Hem » Studier » Pensionärer spenderar för lite av sparkapitalet

Pensionärer spenderar för lite av sparkapitalet

Mental bokföring och rädsla för att pengarna tar slut gör att pensionärer unnar sig bara hälften av det som de skulle. Utdelande tillgångar ökar användningen av pengar och gör livet rikare.

Skrivet av

Jan Bolmeson, RikaTillsammans

Investerat sedan 1996 · Bloggat sedan 2007

Publicerad 11 maj 2026

6 minuters läsning

Källa

6 kommentarer

Dela

Här är artikeln som fått mig att ändra uppfattning om utdelande fonder eller kanske till och med utdelningsaktier. Även jag tycker att det känns jobbigt att se pengarna på kontot minska – särskilt när det är resultatet av ett aktivt beslut om uttag. Samtidigt är det betydligt lättare att använda det som Opti brukar kalla för ”vips-pengar”, det vill säga pengar som plötsligt dyker upp på kontot. Genom att välja tillgångar med utdelning blir det mentalt enklare att använda pengarna.

Studien som förklarar varför pensionärer dör med pengarna kvar

Vi har alla mött dem. Pensionärer som har det gott ställt på pappret men som ändå inte vågar resa, byta bil eller hjälpa barnbarnen ekonomiskt. När man frågar varför är svaret nästan alltid detsamma:

Jag vet inte hur länge pengarna ska räcka.

Den nya studien Retirees Spend Lifetime Income, Not Savings av David Blanchett (Morningstar) och Michael Finke (The American College of Financial Services), publicerad i Financial Planning Review 2025, sätter siffror på precis det här fenomenet.

Forskarna har gått igenom 7 498 hushållsobservationer från Health and Retirement Study, den största longitudinella amerikanska studien om pensionärer, och kommer fram till en slutsats som är både obekväm och hoppfull. Den förklarar varför så många dör med stora belopp kvar, och pekar samtidigt ut en nästan pinsamt enkel åtgärd som kan ge upp till 80 procent mer att spendera under de aktiva pensionsåren.

65-åringar tar bara ut 2,1 procent från sparkapitalet

4-procentsregeln har blivit en sorts privatekonomisk allmänbildning i Sverige. Tar du ut 4 procent av sparkapitalet första pensionsåret och justerar för inflation, ska pengarna räcka i ungefär 30 år utan att ta slut. Det är en användbar tumregel.

Men studien visar att pensionärer i praktiken inte använder den. 65-åriga par tar i genomsnitt ut 2,1 procent per år från sparkapitalet. Ensamstående pensionärer tar ut 1,9 procent. Det är ungefär hälften av vad 4-procentsregeln föreslår, och effekten håller i sig genom hela åldersspannet mellan 65 och 85 år. Resultaten är statistiskt säkerställda över tusentals hushåll.

Konkret betyder det följande. Föreställ dig två par: Anna och Martin samt Lisa och Erik, båda med 5 miljoner kronor i ISK och kapitalförsäkring vid 65 års ålder. Anna och Martin lever enligt 4-procentsregeln och har 200 000 kronor per år att lägga på resor, hjälp till barnen och upplevelser. Lisa och Erik ligger på genomsnittet i studien och tar ut 105 000 kronor. Skillnaden är 95 000 kronor per år, eller drygt 8 000 kronor i månaden. På 20 aktiva pensionsår blir det nästan 2 miljoner kronor mindre i upplevelser. Det är inte små pengar.

Det viktiga här är att det inte handlar om att 4-procentsregeln är matematiskt fel. Det handlar om att pensionärer inte vågar använda den.

Pengar som inkomst spenderas. Pengar som kapital får ligga kvar.

Det mest slående fyndet i studien är inte det låga uttaget i sig. Det är skillnaden mellan olika typer av pengar.

Forskarna delar upp pensionärernas resurser i fem kategorier: livstidsinkomst (allmän pension, tjänstepension med livsvarig utbetalning, livränta), löneinkomst, kapitalinkomst (utdelningar, hyror), kvalificerat sparkapital (motsvarar svensk tjänstepension och IPS) och icke-kvalificerat sparkapital (motsvarar ISK, KF och depå). Sedan mäter de hur stor andel av varje kategori som faktiskt används.

Resultatet är dramatiskt. Pensionärer spenderar i genomsnitt 80 procent av sin livstidsinkomst. Av löneinkomst används runt 50 procent, och av kapitalinkomst ungefär lika mycket. Men från sparkapitalet plockas bara cirka 2 procent ut per år. Det är samma kapital, men radikalt olika beteende beroende på vilken mental kategori pengarna tillhör.

Det här går rakt emot grundantagandet i klassisk ekonomisk teori. Pengar borde vara fungibla, det vill säga utbytbara. En tusenlapp ska vara en tusenlapp oavsett om den kommer från lön, pension eller försäljning av fondandelar. I praktiken fungerar vi människor inte så.

Min upplevelse är att detta känns igen direkt i alla samtal jag haft med pensionärer i communityn. ”Tjänstepensionen, det är ju mina pengar att leva på”, hör jag ofta. ”ISK:n, det är min trygghet”. Två kategorier, samma pengar, men helt olika känsla i magen.

Mental bokföring låser sparkapitalet i hjärnan

Forskarna kopplar fenomenet till en av de mest etablerade insikterna inom beteendeekonomi: behavioral life cycle hypothesis, formulerad av Hersh Shefrin och Richard Thaler 1988. Den säger att vi inte hanterar hela vår förmögenhet som en enda pott. Vi delar upp den i mentala konton och behandlar kontona olika.

Mental bokföring är hjärnans tendens att kategorisera pengar efter källa eller syfte och behandla varje kategori enligt olika regler. Pengar som kommer som lön är till för att leva på. Pengar i pensionssparandet är till för framtiden. Pengar från en bonus känns fria att använda till något roligt. Detta är inte rationellt i strikt ekonomisk mening, men det är så vi människor faktiskt fungerar.

I pensionssammanhang skapar mental bokföring ett specifikt problem. Inkomst som dyker upp som ett månadsbelopp är automatiskt spenderbar i hjärnan. Den följer samma mönster som lönen vi haft i 40 år. Men sparkapitalet kräver ett aktivt beslut. Vi måste sälja något, göra ett uttag, omvandla kapital till pengar på kontot. Varje sådant beslut triggar förlustaversion – känslan av att lämna ifrån oss något vi byggt upp under decennier.

Det handlar alltså inte om räknefel eller okunskap. Det är en djupt mänsklig psykologisk mekanism, och studien visar att den finns kvar oavsett utbildningsnivå och inkomstgrupp. Även professionella ekonomer håller igen för mycket som pensionärer.

Med det sagt: att förstå mekanismen är första steget mot att kunna hantera den.

Reglerna besegrar psykologin

Det kanske mest intressanta fyndet i studien handlar om vad som faktiskt får pensionärer att använda mer av sitt sparkapital. Det är inte rådgivning, inte information och inte kalkyler. Det är regler.

I USA gäller Required Minimum Distributions, förkortat RMD. Det är obligatoriska minimiuttag från pensionssparkonton som börjar vid en viss ålder (numera 73 år). Reglerna kräver inte att pengarna spenderas, bara att de lämnar pensionskontot och flyttas till ett vanligt sparkonto. Skattemässigt handlar det om en tvingande överföring.

Studien visar att när RMD-reglerna börjar gälla ökar konsumtionen från just dessa konton mätbart. Inte bara uttagen, utan den faktiska konsumtionen. Pengar som tidigare låg orörbara börjar plötsligt användas. Forskarna tolkar det som att tvingande uttag omdefinierar pengarna i hjärnan. Det som tidigare var orörbart kapital blir nu inkomst – och inkomst går att använda.

Det är ett vackert exempel på hur struktur slår vilja. Pensionärerna har inte fått mer pengar, inte fått bättre rådgivning och inte blivit klokare. Reglerna har bara flyttat pengarna till en annan mental kategori.

Det här pekar mot något viktigt. Om vi vill förändra beteenden kring pengar är det ofta mer effektivt att förändra strukturen än att försöka förändra hjärnan. Du har säkert hört det tidigare, men forskningen bekräftar det tydligt: automatisering slår viljestyrka.