FIRE-intervju med angaudlinn i forumet

Innehållsförteckning

Nedan följer en grov innehållsförteckning för transkriberingen.

1. FIRE och resan mot ekonomisk frihet
2. Intro: en vanlig persons FIRE-resa
3. Varmt välkommen, Jesper
4. Vad är FIRE-prao?
5. Ekonomiskt oberoende på olika nivåer
6. Hur prao-perioden såg ut
7. Tid eller energi?
8. Hur föddes tanken?
9. Sparresan efter en separation
10. Alltid levt sparsamt
11. Skuldfri och trygg
12. Amortera eller inte?
13. Det går sällan så bra eller så dåligt som man tror
14. Dra pluggen helt eller på deltid?
15. Att vara obetydlig är skönt
16. You're not a tree
17. Vad ska andra tänka?
18. När det provocerar
19. Strategi: minimera kostnader eller leva värdebaserat?
20. Sparande med barn hemma
21. FIRE som förälder
22. Vad kostar barn?
23. Balansen mellan att äta kakan och spara den
24. Har du alltid trott på målet?
25. Från månadslöner till årslöner
26. Budget i efterhand
27. Var posten påverkas om man slutar jobba
28. Cirka 12 000 i månaden
29. Hobbyn som är självförsörjande
30. Landad utan att försaka
31. Närvarande förälder framför resmål
32. När alla andra gör det
33. FIRE-resa på dotterns villkor
34. Har omvärlden sett det?
35. Inget bilintresse
36. FIRE är komplext, inte mekaniskt
37. Två sorters bilintresse
38. Går alla intressen att tjäna på?
39. Tre råd
40. Hatar inte jobbet
41. Lite konkret ekonomi
42. Pension och att brygga 20 år
43. FIRE-böcker och bloggar
44. Från grått till technicolor
45. Musiken: Saft och topp 5 vinyler
46. Sämsta finansiella rådet
47. Mallen och basportföljen
48. Något vi borde ha frågat?
49. Vem har egentligen fel?
50. Pengar som resurs
51. Lura inte dig själv

FIRE och resan mot ekonomisk frihet

Jan: Välkommen till Rika Tillsammans. Detta är dagens avsnitt: FIRE och resan mot ekonomisk frihet. Vi intervjuar Jesper, eller Angaudlin, från Rika Tillsammans-communityn, som under sommaren har skrivit både i forumet och i chatten om att han haft rätt många veckors sammanhängande semester, så att det har varit som att vara på prao på FIRE, på ekonomisk frihet. Han skrev också att han nästa år fyller 50, och att det hade varit ett fantastiskt tillfälle att kunna dra pluggen på arbetslivet och göra något annat i livet.

Jan: Och FIRE kan vara en personlig resa snarare än en ekonomisk resa. Vi pratar ganska mycket om att just den här resan mot ekonomisk frihet nog handlar mer om att lära känna sig själv och identifiera vad som är viktigt för en, snarare än att vara duktig på att göra grymma excelkalkyler eller att prognostisera saker. Att det nog är mer en personlig resa än en ekonomisk resa.

Caroline: Varmt välkommen till Rika Tillsammans-podden, som handlar om allt som är roligt med privatekonomi och livet. Varje vecka delar vi med oss av vår livsresa, våra erfarenheter, framgångar och misstag, så att du ska kunna göra din ekonomi, ditt sparande och ditt liv lite rikare. Vi som driver denna podden heter Caroline och Jan Bolmeson.

Intro: en vanlig persons FIRE-resa

Jan: Välkommen till dagens avsnitt 316. Om vi tar introt, så är detta en intervju med Angaudlin i forumet, som är en av de stora forumprofilerna, hänger där mycket och hjälper andra. Det har varit lite roligt att följa hans resa. Jag tänker att det idag blir mycket samtal om just FIRE, Financial Independence, Retire Early.

Caroline: Men det som också var, som många skrev i forumet, det är extra roligt med Angaudlin för att han inte är någon superhög inkomsttagare eller så, utan han är ganska vanlig. Han har två barn som är lite äldre, han har bil, han bor i ett hus som han har amorterat på och liknande.

Jan: Ja, jag gillar också att han är en vanlig person som det går att relatera till, och att han också verkar ha tänkt rätt mycket och läst lite grann och satt sig in i det här FIRE-valet. Men att det inte är framkrystat på något vis. Det har växt organiskt, verkar det som, för honom.

Caroline: Exakt. Och det är inte så att han inte trivs på sitt jobb, utan han har varit på sitt jobb i 26 år. Han trivs på sitt jobb, och detta är resultatet av ett antal små val längs livet. Han var också så här: jag upplever inte att jag har försakat någonting. Jag upplevde honom som väldigt grundad, både i resan och i beslutet.

Jan: Så till dig som lyssnar eller tittar, eller läser där, så tänker jag att detta är att få följa någon annans resa. Att få en inblick i någon annans liv, kring saker som man kanske inte alltid pratar om. Och det är naturligtvis inget facit, eller "så här ska man göra", utan detta är ett sätt av väldigt, väldigt många olika sätt. Så jag tänker, vi behöver inte göra det svårare än så här. Vi släpper på Jesper, och så tänker jag att vi ses i forumet. Jesper hänger mycket i forumet, så att han har lovat att svara på frågor. Och så blir det naturligtvis lite snack om hans andra stora intresse, med skivor och syntar och annat sånt. Så tack för denna veckan.

Varmt välkommen, Jesper

Jan: Varmt välkommen, Jesper! Du är en av våra forumstammisar. Du har skrivit en hel del om din ekonomiska resa, och nu är du inte långt ifrån målet. Det är väldigt många som har önskat dig som gäst. Och i och med att det är ett forum, så vet jag inte så himla mycket mer. Jag vet att du bor i Skåne, du har god musiksmak, har vi listat ut i forumet, eller andra tycker det. Du är i 50-årsåldern, eller snart 50, du är under 50. Så, ja, tumme upp på den. Du har barn som är tonåringar, och du har nyligen varit på FIRE-prao, som vi ska prata om.

Jesper: Just det.

Caroline: Det som jag tyckte var så fint, var att någon skrev också så här: det är så otroligt intressant, eftersom du inte ens är höginkomsttagare, utan har snäv budget även i pension. Jag tror att det avdramatiserade lite också. Så varmt välkommen.

Jesper: Tack så mycket.

Jan: Men namnet på forumet?

Caroline: Ja, på forumet heter du Angaudlin.

Jan: Ja, och det känner nog många igen, som brukar vara på vårt forum. Men ska vi ta den uppenbara frågan: vad betyder det, och varför just det?

Jesper: Oj, ja, kortversionen. Jag håller på med musik på fritiden. Jag hade, har, ett avsomnat projekt som heter Machinepop. Och sen skulle jag ha ett som var lite tolkien-nördigt. Alla jag kom på var tagna av någon annan. Så satt jag och klurade, och detta var nästan internets barndom. Jag tänkte, kan man översätta Machinepop till quenya eller sindarin?

Jan: Ja, tolkienska.

Jesper: Så då tog jag hjälp av några andra fellow nerds online, räknade ut det här. Så det är egentligen järnmaskinsmusik, kan man säga, det betyder.

Caroline: Hur uttalas det? För det är också värt, jag vet att du skickar in frågor och kommentarer ibland. Och jag var så här: nu är det han igen. Angaudlin, säger jag.

Jan: Men det är ju med järnmaskinerna i Sagan om ringen, är inte det Sarumans område?

Jesper: Jo, det är mycket "ang" i orden som rör ondskan där. Men å andra sidan är det ju en metall också. Det måste inte vara ont.

Caroline: Nej.

Jesper: Inherently evil. Det är inte ont i sig själv, utan hur man använder det.

Jan: Så för dig som lyssnar, vi har numera blivit en Tolkien-podd. Välkommen till Tolkien-podden.

Jesper: Ja, precis.

Vad är FIRE-prao?

Jan: Men du, jag tänker så här: FIRE-prao. Låt oss börja där. Vad är det? Varför?

Jesper: Ja, alltså, det är inte så ambitiöst som det låter för min del. Men jag har försökt medvetet att tänka bort jobbet, ha en jättelång sammanhängande semester och varje dag tänka: hur hade det varit om det inte fanns ett jobb efter semestern? Det är väl egentligen det. Och då försöka leva som att jag inte behöver tänka på att semestern tar slut, för så kan man ibland uppleva det. "Då måste jag göra det, för nu är det bara en vecka kvar."

Caroline: Precis, för då tror jag många tänker, just nu när vi spelar in detta i början av augusti, att nu är det snart tillbaka. Och det där är roligt, för vissa tar ut det i förskott. De ska inte börja jobba förrän om två veckor, men de mår redan dåligt idag.

Jesper: Och det är så jag har upplevt sådana somrar också. Då har man, som de flesta har, kanske fyra, fem veckor som hänger ihop med lite tur. En del har ju bara tre kanske. Ska man då ha en vecka till att varva ner, ska man ha en veckas semester som kanske är planerad att göra något? Sen ska man ha en vecka och ha ångest för att det ska börja igen. Det är extremt dålig semester.

Caroline: Men vi behöver också bara adressera FIRE, för det finns de som lyssnar på detta som kanske aldrig har varit inne på FIRE någonsin. Då står det för Financially Independent, Retire Early. Så att man liksom skaffar sig en ekonomisk...

Jesper: Ja, men ett val skulle jag vilja säga.

Caroline: Eller vad är FIRE för dig? För det har vi väl också insett, att det är väldigt personligt.

Jesper: Ja, det är också infekterat. Vi pratade lite om infekterade ämnen här innan. Och det roliga var att allt kan vara infekterat. Till och med Tolkien, eller diskussion på forumet om oskyldiga saker. Alltså, för mig: financial, det handlar ju naturligtvis om pengar. Vi behöver pengar för att överleva, men hur mycket behöver vi? Det kan man diskutera. Independence, det är mycket det jag tänker att det handlar om. Att ha makt över inte bara sina pengar, men sitt liv. Och sen det här med retire och early. Early, ja, snart 50. Då är det ju per definition det. Sen tycker jag det problematiska egentligen är retire, eftersom det är så många som tänker att det är exakt samma sak som pension. Alltså folkpension, allmän pension och så vidare. Och jag tänker att retire är att man skippar det där man har gjort och som man måste göra.

Independence, det är mycket det jag tänker att det handlar om. Att ha makt över inte bara sina pengar, men sitt liv.

Ekonomiskt oberoende på olika nivåer

Caroline: Ja, precis. Och jag tänker också retire, pension kan verka lite tråkigt för vissa. Men det vill jag inte göra, för jag vill inte gå i pension. För mig är FIRE att man är ekonomiskt oberoende. Och det kan man vara på olika nivåer. Det beror ju på hur mycket utgifter man har, helt enkelt. Och det var det jag tänkte cirkla tillbaka till, det du sa, Jan. Om att man på forumet hade sagt att det skulle vara roligt att höra din historia, eftersom du inte verkar ha ett höginkomstjobb.

Jesper: Ja, det vet vi inte ens om det är sant.

Caroline: Nej, det vet vi inte. Du verkar inte ha det, men kan du inte berätta lite mer?

Jesper: Alltså, jag satt och tänkte på det här nu innan i veckan, efter att jag hade sagt ja och visste att jag skulle vara med. Då tänkte jag på det som ni har haft som har rört FIRE tidigare. Bland annat Jimmy, som var med, som var ganska öppen med hur han levde. Och jag tänkte, det gav väldigt mycket. Men sen tänkte jag, hur öppen ska man vara? För det är ju alltid någon som retar ihjäl sig på det. Tidigare har jag alltid sagt, nu när jag närmar mig 50, att jag tjänar mer än medelsvensson, men jag betalar inte statlig skatt. Men 40 ungefär. En del tycker det är mycket. Naturligtvis, all respekt för dem. Andra tycker att det är lite.

Caroline: Absolut. Och då ska man komma ihåg att snittlönen i Sverige är ju typ 30–37. Det är ju inget konstigt.

Hur prao-perioden såg ut

Jan: Men får jag fråga, eller vi kan ta, det har kommit in massor av frågor från de andra forumstammisarna. Så att idag är det nästan bara Caro. Vi är bara ett fordon för de andra.

Caroline: Fordonsfest, kan man säga.

Jan: Som också kommer att ge mycket till andra. Så vad, som Elva undrar, hur länge var den här prao-perioden? Och sen är jag också lite nyfiken, vad fick du ut från den?

Jesper: Alltså, i år så var jag ledig i sju och en halv vecka blev det, i streck. Jag tror det var i början av juni någonstans. Sjunde, tror jag, jobbade jag sista. Och sen började jag nu i förrgår, så första augusti började jag igen. Så det blev nästan två månader, kan man väl säga. Och jag tycker det har varit jättegivande. Man har ju fått både regn och solsken och allt det här. Jag har haft ett upplägg där jag har tyckt att man börjar tänka lite veckor istället. Att man delar in dagen i för- och eftermiddag. Det är väldigt givande. Och jag tänkte, vad gör man på en dag? Jo, men bara att kunna, nu är det bra väder, så sätter jag mig i trädgården och läser en bok en timme. Bara det. Eller nu vill jag gå en långpromenad för det är toppen. Och så regnar det en dag, så just nu ser jag gärna en film eller någonting.

Caroline: Så skulle man kunna säga att det för dig har inneburit att det blir mycket mer närvarande?

Jesper: Ja, jag tror att jag har... Det här är ju en process. Det är de senaste semestrarna, och det blir bättre och bättre. Men jag upplever att jag mår mycket bättre. Jag sover bättre, jag käkar bättre, rör mig mer och så.

Caroline: Ja, för att du har tid med det. Du har tid att röra dig, tid att laga bättre mat.

Jesper: Jag upplever att det är mycket det. Det är inte så att jag har varit en... Vi skojade mycket om Gorbys och Billys pan pizza häromdagen på forumet, på chatten. Sånt har jag aldrig käkat, jag är inte den typen. Men det där att man inte retirerar till någon macka som man trycker i sig och går och lägger sig, eller slänger sig i tv-soffan.

Tid eller energi?

Jesper: Jag tror att många gånger så skyller vi ofta... När vi säger att jag inte har tid, så tror jag att det många gånger handlar om att vi inte har energi. Man kommer hem och så ringer någon: "Ska vi träffas?" "Nej, jag har inte tid idag." Men egentligen handlar det om att jag inte orkar. Jag har inte energin att göra detta. Men det är enklare att säga "nej, jag har inte tid", för det accepterar alla. Snarare än att säga: "Vet du vad, jag har för lite energi, jag prioriterar inte dig idag." Men det är egentligen det det handlar om. Att jobbet... Jag läste någon undersökning, att 60 procent av alla svenskar hade bytt jobb om de bara hade vågat. Så jag tror att det är en energifråga i mångt och mycket.

Hur föddes tanken?

Jan: Men jag tänker om vi hoppar tillbaka här då. För Norrbart och Emil W och Florinell, de undrar alla samma sak. Vilka är anledningarna till att du började resan? Hur föddes tanken?

Jesper: Just det. Den föddes ur att det blev pengar över.

Caroline: Ja, vad spännande.

Jesper: FIRE som koncept hörde jag talas om första gången för, kan det vara fyra, fem år sedan kanske? Bara som, vad är det för någonting? Jag hängde inte alls på alla de här amerikanska...

Jan: Mr. Money Mustache.

Jesper: Exakt, och så. Det har jag sett och lyssnat på lite sånt senare. Jag vet att jag hamnade på Rika Tillsammans för att jag sökte, jag tror att det var den här FIRE-räknaren. Det var så jag först kom dit. Jag tänkte att det måste ju online finnas något för svenska förhållanden. Och då hamnade jag där. Så jag upplevde snarare att sakta men säkert ackumulerades det tillgångar på kontot. Och då, när det började hända, ja, vad ska man göra med dem? Antingen spenderar man dem.

Caroline: Ja.

Jesper: Och sen hoppas man att det kommer en lön igen. Men jag tyckte att jag spenderade, jag gjorde bra grejer, saker jag ville. Och så blev det saker över.

Jan: Okej, så det blev pengar över.

Jesper: Det blev pengar över. Och sen när det blev så mycket över att jag kände att de kan ju inte bara stå där, ni vet det här bankkontot, då måste man hitta ett sätt. Vad gör man med dem då? Så det är väl egentligen kortversionen.

Jan: Så att gå från att man hade satt undan kanske 20–30 000, till att inse att nu bara tickar det på här.

Jesper: Ja.

Sparresan efter en separation

Jan: Men du, jag tänker där också. Det var en fråga från Traider. Jag vet inte hur det uttalas. Men hen skriver så här: med avstamp i vad du själv skrivit så tolkar jag mellan raderna att sparresan tog fart på riktigt efter en separation. Jag skulle vilja höra resonemang kring detta. Så det är inte att fiska efter att kvinnor kostar pengar, utan snarare: var det enklare, var det svårare, vad förändrades?

Jesper: Ja, alltså, med respekt för alla inblandade så ska jag säga att för det första hade vi separerade ekonomier. Jag var gift en gång. Det var inte primärt ekonomi som sölade ner det. Men det jag har känt efteråt: jag tar alla besluten själv. Det jag vill göra, gör jag. Och det jag inte prioriterar, det gör jag inte. Det gör att det blir mer över. Sen är det naturligtvis så, när man separerar initialt, oj då, nu ska jag betala alla räkningar.

Jan: Ja, så här privatekonomiskt, om man bara tittar strikt och bortser från att det kan vara bättre för alla inblandade och allt det där. Eller sämre. Det är få chocker mot en privatekonomi som en skilsmässa.

Jesper: Ja, de flesta känner sig fattigare. Så sitter man bara och betalar vattenräkning och sådana tråkiga grejer. Fastighetsavgiften.

Jan: Ja. Det är väl ingen som jublar över det.

Jesper: Det gör man inte nu heller. Men däremot, om man är i ett sammanhang där det inte fungerar i alla fall, och sen hamnar man utanför, naturligtvis är man knäckt först. När det börjar gå över så märker man att, oj, nu har ingen bestämt vad jag ska göra på lördag. Det kan jag tänka över själv. Vi måste inte någonting, utan jag väljer vad jag hittar på.

Alltid levt sparsamt

Caroline: Och det var då också som det blev pengar över?

Jesper: Egentligen började det väl... Jag har alltid levt sparsamt. Jag såg att det var någon som var inne på det också, för jag ögnade frågorna i morse. Jag har väl alltid varit ganska prismedveten utan att överdriva. Men sen under studieåren, då var jag en riktig Günther Mårder-varning. Det var extremt. Jag tog inte studielån. Det är inget råd, men jag gjorde inte det. Och sen när jag kom ut, så plötsligt hade man ju en lön.

Caroline: Ja, ja.

Jesper: Den perioden är man ju som rikast i världen. Innan man får barn. Man kanske också har ett uppdämt behov av att gå ut och fika och sådär. Jag kan säga att eBay öppnade ungefär i den vevan, det blev tillgängligt i Sverige. Jag fick tidigt bredband i Malmö när jag bodde här då. Och man kunde ju sitta där som en galning och ropa hem grejer. Så det gjorde jag.

Jan: Men det känns som att då har man gjort det på något vis.

Jesper: Och det blev ändå slantar över. Så sakta men säkert på den resan är det.

Caroline: Ja, jag tänker att vi ska prova. Jag tycker det är så spännande, att det blir pengar över. Jag vet inte. Det blir det ju för oss med. Men det är ju för att jag är så: nej, nej, nej, jag ska inte köpa de här grejerna. Medan du verkar inte ha det problemet alls, utan det bara är så att du inte behöver prylarna.

Jesper: Nej, men jag ska verkligen tillstå att jag var helt galen de åren. Delar av dem i alla fall, när jag bodde i Malmö.

Caroline: Alltså, någon frågar...

Jesper: Ja, det kommer vi säkert in på sen också, eftersom jag håller på med musik. Jag vet att en dag kom det tre paket till dörren med syntar i. Inropade på nätet. Och då inser man ju... Då pratar man ju inte om saker som kostar som en kaffe latte, utan det är ju större prylar.

Caroline: Ja, och då var det lite så här, det här är lite sjukt.

Jesper: Det är inte helt...

Caroline: Jo, men är inte det lite så här, man går så som vi pratade om också häromveckan? Man går till extremerna. Man lägger pengar på det som man tycker om och det som ger en energi. Och sen så skippar man.

Jan: Ja, men jag tänker att du först var som Günther Mårder då, väldigt sparsam, tog inte studielån. Och sen kom tre syntar. Då är det som att man behöver pendla lite, och sen kanske man hittar det läget som är bra för en. Eller man känner att man trivs.

Jesper: Ja.

Skuldfri och trygg

Caroline: Jag tänker också, för jag tror att jag, när jag försökte titta och läsa lite, har fattat det rätt: att du ändå har amorterat ganska mycket på boendet och kan njuta av att bara skita i räntekonversationen nu. Att det måste kännas ganska skönt att vara skuldfri.

Jesper: Det kan jag säga. Det hänger mycket ihop med att jag och exet hade en tanke där vi, åtminstone där, var superöverens. När man fick skatteåterbäringen, det var mycket, då kommer det pengar tillbaka. Många tror att man får dem av någon. Då var vi överens om att varje gång det kom gick vi ner till vårt lokala bankkontor och sa: in med det på lånet. Och sen efter separationen, för det första, man är inte sugen på att göra så mycket när man känner sig nere, deppad i skorna. Så då gick det ju ännu mindre. Jag hängde med mina barn och byggde lego och så, på film och så vidare. Och allt det där som bara blir över, då blev det, innan jag hade tagit fler beslut om vad jag skulle göra, bara in med det. Och detta var vid en tid då, ja, detta var i princip 2008-puckeln.

Jan: Vad var räntan då, 4?

Jesper: Ja, jag hade det högsta lånet, det var uppdelat. Det var över 5, vet jag, det lägsta var 3,6 eller något. Men det gjorde ju att efterhand som de löpte ut flyttade man över det rörligt, och så bara matade in.

Amortera eller inte?

Caroline: Skulle du... Det vet jag är en sån diskussion som aldrig kommer att ta slut i forumet. Amortera eller inte. Hur tänker du? För där finns inget rätt svar, det ska vi vara tydliga med, utan det blir väldigt mycket känslomässigt beslut.

Jesper: Alltså, nu sitter vi här 2023, med pandemin nyligen och en massa sådana saker. Räntan just nu, jag vet inte ens vad den är, och det är mycket gnäll på forumet om det. Och man får skit när man säger att det var det då också. Så jag ska inte... Vi behöver inte hoppa ner i getingbo.

Caroline: Nej.

Jesper: Men däremot, att ta över, jag köpte ut mitt ex ur huset, tog över alla lånen. Och då sitter man och gör kalkylerna: så här är det mycket som går till boendet. Och då var alternativet att flytta, sälja och flytta till något mindre. Vad gör man där? Eller ska jag bo kvar? Trivdes, ville ha plats? Ja, men in med det där. Och är det då rätt? Hade det varit ekonomiskt mer fördelaktigt att behålla dem? Ja, kanske. Men jag visste inte att vi skulle ner på någon sorts hittepå-nollränta, fantasy-science-fiction-period efter det. Var det någon annan som visste det?

Jan: Nej, jag kan berätta att jag pratade med en räntehandlare som jobbat inom finansbranschen i hela sitt liv, alltså från typ 90-talet. Han tyckte att han fick en superdeal 2009, då band han räntan på tio år, på fyra procent. Och han tyckte att det var det bästa han gjorde 2010.

Jesper: Men det var ju också ett känslomässigt beslut för honom, väl?

Jan: Ja, nej. Han hade ju sina spekulationer, pratat med kollegor, gjort sina egna analyser. Så han var helt säker på att han gjorde ett svinbra beslut.

Jesper: Han trodde att det skulle gå upp?

Jan: Ja, ja. På 3,5–4 procent. Så han smällde till med tio år 2010. Han sa så här: jag har ju fått höra det nu under hela 2010-talet.

Caroline: Men tänk vad gott han sov, kanske? Åtminstone de första sex, sju åren.

Jan: Ja, precis.

Jesper: Jag ville sova gott själv, på tal om det. Och då kändes det tryggare att knuffa in pengarna där de behövdes. Jag minns att min amortering och ränta var femsiffrig. Och detta är då inte 2023, utan detta är, ja, säg 2008 ungefär. Så min lön var ju helt annorlunda än den är idag också. Så visst, man kan börja räkna på det där, men det var extrema summor, eller procent, som gick till...

Det går sällan så bra eller så dåligt som man tror

Caroline: Men det tänker jag också ibland när jag läser i forum. Vi är ju så duktiga på att ta ut saker i förskott. Nu är det så här och det kommer bara bli värre och det kommer fortsätta. Jag brukar säga: nej, men det brukar sällan bli så bra som man tror, och det blir sällan så dåligt som man tror. Så jag tänker att den som lyssnar kan se detta också som en förhoppning, det kommer bli bättre. Och det går att ta sig igenom sådana perioder också.

Dra pluggen helt eller på deltid?

Jan: Men jag tänker att vi ska hoppa tillbaka här till Emil, som undrade också: ska du dra pluggen helt, eller på deltid? Eller fortsätta med prao? Hur tänker du?

Jesper: Det är ju en av de stora frågorna när jag övervägde att vara med här och så. För, ja, det spelas in. Någon kommer på omväg att inse, oh, där sitter han. Och sen går snacket bland bekanta och på jobbet och så vidare. Så det är bara att gilla läget, och så får de ju fråga. Men jag har varit ganska öppen med folk omkring mig. Och då tänker jag, då är jag det här också. Så, ska jag dra pluggen helt? Jag tror att inom min bransch, mitt yrke, så tror jag inte att det skulle fungera något vidare. Jag tror inte på tjänstledighet. Jag har funderat på det, jag har inte tagit beslut. Men visst, man hade kunnat vara tjänstledig i ett år och se hur det funkar. Men då känner jag att jag skulle landa i...

Caroline: Att man inte är säker?

Jesper: Nej, och så sitter man hemma och tänker och undrar hur det funkar nu. Vad kommer jag tillbaka till? Och då tänker jag att då kanske det är bättre att jag gör ett snyggt avslut och överlämnar. Här är det bästa jag kan leverera till nästa person. Och sen ligger det i min personlighet också. Jag kan ge mig den på att jag hade vaknat någon dag i november och tänkt, ja, nu brukar vi göra det här, och undrar hur de klarar det. Det ligger hos mig. Jag har lite sådant kontrollbehov.

Caroline: Som alla vi andra. Jag tror det också är så för de som går i pension. De kan nog umgås med exakt samma tankar. Undrar hur det går nu med avslutningen på skolan.

Att vara obetydlig är skönt

Jan: Men är inte det värsta, är inte det värsta så här, att det går ju alltid bra?

Caroline: Det är inte det värsta. Det är också det bästa.

Jan: Ja, men absolut. Och verksamheten är det bästa, verksamheten är bra. Och det är ju påfrestande för egot. För det minns jag också när vi var i Thailand. När vi skulle åka hem stod vi på en bro, en gångbro inne i Bangkok. Och så var det så här, tio filer. Bilar, du vet, på alla filerna fram och tillbaka. Och så tänkte jag, imorgon åker vi hem, och de kommer fortsätta köra på denna vägen. Att jag insåg att jag var så obetydlig, vilket var så skönt.

Caroline: Men är det inte lite fritt fall för egot? Att se det.

Jan: Samtidigt är det skönt också att veta att det fortsätter utan mig. Jag kan göra vad jag vill.

Jesper: Jo, exakt, exakt.

Jan: Och jag menar, man har ju primärt ett jobb... Säkert någon som inte håller med, men primärt har man det för sitt uppehälle. Sen är det jätteroligt om man har ett jobb man trivs med. Och trevliga kollegor och kul uppgifter och utmaningar, ni vet. Men primärt är det för att betala räkningar. Och de som påstår annat, man kan tycka det är när man är 17 och sommarjobbar, som min ena son gör nu. Då är det inte primärt för att betala räkningar, utan primärt för att man ska kunna köpa kul grejer. Det är lite annorlunda.

You're not a tree

Jesper: Men jag tänker... Så tanken är väl, ja, jag tror att man får nog dra pluggen.

Jan: Ja, men jag tror också så här. Och sen tycker jag alltid det fina, jag fick en coaching från en amerikansk coach vid ett tillfälle. Och då sa han så här: Jan, fatta ett beslut. Gå på det beslutet fullt ut. Gillar du inte det, ändra dig. Och sen så la han till: if you don't like it, change. You're not a fucking tree.

Jesper: Jag gillar det där.

Jan: Man kan ju alltid ångra sig. Man kan alltid göra någonting annat. Så att det inte dramatiseras. Det är nog det centrala att man gör.

Jesper: Jag tror att man kanske behöver göra något annat, om man drar pluggen. Jag menar, jag har alltid varit en sån här livrem-och-hängslen-kille. Kompisarna kallade mig Ior i tonåren, för att allting kan gå fel. Och då tänker jag att om jag drar pluggen och avslutar snyggt på jobbet, och sen efter tre år får vi någon vansinnig idiot-dipp, totalkaos i världen, jaha, ja, men då får jag hantera det.

Caroline: Ja, men exakt.

Jesper: Men jag går inte tillbaka till det jag gjorde innan, det tror jag inte. För det är ingen som mår bra av det.

Caroline: Nej, men du vill inte gå tillbaka till jobbet för att du blir uttråkad på din FIRE här. Utan du tänker att ja, det kan ske någonting i världen som gör att min ekonomi kanske inte funkar längre. Min kalkyl funkar inte längre. Men du tänker inte att du kanske skulle bli trött på hela grejen?

Jesper: Nej, och jag har märkt att folk frågar det. Jag vet inte om du hörde, jag pratade med Jan innan om det. Jag satt och pratade med min mamma igår, som är pensionär. Jag berättade att jag skulle vara med här. Och så sa jag: du känner mig, du är klok, vad tror du? "Nej, du fyller ju dina dagar alltid", sa hon spontant. Är jag inte orolig över. Sen är ju hon mamma, så, hur ska det gå? Men det är mera den fina omtanken. Men hon kan ju höra av sig, vi bor ganska nära varandra. Hon kan höra av sig, gör du något idag, eller stör man? Nej, kom du, säger jag. Eller, ja, idag stör du. För att det är alltid något projekt på gång.

Vad ska andra tänka?

Caroline: Men jag tror, för du var också så här, ja, men ska man prata om det här eller inte? Och det blir ju den frågan alltid: vad ska andra tänka, eller vad ska andra tycka? Vi har ju alltid åsikter om allt.

Jesper: Inte så mycket som vi tror.

Caroline: Och man behöver inte alltid bry sig om vad de tycker. Men min poäng är att jag tror att för många så är det av omtanke. Och av kärlek. De bryr sig om en, och så säger man: nu ska jag sluta jobba. Och då blir deras spontana reaktion inte så här, åh vad roligt, och de står och applåderar och sjunger hosianna med palmblad. Utan det blir så här, hur ska du nu betala räkningarna? Och så blir det en rädsla. Och så blir det där som man själv, när man nästan kommit ur garderoben och vill ha lite stöttning, för man känner sig lite ömtålig, och så får man den där reaktionen. Och då tänker man inte, oj, det var av kärlek eller av omtanke.

Jan: Vilken garderob är det du tänker på? Det låter som du har kommit ut ur garderoben.

Caroline: Nej, okej, det var dålig metafor. Nej, men att man berättar någonting som är personligt, som är viktigt, som man är lite osäker på hur det kommer att tas emot. Och man gärna vill ha omgivningens stöd. Som när jag berättar för min mamma, mammor är ju det bästa exemplet.

Jan: Det var ju som när jag efter universitetsåren tackade nej till ett fint jobb och skulle starta eget. Och du vet, hennes regim, man måste i realtid bara "now", för att hon såg att, när jag hade fått jobbet, då kunde man släppa taget, kryssa av bocken, nu går det bra. Och så säger han jäveln där, nu ska han starta eget. Och då kommer hennes kommentar.

Caroline: Ska försörja honom tills han är 36.

Jan: Exakt, exakt. Ja, men det hade varit på minus, för det kan ju gå hur dåligt som helst. Och då var hennes kommentar: ja, Jan, du vet att jag alltid har stöttat dig och sånt, men sen skaffar du dig väl ett riktigt jobb? Och det var ju inte så stöttande till synes, men det kom ju av kärlek, det kom av omtanke. Så det tror jag att många gånger, man får ibland stålsätta sig och komma ihåg att de gör det av kärlek, många, många gånger. Och det tror jag gäller även vänner och kollegor.

När det provocerar

Caroline: Ja, och framför allt, sen ska man inte sticka under stol med att det också kan bli provocerande, för plötsligt kastar det ljus på ens egna beslut.

Jan: Ja, för jag tänkte precis fråga om det är folk som blir nyfikna på det. Det kan ju gott skava. Och då kan man bli, att man börjar fundera, men om jag skulle göra det, hur skulle det gå till?

Caroline: Ja, och det kan bli jättejobbigt, för plötsligt inser man, men titta, du har gjort det där under tio år, nu har du en helt annan möjlighet. Jag borde kanske också ha gjort det. Så man får också vara medveten om att det sätter igång processer.

Jesper: Jo, nej, jag upplever att en del... Jag har inte pratat så mycket om det, men det blir ofta så när folk fattar att man är lite ekonomiskt intresserad, så kommer de och frågar. Hur funkar det nu? Och då märker man på vissa att, oh, det skulle jag också vilja kanske. När jag har sagt något om att, ja, men jag vet inte om jag jobbar till 65, så har jag valt att uttrycka det för att man inte ska provocera för mycket.

Caroline: Ja, men exakt.

Jesper: Och då är det någon som kan säga, ja, hur tänker du då? Jag kan märka ganska fort att man behöver inte säga, det finns en studie som... Bengen, fyraprocentsregeln. Det kan ju vara någon som frågar, oj, är det det? Men andra kan säga, men hur, och det kostar ju mycket att leva. Och då kommer man in på det här med utgifter. Vad är rikedom och så vidare. Och då har jag försökt säga det, som jag berättade här innan: jag har inga lån. Finns det något annat jag kunde göra som ensamstående, när det hade samlats lite extra pengar på kontot? Därför har jag solcellsmupparna sen ganska många år tillbaka nu. Och det är kul och spännande, men framför allt så är ju elen gratis. Förra vintern, som var katastrof för så många, jag gick plus.

Strategi: minimera kostnader eller leva värdebaserat?

Jesper: Sånt kan man städa undan efterhand.

Caroline: Har det varit en strategi så här, jag ska eliminera eller minimera kostnader? Eller har det varit en strategi, jag vill liksom... värdebaserat kanske?

Jesper: Alltså, amorteringarna och huset kan jag säga, jag ville inte flytta. Jag hade inte orkat det, alltså rent fysiskt eller psykiskt. Jag trivdes där, jag hade ändå gjort mycket som jag tyckte att jag ville. Så då handlade det mycket om att sova gott. Få ner kostnaderna. För skulle räntan stiga till kalpen, till exempel, det hade inte varit roligt alls. Och då tänkte jag, kan jag åtminstone mata på där, vettigt, så får jag ner det. Sen gick det ju snabbare än jag trodde. Och det är ju den här rullande snöbollen. De där första 5 000 man betalar av på ett lån, de ska ju inte betalas någon ränta på nästa månad. Så det är egentligen samma sak som att spara på kontot. Eller investera på börsen. Så det gick ju snabbt.

De där första 5 000 man betalar av på ett lån, de ska ju inte betalas någon ränta på nästa månad. Så det är egentligen samma sak som att spara på kontot.

Jesper: När det gäller solcellerna så var det... Jag menar, jag är lite miljömupp. Jag tycker att jag kan göra lite nytta. Är det något jag ska ha dåligt samvete för, är det väl att jag bor i ett stort hus, mer eller mindre själv. Och då tänker jag, då ska jag åtminstone göra någonting bra med det. Det kan man diskutera i evigheter. Men annars i övrigt, medvetet, kapa. Jag är inte en sån där som har ringar, som vill ha 25 kronor billigare på det och det abonnemanget. För det är inte så meningsfullt. Det är inte där striderna vinns, tänker jag. Men jag menar, jag har inte en Tesla på uppfarten.

Jan: Nej, den äter pengar.

Jesper: Precis.

Sparande med barn hemma

Jan: Men du, jag tänker, vi tar lite andra frågor här. Florinell undrar också, hur har du tänkt kring sparande samtidigt som du har barn hemma?

Jesper: Ja, det var faktiskt någonting som jag tänkte länge. Återigen det här, barn på halvtid, ansvar och så vidare. Aldrig känt att jag har åsidosatt dem på något sätt. Man får betala alla räkningar och de utgifter man har, och sen sparar man. Så har jag alltid tänkt. Så jag har inte fortfarande en given... Det är inte så här 10–15 procent, eller en halv procent, som ska...

Caroline: Exakt, eller att man bestämmer att jag ska alltid spara 5 000, eller vad det nu är man har för mål.

Jesper: Utan det har fått bli så då. Och för att bygga vidare på den liknelsen, vissa månader blev det kanske 2 000 och någon annan blev det 8 000, om man har ungefär det utrymmet då.

Caroline: När barnen inte ska ha våra rallar.

Jesper: Ja, men typ.

Caroline: Det är vissa stora utgifter med barn. Sen så är det inte det.

FIRE som förälder

Caroline: Men det är det som jag tycker är så himla fint med dig. Jag upplever dig som väldigt grundad i det här. Ett, att du har barn. För annars brukar det vara min kritik mot många FIRE-med. Det är så här, det är lätt att vara FIRE när man är 17. Det är svårare när man är förälder till någon som är 17.

Jesper: Exakt. Och du vet, jag hade inte haft hjärta... Som nu, då fick man mejl, det är så här, basketturnering i Motala första helgen i september. Och bara: nej, du kan inte åka för att då sjunker vår sparkvot. Alltså, jag hade ju hellre hoppat från någon bro än... Sen fattar jag att andra...

Jan: Å andra sidan så var du ju igår med Elsa och tittade på cyklar. Och så var det väl någon som kostade 4 000.

Caroline: Vi var på Cykelgiganten.

Jan: Skulle du bara kolla på Blocket?

Caroline: Ja, detta måste jag... Förlåt, detta var helt sjukt.

Jan: Ja, Caroline var så Oppenheimer med Freja.

Caroline: Elsa har precis lärt sig cykla, men vi har insett att hennes biltema-cykel är alldeles för liten, så hon måste ha en 16-tummare. Så då åker vi till Cykelgiganten och hon hittar en jättefin cykel där. Och så kollar jag, 4 000. Och så var jag så här, åh.

Jan: Och så tänkte du, hur många månader till hon har växt ur det?

Caroline: Ja, ja, ja. Nej, jag tänkte inte på det. Men jag var så här, ja, men det är klart vi kan lägga 4 000 på en cykel. Men sen var det så här ändå, hygienfaktor, åtminstone för min egen skull, jag måste gå in på Blocket och kolla om där finns. För nu vet jag att hon ska ha en 16-tums cykel. Så jag är inne på Blocket, 16 tum. Och detta var, klockan var 17.03, för jag minns, jag kollade. 16.27 hade någon lagt upp en 16-tums Crescent-cykel i centrala Malmö. Så jag var bara direkt så här, hej, jag har Elsa, kommer gärna och tittar på den. Och så fick jag svar. Så vi åkte direkt från butiken till Sofielund. Och så köpte vi en.

Jan: Och sparade tusentals kronor.

Caroline: Ja, precis. Då köpte jag en för 900 spänn.

Jesper: Barn är ju inte så noga med att det ska vara nytt allting.

Caroline: Jag gör likadant. Jag går in på Polarn O. Pyret och kollar, vad kostar det här vinterstället? Ja, det kommer kosta 3 000–4 000. Finns det på Tradera? Ja, det finns det. Det ska ändå vara tre barn i varje plagg.

Jan: Och du som är miljömupp, du kan nog också förstå det helt och hållet.

Jesper: Alltså, det är ju så. Barn behöver inte kosta så mycket pengar. Det behöver inte vara så. Det kan gå bra ändå.

Vad kostar barn?

Caroline: Ja, fast de kostar ju ändå. Jag vet inte om du hade någon sån post som alltid kostade med barn. Jag tror detta kan vara intressant för de som vill bli FIRE och som har barn. Hur gör man då? Hur kan man tänka?

Jesper: Jag tänkte jag skulle ta en liten boll, när du nämnde basket och Motala här. Nej, man ska inte neka sina barn om de vill göra någonting. Men jag tänker också att man kanske inte måste hålla på med fem sporter, som en del barn gör.

Caroline: Och det behöver inte vara ridning och ishockey? Lite så va? Materialsporter, ja.

Jesper: Vi var superöverens när vi flyttade från stan, jag och barnens mamma, att vi sa: på den här orten finns det jättemycket föreningar. Men här finns ingen ishall. Om det inte är någon som insisterar sig sönder och samman på att det måste vara just konståkning eller hockey, så kanske vi kan skippa det. Jag tycker inte att det är ett sätt att neka barn någonting. Men det finns säkert de som gör det. Men det jag tänkte på var att min äldste spelade handboll i många år, som jag vet att du också gjorde. Och då är det cuper och turneringar och seriespel och så.

Jan: Party eller cuper.

Jesper: Ja, men precis. Och då får man engagera sig så till vida att man är med i föreningen. Man pratar med de andra föräldrarna. Så det inte blir den här konstiga 2020-talsvarianten, att alla lastar in sin egen unge, åker till Jukkasjärvi, lastar ur ungen, bor allihop på Jukkasjärvi hotell typ. Utan det är faktiskt så att i en bil ryms det fler barn. Och så turas man om.

Caroline: Det är så fint. För man kan alltid hitta olika sätt att göra det på. Och man är inte en dålig förälder för att man inte är på varenda match och står vid sidlinjen.

Jesper: Och jag har inte kunnat det heller. För jag har ett jobb där jag jobbar kvällar och helger och så också. Så då har det också varit att nej, det går inte, jag kan inte, så glöm det.

Caroline: Exakt, och det är detta som jag brukar ibland säga, man ska göra det till sitt eget. Och detta är vad jag upplever, att göra det till sitt eget. Ja, men du vet, vi gör det och vi gör det med vår egen twist i det.

Balansen mellan att äta kakan och spara den

Jan: Om vi tar någon fråga här, Index Queen frågade också så här: nyfiken på den här balansen på vägen till FIRE. Har kakan ätit? Det är väl lite det vi pratar om. Hon skriver, tycker själv att det är lite knepigt och jag tar gärna lite tips. Så vad är tips för att ha den här balansen mellan att ha kakan och spara den?

Jesper: Då känner jag mig tvungen att börja med att säga lite internt, att man köper inte så mycket skor. Att det är Index Queen, en person som gillar skor.

Caroline: Ja, och det är så roligt, för man bygger upp en bild. Men man vet inte, jag tror att hon är utomlands. Liksom någonstans.

Jesper: Nej, men hur man bygger balansen. Jag tänker att jag har alltid pratat mycket, och då blir det ju med barnen, jag har särbo sen många år också, att man pratar om sina värderingar och sina fokus. Och jag kommer ihåg, nu rör inte detta specifikt ekonomi, men jag kommer ihåg när min äldste var liten. Jag var nog relativt nyskild. Vi gick och handlade, man får ta med kidsen i vagnen och så. Och så knatade han bredvid och sa någonting. "Kan vi inte köpa frukt?" Jo, absolut, kollar vi här. Och så var det någonting, kiwi är gott eller så. Sådana där, vad det nu var. Så sa jag, just nu vid den här tiden tycker jag inte att vi ska köpa kiwis. För, kolla här, det står Nya Zeeland på allihopa. De har flugit från andra sidan jorden hit. Det finns italienska kiwis vissa tider på året. Och så blev det någon annan frukt som var superpoppis. Och jag kommer så väl ihåg att precis när jag satt på huk där vi snackade, så kommer det fram en som var äldre än mig, säkert i den åldern jag är idag: "Åh, vad härligt. Någon som inte säger nej och förklarar varför. Vilket bra beslut."

Caroline: Ja, precis. Man får sin pappapoäng. Men också att barn förstår varför det blir nej. Det tycker vi också är viktigt.

Jesper: Och samma sak är det egentligen med ekonomi. För mina barn har också haft sådana, "kan vi inte göra si och så?" Och jag upplever att vi har gjort mycket. Men vissa saker säger man nej till. Och det är inget fel. Då är det så, men det är därför. Ofta handlar det om att jag upplever inte att jag kan göra det, med ensamt ansvar för er i det här läget. Men vi kan göra det här. Vi kan se, och vi kan så. Och framför allt umgås med sina barn, tjatar jag om i alla lägen. Det är inte farligt. Sen plötsligt är de 20 och ska flytta.

Caroline: Ja, precis. Det är inte farligt.

Har du alltid trott på målet?

Jan: Men du, jag tänker så här, vi tar en fråga från Greger. Har du alltid vågat tro att du når ditt mål? Eller har du ibland tänkt att det är lönlöst? Eller att det är lika bra att lägga ner?

Jesper: Det sköna för min del är väl att det här konceptet FIRE smög sig på mig. Det var ju inte så att jag hade kick-off och sen satte jag det som mål, och sen började jag jobba. Grejen är att i efterhand så minns jag att jag såg en intervju i tv. Detta var en svensk. En tradig kvällsprograms-intervju. Det var någon kändis. Och de pratade om helt andra grejer. Men sen kom de in på vad jag i efterhand har fattat att det här är en FIRE-diskussion. Jag vill inte ens säga vem jag tror det var som sa det, för jag kan minnas helt fel. Men vederbörande sa, säg att det kanske är 10–15 år sedan, något i stil med: jag ska samla ihop 5 miljoner och sen ska jag sluta. Och så sa programledaren ungefär, varför ska du göra det? Därför att det avkastar tillräckligt så jag kan leva. Och nu vet jag att den har nog tänkt, det här är någonting som den har hittat någonstans.

Caroline: Ja.

Jesper: Så jag har aldrig varit där. Utan det var mer så. Och sen efterhand, det ser vi på forumet, folk pratar om sin första miljon till exempel. Alla som inte lever ett asketiskt liv inser ganska snabbt att en miljon inte är så mycket att hänga i julgranen om man vill sluta jobba. För jag menar, fyra procent och så vidare, då är vi nere på 40 000.

Jan: Ja, det blir ganska torftigt. Det blir 3 500 i månaden.

Jesper: Det blir rätt torftigt. Och då tänker jag, nej, det funkar ju inte. Så jag har inte haft det. Jag har inte känt det förrän... Det var en tydlig... För tio år sedan betalade jag min sista amortering på huset. Då gick det plötsligt, då började hända grejer fort på kontot. För allt det där jag hade pumpat in det... woho!

Från månadslöner till årslöner

Jesper: Och där någonstans, efter ett tag, insåg jag att det blir så mycket. Och då börjar man först tänka, hur många månadslöner har jag på kontot? Och sen är det hur många årslöner efter skatt. Om jag slutar jobba nu, hur länge kan jag vara ledig innan jag måste börja jobba igen? Men det är ju inte alls kopplat till 4 procent, utan bara att räkningar blir betalda. Så sen, för några år sedan, då började jag räkna in att, vänta nu här. Man läser mer och mer om 4 procent, eller vilken uttagskvot man än vill ha, Trinity och Bengen och alltihopa. Ja okej, här är någon som faktiskt har räknat på det här, det här kan ju funka. Och då åker ju Iors livrem och hängslen fram igen. Om det inte gör det, hur många år borde det räcka till helt utan avkastning? Så alla de där grejerna har jag bollat med mig själv. Så jag har nog inte haft det där givna som dels säger, när du når den summan, då, plopp. Utan det har snarare varit så i mitt huvud att jag fyller 50 till våren. Undrar hur det ser ut då, eftersom jag var typ 40 när jag blev skuldfri. Så det är lite så. Det är där jag är.

Jan: Ja, det var roligt, för jag tror JFB, en annan forumprofil, skrev i det att det är liksom "million dollar question". Hur kom du fram till att du är i mål? Jag vet att han också är i den fasen och funderar, ja, men hur ska vi göra? Och så var han på väg att sluta, och sen fick hans fru jobb och så fick han vara hemmaman.

Budget i efterhand

Jesper: Det jag har gjort de senaste åren, jag är inte någon Excel-ryttare som jag vet att många är. Jag för lite enkla sådana också. Men i början av januari varje år så skriver jag ut alla kreditkortsräkningarna och kontoutdrag, och så går jag igenom. Vad har jag egentligen lagt pengar på senaste året? Alltså någon sorts budget i efterhand.

Caroline: Vilket också är jätteskönt, för du avdramatiserar. Folk tror ibland att man måste leva i Excel-arket och vara Excel-kungen.

Jesper: Ja, det är ju så. Jag har till och med ibland skrivit så här på forumet, att livet pågår utanför Excel.

Jan: Men vad har du sett då, när du har tittat på de där?

Jesper: Jo, men det lustiga var att jag tittade tillbaka. Jag skrev ut de här, för jag tänkte att det kommer säkert någon detaljerad fråga, jag ska kolla sen. När jag började göra det, jag tror att det var 2020, tittade jag tillbaka. Och så tänkte jag, undrar hur mycket det här är, för då var det ju också pandemi. Undrar hur mycket jag gör av med nu. Bilen stod mycket mer. Man lagar fler måltider hemma. Så summerar jag det, och så var det inte mer. Alltså, det var helt ärligt den upplevelsen.

Jan: Det förklarar ju varför det blir så mycket. Men får jag fråga ungefär, vad ligger du på i månadsutgifter då?

Jesper: Ja, alltså, nu är detta... jag kan börja med årsutgifter, men då låg jag på ungefär, och det här låter ju absurt, så jag ska lägga till ungefär, 100 000.

Jan: Per år? Det är ju väldigt lite.

Jesper: Det är väldigt lite, och då...

Jan: Men då får man komma ihåg, ingen ränta, och det är ju för många typ 25 procent.

Jesper: Exakt, minst. Ingen ränta, inga amorteringar, ingen elräkning, uppvärmning, allt det här. Så allt det var ju redan investerat, eller gratis, eller vad man vill kalla det. Min största hobby är i princip självförsörjande, så jag har inga sådana utgifter heller. Så det var ganska få poster. Och sen tänkte jag, ja, men nu har det varit pandemi, då kollar vi nästa år. Och så landade jag, det var inte många tusenlappar ifrån. Och så gick det ett år till.

Var posten påverkas om man slutar jobba

Jan: Men det här är ju nästan lite konstigt. För vi har ju ändå en liten inflation.

Jesper: Och sen började jag sätta små stjärnor i vissa rutor. Om jag någon gång i framtiden slutar arbeta, vilka av de här posterna påverkas då? Och då inser jag, matkostnaden går förmodligen upp lite. Jag käkar mer hemma. Pedagogiska måltider och sånt är något som finns på jobbet. Okej, där går det förmodligen upp lite. Men sen var det ju bara minus. Bara en sån enkel grej, facket. Det är ju ingen stor kostnad, om man är med i facket, jag är bara med i a-kassan, jag behöver ingen a-kassa.

Jan: Nej, men väck med den posten då.

Jesper: Och sen var det rätt mycket kopplat till körning. Även om man bestämmer sig för att behålla bil, så, hur mycket kör jag om jag inte kör till jobbet?

Jan: Ja, för du vet ju att du skrev i chatten nu att din son hade tagit bilen, så du har varit utan bil denna sommaren.

Jesper: Damn you, Malmöungdomar som gjorde inbrott i sonens bil. Nej, men det var ju sådär. Och då frågade han, bilen har fått inbrott och det gick inte att köra den och sånt. Så sa jag, men låna min. Jag körde tre kilometer under de veckorna som han hade den. Och då körde jag till däckfirman och bytte ett däck. För jag tänkte att han får inte åka dit, om Farbror Blå skulle kolla hur dåligt det var. Men det var det jag gjorde, jag behövde inte bilen. Förra året körde jag 400 mil, och det var med pendling till jobbet. Så då åkte ju den bort. Skulle jag bestämma mig för att skippa bilen helt, ja, då är det ju försäkringar och skatter och sådana här eländen. Och det är envisa besiktningar och sånt. Det var väldigt mycket post som försvinner då. Och det var väl de stora insikterna, tyckte jag.

Cirka 12 000 i månaden

Jesper: Men för att svara på frågan, vad blir det i månaden? Jag räknar, när jag tänker på min ekonomi, att det kostar ungefär 12 000. Alltså 150 000 på ett år. Och det är mat och lite annat sånt. Och det är mest för att det är ett bra tankesätt. Och så märker man om det blir något över. Och det kan det ju vara. Jag menar, bor man i hus så är det plötsligt så, oj, där gick kylen sönder. Och då vill jag inte vara sån som har ett vitvarukonto, utan då vill jag bara: nu gick den sönder, nu ska vi ha en kyl, nu är det en ny.

Hobbyn som är självförsörjande

Jan: Men jag tänker, du sa bara så här, min hobby, nästan självförsörjande.

Jesper: Ja, alltså, den stora hobbyn, jag är skivsamlare. Det är min stora last. Och syntar.

Caroline: Ja, och syntar.

Jesper: Men nu har jag dem. Syntarna har jag, det går knappt in fler. Och när det gäller skivor så går det in fler. Men då blir det så, många samlare, man går och letar och så tittar man, undrar om det är den som står hemma i hyllan, i bättre eller sämre skick. Den här var billig, jag tar den. Kommer hem, byter vi omslag. Och så säljer man av det andra på nätet. Och eftersom man vet vad allting är värt ungefär, så går man med vinst. Och så hamnar det på det som jag kallar monopolpengakontot, det vill säga Paypal.

Caroline: Ja, ja, ja.

Jesper: Plockar man aldrig ut. Utan sen när det blir lite för mycket där, nu är det dags att storshoppa. Och så kan man beställa ett lass skivor för 3 000–4 000, man är på det humöret.

Caroline: Ja, men det är coolt. För då har du liksom... För det är som min fördom förr, har ju mycket varit att om man gör denna, så är det att man försakar grejer. Det har vi ju pratat om också.

Jesper: Ja, precis.

Landad utan att försaka

Caroline: För jag upplever, det är det som jag tycker att med dig, jag upplever inte att det är liksom så här, nej, men vi sket i den semestern, eller att du ångrar. Förstår du vad jag menar? Utan jag upplever dig, både utifrån samtalet idag och på forumet, att du är ganska landad i det där. Att skulle du komma på att nu vill jag göra en resa till det stället, så hade du gjort det.

Jesper: Ja, alltså, det där är det jag inte förstår, och detta är en personlighetssak. Men det verkar som att typ 97 procent av svenskarna, när julen har lagt sig, i början av januari, så tänker man, vart ska vi åka till sommaren? Det verkar vara liksom svensson-mindset. Och det har jag aldrig förstått. Det är många FIRE-entusiaster som vill flytta utomlands. Jag har inget behov av att bo i ett varmt land vid stranden. Jag trivs i gråa, trista Sverige. Jag tycker det är ganska nice. Så jag har aldrig tänkt så. Senare har jag säkert semestrat mindre än de flesta med liknande lönesituation. Men jag har samtidigt gjort saker.

Jan: Du har semestrat mindre?

Jesper: Ja, alltså semestrat som i att åka utomlands. Det har inte varit Thailand på julen och Spanien eller Grekland på sommaren. Skidresor för 50 000 och sånt.

Jan: Men du känner ändå att du har gjort saker?

Jesper: Ja. Är vi hemmavid eller? Ja, precis. Och sen, nu har jag särbo, och hon råkar då bo i Stockholm.

Caroline: Men det är dyrt ju.

Jesper: Nej, jag bara skojar. Nej, men det gör ju att jag är där relativt ofta. Vilket gör att man får den här lite mer, hemestern blir ju roligare. Man åker runt, släkt i Göteborg och så vidare. Så man kan se ganska mycket här. Hemma hos mina föräldrar skulle det semestras ganska friskt, så jag har sett ganska stora delar av världen själv.

Närvarande förälder framför resmål

Jesper: Berövar jag då mina barn att de inte har varit på safari? Jag tycker inte det. Och det är ju då också, då kommer miljömuppen in och tycker att det är rätt förkastligt att flyga till Östafrika och sådär. Utan då får man göra andra saker. Och sen så tänker jag också, vad är det man värdesätter i efterhand? Om jag tänker tillbaka på min tonårstid, var det att vi var där? Ja, det var kul, men det var inte... Vad är det jag minns? Jo, men det är samtal i köket med mamma, eller när man gjorde någonting, hittade på något annat sådär. Och då tänker jag att närvarande förälder, prio ett. Var man är det, det är sekundärt. Men naturligtvis, vi är alla olika. Och är det så att man har ett jättetungt, skittungt och trist jobb, jag fattar om man vill fly det. Jag har all respekt för de som vill det.

Caroline: Grejen är, det som jag tycker är så fint som du säger, är ju att det handlar om att leva ett liv nära sina värderingar. Eller det som är viktigt för en. Och det är ju så autentiskt. Det är inte som att, åh, jag hade velat ta med dem till safari i Östafrika, men nu gör jag inte det för jag ska bli FIRE. Det är inte den tanken, utan för dig är det genuint så här, nej, jag berövar dem inte det, jag tycker inte man ska resa, och vill de göra det så får de göra det själva. Och så är du landad i det, och det är äkta. Och det är det som jag tror är viktigt.

Närvarande förälder, prio ett. Var man är det, det är sekundärt.

När alla andra gör det

Caroline: Och sen tror jag också, precis som du säger, att ibland gör vi saker för att alla andra gör det. Jag har sådana hemska berättelser från både forumet och kompisar i Stockholm, du vet, där hela skolklassen åker till Mauritius på novemberlovet.

Jesper: Åh, Mauritius. Jo, jo, men det är sånt. Man åker till Mauritius på höstlovet, man åker skidor på sportlovet.

Jan: Jag trodde de hade klassresa till Mauritius.

Caroline: Förlåt mig, jag missförstod. Jag tänkte så här, vad i helvete.

Jan: Nej, inte klassresa, klassresa.

Caroline: Det är en förväntning på att man ska göra sådana saker.

Jesper: Ja, det är lite jobbigt. Jag har också träffat dem, ni vet, weekendresa till New York och så. Och så tänker man, hinner du ens se något av stan? Det är nästan löjligt.

Caroline: Men jag tänker också, det du berättar, så sitter jag här och reflekterar för mig själv. Jag hade inte haft så lite utgifter. Men å andra sidan har jag andra utgiftsposter som jag älskar att ha. Och då kanske FIRE tar längre tid för mig. Om vi låtsas att jag hade varit ute på en sån resa. Och det får väl vara okej då. Men jag tror, om jag ska ta på mig själv, är ju att jag länge varit för osäker på mig själv. Jag har inte haft den där grundade, tror jag, "nej, men de kan få göra det själva", och de här värderingarna. För jag har varit mer osäker. Och när man är osäker, så tror jag att man behöver testa sig fram. För nu är jag också där att vi pratar, ska vi resa någonstans nästa år? Och jag är genuint osugen. Jag vill nog inte resa.

Jesper: Det smittar.

Caroline: Ja, men lite så.

FIRE-resa på dotterns villkor

Jesper: Och det roliga är, när ni har rest har ni varit korta...

Caroline: Ja, precis. Jag har rest lite, men det var någon i forumet som, så ledsen att jag inte vet vem det var som tipsade, det var någon som skrev att de hade varit på semester med sin son. Och de hade varit på sonens villkor. Och så hade det varit mycket att åka elskoter i den här stan. Och jag blev så inspirerad, jag måste testa detta med Freja. Så vi var iväg tre dagar i Warszawa. Åka på hennes villkor. Hon ville inte åka elskoter direkt. Nej. Du vet, hon ville hänga på hotell. Så vi hängde på hotellet halva dagen. Och jag minns, hade det varit mitt gamla jag, vi har inte åkt till Warszawa för att hänga på hotellet, nu ska vi se Kulturpalatset, vi ska se, du vet såhär. Och så är det precis det. Och du vet, Freja var såhär: pappa, det var den bästa semestern.

Jan: Ja.

Caroline: För att vi var närvarande, vi gjorde... Och jag inser sen efter, jag hade inte ens behövt vara i Warszawa.

Jan: Nej. Det var ju intressant. Eller hur? Det är bara att det är en ursäkt för att få vara med varandra.

Caroline: Ja, men det blir enklare. Det blir enklare när man är lite osäker. Det är en krok att hänga upp det. Att skaffa sig ett sammanhang just då.

Jesper: Ja, exakt.

Caroline: Men hur skulle du nu göra då?

Jesper: Nej, men jag vet inte. Vi skulle bara kunna åka ut i bokskogen. Jag vet inte. Ja, vi får testa. Jag bara testar lite tankar.

Jan: Om du vill åka till bokskogen kan vi...

Har omvärlden sett det?

Jan: Men jag tänker att vi tar en annan fråga här från Greger. Tror du att omvärlden har sett detta på dig? Att du har levt annorlunda?

Jesper: Ja. Det finns ju en del människor som är så att de måste tycka saker om hur andra lever sina liv. Och den sortens människor har säkert sett det. Jag är ju matlådetypen. Så att jag kan nog under alla år på jobbet... Det är inte många gånger jag har käkat ute. Och det finns säkert kollegor som tycker så här, ska du inte hänga med? Men dels så har jag inte tyckt... kanske ett visst mått av "det är inte värt det". Men väldigt ofta också att, ska man ta sig från jobbet, jag jobbar inte i en stad, ska man åka någonstans, sitta ner och käka, det går så mycket tid. Och då prioriterar jag att komma hem till barn och sånt istället. Så det var lika mycket det. Det känns inte som en uppoffring. Och börjar man räkna ihop då, 27 års arbete utan utelunch, så blir det rätt mycket stålar. Så de har ju säkert sett det. Mina föräldrar har ju ibland varit lite så här, ska du inte unna dig? Ja, men jag tycker jag gör det. De har fått förklara, detta unnar jag mig. Och jag nämnde mamma innan, vi satt och pratade igår när jag berättade att jag skulle vara med här. Och så började hon fråga. När jag fyller 50, så skojar jag, jag ska inte sitta i ett hav av blommor med ett silverfat, som man gjorde på 60-talet. Så undrar hon, skulle du vilja ha en resa? Och sen svarar hon sig själv, nej, det skulle du ju inte vilja. Och så pratade vi lite om det.

Inget bilintresse

Jesper: Nej, det är ju det som är grejen. Det är inte så intressant. Jag har andra intressen. Och då kan en del se och tycka, du borde åka, eller du som har råd, varför köper du inte en ny bil? Det kan vi höra ibland på forumet. Ja, men varför skulle jag casha en Tesla? Eller varför då? Jag har inget bilintresse, det skiter väl jag i. Jag bytte batteri i min nu, så nu startar den alltid. Nej, det är inget intresse jag har, aldrig haft. Jag kan snarare se fram emot att eventuellt göra mig av med den, om det ska vara så. För jag tycker mest att det är irriterande att ha en bil.

Caroline: Men det slår mig också så här, om man har massa intressen, som bilar och fotboll eller, jag vet inte, som kostar pengar, då måste man ju också kunna göra en FIRE-resa. Men man behöver göra det på ett annorlunda sätt. Spara mer aggressivt, eller kanske också försaka vissa saker. Jag vet inte, jag bara provar nu.

FIRE är komplext, inte mekaniskt

Jan: Jag tror... Det som är så svårt med FIRE, nu är det spekulation, nu får du hoppa in här också. Men jag tror att det handlar om så här. Alla kan börja spara på typ Lysa eller en fond. Det är väldigt enkelt, det är väldigt mekaniskt. Det är liksom, gör det, så får alla... Alla som gör vissa saker får samma resultat. En FIRE-resa är så mycket mer komplex. För att det handlar så mycket om en själv. Det handlar så mycket om värderingar, om förväntningar. Förväntningar jag har på mig själv, förväntningar jag har från andra. Jag behöver göra mycket mer jobb med mig själv, tror jag. Det handlar precis om att identifiera, vad är det som är genuint viktigt för mig?

Jesper: Och vad jag menade innan med att jag har varit osäker. Jag hade inte de där resorna när jag var liten. Så jag var nog tvungen att prova det. Jag har aldrig köpt en ny bil. Så jag var tvungen, inom citationstecken, att någon gång i livet köpa en ny bil. Behöver jag göra om det? Nej, det behöver jag inte. Men jag har testat det. För annars hade det varit en återkommande fråga i mitt liv.

Jan: Vad tror du?

Jesper: Jo, men jag tror det, absolut.

Två sorters bilintresse

Jan: Jag tänkte på det här, som du sa, Caroline, kan man ha ett bilintresse?

Jesper: Jag tror att då finns det nog två sorter, lite jämfört med det som jag sa om att vara skivsamlare. Det finns ju jättemånga duktiga meckare som har ett bilintresse. Och så har man en entusiast, en Mustang eller någonting som man håller på att plocka ner i delar, och så monterar man ihop den igen, och så glänser den, och man gör den fin. Och sen kanske man kommer över något litet, något annat skräp, som man fixar upp, och så säljer man det med vinst. Och sen lär man känna folk det hållet. Och då tror jag att det inte behöver bli jättedyrt. Men däremot, om man har intresset så här, nu börjar min BMW bli gammal, för den är tre år, så nu ska jag ha den nya modellen. Om det är det man menar med bil, då måste man ha en hög inkomst.

Caroline: Ja, exakt. Eller, fast vet du vad? Å andra sidan, om jag utmanar den tanken. Låt oss ta Skogstomten i forumet.

Jan: Ja, okej. Han är ju så, han byter ju.

Caroline: Men han har ju insett paradoxen i det.

Jan: Vi har ett helt avsnitt på detta. För det jag kommer säga nu låter helt sjukt. För då är det så här, det blir billigare ju fler byten du gör. Om du kommer över typ tio byten om året.

Caroline: Ja, det är helt ointuitivt.

Jan: Helt ointuitivt. Så han byter ju bil tio gånger om året, nästan. Också för att det är hans jobb.

Caroline: Ja, och han har gjort det till sitt intresse. Så det finns ju, när folk säger att det går inte, jo, uppenbarligen är det ingen naturlag att det inte går. För det är någon som gör det.

Jan: Men då är det precis det här extremen. Jag har ett jättestort intresse, då har jag dragit det dit. Och det är det jag menar, det går inte att kopiera. Han sitter ju på Blocket. Vi hade ju en Patreon-kväll med honom. Och då var han så här, ja, så var det någon som sa, ja, men där finns en Seat på Blocket. "Ja, du menar den i Skåne för 27 300 med 4 331 mil?" Och jag var bara så här, Erik, detta är sjukt.

Caroline: Men jag tänker att han är väldigt kunnig, och så är det hans intresse. Och hans kunskap är ju nästan jämförbar med någon som sitter och daytradar.

Jan: Ja.

Caroline: Eller kanske skivor eller syntar. Eller om du säger så här, denna skivan i detta skicket kostar så här mycket. Så det är ju inget konstigt.

Jan: Nej, och då är det klart att då är det ju den... Ja, men det här är givet just nu. Medan en vanlig svensson, som kanske tycker att jag ska byta ut min bil, ja, då sitter man och söker på Blocket en helg, och sen har jag hittat någon, jag ringer handlaren på måndag. Och så funkar ju de flesta av oss.

Går alla intressen att tjäna på?

Caroline: Jag har inga intressen som jag kan tjäna pengar på.

Jan: Bullshit!

Caroline: Ja, det kanske jag kan. Men som hälsa till exempel. Nu tänker jag så, jag är intresserad av det, och det är liksom porr för mig att hålla på och titta på det på nätet, hur man optimerar sin hälsa. Det kostar massa pengar. Och det är ingen som tjänar pengar på det.

Jan: Jag vet inte. Ja, strunt samma. Det handlar väl om hur man går åt det.

Caroline: Så man kan inte tillämpa det här på alla intressen?

Jan: Det kanske man kan. Man behöver kanske bara fundera lite på hur det ska gå till.

Jesper: Jag förstår hur du menar. Jag tror inte att man så, åh, titta den krämen, jag köper två och säljer till min granne. Alltså, så funkar det ju inte. Men däremot livsstil och så vidare, det kan man säkert göra jättemycket av.

Caroline: Men sen är det ju det här lite Jans sjuka, allting går att göra ett företag av. Det kanske alla inte är sugna på heller.

Jan: Nej, så är det såklart.

Caroline: Men det är det jag menar, det blir unikt. Och det är det som gör det så svårt, att man måste hitta. Vår FIRE-resa ser ju i mångt och mycket ut så här, hur kan vi tjäna mer pengar? Medan många, till exempel du, har varit så här, ja, men det här drar jag ner, eller här har jag detta för att, nej, det går i linje med mina värderingar. För mig är det liksom så här, jag gillar ju hellre det här med växt. Så jag vill hela tiden göra mer av någonting. Men det är min resa, precis som du säger. Och då blir ju en följd, jag bara, åh, företag.

Jesper: Ja, absolut.

Caroline: Och jag fattar, det är unikt för mig. För någon annan behöver ju hitta sin grej. Och jag vet ju att det med företag inte är din grej.

Jesper: Nej, det är det inte. Men jag gillar ju samtidigt att tjäna pengar. Man behöver inte ha ett företag för att få lite vid sidan av.

Caroline: Fast det är också så här bullshit, Caroline. Men vi kan ta det i ett annat avsnitt.

Jan: Okej, men jag gillar tanken på att...

Caroline: Du gillar tanken på att tjäna pengar. Men i valet mellan att tjäna pengar och till exempel utveckla dig själv?

Jan: Ja, då utvecklar jag hellre mig själv.

Caroline: Exakt. Och det är inget fel, återigen.

Jan: Nej, men det är roligt att du går igång på det.

Caroline: Det är inte sant.

Jan: Nej, så här är det när man är gift med någon. Att den speglar tillbaka kärleksfullt. Och jag uppskattar det, att du bara kan syna mig ibland.

Tre råd

Jan: Men du, jag tänker så här, Greger. Vilka tre råd skulle du ge till andra som är intresserade av samma resa? Eftersom vi nu pratar så mycket livsstil.

Jesper: Alltså, ett praktiskt råd, jag tycker det funkar jättebra med sådana här årsgenomgångar. Alltså summering. Man behöver inte göra det varje dag eller varje vecka. Och budget är ju skittråkigt. Men är man däremot en person som har svårt att hålla igen, man drar gärna kortet lite, ja, då funkar det säkert med budget. Men jag har upplevt att, ja, men halvår eller årssummera, kolla läget lite. Och då låter man det automatiskt ta tid också, så man inte sitter och tänker, nu har det gått ner den här månaden, nu blir jag jättedeppig. Så får man inte tänka, utan bara jämna mellanrum, tror jag. Sen, det här låter ganska krasst, men det är också i linje med vad vi pratar om: skit i vad andra tycker. Nu hamnar vi på Mauritius-diskussionen vi hade innan. Om alla förväntar sig, bara för att jag bor som jag gör i den orten jag bor, att man ska göra de här grejerna, det är ju sjukt. Det är väl jag som ska bestämma vad jag ska göra. Sen får folk ha åsikter om min livsstil och tycka att jag, varför har du inte bara ett Spotify-abonnemang, det finns fler. Nej, men, varför köper du så mycket skivor? Jag tycker det är kul, det är min grej. Tredje, jag vet inte vad man ska... Alltså, jag tror att... lyssna på den inre rösten. Vad vill jag? Vad vill jag göra nu? Jag menar, fair enough, är man på ett jobb där man tänker att det här är ju toppen, jag jobbar med det jag är superintresserad av, oavsett om man är 23 eller 53, jag tänker göra det här så länge jag vill. Ja, men gör det.

Hatar inte jobbet

Jesper: Och jag vill vara supernoga med det, jag hatar inte mitt jobb på något sätt. För den frågan har jag fått jättemånga gånger. Jag tycker jag har ett mestadels stimulerande jobb. Jag tycker det är ofta roligt. Möten är inte kul, men annat är ju roligt. Men det innebär inte att jag inte kan komma hem efter en arbetsdag och tänka att de åtta timmarna kan jag inte göra något annat på. Det är väl mycket det det handlar om för min del.

Caroline: Men hur har du gjort för att lyssna på dig själv? Det är inte supertydligt ibland vad ens själv säger.

Jesper: Nej, men jag tror att det här som vi kallar lite FIRE-prao, eller när jag var nyskild och barnen var hos sin mamma en helg och jag var själv. Det här med att våga umgås med sig själv är ju supernyttigt. Jag menar, komma hem en fredag eftermiddag, veta att man, jag kanske till och med hade en ledig dag på måndagen, veta att nästa vecka är de inte här, vad händer nu? Nu har jag tre, fyra dagar. Blir man stressad av det och upplever att nu ska jag måla om huset, då är man förmodligen inte FIRE-typen. Eller, nu ska jag åka in till Malmö och ringa en kompis och gå på krogen, jag tror inte att man är det då, för då har man ett annat behov. Mitt behov är att nu lägger jag mig här och lyssnar på en skiva från början till slut. Oj, här hör jag grejer jag aldrig har hört förr. Jag pysslar lite hemma, eller går igenom, tvättar, diskar, bara känner, lyssnar på poddar, umgås, tänker.

Caroline: Men kan inte det också vara en liten träningssak? Att lära sig att umgås med sig själv.

Jesper: Det tror jag. Jag kan tänka mig, om man inte är van vid det i alla fall.

Caroline: Ja, precis. Vi är snabba på att göra grejer. Så att man inte avfärdar, "men jag pallar inte det, jag är inte den typen". Nej, men du kanske inte har tränat på det bara. Var med dig själv. Jag kan säga så, åh gud vad skönt, jag har fyra dagar själv, det har ju inte hänt på länge. Jag tänker så. Men jag hade nog också tyckt så, vad ska du göra för något? För jag har inte tränat på det ens.

Lite konkret ekonomi

Caroline: Men jag tänker så här, för någonting som jag alltid får efter de här, när vi gör sådana här avsnitt, ni pratar ju väldigt lite pengar. Eller ni pratar väldigt lite konkret ekonomi. Sluta vara så flummiga.

Jan: Ja, men precis.

Caroline: Vilket är roligt, eftersom jag just tror att FIRE handlar om det flummiga. Men det slår mig inte som att du är den här nörden, den här portföljteorin och, du vet, "Vanguard, the glide path" och så här. För det tror jag också att många tror att man ska vara. Insatt i själva teorierna och så?

Jesper: Ja.

Caroline: Att många tror att FIRE är, att det är en ekonomisk resa och att det måste vara så. Medan jag brukar säga att jag tror att det är en personlig utvecklingsresa mer än vad det är en ekonomisk resa. Men hur har du resonerat kring, så här ska jag lägga upp portföljen och så här ska jag förändra den? Eller hur går dina tankar?

Jesper: Jag ska ha så här många årslöner, jag skulle kunna leva på det utan avkastning. Jag har bollat det där ganska mycket, och lite shout-out till AXR, som har gjort den här Monte Carlo-simuleringen. Monte Carlo, och framför allt den här skissen, att ha något att börja från. Det tog lång tid innan jag bara, jag måste göra det där. Men nu kör jag den ibland, när man får någon ny tanke, kan jag tänka så här? Då går man in och kör den några rundor. Och får ju då ganska svart på vitt att om det inte blir kärnvapenkrig så är det nog ganska lugnt. Och det är ett superbra verktyg och viktigt, tänker jag. På samma sätt som man... jag har ju tänkt så här, fyra procent kan man utgå ifrån, man kan sänka till tre, man kan si och så. Men man kan också tänka, som jag nämnde i början, tror jag, att man summerar alla konton, och så delar man det med sina årsutgifter. Hur många år blir det då? Alltså helt utan tillväxt eller någon avkastning. Och om det går ner, vad händer om det går ner? Kanske inte 50 procent, det kanske är överdrivet. För jag tror att blir det en dramatisk resa ner, så tror jag att många är benägna att ta ut och tänka, oj, det här var en extraordinär händelse. Men säg att det går ner 25 procent, man förlorar en fjärdedel, vad skulle det innebära? Och så räknar man och tänker, okej.

Pension och att brygga 20 år

Jesper: Jag var inne på min pension igår, eftersom jag läste igenom, jag tänkte att jag måste kolla, det var någon som hade frågat om pension. Vad är jag beräknad? Om jag från och med idag inte jobbar mer, vad tror Pensionsmyndigheten att jag ska få ut? Vad gör det med mig då? Nej, det känns rätt lugnt, så tänker jag. Sen diskuterar vi det här, ska man börja ta ut pension i förtid? Och det har jag ju skrivit i tråden när vi önskat, hur planerar man sin pension? Jag tänker så här nu när jag är närmare 50, ganska grovhugget, så tänker jag, 20 år ska jag brygga i alla fall. För jag knuffar hellre pensionen något år till. Om det rullar, så behöver jag inte fundera så mycket på det. Men å andra sidan, skulle det gå käpprätt, så får jag hantera det. Jag är nog ganska happy-go-lucky i det sammanhanget. Så nej, jag har inga sådana strategier.

Caroline: Hur ska man tänka kring budget och det här bufferttänket?

Jesper: Just nu så är räntor inte så kul, tänker jag. Det är jättetråkigt att investera i. Det känns ganska tradigt, så jag är väl mer inne på att bygga upp lite och ha på ett sparkonto.

Jan: Det är inte diskussion för detta avsnittet, men vi måste prata om räntor. Vi har haft mycket samtal om räntor.

Jesper: Jag kan tänka mig.

Jan: Och jag tror att just nu, som sagt, har räntor högre förväntad avkastning än aktier. Så kan det säkert vara. Vilket jag tycker är superspännande.

Caroline: Men det är som du säger, livet pågår utanför Excel-arket. Och det är roligt, för det låter på dig så här, 90 procent i livet och 10 procent i Excel-arket.

Jesper: Knappt det, att det har varit den rationen. Och alla FIRE-entusiaster vet ju att man använder Open Office istället, för det är gratis.

Jan: Precis, det kommer ju så här, tusen spänn.

Jesper: Många böcker små.

Jan: Bra.

FIRE-böcker och bloggar

Jan: Jag tänker att vi ska... Caroline, har du någonting att vi ska runda av? Det är mycket frågor vi inte har tagit.

Caroline: Jag tänkte fråga om du har läst sådana här klassiska FIRE-böcker eller FIRE-bloggar under tiden som du har jobbat dig fram på den här resan.

Jesper: Ja, alltså, när jag väl insåg vad begreppet handlar om, så vände jag mig till YouTube ganska mycket. Och så förstår man ju ganska snabbt, man lärde sig rätt snabbt vem Mr. Money Mustache var. Han verkar vara en supertrevlig person, jag delar mycket av hans syn på saker. Det här med, ja, men lev. Pengarna är sekundärt. Sen har ju han och jag helt olika karriärer och så. Han var mjukvaruutvecklare i USA, tjänade... Men sen sitter man ju lätt i den där, det är väldigt mycket amerikaner som berättar saker om sina konton och skattesatser hit och dit. Och så inser man att det funkar inte så här. Det finns saker som är sämre här och saker som är bättre här. Och då gäller det att hitta någon som påminner mer om en själv. Och då hamnar man ju ganska snabbt i Sverige på Farbror Fri och deras sätt att leva, som jag kan tycka är sympatiskt på jättemånga sätt. Jag har stött på andra som har lite olika syner, och då får man plocka lite här och lite där. Men det är lurigt, jag menar, så som ISK ser ut, regelverket i Sverige kontra de amerikanska, hur olika skattesatser ser ut här och så, det går inte att ta det rakt av. Vi har sociala skyddsnät, vi har... Jag menar, jag kommer få en pension, det är inte världens bästa, men jag kommer ju få en pension. Det är inget som inte går att leva på.

Från grått till technicolor

Caroline: Jag kommer tänka på Fru Efficient Badass, som vi hade en intervju med också. I en annan intervju sa hon att livet gick från svartvitt, eller grått, till technicolor när hon insåg att hon kunde spara aggressivt. För det var lite mellanmjölkigt för henne, det som hon höll på med när hon bara sparade lite. Och sen fick hon ett annat mål. Och det är nog vissa som är lite nyfikna på färger som kan gilla det. Och sen det som vi pratar om nu känns lite annorlunda från det. Fast återigen, nu när du säger det, och här kan jag ha fel, men jag tror att det var inte sparandet som gjorde att livet gick från grått till technicolor. Utan jag tror att det var precis den här personliga resan. Att plötsligt blev det ett mål.

Jesper: Ja, men att ta kontroll själv.

Caroline: Ja, precis. Men att sparandet var ju bara sekundärt i det. Ett verktyg kanske.

Jesper: Ja, men precis. Det märker man ju i FIRE-communityn, att det finns de som är Excel-slavar och som, "oh, nu har jag lyckats spara 10 dollar till" och sånt. Nej, det är ju inte intressant. Men det är ju deras sätt.

Caroline: Ja, och det är väl kul för dem. Det är ju jättebra om man har den ingången.

Musiken: Saft och topp 5 vinyler

Jan: Du, jag tänker, vi ska ta sista frågan. Florinell undrar så här: vad tycker du om bandet Saft? Jag vet inte ens vad det är, utan här bara återupprepar jag.

Jesper: Jag tror vi har dragit det i chatten redan faktiskt.

Jan: Absolut. Vad är det för band då?

Jesper: Ja, det är ett gammalt syntpopband från Stockholm, tror jag, hoppas. De är från Stockholm, så jag inte säger fel. Och som var avsomnat i många år och sådär. Men ja, det är trevligt. Jag har rätt mycket Saft-skivor hemma. Det blev väl att jag la ut dem och fotade och skickade i chatten.

Jan: Och Melva undrar också, topp 5 vinyler?

Jesper: Oj, det är helt omöjligt att svara på. Då blir det en topp 25-lista, för man kan inte välja. Nej, det går inte.

Jan: Vad går i spelaren just nu då? Så kan vi säga.

Jesper: Idag innan jag åkte hit så lyssnade jag på det gamla svenska postpunkbandet Brända Barn. Men annars så är det mycket tidigt 80-tal, mycket brittiskt hemma hos mig. Syntar ska låta som att det är syntar, inte som att det är orkestrar.

Jan: Jaha, okej. Ja, snyggt.

Jesper: Så brukar jag tänka.

Jan: Vad är det för band då? Jag har inte koll.

Jesper: The Human League, Soft Cell, Depeche Mode, OMD.

Jan: Okej.

Sämsta finansiella rådet

Jan: Men du, så tänker jag så här, de här sista avslutningarna som vi brukar ställa. Sämsta finansiella rådet. Du har ändå hängt mycket, både i forumet och på andra ställen.

Jesper: Alltså, det beror ju på vad man lyssnar på och så där. Men jag menar, jag kan ju säga vad jag gjorde själv. Jag tillhörde ju de som hade lånet uppdelat inom samma bank. Då tror jag inte att det var lika skräckinjagande som det är idag. Alltså, jag är fortfarande lite positiv till det. Jag tyckte att man sov gott, man visste förutsättningarna. Men en del menar ju på att det är väldigt dåligt. Annars så tror jag hattigheten. Vi driver ju lite med Jacke i forumet, love you. Men det här med att man petar för mycket. Folk som ska tajma, det är ju aldrig en bra idé. Man hör något på nyheterna. Speciellt människor som inte är så ekonomiskt intresserade. Så hör de på lördagsnyheterna, i veckan så var det lite industrikris i Kina. Och sen nästa vecka, vid fikan på onsdagen, så har de kommit på att de ska fråga någon om det. Du, det har ju redan hänt. Bara sluta. Sluta peta i sin ekonomi och tänka att man kan göra någonting utifrån vad som händer i världen. Det tror jag är, jag menar, vi är inte experter.

Jan: Nej, det är Dagens Industri, detta är så roligt. När saker kommer i Dagens Industri, då var det dagen innan i Wall Street Journal eller dagen innan i Financial Times. Det är alltid så roligt, för prenumererar man då på källan, jag prenumererade på Wall Street Journal ett tag, då var det alltid så roligt att bara, ja, men detta kommer komma i DI imorgon. Och mycket riktigt.

Jesper: Ja, men det är som att prata dagsnyheter med 40-talister som har tidning. Har du sett vad som har hänt? Jag läste igår eftermiddag. Alltså, det var ju på nätet.

Jan: Ja, exakt.

Mallen och basportföljen

Jan: Men du, någonting som jag... för jag kommer säkert få stryk här, två saker jag ska säga. Den där mallen som Axel har gjort, jag kan lägga länk till den också så att du...

Jesper: Vad är det för mall?

Jan: Ja, men han har gjort en sån här simulering, Monte Carlo.

Jesper: Ja, ni pratar ju med honom.

Jan: Monte Carlo, vad är det för någonting? Att man gör test på massa olika utfall, och så får man sannolikheten för att en viss grej ska hända. Och så kan man liksom tänka så, hur ser ett scenario ut? Om jag sparar si, eller om jag gör så, hur ser ett scenario ut?

Caroline: Men hur ser sparandet ut då? Är det liksom bankkonto och sen indexfonder?

Jesper: Ja, alltså, just nu så trycker jag bara in det i fonder fortfarande. Jag har väl en tusenlapp, tror jag, som går till något sånt där, mest för att det kanske är bra om där är... Jag skulle vilja hålla igång det kontot. Och där har jag väl funderat på om man kanske ska göra så att man börjar höja lite, och se, tänka det andra.

Caroline: Men hur ser basportföljen ut?

Jesper: Ja, basportföljen, det är väldigt mycket globalindex. Och sen var det någon som skojade, för någon frågade, så sa jag, jag har till exempel sånt här Länsförsäkringar USA Index.

Caroline: Ja, men det är ju nästan bara, det är ju globalindex.

Jesper: Ja, 60 procent.

Caroline: Ja.

Jesper: Men den har legat där sedan långt tillbaka. Jag har inte varit så super... Jag menar, den går ju skitbra, så varför peta? För att bara byta den till global för sakens skull har inte känts viktigt. Så får man lite affektionsvärde också.

Caroline: Ja, det är ju trevligt att se att det är tresiffrig uppgång och sånt.

Jesper: Exakt, i procent och sådär. Nej, så jag har lite sånt. Jag har lite investmentbolag. Jag styrde om en del, jag hade lite sån här hållbar energi, och förra året hade jag fastighetsfond som alla andra. Det var inget roligt alls.

Jan: Ja, fast det har varit roligt i 15 år.

Jesper: Ja, precis.

Jan: Och det är så man får tänka.

Jesper: Så nu är det mycket så. Jag har inte emerging markets eller så. Och jag har lite övervikt Sverige. Mest för att jag tycker det är här jag lever och är, och förstår mer vad som händer.

Caroline: Och Excel-ryttarna i forumet har vi kommit fram till att det också är högre förväntad avkastning.

Jesper: Ja, precis.

Caroline: Så man kan få dubbelkoll.

Jan: Ja, men snyggt.

Något vi borde ha frågat?

Caroline: Jag känner så här att vi har ju massor egentligen, frågor. Jag tror jag kommer också få i forumet, du tog inte upp någon av mina frågor. Så jag ber om ursäkt i förväg till Vesuvio, Emil W och Eter och några andra. Men är det någonting som du tänker att vi borde ha frågat? Något som du hade tänkt att detta ska vi ta?

Jesper: Ja, alltså, nu såg jag ju alla frågorna innan. Men jag tänkte... nej, alltså jag var väl ganska tydlig. Jag pratade ju det här innan lite. Om jag räknar, kan alla räkna baklänges. Om jag tänker att det är 12 000 i månaden och 150 på året, och tycker att 4 procent ish håller, så kan man räkna i andra ändan. Hur mycket behöver man? Och då vill jag bara förtydliga det igen, att då är jag en persons ekonomi. Jag är förälder, jag har ett ägt boende och alltihopa. Så nog fasen går det. Och bil.

Caroline: En bil som funkar.

Jesper: Nej, men så. Så det går ju. Men det är inte för alla. Och jag tycker att det är okej. Det som jag tycker är tråkigt däremot, det är när det finns människor som bara ska berätta att man har fel. För att de har bestämt sig för det. Det tycker jag är en konstig inställning. Det försöker jag låta bli, att bry mig om hur andra lever sina liv.

Caroline: Nej, men vi är tillbaka till det. Det är livsstil.

Jesper: Ja, precis.

Caroline: Nej, men det jag tar med mig är ju mycket det här, att det handlar om att leva ett liv som är rikt för mig. Utifrån mina förutsättningar, utifrån mina värderingar.

Vem har egentligen fel?

Jan: Säga till dig att du har fel. Kan inte du säga så? Ni har fel.

Caroline: Ja, men det är ju ganska kontraproduktivt.

Jan: Ja, men det är ju spegel, spegel tillbaka, tänker jag. Vem har fel egentligen?

Caroline: Nej, det är ingen som har fel.

Jan: Men finns det de som tycker att du gör fel?

Jesper: Jag har ju hört, till exempel, även om man skulle säga till någon ungefär vad man har sparat, eller klargöra att du behöver inte oroa dig, "men hur är det med pensionen då?" Det är en sån här svensk grej, tror jag. "Det går jättebra." "Med pensionen?" Eller vad är frågan egentligen? Jag tror att de tänker så här, för man pratar med äldre släktingar, vänner och bekanta, så säger de, hur mycket blir pensionen? Hur ska jag klara mig på det? Men det alla då tänker, tror jag, är att jag har ju fortfarande lån på huset, jag har ju fortfarande bilen eller bilarna kanske. Och det är automatiskt så att vi vill fortsätta åka till Österrike varje sportlov och så. Och så tänker jag, ja, absolut, men det har inte jag.

Caroline: Nej, de utgår från sina egna ekonomier, eller hur?

Jesper: Ja.

Caroline: Och kan du tänka dig att sitta och vara 70 och bara ha CSN, eller pensionen?

Jesper: Ja, det kan jag faktiskt. Och dessutom så tror jag att det andra jag har ackumulerat innan, det kommer också räcka. Så förmodligen kan jag plocka ut mer än vad du kan ändå, tänker jag. Men då vill jag inte trycka ner det i halsen på dem, för det är ganska meningslöst. Det är ju ingen vinst i det.

Pengar som resurs

Caroline: Nej, och sen så tror jag också att man ser nog inte den här växlingen. Och att man har det här, åh, jag ska fortsätta spara. Man vill inte se det heller, att se pengarna utifrån ett nyttoperspektiv. Som vi också har pratat så mycket om på forumet på sistone, att pengarna är ju faktiskt en resurs som ska användas. Och du är ju väldigt tydlig med det. Jag ska använda dem för att brygga den här perioden. Om vi tar som vi sa innan, som min mamma, där var det ju så här, pengarna ska behållas, pengarna ska vara konstanta. Och jag ska göra detta skiftet. Och då blir det ju klart, det är svårt att fortfarande spara 6 000 i månaden och gå i pension och göra de grejerna. Så jag tror att det gäller, återigen så blir det där att jag behöver titta på mig själv.

Lura inte dig själv

Caroline: Jag behöver, och det är det som jag tror är klurigt för många, för man har ingen att prata med, man har ingen som speglar en, utan man lever i den här, förlåt, villfarelsen. "Det är viktigt för mig att tjäna pengar." Nej, Caroline, det är inte viktigt för dig.

Jan: Men nu har du ju mig som speglar det där.

Caroline: Men det är ju många som inte har någon.

Jan: Ja, absolut.

Caroline: Och man måste ju också vara öppen för att ta emot speglingen när den kommer.

Jan: Ja, men lite som Jonathan, en annan i forumet. Han brukar säga så här, en av de viktigaste principerna är, lura inte dig själv. Och så säger han i nästa mening, och vi är själva de som är enklast att lura.

Caroline: Ja. Och vi vill ju bli lurade.

Jan: Ja, men precis. Vi har ju liksom hur det ska vara.

Jan: Jesper, jag tänker att vi hade kunnat prata hur länge som helst. Detta måste vi göra om.

Jesper: Ja, absolut.

Jan: Att du vill komma tillbaka.

Jesper: Det gör jag gärna.

Jan: Tack så hemskt mycket.

Jesper: Tack själva.