Ekonomisk fri: lärdomar efter två år

Innehållsförteckning

Nedan följer en grov innehållsförteckning för transkriberingen.

1. Intro: ett community-avsnitt om livet i FIRE
2. Vem är Jesper?
3. Filmsnack och Hitchcock
4. Rädslan bakom frågorna
5. Att landa i ett nytt liv tar ett år
6. Tråkiga arbetsuppgifter och meningsfulla möten
7. Lättare för vissa att gå tillbaka
8. "Vad jobbar du med?" och identitet
9. Att fråga vad folk gör
10. Vanföreställningen om paraplydrinkar
11. Var paraplydrinks-bilden kommer ifrån
12. Hur ser en vecka ut?
13. Vardagssysslor på förmiddagen
14. Att sluta värdera tid i pengar
15. Att prioritera relationer
16. Har livet saktat ner?
17. Nya intressen och YouTube-kanalen
18. Kreativitet och tid
19. Det som överraskade: bättre sömn
20. Hur folk reagerar: läkaren
21. Frågan i Norrland
22. Vad sa arbetskamraterna?
23. De intressanta frågorna
24. Inspiration att gå tidigare
25. Essän om 30 timmars arbetsvecka
26. Sex timmars arbetsdag, styrt i lag
27. Kvaliteten på arbetstimmen
28. Tid kontra pengar och Rikedomstrappan
29. Den största baksidan: tidsoptimeringen
30. Att hamna ur fas med samhället
31. Hundägare och att klaga på jobbet
32. Moralisk skyldighet att jobba?
33. Hälsoargumentet och konsumtion
34. Börsfallet i våras och mentala modeller
35. Strumpor i lådan
36. Att låta uttagsstrategin växa fram
37. Banken bryr sig mindre än man tror
38. Att hamna utanför systemet
39. En lömsk plan hos banken
40. Från spara till spendera
41. Omvänt månadssparande
42. Splurges och inköpsstopp
43. Drömsynten och samlandet
44. Škoda i entréhallen
45. Att flytta ut i skogen
46. Skog, huspriser och Göinge
47. Skojfrisk på forumet
48. "Det blir aldrig så dåligt som man tror"
49. De flesta är avslappnade
50. Tatueringen ur Sagan om ringen
51. Språkpolisen i forumet
52. När latheten stör
53. Språk som verktyg för förståelse
54. Avrundning och var man hittar Jesper

Intro: ett community-avsnitt om livet i FIRE

Caroline: Välkommen till RikaTillsammans och dagens avsnitt, som handlar om ekonomisk frihet och FIRE. Det är ett community-avsnitt tillsammans med Jesper, eller Angaudlin som han heter i communityn, där han pratar om livet i FIRE. Han var ju med redan för ett år sedan, då han precis hade sagt upp sig från jobbet som lite av en 50-åring och tänkte: nu ska jag ta steget ut i det här som jag har drömt om, ut i det okända. Så nu är vi här. Hur gick det? Lite så här, titta bakom kulisserna.

I det här avsnittet svarar han på era frågor, och det är verkligen fokus på livet i FIRE. Sen har vi ett separat avsnitt där vi pratar mer om pengarna, det tekniska, investeringarna, uttagsstrategin och liknande. Så idag pratar vi mer så här: hur svarar du på den här frågan? Vad jobbar du med? Vad sa andra? Hur relaterar barnen till det? Har ditt perspektiv på tid ändrats? Vad sa arbetskamraterna? Har du några inplanerade splurges? Är det något som överraskade dig med livet i FIRE? Vad säger banken om att du inte har någon inkomst? Är FIRE paraplydrinkar på stranden, eller är det totalt självplågeri? Och inte minst: vad gör du på dagarna, faktiskt?

Jag vill säga ett stort tack till alla er i communityn som har skickat in de här frågorna, för det är verkligen bara era frågor.

Jag ber om ursäkt om jag har missat någon. Och naturligtvis stort tack till Jesper, som är med och bidrar i forumet och kommentarerna. Så här kommer Jesper och Caroline.

Vem är Jesper?

Caroline: Varmt välkommen tillbaka, Jesper, eller Angaudlin som du också heter i forumet. Du är en av våra forumstammisar. Du har skrivit i massor av trådar och delat med dig av din ekonomiska resa, också det här med ekonomisk frihet och FIRE. Du har en egen YouTube-kanal nu, FIRE på svenska. Vi har precis haft ett annat avsnitt där vi pratat om just den ekonomiska biten av resan. Nu tänkte vi att vi skulle prata om livet i FIRE lite. Varmt välkommen tillbaka.

Jesper: Tack så mycket.

Caroline: Jag tänker så här: för de som har hängt med oss så var du med i avsnitt 367 och avsnitt 316, så det är ett par år sedan. Men för den som inte känner dig, den här klassiska frågan: vem är Jesper?

Jesper: Jesper är en 50-plussare, förälder, särbo. Villaboende, skivnörd, musikälskare. Gammal syntare.

Caroline: Och t-shirt-samlare, lärde vi oss i förra avsnittet.

Jesper: Precis, tydligen.

Caroline: Gillar film jättemycket också.

Jesper: Det brukar jag också nämna när folk säger: vad gör du med din tid?

Caroline: Vad är det för slags film då?

Jesper: Jag och sonen såg på Sinners igår, som var ganska intressant. Musik och så. Jag kan inte avslöja det, men den tog en vändning där som jag kanske inte riktigt var beredd på.

Caroline: Jag har ju också en sån med vår äldsta, så här hundra filmer innan du flyttar hemifrån. Vissa filmer, älskling, vi har sett Inception till exempel. Och vi tog oss igenom Gudfadern 1, men där var tålamodet slut.

Jesper: Har du sett mycket så, Batman?

Caroline: Nej, vi har sett Terminator 1 och 2 har vi sett, vi har sett Rocky, någon Rocky-film, vi har sett Matrix.

Jesper: Tydligen mycket killfilmer.

Caroline: Tyckte jag fick feedback här från Caroline. Ja, men jag kan se andra filmer.

Jesper: Du får göra det.

Filmsnack och Hitchcock

Caroline: Vi såg Fönstret mot gården här om dagen också.

Jesper: Ja, är det en Hitchcock-klassiker.

Caroline: Hitchcock-klassiker, alltså den är ju fantastiskt bra. Jag tror jag såg den i tonåren, och nu var det min tonåring som sa: den har vi köpt, vill du se den?

Jesper: Absolut.

Caroline: Har den stått tidens tand?

Jesper: Den är väldigt på förtagande.

Caroline: Välkomna till film- och biopodden. Sorry, nu kör vi på. Patrik Lysell och Investpappa for life. Nu kommer det. Nu vet jag inte hur du har levt innan FIRE, men frågan som flera också har ställt: var det värt det?

Jesper: Ja, nej, men jag är jättenöjd. Jag har sett en del av de kommentarerna också, många frågar ju det här: vad händer om du ångrar dig? Jag vill nog påstå att när jag närmade mig målsnöret så lobbade jag naturligtvis de här tankarna själv. Men jag skojar om att jag hade fireprovat häromåret. Det var ju ändå ett sätt att aktivt, under en begränsad period, tänka på hur det kommer att vara. Så jag tycker det är toppen.

Jag njuter, jag har inte haft en enda stund hittills det här året när jag har tänkt: vad ska jag göra idag?

Det var någon dag i våras när det var riktigt skitväder och lite ruskigt, och jag var inte så sugen på att hitta på något. Det jag ville göra var väl kanske att gå ut. Men då kan man ju se en film, och sen är det ju väck igen.

Caroline: Ja, det ska vi också prata om, hur du sysselsätter dig.

Rädslan bakom frågorna

Caroline: Jag tänker att frågorna kommer från, i alla fall i mitt fall, att man är rädd för både den ekonomiska aspekten, tänk om det inte räcker till riktigt, eller att livet förändrar sig drastiskt och jag behöver ta hand om ekonomiska bekymmer, eller om jag kommer ångra mig. Det är jättemycket rädsla. Vad händer med pensionen? Det är Marcus som frågar också.

Jesper: Ja, exakt.

Caroline: Så jag tror att frågorna kan bottna i rädsla, och i att man inte har varit i den processen som du har varit i, som ändå kanske är ganska lång.

Jesper: Men om jag knyter an till det, Caroline, det var väldigt många frågor kring tomhet.

Caroline: Jag hade tänkt att vi skulle ta dem senare, men vi låter oss kasta upp den då. Det var också en sån fråga som överraskade mig. Om inte frågan hade kommit i forumet hade jag aldrig kommit på frågan om tomhet. Men kan vi inte ta den då? Varför tror vi att den kommer upp, och har du upplevt någon tomhet?

Jesper: Nej, det har jag inte. Ska jag säga så här: nu har jag ju ett av mina barn hemma fortfarande, och vi umgås väldigt mycket här nu. Så jag tror att steget blir nog större när han flyttar ut än att jag slutade jobba. Det tror jag. Jag kan mer föreställa mig att det då kanske, eftersom jag inte har någon mer hemmaboende, skulle kunna komma någon dag: vad ska jag göra idag? Men inte tomhet.

Caroline: Man träffar ju också människor när man är på jobbet, och det gör man inte om man är hemma.

Jesper: Nej, precis.

Caroline: Hur tacklar du det då?

Att landa i ett nytt liv tar ett år

Jesper: Jag tycker nu, när jag träffar honom så mycket, och sen krävs det ju, när man har en särborelation också, en viss planering. Man får samla ihop och umgås mer intensivt då. Så jag tror att det bidrar till att det fungerar väldigt bra. Men jag kan tänka mig att den dag han flyttar ut, att jag kanske känner lite mer: oj.

Men å andra sidan har det här första året varit rätt mycket, precis som man säger, att det behöver gå ett år att landa i saker och ting. Lite som med sorger, skilsmässa, död och så vidare. Det tar ett år innan man är någorlunda i fas med att förstå sina känslor kring det. Inte för att detta är någon stor livskris, men det har behövt gå ett år. Jag har märkt att jag har musicerat mindre än vad jag gjorde för några år sedan, men nu efter ett år börjar jag komma igång igen. Och så tänker jag att det kanske är med tomheten också, att det kanske behövt vara en reflektionsperiod nu.

Caroline: Men, förlåt mig, jag ska avbryta. Känns det meningsfullt då? För det är nog också det här att ha tomhet i brist på något meningsfullt. Dagarna kan ju bara gå, och så undrar man: vart har de tagit vägen, år efter år?

Jesper: Men å andra sidan tänker jag att så är det många som kan känna på jobbet också.

Caroline: Touché. Det tror jag med. Livet bara gick, vad har jag varit på jobbet?

Tråkiga arbetsuppgifter och meningsfulla möten

Jesper: Om jag ska jämföra med min yrkestid så fanns det naturligtvis dagar som var bättre än andra, och dagar som var sämre. Men även vissa dagar när jag visste, till exempel, att den här eftermiddagen kommer jag sitta med en massa kontorsjobb som behöver göras, som jag förstår behöver göras, men som är så tråkigt. Och sen visste jag att framåt kvällen skulle jag kanske ha en träff med ett gäng ungdomar, och då skulle vi prata om ett visst ämne, och då kände jag: det blir bra. Så tror jag att många känner på sina jobb, att just nu har vi det här, och man tänker framåt och det är jättespännande. Men sen ska jag gå och summera mötet, skriva ett PM och skicka ut det till alla inblandade, och det kanske är lite mer av det som någon annan kunde ha gjort. Och så är ju livet i allmänhet, som jag sa: regnar det en dag och man har tänkt att då får jag göra något kul ute, ja.

Caroline: Jag tänker att det är intressant att ta det med pensionen, för det var en sån insikt för mig själv. Om man slutar jobba, hur ska det gå? Och sen var det så här: ja, fast man kan ju alltid ångra sig och gå tillbaka. Väldigt många farhågor kommer från att det är något okänt, tror du inte det?

Lättare för vissa att gå tillbaka

Jesper: Ja, jag tror det. För jag har ju hört dig säga det innan, jag tror att det i ditt fall kanske är lättare att tänka att jag går tillbaka, än för den genomsnittliga FIRE-ivraren i Sverige som tänker att jag ska säga upp mig från mitt jobb. Jag tror att om man har en mer traditionell jobbsituation så tänker man: går det fem år så har jag börjat få hål i CV:t, och går det tio år så hamnar jag kanske i nästa läge där de som snart ska sluta, dem vill man inte anställa. Så jag tror att där någonstans finns nog någonting man måste vara beredd på. Jag har ju bara varit borta i ett år. Det kan gå fem år till, det är jag rätt övertygad om. Jag är dessutom man i ett ofta väldigt kvinnodominerat yrke där det finns en efterfrågan. Men går det tio år så är jag rätt säker på att ingen vill ha mig.

Caroline: Har du suttit i fängelse under dina tider?

Jesper: Nej, det är säkert.

"Vad jobbar du med?" och identitet

Caroline: Jag tänker så här: IFB, Fredrik har också sociala aspekter. Hur bemöter du den ständiga frågan: hur fördriver du din tid? För ofta är det så här, vad heter du, vad jobbar du med? Hur svarar du då?

Jesper: Redan när jag jobbade försökte jag styra bort från vad jag jobbade med. För återigen, även om det var det jag gjorde, det är inte min identitet. Det är inte vem jag är. Att jag heter Jesper är jag snabb att säga. Sen vill jag ändå lägga ut texten lite, dels för att folk hade en massa fördomar om vad kyrkfolk var för några, men också för att jag kände att, ja, det gör jag, men jag gör det i åtta timmar om dagen, måndag till fredag. Det är ändå rätt lång tid.

Caroline: Fast det är ändå bara en tredjedel.

Jesper: Ja, och det är ju inte ens det man räknar på hela veckan. Någonstans där kände jag att det här är inte min identitet. Sen är det jättebra om man trivs där. Så jag ville hellre prata om vad jag gjorde på min fritid och vad jag tyckte var kul.

Caroline: Jag tänkte så här på Claes Hellberg. Han la en sån här sketch, en föreläsning, där någon hade frågat: ja, men vad är du i botten? Och så svarade han: jag är civilingenjör i botten. Och då sa den andra: jag blir alltid så lustig av att fråga, men vad är du då i toppen?

Vi lägger så mycket identitet i yrket.

Att fråga vad folk gör

Jesper: Jag älskar att fråga: vad jobbar du med? Och så vill jag veta vad de gör på jobbet och vad de tycker om på jobbet. Då märker man också om de inte gillar sitt jobb, och då behöver man prata med dem om det, om de vill. Men jag tror ändå att man har valt sitt jobb för att man är intresserad.

Caroline: Fast jag tror inte ens det, Jesper.

Jesper: Jag gjorde ju det.

Caroline: Jag kommer göra det.

Jesper: Ja, absolut.

Caroline: Men jag tror inte alla gör det. Jag vet att ganska många tar det jobb man får, och man hamnar kanske där också. Men jag tror att i ditt fall, när du frågar folk, är du intresserad av att lära känna personen. En del som frågar "vad gör du", ganska många, gör nog det för att de inte vet vad de ska säga. Det är liksom lite tryggt att fråga om det. Frågar man "vad gör du" och får ett svar, så kan man ställa någon klok följdfråga. Är det någon som säger "jag är elektriker", så säger man: oh, jag har undrat över en sak. Och så blir det lite stelt.

Jesper: Och så kan man sätta folk i en låda.

Caroline: Jag fick ju det tipset för många år sedan, jag försöker göra det, det är så här: men vad tycker du är roligt, eller vad är roligast just nu?

Jesper: Men gud, vad får du för svar?

Caroline: Alltså jag blir så. Jag klarar inte av frågan, vad är roligast just nu? Jag vet inte vad jag skulle svara på den.

Jesper: Ibland får jag jättebra svar.

Caroline: Ja, det får du säkert. Ja, skitsamma. Vi går vidare.

Vanföreställningen om paraplydrinkar

Caroline: Jag tror att du tog upp det på din kanal, FIRE på svenska, vanföreställningen om att antingen är det paraplydrinkar på en strand, eller så är det totalt självspäkelse, totalt självplågeri. Kan du inte utveckla?

Jesper: Ja, och vi har ju skojat om det ganska mycket på forumet. Det finns ju de här härliga emojierna man kan använda, med palmer och paraplydrinkar. Bara det att det finns en emoji för en tropical drink tycker jag är fantastiskt.

Ingen som jag vet som lever FIRE lägger sig på soffan och zappar Netflix.

Om det inte hellregnar en dag. Det gör man ju, alltså min bild av att göra det, för jag kunde ju göra liknande saker när jag jobbade, men det var ju när det hade varit jätteintensivt. Tio, fjorton dagar på jobbet med alldeles för många timmar, kanske lite motgångar och allmänt dränerad. Att ha en ledig lördag då och känna: yes, det regnar, nu ska jag sträckkolla på någonting. Men då var det ju för att slappna av från något annat. Jag ser mindre på tv nu, mycket mindre än jag gjorde när jag jobbade, för jag känner att jag vill göra andra saker. Och när jag tittar väljer jag aktivt. Jag tror att det är där någonstans man har svårt att se det.

Var paraplydrinks-bilden kommer ifrån

Jesper: Om det är för att motsvara någon variant på paraplydrinkar, eller en del av det man kallar paraplydrinksliv, så är det väl framför allt en del amerikanska FIRE-människor plus IFB, som inte bor i Sverige. Då passar man på att visa upp det när man skickar bilder till någon, eller lägger ut på Facebook. Men å andra sidan, bor man i Spanien och skickar en bild till någon som sitter hemma i Portland där det är snöblandat regn, då är det väl ganska frestande att skicka ett par bruna ben och en paraplydrink. Jag tror att det kommer därifrån faktiskt.

Caroline: Ja, exakt.

Jesper: Jag skulle aldrig vilja ligga på en strand och dricka paraplydrink. Det låter ju sjukt tråkigt att snacka om. Man får balansera det här lite.

Caroline: Jag tänkte också att jag vill vara, typ Bali hade jag en dröm om, så sitter man med datorn i knät. Sen testar jag att sitta på en strand med datorn i knät i alla fall, och det är väl det jävligaste jag vet. Man ser ju ingenting, du får in sandkorn i tangentbordet, och du vet, dålig wifi-uppkoppling.

Hur ser en vecka ut?

Caroline: Jordis, Relo och NJI undrar: hur spenderar du en dag, vecka, månad? Hur ser en vecka ut i Jespers liv?

Jesper: Ja, jag har faktiskt funderat lite mer på den, utan att ha sett den i förväg. Jag brukar försöka stämma av först med min almanacka, eftersom jag och särbon planerar in resor ganska långt i förväg. Så då vet jag om de kommer ner, eller om jag ska upp. Är det en vanlig vecka vi inte ska ses, då brukar jag synka. På måndagen brukar vi se: hur ser din vecka ut? Och så vet jag om han ska iväg, för då kan jag planera lite mat och annat efter det. Nu i sommar har vi planerat delandet av busskortet också, för det är ju rätt bra om man är lite i synk där.

Men annars: jag försöker gå varje dag, ska aldrig vara under 10 000 steg, ofta snittar jag på 12 000 steg. Det handlar om att bara komma ut och göra någonting. Jag försöker göra yoga varje dag, en halvtimme. Inte varje dag det blir, ska jag villigt erkänna, men hälften av dagarna i alla fall. Sen kommer man igång.

Caroline: Och sen är det lite sådär, det där som är jättetråkigt som man var tvungen att göra, ni vet, vid tio på kvällen när man jobbade.

Vardagssysslor på förmiddagen

Caroline: Vad tänker du på då, ta ut soporna eller fixa köket?

Jesper: Sopor, diskmaskin, tvätt, torka av diskbänken och göra rent den där förbannade pannan som stod kvar sen middagen igår. Göra det där på förmiddagen efter frukost, eller i den vevan när sonen drog till skolan. Sen har jag försökt göra grejer jag varit sugen på. Nu blev det ju en YouTube-kanal, så då är det kanske lite: har jag någon idé till den, skriva ner det på papper, spela in senare i veckan.

Caroline: Okej.

Jesper: Jag försöker lyssna på en skiva varje dag i alla fall, aktivt.

Caroline: Är det fortfarande så som du sa sist, att jag då lägger, men då gör jag inte det medan jag diskar, utan då sätter jag mig?

Jesper: Jag lyssnar på jättemycket musik, men det kan jag göra när jag diskar eller fixar i köket också. Men jag försöker verkligen sätta mig ner och dra på stereon och faktiskt lyssna aktivt. Det är supergivande, tycker jag.

Caroline: Vi borde ha en egen tråd sen om hörlurar.

Jesper: Ja, det har det.

Att sluta värdera tid i pengar

Jesper: Jag har nu slutat värdera tid i pengar på det sättet, för jag har väldigt mycket tid nu. Det var nog lite lättare innan att känna, när jag jobbade 40 timmar i veckan, att när det var ledig tid så var jag tvungen att använda den effektivt, den var ju liksom värd något. Det behövde inte innebära att jag skulle ha roligt hela tiden, men jag skulle åtminstone känna att även om det var tvätt och disk så fick det gärna ske samtidigt, det kan ju göras parallellt, för det var ju värt så mycket. Nu kan det vara mer: jaja, jag startar den nu, och sen gör jag det. Så varierar det. Jag är väl mer frikostig med min tid.

Sen har jag alltid försökt vara frikostig med tid, så till vida att om någon har frågat om jag kan hjälpa dem, så absolut, om jag kan. Jag umgås mer med framför allt min mamma nu. Hon är ju pensionär, och vi bor nära varandra.

Caroline: Ni är bra där, parveckisar.

Jesper: Ja, just det.

Caroline: Jag hatade uttrycket.

Att prioritera relationer

Jesper: Nej, men tidigare kunde hon vara lite så att hon pockade på uppmärksamhet och undrade om man hade tid, och när jag jobbade fick jag ju ändå säga: jag orkar inte idag, jag hinner inte idag. Min moster, som inte har egna barn, ringde mig senast idag i något annat. Men hon ringde igår om lite sådana här allmänna frågor som hon vet att jag har bra koll på. Och då inser jag att jag reagerar liksom som en bonusson på något vis. Istället för som det kanske var innan, bara ibland: förlåt. Så nu är jag mer aktiv där, och så är det kul att ringa, och så pratar vi en timme.

Caroline: Det är ganska roligt, för det du kastar ljus på är ganska många saker: det tar ett år att ändra sitt perspektiv på tid, man prioriterar upp relationer, man prioriterar ner att saker ska göras parallellt och att man ska vara så effektiv. Sen brukar väl folk också lägga till att man är mer närvarande, vilket du också egentligen indirekt säger. Men jag tänker att det finns en bok som heter Gott om tid, som nog också är på det spåret. Att om man känner att man har gott om tid, eller har den mentala bilden att jag har gott om tid till saker, även om man har ett jobb, då helt plötsligt har man gott om tid. Det är någonting med inställningen. Jag har inte riktigt knäckt det än, men jag fattar det bättre nu när du berättar om det. Känner du att livet saktat ner?

Har livet saktat ner?

Jesper: Nej, jag... Det beror på vad man menar med saktat ner. Jag kan ju komma på mig själv med att, oj, är klockan inte mer än halv ett på dagen? Men då blir jag ju snarare glad och känner: åh, vad bra, då hinner jag mer.

Caroline: Det låter som att du har saktat ner, för jag kan vara så här: är hon redan halv ett?

Jesper: Ja. Och något jag har märkt, och det var nog mest under vinterhalvåret faktiskt, när det är det svenska kolsvarta halvåret, då kunde det vara så här vid sjutiden att jag har gjort allt, men jag kände bara: idag ska jag hinna med det här, snart ska jag laga middag, men vad ska jag göra ikväll? Det hände ju aldrig förr, och det är ju snarare positivt. Så jag har lite saktat ner kanske, att lära mig det.

Jag nämnde ju det med musiken. Jag har börjat komma igång med det igen. Men även det var ju tidigare, när jag jobbade, så kände jag: nu har jag börjat på någonting, nu måste jag se till att det blir något. Medan nu för tiden kan jag känna som igår, jag satt i min studio hela eftermiddagen och bara: det här låter ju bra, det är jättekul att spela. Men jag känner inte att jag måste prestera någonting med det.

Jag måste inte visa upp att nu har jag lagt en halv dag på det, då måste jag ha någonting att visa för mig själv. Utan jag bara njuter av processen istället.

Nya intressen och YouTube-kanalen

Caroline: Njuter av processen, ja. Men får jag fråga, har du skaffat dig nya hobbyer som är lite sådär, vad ska man säga, 2025-hippie-stil, som att göra egna kvastar och jordkällarmat? För ni är ju kundra. Har du något nytt intresse?

Jesper: Alltså, YouTube-kanalen har ju tillkommit onekligen. Min något naiva, men jag tror ändå ganska realistiska bild i början, var att jag kanske gör en kvart varannan vecka, mycket för min egen skull och för att andra skulle begripa vad jag höll på med. Jag vet att det hoppade upp till 400 följare efter det, och då kände jag att det kanske är bra för min egen del också, mitt eget välbefinnande, att jag faktiskt har någonting.

Caroline: Men det är också så roligt att man inte måste prestera.

Jesper: Det kände jag, och det kände jag väl väldigt tydligt igår, att det fick vara. Men YouTube-kanalen började jag prata om. Jag tänkte först en kvart varannan vecka, och sen fick det bli mer, för jag kände att det här ger mig någonting. Men jag vill vara noga med att säga att jag kör det rätt mycket som en vlogg. Det här är mina tankar, därför kallar jag varje avsnitt "tankar om någonting". Inte: det här är facit. Jag försöker göra lite roligt, utan att göra det så extremt klickbaitigt.

Caroline: Exakt. Men det jag tänker, det är ganska naturligt, eftersom detta blir också steget i massor av trappor. Man får en stor tillfredsställelse av att ge tillbaka. Du fick ju ge jättemycket till ungdomar i deras process när du jobbade. Nu gör du egentligen samma sak, det är bara en annan crowd och ett annat sammanhang. Jag tror att just mening och sammanhang är super, super viktigt.

Kreativitet och tid

Caroline: Men, du, får jag bara fråga kring ditt musicerande. Nu när du inte känner att du behöver prestera någonting, har du annan tillgång då till kreativitet?

Jesper: Alltså, nu har jag ju som sagt haft lite stiltje. Men jag upplever att kreativitet i någon mån behöver tid. När jag jobbade kunde det vara så här, jag tror det var rätt ofta på torsdagar jag jobbade sent, så då började jag ofta efter lunch, och då kunde jag känna: nu kommer torsdagen, nu har jag tid att vara i studion. Men det är ju torsdag efter att barnen har gått till skolan och innan jag måste köra någonstans vid lunch.

Caroline: Så det är ändå en begränsad tid?

Jesper: Ja, det var begränsat. Men det var ju också så att man kan vakna en torsdagmorgon och ha ont i huvudet, eller det kan ha hänt något hemma, att man måste laga en trasig diskmaskin eller något sånt. Men framför allt det här att, jaha, så gick jag in i studion och slog på grejerna, och sen kände jag: jag har ingen inspiration alls. Och det är direkt plågsamt då, jaha, vad ska jag göra nu då? Och så visste jag när jag stod där att nu tickar klockan, och imorgon har jag fullt upp, så då hinner jag inte, även om inspirationen inte infinner sig.

Och det är ju en väldigt stor frihet nu, för jag menar, diskmaskinen kan vänta. Nu har vi tagit den som exempel, det låter som att jag diskar hela tiden. Men hussysslorna kan ju vänta om inspirationen kommer. Och då handlar det mer om att man behöver äta ibland.

Det som överraskade: bättre sömn

Caroline: Är det någon, Imig, Chosaki eller någonting, som undrar: har något överraskat dig i ditt nya liv som du inte kunde förutspå?

Jesper: Det blev en bonus, det här. Jag trodde jag skulle sova längre.

Caroline: Det trodde jag faktiskt.

Jesper: För jag tänkte, nu blir man kanske en sån där slacker ändå.

Caroline: Ja, man är uppe till tre på natten.

Jesper: Exakt, man kan aldrig bara kolla på en vecka man varvar med på jobbet. Men jag har väl alltid gått och lagt mig runt midnatt, och jag märker att jag sover bättre, för jag har ingenting som processas. Jag har ofta sovit bra, min tjej säger det, att jag somnar innan huvudet landar på kudden, oavsett. Men jag har nog märkt att jag inte vaknat mitt i natten med de här tankarna: så kan jag lösa det, eller en oro som gnager på något problem. Det har förvånat mig. Jag trodde jag skulle ha mer så här, ni vet, om man blundar och ser börskurvor och katastrofer framför sig. Nej, det gjorde jag inte, det har inte varit något sånt faktiskt. Jätteskönt.

Hur folk reagerar: läkaren

Caroline: Anna M Lindahl undrar: hur reagerar folk när du säger att du inte jobbar på grund av FIRE? Du hade ju något exempel med läkaren på din kanal.

Jesper: Ja, just det. Jag var hos min läkare för en sån här årlig besiktning, och de har ju det här, röker du, snusar du, dricker du, på vårdcentralen efter att man fyllt 50. Och så kom den: du har barn, en har flyttat och en är hemma, vad jobbar du med? Och jag bara, jag var inte beredd: nej, jag gör inte det.

Caroline: Nej, men hur då?

Jesper: För först hade hon något bekymrat i blicken: oj då, söker du, är du arbetssökande?

Caroline: Ja, men det är ju det den första tanken är från folk.

Jesper: Så sa jag: nej, jag har faktiskt möjligheten att inte jobba. Och då var hon så bra, så hon sa: oj, men hur går det till? Så sa jag: nej, men jag har sparat och investerat, så nu har jag bestämt mig för att jag vill göra annat.

Caroline: Så pass? Ja, men kul, trivs du med det då?

Jesper: Det blir ju nästa fråga då. Så jag vet ju inte alls vad hon skrev i journalen sen. Hon skrev nog inte att det var risk för depression eller hjärnskada.

Caroline: Hjälp.

Jesper: Nej, men det var ganska skönt när det kom faktiskt.

Frågan i Norrland

Jesper: Sen, i somras, var jag och särbon uppe i Norrland och hälsade på hennes mamma. Och då kom det faktiskt en fråga där, inte från hennes mamma, hon är väl insatt, men en annan jag mötte där uppe. Och då var det lite som det här vi sa innan: och vad jobbar du med? Och då fick jag någon sån fråga, då ska du tillbaka till jobbet, och när börjar du jobba efter semestern, tror jag frågan var. När ska du tillbaka till jobbet, något sånt. Och då sa jag: nej, men det ska jag faktiskt inte. Varpå han sen drog slutsatsen: jaha, men är det, ja, för du köper och säljer skivor och sånt en del va? Ja, precis, sa jag. Jaja, men det är ju kul att det går bra. Alltså, det var bara så det gick. Och då kände jag lite att i det läget...

Caroline: Men har ni inte trott detta väl?

Jesper: Jo, för i det läget kände jag att det var bättre. Han är pensionär, och han var, vet jag, väldigt knuten vid sin yrkesroll. Man behöver inte knacka på akvariet.

Caroline: Vad betyder det ens? Det brukar vi inte berätta, knacka på folks akvarie.

Jesper: Det är att göra folk uppmärksamma på att jag är här på andra sidan, men du kommer inte längre. Lite så tolkar jag det. Och jag tänker att dels är det viktigt för honom, så väl känner jag honom. Han är pensionär nu och är kanske, som jag uppfattade min bild, inte jättenöjd med det alltid. Och då kändes det lite som att jag har valt ett annat spår. Och ja, jag köper en del skivor och säljer några ibland, och det ger några kronor. Men det är ju ingenting som tar en till FIRE, det kan man väl lugnt konstatera. Men jag kände att i det läget var det bättre att han tror att det är det jag gör.

Vad sa arbetskamraterna?

Caroline: Är det någon annan reaktion? Det var också många som undrar hur folk reagerar, och vad till exempel arbetskamraterna sa. Du har ju tagit upp det i ett tidigare avsnitt.

Jesper: Alltså, jag träffar ju inte jättemånga ute på stan. Det är inte så att folk kommer fram och säger: vad gör du här? Så frågan har inte kommit så många gånger. Däremot vet jag att det var något av barnens föräldrar eller kompisar som frågar, så här, ja men din pappa är ju hemma alltid. Så där har den yngste sonen fått säga att han har slutat jobba. Så jag misstänker att det pratas säkert lite bakom kulisserna om det.

Caroline: Han har säkert vunnit på lotto eller något.

Jesper: Så det är ingen som har frågat då?

Caroline: Nej, de håller igen på det.

Jesper: Jag hade ju några härliga ungdomar från min arbetstid tidigare som jag haft kontakt med, så de hörde av sig. Det var väl efter förra gången jag hade varit här, när de hade sett. Och sen hörde de av sig: nu får vi ta en fika, det här vill vi höra mer om. Men då satt de ju lite mer med facit i hand redan.

Caroline: Men är det okej att fråga?

Jesper: Ja, det tycker jag absolut. Det enda som är tråkigt, och det är bara för att det är en tråkig fråga, det är de som vill ha det snabba svaret, eller höra hur mycket.

Caroline: Hur mycket pengar är det?

De intressanta frågorna

Jesper: Det intressanta är ju de här andra frågorna. Vad har förändrats i livet? Eller de som själva säger: åh, hade jag kunnat göra det, så hade jag velat göra det här. Det kan jag tycka är jättespännande.

Caroline: Men om du skulle säga så här, kanske också svårt eftersom de som hamnar på ens YouTube-kanal till exempel är de som är intresserade, men skulle du säga att det är fler som inspireras, eller fler som tänker "lätt för dig"?

Jesper: Jag är förvånad över den positiva feedback jag har fått. Jag har fått väldigt lite så här negativt. Däremot är det några som kanske har den här lite, som jag uppfattar att de är sugna på att sluta för att de inte trivs där de är nu. Och då försöker jag väl få folk att landa lite snarare, att se till att försöka trivas där du är nu. Så kan du ta det beslutet sen.

Caroline: Dina kollegor var också ganska positiva.

Jesper: Ja, absolut. Och det var ju mer det här lite, och sen var det ju någon som hade sett. Hade lyssnat på er, men missat mitt första avsnitt. Jag tror jag nämnde det sist, men jag vet inte. Hon kom in sen, när jag var och hälsade på dem i september i höstas, och så ställde hon sig i dörren och låtsades prata med några andra: jaså? Och sen berättade hon att hon var mest irriterad på att hon hade lyckats missa 316, året jag var med i. Och nu hade hon ju sett det andra: ja, jag har tänkt på det när du genom åren har snackat om fonder och ISK och sånt, undra om det är FIRE. Hon hade ju hört talas om konceptet, men så kom hon där i höstas. Jaha, det var det.

Inspiration att gå tidigare

Jesper: Men de har varit positiva. Det var ju till och med någon som sa lite så här att, ja, nu när du har gjort det och man ser att det går, jag ska inte jobba till riktig ålder. Det är i alla fall två som har sagt det.

Caroline: Coolt, det är ju inspiration.

Jesper: Ja, och då tänker jag att man måste inte sluta 20 år tidigare. Men om jag kan göra att någon som börjar bli lite trött känner att jag går fem år tidigare, det verkar funka.

Caroline: Vi har pratat i det andra avsnittet också om Axel, han är också en forumprofil. Vi får också se om vi kan bjuda in honom här. Han skriver så här: är verkligen FIRE något att uppnå? Räcker det inte bara med ekonomisk frihet, alltså med FI-delen?

Jesper: Jag förstår precis vad han menar. Jag tror att man egentligen kan säga så här: räcker det inte att uppnå, höll på att säga Villa, Volvo, Vovve, men alltså det liv man vill ha? För jag menar, har man ett jobb man trivs med, med en lön man klarar sig på, i Sverige där vi har ett socialt skyddsnät och ett pensionssystem som funkar, så borde ju det räcka. Då behöver man ju inte nå finansiell frihet heller, om vi nu ska se det så. Men jag menar väl att de som tänker FIRE, alltså RE-delen, att sluta jobba, där behöver man bara veta vad man ska göra med tiden. Och det ska man veta innan man slutar.

Att vara FI är ju skönt, för det är ju då man slipper ha magknip om bilen inte startar.

Caroline: Ja, men exakt.

Essän om 30 timmars arbetsvecka

Caroline: Men du, en fråga här också: 2013 ska du ha skrivit en essä om 30 timmars arbetsvecka. Och då har du kommenterat det med att du var besviken över att många prioriterade pengar över tid. Jag tänker också, är inte det ganska naturligt? Till exempel om vi tar Rikedomstrappan, alltså från nivå 3 och ner. När man har brist på pengar blir det naturligt att prioritera pengar, för man har mer tid än pengar. Eller hur tänker du kring den här? För det blir ändå lite svårt i det här konceptet, det här med balansen och värderingen. Det är en följdfråga på detta: du hade ju kunnat ha mycket mer pengar om du fortsatte jobba. Så om du skulle väva ut din relation till tid och pengar, 30 timmars arbetsvecka och så vidare.

Jesper: Ja, så får vi knyta det till den. Det var våren 2013, och det var ju innan jag betalade av det sista på lånet, men det var då jag insåg någonstans att det här är nästan absurt, vad mycket av det. Jag lever ett fullgott, bra liv och jag får jättemycket över. Vad skulle jag kunna göra? Så satt jag och lekte med tanken. Flera riksdagspartier har pratat om att gå ner i tid, det har funnits förslag, men ingen vågar riktigt...

Caroline: Dra bollen i mål?

Jesper: Nej, men exakt. Man går och småpratar lite på mitt plan. Och då började jag tycka, för vem är det här nyttigt? För mig personligen, det är jag rätt övertygad om, kände jag då. Men jag tror att det skulle vara väldigt nyttigt för alla.

Sex timmars arbetsdag, styrt i lag

Jesper: Min essä gick väl ut på att jag nog skulle vilja att det i så fall styrdes i lag. För det finns alltid arbetsnarkomaner, de kommer alltid att finnas, och det finns alltid de som ska trolla lite med det här. Så när jag sa att jag skulle vilja ha sex timmars dagar, för det skulle alla behöva, kanske en halvtimme mer på morgonen, en och en halv mer på eftermiddagen, för att hinna med sitt liv. Och då är det alltid någon som kommer och säger: ja, men jag vill jobba måndag till torsdag så kan jag dra till stugan sen. Ja, fast det var inte syftet. Därför pratar jag lite om att jag tror att vi i vardagen behöver lite mer tid. Och inte för att titta på Netflix, utan för att prata med varandra.

Jag var helt med på att, för att möta den gamla klassiska, vad ska arbetsgivaren säga, de vill ju ha någonting för pengarna, så var jag helt inne på att om man fasar ut det där, så fryser man sina löneanspråk under samma tid. Så man köper sakta men säkert tillbaka sin tid som grupp, som kollektiv. Sen vet jag att det är kontroversiellt, och det här var ju inget skarpt förslag. Men man har gjort ganska många studier, framför allt i England, och produktiviteten minskar inte.

Caroline: Men är det inte att man försöker få in mer på kortare tid?

Jesper: Ja, kanske, men man orkar.

Kvaliteten på arbetstimmen

Caroline: Det kan ju bli den största fördelen som egenföretagare. Jag känner ju direkt när jag slutar vara effektiv, och då går jag och gör något annat. Men det hade jag inte kunnat förr, det är ju jättesvårt. Jag försöker lära Oliver det också, gå hem klockan 16 istället för att sitta av den sista timmen och jobba en timme extra någon annan dag. Det jämnar ut sig. Och så är det en viss skillnad i hur kvaliteten är den timmen jag jobbar också.

Jesper: Och så såg jag väl en del på mitt jobb av det vi pratar om. Kanske inte bullshit jobs, men däremot bullshit exercises. När man ska fylla i enkäter, eller redovisa saker som bara är för redovisandets skull, upplevde jag. Kan man kapa de två timmarna varje dag, vilket jag är rätt säker på att man kan, så tror jag vi hade mått bättre. Och då skrev jag den, och sen vet jag att jag lade ut den först på ett annat forum och vi hade lite snack om det. Sen testade jag att lägga den på min Facebook, och då var det fler som blev provocerade. Och då handlade det inte så mycket om "oh, vad ska jag göra med två timmar mer om dagen", utan snarare: varför ska jag inte få fortsätta öka på min lön? För man ser väl förmodligen att får jag två timmar mer, då vill jag ha mer pengar att spendera på de två timmarna.

Tid kontra pengar och Rikedomstrappan

Caroline: Men tror du, om vi skulle sätta det, du får lägga ut det här sen i forumet.

Jesper: Ja, jag tror den ligger någonstans. Jag tror i alla fall jag har lagt den i det avsnittet jag gjorde om den, så jag får berätta det.

Caroline: Men om vi skulle säga, och nu vet jag att kanske inte alla har sett Rikedomstrappan, då får man kolla på avsnitt 420. Men tror du inte att det är en ganska naturlig evolution? Till exempel på nivå 3-4 upplever jag att det är ett väldigt tydligt skifte, att man värderar ner pengar i förhållande till tid. Jag tror att det också är en progressionsgrej, en 25-åring kommer aldrig köpa det, det är svårsmält. Men för en 50-åring är det så här, behöver du skriva en essä? Det blir mer naturligt.

Jesper: Nu skrev jag ju denna när jag var typ 39, något sånt, ungefär 40. Så jag hade ju barn som var i tidiga åren eller strax under. Och det var ju där jag på något sätt kände att det är då man vill ha tid, mycket. Men jag kan å andra sidan se på min äldsta, som snart blir 23, att han kan känna att det är kul på jobbet, det är kul att jobba, men ibland är det svårt att hinna. Och då har han inte barn. Och då kanske jag tänker, och jag vet att han dessutom inte alltid har jobbat heltid, så han vet om att han klarar sig på 75 procents lön. Så jag kan inte låta bli att tänka att jag tror nog egentligen, lär man sig att leva på vad man har, så är den exakta summan inte så viktig. Jag menar, vissa tjänar 40 000, andra tjänar 30 000, och någon tjänar 60 000, och ändå lyckas de flesta bara göra av med sina pengar.

Caroline: Exakt, exakt.

Den största baksidan: tidsoptimeringen

Caroline: Jag tänker att vi ska ta några till. Lilla Doktorn undrar: vad har varit den största baksidan?

Jesper: Baksidan, ja, alltså nu har det ju som sagt återigen bara gått ett år. Kanske lite att den här tidsoptimeringen hänger kvar från när jag jobbade. Så jag försöker träna bort den, det här att, åh, nu måste jag vara effektiv, nu måste jag göra det och detta, och nu satte jag på tevattnet, och medan det ska koka upp, de få minuterna, så måste jag gå och göra något annat. Och att det ska krävas så mycket arbete med att bli av med det.

Caroline: Studier säger att det tar tre år, särskilt för konsulter som dessutom debiterar per timme.

Jesper: Ja, kan tänka mig.

Caroline: Konsulter som debiterar per timme, för dem tar detta tre år. Det är jättelätt att plocka upp mobilen och titta, har det hänt något på forumet?

Jesper: Och jag menar inte att man måste stå och titta på vattenkokaren heller, det är inte det jag säger. Men kanske är det mer mening: går jag på autopilot, eller gör jag det medvetet? Jag menar nu, mitt kök ligger så att jag har entrédörren ut i trädgården. Är det väder kan man faktiskt öppna den och bara gå ut och kolla om det är dags att plocka äpplena snart. Det är mer meningsfullt än att hysteriskt känna...

Caroline: Men vi lever ju också i ett samhälle där alla optimerar sin tid hela tiden, och så ska du liksom gå emot det.

Att hamna ur fas med samhället

Jesper: Ja, för välbefinnandet.

Caroline: För energin är ju, jag visar här uppe medan du är här nere med din, så då dras du upp kanske på något vis. Nu låter det jätteflummigt, men det är vissa som tror på det.

Jesper: Ja, men precis, det hamnar ju ur fas. Jag föreställer mig att man kanske, för jag menar, jag är ju inte ensam om detta, det är ju fler i FIRE och fler som jobbar halvtid. Människor som har pensionerat sig, de är ju också ur fas, kan man säga. Och då tänker jag att om vi möts någonstans där på mitten, mellan högt och lågt, då kan jag hellre bidra med att vara en av de där så kallade pensionärerna, även om jag inte är pensionär. Jag säger det, jag tänker ibland när jag är ute och går mitt på dagen, för de man möter då är ju pensionärer, och så är det någon annan djurägare som är ute. Och då ser man ju på vilken energi de har när de rör sig. Pensionärerna är ju ofta i sin egen värld, inte bara för att en del går dåligt, utan för att de liksom...

Caroline: Det är fint att du säger det, för det är många pensionärer som vi känner som typ inte har tid, för de är så upptagna hela tiden.

Jesper: De är upptagna med att vara på Ica när alla andra vill.

Hundägare och att klaga på jobbet

Caroline: Men alltså, hundägarna är ju något speciellt, för dem ser man ju, i och med att hunden måste gå ut. Så ser man på dem.

Jesper: En del är ju så här "jag hatar mitt liv" när man än möter dem.

Caroline: Hundägarna?

Jesper: Ja, en del av dem som går så här bara: ska du inte bara kissa nu?

Caroline: Jag har ju varit med Elsa på skuggridning, och då hör man ibland folk som bara, nu är det snart dags att gå tillbaka till jobbet. Och du vet så här, det är ganska mycket klagomål. Men det är ju också så vi är överens om, att man ska klaga på jobbet, att chefen är dum. Det är ju lite synd, tycker jag, det kan vara så att man inte behöver klaga på sitt jobb heller.

Jesper: Precis.

Caroline: Men det är som jag och Sara, hon som driver det där ridlägret, hon är också så här ibland att jag vill säga till dem: nej, du måste faktiskt inte. Men det är inte rätt tillfälle, har jag lärt mig.

Moralisk skyldighet att jobba?

Caroline: Men jag tänker så här, vi tar nästa fråga. Jag vet att detta är en uttjatad fråga, men eftersom det är en uttjatad fråga så kanske du har ett bra svar, för jag är alltid lite slow. Har du reflekterat kring huruvida du har en moralisk skyldighet att fortsätta jobba efter din förmåga? Du fattar frågan. Är du en parasit på samhället nu när du inte betalar skatt?

Jesper: Vi kan börja med att konstatera att man betalar ju skatt. Vad är det, det vet du bäst, vad har medelsvensken på sitt ISK? Är det 40 000 eller...

Caroline: Ja, under det.

Jesper: Så jag betalar ju rätt mycket i sån skatt. Jämför jag med en vanlig löneinkomsttagare i snittsegmentet så betalar jag mindre, absolut. Men det ska fortfarande inräknas. Sen tänker jag att det finns, och detta är lite i linje med det där med 30 timmars veckan, för då pratar jag rätt mycket om hälsoeffekterna också.

Jag är rätt säker på att jag är mindre riskbenägen. Det är mindre risk för mig att hamna på sjukhuset med någon smälld artär i skallen, för att jag inte stressar.

Och sen, rent matematiskt kan man ju bara säga så här: så länge det finns arbetslöshet och utbildningsplatser i det här landet, så känner jag ingen sån skyldighet alls. För det finns människor som vill ha jobb, människor som kan jobba och som vill, men som inte får. Och det är väl egentligen huvudskälet, tycker jag. För så länge det finns, så fattar jag inte varför jag skulle uppta en plats. Det är ju inte så att min plats där jag jobbade är tom. Där är en som sitter på den stolen idag.

Hälsoargumentet och konsumtion

Caroline: Ja, precis. Och sen tänker jag, om man betalar moms och man betalar fastighetsskatt överallt. Jag tyckte det var ett väldigt bra svar, det bästa svaret jag har hört. Det med hälsan tyckte jag var väldigt bra. Jag inbillar mig också att du inte dricker alkohol.

Jesper: Det gör jag, men jag dricker absolut ingen längre.

Caroline: Du är på någon ölfestival eller något sånt ibland.

Jesper: Nej, men alltså, det gör jag, men det är inte på det sättet. Och sen kan man ju prata om så mycket annat. Vad är det man egentligen sliter på? För jag är ju lite miljömupp också, så jag försöker medvetet att inte konsumera saker som jag inte känner att jag behöver. Och så länge det finns folk som är på andra sidan av det spektrumet, så känner jag att då får de väl jobba hårdare också i så fall.

Caroline: Ja, men exakt.

Börsfallet i våras och mentala modeller

Caroline: SNS undrade så här: hur kändes börsfallet i våras med tanke på att du relativt nyligen drog ut pluggen?

Jesper: Ja, jag gillar SNS, jag brukar gilla mycket av det han skriver, jag tror det är han i alla fall. Tycker det är klokt, vi verkar vara på ungefär samma ställe mentalt ofta. Och jag måste säga att jag kände att det blev ett sånt halvår, kände jag, för jag visste att det skulle komma. Det var någon gång i våras jag gjorde ett avsnitt om min kortlek, som jag hade sorterat upp lite och låtit de olika korten symbolisera olika procentrörelser. Tar man då 30 kort, blandar och sen ger man dem till sig själv, kan man ha den bilden i huvudet att, ja, han nu fick, ja, spader två, och den motsvarar vad det var i våras kanske. Ja, men nu är jag ju av med spader två. Så försöker jag tänka. Och det kan absolut bli en sån höst igen, men då är det väl bara så att då har vi fått spader tre också.

Caroline: Ja, jag tycker det är så fantastiskt, det är så roligt att många av oss helt oberoende bygger upp liknande mentala modeller. För mig är det så här att jag drar kulor i en påse. Jag vet aldrig vilken kula, men jag vet att det är fler pluskulor än minuskulor. Särskilt om jag fortsätter länge. Så att jag tror att ganska många av oss som har varit med ett tag har en sån här mental modell som vi vilar i, och då blir det inte så här. Folk säger: men följer du inte börsen varje vecka? Nej, det gör jag inte.

Strumpor i lådan

Jesper: Nej, jag tittar till ibland, men det är mest för att det är spännande. Och sen ser man något drastiskt som händer: vad händer nu i Danmark? Jaha, nu är det någon som hatar Novo Nordisk. Jag tycker att den bilden funkar jättebra. Det finns någon sån här gammal tankenöt om någon med strumpor i en låda, och det är släckt: hur många strumpor behöver man ta för att få ett matchande par? Bortsett från statistiken tänker jag lite så att den här våren, matchar inte strumporna, då drar jag en strumpa till så ser jag om jag får ihop det.

Caroline: Vi har fått jättemycket frågor om uttagsstrategi. Du har ett eget avsnitt om uttagsstrategi, vi pratar om det lite i det andra avsnittet, så jag tänker att vi inte kommer ta så mycket.

Jesper: Jag kan bara skjuta in kort, jag förstår att folk frågar om det. Mitt tips är väl bara att, oavsett vilken, eller om man hittar en egen uttagsstrategi, bestäm dig för en som på något sätt är beprövad, och så kör på den och använd den. För det är skönt att hålla i någonting.

Caroline: Du sa att du hade verkat fram din strategi, att det kanske ibland tar lite tid innan man hittar den.

Jesper: Ja, jag jobbade rätt hårt med den, men jag satt ändå och pysslade med den några månader, från och till.

Caroline: Så man behöver inte bestämma sig på en kväll?

Att låta uttagsstrategin växa fram

Jesper: Nej. Det är som allt annat, man får låta det växa fram.

Caroline: Men jag kan också göra så att jag länkar, och vi ber Oliver, som klipper detta, att länka till avsnittet här efteråt. Och så kan jag länka, det finns en Vanguard-studie som handlar om uttagsstrategier för FIRE-människor, och sen finns det också en genomgång av 25 olika uttagsstrategier, så kan man ta vad som passar.

Fråga Jolt: hur reagerar banken när du går från ett liv med lön till att helt plötsligt inte komma in med pengar på kontot? Har du märkt något sånt, att du inte får kreditkort, att du inte får köpa busskort på Skånetrafiken?

Jesper: Skånetrafiken! Jag gjorde faktiskt så, det var lite inspirerat av forumet också, att innan jag slutade helt så ansökte jag om ytterligare ett kreditkort på min vanliga bank. Jag har inte använt det än, men jag tänkte att det skadar inte om något strular. Så det gjorde jag. Sen har jag inte haft så mycket bankkontakt, men jag kan väl säga så här mycket, jag tror jag har sagt det till Jolt i något sammanhang också, att eftersom jag slutade sätta in på mitt ISK ungefär ett år innan jag slutade jobba, så tänkte jag att då skulle de nog ha reagerat och ringt och sagt att det är något vi behöver prata om. Men det har de inte gjort, eftersom jag ska säga att jag använde det sista året till att bygga buffert.

Banken bryr sig mindre än man tror

Jesper: Så jag tror att det där är en bild som man kanske har ganska mycket av, vad ska banken säga? De är ju inte ens föräldrar. Men det blir ju mer aktuellt naturligtvis om man har lån. Och då brukar jag säga till folk som frågar att om du har lån så ska du nog inte räkna med att du är någon bra förhandlare om bolånet.

Caroline: Nej, jag skulle säga att det i princip är kört. Du får bara ta det de säger.

Jesper: Och det är lite sådana saker man kanske ska ha med sig. Sen, jag tror att vår bild av banken också är att eftersom vi fyller i de här kundkännedomsgrejerna ibland, jag har varit noga med att hålla det uppdaterat så att jag inte ska få några problem där.

Caroline: Det tjatar jag om till alla som blivit provocerade av de frågorna. Det är många trådar i forumet som är så här, varför ska banken veta?

Jesper: Om ni visste hur det är från andra hållet, de gillar inte heller de där KYC-frågorna. Och det är så här, okej, det är bara spelreglerna vi har. Vill vi hålla på med avkastning, då får vi fylla i KYC-frågorna. Men jag tror att den lappen gör också att man kanske får den bilden som Jolt lyfter här, att banken är nog inte så intresserade egentligen. Så länge jag betalar vad jag ska och de får ta de avgifter de ska ta, så är ju jag en fungerande kund. Jag är fortfarande ändå en dålig kund, för jag har inte bolån.

Att hamna utanför systemet

Caroline: Nej, men jag tänker så att man ofta går trampar snett, i alla fall jag gjorde det, för man tänker: jag har ingen inkomst, jag hamnar utanför SGI, jag hamnar utanför pensionen, jag hamnar utanför samhället. Det får spela ingen roll, för du lever ju ändå på ditt eget kapital, så det blir inte så stor skillnad. Och det enda som jag egentligen tror är en skillnad är så här, kreditkort kan vara svårt att få, lån kan vara svårt att få.

Jesper: Förstahandskontrakt pratar vi lite om, om man väljer att downsiza och flytta.

Caroline: Ja, det är precis, men å andra sidan är det ofta så här, lägg in sex månaders hyra i förskott så är det också löst.

Jesper: Jag pratade med yngsta sonen, eftersom jag gick in som medlåntagare till den äldsta. Sen har han frågat om jag har lust att stå kvar även nu när han har fast tjänst. Så jag säger absolut, för det tycker han är skönt, att det är någon mer som står på kontraktet, om det händer något. Men den yngsta, skulle han flytta nu, så kan jag ju inte vara medlåntagare till honom, och det har jag berättat för honom.

En lömsk plan hos banken

Jesper: Men jag har ju också någon sorts lömsk plan där, att om det skulle ske i någon sorts närtid, så skulle jag kunna gå in till banken och säga så här: tjena, tjena. Nu har jag varit medlåntagare under till exempel tre års FIRE, utan någon inkomst. Det har gått ganska bra va? Har ni något emot att flytta det till nästa? Sen får vi se vad de säger. Men om de säger att sådana inte var reglerna, så säger jag, det var ju dåligt, eftersom det har funkat.

Caroline: Ja, exakt.

Jesper: Men "dagen den, sorgen den", tänker jag.

Caroline: Lilla Doktorn, jättespännande fråga: hur har du hanterat den mentala biten från att gå från spara till spendera? Är det inte lätt att drabbas av snåljäveln? Där tänker jag också, för mig tror jag också att det kommer att vara en stor utmaning, från att man har ett kapital som växer till att ha ett kapital som bevaras, eller sakta går ner. Hur har du förhållit dig till den?

Från spara till spendera

Jesper: Jag tror att det hjälpte mig det här året när jag byggde buffert. För då hade jag ju en summa på mitt ISK som jag inte lade till någonting på under ett helt år. Och det var nog en bra mellannivå mellan att jag sparar och att jag sen ska spendera. För då tyckte jag att det borde ju hända mer på mitt ISK.

Caroline: Nej, just det, du sätter inte in någonting, så det som händer är ju faktiskt bara börsrörelserna.

Jesper: Och nu, att spendera, jag har ju gett mig en summa per kvartal då, enligt min uttagsstrategi. Och jag använder inte upp den idag, men jag vet också, eftersom jag inte är som Axel, utan i den ingår ju vissa saker. Till exempel, om kylskåpet går sönder, då ska ju pengarna gå därifrån. Så det gör ju ingenting om jag underspenderar lite. Men jag tror att det ligger i min inställning till livet, att jag köper det jag vill ha och det jag behöver, och sen räcker det.

Caroline: Men är det inte också så att skifta fokuset? Detta vet jag nämligen, det är lite roligt att du säger det, för vi har ju pratat med Henrik Tell, som är finansiell rådgivare, och han säger så här, ett av hans knep är att han pratar med sina klienter om att nu ska vi göra månadssparande omvänt.

Jesper: Ja.

Omvänt månadssparande

Caroline: Så istället för att du lägger in liksom 10 000 kr i månaden i ditt sparande, som du har gjort i 30 år, så ska vi ta ut 10 000 kr från ditt sparande varje månad. Och så är det din uppgift att det är de pengarna du ska leva på, eller spendera upp dem. Och han säger så här, vissa behöver en liten knuff över kanten, och då säger man: är det pengar kvar i slutet av året på det kontot, då ger vi bort dem till Jämshög, eller till någon hjälporganisation, du får välja själv. Och han säger att fokuset plötsligt skiftar, så att man fokuserar från "okej, men nu är det inte så intressant så mycket där i portföljen, inte så intressant att spara", utan nu är det det här, pengarna på det här kontot som är fokuset. Så han säger att det är en mental referensram.

Och det roliga är att du säger precis samma sak. Jag tar ut de här pengarna enligt den här systematiska regeln, och så är det där jag lägger fokuset. Och jag tror att det är för många i tricket.

Jesper: Ja, för har man tittat tidigare, sparkvoten ska in, nu plockar jag ut och sen hamnar det på mitt gamla lönekonto. Och sen kan jag se det ticka ner under kvartalet. Men jag har valt att göra som jag har gjort också, att även de här sällaninköpen ligger på det. Så borde det naturligt bli x antal tusenlappar över där varje månad. Och det ger ju också en viss trygghet, för händer någonting katastrofiskt, så vet jag att det finns där. Så det är ju inte så att den 31 mars är det tre kronor kvar, utan det har varit mer.

Splurges och inköpsstopp

Caroline: Alla svar, IndexQueen. Vilka stora splurges är planerade, vilka skor tänkte du köpa, vilka t-shirtar ligger inplanerade?

Jesper: Jag ska inte handla några kläder. Mitt mål är att inte handla några kläder i år alls.

Caroline: Är det det här året, eller det andra året?

Jesper: Det är det andra året nu. Jag tillåter mig om jag behöver, men jag behöver inga skor, jag behöver inga t-shirtar.

Caroline: Det var inte det du kom in på, men splurges, jag fattar.

Jesper: Jag har inte planerat in några splurges faktiskt.

Caroline: Konsert? Sweden Rock eller syntfestival i Berlin?

Jesper: Men problemet är att det inte är så mycket som jag varit sugen på. IndexSkint frågar i någon tråd också, skulle det vara okej att lägga 50 000 kr på en drömsynt, eller på att åka på en konsert någonstans? Och då landar det väl lite i att jag har sett nästan alla band jag vill se, många har redan lagt av. Och när det gäller syntar så har jag så mycket. Men dyker rätt grej upp så är det inga problem. Jag är nu snarare så att när tillfället ges, så finns det redan pengar. För så kan jag känna ibland, när jag inte har något planerat och det dyker upp, då är jag opportunistisk.

Drömsynten och samlandet

Caroline: Ja.

Jesper: Men alltså, låt säga, jag pratade, det var ju i musiksammanhang också, jag pratade med en engelsk kille. Det är en tillverkare, de har inte gjort syntarna sen 82, men jag gav mig på idén att jag skulle ha alla olika modeller de gav ut mellan 78 och 82. Och jag har allihop nu, men så gjorde de en eller två specialbyggda instrument. Och jag brukar skoja att dyker det upp, och det finns förmodligen där ute någonstans i någon lagerlokal, jag har inga problem att skyffla ut de pengarna då. För då ska jag ha det.

Caroline: Jaja, alltså det är så roligt. Jag skrattar lite, för vi brukar ju säga så här, pengar är bara en förstärkare. Vi har en kompis som är sådär med Saab-bilar. Han var så här, när Saab la ner, jag ska ha alla Saab-modeller. Så han har en av varje Saab. Och så på sommaren åker han med en gammal Saab. Och nu blev han inbjuden så här, när Saab skulle ställa ut, för det var så här, vi kan inte bara visa upp en sån här gammal raritet. Och då var det precis som du, de hade koll på honom, att han har...

Jesper: Ja.

Škoda i entréhallen

Caroline: Men det var någon kompis till någon som var så här, han har alla Saab-bilar. Och då fick han komma med, för det finns bara några stycken i Sverige.

Jesper: Du har någon sån där härlig...

Caroline: Jag vågar inte lova att det var Škoda nu, men det var något östmärke i alla fall.

Jesper: Trabant?

Caroline: Nej, det var det inte. Men jag tror att det var efter murens fall, och sen så småningom hittade vi Škoda till Sverige, vi började sälja rätt bra med bilar. Om det här var nordiska huvudkontoret eller hur, men de fick i alla fall nys om att det var någon bekant som hade en urgammal Škoda, någon, ni vet, första modell, whatever, som stod hemma. Och de bara, vi ska ha den. Och köpte denna välhållna bil då, för att ha i entréhallen. Så jag kan fatta hela grejen med att man ska ha den. Och jag är väl med den här synttillverkaren som han är med Saaben.

Jesper: Vad är det för en syntillverkare?

Caroline: Alltså, Electronic Dream Plant heter de. I nördiga syntkretsar vet folk vad det är. De gjorde inte mycket, och det är hopplöst att få tag på, och det är dessutom brittiskt, så det går sönder när man tittar på det.

Jesper: Men är det inte bra kvalitet då?

Att flytta ut i skogen

Caroline: Ja, de låter fantastiskt, men det var ett budgetmärke då, och nu har det blivit kult. Men då är det ju i det läget att skulle det dyka upp någonting sånt, jag vet att det typ finns, det finns en chans, men...

Jesper: Ja, men jag fattar. Ja, absolut, jag langar upp stålarna, säg vad du vill ha.

Caroline: Exakt. Bra. Vi tar en fråga här som, denna kändes lite off, men det känns som att jag nog har missat någonting: ska du flytta ut i skogen snart? Varför gjorde du det?

Jesper: Jo, men det är nog att jag har pratat lite downsizing, alltså provtänkt, som du brukar säga. Det är väl en sån där, dit kommer ni en dag sen, när barnen lättar och så tänker man, jag sitter i ett stort hus, vad ska jag med det till? Behöver jag alla kvadratmeterna själv? Men jag har ju en särbo som bor i lägenhet i innerstan, så vi är inte helt överens om huruvida vi eventuellt ska flytta ut i skogen. Men jag har lekt med tanken själv, att när yngsta sonen ska flytta, har ett stabilt liv först, om jag sen väljer att flytta, om vi inte blir sambo utan fortsätter som särbo, så kanske jag skulle kunna tänka mig det. För är det något jag kan sakna här på slätten, så är det skog ibland. Pildammsparken och Bokskogen räknas inte på det sättet. Jag kan känna att lite mörk tallskog hade suttit bra ibland.

Caroline: Det gillar väl du också, granskog. Ja, fint.

Skog, huspriser och Göinge

Jesper: Jag tror det där är från den frågan. Och dessutom är det så att tidigt i chatthistorien började vi prata om att jag har en bror som bor uppe i Göinge. Och där är ju huspriserna något helt annorlunda. Så har man möjligheten att dra dit och gillar skog, så finns det ju världens chanser.

Caroline: Du har ju som byline, Nis1, anser du att du är ömsint men skojfrisk?

Jesper: Jag tyckte den var rätt bra, den frågan. Jag hann se den faktiskt. Jag är ju superaktiv på forumet, jag har för mycket fritid antar jag. Jag rör mig i många trådar, jag pratar om de flesta ämnen som jag tycker är kul. Och det gör väl också, jag vet inte om jag har trampat på, vem var det?

Caroline: Nisse 1.

Jesper: Jag vet inte om jag har trampat på Nisses fötter, jag hoppas inte det. Men jag upplever att det finns de som blir lite så, nu är han här och petar också. Har du inget bättre för dig under din FIRE? Ska bara tjuvkika.

Caroline: Är du ömsint med en skoj...

Skojfrisk på forumet

Jesper: Jag skämtar jättegärna. Jag tycker det är jättekul att skämta om pengar också. Men en del som hänger, framför allt på forumet, är väldigt fyrkantiga.

Caroline: Men tror du inte också att det är en åldersgrej?

Jesper: Kanske, jag tror lite.

Caroline: Jag tror det är lite en karriärsgrej också.

Jesper: Ja, men jag tror det.

Caroline: För det blir väldigt, så kan jag också känna nu när jag börjar bli lite äldre. I förra avsnittet var det så här, vilket är ditt bästa råd till dem som vill göra en FIRE, så var det ju också så här, men ta det inte så allvarligt, ta dem rätt på de breda grejerna, livet kommer komma emellan. Och jag tror att det är väl lite också så här nu, men du kan inte förutse det där. Medan jag själv, när jag var 20, du vet, jag hade ju en Excel-plan med exakt vilket belopp som skulle finnas vid vilket år, och vi plottade den, du vet, och idag, liksom 40-åriga Jan kan titta på 20-åriga Jan och bara: åh, ja. Och jag tror att det där kan nog ibland komma igenom. Men jag tycker också att det fina är att det kommer med kärlek. Och det finns ett värde med de som har gått stigen innan.

Vi har inte kontroll på så många saker som vi tror att vi har kontroll på. Så många saker vi gör, det spelar inte så stor roll.

"Det blir aldrig så dåligt som man tror"

Caroline: Det är inte på så blodigt allvar. Och jag tänker också många gånger så här, det blir aldrig så dåligt som man tror, det blir aldrig så bra som man tror heller, men det blir väldigt bra i alla fall.

Jesper: Det är väl där jag tycker det här med skojfrisk kommer in. Och skriver jag så, så försöker jag också säga, jag försöker använda rätt friskt med emojier. Om någon säger till exempel att jag inte får ihop min Excel-kalkyl riktigt, om man då skriver någonting i streaming, ja, du vet hur on-off-knappen på datorn är, alltså så, om du bara lämnar, ja, men lite så, då blir någon lite irriterad, hallå, jag vill faktiskt. Ja, men det var inte så jag menade, ta det lugnt.

Caroline: Men jag upplever så här, för jag upplever att det är ett stort värde i det där, och jag upplever så många gånger också att det handlar ju om att... Vi som är lite äldre kan ibland försöka servera det enklare. Men vi kan också säga att, ofta brukar jag tänka att när jag själv blir irriterad eller påsatt, så är det spännande. En reaktion kan också vara så här, vad var det som gjorde att jag själv reagerade som jag reagerade? Vad är det i det här? Att det kommer tillbaka till en själv.

De flesta är avslappnade

Jesper: Men 95 procent av dem som är på forumet tycker att man har en jätteavslappnad attityd. Och så pratar man med varandra, och sen skojar man lite, och så lär man känna en del. Så vissa kan man ju trycka till lite mer, och så får man det tillbaka.

Caroline: Och det är ett forum.

Jesper: Ja, och sen har man några som blir superprovocerade. Och då lär man sig att antingen, okej, då är jag inte skojfrisk men kanske inte ömsint heller. Och sen får jag väl blocka om det är någon som inte fattar det heller. Så ja, jag tycker generellt att jag är det.

Caroline: Ja, jag tycker också att du är det.

Tatueringen ur Sagan om ringen

Caroline: Emma Sommar undrar: om du skulle göra om din tatuering idag, hur skulle du stava det?

Jesper: Jaha, vi har pratat om min Sagan om ringen-tatuering här. Jag tror jag skrev det, det var en tråd om tatueringar som var extremt fylld med fördomar. För övrigt, det är bara sjömän och prostituerade som har tatueringar.

Caroline: Nu menar jag det väl för varje människa.

Jesper: Det var ungefär det vi gick ut på. Ja, och då kom vi in på det. Och jag har ju texten från ringen, som ju är en besvärjelse. Och jag sa också då att när jag gjorde den så fanns det ganska lite resurser online, ni vet, de här som går in och vill ha kinesiska tecken för kärlek och evighet, och så får de "fyra små rätter" för att det är feltatuerat. Om det inte är en myt. Men i boken står ju texten på alviska, och då är den ju rätt, och därför valde jag den, för jag tycker det är snyggt och jag gillar Tolkien. Hade jag valt något annat idag, möjligtvis något annat ur böckerna då, för de är ju fortfarande viktiga. Men jag skulle ju inte skriva så här "ränta på ränta".

Caroline: Indexfonder is life.

Språkpolisen i forumet

Jesper: Nej, men det hade jag ju inte gjort, det är för världsligt helt enkelt. Det måste vara något lite magiskt.

Caroline: Precis. Ego Death undrar: hur mycket stör du dig på när folk särskriver, stavfel, språkfel?

Jesper: Mycket. Nej, men jag är lite självutnämnd språkpolis. Jag vet att Ego Death, som jag har förstått det, är lite yngre och väldigt själv, väldigt ödmjuk, och brukar vara så, oj då, det blev visst fel där. Jag försöker att, jag rättar inte folk som jag inte vet tål det. Vi pratade här innan om misskommunikation, som inte är ett svenskt ord.

Caroline: Nej, det är Jan som använder misskommunikation när han menar missförstånd eller språkförbistring, och så skojar jag lite med dig om det, och sa att misskommunikation är någon sån här assistent från kontoret. Men det är ju för att jag vet att du tycker det är roligt och uppskattar det.

Jesper: Och likadant är det med många andra. Sen vet jag om att det är någon som har svårt att skriva. Jag frågade en på forumet också, som vände på ordföljden ganska mycket men stavade rätt, och då skickade jag ett litet PM, bara, okej att jag frågar? Och så fick jag veta att den här medlemmen har utländsk bakgrund. Och då tänker jag, ja, men då fattar jag det, och så behöver jag inte fundera mer på det.

När latheten stör

Jesper: Och det kanske är en grej på min sida, men ibland stör det mig ofantligt mycket. Och det är när det är saker som är väldigt lätta att ta reda på. Det finns vissa saker som man bara... Du måste själv tänka att du nog är osäker, då kan du skriva "hur stavas" och sen skriva det fel, så får du rätt svar. Och då kan jag tycka att man är lite lat.

Caroline: Men i forumet har vi inte så mycket sådana som inte sätter punkt eller börjar med stor bokstav.

Jesper: Det tycker jag är mycket värre.

Caroline: Det körde utan punkt ett tag.

Jesper: Det är fruktansvärt. I hela den tråden, det ska inte hängas ut någonstans här, men den försvarades med att "jag tycker att jag skriver som jag tänker".

Caroline: I alla fall, problemet när du inte använder punkt är att det blir en del syftningsfel. Och då förstår jag faktiskt inte hur, och vi andra kan inte svara.

Jesper: Det är ett försvarstal istället för att få en naturlig paus.

Caroline: Och vi andra kan inte svara, för jag pallar inte läsa.

Språk som verktyg för förståelse

Jesper: Sen använder jag också slang ibland, och svengelska uttryck, för att det är kul. Så jag är absolut inte så noga. Men språk för mig är för att jag vill förstå hur andra menar. Forum för mig är ett ställe där man använder språk för att förstå hur andra menar. Om någon då skriver något och jag faktiskt inte förstår, då måste jag fråga, och då är det inte som att jag hackar på någon. Men när någon däremot skriver något som är helt uppe på väggarna, med någon syftning som man tänker, vänta nu, vad hände här, då måste jag få skoja om det.

Caroline: Du skojar ju åtminstone om det.

Jesper: Jag känner att jag vill trycka till de som inte klarar av att skriva ordentligt.

Caroline: Är det någon som sitter på en hög häst och skriver fel, då är du absolut där och petar ner?

Jesper: De flesta sitter väl inte på höga hästar, men jag kan bli så irriterad på latheten i att inte skriva rätt, och så blir jag arg och frustrerad på den personen.

Caroline: Jag tänker så här, jag tror att vid detta avslut är det här att embrace din gubbighet, eller att man blir så här... Är jag väl en tant då?

Jesper: Ja, precis.

Avrundning och var man hittar Jesper

Caroline: Precis. Jesper, om man vill hitta dig, FIRE på svenska googlar man, eller så är det en länk i beskrivningen. Du har gjort typ 30 avsnitt nu när vi spelat in detta, på din YouTube-kanal. Väldigt sevärda, väldigt kloka åsikter, framför allt mycket det här med uttagsstrategier, vet jag att det är många som intresserar sig av. Det var inte lönt att dyka ner i det här, för du har gjort det så pass bra. Väldigt pedagogiskt också, med allt från legoklossar till kortlekar och sådant. Så att, fantastiskt.

Stort tack för dina bidrag, för att du är generös och delar med dig.

Och så tänker jag att vi ses till hösten.

Jesper: Ja, det gör vi. Absolut. Tack.