16 tankar om ekonomi och rikedom i livet

Innehållsförteckning

Nedan följer en grov innehållsförteckning för transkriberingen.

1. 16 blandade tankar om pengar och livet
2. Väntrummet kommer alltid att vara fullt
3. Vi har fler alternativ än vi tror
4. Tilta mot tillit
5. Är studien hållbar?
6. Charlie och månlandningen
7. The good old days are happening right now
8. Att vara på väg är viktigare än att komma fram
9. Vi är tidsmiljonärer
10. Att handla med sin tid
11. Pengar till outsourcing är välspenderade
12. Att doppa tårna i det obekväma
13. Outsourca det andra kan göra hälften så bra
14. Hur vi spenderar speglar vår uppväxt
15. Jans och Carolines olika förhållningssätt
16. Var kommer attityden ifrån?
17. Reklam för Patreon-communityn
18. Oanvända pengar köper frihet
19. Anspråk på en framtid som tar slut
20. Vitalitet och livskraft
21. Ett energiperspektiv på livspusslet
22. Energi framför rättvisa
23. Färglägg din kalender
24. Att managera sin energi
25. Tillfredsställelse framför frihet
26. Dummare människor kommer tjäna mer
27. Jämför äpplen med äpplen
28. Livet är orättvist
29. Ett problem som löses med pengar
30. Att kasta pengar på ett problem
31. Det bästa perspektivet kommer från ditt yngre jag
32. Att skämmas för sitt yngre jag
33. De flesta tjänar bara inte tillräckligt
34. Folk borde tjäna mer
35. Ett get out of jail-kort för utgifter
36. Sladdar och Monopol
37. Vad är ditt fria område?
38. Att njuta av sitt arbete är rikedom
39. Att inte dela upp livet i arbete och fritid
40. Lifestyle creep är okej med sparkvotscreep
41. Det fula är att inte fatta vad som pågår
42. Mät på sparkvoten istället
43. Avrundning och favoriter

16 blandade tankar om pengar och livet

Jan: Välkommen till RikaTillsammans. Detta är dagens avsnitt: 16 blandade tankar om pengar och livet. Det här är guldkorn jag har samlat på mig de senaste månaderna, men som inte riktigt har passat in i några egna avsnitt. Så det är lite tankar, inte sådant vi har kommit på själva, utan blandat från Morgan Housel, som är författare och har skrivit Psychology of Money, Sahil Bloom, några forummedlemmar och fler. Det blir högt och lågt. Vissa är så här "wow, det här har jag inte tänkt innan" och vissa tankar blir mer "ja men det är väl självklart". Det handlar både specifikt om pengar, men också om rikedom i livet.

Varmt välkommen till RikaTillsammans-podden som handlar om allt som är roligt med privatekonomi och livet. Varje vecka delar vi med oss av vår livsresa, våra erfarenheter, framgångar och misstag, så att du ska kunna göra din ekonomi, ditt sparande och ditt liv lite rikare. Vi som driver den här podden heter Caroline och Jan Bolmeson. Välkommen till dagens avsnitt 147. Jag tänker att det är lika bra att vi kör igång. Ska vi ta den första, som kommer från ett tankespjärn, Ali Abdaal och Sahil Bloom? Väntrummet kommer alltid att vara fullt.

Väntrummet kommer alltid att vara fullt

Caroline: Ja, och det här kommer från en föreläsning de hade i London.

Jan: Vilka är de nu?

Caroline: Sahil Bloom är någon influencer och Ali Abdaal är någon företagsguru. Jag har inte följt dem själv, utan det var någon i communityn som nämnde dem första gången. Och sen, Sahil Bloom har jag prenumererat på ganska länge.

Jan: Men jag gillar den här metaforen, den stack ut för mig. De beskrev hur en läkare som jobbar med psykisk ohälsa hela tiden var stressad över att det alltid fanns patienter i väntrummet, att han aldrig blev färdig. Och skiftet, metaforen, är att nej, det kommer inte komma någon dag i livet då väntrummet är tomt. Det vill säga den dagen då jag vaknar och tänker "nej men nu har jag löst alla problem", eller "nu är det färdigt, nu har jag betat av allt på jobbet".

Caroline: Det kan vara så minutvis bara, ibland. Sen rinner det på och man bara, nej, det hade jag visst inte. Jag vet inte.

Jan: Jag tror att det hänger ihop med det vi brukar prata om ibland, med boken The Subtle Art of Not Giving a Fuck, som är lite samma sak. Att vi alltid kommer ha problem, inom citationstecken, i vårt liv. Vi kommer alltid ha saker vi vill göra, saker vi måste göra, projekt vi är engagerade i. Det jag tog med mig är att målet inte ska vara att bli färdig, utan att inse och förlika sig med att väntrummet alltid kommer att vara fullt. Där kommer alltid finnas saker att göra, det kommer alltid finnas något man kan ta ett steg till med. Och att bara leva med det, förhålla sig till det. Just den här metaforen, väntrummet kommer alltid att vara fullt, tyckte jag var så himla fin. Vad tänker du?

Caroline: Jag tänker också att det är ett privilegium att ha väntrummet fullt. Om vi tänker förr, kanske för 30–40 år sedan när man var pensionär, då kanske man inte hade väntrummet. Dagens pensionärer har det. Man sysselsätter sig, man har kul grejer, man har kanske några uppdrag som man håller på med, som ibland är så kul. Jag tänker att det är ett privilegium.

Väntrummet kommer alltid att vara fullt. Det är inte att vara problemfri, utan att ha problem som jag själv vill lösa.

Jan: Ja, precis. Privilegiet ligger nog också i att ha ett väntrum med grejer som man tycker om. Att man har rätt väntrum, så jag inte behöver bli bitter på patienterna eller på problemen i väntrummet.

Caroline: Nej, för det är ändå så att man väljer själv vad som ska vara i väntrummet, till viss del. Man kan avsäga sig uppdrag som man inte tycker är så kul. För det är alltid jobbigt när de ligger i väntrummet. Eller hur? Man har kanske sitt jobb. Man kan kanske byta jobb, eller inte. Det beror på. Så jag håller med dig ändå. Man måste till största delen kunna ha ett väntrum man tycker om.

Vi har fler alternativ än vi tror

Jan: Och även där, om man ska vara lite tuff, kommer jag ihåg att när jag fick coaching vid ett tillfälle så sa jag "jag har inget val". Och coachen sa till mig: "Men Jan, om jag skulle sätta en pistol mot ditt huvud och säga: pengarna eller livet. Vad hade du valt då?" Jag bara: "Ja men det är klart, det är ju pengarna." "Varför då?" "Ja men man har ju inget val." "Jag sa uttryckligen pengarna eller livet. Det är klart du har ett val." Men ofta är det ju vi själva som direkt dödar ett annat alternativ, vi sätter oss i den här boxen. Det var hans poäng till mig. Många gånger har vi fler alternativ än vad vi tror, men vi tar bort alternativ för att vi är rädda eller inte vill ta hand om konsekvenserna.

Vad är det, 60 procent av alla i Sverige drömmer om att starta ett företag, eller har någon gång drömt om det. Och jag tror ungefär 60 procent skulle ha bytt jobb om de bara hade vågat. Jag vill inte förminska problematiken, jag fattar att det kan vara ett stort hinder. Men jag gillade metaforen att tänka: vilket väntrum vill jag ha? Och att det är en ynnest att väntrummet alltid kommer att vara fullt. Det kan nästan vara en definition på lycka. Det är inte att vara problemfri, utan att ha problem som jag själv vill lösa, att ha ett väntrum. Så det var mitt tankespjärn.

Caroline: Jag tyckte också den var fin.

Jan: Ja, eller hur. Ska vi ta nästa då?

Tilta mot tillit

Caroline: Ja.

Jan: Tilta mot tillit. På engelska var det "default to trust". Jag försöker översätta alla citat här, så det blir lite svengelska.

Caroline: Ja, precis. Tilta mot tillit.

Jan: Om någon har en bättre översättning. Default to trust.

Caroline: Okej, att man hellre ska fria än fälla, liksom.

Jan: Ja, men det här kommer från en studie och en bok från 2003, så det är en 20 år gammal bok nu, från Dr Richard Wiseman som skrev The Luck Factor. Det var en sådan studie. Han tog 400 personer. Har du hört talas om den här innan?

Caroline: Nej, det har jag inte.

Jan: Han tog 400 personer och delade upp dem i två grupper, och uppdelningen skedde beroende på vad du svarade på frågan: är du en person som brukar ha tur? Det var den enda skillnaden. Och sen fick båda grupperna en uppgift. Det var att räkna antalet bilder i en tidning. På tid skulle de tävla, vilken av grupperna som gjorde det snabbast. Den ena gruppen, som hade otur, gjorde det på ungefär två och en halv minut. Men gruppen som hade tur gjorde det på några sekunder. Och vet du vad skillnaden var? Båda hade exakt samma tidning, så det var inget fusk. Men på sida två i tidningen stod det: "Sluta räkna. Det finns 43 bilder i tidningen." Och de som upplevde att de hade tur i livet, de slutade räkna och räckte upp handen eller skrev "det finns 43 bilder i tidningen".

Och samma sak, halvvägs in i tidningen stod det: "Sluta räkna och be studievägledaren om 200 kronor." Återigen, gruppen som hade tur, de som hade fortsatt ändå halvvägs in, när de såg den så slutade de räkna, bad om 200 kronor och fick sina pengar. Medan det var extremt få i gruppen som upplevde sig ha otur, som både slutade räkna när de såg rubriken och trodde på att man fick 200 kronor om man slutade.

Är studien hållbar?

Caroline: Var det så att de uttryckte det efteråt?

Jan: Ja, men de diskonterade det, de tog det inte till sig.

Caroline: Jag skulle säga att det här är komplext ändå.

Jan: Vadå?

Caroline: Ja men du har olika faktorer, som hur snabbt man läser. Vissa ser text som en bild och så pang.

Jan: Men det skiljer inte minuter, Caroline.

Caroline: Nej, jag vet, men det kan vara så att man läser inte på bilderna, man tittar bara. Förlåt mig. Jag förstår att jag sabbar det här för dig nu. Men det är sånt som dyker upp. Vad är det som kan ha gått fel i den här studien? Var det signifikant? Var det statistiskt signifikant? Nu blir jag sugen på att stänga av.

Jan: Ja, jag fattar.

Caroline: Men jag köper det här nu.

Jan: Just det.

Caroline: Ja, jag köper det.

Jan: Om man tror att man har tur, så är det klart att man slutar räkna. Det är 43 bilder. Eller slutar räkna och ber sin handledare om 200 kronor. Att man tror på det som dyker upp för en.

Caroline: Ja, man är naiv. Man är lite positiv. Man tänker "det här löser du. Det här gäller mig".

Jan: Ja, men det är samma som, kommer du ihåg, när jag ett tag körde med att jag alltid har tur att hitta parkering.

Caroline: Ja, absolut.

Jan: Jag har testat den attityden. Att komma ner i Malmö stad, in i city, och tänka: idag har jag tur. Jag har alltid tur att hitta parkering. Och det har funkat ibland, och ibland har jag nog glömt det. Alltså, man ser ju parkeringarna lättare då. Parkeringsmöjligheterna.

Caroline: Om inte annat så har man roligare.

Jan: Och så kan man säga när man får en parkering, bara "titta, jag har tur". Som att det är sant. Nu tänker jag, om någon tänker "nu har de spårat ur där". Det handlar ju om att man ser fler möjligheter. Det var det som var poängen, att man ser fler möjligheter, att det är ett sätt att inom citationstecken påverka sin tur. Och ja, ibland kommer man bli lurad att det inte är så. Men då kan man se det nästan som en skatt på den här attityden att ha tur. För i längden kommer du se fler möjligheter, du kommer ha mer positiva utfall.

Caroline: Ja, och om du får de här möjligheterna när det inte har gått som du velat, så kommer du ändå ha fått fler sådana i livet och kanske också lärt dig mer av dem. Så man har utsatt sig för mer lärande material.

Charlie och månlandningen

Jan: Vi kanske ska ta upp den boken, för där pratar man om olika typer av tur. Det är en ganska komplex bok. Men det är lite som vår kompis Charlie, som fick frågan: har människan landat på månen? Och han bara "ja, självklart". Och sen skulle den här personen, får jag vara med och lyssna och vara med på en föreläsning, fråga: "Hur vet du det, Charlie?" Personen tänkte "nu har jag satt dit honom". Och så svarar Charlie det briljanta: "Nej, det vet jag inte. Men mitt liv är roligare om vi har landat på månen än om vi inte har gjort det." Jag tyckte det var ett fantastiskt svar. Jag hade gått in i det med "men har du inte sett bilderna från NASA?", och sen hade man hamnat i "men skuggan ligger fel". Men skitsamma, jag tror på det. Det gör mitt liv rikare.

Caroline: Ja, jag har nog också hört det när han sa det. Det var också en sådan switch i hjärnan, bara "ja, man kan välja att tro på goda saker faktiskt". Eller bra grejer.

Jan: Eller som jag ofta brukar säga: vi människor gör så gott vi kan och vi fattar så fort vi hinner. Det är också en sådan tilta mot tillit. Att det är ingen som gör saker för att vara dum med flit. Vi gör så gott vi kan med de resurser vi har tillgängliga. Det vill säga, det jag säger här nu, tilta mot tillit, det är inget som är sant eller en naturlag, eller rätt eller fel, utan bara ett tankespjärn eller ett perspektiv. Och jag gillar när det blir fångat i ett kort uttryck. Jag gillar "just keep buying", "tilta mot tillit", "väntrummet kommer alltid att vara fullt". Det blir enklare.

Caroline: Ja, det är ett djup i det, som man kan fundera kring.

Jan: Ja, och förmodligen om tio år, när vi sitter här, så kommer det vara så att vi har upptäckt nya nivåer.

Caroline: Jag hoppas det.

The good old days are happening right now

Jan: Ja, men då tar vi nummer tre. The good old days are happening right now.

Caroline: Ja, den är så fin.

Jan: Jag tror vi har sagt, vi har inte sagt den här någonsin på det här viset, men vi har pratat om det, när vi sparar pengar till exempel i en fondrobot. Att det är nu. Det är inte annorlunda tider nu, utan det är bara att fortsätta och automatspara varje månad. Det kommer bli bra, förmodligen. Det är nog det jag har känt i det här uttrycket, the good old days are happening right now. För det kommer komma en framtid om 200 år, när man tittar tillbaka på oss och bara "tänk, då när de inte hade inopererade chip och så vidare, då var livet mycket enklare". Vi får ju uppskatta det nu. Vad tänker du?

Caroline: Det är så roligt att vi tänker så sjukt olika. Jag tänkte på det här mer ur ett rikedom i livet-perspektiv. När man blir lite äldre tänker man "det var bättre förr". Eller så tänker man "kommer du ihåg när?". De gamla goda dagarna. Det är också återigen ett skifte i perspektiv. Att tänka "nej, jag kan zooma ut och få perspektiv. Den här dagen idag är en dag som jag kan välja att titta tillbaka på i framtiden". Jag tycker det är jättefint.

Jan: Ja, det är därför jag gillar, som vi har pratat om i något annat avsnitt, den här dagboksappen på Apple som jag fortfarande håller på med. Igår kom vår yngsta, hon är fem, och hade skrivit en saga. Det var inga mellanrum, det var knappt att det gick att läsa. Men det var ändå väldigt fint, så jag tog en bild på det och in med det i dagboken. Det är ju något jag kan visa för henne om 20 år. "Kom ihåg, du gick i förskolan, du kunde inte skriva, men titta, här är din historia." Så tänker jag. Att få lite perspektiv.

Att vara på väg är viktigare än att komma fram

Caroline: För mig är det också så att jag håller på att utveckla mig professionellt i skrivande. Och jag tänker att kanske om 15 år kommer jag titta tillbaka på den här tiden när jag utvecklades jättemycket och inte visste vilka fina grejer som låg framför mig. Det är också så att jag kan njuta i stunden nu, fastän jag inte ens har uppnått det jag har velat än.

Jan: Ja, absolut. Många gånger är det så att vara på väg är mycket viktigare än att komma fram. Och sen tänker jag också att man kan se det från andra hållet, att den jag är idag är någon som mitt yngre jag har drömt om. Så det är ju på båda hållen. Både något jag kan titta tillbaka på i framtiden, men jag är även där jag har sett fram emot. Och där har jag en tes, jag vet inte om den är sann, men att det som är viktigt på riktigt, det tenderar vi att uppnå i livet. Om det har varit viktigt att ha en relation, så har vi ändå, de flesta av oss, haft möjligheten, eller kommit i närheten av det. Och många gånger kan man tänka att det vi inte har uppnått, tänk om det faktiskt inte har varit så viktigt.

Och där kan jag också säga, jag kommer ihåg när jag haft det här coachsamtalet och var så här "men jag har inte mina miljoner". Så kommer jag ihåg att jag klagade för min coach vid ett tillfälle. Och hon var så här: "Ja fast, det är inte för att det har varit det viktigaste. Du hade kunnat jobba 80-timmarsveckor och inte ha en fru eller barn eller någonting. Så det har inte varit viktigare än din familj."

Caroline: Nej, det är ju sant.

Jan: Så du har de resultat i förhållande till den balansen du har valt mellan olika saker i ditt liv. Så det är också fint, tänker jag. Något mer vi ska säga om detta?

Caroline: Nej. Inte just nu. Det finns nog mycket. Men den var jättefin, tycker jag.

Vi är tidsmiljonärer

Jan: Ja, eller hur. Också från Sahil Bloom. Sen har vi en från Melva, som hon brukar prata om i forumet. Vi är tidsmiljonärer, eller tidsmiljardärer.

Caroline: Ja, hon börjar skriva, vi har ju en chatt i RikaTillsammans-forumet där hon och många andra hänger. Varning, den är inte så seriös, men den är väldigt rolig.

Jan: Men Helena Roth brukar säga att det är som en sådan som vi samlas runt, som en eld. Man kan samlas runt en torsdag kväll och bara snacka lite.

Caroline: Ja, exakt.

Jan: Då brukar hon skriva så här, för jag hoppas fortfarande bjuda in henne någon gång.

Caroline: Melva.

Jan: Melva, ja. För hon har ju sjukersättning och hur hon kämpar med Försäkringskassan och sådant. Men då brukar hon skriva ibland "jag är Tim". I början fattade jag inte vad hon menade.

Caroline: Ja, tidsmiljonär eller tidsmiljardär.

Jan: Och om man bara räknar så har vi 31,5 miljoner sekunder per år. Och då kommer vi tillbaka till det där, att tiden egentligen är den viktigaste resursen vi har, för den är begränsad på riktigt. Förlorar vi pengar kan vi många gånger tjäna tillbaka dem. Men har vi missat barnens uppväxt, så är det svårt att få tillbaka barnens uppväxt tio år i efterhand. Eller att vi tänker "det här kommer jag göra i framtiden". Tänk om vi inte har den tiden i framtiden. Varje vecka läser man att "den här artisten gick bort 52 år" eller "den här artisten gick bort 63 år gammal". Så jag gillade också det här perspektivet, att vi är tidsmiljonärer allihop. Så vad gör vi? Hur förvaltar vi det här beloppet, tänker jag.

Att handla med sin tid

Caroline: Det finns någon film, vad heter den, med Justin Timberlake, där man kan trada med sin tid.

Jan: Just det. Och så har man den på armen, så man kan se hur lång tid man har kvar i livet.

Caroline: Ja. Men man kan också sälja den.

Jan: Ja, det är lite som en mindfuck. Att kunna göra det. Är det värt det? Men i den filmen, för vissa människor som är fattiga, så är det ju det de gör.

Caroline: Men det är ju också otroligt sorgligt.

Jan: Ja, precis. Jag tror också att Sahil Bloom, eller någon, skrev om det här. Att också vara försiktig med "jag ska göra det här sen". För han säger så här, det där är ett spel som du förr eller senare garanterat kommer förlora. Och det är också något jag tog med mig från RikaTillsammans-programmet, att det var många som gick det nu, sen, förra året, och som pratar om "jag gjorde den resan nu med mina barn". Eller det här konceptet med tidsfönster, som vi pratar om. Att jag dessutom bara kan spendera vissa grejer i vissa intervall. Sen är det för sent. Så jag gillade det här att ha perspektivet att tiden kanske är vår finaste resurs.

Caroline: Ja, precis.

Pengar till outsourcing är välspenderade

Jan: Så tidsmiljonär var också något fint. Nästa. Det är från Ben Carlson, som driver en podd och en blogg som heter A Wealth of Common Sense. Pengar som har använts till outsourcing är välspenderade. Jag tänker att detta hänger ihop med det här med tid. Att outsourcing, eller vi brukar ibland säga som Morgan Housel, att tid är den osynliga avkastningen på pengar. Det här stack ut för mig, för det är ett typiskt sätt: hur kan jag använda mina pengar för att köpa tid? Det här konceptet att jag alltid kan växla mellan resurser. Jag kan använda tid för att tjäna pengar, det är inget konstigt. Det är tid och energi, så får jag pengar. Det är ju som att gå till jobbet. Men sen kan jag också använda pengar för att köpa jobb. Alltså någon annans jobb.

Det enklast tänkbara, som jag tror att vissa redan använder, är att städpatrullen kommer hem till en. Någon gång i månaden kanske, eller någon gång i veckan. Det har varit otänkbart för några år sedan att man skulle göra så. Nu tror jag det ändå är rätt många som tycker att det skulle de inte vilja vara utan.

Caroline: Ja, och vi har en tråd i forumet nu, jag kan länka till den i beskrivningen, som heter "Vilka är dina bästa lifehacks för att få livspusslet att gå ihop?". Där blev det också så att det är många som skriver "det är mycket med barnen och du vet". Och så skrev jag "jo men där kan man ju outsourca", att vi brukar använda appen Gepster.

Jan: Ja.

Caroline: Framför allt har vi använt det mycket till barnvakt, när barnen var mindre. Nu har vi ju vår tolvåring som får betalt för att vara barnvakt för vår yngsta. Men innan dess har vi haft barnvakt, många som vi inte har känt, som inte har varit släkt. Och jag har märkt att det är jättemånga som tycker det är på gränsen till otänkbart. Hur kan man ta in någon som man inte känner? Jag fattar det ur ett perspektiv. Men å andra sidan var vi i situationer där det var en icke-fråga, för vi har inte mycket släkt här, så vi hade liksom inget alternativ.

Att doppa tårna i det obekväma

Jan: Men så här var det, upplever jag, att du drev det och jag stretade emot. Jag bara "men vi känner inte dem och de kanske inte är duktiga eller förstår hur man ska ta hand om barn".

Caroline: Det här är tonårstjejer då specifikt. Upp till 18 år tror jag det var.

Jan: Och sen var det ändå så att vi testade, vi doppade tårna. Jag var väldigt obekväm i början. Kommer du ihåg det? Jag minns det så väl hur jag bara "nej, aldrig".

Caroline: Men det var inte en bebis som skulle vaktas, det kanske var en tvååring.

Jan: Men sen, efter att vi hade doppat tårna och fått förtroende för den tjejen som kom. Och då ska vi också säga att vid första tillfället fick hon vara barnvakt och då var vi hemma.

Caroline: Vi var hemma, ja.

Jan: Det var nog flera tillfällen, tror jag. Vi ska bara spela in en podd, vi kommer vara där nere i källaren, två timmar. Kom ner om det är något. Och sen, efter det, har vi verkligen fått en känsla för att den här tjejen, hon har små syskon, hon kommer nog att fixa det här fint. Och det har aldrig gått dåligt, i princip.

Caroline: Elsa har till och med ibland varit så här "jag vill att hon ska komma". För då fick hon mycket mer uppmärksamhet, på sätt och vis, än när hon hängde med oss. Det var odelad uppmärksamhet och hon gjorde exakt vad Elsa ville. Studsa i studsmattan, ja då gjorde man det i en och en halv timme. Så man måste bara doppa tårna på sitt eget bekväma sätt när det kommer till sånt här med barnvakt.

Outsourca det andra kan göra hälften så bra

Jan: Ja, exakt. Jag tror, återigen utifrån det vi pratat om tidigare, att det finns många som inte sparar och som borde spara mer. Men sen finns det många som sparar, och sannolikheten är ganska stor att du som tittar eller lyssnar är en av dem. Då kan man fråga sig, vad är poängen att dö rikast på kyrkogården? Eller ska man kanske använda en del av de pengarna idag till att till exempel outsourca? Barnvakteri eller städning eller fönsterputs.

Caroline: Ogräsplockning. Tvätta grillen, städa ut grillen inför vårsäsongen. Apropå det, det var någon som skrev i forumet: "Va, tar ni in någon som tvättar fönstren?" Så jag svarade att jag behandlade mina fönster med en sådan hydrofobisk kemikalie, så nu behöver jag bara spruta lite vatten på dem typ en gång om året.

Jan: Ja, men det finns en sådan.

Caroline: Ja, vi har inte bekantat oss med det.

Jan: Men jag tänker, nu pratar vi om hemtjänster, men du har ju använt outsourcing jättemycket i företaget.

Caroline: Ja. För att liksom kunna, jag som ser det lite utifrån ändå, jag kan se att du får gjort saker som hade tagit tre, fyra personer.

Jan: Ja, men precis. Det här är också så här, jag fick en mentor, alla som är chefer, ledare eller har företag. Det var ett tips från Claes-Erik Nyman för många, många år sedan. Det var "outsourca allt som någon kan göra hälften så bra som du". Och det var ett dubbeleggat svärd, för då tänker man "fan vad grym du är" och nummer två "du borde outsourca mycket, mycket mer än vad du gör". Så outsourca mycket, mycket mer.

Men jag tror också det var Tim Ferriss i 4-Hour Workweek som verkligen tog det till en annan nivå. Han outsourcade ursäkten till sin flickvän, när han hade bråkat med henne, så outsourcade han att någon skulle skriva ursäkten och skicka blommor till hans flickvän.

Caroline: Men jag tror han bara testade, vad kan man outsourca, hur bra blir det?

Jan: Ja, men det är hans grej, att ta saker till sin extrem. Tänk att vi fortfarande har det här avsnittet om boken 4-Hour Workweek kvar, men det kommer väl någon gång.

Hur vi spenderar speglar vår uppväxt

Jan: Ska vi ta nästa, som är från Morgan Housel? Hur vi spenderar våra pengar kan vara en reflektion av vår uppväxt. Jag tänker att det också handlar om att hamna i acceptans. Att för många av oss blir det så att hur vi använder våra pengar speglar uppväxten. Någon som har haft ont om pengar eller känt "jag duger inte till", då kan en bil vara det ultimata sättet att visa "titta, nu har det gått bra för mig". Kanske också för sig själv. Bilar, klockor.

Caroline: På samma sätt, om det är någon familj som har haft pengar i generationer, så kanske det blir ointressant.

Jan: På sätt och vis, ja. Lite som vi skojade, vi har en kompis som jobbar mycket med människor som har mycket pengar. Han var också så här att han samlade på gamla Land Rovers, för vem som helst kan köpa en ny Tesla.

Caroline: Vem som helst, John.

Jan: Ja, men det var i hans värld det uttrycket gällde. Vem som helst kan köpa en ny Tesla. Men det är inte vem som helst som kan ha en gammal Range Rover eller Land Rover. Han jobbar mot britter på brittiska landet. Och sen låter man göra om den här gamla Land Rovern från 80-talet, göra om den elektrisk.

Caroline: Ja, så den ser gammal ut.

Jan: Så den ser gammal ut, men den är ny. Och då blir det ett sätt. Det är det där old money.

Caroline: Ja, men precis. Det är spännande.

Jans och Carolines olika förhållningssätt

Jan: Så jag tänker, samma sak om vi tittar på oss själva. Hur tänker du att din uppväxt har påverkat?

Caroline: Jo, men det har jag väl absolut märkt under de här åren som vi har varit tillsammans. Hur jag har utvecklats för att jag har blivit medveten om vad som har hänt i min uppväxt, vad vi hade för förhållande till pengar, pratade vi någonsin om det? Vad gjorde jag med pengar när jag tjänade dem, när jag hade sommarjobb eller något extrajobb? Vad gjorde mina föräldrar med pengarna?

Jan: Men har du inte berättat någon gång att när du var liten, av de pengarna du tjänade, så fick du inte behålla dem?

Caroline: Nej.

Jan: Att det kändes nästan meningslöst att tjäna pengar. Det spelar ju ingen roll.

Caroline: Ja, jag fick inte behålla dem, men då var jag nog tonåring. Och det var inte så mycket tack heller. Det är det här jag minns. Jag kanske fick ett tack, men jag kommer inte ihåg det överhuvudtaget, utan det var bara att betala hem. Men så kan det vara för vissa, och för andra blir det mer balanserat. Men jag tror att då kändes det som att jag alltid hade brist. Och det spelade inte så stor roll vad jag gjorde.

Jan: Ja, det är därför du också, vi sparar hela tiden.

Caroline: Ja, jag tycker jättemycket om det här med pengar på hög. Och du då? Over to you.

Jan: Ja, säkert, absolut. Jag är också sparare för grejer som har hänt i barndomen.

Caroline: Jo, men du har ändå ett annat perspektiv, som jag märkte direkt när vi började dejta och blev tillsammans. Det var intressant. Då var det som att du inte tyckte att det var brist på pengar. Det var inte som att du hade jättemycket. Du hade säkert lika mycket som jag, studielån. Men du hade en annan attityd till det. Att det är klart vi ska göra de här sakerna. Resor till exempel, som jag absolut inte var med på, det är dyrt med resor. Men det var som en ny värld som öppnades för mig. Att jag förstod att man kan ha en annan attityd. Men jag kunde överhuvudtaget inte sätta ord på det.

Jan: Jag har inte den här snålgenen. Vill jag köpa någonting så jobbar jag. Jag tror mycket på, och jag vet inte om det här kommer från barndomen, men kanske också från Claes-Erik, att fråga sig "hur kan du få råd?".

Var kommer attityden ifrån?

Caroline: Nej, men nu är vi långt efter detta.

Jan: Är vi det?

Caroline: Ja, vi är långt efter att du och jag träffades. Du var 21 år gammal och jag var väl 26. Och du pluggade fortfarande. Jag tror inte ens du hade något extrajobb bredvid som du sen skaffade dig.

Jan: Jag hade. Jag började 2003.

Caroline: För du hade inte träffat Claes-Erik då? Det är roligt hur man typ inte ser sina steg man har gjort mot en viss medvetenhet.

Jan: Ja, precis. Jag vet inte. Jag minns i alla fall.

Caroline: Den kommer någon annanstans ifrån, Jan. Och det är jättespännande att du inte ens själv vet det.

Jan: Ja, vi kanske ska ta in min mamma här också och prata. Vad var pengadiskussionen? Det kan vi prata mer om.

Caroline: Ja, men precis.

Jan: Men jag minns ju att, jag vet inte. Vi går vidare, tänker jag.

Caroline: Jan, jag tänker så här, vi ska absolut gå vidare. Men blev det obekvämt?

Jan: Nej, det är inte obekvämt. Det är bara att jag verkligen inte vet. Det kanske bara är en personlighet du har.

Caroline: Ja, men så kan det vara. Eller att dina föräldrar, fram till att din pappa dog, hade en attityd till pengar som smittade av sig på dig. Och sen var den grundlagd. Och sen kom något annat när han dog, att det fanns en viss oro för pengar. Men då hade det redan grundlagts något annat.

Jan: Ja, men så kan det vara. Nej, men jag upplever egentligen inte att vi hade brist på pengar. Vi hade inte så mycket pengar, för jag fattade att mamma och pappa jobbade hårt. Det är kanske därför det kommer. Jag minns att mamma och pappa hade extrajobb, förutom sitt vanliga jobb, för att tjäna extra pengar så att vi skulle kunna resa, inte varje år, men vi reste ändå. Jag var i Spanien med min pappa och vi var i Tunisien, och min bror föddes, för han var sjuk och då sa läkarna att han borde vara i varmt klimat. Så jag tror alltid att vi gjorde grejer, men jag fattade att det kom mycket jobb med det. Och det kan man väl se återkommande, även idag. Vi gör massa grejer och jobbar mycket.

Och sen minns jag också att vissa saker köpte man inte, man handlar inte i delikatesser. Jag har någon grej kring delikatesser.

Caroline: Vi borde bara gå dit på fredag och handla. Bara go bananas i delikatesser.

Reklam för Patreon-communityn

Jan: Okej, ska vi gå vidare då? Hur många har vi berört här nu?

Caroline: Fyra av sex.

Jan: Ja, sex. Jag tror det kanske blir ett annat avsnitt sen. Men jag måste göra lite reklam för Patreon-communityn. Tack till dig som stödjer oss i vår Patreon-community, som gör det möjligt att vi kan ha de här samtalen om guldkorn idag. Jag tänkte faktiskt säga att jag har fått lite ny inspiration, lite nya idéer. Till exempel förra året gjorde vi ett avsnitt som var en analys av en privatekonomi, som var väldigt uppskattat. Och jag tänkte, vet du vad, det där kan vi faktiskt göra mer av på Patreon.

Och nu har jag faktiskt en företagare som var så här "John, kan jag inte köpa mentorstimmar eller coaching av dig?". Så jag sa "jo, det kan du absolut, men vet du vad, jag kan göra det kostnadsfritt i utbyte mot att vi gör det live på Patreon". Så vi kommer ha så här under våren, Caro, en företagare som har startat eget, hon vill utveckla sitt företag. Och då tänkte jag att vi ska göra live-coaching, så kan man vara med och lyssna och komma med bidrag. Så blir det lite en community där det blir mer interaktion, det blir inte så mycket envägskommunikation som det är idag.

Så det är ett test, och sen har vi massa andra grejer, lite digitala event och kanske vågar jag mig på lite fler live-event. Men jag har insett att jag är skiträdd för typ afterwork och sånt. Men det är ett annat avsnitt.

Caroline: Ja, det får vi ta en annan gång, varför du är rädd för det. Du gör det ju bra.

Jan: Ja, det här är körigt nötskal. Vi tar det i ett annat avsnitt.

Caroline: Men du gör det bra, så jag blir nyfiken.

Jan: Men det är patreon.com/rikatillsammans, länk i beskrivningen.

Oanvända pengar köper frihet

Caroline: Bra.

Jan: Nummer sju, Morgan Housel. Oanvända pengar ger tillgång till något som är svårt att ta på, men som är väldigt värdefullt: frihet, oberoende, självständighet och kontroll över ens tid. Varje krona som inte spenderas är ett anspråk på framtiden. Vad tänker du när du läser det?

Caroline: Jo, men det är kanske därför jag gillar att ha de här pengarna på hög. För det är det där friheten, oberoendet. Att man inte tvingas in på något städjobb någon natt och blir sjuk och inte kan ligga och vara sjuk i fred, utan man måste städa. Du vet det där. Jag vet inte var jag har fått det ifrån, men det skulle vara min mardröm. Att vara på ett jobb, till exempel ett städjobb, på nätterna på något sjukhus. Bli sjuk, inte kunna ta ledigt och kurera mig, utan långsamt degenerera mot min död.

Jan: Det var upplyftande.

Caroline: Ja. Så då kan jag känna att de här pengarna på hög, de oanvända pengarna, de ger mig att jag inte kommer behöva göra det någonsin. Förstår du?

Jan: Ja, jag förstår. Men jag tänker lite olika. Jag tänker återigen den där, tid är den osynliga avkastningen på pengar. Jag tänker på det vi pratade om i avsnittet om buffert, med Elisabeth Hedenmark, Goldéns försäkringar, för många år sedan, som sa att frihetskapital är en möjlighet att avbryta situationer man inte gillar, att kunna ställa om, att försätta sig i situationer man tycker om.

Caroline: Ja, där är det väldigt fint beskrivet. Mer positivt.

Anspråk på en framtid som tar slut

Jan: Ja, precis. Sen tänker jag faktiskt också på det vi har pratat om i Die with Zero, där tror jag det är 341 rikedom i livet. För återigen, nu har jag översatt det här, och i brist på bättre översättning blev det "ett anspråk på framtiden". Alltså a check or a claim on the future. Men eftersom vi är tidsmiljonärer och den där tiden kommer att ta slut, så tänker jag att jag inte kan ha oändligt med anspråk på framtiden. Förstår du vad jag menar? Säg att jag har mina 31 miljoner sekunder, säg att jag är 75 år gammal, då har jag 316 miljoner sekunder kvar. Jag kan bara köpa tillbaka 316 miljoner sekunder. Jag kan inte köpa tillbaka tio gånger det beloppet. Så för mig som ingenjör blir det reglerteknik, eller ett optimeringsproblem. Jag vill optimera så att jag kan göra anspråk på den framtid jag har tillgänglig.

Caroline: Ja, men det är ytterst logiskt och jag tycker det är korrekt. Okej, tack Caroline. Jo, men man måste ändå säga hur mycket framtid är det att göra anspråk på då?

Jan: Ja, men exakt.

Caroline: Och hur korrelerar det med pengar, så jag vet hur mycket pengar som behövs?

Jan: Exakt. Jag älskar det.

Caroline: Jo, men då blir det inte otydligt med hur mycket pengar man behöver. Man ger inte avkall på något som man kunde ha haft, som hade kunnat ge en vitalitet, som jag tycker är jätteviktigt.

Vitalitet och livskraft

Jan: Ja, precis. Jag behöver bara kasta in också där, din grej med städjobb. Det handlar ju inte om yrket, det är bara en illustration.

Caroline: Nej, det handlar inte om yrket, utan om, ja, det är en illustration. Absolut inte. Jag gillar att städa annars. Jag tycker det är viktigt. Det skulle lika gärna kunna vara nattvakt eller något annat yrke, där det är krävande av en, fast man kanske inte känner sig så stimulerad.

Jan: Exakt.

Caroline: Men apropå det med vitalitet, så hör det jättemycket ihop med den här oanvända pengahögen, eller det sparade kapitalet. Jag lyssnade på Esther Perel, som är en sådan relationsexpert, och hon är också duktig på relationen till sig själv. Hon sa att vi har ett libido som är skilt från vår sexualitet, som är den här livskraften, som gör att vi känner att vi lever och att det finns möjligheter i ens liv. Och för mig hänger det jättemycket ihop med vilka resurser jag har. Och där är den pengahögen en stor resurs såklart. Att jag kan köpa mig, färga håret eller, du vet, som gör att jag känner mig levande. Förstår du? Jag vet inte ifall det är begripligt, för det är så personligt för mig. Men det kan vara för någon annan att man kan vila sig istället och därmed känna sig vital. Istället för att gå till ett jobb man inte tycker om.

Jan: Absolut. Jag har tänkt på det mycket också, att värdera pengarna i möjligheten.

Caroline: Snyggt.

Ett energiperspektiv på livspusslet

Jan: Något mer vi ska säga kring detta? Vi går vidare. Okej, tankespjärn här, åtta. Prova ett energiperspektiv på aktiviteter och livspusslet. Det är också den diskussion som pågår i forumet just nu, i communityn, kring vilka som är dina bästa lifehacks. Och något som jag upplever har funkat väldigt väl för dig och mig är att angripa problem från ett energiperspektiv. Kom ihåg när vi hade en uppdelning, pratade om hur vi skulle göra här hemma med aktiviteter. De här aktiviteterna tycker jag är okej, de kostar inte mig energi eller de ger till och med energi. Och de här aktiviteterna, vice versa. Och sen hade vi vissa aktiviteter som ingen av oss gillade.

Då konstaterade vi till exempel att du gör nästan all hämtning och lämning på förskolan. För det kostar inte dig någon energi. Medan för mig hade det kostat jättemycket energi att gå upp tidigt på morgonen för att lämna. Å andra sidan kostar det mig väldigt lite energi att hämta och lämna på träningar och gå på matcher. Jag har sett varenda basketmatch Freja har varit på. Jag hämtar och lämnar på varenda träning, fyra gånger i veckan. Så istället för att du ska köra till hälften av träningarna och jag ska hämta hälften av gångerna, har vi totalt diametralt delat upp det.

Samma sak, du tar väldigt mycket ansvar för mat och tvätt och sånt. Och det är också för att du gillar det.

Caroline: Ja. Och du tar mycket mer ansvar för jobb och ekonomin.

Jan: Ja, intjäning.

Caroline: Du tar mycket ansvar för intjäningen. Det gör du.

Energi framför rättvisa

Jan: Ja. Och så har vi gjort i väldigt många år. Sen har vi haft vissa grejer, som den här veckostädningen, där ingen av oss gillar att tvätta fönster. Då har vi en firma som kommer någon gång i månaden och tvättar fönstren. Vi har Städpatrullen med Violetta och hennes tjejer som kommer, som verkligen genuint, Violetta gillar genuint att göra fint. Hon är på rätt plats.

Så jag tror att istället för att titta utifrån ett rättviseperspektiv, som många gör, att det ska vara 50–50, så har det för oss gjort stor skillnad att titta utifrån energi. Och det där tänker jag att på många sätt är energi till och med viktigare än tid. För jag upplever att om jag inte har energi, då kan en aktivitet ta jättemycket tid. Ibland upptäcker jag "shit, nu har jag skrivit på det här utkastet i 20 minuter". Det här ska ju ta två minuter i vanliga fall. Då vet jag att det är dags att sluta jobba den dagen.

Medan jag också kommer ihåg att jag brukar lägga möten på eftermiddagen. För jag upplever att möten i mitt liv är mer en lågenergiaktivitet än förmiddagen, då jag gärna vill spela in podd eller göra något som är ansträngande. Och jag kommer ihåg att jag sa det till någon. Och sen när jag hade bokat ett möte på eftermiddagen var det "jaha, så vi har mötet där nu för att det här är inget du behöver energi till". Personerna kände sig träffade och bara "nej". Utan det är bara så att jag inte behöver.

Caroline: Du behöver nog få saker gjorda innan du kan ta de där andra mötena.

Färglägg din kalender

Jan: Ja, precis. Jag vet också att Sahil Bloom, eller det var någon som pratade om att man kan titta på sin kalender och sätta in alla grejer man gör och sen markera: grön aktivitet, det ger mig energi, röd aktivitet, det här tar energi, det här är en neutral aktivitet. Och då får man ganska bra syn på hur ens dagar ser ut. Vad lägger jag mest tid på? Är det gröna eller röda aktiviteter?

Caroline: Ja, precis. Vi har en vän också som pratade om det här med randiga dagar, som hon hade fått när hon blev utmattad. Hon sa att man enligt de här psykologerna ska ha saker som ger energi och som är roliga och sen de som är viktiga. De ger kanske inte så mycket energi, men de ska gå om vartannat. Så att man inte bara har de där röda i kalendern.

Jan: Ja, precis. Jag tror vi kommer prata mycket mer om det framgent också. För i de här resurserna, tid, pengar, energi, hälsa, men jag tror hälsa och energi är lite samma, så upplever jag att den nästan är den man borde värdera mest.

Caroline: Hälsa?

Jan: Nej, eller energi. För den blir på något sätt bränslet till de andra. Och jag tror också att där är en sådan tes, att jag inte tror att energin är begränsad, utan jag tror att man kan manipulera energi ganska mycket. Att om jag gör saker som ger mig energi, så får jag mer energi. Och sen kan jag investera den energin i något nytt. Och sen får jag ännu mer energi av det och så får jag den här positiva spiralen.

Att managera sin energi

Jan: Och det var roligt, vi har Oliver, som hjälper oss nu på RikaTillsammans, som började jobba i januari. Och han frågade mig häromdagen: "Men av de här grejerna som du gör, är det något du inte tycker om?" Och så sa jag "nej, hur många gånger har du sett mig klaga den här månaden?". Och han bara "det är bara vid en aktivitet". Och jag bara "ja, där ser du. Det är egentligen bara den här grejen när jag ska göra något som någon annan har bestämt en viss instruktion, och jag inte håller med om instruktionen. Då blir det ofta för mig knökigt". Men annars, gör det som ger energi.

Och återigen, då är vi tillbaka på det där med att outsourca. Att om jag outsourcar grejer så är det inte bara att jag sparar tid, att jag köper mig tid. Jag kan dessutom köpa mig energi, som jag kan återinvestera och kanske till och med tjäna mer än vad det kostar mig att outsourca det. Det är ju företagssynen på outsourcing. Men jag tänker att det funkar.

Jag minns att när jag pluggade, när jag var 13, 14, 15 år, så var det ofta så att jag fick managera min energi. Först gjorde jag något som var kul, en lätt läxa. Sen gjorde jag direkt matte. Men matte är ju som poesi. Och sen gjorde man något annat som var lätt. Så det hamnade i mitten, för att jag skulle kunna klara av det.

Att managera sin energi tror jag kan vara det viktigaste man ska göra. Särskilt om man är chef, förälder eller partner med någon. För det börjar hos en själv.

Jan: Om jag har mycket energi, då är det lätt att dela med mig och göra saker som också ger dig energi. Och så har vi det bra. Om vi har det bra så kommer barnen ha det bra. Och så är man i den positiva spiralen.

Caroline: Ja, och bara innan du trycker bort den här, man hamnar ju ur det. Typ hela tiden, som man måste kliva in i.

Jan: Ja, absolut.

Caroline: Snyggt.

Tillfredsställelse framför frihet

Jan: Ska vi ta nio? Ben Carlson säger: ekonomisk tillfredsställelse är ett bättre mål än ekonomisk frihet. Det här är ett tankespjärn. Jag tror att det kan provocera. Ekonomisk tillfredsställelse är ett bättre mål än ekonomisk frihet. Särskilt när många strävar efter ekonomisk frihet. Eller FIRE. Men hans tes är att det finns massor av miljonärer och miljardärer som har jättemycket pengar och kan göra precis vad de vill, och ändå är de inte nöjda. De använder inte sin tid och all den där friheten. För de har förmodligen en ekonomisk frihet, men de har inte en ekonomisk tillfredsställelse. Man har inte ett contentment, tror jag att han döpte det till. Jag gillade det här på ett sätt. Att det handlar om att vara nöjd, att vara ekonomiskt nöjd. Och ekonomiskt nöjd behöver inte nödvändigtvis vara ekonomiskt fri.

Caroline: Nej. I den här boken som jag har läst, som du säkert också är på gång med, det är den här Your Money or Your Life.

Jan: Ja, vi ska göra ett avsnitt om den om ett par veckor.

Caroline: Där går de hand i hand. Det är en människa, nu kommer jag inte ihåg vad författaren heter, Vicki någonting.

Jan: Ja, hon har gjort en ny upplaga av boken. Hon skrev den ursprungligen tillsammans med en man.

Caroline: Och då framgår det väldigt tydligt att de människor som inte är miljonärer eller miljardärer, som vill vara ekonomiskt fria, ofta börjar de med att vara nöjda. Nöjda med det de har. Och sen behöver de då inte spendera pengar. Alltså, i den här boken är det så hårdraget. De spenderar inte så mycket pengar och då läggs det mer på hög. Och så kan de uppnå den här FIRE, ekonomiska friheten, efter ett tag. Men för många börjar det med att vara nöjd. Och jag upplever att när vi har pratat med Jesper, som är Ann Gaudlin i forumet, så har han också vidrört det här. Att man behöver inte sträva efter kiwi från Nya Zeeland när man är i mataffären. Man kanske tar något annat som är bra, men som han är nöjd med, utan att behöva ha det som är långt bortifrån eller som kostar mycket att få. Är du med? Nu får han rätta mig om jag har missuppfattat det här. Men där handlar det nog också om ett hållbarhetsperspektiv. Vad tänker du?

Jan: Jag tänker att jag inte har landat den här. Om det är en stepping stone eller om det är målet bortom ekonomisk frihet. För Ben Carlson kommer inte från FIRE-communityn, utan han jobbar med finansiell rådgivning, på Ritholtz Wealth Management eller liknande. Men jag fattar det han säger, att, om jag citerar honom direkt, så är det så här: "There are plenty of billionaires who can do whatever they want, whenever they want it, and spend as much money as they want, but many of these people still seem miserable or don't take advantage of their perceived freedom." Och då upplever jag att det är lite som vi ibland pratar om, pengar är inte lösningen, utan pengar är bara en förstärkare. Och är man inte nöjd, trots att man har den ekonomiska friheten, så spelar det ingen roll.

Jag tror det här blir ett ämne att återkomma till. Jag har inte heller landat den riktigt, att vara nöjd, för den krockar med min värdering av vitalitet, och att köpa saker eller göra saker som vitaliserar mitt liv. Tydligen kan jag inte hitta det inifrån.

Caroline: Nej. Jag har inte heller landat den här, och jag önskar att få göra det.

Jan: Ja, så det ska bli spännande att höra vad du som lyssnar, eller tittar, tänker om den här.

Dummare människor kommer tjäna mer

Jan: Sen bygger han vidare på den här. Han kommer ju mycket mer från finanshållet. Men den här tyckte jag var ganska ball. Ekonomisk tillfredsställelse kommer också från att acceptera att dummare människor än du kommer tjäna mer pengar.

Caroline: Vad var det här för något? Det är som att den liksom... Jag vill läsa den igen.

Jan: Ja. Ekonomisk tillfredsställelse kommer också från att acceptera att dummare människor än du kommer tjäna mer pengar.

Caroline: Men det är ju som när vår dotter kom hem från skolan och sa "jag fattar inte att den och den fick bättre betyg i matten. De är inte lika smarta som jag". Ja, it hurts.

Jan: Ja. Vad tänker du då?

Caroline: Nej, men för mig kommer det här tillbaka till Axel. Och idag känner jag inte att jag behöver rida ut, du vet, när någon skriver. Jag fick någon kommentar på TikTok häromdagen, där jag hade gjort någon video om indexfonder. Och så fick jag någon kommentar: "Loho, så här låter någon som missade Nvidia."

Jan: Det är bara troll, Jan.

Caroline: Och då kunde jag skriva "ja, men grattis till dig. Jag visste att du hade Nvidia. Då kan du ju lägga en liten del i indexfonder, så kommer du fånga även nästa vinnare". Att jag behöver liksom inte... Du har fel. Du hade bara tur. Och nu säger jag inte att den människan är dummare än mig, eller något sådant. Men det är väl så man kan uppfatta i vissa situationer, att du... vad har du för rätt att göra det här, eller klara det, eller få det? Jag har större rätt till det. Ja, eller...

Jämför äpplen med äpplen

Jan: Det kommer alltid finnas människor som köper den där nyteknikfonden som går bättre, eller vad det nu än må vara. Affärsvärlden hade ju en sådan här nu. "Index, Lysa, gick sämre än världsindex." Eller "det är fondroboten, indexfondroboten som underpresterade mot index". Och jag läser den bara. Ja, men snälla, du vet, du kan inte jämföra 100 % globalt mot något som är 80 % globalt och 20 % Sverige. Du behöver jämföra äpplen med äpplen. Men jag upplever att man behöver inte gå upp till kamp. Man behöver inte ha den här memen från XKCD. "Älskling, kom och lägg dig." "Nej, jag kan inte. Somebody's wrong on the internet."

Caroline: Ja, visst. Det är det man brukar kalla att vara en Don Quijote, väl?

Jan: Ja, jag vet det. Slåss mot väderkvarnar.

Caroline: Ja, men lite så.

Jan: Ja, men jag tänker också, sen tänker jag på det andra perspektivet. Att det finns ju människor som är smartare än en själv också i det där. Och jag tror också att Warren Buffett har sagt vid något tillfälle att anledningen till att vi ser bubblor på marknaden, som IT-bubblan eller finanskrisen, är när människor ser sina grannar som de tycker att de är smartare än. Och när de ser att grannarna blir rika så hoppar de också på. Och så får vi de här bubblorna. Så jag tror Ben Carlson avslutade med "livet är inte rättvist, get used to it".

Livet är orättvist

Jan: Och det där är faktiskt också en sådan grej som jag brukar ta med våra barn. Ibland säger de "men det är orättvist". Och jag bara "ja, det är det. Livet är orättvist. Vi har alla fått olika förutsättningar. Och det gäller att spela de kort vi själva har fått". Att inte försöka göra "nej men det ska vara rättvist". Nej, det är inte rättvist.

Caroline: Det är roligt att du säger det, för jag säger ju att livet är rättvist till dem. Men från samma perspektiv att, ja, nu var det så att det var orättvist i skolan. Jag vet inte vad jag ska ta för exempel. Men du har ju andra saker som inte de har, whatever. Så det jämnar ut sig. Alltså att både du och jag har nog samma perspektiv, vi bara säger det lite olika.

Jan: Ja, men precis.

Ett problem som löses med pengar

Jan: Bra, elva, vi får lägga på ett kol här. Ett problem som kan lösas med pengar är inte ett riktigt problem. Det här har du väl utövat länge?

Caroline: Ja.

Jan: Lite Ben Carlson också. Man kan se det här på lite olika sätt. Det är klart att problem är problem och problem är relativa. Och man ska inte förminska någon annans problem. Ett problem som jag kan uppleva stort kan någon annan uppleva litet, och vice versa. Men med det sagt, jag gillade resonemanget. Han säger så här, du vet, ha någon som blir sjuk eller som går bort. Då inser man att det är problem på riktigt. Och att saker som du egentligen kan lösa med pengar är egentligen inte problem på samma värderingsnivå. Han skriver uttryckligen: "The stuff that really matters in life has nothing to do with money." Och jag tyckte ändå det var värt att komma ihåg. Vissa problem, kan man kasta pengar på det, så är det inte ett problem på riktigt.

Sen återigen, det är inte svart. Huset brann ner, jag hade ingen försäkring. Det är klart att det kan vara ett livsproblem. Men att lägga fokus där som gör livet rikt. Och jag tror att många gånger pågår inte livet. Så, tankespjärn. Jag vet inte om vi har något nytt där. Så jag tror egentligen, det handlar inte om att nedvärdera problemen. Jag tror egentligen bara att det handlar om att skifta perspektiv på problemen.

Att kasta pengar på ett problem

Caroline: Ja, men jag kan nog säga att jag har varit lite rädd för att man fördröjer explosionen av ett problem om man kastar pengar på det. Låt oss säga att man har en relation och den andra vill inte städa. Så kastar man pengar på problemet och skaffar sig städpatrullen som sköter det. Men egentligen kanske man behöver prata om andra saker som är underliggande till det här problemet. Jag vill inte städa, det är inte det det handlar om. Men då kommer det sticka upp sitt huvud någon annanstans förmodligen. Så jag har också tänkt mycket på det här att det är bra att kasta pengar på vissa problem. Ska man inte bara ta det på en gång? Men det är inte säkert att det är då man ska ta städproblemet. För det kanske inte ens är det det handlar om. Utan det dyker upp på ett annat sätt som är bättre att ta det då.

Jan: Ja, exakt. Bra.

Det bästa perspektivet kommer från ditt yngre jag

Jan: Ben Carlson säger att det bästa perspektivet på pengar kommer från ditt yngre jag.

Caroline: Ja. Jag vet inte, jag kan inte alls relatera till den här. Vad tänker du? Säg något så kommer jag kanske på något.

Jan: Jag tänker så här, hans perspektiv var att du aldrig kan hålla samma takt som alla andra. Det kommer alltid finnas någon som är rikare än dig, någon som tjänar mer pengar än dig. Och ju mer pengar du får, desto mer kommer du hänga med människor som har mer pengar. Så att du hela tiden, om man tar perspektivet och tittar på andra, kommer ligga efter. Så det bästa, mest sunda perspektivet, det är ungefär som vi ser till våra barn. Du kan inte jämföra dig med andra, jämför dig med dig själv för tolv månader sedan. Och det är samma resonemang här. Jämför dig inte ekonomiskt med oss som har varit på resan i snart 25 år och jobbar med detta mer eller mindre professionellt. Jämför dig med dig själv för fem år sedan. Jämför vad du hade för tankar om pengar då. Jämför vad du hade för sparande då. Jämför vilken förmögenhet du hade för fem år sedan. Jämför vilket ekonomiskt självförtroende, vilken självkänsla eller kompetens du hade då.

Caroline: Ja, men då fattar jag den.

Att skämmas för sitt yngre jag

Jan: Så jag tror att det gäller även pengar. Det var väl egentligen det som stack ut för mig här. Jämför dig med dig själv där du var tidigare.

Caroline: Ja, och inte med någon annan då.

Jan: Ja, och sen gillar jag också, det har inte med pengar att göra, men jag läste någonstans att om du inte skäms för det som du gjorde för tolv månader sedan, så har du utvecklats för lite.

Caroline: Ja, men det tänker jag också när jag skriver. När jag läser något från ett år sedan så är det skitkasst. Men då tänker jag "ja men då är jag bättre nu då". Lite forcerat tänker jag det. Men man lär sig mer och mer att tillämpa det här. Och att det inte är någon skam i att det var dåligt. Eller att man tänkte på ett annat sätt för ett år sedan.

Jan: Jag körde igång RikaTillsammans-programmet för några veckor sedan. Och då var det någon som sa "ja men John, du vet jag har följt dig sedan 2016". Och jag bara "åh nej, åh nej". Du vet, när jag tänker tillbaka idag på vad jag gjorde 2016. Då blir det så här... pinsamt. Men så var det, då gjorde jag det bästa jag kunde med de resurser jag hade tillgängliga.

Caroline: Ja, den personen som följde dig då och som har följt med har ju hängt med. Så de tänker inte så mycket på hur det var 2016. Det behöver du nog inte fundera så mycket på.

Jan: Så ibland känner jag "vet du vad, vi tar bort de senaste 200 avsnitten".

Caroline: Nej.

Jan: Ja, nej, men så.

Caroline: Så titta tillbaka, tänker jag. Men du tänker inte att du ska ta bort dem?

Jan: Nej, jag ska inte det. För det är ändå som att säga "nej men jag flög upp på berget. Jag gick inte. Titta, jag flög upp. Det var inte jobbigt alls".

Caroline: Nej, precis. Ja, men bra.

De flesta tjänar bara inte tillräckligt

Jan: Vi tar nästa. Ben Carlson säger så här: de flesta är inte dåliga på pengar, de tjänar bara inte tillräckligt. Den här tänker jag är skitviktig. Den här tänker jag jättemycket på själv. Att det är så lätt att tänka "andra borde ju bara spara mer och investera". Och så är folk glada för sina höga sparkvoter. "Jag kan spara 30 procent av mina pengar." Ja, men det är sjukt mycket lättare att spara 30 procent av sina pengar, eller 50 procent, om du tjänar 100 000 kr, än om du tjänar 17 000 kr. Och när jag säger det så kommer alla hålla med. För matkostnaderna för en barnfamilj är ungefär samma oavsett vad du tjänar. Det säger sig självt att om matkostnaderna är 10 000 kr för två tonåringar och två vuxna i månaden, så är det en mycket större andel för någon som tjänar lite pengar, än för någon som tjänar mycket pengar, för matkostnaderna skalar inte med inkomsten.

Caroline: Nej.

Folk borde tjäna mer

Jan: Så jag försöker verkligen många gånger ha empati med att lösningen för de flesta inte är "bli bättre på pengar, spara mer, bli klokare, undvik semesterlån", utan de tjänar bara inte tillräckligt. Och det är därför jag upplever mig vara ganska ensam i att driva linjen att folk borde tjäna mer pengar. Att byta jobb så att du kommer upp i lön. Sikta på de där 50 000 kr som är statlig gräns för inkomstskatt, så att du maxar pensionen, så att du maxar SGI:n och föräldrapenningen och så vidare. Jag har ju fattat det över snittlönen, jag har fattat det över medianlönen. Och jag säger inte att du måste nå den när du är 23, men jag säger att man bör ha det som något att sträva efter, för inkomsten är på något sätt en förutsättning för allt annat.

Caroline: Ja. Så får man väl ta det i små steg. Man behöver inte fixa allt detta på en gång, på en eftermiddag. Och sen vill jag också tipsa om Ramit Sethi, som älskar det här med hur du löneförhandlar och hur du ska tänka. Han har jättebra tips. Tar man bara ett tips så har man redan mycket.

Jan: Ja, vi ska göra ett avsnitt om det där faktiskt. Hur man löneförhandlar. Prata med rekryterare och folk, HR-chefer och sånt. Men det kommer ett avsnitt, absolut, på det där.

Ett get out of jail-kort för utgifter

Caroline: Ja. Bra.

Jan: Ska vi ta nästa? Ben Carlson säger: alla behöver ett get out of jail-kort när det gäller utgifter.

Caroline: Jag fattar inte den.

Jan: Jo, men det här är lite som Ramit säger också, man får några områden där det är okej att, vad blir splurge på svenska, det är okej att använda sina pengar.

Caroline: Jag är index queen till exempel i forumet, hon är en sådan forumprofil, hon är skor och kläder. Det är min grej. Och det är ett halvt skämt i forumet med mina sladdar. Vad är vi inne på nu? Jag tror, 7 februari, jag tror jag har fått fyra leveranser av sladdar från Amazon i år. Men för mig är det lyx att ha det. Och då är folk "vad köper du för sladdar?". Men nu bytte jag skärm, för Oliver behövde en skärm, och då hade jag en HDMI-skärm, men jag hade ingen tre meters HDMI-kabel. Och då var det lyx att köpa en kabel som är perfekt längd, så jag kan ha mitt skrivbord och åka upp och ner, jag kan lägga den i kabelklämmorna istället för att den bara hänger rakt spänt mellan datorn och skärmen. Och det var lätt värt den energin jag får för de där 299 kr på NetOnNet för en displaykabel.

Sladdar och Monopol

Jan: Ja, men det kom så på kvällen, jag behöver åka till NetOnNet. Precis efter middagen. En fredagskväll. Jag bara "har de öppet nu?".

Caroline: Jag såg det här i blicken på dig, att det var non-negotiable.

Jan: Ja, gör det. Och då hade jag googlat "fredagskväll, var får jag tag på en tre meters displaykabel". Finns det några inne på lager? Kjell & Company hade inget och Inet hade stängt och det var NetOnNet. Nej, Svågertorp. Vi bor ju i Malmö. Så då fick jag en sådan.

Caroline: Ja, så jag har ett get out of jail-kort för sladdar. Jag upplever att vår ekonomi kommer inte... Men vad är fängelset? Är det när man blir infängslad? Saker kommer inte funka, som en bil.

Jan: Så det är från Monopol. Passera GÅ utan att hamna i fängelse. Du hamnar i fängelse, men här kan du spela kortet och så kommer du ut igen.

Caroline: Men vad representerar fängelset i Monopol?

Jan: Det är inget fängelse i Monopol. Utan det handlar om, okej. Du kidnappar min konversation.

Caroline: Jag trodde vi var nästan färdiga, det var därför jag kunde fråga om det här.

Jan: Jag kan inte förklara det. Men för mig är det så här, jag har aldrig ens frågat så att konceptet är "get out of jail-card". Någon läsare får återkomma och förklara för oss. För jag har ingen bra förklaring.

Vad är ditt fria område?

Caroline: Men jag tänker att jag borde förstått det när du pratade om dina sladdar. Att man får ha ett område i livet där man kan lägga pengar. Utan dåligt samvete. Utan några regler. Jag har inget sånt område.

Jan: Va? Seriöst, Jan.

Caroline: Jag har använt svinmycket pengar till hudvård till exempel. Och så har jag förstått att jag ogillar när det når över en viss nivå. Fruktansvärt jobbigt, ovärt det. Jag vill inte. Jag har inget sånt område just nu i alla fall, som jag känner att jag kan lägga mer pengar där och inte behöver ha dåligt samvete.

Jan: Det kanske är barnkläder.

Caroline: Kan det vara vinterkläder kanske? Man behöver bara ha bra kläder till barnen. Fortsättning följer på den här konversationen.

Jan: Ja, fortsättning följer. Jag såg att du inte höll med mig.

Caroline: Men jag har jämt dåligt samvete när jag handlar.

Jan: Okej. Ja, men då, alla förtjänar ett get out of jail-kort. Det får vara Ben Carlsons tankespjärn till dig.

Caroline: Till mig.

Att njuta av sitt arbete är rikedom

Jan: Sista två. Att njuta av sitt arbete är en form av rikedom.

Caroline: Absolut. Den här gillar jag också. Den är så livsförändrande. Om man kan ha ett arbete som man njuter av så är det så. Som någon har sagt, mitt liv går från svart och vitt till technicolor.

Jan: Ja, var det inte Mrs Efficient Badass?

Caroline: Mrs Efficient Badass när hon började spara aggressivt, ja. Så var det för henne. För mig är det så att kunna få vara kreativ, då är det så. Åh, technicolor.

Jan: Ja. Jag tror också att eftersom vi lägger mycket tid på vårt jobb och vi vill göra saker med vår tid. Därför, detta är nog också det stora, att jag ibland hamnar i konversationer kring FIRE och hamnar på kant med folk. För då står någon i perspektivet "jag vill ha ekonomisk frihet så jag inte behöver ha mitt jobb. Och alla borde vara retire early". Du försöker sno min rikedom, för jag älskar mitt jobb. Och så blir det en onödig konflikt. Så därför pratar jag väldigt mycket om FI, alltså ekonomisk frihet, men jag gillar inte RE-grejen.

Caroline: Nej, precis.

Att inte dela upp livet i arbete och fritid

Jan: För jag gillar den här, att njuta av sitt arbete, en form av rikedom. Och det här kommer egentligen från när vi gick en utbildning i England för många år sedan.

Caroline: Vilken var det du tänker på?

Jan: Ja, men Forum. Och där sa man så här, att frihet i livet är att inte behöva dela upp sitt liv i arbetstid och fritid. Jag låter andra avgöra vad som är vad. För mig är det bara tid. Det var ett tankespjärn vi fick då, som har hängt med dig ganska mycket väl?

Caroline: Ja, men precis.

Jan: Tänk att inte behöva göra distinktionen på fritid och jobbtid. Och jag fattar att för vissa är det helt sjukt. Men för mig är det att jobba på en lördag eller söndag och gilla det. Och gilla det, för att jag vill det. Jag skiljer inte så mycket på de dagarna. För mig är det same same. Och därför gillar jag det. För det här var en annan formulering som var enkel och tydlig. Att njuta av sitt arbete är en form av rikedom.

Lifestyle creep är okej med sparkvotscreep

Caroline: Bra.

Jan: Då tar vi den sista nu då. Okej, att dina utgifter ökar är okej så länge din sparkvot är konstant eller ökar. Vi pratar ofta ibland om Parkinsons lag. Dina utgifter tenderar att öka i samma takt som dina inkomster. Och i sparar-communities eller ekonomicommunities så är det nästan så här fult med lifestyle creep. Att ju äldre man blir och ju mer pengar man tjänar, desto mer utgifter drar man på sig. Men jag gillade det här som han formulerade. Att det är okej att ha creep, lifestyle creep, så länge du har en sparkvotscreep. Så länge din sparkvot är konstant eller att den ökar. Så är det okej att dina utgifter ökar också.

Caroline: Ja, absolut. Om man är lagd åt det. Jag tänker nog mer att det handlar om att vara medveten om vad det är som sker i ens ekonomi. Så att man kan ha sin lifestyle creep och veta att nu har jag det. Och jag har lagt undan de här pengarna som jag känner att jag behöver. Det kan vara så att man inte ens behöver spara mer. Eller så slutar man inte med det. Jag tror bara det handlar om att vara medveten, eller? Så att det inte bara kryper på en. Att "oj, vad det svängde iväg här med utgifterna de senaste fem åren".

Det fula är att inte fatta vad som pågår

Jan: Ja, men precis. Fast nu är du inne på det där. Och jag påstår så här, det här är precis som att alla behöver, det är okej att spendera. Så här upplever jag att du står i det där. Det är ändå lite fult att ha höga utgifter.

Caroline: Nej, men det är inte det jag tycker är fult.

Jan: Okej.

Caroline: Det jag tycker är fult är att inte ens fatta vad som pågår. Eller att inte ens sätta sig in i, vad är det som händer i bilden?

Jan: Men vi har ju ändå skojat om det där. Som studenter levde vi på 7 000 kr var. Och idag brukar vi skoja om en månad där vi kommer in under 50 000 kr i utgifter. En bra månad. Och då har vi varit så här "men vad var det som hände?". Och då kan man tycka. Jo, men vi vet ju vad som hände.

Caroline: Jo, absolut.

Jan: Men jag upplever att många ändå tycker att det är lite fult. Det är inte okej. Och jag tänker att, istället för att fokusera på utgifterna, så tänker jag att allt som går att mäta är inte rätt att mäta.

Mät på sparkvoten istället

Jan: Och då tänker jag att ett tankespjärn för någon här, som tycker att det är jobbigt med utgifter, är: skit i att mäta dina utgifter, mät på sparkvoten.

Caroline: Ja, så kan man tänka, absolut.

Jan: Och då behöver man inte ens, ja, det är klart man kan bättre vara medveten än att inte vara medveten. Men man behöver kanske inte ens följa upp sina utgifter. Och det här är ett väldigt enkelt sätt att göra det. Säg att jag tjänar, bara för att det ska vara enkelt att räkna, 10 000 kr i månaden. Och så har jag bestämt mig, jag vill ha 10 procents sparkvot. Då lägger jag undan 10 procent direkt. Och sen är det okej att pengarna tar slut på kontot.

Caroline: Ja, det gör också hela ekonomin enkel, ja. Och det vill vi ju att den ska vara.

Jan: Ja, och då är det okej att konsumera den andra biten med gott samvete.

Caroline: Ja, men jag gillar det.

Jan: Medan de flesta, även vi, har direkta ekonomiverktyg för att sköta ekonomin. Men alla apparna, det ska vara budget eller det ska vara att kategorisera alla de här utgifterna. Jag tänker att ett mycket enklare sätt här är: okej, jag sätter sparkvoten, och sen sätter jag gärna, vill man göra detta på överkurs, då sätter man sparkvoten i förhållande till den där friheten jag vill köpa tillbaka. Så är det färdigt. Och så blir det väldigt enkelt att man återigen skiftar perspektivet. Att istället för att skifta från inkomst till utgift, om jag tittar på sparkvoten och ser till att öka sparkvoten med en procentenhet om året. Och sen skit samma om jag tjänar mer eller mindre.

Caroline: Ja, men det är tilltalande. Att man vänder lite på det.

Avrundning och favoriter

Jan: Så, jag tänker att det var allt för idag. Men jag blir ändå lite nyfiken, Caroline, vilken tar du med dig? Eller, jag är egentligen ännu mer nyfiken, för jag tror jag kan gissa vilken Caroline tar med sig. Vilken tar du med dig? Vilken stack ut för dig? Skriv gärna en kommentar där du lyssnar eller tittar på det här. Det var så här: väntrummet kommer alltid att vara fullt, tilta mot tillit, the good old days are happening right now, tidsmiljonär, pengar som används i outsourcing är välspenderade, hur vi spenderar våra pengar är en reflektion av vår uppväxt, oanvända pengar ger den där friheten, prova energiperspektiv, ekonomisk tillfredsställelse är bättre än frihet, ekonomisk tillfredsställelse kommer från att acceptera att människor som är dummare än du kommer tjäna mer pengar, bästa perspektivet på pengar kommer från ditt yngre jag, de flesta är inte dåliga på pengar, alla behöver ett get out of jail-kort när det gäller utgifter, att njuta av sitt arbete är en form av rikedom, och det är okej att dina utgifter ökar så länge din sparkvot är konstant. Vad tänker du?

Caroline: Ja, men jag gillar den, the good old days are happening right now, eller vad det heter. Den är nog min favorit. För jag gillar alltid att lyfta blicken på det viset, och få lite perspektiv på vad jag håller på med. Och då blir jag lycklig.

Jan: Ja, det var inte oväntat. Var det den du trodde?

Caroline: Ja, det var det nog faktiskt. För du är ju med, du lutar ju åt det.

Jan: Nej, men jag gillar många idag. Jag gillar väntrummet är fullt, energiperspektiv. Det jag gillar, jag vill undersöka närmare, att ekonomisk nöjdhet är viktigare än ekonomisk frihet. Och sen gillar jag den här sparkvoten, och den är viktig också, att människor inte är dåliga med pengar, de behöver bara tjäna mer. Så det ska bli superspännande att ses i forumet eller i kommentarerna och höra vad du tänker och tycker. Tack så mycket för att du hänger.