för det var en fråga från tant Mossi också. Hon sa: "Jag är nyfiken om man efter FIRE plötsligt upptäcker att det finns fler FIRE-personer där ute." Blev man det?

Johan: Ja, men så är det.

Caroline: Men upptäcker man det efter att

Johan: man

Caroline: har gått i FIRE, eller

Johan: upptäcker man det inte innan? Ja, man upptäcker det. Jag nämnde innan, jag är ju också aktiv i, eller aktiv, jag pysslar med van life.

Burning Van och den frihetstörstande communityn

Johan: Jag är ute rätt mycket med min egenbyggda camper van och åker på Sweden Rock och åker på Burning Van. En trevlig årlig sammankomst där det är typ trehundra bilar på samma ställe. Alla är olika. Det är inte alls som att gå på en husbilsmässa där allt ser likadant ut, utan verkligen unika byggen med fiffiga lösningar och nörderi.

Johan: Och vad upptäcker man? Just Burning Van är en rolig sammankomst. Det är ju deltagarna som arrangerar olika saker. Man kan ha lite cookout-grej tillsammans eller vad som helst. Och första året jag gjorde någonting, så hade jag ölbryggning i bilen då. Jag tänkte att ja, men vi brygger öl, för det är en av mina hobbyer.

Johan: Så gjorde jag det, och det var tjugo man som tyckte det var skitkul, och de fick ju med sig en öl som jag hade förbryggt då, med kapsylering och etikett och hela det här. Förra året höll jag en liten FIRE-träff. Och det var då jag lärde känna den här andra killen, kompis på...

Caroline: På sådana här van life-träffar träffar man andra FIRE-människor.

Johan: Är det det du menar? Nej, man träffar inte FIRE-människor, man träffar van lifers. Och det är en väldigt rolig community, för det är frihetstörstande människor. Och jag tycker det är så himla intressant. Det var det som gjorde att jag drog ihop ett gäng kring det och hade en FIRE-diskussion. För jag tycker det är så otroligt intressant att hela den här communityn, som är hundratals människor, deras största utmaning är hur ska man göra om man vill leva van life och vara ute och så och tjäna pengar längs vägen?

Johan: Det är deras största fråga. Då tänker jag, ja men min motfråga är: men tänk om du inte behöver det då? Tänk om du har pengarna som du behöver för att leva på, så som jag gör. Det visar sig att det finns ju fler människor som gör det där i den communityn, men de är ju så här low key.

Johan: Verkligen. Det är så mycket jantelag, det är så mycket ditt och datt. Men jag fick ju ändå den här killen att ställa upp som sidekick till mig på det här eventet.

"Alla som älskar sitt jobb, räck upp en hand"

Johan: Jag fick ju tjugo deltagare där och jag började ju det här och ställde en fråga. Alla som älskar sitt jobb, räck upp en hand. Tjugo man, tre man räcker upp en hand.

Johan: Då tänkte jag, det här är ju intressant. Vad jobbar ni med? Alltså följdfråga på det. Ja, vad jobbar ni

Caroline: med?

Johan: Alla tre var programmerare. Jättekul, det här är ju jättekul. Nu måste ni faktiskt motivera svaret här. Så jag ställde frågan till en av dem. Du, vad är det då som gör att du älskar ditt jobb?

Johan: Vad klär du det i? Och då säger han att ja, jo, men när jag kommer hem efter jobbet och käkat middag och så, då sätter jag mig och programmerar. Fast egna projekt. Då tänkte jag, det har jag bara hört i andra sammanhang, alltså typ konstnärliga yrken, musiker och så vidare. Det tycker jag också är...

Johan: Där är det relevant att prata om att man möjligen älskar sitt jobb. Men i många andra fall upplever jag det som lite självbedrägeri.

Jan: Ja, ja, ja, precis.

Caroline: Ja, men fick du något svar på vad de andra jobbade med, de som inte älskar sina jobb? Var det varierat?

Johan: Nej,

Caroline: jag

Johan: ställde inte den frågan.

Caroline: Nej okej, får man

Johan: gänga?

Johan: Jag försökte hålla en positiv

Caroline: attityd.

Johan: Något annat. De var inte programmerare i

Caroline: alla fall.

Två frågor: är det klokt att gå FIRE vid fyrtioett?

Jan: Men du, jag tänker att där är ju två frågor här egentligen som hänger ihop. Hållsten Johan som var så här: är det klokt att ta FIRE vid fyrtioett års ålder? Vad gör man efter det? Och Sofia Lennartsson som var också så här: vad gör han sen dess då?

Jan: Och är det värt att göra en FIRE? Så vad gör du på dagarna? Är det värt att göra en FIRE?

Johan: Fyrtioett. Ja, om man har en plan... Alltså, det är ju det här, den ekonomiska biten av en FIRE-resa, den är ju jätteenkel. Det är bara matematik. Den mentala biten är mycket, mycket svårare. Att frikoppla sig mentalt från sitt yrke.

Johan: Att hitta en annan roll.

Jan: En annan identitet.

Johan: En annan identitet. Om man nu identifierar sig starkt med sitt jobb, så måste man ju skapa en annan identitet så att man inte kommer ut i ingenting. Det hör man ju ofta om de här pensionärerna som inte vet... Alltså de går ut i pensionen. Från en dag till en annan går de ut och så är de pensionärer, och så engagerar de sig i veteranpoolen och allt möjligt annat och har ingen som helst aning om vad de ska hitta på med sin tid.

Johan: Jag har inte det problemet.

Vad gör man på dagarna?

Jan: Så vad gör du på dagarna? Brygger öl, åker ut

Johan: med barnen? Nej, det var faktiskt ett tag sedan. Jag vet vad jag gör från mitten av oktober till mitten av mars. Då är jag nämligen någonstans i södra Europa, möjligen på Kanarieöarna med min camper van. Tillsammans, säkerligen tillsammans med en del andra vandrarfolk som gör samma sak.

Caroline: Får jag bara fråga, om ni blir sjuka och så, hur får ni sjukvård då? Eller tandvård?

Jan: Alltså det är väl inom EU?

Caroline: Ja, men jag har ingen koll på det faktiskt.

Johan: Inom EU. Det är inom

Caroline: EU

Johan: så kan man ändå få... Inom EU är det inget problem överhuvudtaget.

Caroline: Nej, då

Johan: kommer man

Caroline: bara till sjukhuset.

Johan: Du ska ta ut försäkringskortet från Försäkringskassan.

Caroline: Ja, vad bra.

Johan: Och så betalar Försäkringskassan det.

Caroline: Ja, men vad skönt.

Johan: Det är jätteenkelt. Så det är ingen utmaning.

Caroline: Nej.

Johan: Just healthcare är ju inget problem för svenska FIRE-människor.

Jan: Nej, nej, precis. Men hur ser en vecka ut?

Johan: Oj, nu har jag inte gjort en sådan här... Jesper gjorde ju en sådan här fin där han redovisade vad han gör om dagarna i ett av sina avsnitt

Jan: på

Johan: sin Youtubekanal då.

Att inte behöva vara produktiv

Johan: Men jag känner inte att jag har haft tråkigt, men jag känner inte heller att jag varken är eller behöver vara produktiv eller producera någonting. Jag har skruvat lite med min camper van. Jag har varit ute och rest rätt mycket. Jag har varit på Overland Adventure Expo. Nu precis har jag varit och bilat i Europa några veckor med min särbo.

Johan: Körde ner till Gardasjön, var där några dagar. Tyckte det blev lite för varmt där. Vi körde ner till Rivieran i stället, för det är ändå havsluft. Sen blev det ju himla varmt där också. Och då tänkte vi att då ger vi oss upp i bergen. Så vi tog Mont Blanc-passet eller tunneln tillbaka. Körde via Champagne och köpte lite bubbel.

Johan: Ja, så reser jag. Min ambition är att resa mycket, mycket mer. I och med att jag har min rullande sommarstuga som alltid är kittad, så kan jag ju bara köra i väg när som helst. Och jag gillar ju det här att inte göra någonting. Att bara sitta och titta ut över en sjö och titta på fåglarna, vad de nu håller på med, och allting.

Johan: Och bara vara. Och inte bry mig om vad som händer i världen runt omkring. Vem som har vunnit vilken match, vilken politiker som har stoppat fingrarna i fel syltburk denna gången och så vidare.

Jan: Men det är

Johan: viktigt. Och vad Trump har slängt ur sig senast. Det är så mycket. Det är rätt skönt att bara vara också.

Johan: Jag kan få tröttna på det.

Jan: Ja, precis.

Johan: Men nej, jag känner inte att... Jag lagar mycket mat. Jag gillar att laga mat. Jag kan stå och laga mat en hel dag som tar en kvart att äta, för jag tycker det är roligt. Det är en hobby. Min camper van, halva bilen är ju ett restaurangkök med fullkittat kök. Resten är ju säng.

När resten av familjen inte är intresserad

Jan: Ja, roligt. Du, jag tänker så här. Fredde undrar: vilka är dina tips på hur man gör när resten av familjen inte är intresserad eller har något intresse av FIRE?

Caroline: Det är en bra fråga ju.

Johan: Det är en jättebra fråga. Och då säger jag hur viktigt det är...

Johan: Om jag då återvänder till min kompis som ville resa mer. Han var ju sambo. De hade en dotter. Hon ville ha fler barn. Han ville inte ha fler barn. Han hade ju den här idén och planen och så vidare. Det slutade ju med att de gick isär. För han var liksom klar med det. Han ville vara mer i livet än förälder.

Johan: Vissa vill ju vara förälder bara. Det kan vara så. Vissa vill inte vara det alls. Sen finns allt däremellan. Men...

Johan: Vem var det som sa? Jo, då rekommenderar jag att... vem var det nu? Nicke var det?

Jan: Fredde är det ju.

Johan: Fredde. Då rekommenderar jag att lyssna på avsnittet som ni hade med Fru Efficient Badass. Hon hade precis den situationen. Du ställde den frågan. För hennes man var ju inte intresserad.

Johan: Och det gäller att hitta sitt varför. Och om man då behöver få någon annan med på resan, så måste man ju hitta deras varför.

Johan: På något sätt, och ställa lämpliga frågor för att få fram det, och sedan får ju det bli lösningen. Ledande frågor blir det ju såklart.

Jan: Ja, precis. Sen tror jag att de har skilt sig nu faktiskt, tror jag.

Johan: Där ser du.

FIRE, särbos och skilsmässor

Jan: För det där kan ju också vara en sån här, att det är många, upplever jag också så här. Jag skulle nog kunna rada upp fler som är FIRE och särbos än som är FIRE och gifta.

Johan: Ja, och Jesper och Jimmy.

Jan: Jimmy och sen...

Johan: Samtliga särbos, ja.

Caroline: Men det är ju rätt många som är skilda överlag.

Jan: Ja, ja, ja. Men jag fattar också att det krävs en ganska stark övertygelse kring det här med FIRE.

Jan: Det är något som är viktigt på riktigt. Annars hade man inte gjort de besluten och den resan.

Johan: Men Jesper, han har ju pratat lite på sin kanal om att det här kan ju komma att ändras.

Jan: Ja, ja, ja.

Johan: Men livet som det var där och då passade inte. Och han har ju fortfarande någon av sina söner som bor...

Jan: Ja, ja, sin yngsta.

Jan: Ja,

Johan: ja precis. Som bor kvar hemma. Och det är också det beslutet jag tog. Det är rätt så vanligt det här, att man av olika skäl när man skiljer sig, separerar, att kanske framför allt män går in i en ny relation rätt så snabbt. Och helt plötsligt så har man mina barn, dina barn, allihopa under samma tak, och de ska samsas och så vidare.

Johan: Och det går förbluffande fort ibland. Jag har sett det runt omkring mig,

Jan: och

Johan: det finns ingen garanti för att det håller. Jag tog ju ett beslut när jag separerade från min fru att inte göra det. Så länge det är barn med i bilden, nej. Och sen gav jag mig in på den här resan, och då är det mycket mer som ska klaffa.

Gipsfiguren som stelnat i sin form

Johan: För jag likställer ju mig med, ni vet när vi var unga och gick på fritidsgården, så gjorde vi sådana här gipsfigurer. Kommer ni ihåg det? Sådana här gummigrejer. Jag ser mig lite som en gipsfigur. Att när man träffade sin fru när man var ung, då var man rätt så formbar. Men nu är man rätt så fast i sin form när man har passerat fyrtio,

Jan: femtio.

Jan: Det är mindre saker man kanske är beredd att kompromissa om.

Johan: Ja, jag skulle säga nästan ingenting. Väldigt, väldigt få saker som man är beredd att kompromissa med. Och den här kompromissviljan som var så viktig för att få ihop en familj en gång i tiden, den är ju borta. Nästan, inte helt. Men fördelarna måste någonstans uppväga nackdelarna.

Johan: Vad blir det för fördelar? Om man då är på väldigt olika plats dessutom i livet, vilket man är om en har gjort FIRE och en inte. En jobbar fortfarande och har kanske ett antal år kvar. Då blir risken ju stor att man blir hemtjänsten.

Jan: Ja, men så klart. Så

Johan: och det kanske man inte heller vill.

Johan: Det är inte därför man har gjort det. Så det där är ju en diskussion vi har haft. Alltså jag i mitt förhållande just där. Ja, men vad händer nu om du sticker i väg fem månader? Fyra, fem månader sticker jag. Men den här planen har jag ju haft i femton år. Vi har varit tillsammans i fem, sex år då.

Johan: Ska jag ge upp den planen? Ska jag fortsätta jobba för att min särbo inte är på samma plats?

Caroline: Jobbar din särbo?

Johan: Ja.

Caroline: Då är det inte så lätt liksom för henne att bara hänga med på saker, antar jag.

Johan: Nej, hon har rätt så stora möjligheter att synka med sina kollegor, så att hon har möjlighet att vara ledig.

Caroline: Men

Johan: hon är ju begränsad av antalet semesterdagar. Precis som alla andra. Alternativt tjänstledighet, om det ens är möjligt, det vet inte jag. Men det vi har sagt är att ja, men hon får ju flyga ner och möta upp mig oavsett var jag är någonstans, och så får vi ha någon vecka, kanske några dagar på något Airbnb i kombination med att köra runt och se saker.

Johan: Jag...

Caroline: Jag tänker att det är mycket vilken inställning man har till det. Att flyga ner, det kan ju bli ett äventyr. Du kör själv, och alltså, det är väl inte så blodigt liksom.

Johan: Nej, det är det inte. Det gäller bara att lösa

Caroline: det.

Johan: Det är

Caroline: en

Johan: praktisk sak.

Sämsta rådet: gå till bankens rådgivare

Jan: Exakt. Jag tänker avslutningsvis, två avslutningsfrågor.

Jan: Så här: sämsta FIRE-rådet du har sett? För nu har vi tagit massa bra om tjänstepension också. Vad har du hört så här? Du vet, ja men något idiotråd. Du tänker bara så här: äh, sluta.

Jan: Skönt om det kanske inte finns på något

Johan: sätt. Det är jätte... Det ska vara ett FIRE-råd.

Jan: Ja, men du kan ta ett finansiellt råd också, om du gör det enklare.

Johan: Finansiellt råd? Det är ju inte så himla svårt. Det sämsta finansiella rådet ever, det är ju att gå och prata med din privatekonomiska rådgivare på din bank.

Johan: Det skulle jag säga, det absolut i särklass sämsta råd man kan ge någon. Det är mycket bättre att hänvisa dem till RikaTillsammans, eller så här känner jag.

Jan: Ja, vad roligt.

Johan: Alltså det är inte så. Nej, det skulle jag säga.

Health span går inte i takt med lifespan

Jan: Är det någon fråga mer vi borde ha ställt?

Johan: Ja, vi kan börja med Anne Graudlins frågeställning.

Jan: Just det.

Johan: Börjar det bli

Jan: normaliserat?

Johan: Börjar det bli normaliserat? Jag säger då att jag hoppas verkligen det. För våra barns skull, om inte annat. Det hade ni uppe i avsnittet med Monica. Just att våra barn förväntas jobba till de är 70 plus. Och argumentet som förs fram för detta är att vi lever längre.

Johan: Det som inte förs fram är att för varje tre år vi lever längre får vi bara ett år av hälsa. Health span går inte i takt med lifespan. Vi hålls vid liv med slangar och medicin.

Caroline: Exakt, ja.

Johan: Och vi lever ju inte. Så ska vi jobba till 70? Då finns det en annan statistik som jag har skrivit mycket om, som säger att vid 68, 69 någonstans i ålder, där går gränsen för när mer än 50 % drabbas av någon form av bestående krämpa eller sjukdom som påverkar livskvaliteten.

Johan: Och med det vi precis har sagt innebär ju det att mer än hälften, samma mer än hälften, kommer att få jobba de sista åren med denna krämpan. När får de uppleva de sista ljuva åren? Var blir de av? De är ju bortrationaliserade.

En produktionsteknisk fint

Johan: Och jag menar det här med att vi ska jobba längre, ja, det är en produktionsteknisk fint någonstans.

Johan: Det vill säga, ja, vi ska jobba så länge som vi fungerar, som vi tillför värde till systemet som vi sitter fast i. Det finns ingen tanke i det, känner jag, om jag nu ska vara lite konspiratorisk. Tillåter man ju vara det. Det finns ingen tanke i detta för den enskilde individen och dennes livskvalitet.

Johan: Det finns bara en tanke för att systemet ska överleva och upprätthållas vad gäller pensionsutbetalningarna. Och med det så menar jag att jag och Jesper och andra, och ni, har ju ett ansvar. Inte bara sitta här och prata FIRE och tycka att det är kul. Vi har ett ansvar att informera och kanske förändra hur det här fungerar.

Johan: Så att vi inte landar i det att livet är...

Jan: Att det inte finns något

Johan: alternativ. Ja precis, livet är att gå i skolan tills du är säg tjugofem och sedan ska du jobba tills du är sjuttio. Det är ju fyrtiofem år. Så får du verkligen ingen ledig tid på slutet av livet. Och den tid du har, den lever du i huvudsak i mer än femtio procent av fallen med någon form av krämpa då.

Johan: Det tycker jag är jätteviktigt. Vi har ett ansvar där. Det är därför, en av mina drivkrafter att prata, skriva, engagera mig i forum och medier, är ju den här biten. Jag tycker inte att det här blir hållbart för våra ungdomar.

Caroline: För den stora massan tror jag detta gäller. Sen finns det ju de som mår väldigt bra av att jobba och håller sig friska.

Caroline: Men det är ju sådana som gillar sina jobb. Alltså, man har ju hört om människor som har gått i pension och sen har de inte haft så mycket att göra, och så har det liksom varit en nedförsbacke efter det. Men jag tror att det är de som gillar sina jobb och som får ut mycket av det. Som mår bra av det.

Vi pratar för lite om varför

Jan: Ja, eller som kanske inte heller har utforskat, precis som du var inne på innan, vad det är man skulle kunna göra i stället.

Johan: Ja, och det är väl den frågan jag tycker vi pratar för lite om. Både jag, vi i communityn, FIRE-communityn, och ni pratar för lite om varför. Vi pratar om det tekniska, vi pratar om siffror och Excel-ark och tjugofem gånger dina årliga utgifter och så vidare. Men vi pratar inte så mycket om varför.

Johan: Just det jag sa innan om att om du varken kan eller får jobba, så är det väl skönt att varken behöva eller vilja. Vad ska jag göra då? Vem är jag utan jobbet? För alla kommer det förhoppningsvis. Det värsta med att bli gammal... alltså det finns ju ett alternativ till att bli gammal, det är att inte bli gammal, och det är ju värre.

Johan: Men om du då blir gammal, så är det ett antal år som du inte kan eller får jobba. Du behöver ha någonting annat. Ju tidigare man tänker på det, desto bättre är det. Så den här frågan då om att gå FIRE vid fyrtioett. Ja, men om du vet vad du vill göra i stället, fine. Men låt inte det bli en ekonomisk fråga. Att du inte vill jobba, för då väljer du ju bort från någonting, inte till någonting.

Vicki Robin och hjältens resa

Johan: Och där vill jag också flika in det här att Vicki Robin, som skrev boken Your Money or Your Life. Hon var ju med i den här Playing with Fire-dokumentären. Det finns väldigt många klipp på YouTube. I ett av dem menar hon att det är tänkvärt att FIRE bara är första steget. Hon likställer det med The Hero's Journey, som är fyra kvadranter, fyra steg.

Johan: FIRE är det första steget. När du väl har uppnått din ekonomiska frihet, vad gör du då? För väldigt många är det framför allt pensionärer som faktiskt uppnår FIRE, fast vid sextiofem, sextioåtta, sjuttio. Det är ju egentligen samma sak,

Jan: fast

Johan: senare, eller enligt normen.

Johan: Men just att om du då går FIRE tidigare, vad ska du göra med de andra tre kvadranterna? Då har hon ju i det här klippet rätt så... Hon och hennes man då, det var ju innan de skrev boken. De blev ekonomiskt oberoende. Hon blev ekonomiskt oberoende när hon var drygt tjugo på grund av arv. Och hade förmånen att ha en man som var ekonomisk rådgivare på något vis.

Johan: Så att hon kunde göra rätt saker med de där pengarna och leva på dem. Så en tung genväg, för de flesta går ju inte det. Men de byggde en camper van. De gav sig ut och reste en massa och så vidare. Sen kom de fram till i sin frihet att vi tjänar ju ingen här. Så den andra kvadranten är ju det här som vi strävar efter, friheten kanske.

Johan: Men hon kommer ju då vidare till den tredje. Det vill säga, vad gjorde hon då? Ja, hon kände att jag tjänar ingen här. Vi måste göra någonting mer. Alltså utbilda andra.

Jan: Ge tillbaka.

Johan: Ge tillbaka, skrev boken och så vidare. Så det menar jag att vi måste prata mer om. Inte få hela vårt människovärde via vår sysselsättning och vårt arbete.

Johan: Det finns mycket, mycket mer i livet än arbete och att producera, att vara produktiv.

Johan: "Jag vet inte vad jag ska göra", det är det vanligaste. Ja, men ta då reda på det, för sannolikheten är rätt stor att du kommer tvingas ta reda på det förr eller senare. Vet du inte, då blir det inte bra.

Jan: Precis. Vad var den fjärde kvadranten? Jag minns inte det. Det kan vi kolla upp.

Johan: Ja, den får vi nästan kolla upp.

Bryter FIRE mot samhällskontraktet?

Jan: Men du, jag tänker också invändningsfrågan som kommer ibland. Men är inte FIRE att bryta mot samhällskontraktet? Vad tänker du när du får den invändningen?

Johan: Samhället har redan brutit det kontraktet, säger jag då.

Johan: Alltså som vi var inne på innan. Vi är mer än myrorna i... Kugge

Jan: i maskineriet.

Johan: Vi måste vara mer än, vi är ju i första hand människor. Och som människor måste vi ju få lov att vara människor. Och vi är inte produktionsresurser. Och hela den här att vi ska jobba allt längre och så vidare, det styr ju emot att vi ska producera så länge vi kan producera.

Johan: Återigen lite konspiratoriskt. Men nej, jag tycker inte det. Och dessutom är det ju inte så att vi som är i FIRE inte bidrar. Det har ju Jesper också gjort ett bra avsnitt om. Utan vi bidrar ju med väldigt mycket annat. Framför allt har vi ju bidragit. Jag kan ju säga att för egen del och med de arbetsplatser som jag ändå skapade under tiden som egenföretagare, så menar jag att jag har nog fullgjort mitt bidrag.

Johan: Så att det här att man måste bidra så länge som möjligt. Nej. Och jag bidrar fortfarande. Jag bidrar med rätt så ordentlig skatt på uttaget, framför allt som jag tar ut mina pensioner tidigare.

Jan: Ja, som det är vanlig skatt på.

Johan: Som det är, jag får inget grundavdrag. Jag får inte jobbskatteavdrag på de uttagen överhuvudtaget.

Johan: Men det blir ju så att säga fortfarande en bättre affär än att betala 20 %

Jan: skatt

Johan: på det hela.

Tack, Johan

Jan: Du, jag tänker så här, Johan. Jag tänker att vi hade nog kunnat prata två timmar till. Men jag vill egentligen säga så här, hoppas att detta inte var sista tillfället du vill gästa oss, utan att du kan få komma tillbaka och att vi kan få fortsätta dyka ner i alla de här ämnena som vi inte hann dyka ner i idag.

Johan: Det ser jag som lite lätt ärofyllt.

Jan: Ja, tack. Tack, Johan.

Johan: Det gör jag gärna.

Jan: Tack för att du ville komma.

Johan: Det är ju en av de saker man kan göra med sin tid när man

Jan: inte längre jobbar. Exakt. Jag blir inspirerad. Vi ska gå och käka lunch och jag tänker att jag ska höra allt om van life. Jag är lite sugen på det själv.

Jan: Stort tack, Johan.

Caroline: Tack,

Jan: tack.