Pengar är inte lösningen, bara en förstärkare

Men oj oj oj vad ni övertänker livet, tänker jag. Jag kanske är en av dom där dumma,
som Jan sa, som inte förstår att dom mår dåligt. Jag ska inte börja rota i det i onödan.

Mera av Carolines tacksamhetstänk:

“De med en stark hobby är de som klarar sig bäst…” Men EXAKT @MoaD! Har man ingenting att göra blir man deprimerad på kuppen, det gäller varenda pensionär jag träffat, oavsett ålder. Det är då man ringer till “ring P1” och gnäller om felparkerade elsparkcyklar eller skriver insändare om kattbajs i rabatterna. Har man däremot något man vill syssla med tror jag det kan finnas en väldigt smidig övergång från arbetsliv till pension. Att @janbolmeson driver företag som hobby gör ju att han slipper göra den övergången… någonsin.

Snart stundar årets livs-PRAO-period… sju veckors semester utan många måsten. Men likförbaskat fylls den av meningsfulla uppgifter och jag vågar nästan lova att den kommer att “sakna” paraplydrinkar helt och hållet.

Grattis till att du har slutat snus @Caspian !! Starkt jobbat! Passa dig för 5-månaders relapse.har många vänner som trillat dit då. Sist en undran. vill minnas från ett tidigare avsnitt att en av dina behållningar var att kunna spendera gränslöst på fint snus. Vad har du ersatt det med? Har du ersatt det med nåt?

Jag tycker @carolinebolmeson touchade på ett ganska viktigt samtalsämne gällande personlig utveckling, “jag vill bara vara lycklig”. Det blir lätt så när man försöker förbättra sig själv att man mer och mer upplever och ser problemen i världen samt alla människor som bara traskar runt som vanligt utan ett oro för någonting. Precis som problem uppstår när man har “för mycket pengar” där man kan känna missförstådd och inte få utlopp för någon typ av diskussion. Kan samma ämne ske vid personlig utveckling om man saknar människor att diskutera detta med. Aldrig kul att vara den enda som jobbar mot ett visst mål, vem bollar man med då?

sen har jag en liten vänskaplig ryggkniv till @janbolmeson Du sa att du testade att inte jobba några dagar men att du mådde sämre av det och bara ville tillbaka.

Om du skulle fråga valfri heroinist om hen trivs bättre utan heroinet efter 24-72h skulle personen troligtvis säga något i stil med, nej jag mår mycket sämre nu, jag trivs bättre när jag brukar heroin.

Men skulle du fråga hen efter ~4 månader utan heroin skulle personen troligtvis säga att livet känns bättre nu.

Summa summarum, du kanske hade för kort testtid?
Ponera ett scenario där du väljer att inte jobba på några månader eller max låta dig själv jobba 20h i veckan. Hur skulle Jan om 4-8 månader må då?

Tänk om det visar sig att du likt heroinisten egentligen inte trivs lika bra med att bruka din drog (jobb) som du tror?

Vill även förtydliga att detta absolut inte är påhopp eller kritik, enbart en tanke som slog mig. Även om liknelsen mot en heroinist kanske inte är det mest smickrande, men heroin eller arbete, drog som drog. Vi har alla våra laster.

Jag har en kompis som är expert på missbruksbeteende som brukar säga ungefär samma sak för mig. Mitt missbruk är arbetet och att det på många sätt är svårare än andra droger, eftersom dessa andra droger kan man klara sig utan. Men det är lätt att komma undan med “arbetsmissbruk” (och “matmissbruk”) eftersom det är något de flesta behöver göra.

Så du är förmodligen inte helt långt från sanningen. Men just nu “vågar” jag inte prova för jag autentiskt är oklar och rädd över konsekvenserna. På sätt och vis är jag “fångad” i ett ekorrhjul som alla andra och mycket möjlighet att jag “kletar över det” genom att säga att jag älskar jobba (vilket jag iof autentiskt tror att jag gör). Men som du säger och som @MoaD säger i avsnittet - svårt för mig att som fisken beskriva världen från ett annat perspektiv än vatten eftersom allt jag har upplevt är vatten.

Jag älskade också att jobba, jag hade 85 arbetsrelaterade timmar i veckan (en vanlig vecka) och jag hade inte ens vett att ta betalt för alla timmarna. Men jag älskade ju jobbet.

Som jag nämnt i tidigare trådar så förändrades mitt perspektiv när jag var “tvungen” att sluta. och efter ett par månader av vad jag skulle kalla för lidande och själssökande efter mening i livet, insåg jag att jag inte alls gillar att jobba. jag har nu när jag börjat jobba igen haft möjligheten att testa tesen för att se om jag älskar jobbet lika mycket igen som jag gjorde innan, det har gått ganska många månader nu och jag har fortfarande inte samma kärlek till jobbet nu som då.

Jag har inget emot att jobba 40h veckor, men jag kommer nog inte vara den som ligger på det dubbla igen.

Den stora frågan är, vad är det du är rädd för? Vad är det värsta som kan hända om du inte är
" Jan Bolmesson -Stolt arbetsnarkoman med 400 debitterbara timmar i månaden" ???

Är det så illa att vara " Jan Bolmesson - förespråkare för 20h veckor och stolt familjefar" ???

Det är nog lätt att fastna där för alla, i olika typer av livsfrågor/-sysslor/-förhållanden. En sådan banal grej som en semester. Har man sommarstuga måste man utnyttja den i tid och otid, även om man inte har lust. En relation (både kompis och kärleksdito) kan bli lika “toxisk” och detsamma gäller en hobby, typ “-Jag bara måååste spela padel!”.

Att pausa från allt så’nt här är nyttigt. PRAO-tid utan s a s. Jag har varit helt ointresserad av min hemstudio i två månader nu och då har jag ändå hemmakontoret i samma rum. I veckan drog jag igång alltihop och jag insåg hur mycket jag saknat det. Men det krävdes nog de där “vita veckorna” för att inse att jag ville fortsätta. Så ser jag på jobb och vänskap m m också. Ett längre “sommarlov” är ett utmärkt sätt att prova hur det känns utan.

Sådan PRAO innebär ju inte att man måste sluta, men den kan ge tydliga incitament till att gå tillbaka eller att göra mindre förändringar. Det som ni var inne på i podden också. Att välja att gå tillbaka är också ett val.

Ouch…

Ja, du har helt rätt. Helt ärligt så handlar det förmodligen mest om rädsla.

Vad tänker du @tankespjarn som känner mig väl?

Den stora frågan är ju om du är rädd för något konkret eller om du är rädd för det “okända”

Du kanske lever enligt det gamla talesättet:
“Better the devil you know than the devil you don’t know”

Du är ju ~40 nu. dvs du har 25 år kvar till pension. Tänk vad fantastiskt om du skulle upptäcka nu med 25 år kvar att du egentligen inte trivs med att arbeta så mycket och tänk vad ledsen du skulle bli om du vid 60 insåg att du inte trivs med att arbeta. Då skulle du gräma dig mycket.

Som jag ser det finns det 3 utfall.

Du inser att du mår bättre av att inte jobba. Så du slutar och hittar något annat som får livet att kännas ännu bättre än det gör nu.

Du inser att du har det nästintill optimalt som det är och fortsätter jobba på som vanligt, men du har haft 4-8 månaders uppehåll och kommer tillbaka helt utvilad och kan kötta på mer än vanligt! #GoJan

Du inser att du kanske skulle kunna skära ner lite på jobbet och hitta något nytt fritidsintresse och lever därefter i ett mellanting, kanske fortfarande jobbar över 40h i veckan. Men nu har du lite mer hobbies på sidan.

Målet med ett sådant test är ju att se vad du mår bäst av, så oberoende av resultat kommer du antingen må bättre eller må likadant, den enda nedsidan är att du eventuellt missar 4-8 månaders jobbande.

Det kanske är så att det du är mest orolig för är vem du är om du inte är arbetsnarkoman-Jan, men det är det som är det fina med experimentet. Du har 4-8 månader på dig att lista ut det.

Du kanske är:
Jan - livsnjutare av rödvin, klassisk musik och 1800 talsklassiker (såsom spelaren, bröderna karamazov med flera)

Jan - gräsmattenörd som vill gräva ned bevattningsslang i trädgården och beställa specialgräsfrön från USA för att få rätt nyans av grön på gräset.

Jan - Hemmafixare med ständiga byggprojekt

Jan - Grillnörd

Jan - surdegsbrödskonnäsör

Jag har testat alla ovanstående och njöt av varenda sekund av alltihopa.

Ett liv väl levt är ett liv fullt av prövade möjligheter.

Jag associerar till den bok jag håller på att lyssna på just nu: Lev mer, tänk mindre : bli fri från nedstämdhet och depression med metakognitiv terapi av Pia Callesen.
Depression/ nedstämdhet och ångest/oro går väldigt mycket hand i hand, och samma behandling brukar ha effekt på bägge områden, så jag misstänker att det är bra även för ångest att inte grubbla för mycket.