Pengar är inte lösningen, bara en förstärkare

Innehållsförteckning

Nedan följer en grov innehållsförteckning för transkriberingen.

1. Både och, inte antingen eller
2. Tio år av samtal om pengars emotionella sida
3. Livsplanskickoff som ett samskapat koncept
4. Pengar är inte lösningen, bara en förstärkare
5. När pengar blir bensin på elden
6. Vi projicerar inte bara på pengar
7. Summan som hela tiden sköts framåt
8. Observationsglappet och barracudan
9. Att ställa sig på axeln och titta
10. Vi är känslostyrda, vare sig vi vill eller inte
11. Ekonomin löser inte de emotionella utmaningarna
12. Antingen lycklig fattiglapp eller olycklig kapitalist
13. Lös inte något som inte är trasigt
14. Är detta ett money solvable problem?
15. En genväg och en karta
16. High tech behöver high touch
17. Checkpoints längs vägen
18. Kallet: gradvis eller som en fallucka
19. Att se andras roadmap men inte sin egen
20. Att blanda ihop egenvärde med plånboken
21. Egenvärdet hänger på fel saker
22. Problemet uppe i huvudet behövde ner
23. Vi har alla en död vinkel
24. När strategierna inte längre tjänar dig
25. Glassen och det vi egentligen längtar efter
26. Beteenden och vanor som färdmedel
27. Övningen med 30 000 kronor på Ica
28. Prao: att testa drömmen i förväg
29. Sorgen i att släppa en dröm
30. Att tvingas släppa det man tagit för sant
31. Tilliten till att något nytt kommer
32. Mod att prova och risken att förlora illusionen
33. FIRE-summan och det riktiga livet
34. Nyfikenheten som drivkraft
35. Att utforska sin relation till pengar
36. Historisk data på humöret
37. Insikten att man varit en idiot
38. I sprickorna bor den fria viljan
39. Tacksamhet som muskel
40. Att tända av
41. Klarheten efter avtändningen
42. Den som klarar övergången bäst
43. Allt det jag ska göra sen
44. Är vi gjorda för att vara lyckliga?
45. Jante på ena axeln, Luther på den andra
46. Ekonomiskt EQ
47. Avkastning på sina värderingar
48. Att inte veta sina värderingar
49. Värdet av att hänga med andra
50. Avrundning och tack

Både och, inte antingen eller

Moa: Det är så klassiskt att tänka antingen eller. Antingen sparar jag och gör allt jag kan med min ekonomi, eller så jobbar jag på min inre trygghet och min egen personliga utveckling. Men jag är ju alltid för både och.

Jan: Du lyssnar på RikaTillsammans-podden, som handlar om allt som är roligt med privatekonomi. I den här podden får du varje vecka ta del av konkreta tips, råd, verktyg och inspiration för att ta ditt sparande och din privatekonomi till nästa nivå på ett enkelt sätt. Vi som gör den här podden heter Jan och Caroline Bolmeson.

Varmt välkommen till RikaTillsammans-kanalen på YouTube, som handlar om allt som är roligt med privatekonomi. Vårt mål är att du varje vecka ska få konkreta tips, råd och inspiration för att ta din privatekonomi och ditt sparande till nästa nivå på ett enkelt och roligt sätt.

Jag heter Jan Bolmeson och idag är jag här med tre av mina vänner. Eller två vänner och min fru, ska jag säga. Välkommen Caroline. Min fru.

Caroline: Och Caspian. Ja, men man vet ju aldrig. Jag är inte din fru.

Jan: Nej, du är en god vän till oss som har varit med i flera poddar tidigare. Och sen har vi Moa Diseborn också, en god vän till oss som är dagens höjdpunkt.

Moa: Tackar, tackar.

Tio år av samtal om pengars emotionella sida

Jan: Moa, vi har ju känt varandra i snart tio år, och vår resa tillsammans började när du jobbade. Du är beteendevetare, jätteduktig coach, och jag kom ju till dig med det här att okej, nu har jag tjänat pengar och det går ganska bra ekonomiskt, men det känns fortfarande inte bra. Och där har vi under åren gjort en del avsnitt om den emotionella sidan av pengar.

Sen konstaterade Caspian häromdagen: Jan, du vet att ni snart har femårsjubileum på podden. Och jag bara: Shit pommes frites. Ett av de avsnitten vi gjorde var ju bland de tio första.

Caspian: Avsnitt 24.

Jan: Ja, precis. Fast det heter 24, men de första 20 var ju bara skräp, så de är borta. Så det är typ avsnitt nummer fyra eller något sånt. Så jag tänkte att för de som inte har hängt med oss i fem år är det här ett viktigt samtal. Särskilt nu när börsen är på oroligt humör, maj 2022.

Sen jobbar ju du också med mycket förmögna klienter. Inte från den finansiella sidan, utan just det här: hur kan man få rikedom i livet? Särskilt när man har en väldigt god ekonomisk situation. Och det har du gjort både i Sverige och utomlands.

Slutligen har ju du och jag hållit en hel del utbildningar i det vi kallar livsplanskickoff. Det är den här workshopen som vi kör två dagar i augusti, där man får jobba både med den emotionella rikedomen som vi kommer prata om idag och den finansiella planen. Så att man får en livsplan som täcker både vad jag vill, varför jag vill det, och hur jag finansierar det och tar mig dit.

Livsplanskickoff som ett samskapat koncept

Jan: Det är väl dagens reklam, tänker jag. Är man intresserad av livsplanskickoffen kan man läsa mer på länken nedan. Det brukar vara poppis. Det brukar aldrig vara mer än typ 20–25 personer, det är max. För vi vill kunna prata och ha diskussion tillsammans. Och vi vet också att en hel del av folket som har gjort den tidigare är intresserade, eftersom det handlar om att uppdatera eller skapa sin plan för de kommande åren. Då vill man ju följa upp.

Moa: Just det där med livsplanskickoffen har ju också vuxit fram som ett koncept efter samtal mellan dig och mig, Jan. Och utifrån det som våra respektive nätverk och kunder har pratat om och önskat. Så där har vi försökt vara så lyhörda som möjligt och skapa något som de har efterfrågat. Det har egentligen varit ett samskapande med alla som vi har träffat.

Jan: Ja, precis. Det finns ju ett behov ibland, som vi hade i något avsnitt, att om man har pengar så får man inte ha problem. Eller att man ibland känner sig lite ensam. Som en av våra vänner sa: Jag satt på en middag och så pratades det om bolån, och folk tyckte det var jättejobbigt nu när de skulle binda räntan. Och så tänkte jag: ja, fast de summorna ni pratar om är typ vad vi tar i utdelning varje år, och det kan man liksom inte säga. Eller att nej, men nu har vi valt att inte jobba, eller en av oss jobbar inte. Det är många sådana spännande frågor att prata om.

Caroline: Förlåt, jag är lite virrig idag, men jag skulle också säga att där har ju du ett nätverk där man kan träffa andra likasinnade. Du har en hemsida, molody.se, där man kan komma i kontakt med dig.

Pengar är inte lösningen, bara en förstärkare

Jan: Om vi ska hoppa in i dagens övning tänker jag att ett bra avstamp är där vi tog vid för typ fem år sedan. Där sa du, Moa, en sån här grej: pengar är inte lösningen, pengar är bara en förstärkare. Vad tänker du kring det?

Caroline: Ja, kan vi inte bara säga vad det betyder?

Jan: Ja, men exakt. Vad tänker du?

Moa: Jag vill bara börja med att säga: jätteroligt att Caroline och Caspian också är med i dagens samtal. Jan och jag har ju diskuterat de här sakerna väldigt mycket, både inspelat och oinspelat. Så skjut gärna in och ställ frågor, precis som du gjorde nu, Caroline: vad menar ni då? Jag ser jättemycket fram emot den här konversationen oss fyra emellan. Det ska bli jättehärligt.

Men just det där att den föddes, att pengar bara är en förstärkare. Jag ser med det klientel jag träffar att det är lätt att projicera sina förhoppningar, förväntningar, men också farhågor på ekonomin. Har man en sån här normalekonomi, eller man ska säga, är normalbemedlad, har man kanske två månadslöner sparat men lever ganska mycket från lön till lön. Då är man i en situation där man har lyxen att projicera sina förhoppningar men också sina farhågor på pengarna. Att tänka att när jag får den där miljonen, miljonerna, biljonerna, då ska jag börja träna, då ska jag bli en bättre förälder, då ska jag ta tag i mitt kreativa skapande. Att man använder ekonomin som en ursäkt för att inte leva det liv man verkligen vill.

Pengar löser inte alla problem. Det blir en förstärkare för det man redan har innan.

När pengar blir bensin på elden

Moa: Det jag vill dela med alla som inte har uppnått den rikedom de vill ha eller längtar efter än, är att pengar inte löser alla problem. Det blir en förstärkare för det man redan har innan. Har man relationsproblem eller en knackig relation till sitt syskon, då brukar det ofta eskalera när man får en stor summa pengar, oavsett hur de kommer till en i livet. Genom arv, att man säljer ett bolag, får en vinst, vinner en tvist, vad det nu är. Har man en lite knackig relation och så får man alla de här pengarna som ramlar in, då brukar det ofta bli bensin på elden. Att man inte kommer överens, att man har olika idéer om vad och hur man ska göra saker. Det är inget som löser syskonrelationen att man får mer pengar. Det är en förstärkare.

Ett annat exempel är att man är väldigt generös innan. Då kanske man blir övergenerös. Man får väldigt mycket pengar och tänker att det här är inte för mig, och så skänker man bort mer än man hade tänkt från början. Eller om man är snål. Då kanske man tänker: den jäveln ska inte ha någonting.

Jan: Nu ringer Caspian mig bara för att jag ska bjuda honom på lunch. Han vill inte umgås, han vet att jag har pengar.

Caspian: Han vet om det. Nu har det läckt ut.

Jan: Det är så jag brukar göra.

Moa: Ja, precis. Korrekt analys.

Vi projicerar inte bara på pengar

Jan: Caspian, vad tänker du? Sen tänkte jag flika in med trygghet.

Caspian: Jag drar ju en parallell till mycket av det du säger, Moa. Jag projicerar nog det mer på teknik. Jag köper en ny dator för att jag ska vara kreativ. Jag skriver fortfarande lika kass, eller lika lite, jag har bara en dyrare dator att göra det på. Det är nog det jag plockar ut. Pengar är lätt att prata om, för alla har en relation till det. Men jag tror också att det är bra att dra parallellerna till andra grejer som vi projicerar på, för att kunna relatera till det.

Moa: Är det inte så här, om jag bara gör X, då kommer jag Y?

Caspian: Ja, precis.

Jan: För mig tycker jag det är ändå lite fint, Moa, att du inte tog upp det jag kom till dig med. Jag försökte vara lite finkänslig här.

Moa: Vilket var det, Jan? Vill du berätta?

Jan: Det är en cliffhanger. Nej, men för mig har det alltid handlat om trygghet, det kommer väl inte som någon nyhet för någon av er. När jag har X pengar på kontot, då kommer livet bli bra. Då är jag trygg och behöver inte jobba lika mycket. Och det började när vi var studenter. Jag kommer ihåg så tydligt, för då var målet 20 000 kr. Det var asmycket pengar då. Sen flyttade vi, så var det 50 000 kr och sen blev det 100 000 kr. När jag har 100 000 kr i buffert.

Summan som hela tiden sköts framåt

Jan: Sen spårade det väl ut någonstans, för jag läste i en bok att man skulle ha en emergency fund på 50 000 kr i kontanter. Så ett tag hade vi typ 50 000 kr i kontanter plus 100 000 kr, och jag var fortfarande otrygg, och vi hade inga barn och bodde i hyreslägenhet. Den rationella sidan av mig var så här: vi bor i en lägenhet, vi är typ 30 år gamla, vi har 35 års humankapital och möjlighet att jobba. Och ändå sitter jag och oroar mig för att det ska gå åt helvete. Det är ju inte rationellt.

Sen hade vi första året, vi omsatte typ 2 miljoner kr i vårt bolag, och plötsligt var det jättemycket. Och det kändes fortfarande inte bra. Den här summan sköts bara framåt hela tiden. Och vet du vad ironin i det är? Jag tyckte att jag hade lärt mig hantera det där för något år sedan. Med otryggheten.

Caroline: Otryggheten, precis.

Jan: Men sen nu, 2022 har ju varit stökigt. Ett stort innehav som vi gjorde har gått ner. Och då hade jag ju redan intecknat: ja, men du vet, när det kommer ut, då ska jag amortera ner på huset, och då kommer allt att bli bra.

Caroline: Du har liksom känslomässigt intecknat.

Jan: Ja, och nu kommer det inte bli det, för aktien har fallit med typ 70 procent. Så jag är tillbaka i: nej, det kommer gå åt helvete.

Moa: Jag tänker att fördelen då är att du ändå känner igen den där tanken, som är någon slags hyresgäst som bor hos dig. Och att kanske förhålla dig mer till det som en hyresgäst än att det är sant.

Jan: Ja. Bra, Moa.

Observationsglappet och barracudan

Jan: När du har varit på Patreon har du ju pratat om observationsglapp. Det har faktiskt blivit en grej nu i Patreon-communityn, Moa.

Moa: Åh, vad roligt att höra. Perfekt.

Jan: Är det det vi har sett nu? Ett observationsglapp? Moa, du kan förklara observationsglapp.

Moa: Vad roligt. Vi pratade senast igår om det med en kund i samtal. Jag brukar berätta en historia för att tydliggöra det bäst. Om vi allihop skulle hoppa ner i en fantastisk lagun i Karibien någonstans, och så simmar vi där och tycker att det är fantastiskt härligt i vattnet, och så kommer en liten fisk simmande, eller en barracuda till och med, de är ganska coola fiskar. Så säger vi: hej barracuda, vad härligt det är, vattnet idag är så himla klart och fint, perfekt temperatur. Va, säger fisken. Vilket vatten? Fisken har levt i vattnet hela livet, så den kan inte svara på den frågan.

Sen en dag blir den här barracudan otroligt glad, sådär euforiskt. Och i ett glädjerus tar barracudan ett hopp upp ur vattnet, och för en halv sekund seglar den i luften, för att sen hamna i vattnet igen. Nu har barracudan fått något som är som inte-vatten.

Caroline: Inte vatten.

Moa: Precis, oavsett vad det var för något. Något som inte var det den var i tidigare. Den har fått en bra koll på vad inte-vatten är, vilket gör det lättare att förstå vad vatten är. Att det är lättare för en fisk att andas i vatten, lättare att simma i vatten, och kanske till och med att temperaturen var annorlunda i luften än i vattnet, att den kunde se bättre eller sämre i luften. Nu finns det ett observationsglapp. Så nu kan vi fråga barracudan: visst är det härligt i vattnet idag, vi njuter så mycket. Ja, men verkligen, det här är mitt hemmaelement, jag älskar att vara en fisk i vatten, jag tycker inte om att vara i luften.

Att ställa sig på axeln och titta

Caroline: Jag tänker också på det som det där tillfället att fånga sig själv. För mig handlar det ofta om att det kommer någon känsla, vad jobbigt. Att kunna ställa sig så här: okej, spännande, du tycker det är jobbigt. Eller du blir arg, vad blir du arg för? Eller du blir ledsen, vad blir du ledsen för? Att ställa sig på axeln och titta. Man måste ju vara medveten om vad som pågår. Och det är klart att det är lättare om man har varit med om den här känslan om och om igen.

Jan: Både och. För du hamnar ju ändå där. Du har ju fortfarande känslan.

Caroline: Man kan ju ändå hamna där. Och absolut, du har ju ställt dig på sidlinjen ett gäng gånger nu under våren och sagt: åh, nu suger det. Och någonstans också sagt: bäst attityd vinner. Manat på dig själv att vara i det. Men du hamnar ju fortfarande där. Det är fortfarande pissigt när du inte står på sidlinjen.

Jan: Ja, men jag tror, nu blir det lite sådär att snillen spekulerar, men jag tror att det är svårt att träna på att inte hamna i de där känslorna. Man kan bara träna på hur snabbt jag kan ta mig från känslan till en annan känsla. Jag behöver inte agera på varje impuls eller tro. Vad är det du har sagt, Moa? Jag behöver inte tro på allt jag känner, eller behöver inte tro på allt jag tänker.

Moa: Jag tar gärna cred för den, men jag tror att den är, något supergeni har sagt det där.

Vi är känslostyrda, vare sig vi vill eller inte

Jan: Precis, men exakt det. Vi kan inte träna hjärnan i oss att tänka och sen sluta känna eller sluta tänka saker.

Moa: Vi är ju otroligt känslostyrda, oavsett om vi vill tro på det eller inte. Så det finns ju alltid där, och det är en del av det. Att bara ha en fysisk kropp är en del av att ha en neuropsykologiskt frisk hjärna, att den producerar massa tankar och känslor hela tiden. Eller känslor och sen tankar. Men det handlar mer om att bara fånga upp sig själv ibland och vara den som observerar det som tänks och observerar det som känns. Och att bara landa i det. Sen kan man vara den som observerar den som observerar. Så det finns möjligheten att ha en observerande plattform i sig själv och inte vara fullt ockuperad i allt det som sker i det yttre.

Jan: Men för att hoppa tillbaka lite on topic: när man ändå har X antal miljoner, då är väl ändå allt bra?

Caroline: Precis. Jag har en magisk summa. Vill du höra?

Jan: Nej, men precis, det är väl det som är grejen.

Moa: Det är så otroligt tydligt med den målgrupp jag jobbar med också, att det löser sig inte. Det finns inte en magisk summa, det finns inte en platå dit man kommer. Pengar är fantastiskt, för det löser ju en del problem. Man kan kasta pengar på ganska många problem och så blir det lite enklare att lösa. Men väldigt mycket är ett internt arbete. Till exempel trygghetsgrejen som du delar med dig av, Jan. Det är ett inre arbete att också veta med sig att jag har en otrygg anknytning, om man ska prata psykologiskt språk, till andra människor eller till livet självt.

Ekonomin löser inte de emotionella utmaningarna

Moa: Att hitta in i det. Oro och tvivel är ju en del av att ha en mänsklig hjärna, men jag vet att det ofta är dit mitt eget monkey mind, som jag brukar kalla det, eller chatter, går när jag blir stressad. Så ekonomin löser inte allt av det. Jag tänker att det är bra att börja jobba på de där puckarna. Identifiera, stanna upp, identifiera, observera. Och sen börja titta på det om man vill börja lösa de där sakerna. För ekonomin kommer inte lösa de emotionella utmaningarna.

Jan: Men är inte det ändå lite provocerande för människor som sitter och sparar? Att man plötsligt säger: det här kommer jag inte lyssna på, för just nu tar du bort min ambition.

Moa: Både och.

Jan: Varför ska jag fortsätta?

Moa: Gör både och.

Jan: Säg något mer om det.

Moa: Det är så klassiskt att tänka antingen eller. Antingen sparar jag och gör allt jag kan med min ekonomi, eller så jobbar jag på min inre trygghet och min egen personliga utveckling. Men jag är ju alltid för både och. Jag har till och med ett lysande och på väggen hemma, för att påminna mig själv om att du kan få både och, Moa. Du kan äta kakan och ha den kvar.

Hjärnan delar gärna upp det i antingen eller. Men du kan äta kakan och ha den kvar.

Antingen lycklig fattiglapp eller olycklig kapitalist

Caroline: Hjärnan delar gärna upp det.

Moa: Precis. Antingen blir jag liksom buddist och är lycklig, ger bort allt jag har.

Caroline: Eller så blir du lycklig fattiglapp eller olycklig kapitalist.

Moa: Ja, precis. Materialist, kapitalist eller buddist.

Jan: Men du pratar om att man kan lösa, om vi säger en sån orolig anknytning till livet. Går det att lösa ens? Eller mjuka upp på något vis?

Moa: Ja, lära sig umgås med det och bara lägga märke till det också. Nu gör jag otrygg. Eller, nu kör jag oro. Jag har ett katastrofband som går på ibland, speciellt när det gäller mina barn. Det kom när jag fick mina barn. Här är startpaketet, här har du ett oroskassettband som du kan köra. Jag vet inte hur det var för er, men så var det för mig. Och det skiftar bara vad jag oroar mig för ju äldre de blir. Jag tror att med att bli förälder så får man en påse oro. Men det handlar mer om att jag jobbar på hur jag ska hantera den oron, hantera det på ett bra sätt. Det handlar om mitt eget förhållningssätt till min oro.

Lös inte något som inte är trasigt

Moa: Man behöver inte lösa något som inte är trasigt. Fixa något som funkar. Men så fort det börjar bli att jag navigerar i min vardag för att kunna hantera den här oron. Till exempel: jag måste byta jobb för att alltid kunna vara hemma, eller jag behöver göra XYZ för att det ska funka så att jag kan hantera min oro. Då behöver man kanske titta på det, för då är det något som begränsar ens frihet. Så det är först då. Man måste inte jobba på sig själv på insidan med personlig utveckling om man tycker att det funkar bra. Men så fort det börjar bli att det hindrar mig från att ta mig dit jag vill i mitt liv, ja, då är det väl en bra anledning.

Caroline: Men hur vet man? Sånt känner jag hela tiden, att det hindrar mig.

Jan: Du får säga något.

Caroline: Det är ju roligt det du säger, Moa, att man inte behöver hålla på med personlig utveckling om man tycker att det funkar bra. Och jag hade gärna varit där. Men jag tycker hela tiden att saker hindrar mig. Så då håller jag på med det hela tiden i princip. Meck med mig själv.

Moa: Kudos till alla som mår bra redan.

Caroline: Exakt.

Jan: Där kommer ju den filosofiska frågan. Mår de bra för att de inte fattar bättre?

Moa: Det är inte ens en fråga man behöver ställa. De mår bara bra.

Jan: Ja, det är skitbra.

Är detta ett money solvable problem?

Jan: Men jag tänker tillbaka på pengarna, för det är ju många som lyssnar. Jag gillar den här frågan du säger: är detta ett money solvable problem? Vissa problem funkar ju, det är bara att kasta pengar på dem och så löser de sig. Men hur ska man tänka kring det där med både och? Jag tror att många gånger vet man inte vad som hindrar en. Hade du pratat med mig när jag var på väg mellan 20 000 kr och 100 000 kr, så hade jag sagt: att jobba med sig själv, det är för mesar. Eller känslor är för mesar. Och så hade jag sprungit på i den linjen. Jag vet inte om en 22-årig Jan hade varit mottaglig för att höra: nej, du vet, pengar, ditt mål som du springer efter, kommer inte lösa något. Det hade varit: spring du på, så upptäcker du det väl när du kommer fram.

Moa: Ja, vi kan ju inte övertala någon, så är det ju.

Jan: Men de som ändå är där och tänker: fan, det känns inte så här. Många som kommer till mig säger: varför känns det inte lika bra som det ser ut? För när man har kommit upp i en viss ekonomisk status, man har den där bilen på uppfarten, den där bostadsrätten eller huset, och man kan göra de där resorna man vill. Men man känner sig fortfarande jagad, eller orolig, eller som en bluff. Att man inte har den självkänsla man vill ha, eller att man aldrig kan bli tillräckligt vältränad. Vad det nu är som känns på insidan.

En genväg och en karta

Moa: Och man trodde att det skulle kännas. Det kommer ofta till en sån här, man vaknar en dag, eller helt plötsligt bara: jag har inte kommit dit jag trodde. Det är väl då det är dags att ta tag i det. För många som lyssnar, ni som har stängt av, it's not for you, ni som lyssnar fortfarande, ni har kanske sett det här komma redan i periferin. Det är något som vill göra sig hört här.

Jan: Och med den här podden vill vi också göra en shortcut, en genväg för er. Det är det här som är på gång, bara så att du får en roadmap, en karta på vad som kommer hända nu i ditt liv, vart du är på väg någonstans.

Moa: Grattis, detta är trafikolyckan du kommer råka ut för.

Jan: Ja, men det är bättre att se det i förväg än att vara med om trafikolyckan.

Moa: Exakt, att ta på dig säkerhetsbältet, det är på gång.

Jan: Ja, ta på säkerhetsbältet.

Moa: Jag brukar säga så här: med high tech kommer high touch. I dagens samhälle har vi så otroligt bra teknik. Vi kan följa vårt sparande, det har blivit så mycket lättare att investera på börsen, vi kan följa allt. Mycket data och analyser, både av AI och av andra människor, och vi kan ta del av det som i RikaTillsammans-forumet, vilket är fantastiskt. Men det vi också behöver utveckla samtidigt för att uppleva ett rikt och härligt liv, det är high touch.

High tech behöver high touch

Moa: High touch är det här mellanmänskliga, med oss själva och med andra människor. Och de behöver gå hand i hand. Jag ser att vi samhällsmässigt, om man zoomar ut och tittar på västvärlden just nu, behöver låta high touch komma ikapp. Just det här mellanmänskliga. Vara bättre på att hålla ögonkontakten istället för att stirra ner i telefonen, oavsett om det är våra barn, kollegor eller familjemedlemmar vi möter. För vi behöver det, vår biologi behöver det. Vi har ju evolverat så otroligt mycket, men vi är bara 40 000-åriga djur, brukar jag säga.

Så den här personliga utvecklingen, Jan, för att kunna njuta av livet fullt ut, och som du säger Caroline, känna dig friare i ditt eget liv och uppleva mer frihet och inte så mycket begränsning, behöver man också titta på de inre parametrarna för att kunna frigöra den potentialen.

Jan: Där tror jag att vi pratar till den här målgruppen som också är RikaTillsammans. Man vill ha mer frihet i livet, man tänker att ekonomin ska lösa det, och här ger vi bara en valuta till. Du säger att det är en till valuta.

Caroline: Kan vi inte bara säga vilka valutorna är nu? Det är pengarna och...

Moa: Om jag spekulerar skulle jag säga att det egentligen är en hel mängd valutor eller rattar. Jag tänker på det som pengar, energi, tid, relationer, kreativitet, fysisk styrka, välmående. Att det handlar om balansen mellan de olika delarna. På livsplanskickoffen gör vi ju detta i ett sånt här livshjul. Att titta: hur är de olika delarna i mitt liv och hur vill jag ha dem? Och hur upplever andra att det borde vara?

Checkpoints längs vägen

Jan: Om vi tar de här trafikolyckorna, det behöver ju inte vara trafikolyckor, men vad är de olika checkpointsen längs vägen? Om jag tar mig själv: en grej som var ironin med det där, när jag tänkte att när jag kommer upp i belopp X, då blir allt bra. Sen när man kommer upp i belopp X, då blir det jobbigt, för då får man ytterligare ett orosmoment på köpet. Då börjar man oroa sig för att förlora de pengarna också. Det oroar man sig åtminstone inte för när man inte har några pengar, då behöver man inte oroa sig för att bli av med dem. Jag förstod inte att den oron ens fanns.

Moa: Vad brukar dina klienter säga, eller hur brukar det låta?

Jan: Ja, vad tänker du? Hur brukar det låta?

Moa: Det är ofta så att man får ett kall, den här utvecklingsresan, förändringsprocessen. Jag brukar kalla det jag gör, speciellt i England, för life transition coaching. För det handlar också om livsövergångar. Vi har olika faser i livet, olika perioder, och de avlöser varandra. Det är en takt och ett tempo i det där som vi inte är så himla utbildade i. Och att få mycket pengar snabbt och hamna i en positiv ekonomisk kris är också en livsförändring. Därför började jag intressera mig för det.

En av de första sakerna som händer är att man får ett kall. Det är något som pockar på. Och jag brukar säga att antingen sker det gradvis. Man har haft det bästa jobbet ever, gått dit och bara: måndag, yes! Älskat sina kollegor, tyckt det var fantastiskt roligt. Och så går bästa kollegan vidare till ett annat jobb, och så blir det en omorganisering, och så fick man lite annorlunda uppgifter.

Kallet: gradvis eller som en fallucka

Moa: Sen slutade den fantastiska chefen, och sen slutade de bjuda på fredagsölen. En gradvis försämring. Och så vaknar man en dag, antingen ger man det själv: jag vill inte vara här längre. Eller en vän säger: men du brukade alltid studsa upp på måndagar, vad har hänt? När du har söndagsångest helt plötsligt. Man bara: gud, det har verkligen skett en förändring.

Antingen sker det så, eller också är det mer som en fallucka. Man får ett sjukdomsbesked. Eller en nära anhörig dör. Eller ens partner ber om skilsmässa, om man inte såg att det skulle komma. Något som händer väldigt fort, som gör att man får ett kall att göra livet på ett annat sätt än tidigare.

Jan: Ett skifte i livet.

Moa: Ett skifte i livet, precis. Det kan vara det här smygande, eller det här plötsliga fallucka-exemplet. Och det kan ske på många olika sätt, så det kan vara svårt att se att det är det som händer när man är i situationen. Därför är det så fint att få lyssna på såna här poddar. Eller ha människor omkring sig som vill prata om livet och hur det känns och upplevs. Inte bara vad man gör och vilka mål man har uppnått.

Jan: Vad tänker du, Caspian?

Caspian: Vi var inne lite på det innan: hur övertygar man någon om det här? Hur får man folk att fatta de här grejerna, eller se roadmappen? Om man inte vill se trafikolyckor, eller vad vi nu ska kalla det, uppförsbacken. Jag tror att på många sätt handlar det om nyfikenhet. Att jag är nyfiken på vart jag själv ska, vart andra har varit. Det är en av de grejer jag är mest tacksam för med att ha jobbat med er. Att ha sett er roadmap. Och det tror jag alla lyssnare håller med om.

Att se andras roadmap men inte sin egen

Jan: Men vad är det du ser då? För jag ser knappt min egen roadmap.

Caspian: Det var ju fint sagt.

Jan: Tack, Caspian. Det var fint, men jag fattar inte.

Caspian: Nu ser jag i Jans liv att det här och det här har hänt, och nu pågår det här. Men han ser det inte själv.

Jan: Nej, för jag upplever hela tiden att jag har den här kampen mellan det rationella och det emotionella. Jag fattar att vi tillhör bland de rikaste i världen. Det finns genuint inget att behöva oroa sig för. Och ändå har mitt välmående på senare tid varit så här: nej, det är inte som att jag har något sunt förhållningssätt till problem. Vilket också är lite ironi. Förra året var jag så här: gud vad allt går bra, jag har inga problem. Och sen kommer 2022 som en jävla tågolycka, med tre, fyra fetingproblem.

Moa: Är inte grejen för dig också att du någonstans har i ditt huvud att det rationella är det som har gjort att du har tagit dig dit du är idag. Du har levt väldigt mycket på att jag är en människa från axlarna och uppåt. Det är där jag har mitt kapital. Jag är duglig.

Jan: Ja, precis. Jag kan lösa alla problem.

Caroline: Vänta, jag får bara avbryta. Du ska fortsätta, för du har helt rätt. Det där har ju varit ibland, när du och jag har haft det knökigt, så har jag tänkt så här.

Jan: Hon pekar på mig.

Caroline: Ja, jag pekar på dig. Så var jag så här: jag fattar inte riktigt varför hon är gift med mig, men jag känner åtminstone bra med pengar.

Att blanda ihop egenvärde med plånboken

Jan: Ja, detta har du sagt flera gånger.

Caroline: Du förstår inte vilken förolämpning det är. Jag fattar det också.

Jan: Men ärligt talat, i mitt liv hinner jag ju inte bry mig om dina problem, för jag är fullt upptagen med mina. För jag tänker så här, nu när portföljen, nu överdriver jag lite, men nu när ekonomin minskar, då minskar ju värdet av mig. Och då minskar plötsligt värdet av varför du skulle vilja vara gift med mig.

Moa: Det där är så himla bra, Jan, att du säger det. För det är ju så himla lätt med en ökande ekonomi att man blandar ihop sitt egenvärde med sin plånbok. Det är jättevanligt. Och det är en sak som är viktig just i början av sin resa, eller hela tiden egentligen, det är att normalisera. Tyvärr är det inte ett isolerat problem hemma hos er, utan det händer de allra flesta med jämna mellanrum att man blandar ihop sitt eget värde med sin plånbok.

Jan: Ja, men inte bara plånboken, utan allt det man gör, jobbet, eller hur snabbt man springer om man är intresserad av löpning, eller whatever.

Caroline: Fast det fattar jag, att blanda ihop det med hur fort man springer, det är ju bara sjukt i huvudet. Men jag tycker att mitt problem är på riktigt.

Caspian: Nej, men kolla här, Jan, det är ju din kropp som åstadkommer den här löpningen. Det är ju hur logiskt som helst.

Jan: Jag fattar, jag bara försöker.

Egenvärdet hänger på fel saker

Caspian: Men kanske inte för dig, nej.

Jan: Nej, men jag försöker bara skämta med att...

Caspian: Då kan jag ta ett ännu mer extremt exempel.

Caroline: Jag vill att du ska förstå det logiska i att sätta ihop ditt egenvärde med hur snabbt man springer. Förstår du inte detta, Jan? Det är hur logiskt som helst.

Caspian: Jag kan ta ett ännu mer extremt exempel. En del av mitt egenvärde hänger ju på hur mitt fotbollslag spelar.

Jan: Ja, och det är liksom inte det du är med och spelar i, utan det är Chelsea.

Caspian: Ja, jag sitter och tittar ibland.

Jan: Det är roligt, Caspian.

Caspian: Poängen dit jag skulle: jag tror att du någonstans har tillskrivit din framgång till ditt huvud.

Jan: Ja. Och min framgång.

Caspian: Ja, men precis. Men till väldigt stor del. Det jag ser, och det jag tror många ser runt omkring, är ju att din största framgångsfaktor är det emotionella. Att du bryr dig, att du har drivkraften från den här osäkerheten. Att du blir känslomässigt involverad på ett sätt som ganska få blir. Och att du inte ser det, det tror jag gäller för många. Men du är ju trots allt nyfiken på det. Du har gjort jobb med det i minst tio år, förmodligen ännu tidigare. Men det bygger ju på nyfikenhet, igen. Du blev nyfiken på vad det är som... Du såg det som att det var fel.

Jan: Ja, precis. Något som skulle fixas till. Det var därför jag var så nyfiken.

Problemet uppe i huvudet behövde ner

Caspian: Jag måste översätta det. Du såg ett problem uppe i huvudet, och sen insåg du att det måste ner i huvudet.

Jan: Det var ju så jag träffade Moa först. Jag var så här: detta funkar inte i mitt liv. Jag har försökt kasta pengar på det, det funkar inte.

Moa: Du kände dig otrygg.

Jan: Ja, precis. Och sen har vi en gemensam kompis, Niklas. Och Niklas bara garvade åt mig: du, du ska träffa min kompis Moa. Så träffades vi. För det var ett problem jag behövde lösa.

Moa: Och det gick inte med ett Excel-ark?

Jan: Nej.

Moa: Eller alla de verktyg du hade sen innan. Det är där jag tänker att den nyfikenheten går ju att väcka, absolut. Jag tror att den här typen av samtal är en jättebra startpunkt. Men där måste man också inse att du behöver hitta, för vissa funkar det med ett problem, för andra funkar det mer med oändlig motivation kring jag är inte bra nog, eller jag vill, eller den här drivkraften. Men det kan också bara vara nyfikenhet. Att öppna upp för att det kan finnas något annat. Vad tänker du, Karro?

Caroline: Jag tänker inget speciellt just nu, utan reflekterar bara lite kring mitt eget liv. Att jag nog också skulle behöva prata med dig, Moa.

Moa: Kör en sån här. Any time!

Vi har alla en död vinkel

Caroline: Precis.

Moa: Och det är ju så det är. Jag har ju också coacher, för jag vill leva som jag lär. Det kan ju vara svårt att se sig själv från alla vinklar. Det är precis som att köra bil, det finns en död vinkel. Det har vi allihop.

Caroline: Och jag tänker ibland, som du och jag har pratat om, Jan, jag är för smart för att ha de här problemen. Och ibland kan det vara det som gör att man inte tar stöd eller hjälp. Oavsett om det handlar om ekonomin, hur jag ska strukturera upp det hemma, eller hur jag är bästa förälder. Jag är för smart för att inte kunna lösa det här själv.

Moa: Att det är en showstopper för väldigt många. Absolut.

Jan: Men jag tänker, Caspian, ni avbröt innan där med roadmappen.

Caspian: Nej, men för att koppla tillbaka det till ekonomi. Ni har pratat ganska mycket om, jag kommer inte ihåg vad den första fasen heter, men uppbyggnadsfasen och sen...

Jan: Avkastningsfasen och avvecklingsfasen.

Caspian: Precis. Och där finns det ett gäng olika strategier. Du tar högre risk om du är i uppbyggnadsfasen. Jag ska ta högre risk än vad ni kanske behöver göra med mina pengar, för att komma upp till en nivå ekonomiskt där jag kan börja leva på avkastningen. Det är slutmålet, eller vi pratar om det som att det ofta är slutmålet. Och där finns det ganska tydliga strategier att ta. Ta högre risk, spara så mycket du kan, försök tjäna mer pengar.

När strategierna inte längre tjänar dig

Caspian: Men när du kommer till den här kraschen eller skiftet, då tjänar inte de strategierna dig på samma sätt längre.

Jan: Nej, precis. Du får väldigt lite marginalnytta av en miljon hundratusen kr eller en miljon hundratjugofemtusen kr. Det spelar inte så stor roll.

Caspian: Nej, precis. Och jag tror att det är där någonstans som många har svårt, både med det intellektuella, alltså pengar, och med det emotionella. För det kommer ju från en känsla. Jag vill uppnå så här mycket pengar, eller jag vill att livet ska vara på det här sättet. Och jag tror att det är lättare att säga: ja, men okej, då ska jag byta min fondallokering, eller min riskspridning, eller risken i mitt sparande.

Jan: Ja, jag vill lägga ner sjukt mycket tid på detaljer som inte gör någon skillnad.

Caspian: Precis. Men det är svårare att ställa om. Jag har den här, jag måste göra något, och jag ser inte, eller vill inte se den där elefanten i rummet. Så då går jag och meckar med fondallokering eller lite billigare fonder.

Moa: Så det man kan göra när man har ett krasst, tydligt ekonomiskt mål man vill uppnå, det är att samtidigt, både och, också titta på vad det är jag hoppas på att uppnå när jag har nått det målet. Det var en av de saker jag lärde mig när jag skrev boken How to be Happy and Rich med min kollega Duncan Glass i Edinburgh. All den researchen och alla de intervjuer jag gjorde inför den visade att man vill ha det man vill ha för att man tror att man kommer känna på ett visst sätt när man får det.

Glassen och det vi egentligen längtar efter

Moa: Om jag sitter här, nu gör vi ett enkelt exempel, jag längtar efter att äta en glass, för jag vill känna som jag tror att jag kommer känna när jag äter en glass. Jag vet inte hur det är för er, kanske inte för dig Jan, som jag vet älskar glass, men för mig är det ofta de första två skedarna som är fantastiska, som kan vara: oh my god, det här är ju livet, varför har jag någonsin ätit något annat än glass? Den känslan. Men ofta tänker jag att det måste bli bättre. Ju mer jag äter, ju mer jag tar en portion till, desto godare blir det. Men oftast blir det inte det.

Det jag egentligen vill ha är ofta den där känslan av eufori, en upplevelse, en smaksensation, en glädje. Jag tänker förstås också att jag ska sitta i solen och äta den här glassen. Jag tänker inte att jag ska köpa den i Sergelgången mellan T-Centralen och järnvägsstationen här i Stockholm och skynda och slabba i mig den på vägen. Det ingår inte i min vision av vad jag tror jag kommer få. Utan det är också solsken, jag är helt stressfri, det är en härlig, spontan eftermiddag, jag är social, jag klappar en hund. Man vill maxa allihop med kicken, helt enkelt. Så att börja kolla på vad det är man vill känna, eller vad man tror att man kommer få när man får det man vill ha. Också när det gäller ekonomiska mål.

Man vill ha det man vill ha för att man tror att man kommer känna på ett visst sätt när man får det.

Beteenden och vanor som färdmedel

Jan: Hur skulle du koppla på beteenden där?

Moa: Ja, förlåt. Får se vad du säger när jag säger det jag ska säga.

Jan: Men jag brukar säga att beteenden, och vanor kanske framför allt, för rutinartade beteenden är vanor, är ett väldigt bra färdmedel mellan var du är idag och vart du vill komma. Till exempel att ha autogirosparande är ju en vana, eller ett beteende jag upprepar, som i bästa fall är automatiserat. Hos mig själv beteendemässigt eller med hjälp av teknik. Så att beteenden och vanor är ett väldigt bra färdmedel från var du är nu till vart du vill.

För då skulle man ju teoretiskt, som ett konkret tips för de som tampas med det här, fundera på inte bara hur jag vill känna när jag får det jag vill ha, utan hur ska jag bete mig när jag får det jag vill ha? För även om jag inte känner så, så skulle jag kunna börja bete mig så. Om jag har en miljon kr på banken, då skulle jag vilja känna mig som världens mest generösa person.

Moa: Ja, men då kanske du ska börja bete dig generöst.

Jan: Jag fattar det där. Nu kommer huvudet. Nu kommer den där huvudfotingen. Men jag har ju gjort sådana övningar. Till exempel, jag vet vid ett tillfälle då jag gick till Ica, då hade jag typ 30 000 kr i kontanter.

Moa: På dig?

Jan: Ja, på mig.

Övningen med 30 000 kronor på Ica

Moa: Alltså fysiska kontanter?

Jan: Ja, fysiska kontanter. Det var en övning.

Moa: Kaffe, det var en övning.

Jan: Nej, det var bara att bli kallsvettig.

Moa: Ja, men exakt. Bara det var ju spännande. För det är precis så, det är ju en känslomässig grej. Jag kan rekommendera det som en övning, för det händer väldigt mycket emotionellt med en. Allt precis som du bara: åhhh! Till att jag kommer tappa dem, till att man håller krampaktigt i en väska. Till att man står där i kön på Ica och tänker: jag är rikast i kön. Som värsta Krösus-Sork. Det händer sjukt mycket.

Jan: Min invändning mot det där blir att det blir fejk. Att det är på låtsas.

Moa: Jag förstår inte vad du menar. Det händer ju saker i dig. Vad är fejk nu då?

Jan: Nej, men jag hade kanske någon förutfattad bild att okej, när jag har jättemycket pengar så kommer jag stå här i kön och känna: åh, gud, vad gött det känns. Men nu kom det bara en massa andra känslor. Det var ju inte de känslorna. Eller så är det kanske precis som jag som vanligt rankar känslor. Bra känsla, den behåller vi. Dålig känsla, den kastar vi bort.

Moa: Nej, men jag tror det där är ett par olika saker. Du gjorde ett experiment, du fick ett resultat. Testade du flera gånger?

Jan: Nej.

Moa: Nej, okej, då. Dels det, men också, du fick ju ett resultat.

Jan: Ja, absolut. Jag har ju fattat att det är sjukt emotionellt.

Prao: att testa drömmen i förväg

Jan: Men jag tänker, Moa, för det jag egentligen hörde när ni pratade, det är ju det här med prao. Du har ett favorituttryck kring det. Kan du inte berätta ditt koncept prao?

Moa: Ja, ofta handlar det om att kunna göra en fast forward, spola fram lite grann. Om man tänker så här: när jag får den här summan, då ska jag köpa ett hus på västkusten, och då ska jag bjuda dit alla mina vänner, och då ska jag gå omkring där och vara härlig i en linneskjorta och bjuda på kräftor och krabbor och vi ska ha det toppen. Perfekt, fantastiskt att du kunde specificera den visionen. Kan du praoa i den drömmen redan nu? Till exempel hyra huset en vecka i sommar och bara se hur det är. Så det är ett toppensätt att praoa.

Och där har jag egentligen utvecklat det från mitt eget liv, jag gjorde det innan jag kom på begreppet. Jag hade en dröm om att bli designer i Paris. Då tänkte jag: hur ska jag veta om det här är rätt väg? Hur ska jag veta om jag ska söka de här långa utbildningarna där jag behöver satsa ganska mycket olika resurser? Då åkte jag till Paris och var designassistent där i fem, sex månader. Och sen hade jag en erfarenhet att utvärdera utifrån. Och då kom jag på: nej, det var inte min grej.

Caroline: Jag tycker det låter fantastiskt och smart. Men man får ju också vara okej med vad som kommer som resultat. Att det kanske inte kommer det man trodde.

Moa: Och det är ju en del av praoandet. Det är därför man gör det. Annars hade man bara kunnat satsa på en lång designutbildning och köra på.

Caroline: Exakt.

Sorgen i att släppa en dröm

Moa: Det är också kopplat till sorg, tänker jag bara som ett instick. Det var ju som mitt exempel där. Det var också en sorg att ge upp den idén om mig själv. För då hade jag börjat skapa en identitet kring det. Jag hade kompisar som hade börjat söka in och kommit in på prestigefulla designutbildningar i Europa, och så hade jag börjat bygga upp min idé om att jag är designassistent, jag är en person som. Och sen helt plötsligt kände jag när jag satt där och sydde klockan fyra på morgonen, att det här var inte alls så här härligt kreativt som jag trodde det skulle vara. Det är ganska mycket att du måste producera. Det blev en viss sorgeprocess när jag kom hem och var tvungen att släppa det. Men jag kan fortfarande vara jag och fortsätta vara kreativ, det kommer bara inte vara i den kostym jag trodde.

Caroline: Hur hanterar man den sorgen då? För det är som Jan säger, vi rankar ju känslor. Så då måste man ändå ranka den som att den säger något viktigt.

Moa: Absolut. Det är ju en dröm som går förlorad. Och att det är okej att ha den, och framför allt att normalisera att det är så det funkar. Så går processen till, att upptäcka saker om sig själv.

Det är lite grann som den klassiska lökmetaforen. Att man skalar av lager hela tiden. Jag har många gånger skalat av lager som jag upplevde som en arm. Jag trodde jag visste att den satt fast, jag var helt bestämd av det, jag trodde att det var en kroppsdel av mig. Men så händer det något som gör att jag är tvungen att släppa den.

Att tvingas släppa det man tagit för sant

Moa: Det kan vara både chock och en känsla av otrolig instabilitet i livet, när man är tvungen att släppa något man absolut tog för sant. Det kan vara en relation, en färdighet. Som jag nyligen sa, jag har fortfarande postcovid. Innan jag sprang maraton hade jag börjat tänka: jag är en sån som springer maraton, jag är en sån som gör så och så och ser ut så och så och kan det och det. Och så var jag tvungen att släppa det.

I början av den här postcovid-grejen, när jag inte kunde springa längre, då var jag helt säker på att min man kommer lämna mig, jag kommer inte ha några vänner kvar, jag kommer förlora alla mina uppdrag, det här kommer gå åt fanders. Men det har varit att veta med mig att det här är en normal del av en sån här förändringsprocess. En sorgeprocess också. Det är något jag har uppskattat otroligt mycket, att vara ute i naturen och springa. Det är okej att jag är ledsen över det, okej att sörja det.

Då fick det också mycket högre värde när jag inte kunde få det varje dag. Och gud, vilken lyx det har varit att kunna se ett berg en mil bort och känna: jag kan, jag orkar och jag vill springa ända dit bort och upp på det där berget. Vilken fantastisk frihet och styrka i mitt liv. Jag älskar frihet, och det där var en så otroligt tydlig symbol för mig för frihet. Och så var jag tvungen att släppa det. Och att inte heller ha någon garanti, det har varit jättejobbigt, att det någonsin ska kunna gå igen. Så att bara se att det är en normal del av processen, att det finns sorg i det. Att behöva släppa idéer om sig själv, speciellt de saker vi har identifierat oss med jättemycket. Och att kunna gå vidare. Och det kommer något nytt.

Tilliten till att något nytt kommer

Caroline: Precis, och där handlar det om den där tilliten till att det kommer något nytt på andra sidan.

Jan: Det märker jag i forumet, att en ganska het diskussion vi hade för ett tag sedan var att många bär på en liten dröm, kanske starta eget. Och då är jag ju en varm förespråkare för att starta företag kring något du tycker är roligt. Tjäna pengar på något du tycker är kul och ändå gör, där tiden försvinner och det går av sig självt, du har en nerförsbacke att jobba med det. Men då är en vanlig invändning: fast tänk om det inte är roligt längre, då kommer ju glädjen i det att försvinna. Och då upplever jag ibland att det nästan är ett mervärde för mig emotionellt att hålla kvar vid drömmen. För då har jag åtminstone drömmen.

Moa: Så bra. Otroligt bra exempel. Det där är ju precis det. Vissa saker kanske ska få förbli drömmar, att man är okej med det. Man måste inte förverkliga allt. Det kan vara härligt att få umgås med de där drömmarna. Tänk om jag hade ett eget företag, då skulle jag kunna. Men att man är medveten om att det får vara en dröm just nu. Jag kanske är villig att kolla på prao som egenföretagare om fem eller tio år, men just nu får det förbli en dröm. Vad var det mer du sa, Jan? Du sa det så himla bra.

Jan: Just att man inte vill förlora drömmen.

Moa: Att man kanske är rädd för att misslyckas.

Jan: Det var precis det jag ville koppla till.

Mod att prova och risken att förlora illusionen

Moa: Det var precis det det blev för mig med den här designdrömmen i Paris. Det var inte alls lika härligt och glamoröst och fritt som jag trodde det skulle vara. Vilket gjorde att, att prova det erbjöd ju möjligheten för att det inte alls skulle vara det jag trodde. Så det krävs mod att prova sådana saker, för man kan bli av med illusionen om att det var det optimala.

Jan: Men är inte det också kanske där genvägen? Till exempel därför kommer jag ibland på kant med FIRE-communityn, som är så här: jag ska ha så mycket pengar att jag kan gå in till chefen och säga fuck you och sluta jobba. Min insikt med det där är att jag gillar ju att jobba. Jag gillar att vara i det där. Så det vi egentligen pratar om är att genom att praoa tar du en genväg till att veta. Det är en kvalitetskontroll: är det här målet relevant? Då kanske jag kan komma fram till, nu pratar rationella Jan, för mitt känslomässiga håller inte med om det här, men det rationella i mitt liv blir så här: okej, jag behöver inte ha den där FIRE-summan som jag tror många har räknat ut. Om jag har så här mycket till 4 procents avkastning så kan jag leva på den avkastningen resten av livet. För det finns inget realistiskt normalscenario i mitt liv där jag inte kommer tjäna en månadslön. Förstår ni vad jag menar?

Caroline: Du tänker detta?

Jan: Jag tänker detta.

Caroline: Och vad sa du, ditt känslomässiga, att det stämmer inte?

FIRE-summan och det riktiga livet

Jan: Nej, men alltså mitt... Den har hållit med där. Nej, men så här, jag bara hittar på, om vi skulle sätta siffror. Säg att jag har 10 miljoner kr, och så säger jag: okej, mitt mål är att komma upp i 10 miljoner kr. På 10 miljoner kr blir 4 procents avkastning 400 000 kr om året, och säg att man har klarat sig på det. Men då tänker jag: okej, det förutsätter att jag inte kommer få in en enda krona till. Men om jag tittar i mitt riktiga liv blir det så här: nej, men där kommer inte komma något scenario där jag inte har en månadslön. Så summan är kanske egentligen bara 5 miljoner kr, för hälften kommer täckas av en månadslön. Och då kan jag kvalitetssäkra det där, för i mitt framtida jag, alltså jag mår ju dåligt på sommaren om jag inte skulle få jobba i fyra veckor.

Caspian: Grattis Jan, här har du fyra veckor. Du får inte gå till kontoret. Du får inte starta datorn.

Jan: Jag hade inte direkt upplevt det som några toppenveckor.

Caspian: Har du provat?

Jan: Jag har provat några dagar. Det var jobbigt, Caspian. Jag tänkte: kan han inte bara slappna av lite? Vi måste...

Caspian: Har du provat tills det inte är jobbigt?

Jan: Nej.

Caspian: Ja, men där har du nästa utmaning. Jobbar dig igenom det tills det inte är jobbigt längre.

Caroline: Jag vet att jag kan haka på, för jag får ju ångest av precis samma sak.

Jan: Men där blir det så här: for what purpose?

Caroline: Ja, men du vet ju inte resultatet. Du vet inte vad som händer då i dig?

Jan: Jag är inte så nyfiken på det.

Nyfikenheten som drivkraft

Caspian: Varför gick du då? Du gick till Ica med 30 000 kr om du inte är nyfiken, Jan.

Jan: Och där kom lite under bältet.

Caspian: Under bältet, ja.

Jan: Men jag fattar ju, för dig är ju nyfiken. Du kan gå igång på själva processen.

Caspian: Jo, men också för att jag har tillit till processen. Att det händer alltid jättecoola grejer för mig. Så då vill jag göra det, även om det är jävligt jobbigt och jag gråter.

Jan: Fast jag tror att skillnaden mellan oss, Karro, det är ju så här, att du vill ju, du gillar ju ständig utveckling. Det är en av de grejerna jag älskar med dig.

Caroline: Jag hade varit perfectly fine att komma upp till en nivå. Här trivs jag. Här platåar jag resten av livet.

Jan: Ja, men tänk, det var det jag sa innan också. Det vill ju jag med.

Caroline: Vill du komma till en punkt där du känner att nu behöver jag inte utvecklas?

Jan: Tänk om jag bara hade kunnat må bra på det viset jag gör. Men det gör jag ju inte. Det är kanske också mitt issue. Ständig utveckling.

Caspian: Varför gick du till Ica om du inte är nyfiken på var du kan hamna känslomässigt, eller vilken utveckling som kan ske? Du kanske tjänar ännu mer pengar efter det.

Att utforska sin relation till pengar

Jan: Nej, men poängen med den där var egentligen att jag ville bara utforska, eller så här, jag fick en uppgift att utforska min relation till pengar. Att den inte var särskilt sund. Och att pengar, i mitt liv, är jättebra på att skapa massa känslor. Den här siffran på Avanza kan liksom, jag trodde jag var förbi det, men nu, om vi tar i år, bara vårt Avanza-konto. Jag tror vi är nere en miljon kr nu i år. Och det är så här, ja, det tar. Det tar, men det är också intressant, för för något år sedan kunde 20 000 kr vara så här, åh, skitjobbigt. Och hade någon sagt: Jan, du vet om du tappar en miljon kr, då hade jag dött. På riktigt.

Moa: Vet du vad jag kallar det där? Det där är emotionell volatilitet.

Jan: Ja, precis.

Moa: När känslorna går i takt med börsen. Att man också så här, går det dåligt för ekonomin, då känns det dåligt eller jobbigt, eller man känner sig trängd. Och går det bra för ekonomin, då känner man sig fri och har framtidsoptimism.

Jan: Jag känner mig så förstådd av dig, Moa. Exakt så är det.

Moa: Så är det väl för alla?

Caroline: Men jag tror det är så för många.

Moa: Det ska vi inte skratta åt, men man kan skratta åt det också. Det är inget att skämmas för.

Caroline: Så Jan behöver inte ha en sån här, har ni hört talas om en sån här Oura-ring som mäter känsloläget?

Moa: Ja, men också så här, quantified self. Det är mer hur du sover, vilket näringsintag du har. Så att du också kan läsa av i en app på data hur du mår. Det kanske är något för dig, Jan.

Historisk data på humöret

Caroline: Men du behöver inte det. Du kan bara gå in och kolla börsen, så vet du hur du mår.

Jan: Du vet hur du mår och hur du har mått. Jag har historisk data på mitt humör. Sen jag startade mitt Avanza-konto.

Moa: Men jag tänker, där är det ju så här. Du vill utforska ditt förhållande till pengar, som var väldigt viktigt för dig. Hur viktigt är ditt jobb för dig?

Jan: Det är viktigt.

Moa: Hur viktigt är ditt förhållande till ditt jobb för dig?

Jan: Det vet jag inte, det har jag inte tänkt på. Jag skulle säga att det är ganska viktigt.

Moa: Ja, sannolikt. Så där finns en del att utforska. Sen säger jag inte att du måste. Men det finns en uppgift för dig. När du känner dig nyfiken på det.

Caroline: Jag tänker också att Jan, i många fall behöver väl du veta vad du får ut av det? Vad som ligger i slutändan. Finns det ingen data om det, så är det onödigt.

Jan: Nej, men precis. Detta var ju något jag hade när jag jobbade på Balansekonomi, som var, eller är, ett utbildningsföretag som också jobbar mycket med personlig utveckling. Där var det många som gillar personlig utveckling kontextuellt, medan jag har liksom alltid lite hatat personlig utveckling. För det gör ju alltid ont och är jobbigt.

Caroline: Insikter.

Jan: Jag är inte så här, åh, jag fick en ny insikt. För för mig är ofta en ny insikt bara att det betyder att jag har varit en idiot de senaste 41 åren innan jag fick den här insikten.

Insikten att man varit en idiot

Caroline: Jag upplever exakt samma sak.

Moa: Oj, det gör inte jag.

Jan: Att jag har varit en idiot. Det är jättejobbigt.

Moa: Och jobbigare när man kommer på samma sak som man har kommit på förut, igen.

Jan: Ja, den är också fin.

Moa: Den är jobbig.

Jan: En ännu större idiot kanske. Där kan jag säga att där är jag ju nu. Just nu, för där har jag varit så här. För tio år sedan, när vi bodde i lägenhet och var precis i början av våra ekonomiska resor, så gav du mig en bok som hette Aktiespekulantens psykologi. Den handlade om en sån här snubbe som var typ som jag. Man kunde plotta emotionen mot index. Och då var jag så här: nej, men jag ska sluta med investeringar i enskilda aktier. Och det gjorde jag i tio år, fram till förra året, då jag plötsligt fick för mig att jag skulle göra ett bet på en enskild aktie. Och det är det jag har lärt mig nu igen, bara för någon vecka sedan. Varför i helvete håller jag på med det här? Jag behövde bara köpa index.

Moa: Ja, men då behövde du en påminnelse.

Jan: Ja, jag behövde en påminnelse.

Moa: Jag tänker just det där att ramla av hästen ibland. Det är så lätt att banna sig själv, man går med sitt eget gissel. Gud, vilken idiot jag är, jag gjorde misstaget igen. Men jag tänker också att det finns i den där sprickan, att man trillar av hästen ibland från sina principer, idéer, insikter, och att man får en möjlighet att hitta tillbaka till sina värderingar igen.

I sprickorna bor den fria viljan

Moa: Jag tänker att det är där den fria viljan bor. Tänk att nu fick du en möjlighet att välja om igen. Det är likadant när man bråkar med sin sambo, man får en möjlighet att välja varandra igen. Eller också kan man välja där och då: men fan, vi skiter i det. Men alla de där sprickorna, när man bråkar med någon, när man märker att man har frångått sin investeringsfilosofi, det finns också en möjlighet att välja igen. Och jag tänker att det är något fint i det. Då kan man förstärka sina val, eller man kan välja om. Så det bor något bra i det. Ofta är det något vi vill fjärma oss ifrån. Nej, nu gjorde jag fel, nu är jag tvungen att rätta till det här. Men det bor också något fint i det där som vi ofta bortser ifrån.

Jan: Det känns ju mycket enklare. Det var nästan så att jag blev lite rörd.

Moa: Ja, så är det. Eller så kan man också se det.

Jan: Absolut.

Moa: Och då kan man också bli tacksam för den här uppförsbacken eller skiftet eller olyckan, eller vad man vill kalla den.

Jan: Jag ska bara fråga dig, Moa. Jag upplever att tacksamhet kan vara ett väldigt kraftfullt verktyg, både när jag har det jobbigt och i vardagen. När jag inte känner tacksamhet, om jag då tar mig till det och funderar över allt fint jag har, då är jag inte lika sugen på att maxa min dopaminkick med glass i solen. För jag har det ju redan. Det är som det kraftfullaste verktyg jag varit med om, nästan, med tacksamhet. I nuet.

Tacksamhet som muskel

Jan: Då blir det också så att jag inte känner att jag har det så dåligt. Det är inte så jävla dåligt på börsen, min ekonomi är inte så kass, om jag nu ska prata till Jan här. Och jag har faktiskt ätit jättegod middag idag, och alla satt ner under middagen och vi kunde prata, fastän Elsa skrek hela tiden och stod upp på sin stol. Helt plötsligt blev livet bra.

Moa: Exakt. Och jag tänker att tacksamhet är en muskel som man också behöver träna upp.

Jan: Hur gör jag?

Moa: Ett av de bästa hacken där är att vara så specifik som möjligt. Just det här, vi hade en trevlig middag, alla satt runt bordet, jag kunde njuta även om Elsa gjorde XYZ. Att bli väldigt specifik, istället för att man blir generell och säger jag är tacksam för min familj.

Jan: Bra, Moa.

Moa: Man måste vara specifik med vad man är tacksam för.

Jan: Det är så härliga ingångar på allt.

Moa: Det som skulle vara kul att få delge, det är det du pratade om, Jan, att det kan vara svårt att vara ledig. Jag brukar säga att det du beskriver, det är egentligen att du har en avtändningsperiod som du inte vill gå igenom. Det är svårt för dig, du har inte så många andra avtändningsperioder som du skulle kunna ha. Du kan inte sluta med kaffe.

Jan: Nej.

Moa: För du dricker inte kaffe.

Caspian: Jag kan säga, från att ha slutat med kaffe, socker och snus, hittills, så är det en ganska ball resa.

Att tända av

Moa: Att tända av? Om man är medveten om att det är det som händer. Det är också ett symtom på avtändningen, att man inte vet att det är det det är.

Caroline: Kan vi inte säga, jag hänger inte med riktigt här nu, hur Jan avtänder. Tänder av.

Moa: Varför jag ville prata om det, det är för att det också kommer hända för de som vet med sig att de vill sluta sitt arbete ett visst specifikt år. Jag vill gå i pension när jag är 42, 46, 58, vad man nu har bestämt. Och så gör man det, och tänker att nu ska jag bara slappna av. Och så har man stressat och jobbat hårt hela livet. Då brukar det för de allra flesta innebära att man kommer ha en ganska tuff avtändningsperiod. Från adrenalinet, adrenalin som är effekterna på den inre biokemiska processen av stress. Och det är något man blir beroende av, att ha den där stressen, pressen. Hotivation brukar jag kalla det för, istället för motivation. Det är den där biokemiska cocktailen på insidan. Då kommer man ha den här avtändningsperioden, som Jan känner att det inte är värt att gå igenom för en semester. Men det är precis som att man ska sluta med snus.

Caroline: Det har inte jag gjort någon gång.

Moa: Det är väldigt jobbigt. Det kan vara en irritation, en rädsla, en arghet. Det kan vara olika för alla. Vilka stadier har du gått igenom, Caspian?

Caspian: Just med snus så sov jag 12 timmar per natt och var skitgrinig när jag var vaken. Och astrött. Ändå.

Moa: Det låter ju sjukt inspirerande, att bara sluta med detta.

Klarheten efter avtändningen

Caspian: Men sen, efter det?

Moa: Du får ta Jan till den andra.

Caspian: Just efter nikotin så blev det för mig någon typ av klarhet. Odefinierad klarhet. Det blev en minskad oro. Både för att alltid ha en snusdosa tillgänglig, men också en massa andra orosmoment som släppte.

Caroline: Proppen var lugnare kanske?

Caspian: Ja, på många sätt.

Moa: Precis det du beskriver nu, att bli extremt trött, sova 12 timmar per natt, det är väldigt vanligt också när man slutar arbeta. Man säger upp sig, man säljer sitt bolag, nu ska jag vara ledig, så får vi se vad som händer. Det är ofta förknippat med ett obehag som man inte är beredd på. För man utbildar sig inte i hur en förändringsprocess ser ut. Man får ett obehag och tänker: fan, det här var asjobbigt, jag startar ett nytt bolag. Men det är bara den här avtändningsperioden man ska gå igenom.

Och jag vill också säga att ett arbete innebär ju inte bara ekonomi, utan en annan valuta, eftersom vi var inne på det tidigare, som man gärna vill ha av ett arbetssammanhang. Det är sociala kontakter, rutiner, och att man också känner att man presterar och gör något, att man bidrar till samhällsutvecklingen eller till något större som ligger utanför en själv. Det går också förlorat när man inte har ett regelrätt arbete längre. Det är en av de svåraste sakerna att hantera för de allra flesta, som man inte tänker på. När man till exempel har FIRE, man tänker att man helt ska sluta arbeta vid ett visst datum. Så det är en utmaning de allra flesta kommer få.

Den som klarar övergången bäst

Moa: Där ser jag att det blir lättast för dem som har en väldigt stark hobby. Att man tycker om att snickra, eller älskar fågelskådning, att man går över till något annat. Perfekt, då kan jag åka ner till Hornborgasjön och vara där när alla tranorna kommer tillbaka, och då ska jag köpa den här kameran. Och så ger man sig in i en ny värld, men som inte handlar om att prestera något och få betalt för det. De klarar sig allra bäst i den här övergången. Men att bara lägga sig platt brukar innebära en ganska hög stress för de allra flesta. Det är en liten kris. Något nytt, ett nytt normalt. Och det kan vara svårt att förutse.

Caroline: Det är väl det som är svårt. Precis som Caspian sa, jag vet inte riktigt, det blev en klarhet, jag kände mig lugn.

Moa: Det beror ju på vilken förändring man går igenom. Är det att sluta med snus så kommer det säkert innebära olika för olika personer. Att man känner sig mer ekonomiskt stabil, att man slipper en stress i vardagen. Det kanske också förändrar rutiner, social samvaro, etcetera. Som man inte heller kan förutse innan man har gjort det.

Jan: Jag tror inte alls att jag känner att det finns någon mening med att tända av sitt jobb på semestern. Am I right, John?

Caspian: Vi kan inte ens definiera vad som finns på andra sidan.

Jan: Nej, men för mig, jag vet inte, jag känner lite autentiskt så här: ja, men det där kan jag väl, nu kommer detta är så jävla roligt, det här kan jag göra sen. När beloppet är tillräckligt stort.

Allt det jag ska göra sen

Caspian: Vad gammal du är.

Moa: Man borde praoa, man borde testa på.

Jan: Nej, men det kommer sen. Du vet, jag hade nog varit stressad. Och jag fattar, det är väl därför vi har samtalet, för jag är väl inte klar med den här resan. Jag fattar ju rationellt att vi hade kunnat ta ett, två, tre, fyra år off, och det hade funkat. Men jag hade nog haft så svårt att släppa: okej, vad händer sen? Och det var detta scenariot. För jag går ju hela tiden mycket och tänker i konsekvenser. Och som Anders Hansen sa: vår hjärna är inte gjord för att vara lycklig, den är gjord för att överleva. Så det är inte som att mina scenarion går att fundera över, du vet, detta är best case nummer ett, detta är best case nummer två. Utan jag har worst case ett till 223. Och sen kanske jag får bli positivt överraskad om det går bra. Kanske. Alltså om jag överdriver.

Så för mig hade jag väl kunnat tänka, när min rationella hjärna är så här: okej Jan, du behöver ingen avkastning på dina pengar, här är pengarna resten av livet. Då hade den dörren varit så här: okej, vi kanske kan titta på den dörren bara för att se vad som händer. Men innan dess känner jag att jag måste hantera de där 223 negativa scenarierna.

Caspian: Jag fattar, detta låter ju sjukt deprimerande.

Jan: Nej, nej.

Caspian: Det låter mer som bla, bla, bla, ursäkter.

Är vi gjorda för att vara lyckliga?

Caroline: Ja, och så har du dessutom tagit Anders Hansen som någon slags cred för hur du tänker. Och jag vet inte sammanhanget han sa det i, men jag tror att vi är gjorda för att vara lyckliga. Jag tror det faktiskt. Vad tror du, Moa?

Moa: Urmänniskan på savannen. De hade inte så många problem, Jan. Vi hittar på här nu, för att vara upptagna så att vi slipper ta i det som verkligen är jobbigt för oss. Lycka är ju ett tresekunders tillstånd. Micael Dahlén har myntat begreppet happy-happy-kondrie, som jag tycker mycket om. Det är tanken om att vi borde vara happy-happy hela tiden, glada hela tiden. Och när vi inte är så glada som vi tror att vi borde vara, så blir vi olyckligare än vad vi egentligen är.

Så jag brukar prata mer om vilka som är dina möjliggörare för att uppleva så mycket lycka och glädje i livet, om det är det du vill. För vi har alla olika nyckelkänslor. Och det låter som att glädje och lycka är några av dem för dig, Caroline. Och att göra så mycket som möjligt som kan ge en känsla av lycka. Att hitta in i dem. Om det är att äta glass, eller leka med barnen i solen, eller att ha en städad diskbänk. Högt och lågt. Ha X antal pengar på ett konto för att jag ska känna mig trygg, men det möjliggör att jag ska stanna upp och känna mig lycklig och tillfreds i livet. Eller att jag har planerat alla våra mål i familjen för hela veckan.

Jante på ena axeln, Luther på den andra

Moa: Så jag tror att livet kan vara mycket lättare än vad vi låtsas om att det är. Speciellt vi som är över 40 ser jag kulturellt att många av oss har Jante på ena axeln och Luther på den andra. Och att det är det som driver oss mycket. Men kan vi borsta bort de där, åtminstone ibland, så kan man uppleva mer glädje och lycka än vad vi faktiskt gör. Och att vi inte tror att vi måste vara superlyckliga hela tiden gör att vi också kan bli lyckligare.

Jan: Ja, det håller jag med om. Det är ju kontentan, tror jag, lite för att vi ska börja runda av, att det kommer tillbaka till de här emotionerna eller känslorna. Okej, vad vill jag känna? Jag vill känna att jag har möjligheten att välja, eller jag vill känna tillfredsställelse, eller jag vill känna skapande. Och egentligen, jag gillar det du säger, det är ett lite annat sätt att se på det, att känslorna egentligen är slutmålet, och pengarna och den där bilen kan ibland vara en genväg till känslan. Att jag köper det där för den känsla jag tror jag kommer ha när jag har det. Och så tror jag att jag inte kan få det förrän jag har den där bilen.

Moa: Ja, fast du kan praoa och du kan ta genvägar. Hyr den bilen, låna den en stund, leasa en, titta in i det och prova hur det känns att parkera på parkeringen utanför Ica, eller hemma hos en vän när du kommer på middag. Och bara lägg märke till det där.

Ekonomiskt EQ

Moa: För det är det jag brukar kalla för, vi har IQ, som är intellektuell intelligens, hur vi sorterar information, och så har vi EQ. Det är vår egen förståelse för våra egna känslor, men också för andras känslor. Jag brukar tänka att det där handlar om ekonomiskt EQ. En förståelse för mina egna känslor i förhållande till ekonomi. Och att labba lite med det där och kolla på vad det är som händer med mig då. Att ha en större nyfikenhet och också medvetenhet och kunskap om mina egna känslor i förhållande till ekonomi.

Jan: Men det gillar jag med dig, för du är ju mycket både och. Och där brukar du prata om: men vad får du för avkastning på det här köpet? Om du konsumerar pengar på det här, får du avkastning i att det går i linje med dina värderingar? För om det går i linje med dina värderingar, dina mål, det som är viktigt, så kommer du känna mycket, mycket mer. Då kan du använda pengarna som en förstärkare på det här. Du får mer känsla för pengarna. Så det kanske egentligen är den frågan vi borde ställa oss mer: hur kan jag få så mycket positiva känslor, eller känslor som jag vill ha, för de pengar jag har?

Moa: Exakt.

Jan: Vilket är skitjobbigt när jag säger det, för jag hör det just nu, eftersom mina känslor mest är tvärtom. Mina pengar skapar mest andra känslor just nu.

Moa: Ja, men att skapa en motvikt mot det.

Avkastning på sina värderingar

Moa: Jag tänker ett konkret exempel för er som inte hört tankegångarna förut. I fredags var jag och min man på Jesus Christ Superstar i Avicii Arena med mina svärföräldrar, hans föräldrar. Och det var fantastiskt roligt. Vi har en kompis som är med i uppsättningen, det var kul att få dela den upplevelsen ihop. Men jag vet också samtidigt med mig att jag lever min värdering om att vara generös, för vi bjöd dem på de här biljetterna. Vi får dela upplevelsen, och det är också att visa support och kärlek till vår vän som är med i föreställningen. Så jag fick avkastning på min egen upplevelse, min egen känsla, insikten om att jag vet att jag lever min värdering om att vara generös, och att dela mitt liv med andra människor som jag tycker mycket om.

Så det blir en ökad avkastning. Och bara det, det är många av oss som gör det utan att veta om det. Men att jag vet om det gör att jag kan bada mig ännu mer i de här känslorna, om att jag vet att jag lever koherent. Att jag gör det jag sagt att jag ska göra, att jag lever i linje med mig själv på ett sätt som är viktigt för mig. Det gör att jag får ännu mer dopamin och alla de här biokemiska kemikalierna som flödar på. Och då har jag också optimerat avkastningen av den investeringen.

Jan: Precis, precis. Är det någon av er som har någon avslutande tanke, något ni tänker?

Caroline: Nej.

Jan: Moa, är det något du tänker så här: detta borde vi ha pratat om?

Att inte veta sina värderingar

Moa: Det känns ju alltid så när vi börjar: ja, det är roligt att ha något, vi kanske ska prata, och sen vet vi aldrig vart det tar vägen.

Jan: Precis. Det blir i nästa podd.

Moa: Ja, men super.

Jan: Nej, men där tänker jag också, för det som kan vara klurigt där är ju så här: jag vet inte vad mina värderingar är. Jag vet inte vad mina drivkrafter är. Jag vet inte vad mina mål är. Det var också en av de frågor jag kom till dig med, vad är mina mål? Jag blir liksom uttråkad på mina mål. Och där var du också så här: ja, men tänk om du sätter mål fel? Tänk om du ska sätta mål kring hur det ska kännas? Och få hjälp med den här introspektionen. Det är ju det du gör på jobbet, med människor. Också utanför jobbet.

Moa: Det är en arbetsskada.

Jan: Men där tänker jag, är man lite nyfiken på det, så kan man läsa om den här livsplanskickoffen. För där gör vi ju det. Nästa dagen håller ju du. Där man får titta på: vad är det för värderingar jag har? Vad är det för intention jag har i livet? Vad är det som är viktigt? Hur ser mitt livshjul ut? Hur är min balans mellan de här olika delarna?

Moa: Ja, och sen kopplar vi det till den krassa ekonomin också. Vad kostar det här? Hur ska det funka och hur kan jag lägga upp det på ett bra sätt?

Värdet av att hänga med andra

Moa: Men jag vill också säga, du är ju fantastisk, Jan, och bara att få komma och hänga med dig är grymt. Men jag tänker också det som många av deltagarna hittills har uppskattat, det är att hänga med varandra.

Jan: Ja, precis. De som sa: ni var bra, men det var inte det som var värdet, utan det var de här samtalen vi hade mellan oss. Och vi bara: okej, tack, tror vi.

Moa: Men det var ju positivt.

Jan: Det var ju superpositivt.

Moa: Exakt. Så det är en av de stora glädjeämnena, att man får prata med andra personer som har liknande tankar och funderingar som vi har pratat om i den här podden. Och värdet av det. Man kan göra den tillsammans med sin partner, eller man kan göra den själv, det spelar ingen roll. Det kan också vara en kusin, en granne, en kollega, någon man gillar att hänga med. Men det är fantastiskt värdefullt att få dela med någon i en duo, oavsett hur den duon ser ut. Så ta med dig någon du gillar och kom. Det brukar leda till just det här också, möjligheten till vidare introspektion längre fram, att man håller varandra lite grann ansvariga för att man gör det man har sagt att man ska göra, vilket ökar glädjen och det man får tillbaka av investeringen.

Avrundning och tack

Jan: Snyggt. Och vill man komma i kontakt med dig, så är det Moa@molody.se, eller du hänger på forumet som Moa.d. Och din hemsida är molody.se. Det finns också en länk här.

Snyggt, då tänker jag att vi rundar av lite. Moa, ett som vanligt fantastiskt stort tack. Man blir alltid på så mycket bättre humör.

Caroline: Ja, jag mår också alltid bra. Moa, du är ett sånt lyckopiller. Det är du faktiskt, eftersom du är så mjuk och förstående.

Moa: Ja, mitt guldkorn från idag är så här: då kan man omvälja sin strategi, istället för att tänka: fan, vilken idiot jag har varit. Jag ska omvälja min indexstrategi.

Jan: Du är så himla duktig på att plocka upp det man säger mellan raderna och se det från ett annat perspektiv. Tack, Moa. Tack, Karro, som vanligt, för att du står ut med mig, tänkte jag säga. Och stort tack, Caspian, för dina alltid kloka reflektioner och för att du callar the bullshit. Bara så här: jag hör ursäkter. Det är det man behöver från sina vänner.

Tack så mycket, och tack naturligtvis till dig som har lyssnat eller tittat. Det är ju ni som gör detta möjligt, och vi ser fram emot att höra från er. Ha det så bra!