Jesper slutade jobba vid 50 - så gjorde han

Innehållsförteckning

Nedan följer en grov innehållsförteckning för transkriberingen.

1. Introduktion: ekonomisk frihet och FIRE ett år senare
2. Varmt välkommen tillbaka, Jesper
3. Vem är Jesper, och hur föddes tanken
4. Friheten i att inte uppgradera
5. Övergången: knökigt i tankarna och på jobbet
6. Varför så få drar pluggen
7. Mening och sammanhang utan jobb
8. Struktur i vardagen och att vara närvarande
9. Förmiddagar för sig själv, eftermiddagar i studion
10. Hur reagerade chefen och kollegorna
11. Insikten kom för fem år sedan
12. Ny insikt om andras inställning till pengar
13. Att döda de stora utgifterna
14. Behöver jag den? Dragkroken på V70:an
15. Tips till en 50-åring och en 15-åring som slutat jobba
16. Nya kompisar och rollen som "den perfekta mamman"
17. Tips till ett ungt par: FIRE som bieffekt, inte mål
18. Utgifter, inflation och att räkna för sig själv
19. Att tacka nej till arbete
20. A-kassan, prestige och att kunna jobba igen
21. Flexibilitet som den underskattade superkraften
22. Solceller, bil och boende
23. Boende, bil och barn: de tre största utgifterna
24. Vad säger man när man inte jobbar?
25. Titlar, identitet och gravstenar
26. Investeringsidentiteten: enkelt, globalt, lågavgift
27. Buffert, fasträntekonto och en stege av konton
28. Uttagsstrategin: nördiga regler för marknadens svängningar
29. Tillgångsallokering: 100 % aktier
30. Ska kapitalet räcka livet ut? 4-procentsregeln
31. Networth, pension och varför USA-jämförelser haltar
32. Portföljen, ombalansering och utdelningsaktier
33. Hur lång tid är "lång tid"? Siegel och den svenska marknaden
34. Ekonomisk litteratur, poddar och förebilder
35. En analog amerikan, Bogleheads och Rational Reminder
36. Hur vågar man lita på sin egen väg?
37. "Vad ska jag göra med dubbelt så mycket pengar?"
38. Allvädersportföljen och att stå stabilt i sin filosofi
39. Att se över sina egna regler
40. Att vara grundad: arvet från ett liv med inre värden
41. Bidrar man till samhället om man slutar jobba i förtid?
42. Käpphästen: räkna på vad du faktiskt gör av med
43. Att lura sig själv om bil och hus
44. Jaga inte den sista kronan
45. Avrundning

Introduktion: ekonomisk frihet och FIRE ett år senare

Jan: Välkommen till Rika Tillsammans och avsnitt 367, som idag handlar om ekonomisk frihet och FIRE, Financial Independence Retire Early. Vi intervjuar Jesper, som många känner som Ann Gaudlin i Rika Tillsammans-communityn. Han var med för ett år sedan, och då hade han precis tagit en sorts FIRE-prao, där han var ledig två månader för att prova på hur vardagen blir om han inte jobbar heltid. Då sa han att om han trivs med det, så kommer han under 2024 att sluta jobba helt, i 50-årsåldern. Det gör att han har gått i pension, inom citationstecken, långt tidigare än de flesta av oss andra kanske har planerat eller har möjlighet till.

Jan: Idag pratar vi om hans resa, hur han tänkte när han satte upp målet, hur hans vänner och kollegor tog emot det när han gick in på jobbet och sa upp sig. Vi pratar om hans uttagsstrategi och hur han har placerat sina pengar. Så det blir både de mjuka värdena och de ekonomiska värdena.

Jan: Här vill jag också ge ett tips: fundera väldigt mycket på hur du kan översätta det Jesper pratar om till ditt eget liv. Personligen kan jag ibland tycka att det inte är så intressant med de konkreta kronorna och örena, för våra liv är ju helt och hållet unika. Jesper prioriterar till exempel inte bil eller resor. Han bor i ett avbetalt hus lite utanför en storstad, medan några av oss andra kanske bor inne i stan, fortfarande behöver bil och har små barn. Jespers barn är vuxna. Så jag tror faktiskt att det är de mjuka värdena som är viktigare än uttagsstrategin.

Jan: Sedan kommer vi in på det också. Jesper är till exempel ett stort fan av 4-procentsregeln. Han har själv gjort egna regler för hur han tar ut pengar trots att börsen går ner. Jag tänker inte återge hela avsnittet, utan jag släpper in Jesper och Caroline här i det här lite längre avsnittet, som jag hoppas att du gillar. Är det alldeles för långt, så ge gärna feedback.

Jan: Jag tänker också att vi ses i kommentarerna i forumet, framför allt för att det är där Jesper hänger. Han har lovat att svara på eventuella följdfrågor och förtydliganden, för avsnittet böljade lite fram och tillbaka. Så jag hoppas verkligen att du gillar det, och så ses vi i kommentarerna i forumet sedan.

Varmt välkommen tillbaka, Jesper

Jan: Varmt välkommen till Rika Tillsammans-podden, som handlar om allt som är roligt med privatekonomi och livet. Varje vecka delar vi med oss av vår livsresa, våra erfarenheter, framgångar och misstag, så att du ska kunna göra din ekonomi, ditt sparande och ditt liv lite rikare. Vi som driver podden heter Caroline och Jan.

Jan: Varmt välkommen tillbaka, Jesper, även känd som Ann Gaudlin för våra forumstammisar. Du har ju delat med dig av din ekonomiska resa i forumet och communityn tidigare. Du var med för ganska exakt ett år sedan, i avsnitt 316, då du precis hade tagit en FIRE-prao, sju veckors semester. Och som någon skrev: det är så otroligt intressant att lyssna på dig, eftersom du inte är någon höginkomsttagare, inte har jobbat inom finansbranschen, och eftersom du avdramatiserar hela det här med ekonomisk frihet, Financial Independence Retire Early. Så varmt välkommen tillbaka.

Jesper: Tack så mycket.

Jan: Du, nu har du precis varit i OS, så jag måste få lajva sportjournalist och ställa den klassiska frågan: hur känns det ett år senare, nu när du tagit steget in i ekonomisk frihet?

Jesper: Det känns nästan som att det har varit OS, man har ju fyllt dagarna med annat. Men lite mer allvarligt: det känns jättebra, tycker jag. Jag är jättenöjd med beslutet. Det har varit en lite knölig väg fram ändå, inte minst internt. Men jag är jättenöjd, jag har inte ångrat en sekund. Sedan kan det hända saker längre fram.

Jan: Ja, men såklart. För de som lyssnar eller tittar och inte känner dig: vem är Jesper?

Jesper: Just det. Titta på förra avsnittet först.

Jan: Ja.

Jesper: Skämt åsido, jag rekommenderar varmt att även titta på 316. Även om det är ett år gammalt är det fortfarande aktuellt.

Jan: Absolut.

Vem är Jesper, och hur föddes tanken

Jesper: Vem jag är, det är väl lite det som jag upplevde att frågorna jag har sett speglar. Jag är egentligen ganska vanlig, tror jag. En sån där frånskild förälder i ny relation, med två barn som nu båda räknas som vuxna. Och sedan, höll jag på att säga, villa, Volvo, vovve, fast ingen vovve.

Caroline: Nej.

Jesper: Så det är väl jag.

Jan: Och Martin-frågan: vad jobbade du med innan du …

Jesper: Ja, nu är det lättare. Jag tänkte på det när jag såg om förra årets avsnitt nu i sommar, eller lyssnade om, framför allt. Då var jag medvetet lite vag, för man vet aldrig om det är någon som ser eller hör det. Jag jobbade i Svenska kyrkan, eller jag är faktiskt fortfarande anställd i två veckor till, som församlingspedagog.

Jan: Och om jag minns rätt hade du jobbat där, förra året, i 26 år.

Jesper: Ja.

Jan: Så det var inte så att du tänkte: åh gud, jag vantrivs med mitt jobb, så nu ska jag ta ställning och gå in till arbetsgivaren och säga att jag inte ska hit en dag till.

Jesper: Nej, det blev nästan, för en månad sedan var det 27-årsdag. Vilket också kändes lite så här, oj. Men det är ju långt över halva livet, med god marginal i alla fall, så det kändes som att det var dags.

Jan: Ja, och då räknar den som är snabb i huvudet ut att du är ungefär 50-ish.

Jesper: Ja, precis, jag är 50, 50-ish, men ja.

Caroline: Ja.

Jan: Och sedan vet vi som har hängt med dig i forumet att du har god musiksmak, du gillar musik, du gillar skivor, och syntar är en hobby. Men du, hur föddes tanken? Med ekonomisk frihet?

Jesper: Vi touchade lite vid det förra året. Jag bläddrade tillbaka, jag har en sån där mapp med handskrivna lappar från när jag har suttit och räknat. Någonstans för fem år sedan ungefär vaknade det väl lite mer. Jag hade börjat räkna och konstaterat att, vänta nu, de här pengarna blir bara fler och fler. Vad ska man göra med dem? Det brukar jag se i forumet också: jag har ingen önskan om att köra en snabb bil eller åka utomlands två gånger om året. Där finns inte mina intressen. Och jag vill inte heller bara se pengarna växa.

Jan: Du vill inte se det?

Jesper: Nej, de får gärna växa, men jag menar till ingen nytta. Då tänkte jag: vad är det jag värdesätter? Och då värdesätter jag tid. Jag har trivts på mitt jobb, det är saker jag säkert kommer att sakna, men arbetet har alltid tagit tid. Speciellt ett arbete som var ganska ojämnt. Det var aldrig ett åtta-till-fem-jobb, utan det var mycket kvällar och helger. Så det var en del som försakades. Och det är lätt att köpa tillbaka, för en ganska billig kostnad, tycker jag, eftersom vi har låga avgifter.

Friheten i att inte uppgradera

Jan: Det här pratade vi om sist också. Caroline, du har också varit inne på det här Naval Ravikant-citatet. Kommer du ihåg hur det var? Nu tappar jag det.

Caroline: Ja, jag tar det inte på engelska. Men att människor som hela tiden uppgraderar sin livsstil, de kan liksom inte fatta, inte greppa, friheten man får när man inte uppgraderar längre, utan kanske nedgraderar.

Jesper: Att livet blir rikare genom att man tar bort, snarare än lägger till.

Caroline: Det är nog friheten i att inte känna stressen kring ekonomin, eller den kognitiva kraft som hela tiden ska gå åt till att man ska uppgradera sitt hem eller sitt liv.

Jesper: Eller planera nästa resa.

Caroline: Jag tror att då blev man fri.

Jesper: Ja, precis.

Jan: JFB, också en forumfavorit, skrev så här: vad har förändrats det senaste året, när planen gick från att vara en plan till att bli verklighet? Vad har förändrats praktiskt, emotionellt, i olika områden?

Jesper: Praktiskt har det väl varit ganska lösningsfokuserat, skulle jag vilja säga. Jag vet att någon touchade de frågorna innan, så vi kommer säkert dit igen. Men jag såg lite frågor om det här med kreditprövning, till exempel.

Jan: Ja, för man har ingen inkomst längre, ingen löneinkomst.

Jesper: Till exempel kreditkort. Vad har du i månadsinkomst? Ja, noll.

Jan: Exakt.

Jesper: Och det är en ganska fyrkantig, tydlig fråga. Men det var något jag tänkte: okej, jag har haft ett kreditkort som jag använt mycket, jag kanske ska ha ett till ifall att. Sådana praktiska grejer har jag gjort.

Jan: Sedan, har det förändrats mer? Du sa att det hade varit lite knökigt i tankarna, i själva övergången?

Övergången: knökigt i tankarna och på jobbet

Jesper: Ja. På jobbet var det så att mitt jobb har varit väldigt årsbaserat, ungefär som ett skolår. Det har börjat nu i augusti och slutat någonstans i maj, juni. Sedan har det varit de här jämna svängarna, att nu ska det ske igen.

Jan: För du har haft hand om konfirmander?

Jesper: Jag har haft hand om konfirmander, jag har haft hand om hemsidan och de digitala kanalerna, och jag har haft hand om ett församlingsblad, en tidning som ska göras varje kvartal, med deadliner och så. Så det har varit mycket sådana klockor som varit tydliga markeringar. Hela det senaste året har varit: nu är det sista gången jag gör det här. Och sedan, efter hand som folk som känner mig närmare, inte på jobbet utan utanför, visste om det, har jag kunnat se: nu var det sista gången jag gjorde det. Nu behöver jag inte göra det igen. Ibland är det "behöver inte", ibland är det "det här var tråkigt".

Jesper: Under våren började jag sakta men säkert droppa det lite på jobbet. Då kunde man se att när det dök upp något som alla sa "åh, vad tråkigt det här är", så sa jag: det ska jag inte göra nästa gång. Och så fick man lite onda ögat tillbaka.

Jan: Har det varit något emotionellt också?

Jesper: Ja, jag hade kämpat lite med hur jag skulle berätta, för vem och i vilken ordning. Jag ville samtidigt kratta vägen framåt, så att alla vet, för jag kände inte att jag ville hålla det dolt för någon i onödan. Men jag ville inte heller att det skulle stå i fokus när jag slutade. Eftersom jag jobbar så mycket med tonåringar, och de är så här att allt ska ut på sociala medier, man ska tycka saker och moja sönder sig och känna grejer. Då tänkte jag: nej, deras år ska avslutas tydligt och smidigt. Jag ville ta lite i taget, rätt person i rätt ordning.

Jesper: Sedan, för min egen del, det är klart att det har varit någon gång, men det har varit väldigt få gånger, där jag vaknar tidigt någon morgon: varför är klockan halv fem, jag tänker på något, vad är det jag tänker på? Är det här en sjukt dålig idé?

Jan: Varför har tanken kommit, att det kan vara en sjukt dålig idé? Vad tror du det bottnar i?

Jesper: Jag tror en del av den tanken bottnar i: varför gör ingen annan så här? Skämt åsido, och jag vet att det var frågor om det också, är man inte skyldig att arbeta? Det är få som slutar jobba på riktigt. Det är väldigt många som drömmer om det, jättemånga som pratar om det, men sedan …

Jan: Väldigt få som gör det.

Jesper: Ja. Och när man går ner i tid, eller satsar på en egen verksamhet, drar man inte pluggen helt.

Varför så få drar pluggen

Jan: Varför tror du att det är så?

Jesper: Jag tror en del är rädda för att tappa, vad ska jag säga, vad har jag för betydelse, vad är min plats i tillvaron? Det finns säkert några som är jätterädda för vad de ska göra i stället. Det här med, oj, de där 40 timmarna i veckan, eller hur man nu har jobbat, de ska jag fylla med någonting. Jag vill inte fylla det med Netflix. De flesta vill ha något meningsfullt.

Jan: Det är roligt, Index Queen var också inne på det. Hon undrade hur du vågade dra pluggen. För inom FIRE-sammanhang finns ju en klassiker, "one more year syndrome". Bara ett år till. Varför har man det? Är det av just de anledningar som du sa?

Jesper: Ja, eller, som jag kan hamna i: tänk om pengarna inte räcker, alla mardrömmar, värsta fall-scenarion. Jag har sett och lyssnat rätt mycket, och mycket är amerikanska poddar. Ta de exemplen, då är det ofta: I need a million dollars. Och när man har det: ja men, 1,1 wouldn't hurt me. Nej, det är klart att det inte gör. Och tänk om jag bryter benet och måste in, då är nog 1,2 bra. Och plötsligt har man bara rullat det vidare.

Mening och sammanhang utan jobb

Jan: Får jag fråga, nu när du inte är på jobbet: hur får du den där luften i ditt liv, där det sveper in saker och du känner att du är en del av någonting, eller att du gör meningsfulla saker tillsammans med andra, eller för andra? Är du med på vad jag menar?

Jesper: Ja, Lilla doktorn var inne på precis samma sak: hur skapar du mening och sammanhang? Det här med att man ska få dagarna att gå, en del uttrycker det så, och det blir väldigt konstigt, tycker jag. Nu är det ju ganska nytt, så säkert kommer det en dag i november när jag sitter och undrar varför ingen bryr sig om mig. Det skulle inte förvåna mig. Men fram till dess hänger jag rätt mycket på nätet, inte bara på Rika Tillsammans, även om det är trevligt. Och sedan ägnar jag mig rätt mycket åt mig själv. När man har varit förälder och väldigt aktiv under många år, och plötsligt har barn som är självgående, så kan man tänka: oj, nu hann jag med mig själv. Det tycker jag ger en hel del mening.

Jesper: Sedan, att förkovra sig, göra saker jag inte kände att jag hann innan. Läsa och lyssna på saker som bara låg på hyllan. Och jag tycker alltid att det är kul att bidra. Jag är ju här idag också för att jag tycker att det är roligt. Jag gillar hela den här diskussionen, även om jag vet att den inte är för alla. Så där tycker jag också att det kommer mening.

Att livet blir rikare genom att man tar bort, snarare än lägger till.

Jesper: Bara en sådan sak som jag började lite smått med för ett år sedan, och försöker göra varje dag, är yoga. Vissa dagar funkar det inte, så bara: du ska vara här nu. Att ta den halvtimmen på morgonen, utan att någon behöver bekymra sig, det är superskönt. Ta en promenad och inte känna: när måste jag vara tillbaka?

Caroline: Nej, men det där är roligt. Vi har ju försökt ha semester nu också. Då har jag läst Dune-serien. Det är sex böcker som är så här tjocka. Och jag tänkte: nej, men det där, nu gör jag något som jag inte får någon glädje av, utan för att jag tycker att den är spännande.

Jan: Och så ska du sitta på bio sedan och spoila för henne.

Caroline: Ja, precis. Vara skitjobbig. De kommer inte följa böckerna.

Jan: Vi får se. Jan kommer att säga: nu kommer de att … nähä.

Struktur i vardagen och att vara närvarande

Jan: Du, Lilla doktorn hade en massa frågor kring det här. Har du någon strategi för att ta tag i saker, hur balanserar du måsten och roliga aktiviteter? Strukturen i vardagen?

Jesper: Nu har jag en 18-åring hemma som ska upp och gå till skolan. Jag har aldrig varit en sån som sover länge ändå. Så upp och käka frukost med honom, och sedan när han ska iväg kan man ägna sig åt det man känner att man vill och måste. Promenad och yoga. Är det så att mjölken tar slut kan man ju gå det varvet och handla en liter till. Sådant har jag märkt att jag gör mer nu, snarare än att planera veckohandlingen. Man tar det på vägen.

Jesper: Och sedan, jag gillar musik, det var vi inne på. Jag har försökt sätta mig ner med lurar och lyssna på en skiva varje dag.

Jan: Det gör man ju typ aldrig. Det är en låt och sedan hoppar man till någon annan.

Jesper: Och inte ta upp mobilen och kolla om det har hänt något.

Jan: Ja, vara närvarande.

Jesper: Och lyssna och känna, som man gjorde förr i tiden.

Caroline: Men hur känns det? Jag har också tänkt: undrar hur det känns att lyssna på ett helt album och inte kolla telefonen eller hoppa fram till nästa låt.

Jan: Eller diska samtidigt.

Caroline: Eller diska samtidigt.

Jesper: Jag som ändå är en sån musikfanatiker, det krävs övning i början.

Caroline: Men händer det något sedan, att man bara tänker: ja, men nu är det så här?

Jesper: Jag hör saker som jag vet finns där, men plötsligt: åh, det där var snyggt, eller den fraseringen, eller den textraden. Då börjar tankarna snurra på det.

Jan: Du är konstnärernas bästa vän.

Jesper: Jag inser att när man väl är närvarande i lyssnandet eller tittandet, och det är vi typ aldrig riktigt, då ser man det som de ville att man skulle se, eller det de kände att de skulle vilja göra med gitarren. Eller Herbert heter han väl, när han skrev böckerna, så ville han att … han har ett väldigt tydligt politiskt budskap i böckerna. Han har formulerat det på sitt sätt. Han vill inte att man ska höra på en ljudbok medan man kör diskmaskinen och plockar undan leksaker.

Caroline: Nej, men exakt.

Jan: Det är oerhört genomskinligt. Det här tror jag att många kommer att gilla. Man drömmer om att få vara närvarande, men man vet inte hur man gör längre.

Caroline: Nej.

Jan: Så jag tycker att det är fint att du berättar det.

Förmiddagar för sig själv, eftermiddagar i studion

Jesper: Jag upplever, nu är det fortfarande sommartid, att jag har använt rätt mycket av förmiddagen till mig själv. När det närmar sig lunch kan man planera lite: vad ska vi käka idag, hur ser det ut ikväll? Sedan, på eftermiddagen, jag håller på med musik själv, så jag har medvetet försökt: nu startar vi studion och så sätter jag mig. Det behöver inte bli någonting, men det kan åtminstone bli att jag spelar, i stället för att jag har gått in där och sagt att jag inte orkar. Det är den typen av hobby att har man inte minst två timmar, då är det nästan inte lönt.

Jan: Jag kan tänka mig, om man jämför med någon som målar, att det är som om man håller på med oljefärg. Man håller inte på och joxar med det.

Jesper: Man har utrymmet. Det är inte medan pommes frites blir färdig.

Jan: Du, Patrik Eriksson undrar: vad har varit den största utmaningen hittills? Och då menar jag inte med FIRE, utan fram till. På resan.

Jesper: Jo, den största, och jag sa väl det sist, det här med hängslen och livrem och one more year och så vidare. För fem år sedan, när jag började räkna, hade jag någon sorts bild av att när jag var 50 skulle mitt yngsta barn vara 18. 50 är ett tydligt streck i livet. Så där någonstans tänkte jag att om inte livet går käpprätt åt helsike, då borde jag ha nått det jag behöver nå. Hela den resan dit, det var ganska skönt när man tickade av de här grejerna efter hand. Det här funkar ju. Så det var inte så knepigt. Men däremot roterade jag mycket i huvudet vem jag skulle säga till, och i vilken ordning. Vi har haft många diskussioner på forumet om det också. Ska man säga till chefen bara att om tre månader … Som den där reklamen för många år sedan, någon som hade vunnit på Triss: "Hängde på dig", den där "jag ska vara ledig". Den funderade jag mycket på, för jag ville göra rätt.

Hur reagerade chefen och kollegorna

Jan: Marie H undrar också: hur reagerade vänner och kollegor? Var det inte lite av förnekelse, att de bara tänkte "ja, ja, det är något han säger"? Att det var lite som ett skämt från början?

Jesper: Jag har väl inte varit hemlig, men jag har inte varit uttalad heller med att jag placerat. Jag har en kollega som har frågat lite mer, du verkar ha koll på sånt. Så jag tror att han blev nog minst chockad, även om han kanske blev mest ledsen. Men jag gick in, vi hade något möte, jag tror det var i februari, och sedan haffade jag min chef. Han har många goda sidor. Han har också haft sidor när han är stressad, då är han en jobbig chef. Och då märkte jag: idag är det en bra dag. Så jag sa till honom: du, har du en kvart? Och så gick vi in och stängde dörren. Då vet han att stänger man dörren, så kan man inte säga någonting. Och så sa jag att det är så här.

Jesper: Det var nästan så att han plockade upp käken ur bordet. Och sedan kom chefsfrågorna först. Oj, vad ska du göra i stället? Har du blivit värvad någonstans? Och då fick jag säga att det hade jag inte. Han sa att han måste fråga, för i så fall måste han ju försöka möta budet. Så jag sa: du tycker inte att det är lite sent? Men sedan förklarade jag att det inte handlade så mycket om att jag ville bort därifrån, utan jag ville till annat. Och sedan fick jag be honom, jag har tittat ut en dag när jag vill säga till de andra, så många som möjligt samma dag, samma tillfälle.

Jesper: Det uppskattade jag, sa han. Och så kom den dagen, det var väl en och en halv vecka senare. Då var det också: men hur ska det nu gå, tänker vissa. Och andra blir mer så här, ni vet, bestörta. Vi människor är ju så olika. En del tänker direkt: men vi som har jobbat så bra ihop, ska jag göra det själv? Någon annan tänker, och det är väl de som har närmare till den drömmen själv, drömmen om att inte jobba: hur har du råd med det? Och sedan är det någon tredje som säger: åh, vad härligt, det ska bli, det hade jag velat också, men jag får vänta till 65.

Jesper: Det var ganska många som sa: oj, oj, oj, lova att berätta. Du har gjort det i 27 år och byggt upp en viss rutin, kan vi hitta något där vi sitter ner och pratar igenom? Självklart, sa jag, jag har redan tänkt på det. Så det var nog hela spektrat. Och sedan hade jag min äldsta kollega, som har varit på arbetsplatsen ännu längre än jag. Jag tror inte att hon var på det mötet, men senare när hon fick höra det sa hon: det är ju det du alltid har sagt att du ska göra. Då drog jag mig till minnes, och detta är säkert 10–15 år sedan, att jag sa att jag inte kommer jobba till 65. Och ska man gå, ska man nog gå en vacker dag bara.

Jan: All cred till det. Jag är imponerad.

Jesper: Att jag höll det, tyckte hon.

Insikten kom för fem år sedan

Jan: Så det har varit en rätt lång process. Du sa fem år innan att det hade dykt upp för dig.

Jesper: Ja, det var det väl.

Jan: Men det är inte så att det konkretiserades för fem år sedan?

Jesper: Jag tror att det är någon sorts insikt om att det blev möjligt.

Jan: Ja, precis.

Jesper: Det var där 19–20 någonstans. Sedan blev det mer skissande när pandemin tog tid. Det påverkar väl en också.

Jan: Men du har ändå vetat att du inte kommer arbeta till 65, ett tag tillbaka.

Jesper: Ja, och framför allt inte med det jag jobbar med. Om det sedan är en rädsla eller något, det vet jag inte. Men jag såg kollegor som var 10–15 år äldre än jag, som började känna att det var tråkigt. Och jag tänkte: där vill jag aldrig hamna. Jag vill sluta när jag fortfarande tycker att jag gör ett bra jobb, och tycker att det är givande.

Jan: Det är spännande det du säger. Jag kan uppleva ibland att väldigt många i FIRE-communityn hamnar i "away from" i stället för "towards to". Och där tycker jag att du är väldigt tydlig med att det var "towards to". Du flydde inte från någonting, utan du går mot något som du önskar.

Jesper: Det var viktigt för att alla skulle förstå det. Inte minst chefen. Han blev lätt lite så här: va, vad har vi gjort för fel?

Jan: Ja, men exakt.

Jesper: Nej, det är inte det det handlar om. Sedan sa jag till honom, vi har den relationen, vi känner varandra så länge: det är ingen hemlighet att jag inte kommer sakna mötena.

Caroline: Ja, exakt.

Jan: Nej, men så är det. Och det tänker jag verkligen till dig som lyssnar eller tittar: titta gärna på avsnitt 316, för där pratar vi mer om det. FIRE har snarare varit en bieffekt. Det har inte varit ditt, eller mitt, livsprojekt sedan man var 20 år, där man planerade till sin 50-årsdag och allt i livet har gått ut på att göra det här.

Jesper: Nej, precis.

Jan: Och det är där jag tror att det ofta blir bra.

Jesper: Jag hoppas det.

Ny insikt om andras inställning till pengar

Jan: Marie undrar också: har du fått någon ny insikt om andras inställning till pengar, nu när du är på andra sidan?

Jesper: Så mycket kan jag väl tänka, att man blir ju mer, på gott och ont, men är man ekonomiskt intresserad, hänger på forumet och lyssnar på den här podden, så har man någon tanke om pengar. Om den sedan handlar om Fat FIRE och Rivieran och allt det där, eller om strategier, så har man tankar. Den där kollegan som mer eller mindre utbrast, utan filter, "hur har du råd med det", frågade mig efteråt, lite mer sansat: men är inte det superinspirerande?

Caroline: Jo, och jag gillar ärligheten i det.

Jesper: Hon är väldigt ärlig i sitt sätt att vara. Då fick jag säga: nej, men det ska nog ordna sig. Jag svävade lite på målet, och så fick jag svaret: ja, men hur länge då? Jag försökte säga att det är mindre än 20 år till pensionen, så det ska nog lösa sig. Och då såg jag på hennes blick: va, finns det folk som lever så här? Det säger ju någonting.

Jan: Exakt. Och jag tänker att det är lite inspirerande. Om man tar ett annat exempel, så är vi 40, lite yngre än dig, och då är det ofta så att nu börjar skilsmässorna komma. Det börjar ofta så att en skiljer sig, och sedan säger någon annan: shit, det är möjligt. Och sedan kommer hela det där. Jag tänker att det är lite samma effekt här. Om man ser någon som faktiskt gjorde det, då är det nog möjligt. Det öppnar en värld för andra som de inte ens har tänkt på.

Jesper: Så är det ju.

Caroline: Skilsmässan är redan avklarad.

Jesper: Nej, men absolut. Och som sagt, den här kollegan som jag upplevde var mest sorgsen, "hur ska det nu gå", uttryckte också något sådant. Han ville fråga lite mer om vägen hit. Det är också han som tidigare har frågat. Han förlorade en förälder och fick arv, och undrade: hur skulle du gjort, du som har lite koll? Det var någon gång nu i våras när han satt och surade och tyckte att det inte var så kul just nu. Och då drev jag lite vänskapligt med honom när han sa: hur har du lyckats med det? Ja, det är inte genom att köra en sån bil. Och det var inte för att den är superlyxig, utan mer för att han har pratat om att jag borde byta bil, men aldrig gjort det. Och i stället för "mm" sa han: jag vet, jag borde ta tag i det. Och jag är rätt säker på att han inte har gjort det än. Jag gillar honom väldigt mycket, men han är inte den typen. Han vet att den bilen funkar.

Att döda de stora utgifterna

Jan: Men jag tror också att det handlar om att veta varför. Varför ska man göra det? Jag tror också att det är många som inte omsätter. Vi brukar skoja om att man inte behöver bli Günther Mårder, och man behöver absolut inte satsa på FIRE. Men bilar är ett tydligt exempel. Har man en bil som kostar 5 000 kr i månaden och man bara drar till med det, och lyckas byta ner …

Jesper: Då ska man ändå säga att det är billigt.

Jan: Ja, absolut. Vi kan säga 10 000 kr också. Men om man går från 10 000 kr till 5 000 kr, eller från 5 000 kr till 3 000 kr, eller byter bilen mot cykel. Man kan ju inte leva på 5 000 kr i månaden, inte i Sverige idag. Man kan inte leva på 2 000 kr heller. Däremot kan man göra något annat med de pengarna. Om det sedan innebär att man reser årligen, eller att man lägger det på hög och slutar när man är 60 i stället. Det är ett val.

Jesper: Ja, exakt.

Jan: Vi ska göra ett avsnitt med Erik här, när vi ska byta vår leasing på bilen. Förra gången, för tre år sedan, var det 800 inlägg i en tråd innan vi landade. Men jag är väldigt tydlig nu. Jag var så här i somras: ska vi åka en roadtrip? Och både du och Freja protesterade. Så jag inser: okej, 90 % av våra resor är till träningar. Vi behöver inte en stor Tesla. Då byter vi till en mindre bil. Och då är det, som du säger, för det naturliga är att man hela tiden ska uppgradera. Jag märker det själv, hur jag hela tiden måste komma tillbaka till: nej, jag vill inte lägga massa timmar som jag ska jobba för att försörja en Tesla som står på uppfarten, som vi ändå använder för att köra till Ica.

Caroline: Du bara skrattar.

Jesper: Det blir en ny biltråd.

Jan: Det kommer bli en ny biltråd. Det ska bli väldigt spännande.

Caroline: Jag tycker också att den är för dyr.

Jan: Absolut för dyr.

Caroline: Ja, men det är inte värt det.

Jan: Jag kan välja att klippa bort det om det är så.

Behöver jag den? Dragkroken på V70:an

Jesper: För att ta en likhet: jag kör en sån bil som ni hade innan, en V70. Den var toppen. Innan det hade den en 740. Båda hade dragkrok. När man köpte hus, flyttade och byggde om, så var det toppen. Man kunde hänga på ett släp och köra byggmaterial, och röjde man i trädgården så skulle det till tippen. Och sedan, för ett par år sedan, sa besiktningen: nej du, den dragkroken kan du glömma. I stället för den där automatiska tanken, som jag tror att många får, "åh, jag måste till verkstaden och montera en ny dragkrok", så tänkte jag: behöver jag den?

Jan: Ja, exakt.

Jesper: Det slutade med att de svetsade dit en mutter ovanpå, så man fortfarande kunde använda cykelhållaren. Och det handlar inte om att spara så mycket pengar, för det var inte jättemycket, men man monterar inte en fräsch dragkrok på en V70 från 97.

Jan: Nej, exakt. Men jag tror också att det handlar om att komma tillbaka till varför. Och sedan, som Jonathan i forumet brukar säga: lura inte dig själv, och kom ihåg att du är den som är enklast att lura. Jag var så här: åh, vi behöver en kombi. Vi tog ju inte den lilla Teslan för tre år sedan, för vi behöver en kombi, för vi bor i hus, för man kör till tippen. Men vi kör inte till tippen så ofta.

Jan: Vad är det idag? 12 augusti. I Malmö på tippen har de nu infört att man stoppar in körkortet. Då får man se hur många gånger man har varit på tippen det året. Jag kan berätta att jag har varit på tippen en gång innan den 12 augusti. Så att även det påhittade scenariot är inte ens sant.

Jesper: Nej, jag är också uppe en gång på min lokala, och det var för att jag kände att jag skulle passa på att tömma förrådet när det var fint väder.

Jan: Så vi lurar oss med bilen, det gör vi absolut.

Jesper: Det finns andra saker man lurar sig med också.

Jan: Vi kan ta det off camera sedan.

Jesper: Boende är också en sådan grej.

Tips till en 50-åring och en 15-åring som slutat jobba

Jan: Lora från Nyköping på Instagram: några tips till en annan 15-åring som också slutat jobba? 15? Förlåt, 50!

Jesper: Riktigt så långt behöver jag inte backa. 15 som också slutat jobba, det var ju spännande, helt utan att veta vad det är för bakgrund.

Jesper: Nej, men jag tror på rutiner. Däremot inte att man ska göra ett schema. Men att rutinen, har man en morgonrutin som innebär att man faktiskt går upp på morgnarna, och sedan bestämmer sig, om det sedan är att läsa, eller att gå ut och titta på fåglarna, eller vad det än är. Det tror jag kvittar. Men jag tror att det är bra, framför allt att komma igång på morgonen. För sedan gör det ingenting om regnet drar ihop sig vid ett på eftermiddagen. Det är helt okej att köra en Netflix-film då.

Jan: Ja. En liknande fråga, från Clarence Sweden, också på Instagram: hur är det socialt? Är det inte ensamt när alla andra jobbar på dagarna? Det har jag hört från andra, som säger: jag vill åka skidor nu, och folk är så här, fast jag har inte fler semesterdagar.

Jesper: Det ska bli intressant, det får jag ärligen säga, eftersom jag inte har varit ledig så mycket än. Det har varit som en jättelång semester hittills, det är lite över två månader sedan jag slutade. Men jag är inte heller den typen att jag ska dra ihop sju kompisar och dra iväg på något. Däremot bokar jag gärna in saker. Jag var uppe hos särbon i Stockholm här i helgen, kom hem igår kväll. Och bara det här att jag märkte att jag kunde vara flexibel med vilka tåg jag skulle välja. Jag skulle inte hem till någonting. Det gjorde att igår, en måndag, kunde jag ringa en kompis där uppe och säga: visst har du semester nu? Ja, men då kommer jag. Och så gör vi något. Men visst, man måste vara lite mer rörlig och inse att alla kanske inte alltid har det så. Tidigare var det jag som åkte tidigt på måndagen.

Jan: Ja, såklart.

Jesper: Nu kan jag vara lite smidigare. Men jag tror att man behöver ha någonting, och man måste primärt fokusera på att man själv är ansvarig för det, både schemat och att göra saker. Man kan inte säga mitt på en onsdag förmiddag "är det någon som ska med och bowla", då ska man ha en viss typ av kompisar.

Nya kompisar och rollen som "den perfekta mamman"

Jan: Det vet jag att det var någon som var så här, lite äldre än dig, jag tror 55–57, som också hade gått i tidig pension. Han sa: ja, det tar emot att erkänna, men alla de jag hänger mest med är typ 75 plus, på golfklubben. Det är mina nya kompisar, för alla mina egna är på jobbet ytterligare ett år till.

Jesper: För att dra en lite halvdålig liknelse, så tror jag att alla har känt minst en sådan här, ni vet, perfekt mamma. Det är ofta mammor, de som bakar och fixar och drar ihop gänget: nu ska vi se och göra saker ihop. Jag tror att den rollen kan man axla även i medelåldern.

Jan: Ja, absolut.

Jesper: Nu när våra barn inte är här längre, är det någon som vill? Och sedan, om man planerar inför lördag, när man vet att folk kan, det är ju en möjlighet. Och sedan, för ett tag körde vi vardagsmiddag. Det var också så här att man inte behöver göra det så stort. Man säger: jag kan fixa och grilla, kom hit efter jobbet.

Jan: Daniella Berglund: tips till ett ungt par i 27-årsåldern, hur kan man nå FIRE? Gör det ni vill först. Vad tänker du då?

Tips till ett ungt par: FIRE som bieffekt, inte mål

Jesper: Jag tänker så här, för det har jag sett både här och i andra poddsammanhang. Jag tänker tillbaka på när jag var 27. Jag fyllde 27 år 2001. Jag var nygift, jag hade inte barn, jag hade inte hus. Och jag menar inte att alla måste gifta sig och skaffa barn och hus och V70 och hund. Det är inte det jag säger. Men jag tror att man tänker fel om man som 27-åring tänker att FIRE är vår plan. Det tror jag inte är bra. Sedan tror jag att det är jättebra att spara och sätta av. Har man ett liv där man tjänar mycket, så måste man inte livsstilsuppgradera det. Om man är glad och lycklig tillsammans. Är det så att man har bestämt sig för att man inte vill bli föräldrar, då har man mer svängrum. Men jag tycker inte att man ska låta bli att åka på skidsemestern, om det är det man tycker är roligt. Jag tycker inte att det är roligt, men tycker man det, så gör det för bövelen.

Jan: Jag tror att det här är jätteviktigt. Jag tycker inte att det ska vara ett uttalat mål. Jag tycker som du, det ska vara en bieffekt. Om jag tar mig själv, om vi tar bilexemplet: jag tror att om jag inte hade haft den här Teslan under de tre åren, så hade jag alltid gått med den obesvarade frågan, hur hade det varit att ha det där? Att köpa bilen man ville ha, i stället för att köpa den praktiska bilen. Och nu när jag har gjort det blir det så mycket enklare att säga: jag har gjort det en gång, nu gör jag ett annat val som är mer i linje.

Jan: Så jag tror också att en sådan där "det mest optimala är att vi bor i en liten hyresrätt med två rum, när vi egentligen har två barn och skulle passa för en fyra" … för då tror jag att det blir fel. Det jag tog med mig från förra avsnittet, och här är en fråga från Joakim Elisson: upplever du att du har fått offra saker, eller ångrar du grejer? Där upplevde jag förra gången att du inte var där.

Jesper: Nej, jag upplever det inte så heller. Det är ju bara min högst subjektiva tanke om det, och det handlar om prioriteringar. Men det här paret, Daniella, 27 år: om man är 27 och tänker att man kanske är i en bransch där man känner att jag kanske inte kommer orka det här hela vägen, ja, då kan man tänka att man ska byta jobb, gå ner i tid. Men sätta av det som blir över, det är det jag försöker tänka själv, och har tänkt. Och sedan kanske man snarare kan ta ett beslut när man är, ja, nu låter jag som om jag pekar finger åt folk, men när man är 35, då kanske man har någon sorts syn på det. Okej, alla kompisar runt omkring oss blev visst föräldrar, men vi står fortfarande fast vid att vi inte ska. Då har man ett svar. Eller vi har en massa vänner som har köpt hus eller större lägenhet, det gjorde vi också, oops.

Jan: Eller så.

Jesper: Men som tips annars, det säger vi ju överallt: det är bara att sätta av och glömma bort, i stort sett.

Jan: Ja, exakt. Skulle jag ge ett tips också, så skulle jag säga: var medveten. Medveten i din konsumtion. Och precis som du är inne på, i 27-årsåldern upplever jag att man fortfarande är i testa-fasen. Man måste testa sig fram. Det går inte att lista ut, det här är rätt svar.

Jesper: Nej, jag var inte varm i kläderna på jobbet när jag var 27, till exempel. Fyra år in, oj.

Jan: Det var någon som sa att fram till man är 40 så är livet research. Och det ligger något i det, tycker jag också.

Utgifter, inflation och att räkna för sig själv

Jan: Angelica Alm frågade: hur är det med utgifter? Har det varit billigare eller dyrare än vad du tänkt, planerat för? Något du skulle gjort annorlunda? Mer så här vardags.

Jesper: Ja, jävla SJ.

Caroline: Berätta, berätta.

Jesper: Jag tänkte faktiskt just på den frågan, för det har varit mycket snack om inflation och prisökningar. När man har sett på nyheterna är det många som har pratat om hur dyrt det är att åka utomlands. Det har inte jag sett så mycket av, eftersom jag inte är någon stor resenär. Jag reste däremot i jobbet två gånger i våras, och då kände jag också att det var dyrt. Men jag betalar ju inte för resan, å andra sidan. Jag tänker att när man åker på en resa, en vecka till exempel, så har jag svårt att se att man tycker att det är den stora grejen som har påverkat vardagen. Säg att resan kostar 20 000 kr och har gått upp med 10 % till 22 000 kr. Det påverkar inte livet. Man kan reta ihjäl sig fullständigt när man går till mataffären och tycker att en ost kostar 100 kr. Men det är fortfarande så att man trycker oftast inte i sig en ost om dagen.

Jesper: Däremot jag, som har en särbo 60 mil bort, jag har märkt det på tågbiljetterna. Då är det inte några 10 %, eftersom alla människor plötsligt också vill åka tåg. Jag tror att det är så det märks.

Jan: Det där brukar man säga, ska man räkna inflation så ska man egentligen räkna för sig själv. Och då blir det, precis som du säger, för dig är det tågbiljetter, medan för oss är tågbiljetter en icke-fråga.

Jesper: Exakt. Alla jublade efter nyår när bensinen gick ner i pris. Okej, jag körde 400 mil om året, det påverkar inte livet.

Att tacka nej till arbete

Jan: Innan vi går in på lite mer ekonomifrågor: Vesuvio var vår favorit. Om det dyker upp en rolig aktivitet som ger lite pengar, kommer du som samhällsrebell aktivt tacka nej för att det är arbete?

Jesper: Det var faktiskt så att jag fick frågan, lite halvt officiellt och halvt stängt på jobbet, om det skulle vara aktuellt. Och jag var tydlig där och sa nej. Till exempel den här tidningen, den vill jag inte ta på mig, att en gång i kvartalet ha en intensiv period, även om jag hade kunnat räkna fram en rimlig ersättning för det. För det skulle knyta upp mig extremt mycket under de där två veckorna. Och jag skulle veta att jag skulle sitta och bli irriterad över att folk skickade in för sent, eller skrev helt hopplösa meningsbyggnader som jag fick sitta och peta i. Så det vill jag inte.

Jesper: Däremot var det någon på jobbet som sa: men nästa år, när vi åker med ungdomarna, om det skulle skita sig? Då sa jag, ni får fråga, men tänk också på att skulle det vara så, så känner ju inte jag dem som åker nästa år. Det är inte samma roll, jag har bränt den rollen nu. Den relationen hade jag börjat bygga nu i augusti, med konfirmanderna. Så visst kan jag komma och ha en jättebra erfarenhet av hur det brukar fungera under resan, men delar av jobbet har jag redan lämnat.

Jan: Det är väl lite som om man får slänga in en halvpolitisk grej, det här med lärare på vikariat och läkare på springvikariat. Jag tror inte att det är bra i saker där man behöver kontinuitet.

Jesper: Nej, precis.

Jan: Vi har ju Sino, Henning, han är läkare, och han valde att vara läkare specifikt i ett område där han har kontinuitet och får träffa sina patienter över tid, för att ha den relationen. Jag tror att det är viktigt i många yrken, definitivt inte alla. Men när man jobbar med människor …

Jesper: Skulle det dyka upp något jättekul, att någon säger "du, jag har en projektidé, vad skulle du tro om det här, har du lust att hänga på så kör vi hårt i tre månader", jag är inte sån. Så rebellisk är jag inte. Men jag valde att sluta. Jag valde på något sätt att själv bränna broarna bakom mig, för att jag inte ska lockas för mycket.

A-kassan, prestige och att kunna jobba igen

Jesper: Det var någon som frågade tidigare, som utgick från, ja, det var nog någon på jobbet: så nu ska du gå på a-kassa? Och då kunde jag leverera det svaret och säga direkt att a-kassan, den lämnade jag i februari. Det var någon gång i maj, juni. Man kan tycka vad man vill, och man kan prata om att optimera. Det finns en hel tråd om det, om att optimera. Men jag kände att gör jag det, så känns det gott i samvetet. Det är också ett sätt att se till att den bron kan jag inte gå tillbaka över.

Jan: Ja, precis. Och jag tänker också, nu kommer min subjektiva grej, för det är många som säger "ja, men om inte pengarna räcker". Ja, då kan man faktiskt jobba. Det finns en hel … det heter Flamingo FIRE eller Barista FIRE. Eller man kan gå ner ett steg i jobbet, hoppa tillbaka. Man är inte ett träd. Man kan flytta på sig.

Jesper: Jag tänker att det kanske finns lite prestige i det. Att nu är jag FIRE, så jag ska inte jobba mer. Men sedan ville man det, eller behövde man det ändå, och då är det en prestigeförlust. Jag tror att den rädslan bär nog många på.

Jesper: Det var ju någon som frågat: om det går ner så här mycket, kan du tänka dig det? Men självklart, om vi står inför något vansinnigt, kanske inte 2008, för den var inte så vansinnig, men en 1999-historia igen. Om jag inser att, oj, det här blir sjukt tajt, det här känns inte bra kalkylmässigt, så är jag helt okej med att ta något sedan.

Flexibilitet som den underskattade superkraften

Jan: Och sedan är det också så, jag brukar säga att något som är väldigt underskattat, som jag upplever att du är duktig på, är flexibilitet. Flexibilitet i tid, flexibilitet i utgifter. Jag vet till exempel att MBUS frågade hur det fungerar med bolån, och jag vill minnas att du sa i förra avsnittet att du amorterade ner bolånet. Då har man den här flexibiliteten att kunna övervintra eller anpassa. Lite Darwin: det är inte den starkaste som övervintrar, det är den som är mest anpassningsbar.

Jesper: Jag såg att det var någon som efterfrågade exakta summor. Jag är inte särskilt hemlig med det, men jag tänker, ska man optimera en FIRE-resa, så vet alla att man ska maxa sitt bolån, ta full CSN och bosätta sig på ett ställe där man bor väldigt nära jobbet. Man ska koka sina matlådor. Allt det där kan man göra, men jag vet inte om det är det. Dels vill man leva livet. Jag tillhör de som tror att det finns en viss risk att man vaknar mitt i natten när man har hört på nyheterna att nu går räntan upp. Och då kvittar det om man gjorde den kalkylen när man var 27, att det är skitbra att ha bolån. När det sedan visar sig att kalkylen fortfarande är rätt, men här ligger jag och tittar i taket och undrar om det är så här livet ska se ut.

Jan: Generellt, bland Svensson i media, har man ju förstått att det är väldigt många som vänder på slantarna nu. Och det är inte för att de har tagit dumma beslut, utan det är de här vardagsgrejerna, det har blivit dyrare och dyrare efter hand.

Jesper: Ja, precis. Flexibilitet. Jag har dödat de utgifter som är stökiga och stora, och det har jag inte ångrat sedan dess.

Solceller, bil och boende

Jan: Vad kan det medföra, mer än bolånet?

Jesper: Nu bor jag i hus. Vi som sitter i hus, vi vet vad hus drar i kostnader. Men jag är ju solcellsmupp, som jag väljer att kalla det. Sedan jag installerade dem för fem år sedan har elen i stort sett varit gratis. Det jag har tjänat extra har stått för nätkostnader och så vidare. Om det är rätt eller dumt, alternativkostnaden om jag hade haft pengarna på börsen, men för mig var det jätteskönt. Nu när det var dyra vintrar var det inga problem. Jag behövde inte ens överväga att flytta.

Jan: Och sedan har du billig bil, du kör inte så mycket.

Jesper: Nej. Och det är också en sådan grej, alla kan inte optimera det, men det är ingen hemlighet att jag gärna driver med Stockholmsfolket och säger att man måste ju inte bo innanför tullarna. Min äldste flyttade till Malmö i vintras, och Malmö är platt som en pannkaka. Utom när det regnar i vinkel kan man faktiskt ta sig runt på cykel jättemycket. Det är ingen mänsklig rättighet eller tvång att köra bil överallt. Bilen står hemma, jag tog bussen idag, för det kändes vettigare.

Jan: Och det ska man också säga, handen på hjärtat: man är ju, jag brukar skoja, när man är i 40-årsåldern, som vi med två barn hemma, det är den period man har som mest utgifter. Man har inte amorterat ner huset, man har barnen. Går man bara på Swedbanks siffror, så kostar ett barn ett par tusenlappar i månaden. Så där blir det också en flexibilitet, upplever jag, att man kan hjälpa barn så mycket man vill, men man har inte samma … om de bor i Malmö så vill de också klara sig själva.

Jesper: Man vill ju inte leva på sina föräldrar.

Jan: Nej, men det är så.

Boende, bil och barn: de tre största utgifterna

Jesper: Jag vet inte hur vi kom in i frågan, men det här med att döda stora utgifter. Vad är det de brukar säga, amerikanska? Det är boende och bil.

Jan: Det är boende, bil och barn, det är de tre största. Och är det inte barn, så pratar man mat.

Jesper: Där tycker jag inte att det är riktigt lika akut här. Jag upplever att vi har en annan kultur för det. Men det är väl sådana utgifter man kan kapa, och det är ett generellt råd om man tycker att det är viktigt.

Jan: Precis. Vi har en fråga från Emil Klasson också: vad säger du när du träffar folk som frågar vad du jobbar med?

Vad säger man när man inte jobbar?

Jesper: Det har varit en lång diskussion i forumet. Det roliga är att nu har jag mest mött kollegor, och de har stått inför det här. Det var någon som frågade vad jag ska säga idag, lite så här "du som pensionär". Och jag menar att pensionär är man inte förrän man börjar plocka ut pension åtminstone. Så jag har faktiskt inte mött frågan än. Det är någon som har tassat lite runt den. Och jag valde, till sådana som är mer perifera i min bekantskapskrets, att säga … för de har ofta frågat: oj, hur länge ska du vara ledig? Ja, vi börjar om ett år, har jag sagt. Så får vi se. Och då har de ofta fyllt på: oj, men klarar du det ett år då? Ja, det löser sig. Och då har jag sluppit den frågan.

Jesper: Men annars det här med att använda titlar. Det var någon som sa: konsult, det är ingen som är intresserad av att höra på det.

Caroline: Ja, du kan svara konsult, och så är det inga efterföljande frågor.

Jesper: Ja, eller någon sa "jag är ekonom", det var någon som skrev. Det kan man välja att säga, eller olika roliga twister på det. Rentier, det var ett sånt 1800-talsord. Otiumist finns också, "Johanson njuter sitt otium". Jag har sagt det en gång, till någon som frågar vad jag jobbar med, och det kom inget. Det var bara, jaha, ja men så kan man ju också säga. Men sedan var det på en fest, och det kom inte utrymme för efterföljande frågor.

Jan: Jag har en kompis, det är ett tips, som jobbade som terapeut eller coach, och han sa: just nu jobbar jag på relationen med min mamma. Det kommer kanske inte heller efterföljande frågor.

Caroline: Nej.

Jesper: Det beror nog på samma sak. En del frågar "vad jobbar du med?", och då är det den typen av människa som man kan vara lite dryg mot, lite vänskapligt dryg, och säga "ingenting". Så kanske de kan ta det och gå och gnugga det i huvudet. Men är det någon annan som lindar in det och säger "vad gör du om dagarna?", då kan man ju svara på det, utan att säga att man jobbar.

Titlar, identitet och gravstenar

Jan: Jag personligen ogillar den frågan, "vad tycker du är roligast just nu?". Jag tycker att det är jättekul att ställa frågan "vad jobbar du med?". Folk säger: det säger inte så mycket om mig som person. Det säger ju ändå något, att man kanske har haft ett intresse, att man har utbildat sig till någonting.

Jesper: Har du lyssnat på Clas Hallberg? Han är föreläsare. Det roliga är att han brukar säga: det roligaste är de som svarar på den frågan "ja, i botten är jag civilingenjör". Och då säger han: vad är du då i toppen?

Jesper: Eller som jag, jag tror vi var inne och touchade på det förra året också, eftersom jag har jobbat i kyrkan och gått med konfirmander upp till kyrkan på konfirmationsdagen, så passerar man alla de här gravstenarna. Där står jätteofta titlar. De behöver inte vara särskilt gamla, det var långt fram i nutid som folk älskade sina titlar. En del av de titlarna är yrken som inte finns längre, det är helt irrelevant i evigheten. Och då tänker jag att lite så kan jag känna nu när jag inte jobbar längre. Jag är jättenöjd och stolt över det jag har gjort i mitt yrkesliv, men jag definierar mig inte som det. Det är fortfarande jag och Jesper som är primärt, det här med vän och partner och pappa och hela racet. Församlingspedagog, det ska aldrig stå på min gravsten. Helt oviktigt.

Församlingspedagog, det ska aldrig stå på min gravsten. Helt oviktigt.

Investeringsidentiteten: enkelt, globalt, lågavgift

Jan: Om vi ska hoppa lite till ekonomifrågor, om det är okej. Det här är lite roligt, för jag upplever dig egentligen inte som särskilt ekonomiintresserad.

Jesper: Nej, det är nog så.

Jan: Du kan absolut mer än de flesta, du har ett större intresse än de flesta. Men det är inte som att du har skrivit den där tusenrötters inläggstråden "detta är min portfölj och detta är den senaste optimeringen med tanke på räntan i USA, hur gör vi nu när börsen har fallit". Jag har hittat ett nytt ord som jag gillar: hur skulle du beskriva din investeringsidentitet?

Jesper: Oj, det lät så riktigt. Möte med banken. Då blir det: vad är min identitet, eller filosofi? Jag har ju en tanke, naturligtvis är det den primära tanken att det här helst inte ska ta slut. Det är ju hela en FIRE-resa. Jag har en liten grön ådra i mig också, men jag är inte särskilt duktig på att köra "nu ska det vara etiska fonder", jag har inte valt på det sättet. Mycket av det jag har satt slantar i har jag tittat på avgiften och spridningen. Så det är mycket globalt. Sedan, ungefär ett år tillbaka, har jag ett litet case om att jag tror att det här landet kan bättre, så jag har överviktat hemmasfären.

Jesper: Sedan tillhör jag, tvärtemot mycket, de som faktiskt är inne och tittar ofta. Men jag tror inte att det handlar så mycket om oro, utan mer om personlighet. Så blev det idag.

Jan: Du är inne och tittar, men du pillar inte?

Jesper: Jag håller inte på att ombalansera, nej. Men däremot kan jag gå in och se: oj, nu gick det upp så mycket sedan förra veckan. Nu när vi har haft en liten knölig … vad var det hon sa, finansministern? Hon sa att det är lite bumpar på vägen, eller vad hon sa i någon intervju. Det är helt fel svenska, måste jag säga.

Jan: Jag håller med. Men så tänker jag: om man tycker att det vi har haft de senaste, låt säga, två veckorna är ett bekymmer, då ska man definitivt betala av sitt bolån.

Buffert, fasträntekonto och en stege av konton

Jan: Om du skulle beskriva med de breda penseldragen. Här kommer jag väl hamna på kant, för det är många som vill veta kronor och ören, och jag tycker att det är ganska ointressant med kronor och ören. Det är dina förutsättningar i denna tidpunkten, dina mål. Men har du en … jag tar det från ett annat håll. När vi hamnar där, så tänker jag att man har en nära buffert-ish, som ska räcka ett, två år, så att man är fri från marknadssvängningar och vet att vi kan övervintra. Och sedan har man den andra delen placerad. Har du något liknande, eller har du allt placerat?

Jesper: Nej, jag har en övervintringsbuffert. Det är ganska bra att tänka den som det. Sedan ska den också täcka om tvättmaskinen rasar. En tvättmaskin är inte det som påverkar tillvaron. Jag har en slant som ska täcka två år ungefär nu.

Jan: Och då är det låg risk?

Jesper: Ja, det är fasträntekonto.

Jan: Jättebra.

Jesper: Jag hörde något fancy ord för det nu, vad det heter i engelsk investeringsfilosofi. CD, certificate of deposit. Det är möjligt. Men det här med att jag satte av, med start för ett år sedan ungefär, då satte jag en slant på fasträntekonto ett år. Och en månad senare satte jag samma, ett år.

Jan: Är inte det Avanza eller någon som har en sådan slinga? JFB var också inne på en sådan. Att man rullar de där fasträntekontona. Är du med, Caroline? Om man sätter in nu i augusti, så låser man på ett år, och då löser det ut sig i augusti nästa år. Sedan sätter man nästa i september, och det löser ut sig i september nästa år.

Jesper: Ja, så man har tillgång till det om man vill.

Jan: Ja, så man har hela tiden en stege.

Jesper: Och jag satte av ungefär så. Det är kanske mer en lean FIRE-variant, men de här månadsavsättningarna jag gjorde, satte jag av typ två månader i stöten. Och nu fick jag faktiskt brev igår av banken, att det börjar bli dags att omplacera. De älskar att skicka papper av någon konstig anledning. Det kom: du kan välja att förlänga, annars hamnar det på ditt konto. Och jag tänkte, det kan bara slå in där, och sedan avsätter jag det igen. Jag har ett sådant system, så det rullar tolv nu.

Jan: Ja, tolv sådana konton.

Uttagsstrategin: nördiga regler för marknadens svängningar

Jan: Och när gör du uttag från det investerade kapitalet?

Jesper: Min tanke nu i det närmaste är faktiskt att den här hösten, fram till nyår, eftersom jag inte sätter av mer i de här rullande, så tänkte jag leva på de sista lönerna fram till nyår. För jag räknar ut att det ska bli ungefär det, om det sedan diffar på tio papp hit eller dit. Och det är nog så fyrkantigt att sedan börjar man på ett nytt kvartal, ett nytt år. Och då är min plan, jag vet att Index Queen frågade om det, jag satt och skrev lite härligt nördiga regler för mig själv.

Jesper: Man brukar tänka att börsen avkastar ungefär 8 % per år, om man investerar vettigt. Jag tänkte: den matten klarar alla. Det är 2 % i kvartalet som det borde hända saker. Så jag gjorde en liten lista där jag bestämde att om det håller sig inom det här intervallet under det gångna kvartalet, då plockar jag ut av de investerade medlen. Är det så att det har rasat lite, inte jättemycket, men ändå att det har gått ner, då plockar jag en tredjedel från mitt räntebärande, och resten från kapitalet. Har det rasat mer än så, nästa steg, då tar jag två tredjedelar till den kommande. Och är det de här sammanhangen där vi pratar om panik och blod på gatorna, då tar jag allt från räntekontot.

Jesper: Och sedan tvärtom. Visar det sig att man har tuggat av lite på de räntebärande kontona, och det sedan börjar gå bra, så gjorde jag en likadan stege på andra hållet, att man då sätter tillbaka.

Jan: Det där är rätt roligt.

Jesper: Och jag tror att regelverket mest är för min skull. Att jag ska känna att nu gick den ner 7 %, då innebär det att …

Jan: Det roliga är att vi gjorde ett avsnitt om det här för typ 320 veckor sedan, jag tror det är typ avsnitt 46 eller något sånt, som heter uttagsstrategier. Och det där, Vanguard har skrivit en jättebra artikel om det, de kallar det för en flexibel uttagsstrategi, så att man tar hänsyn till hur marknaden går. Det finns ju de statiska, jag plockar ut en fjärdedel per kvartal oavsett hur det går. Och då säger man att en sådan flexibel strategi många gånger är bättre, för där är flexibilitet.

Jesper: Jag tror att det är mentalt bättre också. Och dessutom har man då något att ägna sig åt, pyssla lite, så det är lättare.

Tillgångsallokering: 100 % aktier

Jan: Får jag fråga, på den delen som är investerad, som inte är på de rullande räntekontona, vad har du för tillgångsallokering? Alltså hur mycket, är det 100 % aktier då?

Jesper: Ja.

Jan: Det är så?

Jesper: Ja.

Jan: Coolt.

Jesper: Aktiefonder då, ska jag tillägga.

Jan: Ja, såklart.

Jesper: Och jag har det här med lekhink, som är ganska populärt att prata om. Min synnerligen odramatiska lekdel är typ investmentbolag. Det blir inte mer spännande än så. Jag vill inte ens kalla det särskilt lekigt. Jag tror att 85 % är indexfond, och sedan är det väl en 8–9 % i investmentbolag. Och sedan har jag en slant i rullande.

Jan: För mig är det här sjukt sunt. Det är dit vi är på väg också, avveckling av lekhinken håller fortfarande på.

Jesper: Den har aldrig intresserat mig särskilt mycket. När jag var ute och lekte, då lekte jag med mycket större summor. Jag kommer ihåg när man pratade om hållbar energi, det var populärt för några år sedan. Jag hade den. Jag köpte den och ville gärna, och sedan visade det sig att man hade ett case, för det var fler som ville att det skulle gå bra. Jag sålde den när den börjat dippa, men den gick inte ner så mycket, så det var en jättebra resa. Jag hade väl 40 % i den. Jag trodde inte att man skulle rekommendera någon, men det var en jädra bra tur uppåt.

Ska kapitalet räcka livet ut? 4-procentsregeln

Jan: En grej jag också räknat på: den här pengapåsen du har, räknar du att den ska räcka fram till pensionen kickar in, eller att den ska räcka hela livet?

Jesper: Där försöker jag vara flexibel också. Men jag tänker så här, 4-procentsregeln, jag är vän av den. Jag har läst den, jag har förstått den. Det är många som inte har gjort det, det är väldigt tydligt när man tittar där ute. Det kapital jag har nu, om det inte blir något tredje världskrig, så ligger jag väl så att det ska hålla i 30 år, utan problem. Med vad det var sist jag testade, 99,6 % när jag gjorde simuleringen. Men jag har fördelen att inom 20 år kan jag gå i vanlig pension om jag vill. Så skulle skiten träffa fläkten, så finns möjligheten. Eller om det dyker upp något annat, att jag faktiskt kommer på att nu ska jag bli dykinstruktör i Thailand. Det kommer inte hända, men livet kan förändras. Tanken är att det kan räcka i 30 år, och sedan kan det hända andra saker på vägen.

Jesper: Jag tror inte att det var någon som frågade om det, men det är uppe ibland. Jag skulle aldrig personligen räkna med arv, till exempel. Jag har båda mina föräldrar i livet, men jag tror inte att de är i livet om 30 år, om jag får gissa. Jag tycker inte att man ska räkna in det i en kalkyl, men det brukar komma frågor om det.

Jan: Precis. Där upplever jag att jag gjorde misstaget rätt länge att inte ta hänsyn till pensionen. Och det upplevde jag sedan som ganska orättvist i förhållande till min kalkyl, att jag egentligen bara behöver klara mig tills jag börjar ta ut pension. Där är också, hur länge har man jobbat och hur mycket har man?

Jesper: Min pension är inte superimponerande, jag har inte haft ett så högavlönat jobb. Men å andra sidan har jag fyllt på i 27 år. Det finns ju många som till och med pluggar till 30, och då har man färre år i branschen.

Networth, pension och varför USA-jämförelser haltar

Jesper: Sedan är det också så, jag upplever att man kan kriga på lite olika delar i resultat- och balansräkningen. Där du är duktig, där du har guldmedalj, är utgifter och flexibilitet. Du vet vad som är viktigt för dig. Sedan finns det de som inte vet vad som är viktigt för dem, som kanske inte har så låga utgifter, men som har jobbat inom finans och tjänat 150 000 kr i månaden, och så har de en stor summa pengar. Då kan man hantera det på det sättet. Och sedan finns det alla varianter däremellan.

Jesper: Jag tänkte på det, det kom upp häromdagen, det var någon podd jag lyssnade på. Jag gillar inte att prata om vad någon är värd, för det blir lätt att man förväxlar det med människovärde, och det är en helt annan sak. Men man pratar ofta om networth, och i USA räknar man in alla de här pensionskontona, medan när vi sitter och diskuterar det på forumet räknar man oftast inte in det, åtminstone inte allt.

Jan: Folk har det jättesvårt, framför allt den allmänna pensionen, eller inkomstpensionen. Premiepensionen kan man tänka, tjänstepensionen, men inkomstpensionen, nej.

Jesper: Och då blir alla jämförelser, om man lyssnar på poddar, mot USA …

Jan: Det går inte att jämföra, för vi har helt andra system. Jämför man däremot med en europé, så kan de ha liknande som vi har här. Men börjar man räkna in sin, om man vill jämföra sig med en amerikan, så får man börja med att räkna in pensionen. Men det blir så snett, för du har Medicare, hushåll, hälsoförsäkringar, och sedan ska du kolla vad en lägenhet kostar i södra Kalifornien.

Jesper: Ja, och sedan har du skatter, deras skattesystem är helt sjukt. Så nej, det går inte att tänka så. Då blir det ganska irrelevant för vårt sammanhang.

Jan: Ja, precis.

Portföljen, ombalansering och utdelningsaktier

Jan: Thunder-Tarfir hade många frågor här. Hur ser portföljen ut? Det har vi tagit. Är den likadan nu som den har varit? Du har inte förändrat den jättemycket.

Jesper: Jag gjorde en liten ombalansering i höstas. Med facit i hand, rent ekonomiskt, var den sämre, det vill säga, jag flyttade från … jag hade ganska mycket USA, och så la jag det i globalt. Och USA har ju gått som tåget nu. Men det är ingenting jag går och grubblar över, för eftersom jag kör så hårt på aktier och inte på räntor, tyckte jag att det var ett rimligt beslut att ta. Att sansa sig lite där. Det är lätt att bli fartblind.

Jan: Om jag får utmana lite där. Jag är ju lite förtjust i räntor. Varför gillar du inte räntor? Är det för att du har den här bankkontostegen?

Jesper: Ja. Räntor har varit rätt … jag brukar säga att räntor är tråkigt, det har jag som ett litet skämt. Och det ligger något i det, att jag tycker att det är rätt trist, lite som att titta på färg som torkar. Det får gärna hända lite mer. Och jag kan inte säga annat än att jag personligen har lättare, tror jag, som människa att förstå aktiemarknaden, framför ränte- och optionsmarknaden. Den är lite knöligare, hur jag som konsument reagerar på det.

Jan: Om jag kastar in en brandfackla här. Förlåt, Caroline. Det här är en diskussion jag och JFB har haft rätt mycket, för han är i lite samma situation som du. Vi ska göra ett avsnitt om utdelningsaktier, som jag har varit jätteanti mot, för jag tycker att det missförstås. Men då hade han en poäng. Han har tagit en hel del utdelningsaktier, eller fonder som är utdelande, och han säger: om jag kan leva på utdelningen från de här aktierna, så skiter jag i vad de står i värde.

Jesper: Ja, jag köper det. Tittar man historiskt så har utdelningsprocenten över marknaden varit ganska konstant på 2–3 % över tid.

Jan: Men det är inget du har?

Jesper: Nej, men jag tyckte att den kan man räkna på. Nu tycker jag att det finns uppenbarligen forskning på 4-procentsregeln, den kan man diskutera på längden och tvären, och då tycker jag att den är lika tydlig som ett utdelningssnitt. Det var någon skön lirare som ramlade in på forumet rätt nyligen och sa: varför har inte alla aktie X, eftersom den har delat ut så här under lång tid? Och det var ganska bra utdelning. Han fick väl ganska mycket mothugg. Men framför allt vände jag mig mot "lång tid", som många yngre pratar om. Jag förutsätter att han var yngre än vad jag är. När man tycker att 8–10 år är lång tid, då slutar jag på något sätt läsa.

Hur lång tid är "lång tid"? Siegel och den svenska marknaden

Jan: Det här ska vi också ta upp. Det är en stor diskussion nu i USA, för där kommer en ny professor, McQuarrie eller något, jag vet inte om du har sett det. Det har varit den här "Stocks for the Long Run" av Jeremy Siegel, som har varit det klassiska, du kan förvänta dig ungefär 5 % realt. Och sedan kom det en invändning: ja, fast amerikanska marknaden är en outlier. Och det var där jag började posta. Hur har den svenska aktiemarknaden varit? Vi har haft 20 år med real negativ avkastning. Och då får man också lite perspektiv. När folk säger 5–8 år, så bara: ja, du vet, kanske ska titta på en 20-årsperiod eller en 30-årsperiod, för det är ändå det du siktar på. Så då är inte den där 5–8-årsperioden så relevant.

Jesper: Nej, eller som Dave Ramsey har sagt i några vändor, att man kan räkna 8–10 år. Börjar man tänka så allvarligt, med skarpa kulor i pistolen, då riskerar det att gå fort åt helskotta. Det är livsfarligt, tänker jag. När man väl sitter i fullbordad FIRE, ja, jag kan ta något extrajobb, men efter hand som åren går blir det svårare.

Jan: Exakt.

Jesper: Och då kan man inte sitta och tänka "Dave Ramsey sa att, nu ska jag ringa honom och skälla på honom". Då måste man faktiskt ha läst på och förstått hur det hänger ihop. Jag skulle aldrig, ens om det var ett företag som jag kanske till och med själv var delägare i, och de säger "ja, vi har beslutat om den här utdelningen", förlita mig på det.

Jesper: Jag kan säga att jag jobbade med ett företag där jag satt i en styrelse. Det var inte just det företaget, men i en närliggande bransch, man gick över till att göra hörapparater. Man gick från mekanisk tillverkning till 3D-skrivning på 12 månader. De som inte ställde om … det var inte ens ett verksamhetsår som det skiftade på. Och det där har hänt historiskt i typ alla företag.

Ekonomisk litteratur, poddar och förebilder

Jan: Tunnlott har FIRE: vilken ekonomisk litteratur, webbinfo, poddar etcetera rekommenderar du?

Jesper: Det är ganska spritt. Ja, man måste ju lyssna på Rika Tillsammans.

Jan: Ja, tack.

Jesper: Men jag måste säga att jag tycker att både forumet och podden här är bra. Dels för att jag tycker att ni har gjort det bra, men också för att det är svenska förhållanden. Inte minst det. Jag lyssnar inte på de här svenska sparinstitutens poddar, för jag tycker att det är alldeles för mycket clickbait, man stimmar upp folk över skitsaker.

Jan: Ja: åh, nu rasar marknaden, och så ska alla ombalansera. Det är fonderna du skulle ha ägt. Det här är miljonärerna hos oss.

Jesper: Nej, det är inte långsiktigt direkt.

Jan: Nej, och då är det inte ens underhållande, tänker jag.

Jesper: Däremot, som underhållningspodd, lyssnar jag alltid på både Ekonomiakuten och Plånboken i P1. Om inte annat för att jag ska kunna reta upp mig själv lite och få lite högt blodtryck när Micael Nyman är med. Men jag tycker att där kan finnas, ibland dyker det upp frågor som "jaha, folk tänker så här verkligen", och det kan vara nyttigt även om man själv är insatt.

Jesper: Av amerikanska grejer hittade jag ganska tidigt Mad Fientist. Jag kände någon sorts "brother from a different mother" utan att ha träffat honom, för han håller också på med musik, han verkar ha ungefär samma värderingar. Han är ganska fyrkantigt styrd.

Jan: Nu blir jag nyfiken, vem?

Jesper: Mad Fientist. Brandon eller vad han heter. Han verkar ganska fyrkantig i att nu har jag gjort ett regelverk, och då ska jag hålla mig till det. Det tilltalar mig.

Jesper: Jag har tittat på, tror jag, det mesta där Mr Money Mustache har varit med, på olika saker som finns på Tuben. Han har blivit väldigt mycket guru, men jag gillar hans inställning till mycket, det gör det inte så svårt. Och framför allt, livet är mer än vad som tickar på fondkontot. Han skaffade sig en Tesla för att kunna campa i den.

Jan: Jo, han gjorde sådana grejer också.

Jesper: Jag vet inte om han har kvar den. Jag följde också ett tag, jag tror han sålde den, men jag har inte följt honom slaviskt. Han har suttit i mer avslappnade samtal och pratat om sin resa, det har jag gillat.

En analog amerikan, Bogleheads och Rational Reminder

Jesper: Och så kan jag tipsa om en kille, han är ganska jobbig att lyssna på, för han spelar in med vanlig iPhone, och ibland är han utomhus och det blåser. En kille som heter Dwayne. Jag kommer inte ihåg vad hans kanal heter på Tuben. Men det är en amerikan som har gått i pension med 500 000 dollar och bor i Kalifornien.

Jan: Okej, det är en bedrift. Är det så dyrt?

Jesper: Ja, det är dyrt. Men det är också det här, han har kommit lite från sidan, han har jobbat en del i musikbranschen, så det var nog därför jag fick tips om honom. Han är ganska skön, för han kör superanalogt, med en whiteboard. När jag började var det så här mycket, och sedan, en gång i månaden, har han en uppdatering. Han verkar ha rätt mycket folk i 55-och-uppåt-åldern som hänger där, och han är ganska soft: ja, nu har allting rasat, det ser vi här, ska vi se om två månader hur det har gått?

Jan: Vi får säga så här, Oliver, du får lägga länk till kanalen.

Jesper: Ja, jag kan leta upp den. Jag tänker just den här lite avslappnade. Jag tror att sådana som han gör en jätteinsats, när de inte kommer från att ha sålt ett företag och ha miljoner, utan han lugnar ner jättemånga nervösa amerikaner som är på väg in i pensionen, genom att visa att fåglarna kvittrar, solen går upp.

Jan: Det där är så roligt. Jag var på Bogleheads-konferensen förra året i USA, och det är lite så nära Rika Tillsammans, eller jag inspireras av dem. Men det var ju gubbar i 55–60-årsåldern, som hade miljoner dollar, och det var verkligen "one more year". Vi bara har den avkastningen, och du vet. Och det var så här: fan, lev. Jag tror att det är lätt att bli girig.

Jesper: Men grejen är att jag tror inte ens att de ska beskriva sig som giriga, utan jag tror att de bara är rädda. Det är det det handlar om.

Jesper: Och sedan lyssnar jag en del på Rational Reminder. Det är visserligen nordamerikanskt, men det är kanadensiskt, och det påminner mer om hur det är här, upplever jag. De släppte något rätt nyligen som jag lyssnade intensivt på. Ben Felix är svin … han är jätteduktig. Och så mycket evidensbaserat.

Jan: Ja, precis. Bra.

Jan: Karro, är det någonting du tänker?

Caroline: Jag har tänkt massor, men det passerar. Säg nu, så ska jag kolla.

Jan: Vi har koncentrerat oss på att ta frågorna, men vi struntar i det. Det har passerat nu. Vi tar det senare kanske.

Hur vågar man lita på sin egen väg?

Jan: Svarta pantern undrar också lite: hur vågar du lita på din egen väg?

Jesper: Jag har tänkt så här, att oddsen för att vi ska ha nollavkastning under 20 år, om man bara leker med den tanken, att inflationen fortsätter och det händer ingenting på börsen, kan jag täcka det med det jag har? Då tänker jag att man splittar bara det på 20 år och pytsar ut det. Det ska inte vara något problem. Då andas jag ut.

Jesper: Någon frågade: ja, men om det kommer en jättekrasch då? 50 % till exempel. Ja, det skulle inte vara kul. Men det skulle inte vara kul för någon. Och jag tror att jag ändå har det mer okej än många. Ett sådant ras hänger ofta ihop med att man kan förlora jobbet, eller att det blir världens kris på räntemarknaden. Så jag tänker att det borde lösa sig.

Jan: Du har ju räknat på det. Och det är så man kan lita på sin väg, antar jag.

Jesper: Ja. Och läser man de här studierna, där man har testkört det under långa perioder, så verkar det som att det rullar. I värsta fall får jag väl flippa burgare, men jag är inte så sugen. Men jag kan absolut.

Caroline: Jag tänker att frågan också bottnar i att man behöver kanske bolla det med andra, så att man får syn på sådant man inte har tänkt på. Så att man inte har missat någonting. Det kanske är den här osäkerheten: har jag missat någonting, har jag tänkt fel?

Jesper: Min särbo frågade ju, för hon blev lite orolig. Hon hade säkert gärna slutat, men hon sa: men vad händer om det går åt helskotta? Och då fick jag berätta för henne hur mycket jag hade på kontona, och då andades hon ut lite. Ja, ja, men då ska det nog gå bra. Och det är väl det man kanske måste berätta för sig själv också, när man någon gång vaknar. För annars hamnar man i de här Bogleheads, bara en utdelning till.

"Vad ska jag göra med dubbelt så mycket pengar?"

Jesper: Jag har också upplevt det här under det här året, det hade vi uppe också, men det var någon gång när jag vaknade: det är ju jättefå som gör det här, vad är det jag missar? Det är någonting i min kalkyl som jag uppenbarligen har missat, eftersom det är så få som gör den här resan. Då kan jag gå igenom den och tänka: ja, okej, en del handlar om utgifter och annat. Men då kan jag också tänka: om nu siffrorna stämmer, att man på tio år ungefär fördubblar sina investeringar, ska jag vänta tio år tills jag är 60 och ha dubbelt så mycket pengar? Vad ska jag göra med dem?

Jan: Exakt.

Jesper: Jag har inte massor, det är inte det det handlar om, men att ha lika mycket till som jag har idag. Och det kan alla tänka, oavsett om man är par eller familj. Lika mycket till, jaha, vad ska de göra? Jo, de ska vara där för att om 20 år ska det vara fyra gånger så mycket som idag.

Jan: Ja, precis.

Jesper: Och det tycker jag verkar helt vansinnigt. Och sedan, till slut, för att jag ska vara där när jag dör. Min äldsta flyttade till lägenhet förra året. Så om 20 år, när han är 42, är han så hjälpt av att jag, om jag stupar då, skyfflar över x miljoner? Han skulle säkert bli jätteglad, men förhoppningsvis ledsen över att jag inte är där. Förmodligen hade det inte förändrat vardagen.

Jan: Nej, och det är där jag tror att man landar.

Allvädersportföljen och att stå stabilt i sin filosofi

Jan: Karl-Fredrik hade en fråga här: vad tänker du om Sinos allvädersportfölj?

Jesper: Åh, jag såg den. Det roliga är att jag har träffat Sino, han är supertrevlig, men jag ser honom nästan aldrig på forumet, för vi läser inte samma trådar. Jag tycker att allvädersportfölj är jättespännande. Jag kan fascineras av de här optimerarna. Om jag tweakar lite, lite, lite där, så kan det här tillgångsslaget kanske trimmas upp någon tiondels procent, och då sänka lite där, och oj vad bra det blir. Så om, när alla stjärntecken är på vissa ställen och vi har 27 plusgrader i september, då kommer det här att bli kanon. Lite så kan jag känna, utan att driva med det. Så "gäsp" är väl det spontana. Jag kan tycka att det inte intresserar mig, men jag fascineras av det.

Jan: Och där tänker jag också att det här upplever jag som en av dina framgångsfaktorer. Nej, men jag har min strategi, jag håller mig till den, jag behöver inte vara så här: åh, nu kom det något nytt, nu måste jag överväga och lägga massa mental energi på det. Överhuvudtaget, Jesper, verkar det som att du står stabilt i dina egna filosofier kring hur du vill leva ditt liv. Det är väl nog det som är nyckeln.

Caroline: Ja, gud ja.

Jan: Du tänkte så, men varför gör inte fler det här?

Caroline: För att du kanske har en viss uppsättning egenskaper eller tankar eller filosofier som gör att det blir bra för dig att göra så här. Och sedan blir det inte det för Jan, till exempel.

Jan: Nej, absolut.

Att se över sina egna regler

Jesper: Jag kan ju säga, eftersom det gränsar till det här med strategier, den här som jag nämnde, jag kan säkert renskriva någon variant på den, för jag vet inte indexsiffran på mig om det. Men det här med när den går under en viss procent, hur mycket man ska ta ut, det dokumentet kan jag tänka mig att jag behöver se över efter tre år. För kanske är det så om tre år att jag inte använt någonting från räntekontona, för börsen har varit sådan att det aldrig slagit så mycket. Då kanske man vill skruva lite på den för att den ska vara mer aktiv.

Jesper: Jag skrev också ett dokument för mig själv nu i sommar: hur ska resten av 2024 se ut? Rent praktiskt, vad ska jag göra varje månad? Och så skrev jag längst ner på varje månad, i några punktform: längst ner på lönekontot borde det vara si och så många tusen. För att jag för min egen skull ska tänka: ja, men du följer din plan här nu.

Jan: Ja, man har lite avstämningspunkter.

Jesper: Annars är det lätt att tänka, kanske om en månad, oj vad det är mycket på lönekontot, in med det på ISK. Och så i stället, det var inte det du sa till dig själv i somras.

Jan: Exakt.

Att vara grundad: arvet från ett liv med inre värden

Jan: Lite spontan fråga, får jag tänka på det du sa, Caro, med nyckeln, att du är väldigt grundad och landad i det. Tror du att det har med att du har jobbat inom kyrkan?

Jesper: Ja, det är en intressant fråga. Jag har tänkt på det själv faktiskt. Det här är lite löjligt, men jag känner alltid att jag måste slänga in en brasklapp i början och säga att …

Jan: Du är inte präst?

Jesper: Nej, jag är inte präst. Det är ganska många som har en förutfattad bild av hur det är med folk som kommer från den kyrkliga världen, och jag menar att många av dem har fel. Utan att detta ska bli en livsåskådningspodd, så tror jag att jag har jobbat så mycket med inre värden, om man uttrycker det så. Det tror jag har varit ganska avgörande. Det är väl baksidan av jobbet, att de förlorar mig nu. Kanske för att jag just har känt saker och tänkt med insidan. Och då menar jag inte att det nödvändigtvis är så mycket högre makt, utan mer att vad är viktigt? Att relationer och mening och det goda samtalet, vem är jag och vad är min plats? Att det är intressantare.

Jan: Precis, för jag upplever att de frågorna brukar inte komma förrän senare i livet, medan du har haft dem "ongoing". Och det upplever jag också har varit en av våra orättvisor, för vi har många gånger varit i sammanhang där vi har utsatts för de konversationerna tidigt i livet. Okej, men vad är autentiskt för mig, vad är det som är viktigt, vad är det jag tänker och känner? Och gjort mycket terapi. Och jag har kompisar som börjar först nu, i 40-årsåldern, och börjar fråga sig vem de är, medan jag är så här: den frågan har jag brottats med i 20 år.

Jesper: Och det är där jag menar att alla har sina egna förutsättningar när man gör den här resan. Det är som man säger, jobbiga grejer som händer i livet, som du har varit inne och pratat om förut. Det är inget man önskar, men däremot gör det något med en. Om det sedan är nära dödsfall, eller, jag genomgick en skilsmässa för en herrans massa år sedan, man är inte sig själv, man blir någon annan på andra sidan. Men efter det har man ju vuxit mycket.

Jesper: Det tror jag att jag har fått med mig på jobbet också. Till exempel att möta en massa tonåringar varje år som är mitt i det här. Wow, allting är antingen eller. Antingen är livet party och jag är nykär, kolla vad många likes jag har, och någon annan i samma gäng säger "kan vi sluta nu, jag ska gå hem och ta livet av mig", om man ska skoja lite. Det tycker jag ger väldigt mycket också, att man har fått den påfyllnaden. Så vem vet, jag kanske blir helt träig nu, det kanske går snabbt.

Jan: Ja, precis.

Bidrar man till samhället om man slutar jobba i förtid?

Jan: Innan de sista två frågorna. Vi har haft rätt mycket av den här moralfilosofiska diskussionen. Har du några tankar kring att man säger att man nu inte bidrar till samhället? Jag håller inte riktigt med, men jag vet att det har lyfts flera gånger.

Jesper: Vilket menar ni? Är det skatten?

Jan: Gnirf skriver till exempel att vi har ett samhällskontrakt, man ska vara med och arbeta eller generera skatteintäkter. Och han skriver att det kan låta gammaldags, men en FIRE-person kan i viss mån se sig ställa sig utanför samhällskontraktet i förtid. Han gör det svart och vitt. Vad tänker du?

Jesper: Jag läste den och tänkte: finns det någon liknande sak man kan översätta till? Och då tänkte jag på när jag var i 20-årsåldern, när vi fortfarande hade ett försvar i Sverige, och det var mycket prat om att man skulle göra vapenfri eller vägra. Och då kan jag tänka: det var rätt många som vägrade. En del för att de hade etiska skäl, men ganska många för att de inte var sugna på att sova i tält och frysa, vara blöta och hungriga. Svek de då samhällskontraktet? Jag vet inte. Jag tror inte att man kan tänka riktigt så. För då landar man ganska snabbt i frågor som: är evig tillväxt rimligt?

Jesper: Och som jag sa, någon som börjar jobba när de är 30 och bidrar under 27 år, ja, de är sju år äldre än vad jag är nu. Eller någon som råkar illa ut och inte kan jobba, eller är född med någonting som gör att de inte funkar, skulle det innebära att de inte bidrar, eller inte ska vara en del av samhället? Jag tror att man bidrar på olika sätt. Men absolut, då skulle jag slänga tillbaka bollen, att det är ett större problem om man tar sina miljoner och drar utomlands och aldrig mer bidrar med någon inkomst. Jag tror inte att det funkar. Jag tror att alla har en funktion, en mening, ett värde här och nu, och bidrar på det sätt de kan och vill.

Jan: Och som vi ofta konstaterar, hur många drar pluggen verkligen?

Jesper: Ja, det är inte så många. Så det blir inte ett stort problem.

Jan: Nej, många snackar om det och drömmer, och det kanske är något man vill göra. Tänk om alla skulle göra det här. Men det är verkligen få som gör det.

Jesper: Det fick jag också ett tips om. "Tänk om alla skulle göra det." Då brukar jag säga: du, det fanns en snubbe för tvåtusen år sedan, och man har försökt övertyga människor med våld om den här snubbens storhet, och man har efter tvåtusen år fortfarande bara lyckats övertyga typ 30 procent.

Jan: Om ens det.

Jesper: Precis.

Jan: Jag upplever lite samma sak. Man bidrar fortfarande till samhället, man gör det på olika sätt. Man betalar fortfarande skatt, man har betalat skatt under en herrans massa år då man inte har tagit ut från det systemet. Man har också stora friheter att röka och inte ta hand om sig och kosta samhället massa pengar. Det ingår också i att vara människa i samhället.

Jesper: Ja, exakt. Det går inte att peka på någon så, tycker jag.

Käpphästen: räkna på vad du faktiskt gör av med

Jan: Jag tänker, är det något vi borde ha tagit upp, något du känner att vi missade?

Jesper: Jag har min käpphäst, jag tror inte att jag hade med den sist. Ibland dyker det upp frågor på forumet, till exempel: hur mycket behöver man för att sluta jobba? Och där vill jag säga till alla, oavsett om det var det här 27-åriga paret eller någon i min ålder: man måste, måste, måste titta på vad man själv gör av med. Inte vad man vill göra av med, utan vad man gör av med. Vad som är ett normalt liv.

Jan: För en själv.

Jesper: För en själv, ja. Inte vad grannarna säger. Och inte minst, som jag ofta frågar när någon skriver på forumet "jag tänker mig FIRE när jag är 50, jag är 30 idag, så här ser inkomsterna ut", och sedan, efter kanske 15 inlägg, kryper det fram att jag inte är jag, utan jag är två personer. Det är bara det att det är den som sköter kontona som har skrivit. Och det är ganska relevant att veta: räknar jag på mig själv eller på vår familj?

Jan: Eller de här 27-åringarna, har vi en dröm om att skaffa barn och hus på landet, ja, då måste ju det in, även om barnet inte finns nu. Annars blir det jättekonstigt.

Jesper: Exakt.

Jan: Så det här med rena summor är inte så intressant därför. Sedan kan man jämföra med någon i liknande situation.

Jesper: Jag upplever att det är så svårt. Man måste utgå från sig själv.

Jan: Verkligen.

Att lura sig själv om bil och hus

Jesper: Och sedan också i att man lurar sig själv, det återkommer jag till.

Jan: Vi har ju skojat om bilen. Hus har också varit en sådan här. Vi har börjat skoja om huset nu också.

Jesper: Men vad är det egentligen? Då kommer ju motfrågan: vad är det egentligen som skaver?

Jan: Att huset, en icke-noll andel var så här att man ska ha hus. För jag har hört hela livet, när flyttar ni till hus? Min mamma, under tolv år i vår hyresrätt, sa: ska ni inte flytta till hus snart? Det vore väl härligt för barnen, så att de kan springa ute i gräsmattorna. Och jag är så här, våra ungar springer inte i gräsmattor, de går till lekplatsen i hyresbostäder. Jag vet inte, när vi flyttar till lägenhet så vet vi inte hur mycket vi kommer sakna gräsmattan. Men jag tror det. Vi har testat det, och det har blivit väldigt tydligt att nej.

Jan: Vi har kompisar, jag vet inte om du är en sådan, men som gillar att gå och fixa och pilla och hitta en glädje i det. Medan för mig är det ofta bara ett dåligt samvete tills jag tar tag i det. Och då känner jag att den uppsättningen värderingar eller pusselbitar har vi pressat in, snarare än att det var något "towards to".

Jesper: Nej, nej, men det fattar jag. Jag har själv fått frågan av folk: men du bor ju i hus. Och nu är vi två i det huset, jag och yngsta sonen. Är inte det knäppt, tycker en del. Borde du inte kunna optimera det här? Och det borde jag ju kunna, men det är något jag har värdesatt, till exempel jämfört med bil, som jag inte värdesätter alls. Det är för att min hobby utför jag hemma. Jag trivs ganska bra med att knata omkring och pyssla lite. I morse, i morgonrutinen, ingår också att vattna blommorna. Sådant kan jag uppskatta. Jag har plats inomhus. Det är inte det mest optimala, men jag har valt att lägga extra slantar där. Jag vet att ni tänker.

Jan: Exakt.

Jaga inte den sista kronan

Jan: Jag gillar också jättemycket det resonemanget. Jag postade någon länk i forumet om just det: jaga inte den sista kronan. Man behöver inte ha ångest över att jag skulle ha optimerat. För det upplever jag att många ska göra, jag ska optimera till sista kronan, byta bank för nu är det 0,1 procent mer där, eller jag kan sänka räntan där. Visst, det kan vara motiverat, men det är inte där slaget står.

Jesper: Man är mer besläktad med Sino då, att man gillar det här: ingen bank ska blåsa mig på 72 kronor i månaden. Jag köper att man är det som person, och det är helt okej.

Jan: Ja, och det är okej.

Jesper: Jag kan ibland gå in i några trådar, lite på pean-cheating, när någon säger "kolla här vilken optimering jag har gjort". Och då menar jag inte de som har placerat kanske 10 miljoner kr enligt en genomtänkt plan, för det är en annan sak. Men har man sparat ihop, kanske man är ganska ung och har samlat ihop 30 000–40 000 kr, och så tycker man att man har knäckt systemet när man har hittat ett konto där man faktiskt får si och så. Och sedan när man börjar skala ner det där, på årsbasis och sedan på månadsbasis, så visar det sig att vederbörande kanske bor i hyreslägenhet, så det finns inte ens lån att dra någonting mot. Och så hamnar man på: om du gör detta och sätter dig i alla de här problemen, så har du sparat 72 kronor i månaden. Ibland är det inte ens så mycket.

Jan: Men då är vi tillbaka: lär känna dig själv, och vad som är viktigt med det.

Avrundning

Jan: Jag tänker, är det någonting mer du tänker, annars rundar vi av. Jesper, fantastiskt, stort tack för att du är så generös och delar med dig här, hänger i forumet och delar med dig där. Inte minst rättar oss andra när vi skriver inkorrekt svenska.

Jesper: Nej, jag ser det som vanligt som jättekul att komma tillbaka. Och om det framstod som rörigt idag, så är det för att det är lite så nu. Det tänker jag att det får vara. Och jag tar gärna emot det, om det dyker upp följdfrågor.

Jan: Ja, så tar vi det här i augusti nästa år igen.

Jesper: Ja, inget emot det. Det är trevligt.

Jan: Tack!