Prata med barnen om arv: rättvisa, tillit och fallgropar

Innehållsförteckning

Nedan följer en grov innehållsförteckning för transkriberingen.

1. Intro: barn, arv och pengar i nästa generation
2. Den hemliga miljonärens bästa vän
3. Flocken-eventet och temat arv, barn och nästa generation
4. Sju av tio förmögenhetsöverföringar misslyckas
5. Det äldsta barnet blir ett prejudikat
6. Bokens definition av en lyckad överföring
7. Kultur äter strategi till frukost
8. Vad föräldrar oroar sig för
9. Lär barnen kopplingen mellan pengar och tid
10. Pengar är en förstärkare, och föräldern behöver uppfostra sig själv
11. Växa ikapp sin ekonomi
12. Standarder hemma och en permission slip
13. Njutningsberedskap
14. Forumfrågan: hur uppfostrar man barn som ska ärva mycket?
15. Staketet som växer
16. Pedagogisk fallhöjd
17. Uppfostran är att skapa tillfällen att prata
18. Fejkad fattigdom är ingen uppfostran
19. Taxin som alltid betalas
20. Barnet som valde bort polisyrket
21. Hemlighållandet går inte att upprätthålla
22. Tajmingen: pengarna kommer för sent
23. Nattnanny: att köpa sömn och energi
24. Att vara fri från resultatet
25. Ekonomiglasögonen räcker inte
26. Korridoren där Jan träffade Caroline
27. Rättvisa mellan syskon: hästen och badbyxorna
28. Rättvisa är lika möjligheter, inte lika kronor
29. Motrösten: kompensera, annars bygger du in en syskonkonflikt
30. Föräldrar nudgar alltid åt sina egna värderingar
31. Förskottet på arv som ingen berättade om
32. Mormoderns hemliga miljon
33. "Berätta inte för dina syskon"
34. Uppföljningen: föräldrarna trodde att förskottet räknades upp automatiskt
35. Sommarhuset som delas lika på tre
36. Flodbäddar, och juridik är kärlek
37. Intentionen trumfar den initiala känslan
38. Förutsättningarna varierar över tid
39. Ålderstrappa, behov eller ansvar?
40. Rädslan för orättvisa är större än upplevelsen
41. Arvet vid arton och förlamningen
42. Förlamande tacksamhetsskuld
43. Vad gör man en tisdagsförmiddag?
44. Isoleringen och den tunga familjehemligheten
45. Att försöka jobba ikapp sin förmögenhet
46. Från att optimera kapital till att skapa mening
47. Klassresan och pengar utan förhållningssätt
48. "Tack, men what the fuck?"
49. Prata med barnen: det brukar landa väl
50. Årsmöte och familjekonferens
51. Skrattade ni under ekonomimötet?
52. Skapa en egen familjehögtid
53. Flocken och ett enda råd: prata mer om pengar
54. Gör något, inspiration räcker inte
55. Avrundning: vi har bara skrapat på ytan

Intro: barn, arv och pengar i nästa generation

Jan: Som förälder vill man ju uppfostra ödmjuka och drivna barn. Samtidigt vill man hjälpa dem, men kanske inte hjälpa dem för mycket och ta ifrån dem det här drivet. Och det är en risk om man har en god ekonomi och vill ge barnen ett förskott på arv, eller om de kommer att få ett arv när man inte längre är i rummet.

Hur ska man tänka då? Hur har andra gjort, och vilka har varit fallgroparna och de bästa tipsen? Det är vad vi pratar om i dagens avsnitt, där jag diskuterar det här tillsammans med min goda vän Moa Diseborn, som har jobbat med de här frågorna länge. Vi hade uppe det på vårt flocken-event. Flocken är lite av ett nätverk i nätverket här på RikaTillsammans, för dig som har en god ekonomi.

Vi pratar om situationer som har uppstått och som har diskuterats i forumet. Vi pratar om allt från när man ska prata med barnen om pengar till hur man ska prata med dem, och vilka hygienfaktorerna är. Och framför allt pratar vi mycket om rättvisa. Vad är rättvist?

Just det här med rättvisa: om man börjar skrubba lite på ytan märker man att det är en mycket svårare konversation än man tror. Är du intresserad av flocken, eller av det vi gör för dig som har en lite bättre ekonomisk situation och vill träffa andra likasinnade, så finns det en länk i beskrivningen.

Annars kommer mycket av resonemanget här att handla om barn, arv, pengar och nästa generation. Varsågod.

Den hemliga miljonärens bästa vän

Jan: Varmt välkommen tillbaka, Moa.

Moa: Tack så mycket.

Jan: Vi hade ju ett flocken-event för ungefär två veckor sedan, där jag hörde en ny presentation av dig. Förutom det klassiska, att du är beteendevetare, att du har jobbat med finansiella rådgivare och hjälpt folk med den emotionella sidan av pengar, det vill säga arv, eller om man har gjort exit eller har haft hög lön och funderar på att sluta. Men då kallades du den hemliga miljonärens bästa vän och permission slip queen. Så du får utveckla.

Moa: Ja, men jag älskar när mina klienter ger mig nya titlar, som ofta stämmer mycket bättre än om jag hittar på något på egen kammare. The secret millionaire's best friend är för att jag får komma in som en hemlig allierad och prata om de här sakerna som kan vara svåra att ta upp någon annanstans. Ett tryggt rum där man kan diskutera livet och ekonomin och ta sitt liv vidare.

Och permission slip queen är egentligen för att jag är väldigt bra på att ge tillåtelse att göra det där som man har skjutit upp, och framför allt också tillåtelse till njutning. Boka den där heldagen på Grand Hôtel, eller ta ledigt den här förmiddagen. Det brukar hända mycket bara man får ge luft åt vad man verkligen vill. Så brukar jag säga: kör!

Jan: Precis, det är någon annan som säger det. "Moa sa att jag fick gå." Exakt, exakt.

Moa: Det var typ en uppgift jag fick.

Jan: Ja.

Moa: Exakt.

Flocken-eventet och temat arv, barn och nästa generation

Jan: Men jag tänker så här: för två veckor sedan hade vi, som jag sa, ett event med flocken. För den som inte vet är det egentligen att vi samlar, då var vi tror jag tjugoen personer, och så var vi tjugofyra timmar på ett ställe. Det är människor som har en god ekonomi, nivå fyra, fem i Rikedomstrappan. Och så pratar vi om saker som man inte alltid kan prata med sina vänner om, har ett safe space där man kan bolla saker som man inte alltid kan bolla, och hör andras historier.

Deltagarna brukar alltid få välja teman, och ett tema som hamnade högst upp var arv, barn och nästa generation. Det har vi sett återkomma vid flera andra tillfällen också. Så det är lite det vi ska prata om i dag. Och även om vi kanske kommer att nämna belopp som är jättestora för någon, och någon annan tycker att det inte var så mycket pengar, så spelar beloppen inte så himla stor roll. Håller du med?

Moa: Ja, absolut. Det är samma principer oavsett om man har ett arv som man tycker är betydande eller inte, eller om man har väldigt mycket. Samma principer.

Sju av tio förmögenhetsöverföringar misslyckas

Jan: Exakt. Och det här med arv och nästa generation är något som många av oss kommer att, vad ska man säga, drabbas av. Där läste jag en intressant bok efter vårt event. Den heter Bridging Generations. Och sedan har jag beställt en annan bok som heter Preparing Heirs. Den är skriven av en amerikan som heter Roy Williams, som under tjugo år har följt ungefär tretusen familjer och konstaterat att sjuttio procent av alla wealth transitions misslyckas.

Det vill säga bara tre av tio lyckas. Så det betyder att sannolikheten att lyckas med en förmögenhetsöverföring i två generationer är under tio procent. Trettio procent gånger trettio procent, alltså misslyckas nio av tio. Och det här har man väl alltid hört. Är det inte så här: första generationen förvärvar, andra förvaltar och tredje fördärvar? Det är kanske därifrån det kommer.

Det intressanta var att han har ställt upp anledningarna. Och nu har du inte hört det här innan, så håll i dig: sextio procent är sammanbrott i tillit och kommunikation, tjugofem procent är sammanbrott i att förbereda arvtagarna, tio procent av fallen saknar en gemensam avsikt eller mission, och sedan är fem procent allt annat. Alltså att papper inte var i ordning, fel i dokument, placeringar. Och jag blev lite nyfiken. Känner du igen det från jobbet med dina klienter?

Moa: Ja, verkligen. Det var väldigt bra formulerat. Jag blev också intresserad av vad som räknas som misslyckat. Hur mätte man det? Var det specificerat?

Jan: Ja, de hade en definition av vad en lyckad wealth transition är. Nu har jag inte boken här, jag har den på min Kindle. Men det var ungefär så här: intentionen, värderingarna, pengarna, förvaltarna, allt sådant gick vidare. Sedan var det sådant som att sjuttio procent av barnen inte har träffat föräldrarnas finansiella rådgivare, till exempel. Att x antal familjer aldrig har pratat om värderingar i släkten. Att x antal procent aldrig har varit inblandade. Nu är det en amerikansk bok med mycket välgörenhet, så det handlar också om vad föräldrarna har velat ska hända med pengarna.

Moa: Så att...

Jan: De har en hel checklista med saker. Vi kan dyka ner i den vid något tillfälle. Men om du skulle beskriva det mer? För det tänker jag ibland om dig och mig, att vi upptäcker saker live, och sedan går vi tillbaka och bara: just det, där finns någon som har gjort ordentlig forskning på det.

Det äldsta barnet blir ett prejudikat

Moa: Ja, exakt. Just när det gäller mellanmänskliga relationer tänker jag att det blir liknande resultat. Och jag tänker absolut att många har förberett sig alldeles för lite. Lite som vi diskuterade när vi sågs sist med den större gruppen: det blir ofta så att det äldsta barnet blir ett prejudicerande fall för hur man ska stötta med ekonomin, bland annat.

Men också om man inte har förberett en... nu blir det svengelska här, vad heter det? Transfer. Överlämning. Både av ekonomin och av värderingarna. Har man inte tagit reda på vad man står för själv? Det syns i handlingar. "Men det fattar väl mina barn och arvingar, att de absolut inte får investera i vapen", eller att de absolut får investera i vapen. Men när man inte har pratat om det explicit och uttalat på riktigt, då är det otroligt mycket som hänger i luften.

Jan: Och vad får pengarna användas till? Vad får de inte användas till? Är det okej att sluta jobba? Är det okej att inte jobba? Eller är det här något som ska gå vidare till nästa generation?

Moa: Ja, exakt. Det var därför jag frågade vad en lyckad överföring är. För det är också många som tänker, utan att egentligen ha hört med sina föräldrar, att "jag borde förvalta det här kapitalet. Det borde bli minst lika mycket som jag har fått, gärna dubbelt så mycket. Då har jag lyckats." Man har ofta outtalade egna idéer om vad en lyckad generationsöverföring är. Så det var intressant att höra. Men just det du säger, tillit och kommunikation, måste ju vara numero uno.

Bokens definition av en lyckad överföring

Jan: Nu var jag så oartig, Moa, att jag tog fram den medan du pratade. Deras definition ser ut så här, och nu läser jag på min dåliga engelska: "A successful transfer of assets constitutes a proactive, carefully considered planned strategy and structure covering the financial assets combined with a cohesive and robust process that includes all family members and results in the future generations retaining the family's financial assets while remaining a unified family."

Det kan ju vara trevligt.

Moa: Gud vad svårt, tänker jag. Om man skulle få det som uppgift: "Det här är din uppgift. Bestig Mount Everest."

Jan: Exakt. Och sedan fortsätter de: "In a successful transfer, the next generation have been prepared proactively to receive the assets through the process of developing trust and effective communication skills, identifying individual aspirations, co-creating family values, develop an agreed on family wealth mission, aligning the estate plan with the family wealth mission, identifying the needs that require the roles to be filled and developed by the entire family and team and establishing qualification and performance standards for those roles."

"These families recognize the most important asset a family has is unity and harmony. When the family unity is destroyed, all can be lost."

These families recognize the most important asset a family has is unity and harmony. When the family unity is destroyed, all can be lost.

Kultur äter strategi till frukost

Moa: Ja, verkligen. Det är det här klassiska citatet som vi brukar prata om, Stephen Covey: "Culture eats strategy for breakfast." Även om man har all strategi på plats, har en finansiell rådgivare och strategier för hur förmögenheten ska bevaras, så kan du kyssa familjeförmögenheten farväl om det som låg högst upp på listan, tillit och kommunikation, kraschar. Det kommer inte att fungera. Det kommer att skapa mer osämja än möjligheter och frihet.

Och det är väl det här som många är rädda för. Det kanske är en övervikt, men jag tänker att många som inte har börjat resan än, att definiera för sig själva vad de vill, hur de ska strukturera det här och hur de ska förbereda nästa generation, också är ganska rädda för att paja något för barnen. För relationen mellan barnen, men kanske också, om barnen redan har etablerade partner, att det ska hända något i dynamiken. Och det gör det verkligen.

Vad föräldrar oroar sig för

Jan: Precis. Jag tänker att vi ska hoppa ner i konkreta tips, men jag tänkte att vi för en gångs skull kanske kan lägga en solid grund med lite forskning, snarare än bara din och min.

Moa: "Här är vår empiri. Det här tycker vi."

Jan: Ja, precis. Men den oro som vi brukar höra i våra grupper eller i communityn, det blir mycket RikaTillsammans-communityn, de som hänger där, är väl: hur uppfostrar jag drivna och ödmjuka barn? Jag ska ta några exempel från forumet också. Men i samma bok har de listat vad föräldrar oroar sig för när det gäller effekten av pengar på deras barn. För väldigt många har till exempel inte pratat med sina barn om hur mycket pengar familjen har, och vissa pratar inte ens om hur mycket de har gett de olika barnen. Apropå sammanbrott i tillit och kommunikation.

Den största oron, 60 procent, är att barnen lägger för stor vikt vid materiella ting. Att de börjar köpa grejer. 55 procent oroar sig för att barnen är naiva inför pengars värde. 52 procent för att de lever över sina tillgångar. Hälften oroar sig för att barnen får sin drivkraft förstörd av pengarna, och 50 procent är rädda för att barnen klarar sig ekonomiskt sämre än föräldrarna skulle önska eller än de själva gjorde. Sedan blir det mindre: 36 procent oroar sig för att barnen blir illa omtyckta på grund av sin rikedom. En tredjedel för att de dejtar eller gifter sig med någon som är ute efter pengarna. Man oroar sig också för att de får begränsad kontakt med människor som inte är förmögna, eller att de tycker att de har stora skor att fylla och kommer att misslyckas. Vad tänker du när du hör det här?

Moa: Ja, men vi har hört alla de där. Jag tänker att man kan djupdyka i var och en av de där utmaningarna. De är reella, men det går också att göra väldigt mycket för att stärka upp, så att farhågan inte besannas.

Jan: Om du skulle säga något mer om det?

Moa: Vilken var den första?

Jan: Lägger för stor vikt vid materiella ting, är naiva inför pengars värde och får sin egen drivkraft förstörd av rikedomen. Det är de tre som ligger runt femtio procent.

Lär barnen kopplingen mellan pengar och tid

Moa: Ja, exakt. Jag tänker att det handlar mycket om familjekulturen igen. Att lära barn värderingar kring ekonomi tidigt. Att förstå priset på saker: hur många timmar av din tid behöver du lägga för att få den här grejen? Eller hur många timmar av farfars tid, eller farmors, var pengarna nu kommer ifrån. Att förstå kopplingen mellan ekonomi och tid.

För näst efter ekonomin, när man har tillräckligt i ekonomin, brukar det bli tiden som det finns mindre av. Så jag tänker att man ska ha den typen av konversationer och fundera på vilka värderingar man själv har kring konsumtion. Det finns också en slags frikoppling mellan kapital och värdet av pengar.

Jan: Men är det inte så? Jag brukar ibland spekulera i att om du har varit frånvarande och bara ger en summa pengar, då upplever jag att det ofta går åt skogen. Men om barnen har levt med dig, om du har varit närvarande och ni har pratat... Det drev jag i boken Gör ditt barn rikt, som handlar mer om barn upp till tonåren. Hur pratar man? Vad är det man säger? Barn gör inte som du säger till dem, barn gör som du gör.

Barn gör inte som du säger till dem, barn gör som du gör.

Så ibland upplever jag att det här mer är en farhåga. Det är inte som att du har varit med dina barn i 16 år, sedan berättar du för dem vid 16 års ålder och sedan är de fucked för att det kommer en stor summa pengar.

Moa: Nej, men de var fucked innan, vill du säga?

Pengar är en förstärkare, och föräldern behöver uppfostra sig själv

Moa: Jag brukar säga att pengar är en förstärkare. Och jag har funderat mycket inför i dag och också pratat med mina klienter om det här ämnet och bett om deras bästa tips: vad har funkat, vad har inte funkat? Och jag tänker att många av de här frågorna, dina förhoppningar och förhoppningar om dina barn, kanske inte är något du själv har fått med dig från dina föräldrar.

Så på något sätt måste man, innan eller samtidigt som man funderar på de här frågorna kring, jag vet inte vad vi ska kalla det på svenska, wealthy parenting... Alltså att man är förmögen, har barn och vill uppfostra dem i alla livskapital, inte bara det ekonomiska. Då måste man också fortsätta uppfostra sig själv. Och har man inte gjort det, kommer man att få göra det parallellt med att man uppfostrar sina barn.

Pengar är en förstärkare.

Har du inte själv fått med dig från generationen innan att prata om pengars värde, vad vi lägger pengar på, vad vi inte lägger pengar på och vad som är värt det, då kommer du att behöva ta den frågan med dig själv innan eller samtidigt som du diskuterar med dina barn. Så jag ser det som mångbottnat. Många av mina klienter säger bara: "Jag måste prata med mina barn nu." Men många gånger tänker jag: låt oss jobba ihop ett halvår, ett år, så att du är lugn och trygg och grundad i vem du är och var du står. Uppfostra dig själv igen med den vetskap du har nu.

Många gånger när man känner att man inte... Förstår du vart jag vill komma? Man saknar ett stöd och en struktur från generationen innan.

Växa ikapp sin ekonomi

Jan: Ja, och jag tror också att det inte bara gäller från generation till generation. Särskilt om vi tar Rikedomstrappan med de olika nivåerna, så kan man ha vuxit upp på en nivå. Som jag har sagt: jag är uppväxt, och brukar skoja om det, med att det är dyrt att handla i charken. Man handlar inte i delikatessdisken. Men sedan har ekonomin vuxit och det har gått bra. Och det är ju trevligt att handla i delikatessdisken, särskilt nu när hela personalen i delikatessdisken lyssnar på podden.

Jag går förbi och de säger: "Hej! Nu har vi lyssnat på senaste avsnittet." Och jag bara: "Åh, jaså." Och de är så fina. "Nu lyssnar vi från avsnitt ett." Jag bara: "Nej." Så shout out till delikatessdisken på ICA Erikslust. Men det jag menar är det vi alltid pratar om, du och jag: att man ibland behöver växa ikapp sin ekonomi.

Moa: Jo, precis.

Jan: Exakt.

Moa: Jättebra. Det behöver inte bara vara ett glapp från generationen innan. Det kan också vara att man själv måste ge sig en struktur och tänka några varv extra när man har gjort en förflyttning. Absolut.

Jan: Ja.

Moa: Exakt. Du fångade det precis.

Standarder hemma och en permission slip

Jan: Men var det inte också så, när vi hade flocken, att du pratade om en lista med saker man skulle ha hemma? Vad var det jag sa?

Moa: Det var någon av deltagarna som tog upp det. Att ha en standard, och jag tänker koppla det till standarder som du brukar prata om. Att säga: "Det här är min standard. Jag vill alltid ha de här müslibarerna, eller färska blåbär, eller..."

Jan: Färskpressad juice.

Moa: Min favoritost. Ja, exakt. Att man kan ha standarder för sig själv. Absolut.

Jan: Och att de här grejerna också många gånger ger oproportionerligt mycket energi i förhållande till vad de kostar.

Moa: Exakt. Ja.

Jan: Men jag tänker... Förlåt. Nej, kör.

Moa: Nej, men det är de här små sakerna som kanske inte gör den stora skillnaden i ekonomin längre. Det har de säkert gjort tidigare. Det är det jag menar: här är din permission slip att börja köpa färskpressad juice.

Jan: Exakt.

Njutningsberedskap

Jan: Där tänker jag också att det är skönt att vi redan nu, femton minuter in i avsnittet, är off rails. Men skit samma. Var det inte något du berättade om njutningsberedskap också? Det minns jag som något som hamnade högt upp på flocken. Det var väldigt uppskattat.

Moa: Ja, exakt. Jag tänker att många gånger när vi pratar om de här sakerna, barn och uppfostran och hur man för vidare så att det inte blir fördärvat, då blir det den här minen, skrynklade ögonbryn, och folk blir väldigt allvarliga och lite tunga. Och jag brukar säga att det är bortkastad tid, bortkastad energi, kreativitet och uppfinningsrikedom, att grunna så mycket på allt som kan gå fel. De allra flesta av oss har lärt oss ordet krisberedskap nu.

Jan: Ja, vi ska ha buffertar och massa sådant.

Moa: Exakt. Och tänka på vad som kan gå fel, och om den saken också går fel, och om allt jag har tänkt på det senaste halvåret också går fel, gärna samma vecka, så måste det funka ändå. På det har de allra flesta av oss lagt väldigt mycket tid och energi. Men det finns också en motsats, och det är njutningsberedskap.

Det finns också en motsats till krisberedskap, och det är njutningsberedskap.

Att också ha en beredskap för att allt faktiskt kommer att rulla på och gå bra. Att det kommer att vara roligt, lätt och enkelt. En av de saker jag har tagit med mig rent praktiskt kommer från min mammas väninna Hanne, som är mästare i njutningsberedskap. Hon har alltid en flaska champagne i väskan.

Så om tåget blir sent, till exempel: "Nu står vi här i Hallsberg, försening." Pop, så poppar hon sin lilla flaska. Då njuter hon av förseningen. Som en motkraft mot allt det där som kan gå fel: att också njuta mer. Och jag tror att det kopplar till det här med att ha standardgrejerna hemma. "Det här är min lista över saker jag tycker om." Det är också njutningsberedskap. Att verkligen se till att man har det som ger lite extra livsglädje i vardagen.

Forumfrågan: hur uppfostrar man barn som ska ärva mycket?

Jan: Exakt. Jag tänkte att vi ska ta några exempel. Det här är exempel från forumet, från communityn, några olika trådar på det här ämnet med barn. Ett inlägg börjar så här:

"Vi har en ganska stor förmögenhet och troligtvis kommer våra barn att ärva en stor summa pengar den dagen vi trillar av pinn. Jag tänker dels på uppväxten: hur man förbereder barnet, när man ska börja dela med sig och helt enkelt hur man uppfostrar sina barn utan att de blir bortskämda. Däremot tänker jag att det kan bli konstigt att växa upp helt utan vetskap om vår förmögenhet, och att det antagligen kan bli en väldigt svår situation att hantera den dagen man får arvet."

Communityn hade mycket åsikter i den här frågan. Men vill du börja? Om du hade fått sitta en timme med den här personen, vad skulle du säga? Sedan kan jag kasta in vad communityn tyckte.

Moa: Ja, precis. Det finns inga rätt och fel. Det är så mycket data som vi inte vet utifrån det här korta inlägget. Och hade det varit enkelt hade vi jättegärna delat med oss av det korrekta svaret: gör så här så blir det bra. Men jag tänker på en sak när jag hör det där. Det är att förbereda sina barn genom att ge större ekonomiskt ansvar tidigare. När man har fyllt skorna och klarat av det ansvaret kring ekonomi, då kan man få lite större ansvar. Och på samma sätt...

Staketet som växer

Jan: Jag tänker på samma sak med staket. Det sa vår Frejas förskolepedagog för många år sedan. När barnen klarar att fylla ut sitt staket får de ett lite större staket. Klarar de det får de ett ännu lite större. Klarar de inte det, då gör vi staketet lite mindre igen. Och hon sa att deras roll som förskolepedagoger är att hålla upp ett lämpligt staket, där man blir utmanad men också klarar av det.

Moa: Att staketet finns också...

Jan: Att hålla i.

Moa: Och då ser du också hur varje barn individuellt hanterar friheten. Vilka tendenser finns? Köper de upp allt, eller vad händer om de får ekonomisk frihet att hantera en större ekonomi i tidig ålder, kanske större än vad deras kompisar har? Bara lägga märke till vilka tendenser som finns, i stället för att sitta med alla sina farhågor och aldrig ha trycktestat dem. Se allt som att så länge de bor under ditt tak kan du lära dem saker, och ni kan lära er tillsammans och utforska. Och ett annat begrepp som vi pratade om när vi sågs sist var pedagogisk fallhöjd.

Jan: Ja, kan du förklara det?

Pedagogisk fallhöjd

Moa: Ja. Pedagogisk fallhöjd var ett begrepp som min svärfar introducerade för mig när våra barn var små. Ni vet, man springer efter ett litet barn: "Oj, oj, oj, ska du klättra så där högt? Oj, hoppsan, går det bra? Ska jag hålla i dig?" Och då sa han: "Men det där är pedagogisk fallhöjd." Det betyder att man kanske skrapar knäna, i värsta fall bryter en arm, men att det inte blir men för livet eller död. Och då kanske man ska låta barnet göra det, för de utvecklar också förmågor när de klättrar högt i en klätterställning eller i ett träd eller balanserar någonstans.

Så det gäller små barn. Nu har jag tonårsbarn, och då är pedagogisk fallhöjd något helt annat. Men om vi tar det till ekonomiska termer tänker jag att jag hellre ser fel beslut med ekonomin som kanske kostar 15 000 nu, och som är transparenta så att vi kan prata om dem under mitt tak, än ett beslut för tre miljoner där jag inte är delaktig och där de inte har någon att bolla med. Det finns också så stor skam kring att göra fel att många vuxna inte heller talar om det. Att göra fel investeringar, att bli lurad, att ta för hög risk i förhållande till vad som är rimligt.

Hellre ett felbeslut för 15 000 under mitt tak, som vi kan prata om, än ett beslut för tre miljoner där de inte har någon att bolla med.

Så pedagogisk fallhöjd kan man också använda inom ekonomin. Och jag tänker också, som ni har pratat om hemma hos er: blir det si, ja, då har vi något att prata om. Blir det så, då har vi också något att prata om.

Uppfostran är att skapa tillfällen att prata

Jan: Mm, exakt. Det var också en av de stora grejerna när jag skrev den boken, som barnpsykologen sa: mycket av jobbet med uppfostran är att skapa tillfällen att prata. Att så frön för att kunna ha konversationer med barnen. Köptes den där dyra jackan, då får man ha ett samtal om det. Köptes den inte, då kan man ha ett samtal om det. Så man vinner lite oavsett, tänker jag.

Fejkad fattigdom är ingen uppfostran

Jan: Men jag ska ta in några svar från communityn här. Ett kan sammanfattas i: fejkad fattigdom är ingen uppfostran. Det var en som heter Fredrik som växte upp i en familj som gjorde det som den här användaren frågar om. Han skrev ungefär: "Vi fejkade fattigdom när jag var liten. Slöseri med livstid och förtroende." Han hoppade av universitetet för att han vägrade köpa en dator, och fick ett miljonbelopp vid arton. Men då var han så inövad i att inte spendera att pengarna inte användes.

Hans tes var att karaktär och förmögenhet är två separata frågor, och att fostra barn genom att göra dem fattiga är som astrologi och, jag vet inte, kopplingsterapi. Jag vet inte riktigt vad han menade. Men han pekar på att det finns gott om karaktärsdanande begränsningar kvar även med obegränsad tillgång till en resurs. Det finns andra: livstid, hälsa, relationer, integritet. Vad tänker vi om det?

Fejkad fattigdom är ingen uppfostran.

Moa: Precis det här pratade jag om med 16-åringen här i förmiddags också. Det handlar om att träna på de karaktärsdrag som man vill ha sedan, när ekonomin kommer att vara ännu bättre. Det kan man göra redan nu. Vi pratar om hur man spenderar sin tid. Och får man inte struktur för det... Det var roligt att han skrev att det var som astrologi. Man hoppas bara att det går bra. Det lämnar otroligt mycket åt slumpen.

Men jag vill också säga att föräldrarna säkert var ytterst välmenande. Intentionen var säkert jättegod. Det blev bara väldigt fel. Inövade beteenden över tid blir något, precis som för Fredrik. Det är jättesvårt att vända, för det kommer att kännas som att man gör fel hela tiden. Och jag tänker att det här är ett återkommande tema, Jan, i konversationer vi haft i flocken: att man kultiverar och nudgar, alltså puffar, mot ett beteende som man faktiskt inte vill ha som förälder. Att barnet hoppar av utbildningen.

Jan: Förutom...

Moa: ...att man ljuger för sina barn. Man ljuger för sina barn. Han kanske hade tagit andra beslut om han visste att det fanns råd med en dator. Vi har haft andra personer vars barn har tagit onödiga säkerhetsrisker för att taxi var för dyrt.

Taxin som alltid betalas

Jan: Så de stod hellre vid en farlig nattbusshållplats i stället för att bara ta en taxi hem för 300 spänn. Det kan jag säga: vi hade ett samtal med vår 15-åring nu om att hon ska få hela sitt studiebidrag. Och sedan finns det vissa saker som vi alltid kommer att betala. Utbildning, och taxi kommer vi alltid att betala. Så efter den konversationen blev det en non-issue.

Moa: Precis. Man vill inte ha ett beteende där de står och funderar på natten: det är en ganska stökig buss, eller det är långt bort. Eller att de tar fel beslut baserat på fel förståelse. Ja, verkligen.

Barnet som valde bort polisyrket

Jan: Vi har haft sådana exempel också. Säg att det var någon som ville läsa till polis, nu hittar vi på lite här. Och sedan frågade föräldrarna barnet: "Men du sa ju polis?" "Nej, men då hade jag inte kunnat ha det liv jag vill ha." Och sedan inser föräldrarna: "Ja, shit, men vi har ju pengarna, så du kan ha det liv du vill ha. Du behöver kanske inte plugga något du egentligen inte vill." Barnet hade kunnat bli polis, men valde bort det för att det inte är ett högavlönat yrke. Så man ger också barnen ett oschysst beslutsunderlag.

Moa: Ja, exakt. Och som förälder vet man kanske inte om att det är det som ligger bakom. Om man inte har konversationen får man inte heller reda på att det är det som är beslutsunderlaget för varför de väljer som de gör. Och det handlar inte om att göra någon bortskämd, utan om att skapa frihet och kanske utrymme för individualitet, livslust, glädje och upptäckarlust.

Jan: Eller som en vi hade som sa: "Mina barn blev dansare." För hen hade sagt: "Ni behöver inte optimera för pengar, optimera för mer kreativitet." Och sedan fick de uppleva att det även som dansare finns ganska många saker man behöver kämpa för, och att det inte är givet.

Hemlighållandet går inte att upprätthålla

Jan: Men om jag ska ta en grupp kommentarer till, så var det: hemlighållandet går inte att upprätthålla. Utu skriver: "Man blir bra på det man tränar, och det är helt obegripligt att tabubelägga pengar till vuxen ålder."

Och sedan skriver Axel: "En familj som blir förmögen är som en familj som har migrerat till ett annat land. Farföräldrarna tänker att de minsann inte vet hur vi hade det. Men för barnen är det nya landet det enda land som finns."

En familj som blir förmögen är som en familj som har migrerat till ett annat land. För barnen är det nya landet det enda land som finns.

Moa: Ja, men gud vilken bra beskrivning. Exakt. Och den äldre generationen vill gärna säga: "När jag var liten, då..." Ja, okej. Men dela verkligen med er. Det kan också kännas lite som ett utanförskap åt båda hållen, på ett sätt, om man inte har pratat om det. Det var en jättefin liknelse. Man kan också, två generationer ifrån varandra, känna att "jag förstår inte dem, de förstår inte mig". Det beror inte bara på ekonomin, utan också på att det är ett helt annat samhälle i dag. Men när man har fått syn på det kan man också överbrygga det.

Tajmingen: pengarna kommer för sent

Jan: Exakt. Sedan var det en grupp kommentarer om tajmingen: pengarna kommer för sent om man inte pratar. Kalle skriver: "Man har som mest nytta av pengarna runt 30, men man ärver ofta vid 50, 60." Och Fredrik, han är on fire i den här tråden, skriver: "Väntar man med arvet till 40 eller 50 kan det ha kostat barnet ett hus, det kan ha kostat en partner, det kan ha kostat ett barn till efter IVF, som man aldrig fick." Och då är det kanske inte det som var intentionen.

Moa: Nej, precis, exakt. Vi träffar också många som inte vill ta bort för mycket av strävandet från barnen. De säger: "Jag hade också väldigt stor glädje av att bygga upp den ekonomi jag har i dag. Jag vill inte ta bort den glädjen och den identiteten från mina barn. Så jag vill inte ge för mycket för tidigt." Det är ofta intentionen bakom.

Men jag tänker att det här också handlar om pengar och manipulation. Man kan till exempel ge en extra tuss pengar till de barn som skaffar fler barn. Vi pratade om nattnanny också på eventet. Att komma med det, eller med parterapi tills barnen är fem år. Att man hjälper till så att det blir enklare att skaffa fler barn, om det är det man vill optimera mot.

Jan: Exakt. Alltså inte parterapi för barnen, utan till barnen.

Moa: Barnen.

Jan: Fem...

Moa: ...år.

Nattnanny: att köpa sömn och energi

Jan: Men kan du inte ta det där med nattnanny? För det var också ett ganska roligt exempel. Vi hade ju en konversation inte bara om arv och nästa generation, som vi pratar om nu, utan också om vad man kan använda pengar till för att göra livet rikare. Och då hade du en klient som köpte nattnanny till sina barn. Sina vuxna barn som hade barnbarn, så egentligen till barnbarnet. Kan du berätta vad en nattnanny är?

Moa: Man har någon som kommer in någon gång på kvällen. Man lämnar över vid nio. Och om nannyn har ett bra rum där hen själv kan vila, så tar hen hand om barnet hela natten. Vissa barn sover som bekant inte hela nätterna. Nannyn tar hand om barnet hela natten, ser till det och matar det om det behövs. Och sedan på morgonen, vid sju eller åtta, det man kommer överens om, lämnar nattnannyn över till föräldrarna. Det gör att man har två utvilade föräldrar som kan ta bättre beslut, eller klara av det om man har mycket på andra fronter i livet, oavsett om det är jobb eller något annat.

Jag tänker att många i vår generation också är i en sådan dubbel situation, där man både har små barn, kanske länge, och samtidigt åldrande föräldrar. Till dem kan man också få nattillsyn. Man kanske inte kallar det nattnanny, men det finns hjälp att få. Och jag tycker att det är många som kämpar på alldeles för länge, speciellt med sömnen.

Men det var, ja. Och några av oss var så här...

Jan: "Får man göra så? Det är fusk."

Moa: Fusk, ja. Precis, exakt. Nej, men verkligen. Och det behöver inte vara hela tiden, varje natt sju dagar i veckan. Det kan vara under perioder när man behöver lite extra stöd av olika anledningar. Och jag tänker att de här far- och morföräldrarna gärna hade velat ge det stödet själva, men av olika anledningar inte kunde. Man kanske bor på olika platser, i olika länder, eller så har man nog med sin egen hälsa. Men man kan se till att barnbarnen får det de behöver ändå. Det finns ett otroligt utbud av olika tjänster. Det här är bara en, där man kan köpa nattsömn och ro.

Jan: Exakt, exakt. Köpa energi. Det handlar väl också om hur jag kan prioritera energi.

Att vara fri från resultatet

Jan: Men jag tänker att det här var det sista vi skulle prata om i den här tråden. Det handlade om att vara fri från resultatet, alltså vad barnen gör med pengarna. Joakim skriver om dilemmat: barnet anstränger sig så gott det går men hamnar ändå i ett lågkvalificerat jobb och en risig hyresetta. Hjälper du så mycket att det gör skillnad? Blir de då försörjda av dig och slutar anstränga sig? Hjälper du inte får du leva med att de hade kunnat ha ett betydligt bättre liv. Vad gör man?

Sedan fanns det mer extrema exempel, som Melker Schörlings hundratjugo miljarder, där barnen köpte lyxjakter i stället för att bygga egna sfärer. Eller som någon skrev om barnets klasskamrat som fick en BMW X6 som A-traktor, för att pappan hade övervägt en Ferrari men tyckte att det var synd att sätta en varningstriangel på en Ferrari. Och då skrev de: "Den ungen är ju körd." Vad tänker du om det här?

Moa: Oj, du sa så mycket där.

Jan: Nej, men jag tänker på dilemmat. Att man ibland speglar väldigt mycket av sina egna värderingar. Är en risig hyresetta med ett lågkvalificerat jobb okej? Ska man då inte hjälpa...

Moa: ...dem också?

Ekonomiglasögonen räcker inte

Moa: Jag tycker att problemet där är att man bara tänker med ekonomiglasögonen. Man tänker bara: hur optimerar vi för en bra ekonomi? Hur optimerar vi transaktionen? Kommer det att bli problematiskt sedan, när de får x antal miljoner när vi går bort? Det är väldigt mycket ekonomitänk. Och jag tänker att man per definition inte behöver ha ett sämre liv för att man bor i en hyreslägenhet och har ett lågt betalt jobb. Man kanske är superlycklig och tycker: "Wow, jag ville verkligen jobba inom det här yrket, jag tycker att det är så kul."

Som undersköterska på ett äldreboende, till exempel. Jag tänker att det finns en väldigt mellanmänsklig värme i ett sådant yrke. Du gör skillnad hela tiden, varje dag, för personen. Jag blir nästan rörd. Jag tycker att det är så viktiga yrken. Så det behöver inte vara antingen eller. Man kan få både och, det är också grejen. Men jag tror inte att man bara ska optimera mot ekonomi. Och du delade också med dig av något när vi sågs med flocken sist: att det var kul att bo i korridor, att du annars inte hade träffat Caroline...

Korridoren där Jan träffade Caroline

Jan: Exakt. Vi kom in på det här med om man ska betala barnens boende. Det är en sådan grej som många gör: med tanke på hur bostadsmarknaden ser ut köper de ett eget boende till barnen. Och jag sa att jag hade en kompis som hade en egen bostadsrätt i Lund. Det var roligt för honom, och det var roligt när vi var där.

Men jag hade tre fantastiska år i korridor, och det var där jag träffade Caroline. Jag bodde i korridor för att jag inte hade råd med en bostadsrätt. Så i all välmening är det klart att ungen ska ha ett eget boende i centrala Lund. Fast du kanske fuckar upp något annat. Barnet hade kanske kunnat bo i den där korridoren och träffat sin framtida partner.

Moa: Ja, exakt. Jag tänker precis likadant om när jag bodde i Barcelona som nittonåring. Då hade vi två kompisar som hade fått lägenheter i centrala Barcelona, medan vi andra var tvungna att bo tre, fyra stycken och åka en bit ut. Och det tycker jag förmerade upplevelsen för mig, för jag fick se andra delar av Barcelona och fick bo ihop med andra. Det var en lärdom i sig. Så det är svårt att veta när man inte har facit i hand. Kanske, kanske inte. Det är som den klassiska berättelsen... nej, jag ska inte dra den. Men man vet inte vad resultatet blir förrän det är gjort.

Rättvisa mellan syskon: hästen och badbyxorna

Jan: Ja, precis. Jag tänker att vi ska byta tema lite. Vi har två historier från RikaTillsammans-forumet om rättvisa.

Moa: Ja.

Jan: För det är också ett återkommande tema. En skriver så här: "Jag har två barn. Det ena vill ha häst och dyra saker. Det andra är nöjt med ett par badbyxor och simglasögon. Dottern kostar alltså cirka 15 000 kronor i månaden och grabbens intresse kostar femton kronor per år. Hur ska man förhålla sig till så olika utgifter för barn före och i tonåren?" Och jag tror att vi kommer att komma in på arv också när det gäller rättvisa. Men hur tänker du kring det här, till exempel? Sedan kan jag ge några kommentarer.

Moa: Jag tänker spontant att man inte bara ska ha ekonomiglasögonen på, att det kostar olika, utan också lägga in värderingar och vision: "I vår familj sponsrar vi era fritidsintressen. Vi vill gärna att ni gör något utomhus och rör på er." Då kan det vara hockey, jag vet inte om det räknas som utomhus, men det kan vara hockey, ridsport, golf eller fotboll. Det är mer det som ska styra: vilka värderingar har vi i familjen? Är det rörelse utomhus tillsammans med andra, eller premierar vi individuella sporter? Det ska styra snarare än vad det kostar, för det blir så snedvridet när vi bara tittar med de ekonomiska glasögonen.

Men sedan tänker jag också att om barnen själva tycker att det är orättvist och börjar ge uttryck för det, att det faktiskt går väldigt olika mycket pengar till olika barn och att det ena förväntar sig mer än det andra, då börjar det bli svårare. Det är där man måste börja ha en konversation tidigt. Och rättvisa behöver inte betyda att det är exakt lika.

Rättvisa behöver inte betyda att det är exakt lika.

Rättvisa är lika möjligheter, inte lika kronor

Jan: Nej, jag tror att vi kommer in på det. Men jag kan ta några kommentarer här. "Rättvisa är lika möjligheter, inte lika kronor", kan man säga att någon skrev. Båda barnen får fritt välja intresse. Att det ena råkar kosta mer är ointressant så länge ingen nekas något. Och flera andra vittnar om samma sak. Florin Nel skriver till exempel: "Har ridande dotter och gymnastiserande son. Ingen millimeterrättvisa med att spara lika mycket." Balbutchi skriver: "Syskonet red för fem gånger mer. Jag räknade inte pengarna utan möjligheterna. Ingen upplevde orättvisa, inte ens som vuxen." Och Gabriel, som alltid skriver roligt: "Fritidssysslan ska inte ses som en ekonomisk transaktion." Strannier skriver: "Ska man kompensera det barn som åt hälften så mycket mat?"

Rättvisa är lika möjligheter, inte lika kronor.

Moa: Exakt.

Motrösten: kompensera, annars bygger du in en syskonkonflikt

Jan: Men sedan skriver Agaton Sachs: "Kompensera, annars kan du bygga in en latent syskonkonflikt." Han frågar: "Varför är det självklart att lägga tre miljoner på det ena barnets hobby, men jättekonstigt att lägga tre miljoner i ISK till det andra?" Och Erik skriver, som förstahandsvittne från den förfördelade sidan, att hans föräldrar lade stora summor på syskonets häst, men kompenserade med klumpsummor som aldrig kom i närheten. Och Passiv räknar på att det kan bli mycket pengar.

Sedan är det rätt roligt, för någon skriver också att det kan vara fel fråga. 15 000 kronor i månaden är inte problemet. Han skriver: "Dottern kostar inte det, hon vill ha det, och ni föräldrar bestämmer vad som får köpas. Föräldrar lägger omedvetet mer pengar på intressen de själva värderar. Barnen är fria att välja, men bara inom gränserna för vad föräldrarna tycker är vettiga intressen. Grabben tror nog inte ens att det är möjligt att köpa nya Counter-Strike-skins för 15 000 i månaden som ett alternativ." Vilket jag också tyckte var en poäng.

Föräldrar nudgar alltid åt sina egna värderingar

Moa: Ja, exakt, precis. Och jag tänker att man, oavsett om man är medveten om det eller inte, knuffar, puffar och nudgar åt det håll som ens egna värderingar tar en. Precis som du säger: Counter-Strike-skins för 15 000 i månaden hade inte landat väl i min lilla värld. Jag hade inte tyckt att det var något verkligt. Medan erfarenheten av att leda en häst, umgås med andra och lära sig, det hade premierats mycket mer hos mig och i min familj.

Så jag tror att man alltid nudgar och puffar sina barn åt olika håll, oavsett om man är medveten om det eller inte. Men jag tänker att man också ska vara lite prestigelös i det här utforskandet. Diskutera med dina barn, diskutera med din partner, med ett syskon, vad som känns rätt.

Och jag tänker också på det någon skrev, att föräldrarna satte av samma summa i ett ISK som det andra barnet fick i hobbypengar. Då tänker jag att det blir orättvist på ett annat sätt. Det är bara olika kapital, i min värld. Det ena barnet ökar sitt kapital i kunskap, erfarenhet, sociala relationer och fysisk hälsa. Det andra barnet får ökat kapital inom ekonomi. Men de har inte själva varit med och valt det, utan det har föräldrarna valt: att vi kompenserar ekonomiskt. Och jag vet inte, det finns inga rätt och fel här heller.

Det är bara olika kapital. Det ena barnet ökar sitt kapital i kunskap, erfarenhet, relationer och hälsa. Det andra får ökat kapital inom ekonomi.

Jan: Nej, men jag tror att en av grejerna att ta med sig är: ett, man kan inte mäta allt i pengar. Två, man får gå lite tillbaka till sig själv. Vad värderar vi? Jag gillar frågan: vad vill jag ha mer av i världen? Inte bara med barnen, utan...

Moa: Mer Counter-Strike-skins.

Jan: Ja, exakt. Det kanske inte är något jag vill ha mer av i världen, så då kanske jag inte lägger pengar på det. Man röstar och påverkar lite med de här pengarna. Och sedan tror jag, precis som du säger: prata om det.

Förskottet på arv som ingen berättade om

Jan: För om vi hoppar vidare till nästa diskussion, som är relaterad, så skriver en person: "Fick av en slump reda på att min storebror för tio år sedan fick en halv miljon kronor till kontantinsats, klassat som förskott på arv. Ingen berättade för de andra syskonen. Nu vill pappa dela ut en till två miljoner per syskon och vill att det ska bli rättvist. Ska det gamla förskottet regleras nu, eller ska det räknas upp?" Och det som skaver är inte beloppet utan tystnaden.

Det som skaver är inte beloppet utan tystnaden.

Moa: Ja, exakt. Exakt. Och det här är ju återigen den första punkten, varför det bryter samman: tillit och kommunikation. Igen. Säkert med de bästa intentioner. Men börjar man hålla saker inom vissa rum, så antar man att det finns fler saker som inte är sagda högt. Bara att ha en diskussion. Sedan kanske man landar i att man tycker helt olika. Nu låter det som att det här var en person som var mottagare av arv.

Jan: Precis, det var pappan, och det var storebrodern som fick det.

Moa: Ja, exakt. Personen tillhör den mottagande generationen. Ja, ja. Och jag tänker bara att man har en diskussion kring vilka olika scenarier som finns och vilka för- och nackdelar de har. Sedan är det upp till föräldrarna, för det är deras ekonomi att bestämma över. Men om man ändå har fått vara med och vrida och vända på hur de har argumenterat och vad som är grunden till deras beslut, så brukar det på något sätt öka tilliten och kommunikationen över tid. Att våga ta de här obekväma dialogerna, även om man kanske inte landar i att man tycker likadant.

Mormoderns hemliga miljon

Jan: Mm. Och här kommer några skräckexempel också. En person skriver: "Min mormor gav i hemlighet en miljon till ett av sex barnbarn. Hemligheten höll i över tio år. När det uppdagades och togs upp vänligt fick de till svar att de bara tänkte på pengar, vilket ledde till att kontakten bröts. Det gick fem år, sedan dog mormodern, och personen gick inte på begravningen."

Moa: Mm. De bröt kontakten, mormodern och barnbarnet?

Jan: Nej, de andra, de som inte fick.

Moa: Oj, men gud vad tragiskt. Ja, ja. Nej, men det är det här man inte vill ska hända.

Jan: Exakt. Successful wealth transfer, family unity.

Moa: Ja, verkligen, exakt. Och sedan är det en jättestor fråga hur man skapar det. Men det är just det här som många har som farhåga, och därför har man kanske inte ens pratat med sin partner, det händer ganska ofta, Jan, eller med sina barn. Man har inte sagt hela sanningen för att man har en farhåga. Att det ska bli fel, att det ska upplevas som orättvist, eller i värsta fall att man tappar kontakten med varandra.

"Berätta inte för dina syskon"

Jan: Ja, precis. Och sedan var det en annan...

Moa: Vad säger forumet?

Jan: Ja, precis, också från forumet. Här viskade mormodern: "Berätta inte för dina syskon" när hon gav pengarna till personen. Och han sa att han mådde så dåligt över det, han ville inte ljuga för en döende människa, men ringde ändå till syskonen och delade ut pengarna. Sedan mådde han jättedåligt över att han inte hade hållit hemligheten. Han var så här: "Shit, jag har ljugit för någon där." Och jag bara: shit, vilka draman det här skapar.

Moa: Ja, och samtidigt ger det en möjlighet att fråga: vem vill jag vara? Det där är också en värderingskonflikt. Jag vill vara en person som håller löften och har integritet att bevara någons hemlighet. Men när det får sådana konsekvenser måste man också välja: vem vill jag vara här? Det var ett svårt beslut att ta, tänker jag. Men det låter som att det var rätt enligt den här personens värderingar. Det var bara en värderingskonflikt.

Uppföljningen: föräldrarna trodde att förskottet räknades upp automatiskt

Jan: Exakt. Och sedan var det ganska många som sa: "Ta inte upp det." Man vet ofta om den där orättvisan, men många tycker: "Ta inte upp det, relationen är värd mer." Men det roliga var att den som startade tråden hörde av sig igen, tre till sex månader senare. Hen hade tagit upp frågan och skrev faktiskt att det inte blev någon stor sak. Föräldrarna trodde att förskottet räknades upp automatiskt, vilket det inte gör.

Så pappan föreslog själv att det skulle inflationsjusteras, med en jurist. Och familjejuristen tyckte att det var vanligt att skriva in indexuppräkning av förskott på arv i testamentet, och nu är det gjort. Så det blev faktiskt bra i det här fallet. Men det är många som tycker: ta inte upp det, relationen är värd mer.

Moa: Nej, men det tror jag också är en viktig fråga. Vi har haft fler sådana frågor i flockenrummen. Just när en människa redan har gjort ett val, hur ska man göra nu, efteråt? Man står redan i en situation. Och här tror jag att det som var vinnande i exemplet du gav nu var att det fanns en tredje part med.

Jan: Mm.

Moa: Som också var med och räknade upp.

Jan: Mm. Precis, precis.

Sommarhuset som delas lika på tre

Jan: Bra. För jag vet också att vi hade en jurist inne som sa: "Vill du fucka upp en släkt och sabba family unity? Ta ett sommarhus och tre syskon, dela det i tre lika delar och säg att det inte får säljas."

Men om vi vänder på det: vad är framgångsreceptet här, från den givande sidan, alltså från föräldrarna? Att berätta om intentionen, att "så här tänker vi"?

Moa: Jag tänker att man kan ta den där listan rakt av, över vad folks farhågor är. Den första: skapa tydlighet och kommunikation.

Jan: Ja.

Moa: Att ha en öppenhet kring ekonomin redan tidigt. Att också fundera på hur man ska kommunicera, vad man ska kommunicera, och hur transparent man ska vara och när. Det är också en kommunikation att bestämma det. Och inte bara låta omständigheterna skapa tillfällen när man måste ta upp frågor, utan faktiskt själv skapa tillfällen att ta upp ekonomiska diskussioner när det är som mest gynnsamt. Inte när någon håller på att dö, inte när det har uppstått en konflikt, utan gärna innan, när det finns harmoni i rummet.

Skapa tillfällen att prata ekonomi när det finns harmoni i rummet. Inte när någon håller på att dö eller när det redan har uppstått en konflikt.

Flodbäddar, och juridik är kärlek

Jan: Exakt. Och sedan gillar jag också en formulering vi hade på flocken: "Vår ambition är att det ska vara rättvist, men rättvist kan innebära många olika faktorer." Och var det inte du som var inne på något också, att vara tydlig? Vi var inne på det här med att tydlighet är snällhet, eller rakhet. Hade inte du pratat om något?

Moa: Jo, vi pratade om att ha flodbäddar. Så att floden kan rinna där du vill att den ska rinna. Alltså att ha policyer och riktlinjer, både för din egen ekonomi och hur du hanterar den, och för din familj. Och att tydlighet är snällhet. Jag vill också gå så långt som att säga att juridik är kärlek.

Jan: Oj! Ja.

Moa: Att faktiskt ha vissa dokument på plats, för tydlighet är snällt i längden. Att ha ett testamente, och vi brukar prata om äktenskapsförord, att ge som enskild egendom, att ha vissa juridiska...

Tydlighet är snällhet. Jag vill gå så långt som att säga att juridik är kärlek.

Intentionen trumfar den initiala känslan

Jan: Ja, precis. Men jag håller helt med dig, Moa, men här i mina anteckningar var det inte det du skulle säga.

Moa: Nej, berätta, vad ska jag säga, Jan?

Jan: Nej, jag bara skojar. Att intentionen trumfar den initiala känslan. Det var det jag hade antecknat att du hade sagt. Kan du säga något mer om det också?

Moa: Ja, att ha en intention om att till exempel vara rättvis. Att det är vår intention i fördelningen av kapitalet till våra barn. Det är absolut vår intention, och sedan kanske man bygger på det. Du hade en bra formulering tidigare, att rättvisa inte måste vara millimeterrättvisa, utan...

Jan: Ja, men du sa också att barnen inte behöver vara nöjda och glada direkt.

Moa: Nej. Ja, exakt. Det har varit en stor grej i mitt eget föräldraskap, att jag har gett mig själv friheten att inte behöva hålla mina barn på gott humör. Det är inte mitt jobb. Mitt jobb är att ha en klar och tydlig kommunikation, både kring ekonomi och kring andra gränser vi sätter. De kan tycka att det är dåligt eller fel, men jag förklarar min intention med varför vissa regler finns. Då brukar det ofta sjunka in över tid. Men jag försöker också alltid vara prestigelös och öppen. Jag kan ha tänkt ut något skitbra, och sedan landar det annorlunda i verkligheten. Men jag förklarar alltid: det här är min intention med de här ekonomiska gränserna.

Det är inte mitt jobb att hålla mina barn på gott humör. Men jag förklarar alltid min intention med gränserna.

Förutsättningarna varierar över tid

Jan: Exakt. Jag tänker mycket på en sak jag skrev i mina anteckningar: förutsättningarna varierar över tid. Vad blir då rättvist? Barnen är födda olika år. Börsen gick olika de olika åren. Man hade olika ekonomi under olika år, som en deltagare sa. När det äldsta bonusbarnet fick pengar fick det i princip alla mammans pengar, alla pengar som fanns. Fem år senare var ekonomin en helt annan, och då fick det andra barnet mycket mer i absoluta kronor, men en mycket mindre del av hushållets förmögenhet. Vem av dem fick mest?

Där kan man argumentera. Och jag tror i alla fall att man ska ge upp tanken på att det ska vara rättvist på alla sätt, och att...

Moa: Men Jan...

Jan: Ja, säg.

Ålderstrappa, behov eller ansvar?

Moa: Nej, men jag tänker på en fråga som brukar återkomma. Den kom också på Instagram inför det här avsnittet, och vi har hört den förut i flockenrummen: ska man sätta en viss ålder när barnen ska få ett visst kapital? Precis som du säger kan börsen gå olika olika år. Vad tänker du om det? Att ha en ålderstrappa, eller ska det vara efter behov, eller efter vilket ansvar man kan ta? Hur tänker du från ett ekonomiskt perspektiv?

Jan: Alltså, jag vet inte. Jag har haft så många teser. Vad var det Mike Tyson sa? Alla har en plan...

Moa: ...som har hållit.

Jan: Nej, men alla har en plan tills man blir slagen i huvudet. Och jag tänker att förutsättningarna spelar roll. Vi har också haft fall där man har barn med olika behov, som kommer att klara olika saker. Det ena barnet kanske kan gå på Handels, och det andra har inte förutsättningarna för det. Vad är ett rikt liv? Så jag vet inte. Det är enkelt att göra det ekonomiskt och säga: "Okej, ni får båda x kronor var när ni fyller arton." Det kan man ju göra. Men sedan då? Så jag är väl i en fas där jag är ödmjuk inför att alla mina planer, allt jag har sagt i tidigare avsnitt... jag vet inte.

Moa: Nej, exakt.

Rädslan för orättvisa är större än upplevelsen

Jan: Men det jag däremot tror på nu är att prata om det, att vara tydlig, att försöka resonera och sedan vara öppen med att det kommer att bli fel och att de kommer att tolka det olika. Och jag upplever i många av trådarna att föräldrarnas rädsla för att det ska bli orättvist nog är större än upplevelsen av orättvisa.

Föräldrarnas rädsla för att det ska bli orättvist är nog större än upplevelsen av orättvisa.

Och jag upplever också att många, inklusive jag själv, som till exempel har en starkare ekonomi än sina syskon, tycker att bristen på kommunikation är det jobbigaste. Det är okej att min bror får mer pengar i arv, men låt oss då bara prata om det så att det blir tydligt, i stället för att det dyker upp sedan. Något som vi egentligen alla visste. Förstår du?

Moa: Precis, och det är också ett brott mot tillit och kommunikation igen.

Jan: Ja, ja.

Moa: Precis. Så motgiftet där är att vara rak och tydlig och prata om det.

Arvet vid arton och förlamningen

Jan: Exakt. Jag tänker att det också kan vara intressant att ta det från andra sidan. Messu skriver att han vid arton års ålder ärvde en större summa från en äldre släkting, som hade byggt förmögenheten som revansch för en ekonomiskt utsatt barndom. I dag äger Messu och hans syskon lägenheter utan lån, de har inga studieskulder och de har kapital i fonder. "Något som ingen av oss realistiskt hade kunnat uppnå på egen hand."

Men hen skriver också att det fanns en ganska stor förlamning. Oron att göra fel med pengarna gjorde att syskonen lät dem ligga orörda i för många år. Samtidigt fanns en stress över att inte utnyttja möjligheten när den gavs. Det slutade med att pengarna fanns där, men man gjorde ingenting. Och det har du också hört exempel på.

Moa: Ja, verkligen.

Jan: Att man inte vågar använda dem.

Förlamande tacksamhetsskuld

Moa: Ja, verkligen. Förlamande tacksamhetsskuld, har någon kallat det. Det blir en sådan otrolig tyngd: man får inte göra si, man får inte göra fel, får man ens göra något? Och när pengar ges utan några som helst riktlinjer, då hittar man på egna. Och som syskon tolkar man kanske inte ens det lika. Sedan tänker man efteråt: jag borde ha tagit andra beslut. Det är det jag menar. Det är så spännande, Jan.

När pengar ges utan några som helst riktlinjer, då hittar mottagaren på egna.

Jan: Sedan skriver hen också om tacksamhetsskulden: pengarna skapade en beroendeställning till släktingen, vilket gjorde det svårare att prata neutralt om ekonomi i familjen.

Moa: Ja, ja, precis så.

Jan: Apropå tillit och kommunikation. Jag tror att Williams, som skrev den där boken, var inne på något.

Moa: Verkligen.

Vad gör man en tisdagsförmiddag?

Jan: Och sedan skriver hen, och det här är också intressant, om rädslan att bli påkommen. Att folk ska tycka att hen är bortskämd eller inte tar ansvar för sitt liv. Det tror jag också är en vanlig upplevelse, återigen. Du brukar kalla det: vad gör man en tisdagsförmiddag? Kan du säga något om det?

Moa: Jag tycker att det är den mest genanta tiden att vara ledig, om man inte har ett lönearbete. Jag har hört så många olika versioner av det. Att man inte vill göra trädgårdsarbete för att grannarna ska se att man är ute och inte på jobbet. Eller att man inte unnar sig att göra saker där andra kan se att man inte måste vara någonstans en viss tid. Det kan vara ganska utmanande. Det blir så otroligt laddat. Och återigen handlar det om alla farhågor och förhoppningar som vi projicerar på pengar. Här är det inte bara en persons, utan det finns också en levande släkting som har gett ett arv, med outtalade förväntningar, eller känslan av förväntan, både från en själv och från andra runt omkring.

Isoleringen och den tunga familjehemligheten

Jan: Exakt. Och sedan skriver hen också om isoleringen. Hen har bara pratat om det med sin partner och delvis med sin äldsta vän. "Det blir en hemlighet som jag döljer för dem jag träffar, och något som står i vägen för att låta andra lära känna mig på djupet."

Moa: Exakt. Åh, det här är så tråkigt. Nej, men jag blir berörd på riktigt, för jag träffar så många personer för vilka det blir som en tung familjehemlighet som man går och bär på. Och jag skulle vilja att det fanns fler lyckliga miljonärer och miljardärer som använder sitt kapital på ett medvetet sätt. Det blir en så tung situation, så stagnerat. Man måste hela tiden passa sig för vem som vet, tänk om jag försäger mig... Det går otroligt mycket energi till det, när man kanske inte har fått de här policyerna, riktlinjerna, flodbäddarna, från den som har gett pengarna. Då måste man skapa dem själv, för att bli friare. Att gå omkring och känna att man ljuger hela tiden är jättetungt.

Jan: Och man känner sig ensam. Det är därför folk gillar flocken. För där kan du sänka garden.

Moa: Exakt. Åh, jag älskar det. Ja, verkligen. Förra gången kom någon fram till mig efter den inledande välkomstmiddagen vi brukar ha och sa: "Jag hade så djupa samtal med personer. Jag har aldrig pratat så här om livet och pengar och frågat: men hur har du fått din förmögenhet? Vi kunde prata med varandra med en gång. Det var så otroligt befriande." Jag tänker, hur låter det här utifrån nu? Det kanske låter tomt. Men det är en så stor grej som folk inte har pratat om med andra. Det blir något som man inte har satt ord på.

Det brukar vara en sådan befrielse att få prata om det. För det känns väldigt onödigt, när man har en god ekonomi och därmed mycket möjligheter, att inte vrida och vända och designa sitt liv efter bästa förmåga, för sig själv och för andra, medvetet. I stället stannar man kvar i en stagnerad, jobbig situation som man är tacksam för, men samtidigt tycker är väldigt svår och ensam att hantera.

Att försöka jobba ikapp sin förmögenhet

Jan: Exakt. Nu blir det roligt här. För sedan kommer Fredrik igen, han som skrev att fejkad fattigdom inte funkar. Han skriver att han känner igen allt och listar hur han rationaliserade att inte berätta för folk: folk kan tycka att man är bortskämd, kan försöka utnyttja en, kan tycka att det är mer okej att råna en, eller tänka "varför ska jag hjälpa någon som redan har det bra?"

Och han skriver också: "I flera år försökte jag jobba ikapp min förmögenhet", alltså återskapa värdet av pengarna på egen hand för att förtjäna dem.

Moa: Exakt, en skuggekonomi.

Jan: Ja. Och sedan skrev han: en omöjlig uppgift, som ledde till inre stress och besvikelse. Han kallar det till och med ett inre självförakt. Han var på väg att skänka bort hälften. Sedan insåg han att gåvan blir mindre ju tidigare den ges, och landade i att se kapitalet som en gåva under placering, där avkastningen är kvittot på att pengarna gör nytta. Skuldkänslorna lade sig, men kvar finns en moralisk drivkraft att maximera avkastningen i stället för att lägga pengarna på pool och semester. Och svärföräldrarna tycker att han är snål.

Från att optimera kapital till att skapa mening

Moa: Mm. Det jag kan höra mellan raderna här, som börjar ske... Var det Fredrik?

Jan: Ja.

Moa: Ja. Jag tänker att det här också börjar komma någonstans när man blir lite mer medelålders. Var det här allt? Vad är meningen? Hur kan jag skapa mer mening, både genom mitt liv och genom min ekonomi? Man vill ha gjort skillnad, inte bara optimerat sitt kapital. Och det är väl här man behöver börja fundera på riktigt: hur vill jag förmera inte bara mitt ekonomiska kapital, utan kanske också relationellt kapital eller andra kapital? Vad vill jag se mer av i världen, i samhället, i mitt närsamhälle? Det brukar vara väldigt förlösande att börja engagera sig i det lokala fotbollslaget, hästhoppningsklubben eller vad som nu är ens intresse. Att se att man kan bidra med sin energi, tid och kreativitet, men också med ekonomi, på ett tydligare sätt.

Klassresan och pengar utan förhållningssätt

Jan: Mm, exakt. Sedan var det många fler kommentarer. Någon skrev att det inte är kapitalet som är grejen, utan klassbytet: "Det är inte kapitalet som är grejen, utan att jag växte upp i en miljö där det var norm att sakna pengar. Hade du umgåtts med folk med rikare förhållanden hade det blivit uppenbart att din situation inte är unik."

Och det tänker jag ibland: ja, det är väl det. Det är lite samma sak som Axel sa: familjen har bytt land, men arvingen bär kvar det gamla landets skam. Och Seminu skriver också: "Problemet är väl att pengarna lämnades vidare utan att kunskap och förhållningssätt följde med. Bara löst antydda värderingar." Och: "Det sista man borde vilja är att pengarna gör mottagarna obekväma. Man har ett visst ansvar för situationen när man lämnar vidare stora summor."

Det sista man borde vilja är att pengarna gör mottagarna obekväma.

Moa: Ja, jag tänker: hur gör man någon bekväm då? Men jag tänker också att det är förvånansvärt många som ger arv och sedan bara hoppas att den andra personen ska lösa det. De har själva fått vänja sig vid ett större kapital över lång tid. Men mottagaren kanske inte har det. Man lämnar sina barn, eller unga vuxna, med ett större kapital än de någonsin har haft ansvar för, och så säger man: "Ja, lycka till." Och har ingen konversation kring det. Så jag tänker att man faktiskt ska ge sig själv möjligheten till det samtalet.

"Tack, men what the fuck?"

Jan: Ja, och du säger att en inte helt ovanlig reaktion som du har varit med om hos klienter är: "Tack, men what the fuck?"

Moa: Mm, ja, verkligen. Man är glad och tacksam, men också: hade jag vetat om det här tidigare, då hade vi kanske kunnat vara med och ta beslut om de här pengarna, den här goda ekonomin, och fått växa in i både ansvaret och möjligheterna på ett annat sätt.

Prata med barnen: det brukar landa väl

Jan: Ja, exakt. Bra. Jag tänker att vi ska börja runda av snart. Men du och jag verkar ändå stå för att man ska prata med barnen. Och vi har väl haft fler fall där det blivit bra än tvärtom. Vad är din upplevelse?

Moa: Ja, absolut. Det är många som har gått hem från de här flocken-eventen och faktiskt tagit en första eller andra konversation med sina barn, och det har landat väldigt väl. Det har förstås också väckt nya frågor. Men då har man i alla fall börjat resan. Man är inte kvar i landet av farhågor, utan har börjat resan. Det tror jag är toppenbra, och det brukar också vara väldigt förlösande. Man behöver kanske inte räkna ut alla steg med en gång, utan bara börja göra.

Jan: Ja. Och man kan också säga sin farhåga: att vi inte har berättat för att vår intention var att ni skulle behålla ert driv, eller att vi hade en farhåga att ni inte skulle göra det. Du och jag är starka förespråkare av att om det finns en elefant i rummet, så presentera den.

Moa: Verkligen. Ja, och det brukar landa väldigt bra om man är autentisk.

Årsmöte och familjekonferens

Jan: Ja. Sedan är det ganska många som har infört ett årsmöte eller halvårsmöte kring ekonomin. Det är också en grej vi kan inspirera till: okej, hur ser det ut, och hur kan vi hjälpa varandra? För ofta kan det vara något syskon som är mer intresserat än de andra. Och du brukar också säga att genom att prata om det ger man syskonen en möjlighet att ha varandra.

Moa: Ja, och vi har till och med sett exempel där man kan vara öppen med kusinerna. En ännu större cirkel. Då kan man prata, för man har olika perspektiv på förmögenheten i olika generationer, beroende på var man befinner sig. Så jag tänker att det brukar vara fint att få diskutera. Man ser saker på olika sätt, och det brukar vara en hjälp. Men man får också höra barnen själva diskutera via en sådan konferens, och fånga upp saker som sägs mellan raderna när de pratar. Det brukar också vara väldigt värdefull information. Man kan vara med och forma värderingar, men också ta till sig frågor och funderingar som man kanske inte hade tänkt på. Så det brukar vara väldigt fint att få till.

Och jag vill också lägga till, om man ska ha en familjekonferens: det är lätt hänt att det blir "nu ska vi prata allvarliga saker". Gör gärna något kul, var på en härlig plats, ät god mat eller gör någon kul aktivitet i samband med samtalen om ekonomi. För det handlar också väldigt mycket om vilken kulturkänsla man skapar kring pengar, ekonomi och just er familjs förmögenhet. Så det är en mycket viktig ingrediens att ha kul och att stämningen är lättsam. Sedan kanske man måste ta svåra diskussioner, men det brukar underlätta.

Det handlar väldigt mycket om vilken kulturkänsla man skapar kring pengar. Att ha kul är en viktig ingrediens.

Skrattade ni under ekonomimötet?

Jan: Exakt. Vi hade ett avsnitt, jag och Caroline, jag tror det hette "Våra samtal om pengar är ju sjukt trista". Då var det någon bok som tipsade om frågan: under det senaste ekonomimötet du och din partner hade, log ni mot varandra? Rörde ni vid varandra? Skrattade ni? Och jag bara: nej, nej, nej, nej. Då insåg jag att det kan göras roligt. Skratta. Det är en bra fråga: skrattade ni när ni hade det där ekonomimötet? Det kan ju vara rätt roligt.

För övrigt är det en sådan fråga jag har börjat ställa till min sjuåring nu. Det var också något jag läste någonstans. I stället för att fråga "hur var det i skolan?", där man bara får "bra", så frågar man: "Skrattade du i skolan i dag? Vem satt du bredvid?" Det blir roligare samtal. Men förlåt, det var ett sidospår.

Skapa en egen familjehögtid

Jan: Du nämnde det här med kultur nu, generationskultur. Det får kanske bli ett eget avsnitt. Men det här var också en sak som stack ut för många på det förra flocken-eventet: skapa en familjehögtid som inte ligger på en annan högtid. Kan du utveckla det resonemanget?

Moa: Ja, jag tänker att kring påsk, jul och midsommar ska det pusslas otroligt mycket. Man ska hinna med och täcka in olika sociala sammanhang som man ingår i. Så skapa en familjehögtid som bara är er, som ligger mitt emellan allt annat liv. En högtid som vi firar i vår familj är den stora Hassedagen, när Hans har namnsdag. Och man kan göra helt olika. Man kan bestämma exakt vad som gäller: vad man ska göra, vad man ska äta, hur man ska klä sig, var man ska vara.

Vi fick höra jätteroliga exempel när folk gick igång och spånade på det här på eventet. Har ni ritualer? Är det den stora pompomkrukan? "Nej, inte i vår högtid", men man är helt fri att göra det. Klär ni ut er? "Nej", men det kan man göra.

Vissa använder de högtider som redan finns. Vi har alltid påskharen. Och jag har börjat göra så här med våra tonårsbarn och deras kusiner: vi gör alltid en jakt, vad heter det, en agentjakt. Det kan vara på sommaren eller på vintern. Ibland måste man åka skidor för att hitta nästa lösenord. Och vissa element är alltid med. Det ingår alltid ett Caesarchiffer. De vet ungefär vad som kommer, och jag har ofta gömt ledtrådar på dem någonstans som de behöver använda. Det är lek, men det gör väldigt stor skillnad för hur man upplever samvaron. Så absolut: skapa en egen familjehögtid, eller flera.

Jan: Och berätta gärna om dem, så att vi inspirerar oss andra också. Snyggt.

Flocken och ett enda råd: prata mer om pengar

Jan: Om man tycker att det här låter spännande tycker jag att man ska anmäla sig till flocken, som är ett nyhetsbrev där vi skickar ut information. Vi kommer att ha något event nästa år, en liknande träff. Vi kommer att ha en träff för par, som man kan göra tillsammans med sin partner. Och eventuellt funderar vi på en fördjupning där man dyker ner ganska noga i sin egen situation, eller tar med sina tonårsbarn. Så vi har lite sådant på gång. Man anmäler sig via länken i beskrivningen. Det är kostnadsfritt och du får information när det händer.

Men om man skulle göra en sak efter det här avsnittet, vad tänker du att man ska göra?

Moa: Prata mer om pengar. Men också prata mer med dina barn. Det är väl det korta svaret på den frågan. Och konversationen behöver inte vara en enda stor sittning. Det kan också vara de här små konversationerna, som bygger just, vad var det? Tillit och kommunikation.

Konversationen behöver inte vara en enda stor sittning. Det kan vara små samtal som bygger tillit och kommunikation.

Jan: Ja, exakt, precis. Tillit och kommunikation. Jag har så många anteckningar här i dag. Tillit och kommunikation, och att förbereda arvtagarna.

Moa: Då har du...

Jan: ...85 procent.

Moa: Ja, precis, då ökar man chansen. Och jag tycker att man bygger tillit, i alla fall med tonårsbarn, genom att dela med sig av sina egna fuck-ups. De tycker ofta att det är roligt att höra att man inte är perfekt: "Så här gjorde jag", oavsett om det hände nyligen eller för länge sedan. Då brukar de vara mycket mer öppna med vad som inte har gått rätt för dem själva.

Jan: Ja.

Moa: Men exakt. Man kan driva lite.

Jan: Ja, men så klart.

Gör något, inspiration räcker inte

Moa: Vad är dina tips då, Jan?

Jan: Jag tycker väl: häng med oss i flocken om du är i den situationen. För en sak är att tycka "åh, det här var bra, det här var inspirerande". Men sedan har det inte hänt något i ditt liv för att du har lyssnat på oss i en och en halv timme. Så jag är en "gör något"-person. Charlie, vår gemensamma bekant, brukar säga att ta in inspiration är som att äta mat... Gud vad dålig den metaforen blev. Den var mycket bättre när han sa den.

Moa: Jag sa inte att du sa den själv, skönt.

Jan: Nej, exakt. Jag tror att den gick ungefär så här: att smälta inspiration är som att smälta mat. Det blir bara skit när det är färdigt. Så han sa alltid: gör något. Och jag är lite i ditt läge. Det spelar inte så stor roll vad man gör, men gör något.

Och jag gillar samtalet vi har haft i dag, för det illustrerar att det självklart är så att man vill att det ska vara rättvist för barnen. Men så fort man börjar gnugga lite på rättvisan inser man: helvete, vad svårt det är. Eller om man gnuggar på "det är väl alltid trevligt att få ett arv", och sedan hör om förlamningen och tacksamhetsskulden. Då inser man: nej, det är inte så enkelt.

Moa: Nej, och det är det som är det fina. Vi kan ge hur många case som helst och bra exempel från forumet, och det är otroligt generöst av alla som har delat med sig. Men det händer också något när man får sitta i rummet mitt emot en annan person som berättar sin historia för dig, och du får ta del av den. Då händer det verkligen något, på ett helt annat sätt. Och vi ser också att folk fortsätter att ha kontakt med varandra efteråt och faktiskt börjar göra saker. Det är så peppande att se. Ja, verkligen.

Avrundning: vi har bara skrapat på ytan

Jan: Exakt. Så det blir det. Moa, är det något mer jag borde ha frågat?

Moa: Oj, det är ett otroligt stort ämne. Det känns som att vi bara har skrapat lite på ytan. Både principer och vad som har funkat.

Jan: Och det här var bara barn, arv och pengar. Vi hade ju tio ämnen till.

Moa: Ja, precis, det var bara ettan. Men bara om barn, arv och pengar skulle vi kunna göra en hel säsong poddavsnitt och gå ner på olika delar. Otroligt spännande.

Jan: Ja, exakt. Och din hemsida hittar man också via länken i beskrivningen, om man vill komma i kontakt med dig. Men med det sagt: Moa, stort tack för i dag. Kul att vi gör både poddarna och flockenträffarna tillsammans. Vi ses i nästa avsnitt.

Moa: Det gör vi.