Så gör du livet rikare när pengarna redan finns

Innehållsförteckning

Nedan följer en grov innehållsförteckning för transkriberingen.

1. Rikedom i livet bortom pengar
2. Moas guldkorn och en hälsning
3. Vägen in i den emotionella sidan av pengar
4. Att njuta sig till framgång
5. Låt livet kännas lika bra som det är
6. Lyxproblemet och skammen
7. Hur mycket pengar har du, Jan?
8. Värt att bli bra på pengaspelet, men veta när man ska sluta
9. Kvantitet mot kvalitet i livet
10. Avkastning på utgifter och värderingar på kontoutdraget
11. Att kalibrera om sina drömmar över tid
12. Barnbarn och vuxna barn som livets efterrätt
13. Prova mer i mindre skala
14. Vi köper saker för att vi tror att vi ska känna något
15. Förmågan att känna finns redan inom oss
16. Spendera mot att cirkulera sin ekonomi
17. Vd:n som tappade sammanhang efter exit
18. Det handlar om utveckling, inte om grejen
19. Ett avsnitt för dem med tio miljoner
20. De vanligaste frågorna när man har kapital
21. Arvet och döden
22. Nya perspektiv på arv
23. Sätt en siffra på vad man vill lämna över
24. Att reda ut relationer kring pengar
25. Det är snålt att inte ta emot
26. Att krossa mammas dröm
27. Det avslappnade eventet
28. Samma frågor oavsett kapital
29. Stirra sig inte blind på kapitalet
30. Fallgropar med stealth wealth
31. Glädjen i att slippa skitsnacket
32. Att komma ut i umgängeskretsen
33. Mångmiljonär söker lekkompis
34. Excel-arket och behovet att tillhöra
35. Att våga prata öppet
36. Att inspirera andra genom öppenhet
37. Att facilitera i stället för att undervisa
38. Värdet av att träffa likasinnade
39. PT till tonåringen och hästen man aldrig haft
40. Brasklappar och att våga öppna upp
41. Vi fortsätter i nästa avsnitt
42. Praktiska detaljer kring höstens event
43. Olika bakgrunder, samma rum
44. En öppen inbjudan och ett sista medskick

Rikedom i livet bortom pengar

Jan: Välkommen till Rika tillsammans och dagens avsnitt som handlar om rikedom i livet bortom pengar. Jag gör det här avsnittet med en god vän, Moa Dieselborn, som är beteendevetare och expert på den emotionella sidan av rikedom och pengar.

Vi följer upp på de två avsnitten vi gjorde hösten 2024, avsnitt 364 och 369, där vi pratade om stealth wealth, eller att komma ut som förmögen, att berätta för sin umgängeskrets att man har en god ekonomisk situation. Vi pratar också om problematiken i hur man väljer när allt är möjligt.

Jag och Moa arrangerade faktiskt ett event i början av januari, här 2025, där vi hade ett gäng människor som har en god ekonomisk situation. Vi pratade om några av de problem som ibland kan uppstå, för att det finns en myt där ute som säger att om man bara har massor av pengar så har man inga problem. Men så är det inte.

Den myten gör också att om man har en god ekonomisk situation, om man är på väg att vinna det ekonomiska spelet, det vill säga att man har de pengar man behöver för att leva det liv man vill, så uppstår en viss problematik. Man kan inte riktigt dela med sig av sina tankar, för andra kan inte relatera till det. Lite som den här kommentaren: "Fy fan vad jobbigt det är att vara rik!" Och så är många bara: "Hör, du kan skicka pengarna till mig! Jag tar gärna hand om dina pengar." Men det är inte det som det handlar om.

Moas guldkorn och en hälsning

Jan: Så det här avsnittet är... du får många av Moas guldkorn. Vi börjar med många av hennes sayings. Det blir en hel del av våra lärdomar och insikter, och jag hoppas att du gillar det. Vi kanske ses i ett nytt sånt här event till hösten. Med det sagt, här kommer Moa, och Caroline som inte kunde vara med den här gången hälsar. Så ses vi i nästa avsnitt.

Varmt välkommen till Rika tillsammans-kanalen, som handlar om allt som är roligt med privatekonomi och livet. Varje vecka delar vi med oss av våra erfarenheter, vår livsresa, våra framgångar och våra misstag, så att du ska kunna göra din ekonomi, ditt sparande och ditt liv lite rikare. Vi som driver den här kanalen heter Caroline och Jan Bolmeson.

Varmt välkommen tillbaka, Moa Dieselborn. Du är ju en av våra mest uppskattade gäster, och en av våra vänner också. Vad brukar du kalla dig själv?

Moa: Oj. När folk frågar vad jag jobbar med brukar jag alltid säga att du har aldrig träffat någon som mig förut, som jobbar med det jag gör. Jag skulle gärna träffa någon annan som mig som jobbar med det jag gör. Men ibland säger jag att jag är life transition coach, för att det handlar om livsövergångar på ett eller annat sätt.

Jan: Ja, och när jag beskriver dig brukar jag säga att Moa är bäst i Sverige, förmodligen bland de bättre i världen, på just den här emotionella sidan av rikedom och pengar. När det handlar om hur pengar påverkar den emotionella delen av livet, det här rikedom bortom pengar, där tycker jag att du är supersnäll.

Vägen in i den emotionella sidan av pengar

Jan: Du har jobbat med finansiella rådgivare både i Sverige och Storbritannien. Jobbat med superrika människor, eller människor som har fått arv, eller människor som har sålt sitt företag, gjort exit. Och liksom: vad gör man nu? Så skulle jag väl säga.

Moa: Ja, bra presentation.

Jan: Tack.

Moa: Tack.

Jan: Men du Moa, jag tänker så här. Du har varit med i många avsnitt, men om det är någon som inte har hört oss prata innan, så har du ju några sayings. Jag tänker att vi tar dem som de här big wins. Du brukar säga: pengar är inte lösningen, utan pengar är bara en förstärkare. Vad betyder det för dig?

Moa: Det som är sant om en person innan man har mycket pengar... För de som kommer till mig, de som plötsligt inser att de har ett betydande kapital, eller som har fått ett större kapital ganska snabbt, under några år eller väldigt snabbt. Jag tänker att det förstärker den person man är. Är man väldigt orolig kommer man bli ännu mer orolig. Är man en väldigt generös person kommer man bli ännu mer generös, kanske till och med för generös. Det förstärker de personlighetsdrag och de vanor man redan har. Det brukar förstärka allt, helt enkelt.

Pengar är inte lösningen, utan pengar är bara en förstärkare. Det förstärker den person man redan är.

Jan: Det var ju så vi träffades för många, många år sedan. Jag hade länge tänkt så här: om jag bara tjänar x pengar, om jag bara har x på kontot, då blir allt bra. Sen kom x, och sen kom x plus massa pengar. Det var ingen skillnad, det hände ingenting känslomässigt.

Att njuta sig till framgång

Jan: En annan sån här saying som du har: njut dig själv till framgång. Vad betyder den för dig?

Moa: Jag tror att det är ett slags försök att skapa jämvikt. Vi har Jante på ena axeln och Luther på den andra, och att njuta sig till framgång är ett slags motvikt mot det. Att göra mer av det man verkligen tycker om, att slappna av och ge sig hän i det man redan gillar i livet och redan njuter av. Då brukar man hamna på en plats där man blir ännu mer framgångsrik, oavsett om det gäller ekonomiskt eller föräldraskapet, eller vilket område man än väljer.

Jan: Och vad gör folk ofta för misstag?

Moa: Inom?

Jan: Ja, men det här, till exempel.

Moa: Det som ofta händer är att det sker en sammanblandning mellan egenvärdet och ekonomin. Många kommer till mig och säger: "Men herregud, jag känner mig som en påse pengar på två ben." Antingen är det sant, eller också är man rädd för att det är så. Att personer bara vill umgås med en för att man har ett betydande kapital, eller att finansiella rådgivare jagar en. Som en person i mitt nätverk som var på skidresa, där det var en person som var supertrevlig hela resan. Det förstod han sen, när den personen försökte sälja på honom en pensionsförsäkring.

Jan: Varför var han så trevlig?

Moa: Jag tänker att det sker en sammanblandning, utifrån att andra ser en som en påse pengar. Men också att man är rädd för att andra ser en som det. Och om man är en person som inte är i en kärleksrelation men söker en, då blir man också osäker. Så det blir en utmaning, något man behöver reda ut, bena ut och kartlägga, för att man ska bli ännu tryggare i sig själv. Så att inte ekonomin står mellan en själv och livet, utan är något vi kan använda i livet, som en positiv kraft. Inte bara något man behöver överkomma.

Låt livet kännas lika bra som det är

Jan: Sen har du... alltså, jag har massa Moa-sägningar här.

Moa: Ja men, så kul att höra.

Jan: Så hemmablind. Låt livet kännas lika bra som det är.

Moa: Ja. Låt livet kännas lika bra som det ser ut. Eller som det är, det är också sant. För livet är ofta ganska bra. Hjärnan vill gärna fokusera på problem och utmaningar, för att det är ett sätt att skydda oss och hålla oss trygga. Så ibland är allt som behövs bara att stanna upp och titta på vad som redan är bra, vad som redan fungerar bra, vad som redan känns bra. Och göra mer av det. Så låt livet vara lika bra som det är.

Jan: Är det det här här och nu-tänket? För jag tänker att ofta, många som kommer till dig, eller till mig i mindre utsträckning än till dig, säger så här: men alltså, livet är fantastiskt. På pappret allting. Bra karriär, familj, etcetera. Och så är det ändå som att där kan upplevas en tomhet.

Moa: Ja.

Jan: Så har jag väl tolkat det här citatet, i alla fall i mitt liv. Livet är fantastiskt. Jag har två fantastiska barn, jag har en fru, jag har alla möjligheter i världen. Och ändå känner jag mig ibland så här: men vad fan. Vad tänker du då?

Moa: Ja, men det är väl toppenbra att du har hittat ett ankare i det där. Jag tänker att det är många med dig som känner så. Dessutom är det inte bara att man upplever det som "var det ingenting mer?", den lilla tomhetskänslan i det där. Det kan också vara att man till och med känner skuld och skam, och att man känner sig ensam. För man har det ju så bra, men varför känns det inte lika bra som det ser ut? Och det är det där att kunna förflytta sig själv till en emotionell plats där det känns lika bra som det ser ut utanpå. Ja, så det är det det handlar om lite grann.

Att förflytta sig själv till en emotionell plats där det känns lika bra som det ser ut utanpå.

Lyxproblemet och skammen

Jan: Men är det inte många som kommer och säger att det är ett lyxproblem att ha mycket pengar? Att man inte borde få ha problem när man har mycket pengar, för att det är så många som har det sämre.

Moa: Ja, absolut. Speciellt nu, när världen är lite skakig på ena och andra fronten. Då kan man känna ännu mer skuld. Jag fick ett meddelande igår från en tidigare klient som sa: "Hej, jag tror jag behöver dig, jag vet inte vad jag vill." Och sen skrev vi lite med varandra, men den här personen vet ju precis vad hen vill. Men det finns också så mycket av det här: "Får jag göra det, när andra har det sämre än mig?" Det kan vara i närmaste familjen, det kan vara i samhället i Sverige, det kan också vara i världen i stort. Det finns en stor utmaning i att göra det man verkligen vill och har lust med.

Det finns många utmaningar med att ha väldigt mycket pengar, men många tycker att det är skämmigt. Så jag brukar säga att mitt lilla företag är ett safe space. Och i och med att vi har den här podden tillsammans, Jan, idag, så är det här också ett safe space, där man faktiskt får landa i och känna att det kan vara utmanande att ha ett stort kapital. Det är ingen ursäkt för att man känner som man känner, men det kan vara en förklaring till varför man känner som man känner, och att man inte är ensam i det. För det är ofta något man inte vill outa.

Jan: Det de allra flesta hör där, det är ju att så fort man yppar att man har utmaningar eller problem, eller funderar över saker, så skrattar folk bara och säger: "Men jag kan ge dig mitt kontonummer, så är det löst."

Moa: Exakt.

Hur mycket pengar har du, Jan?

Jan: Ja, men det där att man inte vill outa, att det är tabu, alltså det är så himla roligt. Jag var inbjuden till en annan podd tidigare i år, och vi skulle prata om vår resa, lite tips, vad vi har lärt oss längs vägen. Och han, Robert, öppnar med första frågan: hur mycket pengar har du, Jan? Jag var inte alls förberedd. Jag var så här: ja men vänta här nu. Jag tror han la ut det live, för jag sa att det var okej att han la ut det. Och där blev det verkligen obekvämt för mig.

Moa: Vad svarar du på frågan nu, Jan?

Jan: Jag hade två svar. Det ena svaret var att jag brukar inte prata om det, för att jag ändå vill inspirera människor, jag vill hjälpa folk till en bättre ekonomi. Så fort det blir väldigt konkret upplever jag att många lutar sig tillbaka och säger: det är så lätt för honom, eller det är klart att du tänker så, som har de pengarna. Att det blir en ursäkt till att inte göra: det var ju så lätt för honom, för han har de föräldrarna, eller han har de pengarna.

Och där försöker jag alltid komma tillbaka: jo men kolla här, jag och Caroline, när vi hade pluggat färdigt 2005, vi hade inga pengar, vi hade minuspengar, vi hade inte råd att köpa en bostadsrätt. Jättemånga i Sverige har köpt en bostad, vi hade inte ens det då. Så jag vill inte att folk ska använda det som ursäkt.

Och sen var svaret att jag egentligen inte tycker det är så himla intressant. Om någon är supernyfiken, ja men då kan man ju slå det på alla bolag, för vi har majoriteten av pengarna i bolagen. Så det är ingen hemlighet på det sättet.

Moa: Men visst är det spännande ändå, att det händer någonting när någon ställer en direkt fråga?

Värt att bli bra på pengaspelet, men veta när man ska sluta

Jan: Ja.

Moa: För att det sätter igång... Jag tror att det där är en av de stora myterna, att det blir så mycket självvärde och koppling till de här pengarna. Det är ändå en värld vi lever i som styrs av pengar till stora delar. Så jag brukar säga att det är värt att bli bra på pengaspelet. Men man behöver också fatta när man ska sluta spela det där spelet, eller lägga undan det. Eller åtminstone låta det vara det huvudsakliga fokuset.

Jan: Exakt.

Moa: Lyckometern kommer inte slå högre för att jag blir ännu bättre på hantverket nu. Det finns andra områden att jobba på för att öka lycka, välbefinnande och mening. Sånt som brukar vara nästa viktiga anhalt.

Det är värt att bli bra på pengaspelet. Men man behöver också fatta när man ska sluta spela det.

Jan: Exakt. Det jag gillar så mycket när du och jag pratar, är att vi ofta gör kopplingen från pengarna till ett rikt liv. En av mina sayings, om jag kastar in en egen, är att jag önskar att fler fattade att värdet av pengar minskar med åldern. Ju äldre du blir, desto mer pengar kommer de flesta som sparar sannolikt få. Men sakerna och upplevelserna du kommer kunna göra blir färre och färre. Oavsett hur frisk 65-åring man är, så gör man inte lika många skidåk.

Vi var ju i Sälen för två veckor sedan. Och det gäller redan som 43-åring. Jag kollade på den här svarta backen, väggen, och tänkte bara: nä, nä. Nej.

Kvantitet mot kvalitet i livet

Moa: Men vet du, jag tänker också att det inte behöver... Där är du också inne på ett kvantifieringstänk, tänker jag. Att man åker bättre, att du utnyttjar det mer till max om du är yngre, att du åker fler åk. Men man njuter också på ett annat sätt när man blir äldre, oavsett hur många åk man åker.

Jan: Absolut.

Moa: Det kan vara lika värdefullt, eller ännu mer värdefullt, för att man kan göra det tillsammans med familj och vänner. Det kanske är andra aspekter också.

Jan: Absolut.

Moa: Än just det här kvantifierbara.

Jan: Absolut. Freja. Alltså, vi hamnar ju den där dagen då Freja, vår 14-åring... och det tar emot att hon åker bättre. Hon åker snabbare än mig. Jag vet inte om det är bättre.

Moa: Nej, men snabbare.

Jan: Och helt plötsligt bara, vi drar en sväng i puckelpisten, man bara: vi ses vid liften.

Moa: Exakt, exakt.

Jan: Nej, men jag menar, absolut, och det handlar inte bara om kvantitet. Men jag menar också att man har vissa tidsfönster som är stängda. Barnen är uppväxta. Har du missat barnens fotbollsmatcher när de växte upp, så spelas matchen inte i repris om 20 år.

Moa: Nej, precis.

Jan: Och är man riktigt äldre, så är det ofta att hälsan... man har mycket tid, man har ofta mycket pengar, men man har inte så mycket energi och hälsa. Och man kanske inte har sina föräldrar. Så jag upplever att det är sånt fokus på att mer pengar är bättre. Men jag håller inte riktigt med om den tesen. Mer pengar är bättre till en viss nivå, när du vet: vad är ett rikt liv för mig?

Moa: Ja.

Jan: Och sen brukar den där tratten... jag tänker också, det är tid och relationer till slut, som är det viktigaste, när man har ekonomin på plats.

Moa: Ja, exakt. Nej, men det är verkligen ett... tidsperspektivet spelar roll.

Avkastning på utgifter och värderingar på kontoutdraget

Jan: Ja, två sista sayings, som jag sa. Du brukar säga: hur kan jag få mest avkastning på mina utgifter? Jag får alltid en sån... det skaver lite i mig. Du kan inte säga så, Moa. Men nu har jag också börjat säga: hur maxar jag den emotionella avkastningen på mina köp, eller på användningen av mina pengar? Kan du säga något, vad tänker du med det?

Moa: Ja, men vi brukar ju säga så här också, Jan: hur syns mina värderingar på mitt kontoutdrag? Det är egentligen det det grundar sig i. Tycker man att det är viktigt att vara social och generös, då kan man få avkastning genom att åka på en skidresa, till exempel med familjen, släkten eller vänner. Där får man då avkastning på sin konsumtion.

Hur syns mina värderingar på mitt kontoutdrag?

Jan: Och göra av med pengar, fast det bara kommer in på ett annat konto. Det är det här som är det mest utmanande när man är väldigt duktig på hantverket pengar. Då är man också duktig på att mäta det kvantifierbara. Och helt plötsligt får man in det på ett konto där det inte är lika lätt att mäta.

Moa: Exakt.

Jan: Och där brukar jag också säga, för det kommer ofta invändningar: nu pratar ni alltid om konsumtion. Då lägger jag till ett förtydligande. Ett, det handlar om medveten konsumtion. Och nummer två, jag säger att bland det bästa man kan göra är att köpa tillbaka sin tid. Ibland handlar det inte om att köpa prylar, att två hästar är bättre än en häst. Nej, men du vet, gillar du inte hästar så är noll hästar bäst. Det handlar om hur jag kan använda pengarna för att göra mitt liv rikare. Sen vad det är, om det är en glassmaskin eller att jobba 80 procent eller starta ett företag, eller vad det nu är, det spelar ingen större roll.

Att kalibrera om sina drömmar över tid

Moa: Exakt, och det kan ändras över tid. Folk brukar säga: men kan du bara ge mig fakta? Vad brukar folk göra, vad är det bästa? Ge mig bara de tio bästa punkterna. Och det är det här som är så spännande. Även om du har identifierat att det kanske är en glassmaskin och att jobba 80 procent som gäller just nu, så måste du kalibrera om det här inom viss tid. Helt plötsligt var det nya slalomskidor som gällde, för att det är det du vill göra nu.

Men sen är det också så roligt, apropå planering. Vi hade en Patreon-träff nyligen, och så var det ett par som var så här: men du vet, vi planerade, vi skulle vara utomlands sex månader om året. De hade jobbat mot det här skitlänge. Och sen var det: ja, och sen fick vi tre barnbarn inom loppet av ett år, och nu kan vi inte vara utomlands, vi vill inte. Ibland är det också så att det där målet man har haft ändras väldigt drastiskt.

Jan: Ja, och det där vill jag säga till dig som lyssnar, som är mitt emellan: att barnen har flyttat ut, och innan du får barnbarn, det är ett sånt här gyllene fönster. Apropå fönster för saker. Det är verkligen nu ni ska göra saker. För det är jättemånga, precis som du beskriver, som när de får barnbarn känner: men herregud, inte vill jag vara borta ett halvår nu. Det är ju ett helt annat barn när jag kommer tillbaka. Så det brukar vara ett sånt här gyllene fönster, att göra de saker man har drömt om, när barnen har flyttat ut och allting funkar bra där, men innan de får egna familjer.

Moa: Ja, ja, men exakt.

Barnbarn och vuxna barn som livets efterrätt

Jan: Min mamma brukar säga: barnbarn är livets efterrätt.

Moa: Ja.

Jan: Vet du vad mina föräldrar säger?

Moa: Nej.

Jan: Vuxna barn är livets efterrätt. Inte för att förringa mina barn, som är deras barnbarn, men de tycker att det är en grym grej som de inte hade kunnat förutse: att ha vuxna barn som de vill umgås med.

Moa: Ja, men vet du vad, det där är också så fint. Det var någon som sa: mitt mål med min barnuppfostran är att jag vill att mina barn ska vilja hänga med mig när de blir vuxna, för att de vill. Och jag var så här: gud, det är ett fint mål.

Jan: Ja, verkligen. Att sätta.

Prova mer i mindre skala

Jan: Du, den sista du brukar säga... du har fler, men: praoa, prova mer. Säg något mer om det.

Moa: Ja, men det är så lätt att man blir locked in, som min 15-åring säger. Superfokuserad. När man bestämmer sig för att nu ska jag börja rida, då måste jag skaffa en egen häst, och då måste jag... och så går man ganska långt i den där idén. Och så tänker man: herregud, jag orkar inte sköta fem hästar sju dagar i veckan. Då tänker jag att man kan praoa i de här drömmarna och idéerna man har, göra det i mindre skala. Börja ta ridlektioner, ha en sommarhäst, eller gör det i lite mindre skala. Och det kan man ofta sjösätta ganska omgående. Man behöver inte heller tänka att det måste vara tio gånger, utan man kan faktiskt prova en enda eftermiddag, en enda gång.

Jan: Ja, men att hyra det där huset i Frankrike, eller testa, hyr den där sportbilen. Erik säger så här: ta en korttidsleasing, hyr bil, hyr den där Porschen då, och se hur det är.

Moa: Mm.

Jan: En sägning som Charlie, en kompis till mig, brukar säga: "Ett rikt liv går inte att lista ut, det är något man måste prova sig fram till." Håller du med?

Moa: Ja, verkligen. Det är ju det där med att det inte finns något facit, vilket kan vara frustrerande, men också ganska underbart. Det innebär så många överraskningar. Man måste leva det, man måste prova.

Ett rikt liv går inte att lista ut, det är något man måste prova sig fram till.

Jan: Verkligen, jag håller med. Ja, bra.

Vi köper saker för att vi tror att vi ska känna något

Jan: Är det någon mer sån här? Du brukar säga: vi köper saker för att vi tror... men den glömmer jag alltid. Hur låter den?

Moa: Så här: man vill ha det man vill ha, för att man tror att man kommer känna som man vill känna, när man får det man vill ha.

Jan: Jättelång. Du får säga det en gång till, för de som bara lyssnar. Sen mindfuck.

Moa: Precis. Man vill ha det man vill ha, för att man tror att man kommer känna så som man vill känna, när man får det man vill ha. Och det handlar egentligen om... det var en av insikterna. Nu har jag faktiskt hört folk säga det här på ett ännu mer centrerat sätt, och så antecknar jag nästa gång. Men det här var en lärdom när jag skrev boken "How to be happy and rich" tillsammans med min vän och kollega Duncan på Gotland, och intervjuade massa personer.

Man vill ha det man vill ha, för att man tror att man kommer känna som man vill känna, när man får det man vill ha.

Alla vill ha det de vill ha. Jag träffade personer som hade extremt mycket pengar. Så sa jag: men du är ju rik. Och de bara: nej, nej, nej, jag är inte rik, jag har bara en jott. Och jag: men du har ju två jottar, du är ju rik. Nej, nej, nej, jag har ingen helikopterplatta. Det finns alltid någon som har mer, om det är så man jämför. Det här att det man längtar efter... när jag får en större jott, när jag har fler galopphästar, när jag äger hus på alla kontinenter, då kommer jag känna mig fulländad. Och så kommer det ofta någonting då.

Förmågan att känna finns redan inom oss

Moa: Det man vill ha ligger liksom på andra sidan av relationen, upplevelserna, eller det materiella man längtar efter. Det magiska i det är att vi äger det redan idag. Förmågan att känna så som vi vill känna. Vi måste inte söka utanför oss själva.

Jan: Men däremot tycker jag att man absolut kan använda det materiella, tjänster, upplevelser och saker, till att vara... vad kallar du det på engelska, kallar du det för expanders? Att vara något som får mig att förflytta mig i den riktning jag vill. Att känna mig fri, känna mig kreativ, känna mig på ett sätt jag vill känna.

Moa: Det kan hjälpa att gå en drejkurs, till exempel. Men det är inte drejkursen i sig som kommer få mig att uppleva mig själv som superkreativ.

Jan: Exakt, exakt. Och vad är lärdomen du hade önskat att fler visste?

Moa: Att... det spelar ingen roll egentligen, jag tänker att alla har sina vägar. Man lär sig av livet på det sättet, det finns inga rätt och fel, det är dit jag vill komma. Men att gå inifrån och ut. Att vara medveten om att det är kreativitet jag vill, jag vill verkligen utforska mitt liv just nu och låta det ta form i en drejkurs, i att sätta upp mormors gamla vävstol, vad det nu är för något för dig. Istället för att tänka: åh gud, jag skulle vilja vara mer kreativ, tänk om jag var en sån person som...

Jan: Målade Banksy.

Moa: Ja, precis. Tänk om jag var en sån person, då hade jag varit fullkomlig, men det kommer ju aldrig hända mig. Och så köpa massa Banksy-konst och hoppas på att man ska känna sig kreativ. Gå inifrån, identifiera i sig själv och sen gå ut.

Spendera mot att cirkulera sin ekonomi

Jan: Och sen tänker jag att det där kopplat till konsumtion... vi pratar så mycket om konsumtion, ja.

Moa: Men det är skillnad också på att spendera och att cirkulera sin ekonomi. Att cirkulera sin ekonomi, det är ofta det du pratar om, Jan. Jag vet att en av de sakerna som stack lite i ögonen på folk i en tidigare podd du har spelat in, då sa du: flyg till Paris och ta en lunch med en vän. Det var många som bara: "Varför säger han det, vi har en brinnande klimatkris?" Men det handlar om att det kan vara att cirkulera sin ekonomi i linje med "jag vill vara en närvarande vän, jag vill vara generös, jag vill vara spontan". Då är det att cirkulera sin ekonomi. Att spendera handlar mer om att prokrastinera, att ta sig bort från känslor man inte vill ha. Så åker du till Paris och lunchar med din vän för att du känner dig otillräcklig, eller som en dålig kompis, då är det ett helt annat game.

Jan: Ett annat perspektiv, och förmodligen får du inte så mycket ut av det.

Moa: Och så är det med alla saker. Så jag tänker, tipset är inifrån och ut, agera inifrån och ut, och att skilja på att spendera och att cirkulera sin ekonomi. Cirkulera den medvetet, medveten om att värderingarna syns på kontoutdraget.

Det är skillnad på att spendera och att cirkulera sin ekonomi.

Vd:n som tappade sammanhang efter exit

Jan: Det där är väl min reflektion också. Vi har ju gjort en hel del event, och vi hade ett lunch till lunch-möte med ett gäng människor, som vi ska prata mer om, för det var det vi flaggade för i förra avsnittet. Men jag tänker det här med att lära känna sig själv. Jag har en sån här favorithistoria: det var en vd som tog kontakt med mig, han hade sålt sitt bolag och fått jättemycket pengar, och så närmade sig sex månader då han skulle sluta som vd. Och han hade jätteångest över det där: vad ska jag göra sen?

Som du också brukar säga, att när man får en stor summa pengar, antingen det är arv eller att man har sålt sitt företag, så det man ofta tappar är sammanhang, mening och struktur. Och så pratar vi: men vad får ditt hjärta att sjunga? Vad har varit återkommande i ditt liv? Efter ett tag identifierade vi ett antal värderingar: det skulle vara utmaning, det skulle vara level, det skulle vara en röd tråd, nästan ett äventyr.

Och så kom vi fram till att när han var 19, efter skolan, hade han varit i Thailand och tagit dyk, PADI Open Water, och sen PADI Rescue Diver, och sen night dive. Så det hade varit utveckling, han fick träna själv, det fanns olika nivåer, det fanns certifikat, och det blev resultat. Och han gick igång, och sa: det är ju precis det jag har gjort med mitt företag. Olika nivåer, utmaningar, jag har fått lösa problem, jag fick träna, och sen kom jag upp på en ny nivå.

Det handlar om utveckling, inte om grejen

Jan: Och jag bara: ja men, vad skulle du kunna göra som är samma nu? Han bara: jag vet inte. Du, Jan, nu har jag anmält mig till såna här motorsågsutbildningar, så nu har jag gått motorsågsutbildning nummer ett, och nu har jag köpt skog, och sen är det en motorsågsutbildning nummer två. Och plötsligt var all den här ångesten över att sluta som vd bortblåst. För vi insåg att det handlade inte om grejen man gjorde. Det handlade inte om dykningen, inte om företaget, inte om motorsågskörkortet, utan om utveckling, nivåer, att lära sig, att få fördjupa sig i ett ämne.

Moa: Exakt, det är ofta precis det. Det känns som att den här personen hittade ett sätt att fortsätta vara i sin zon, lära nytt, gärna med brant utvecklingskurva, träffa nya personer, vara nyfiken. Att få fortsätta vara den person han alltid har varit, förmodligen, men bara hitta en ny form för det.

Jan: Exakt. För när vi hade det här lunch till lunch-mötet med de här typ 16 personerna, så var det flera som återkom till det, som var så här: men vad ska jag göra nu? Titta tillbaka på livet, men utifrån ett sånt här perspektiv, snarare än vad själva doinget var. För själva doinget är, påstår jag, i de flesta fall ganska ointressant. Vi försöker bara tillfredsställa ett antal behov vi har, men vi tittar aldrig på behovet, utan vi tittar på vad vi gör för att tillfredsställa behovet. Kan man säga så?

Moa: Ja, jag tänker att det handlar mycket om... om du säger doing, så är väl motsatsen being? Hur kan jag fortsätta hålla mig själv, avkoda vilken zon det är jag har varit i? Och hur försätter jag mig i den zonen, i den känslan igen, men med andra förutsättningar runt omkring? Det är ofta ett jättebra recept för att hitta nya sammanhang och strukturer.

Jan: Exakt, exakt så. Bra.

Ett avsnitt för dem med tio miljoner

Jan: Men jag tänker så här, Moa, när vi pratade sist, då hade vi ett avsnitt, lite roligt. Vad döpte vi det till? Jag tror vi döpte det till: hur väljer man när allt är möjligt? Och så sa vi: men alla våra avsnitt handlar typ för alla. Men nu gör vi ett avsnitt bara för de med typ 10 miljoner, exklusive pension och exklusive boende. Och det var ju lite läskigt, tyckte jag. Men det föll faktiskt väldigt väl ut.

För dig som lyssnar eller tittar finns det en länk i beskrivningen. Du kan klicka där direkt, så rekommenderas de aktuella avsnitten, även ett år senare. Men vad är din reflektion, både från de avsnitten, och från att vi sen också hade en träff med de här 16 personerna, som hade över 10 miljoner, och så hängde vi med dem en hel dag? Från fredag lunch till lördag lunch, som vi för övrigt kommer göra om i höst. Det ska vi också prata om, 19–20 september. Men om du tar... vad var din reflektion?

Moa: De flesta sa, när vi träffades förra veckan, och vi hade bara setts 24 timmar, att det kändes väldigt intensivt och att man fick med sig mycket från den tiden. Det är väldigt ovanligt att få träffas i ett rum där man vet vad den ekonomiska baselinen är, och där det inte heller är pinsamt, jobbigt eller skämmigt. Man måste inte lägga en brasklapp hela tiden, för de utmaningar, drömmar och mål man har, som också har en viss koppling till ekonomin.

De vanligaste frågorna när man har kapital

Jan: Men för den som inte vet, vad är det då? När du ser de här utmaningarna eller målen, vad är det konkret, om man känner igen sig?

Moa: Ja, precis. Jag tänker att några av de vanligaste områdena som de här personerna brukar komma till förr eller senare, det är: hur bevarar jag mitt kapital till nästa generation på ett bra sätt? Man vill prata om det, det rena hantverket pengar, hur gör andra, hur ska jag tänka? Och vidare på den är det att vara det som jag kallar för sin legacy architect, att man tittar på vad som ska hända med min ekonomi, och det som jag och vi står för, när jag inte finns längre. Nästa generation.

Jan: Som också är kopplat till... jag tänker att vi kan dyka in i det om en liten stund. Men vilka var de andra?

Moa: Att uppfostra härliga barn och att ha pengar, hur gör man då? Jag tänker livet efter en exit, det har vi berört lite. Det är många som har gjort det, vad gör man då? Precis det vi pratade om nu, sin nya härliga struktur som man vill vakna upp till. Och sen något som förr eller senare brukar vara nummer ett på agendan: hälsa och välmående. Det finns några till som brukar flätas in i de andra, men det är väl de vanligaste, skulle jag säga.

Jan: Jag tänker att det är livsstil och resor. Det är ändå något man ägnar sig ganska mycket åt, eller funderar på i alla fall.

Moa: Och den sista som brukar finnas, det är väl filantropi, välgörenhet, men också i ett lite större begrepp, filantropi.

Jan: Precis.

Arvet och döden

Jan: Men ska vi ta lite reflektioner? Här är jag ju mer sakorienterad, så jag tänker att jag får hålla den flaggan, och sen får du sufflera mig. Vi pratade mycket arv. Och jag tyckte... det var nästan det jag tog med mig.

Moa: Och döden, Jan. Döden.

Jan: Exakt, exakt. Men vi pratar om döden. Och där tycker jag fortfarande att den bästa boken, eller avsnittet... har du läst den här Bronnie Ware-boken, "Top 5 Regrets of the Dying"?

Moa: Ja, det var ett tag sedan. Men den brukar jag återkomma till.

Jan: Jag tyckte den var fantastisk. De flesta människor, vad är det man ångrar? Jag önskar att jag inte hade jobbat så mycket. Jag önskar att jag hade låtit mig själv vara lyckligare. Jag önskar att jag hade tagit bättre hand om mina vänner. Jag önskar att jag hade gått efter fler av mina drömmar. Och sen är där en femte, men som jag har glömt bort.

Moa: Ja, men vågat mer. Att gå mer efter drömmar och vågat vara mer jag.

Jan: Ja, så var det. Vara mer autentisk.

Nya perspektiv på arv

Jan: När det gäller arv och den frågan, tyckte jag den var superspännande, för jag fick ett par nya perspektiv. Det ena perspektivet vi pratade om: fanns det möjlighet till någon smart struktur? Det var en som pratade om stiftelse, och sen har den konversationen faktiskt fortsatt efteråt, där vi har tagit upp den med ett antal experter och konstaterat att tyvärr, i Sverige är stiftelse inte en superstruktur, på grund av hur den svenska skattelagstiftningen fungerar. Men det fanns sätt att hellre portionera ut pengar än att ge en stor summa.

Men sen tyckte jag också att det var intressant att vi pratade med en person som hade fått ett stort arv. Arvet hade påverkat hela livet. "Grattis, du är 26, här får du ta över" de här fastigheterna eller det här. Och hur den personen sen inte ville, och att det fick vara så, att det inte gav så mycket valutrymme för den personen. Att där var vägen utstakad.

Och hur det också hade kommit med förväntningar. Man pratar ju om det här förvärva, förvalta, fördärva. Och den här personen var i den andra delen, och hur den outtalade förväntningen är att om man har fått ett arv på x, så måste man ge minst x till nästa generation.

Sätt en siffra på vad man vill lämna över

Moa: Det där är så viktigt, att verkligen... det är en av de sakerna jag ser att fler skulle behöva göra: att sätta sig ner och faktiskt sätta en siffra på det. Själv, tillsammans med en finansiell rådgivare, tillsammans med sin partner, och kanske till och med bjuda in nästa generation till det. Vad är en rimlig siffra att lämna över? Det kan finnas ett utsagt önskemål från dem som har skapat arvet från början, de som har skapat rikedomen i familjen. Men det kan också finnas bara antaganden som ligger och skvalpar. Och när man har gjort det, då har man också mycket mer en siffra på "men vad får jag leva upp då?" Vad kan jag använda med gott samvete för att göra det jag önskar och vill, och vad vill jag skapa i mitt liv?

Jan: Och sen tyckte jag också det var intressant, när vi hade det här samtalet, att sen var det vissa som... till exempel, jag har en vän som kommer från en rik släkt, och han har en sjuk stolthet i att sedan han var 17 har han inte tagit en krona från sina föräldrar. Och jag var också så här: ja, gud ja, så kan man också tänka. Man som förälder planerar, som vi var inne på: jag ska bo utomlands sex månader om livet, och här kommer barnbarnen och så åkte det ut genom fönstret, jag ska planera arv, och sen får man en unge som är så här: jag vill inte ha en krona.

Moa: Men det handlar ofta faktiskt också om att det kommer med förväntningar. Att om du får det här, då vill vi ha det här tillbaka, eller vi förväntar oss att... Så det kan vara intrikat.

Att reda ut relationer kring pengar

Moa: Jag tänker att det handlar väldigt mycket, i de samtal jag har med mina premium coaching-klienter, om att man arrangerar och tar hand om relationer. De sociala relationerna, på olika sätt och med olika förhållningssätt, och att bena ut var man själv står. Att inte bara förhålla sig till andra hela tiden, utan också veta var man själv står och vad man vill, och sätta gränser åt olika håll.

Jan: Ja, och dessutom att det kan gå åt andra hållet också. Att man som barn är så här: oh shit, du vet, det här kommer bli ett getingbo om 20 år, när våra föräldrar går bort. Och man tycker egentligen att föräldrarna borde ta tag i det här, och sen ser man att föräldrarna duckar det, eller att syskonen duckar det. Och jag brukar säga: ett klassiskt recept för att skapa en shit show, det är att ta ett problem idag, ignorera det i tio år och blanda in andra människor.

Moa: Precis. Och jag brukar också säga: det finns hjälp att få. Jag har kontakter, det finns folk som är experter på det här, som kan sitta ner med flera olika stakeholders som vill olika saker, och de är vana vid det, för att reda ut och skriva ner. Sen behöver man agera mycket själv, men det är liksom: herregud, ta tag i saker.

Ett klassiskt recept för att skapa en shit show: ta ett problem idag, ignorera det i tio år och blanda in andra människor.

Det är snålt att inte ta emot

Moa: Men du, Jan, jag vill slänga in en till då, kanske en liten grej där med arv. Jag har en person i mitt nätverk som brukar säga att det är snålt att inte ta emot.

Jan: Ja. Tack för den piken!

Moa: Ja, precis.

Jan: Det är så snyggt sagt. Först bara, ursäkta, vad sa du?

Moa: Hon sa det inte riktigt så.

Jan: Men jag bara: vänta, vad sa du nu? Men det är snålt att inte ta emot.

Moa: Hon är på bjuda-ändan av det hela. Men jag tycker det är så himla smart. "Här är jag, jag vill vara med dig, jag vill göra det här, jag vill uppgradera oss till den här upplevelsen, den här möjligheten. Och om du säger nej, då är det så sjukt snålt av dig, för att du har något slags ego om att du ska klara dig själv, eller att du måste ligga på en viss nivå för att din ekonomi ska... Men här erbjuder jag dig, jag bjuder in dig, och så säger du nej, eller kanske."

Det är snålt att inte ta emot.

Jan: Och jag tänker, det där är också mellan olika generationer. Att faktiskt låta den generation som sitter på kapitalet också skämma bort den andra och bjuda lite grann. Sen får man väl sätta sina gränser, om det finns en sån här: får du det här, så måste du göra det här. Men att också faktiskt låta dem använda sin ekonomi för att göra saker tillsammans, och att det är lite snålt att inte ta emot om de vill ge.

Att krossa mammas dröm

Jan: Ja, men det var ju min insikt med min mamma. Min mamma har ju i 40 år haft som mål att hon ska ge bort ett arv till mig och min bror. Och sen inser jag, asshole Jan, säger till mamma: det kommer inte ens göra någon skillnad i vår ekonomi.

Moa: Exakt. Krossa hennes dröm.

Jan: Ja, jag bara: åh! Jag bara så här: nej, jag hade inte behövt säga så. Utan, ja men precis som du säger, låta henne bjuda på det där.

Moa: Men du, jag tänker att det där är också super...

Jan: Ska vi säga något mer om arv?

Moa: Det finns mycket att säga.

Det avslappnade eventet

Jan: Jag tänker att vi går tillbaka till det här härliga eventet. Vad var det vi tog med oss från det?

Moa: Jag tänker att det var väldigt avslappnat. Det var så himla härligt att få vara i den här gruppen och se att alla blev så trygga och lugna i att faktiskt vara i ett rum där det är normaliserat att ha ett betydande kapital. Det var till och med någon som sa: det är så himla skönt att vara i ett rum där det är okej att säga att det är jobbigt att vara rik. Det tyckte jag var ett så härligt kvitto på att vi också lyckades skapa en kultiverad miljö där det var okej att prata om det.

Jan: Exakt. Men du, en sån kommentar... jag som är lite nörd, jag kan ibland vara fascinerad och tänka: vad var det som gjorde att man sa som man sa? Vilken jord är den blomman planterad i?

Moa: Jag tänker att det framförallt kommer från utgångspunkten att man tänker att pengar ska lösa allt. Det kan finnas en individuell tanke om att det är så, men också en samhällsmässig föreställning om att hade jag bara varit rik, då hade allting löst sig. Och det är därför man också diskvalificerar sig själv från att ha utmaningar och problem när man får ett betydande belopp.

Samma frågor oavsett kapital

Moa: Det här är något jag ser hos alla mina klienter. Nu har jag börjat fråga mer. Jag brukar vara så ointresserad av vad folk har för kapital, men det är samma frågeställningar, oavsett om man har 10 miljoner, om man har 700 miljoner, eller om man ligger över 1,5 miljard. Något de har gemensamt är det där: att man diskvalificerar sig själv, och andra gör också det, från att ha utmaningar bara för att man har ekonomi.

Jan: Men handlar det inte också om en ensamhet?

Moa: Ja, absolut. Det handlar också om att om man själv känner att man är diskvalificerad av andra, eller om man diskvalificerar sig själv från att ha utmaningar, då har man inte heller pratat med någon annan om det. Då blir man ju ensam.

Jan: Verkligen. För det där kan jag tycka, för det pratade vi ju också lite i förra avsnittet, om det här stealth wealth, att komma ut som miljonär. Eller att man har mycket pengar.

Stirra sig inte blind på kapitalet

Jan: Om du skulle säga några pointers... för vi är ju överens om att det finns inget rätt svar i det. Man kan köra stealth wealth-spåret alldeles utmärkt, och man kan köra det andra. Det var ju samma som vi pratade om, att det var någon som var så här: ja men den här personen, jag hittar på, miljardär, han är jättemycket i media, men jag som har mer, borde jag vara mer i media?

Moa: Ja, precis. Ja, verkligen.

Jan: Men det handlar inte om pengarna. Det är ju det som är grejen, ibland stirrar man sig blind på kapitalet. Borde jag vara mer si eller så, bara för att jag nu har det här kapitalet?

Moa: Det är ju också så här... jag pratade med en miljardär, blir det på svenska då, för ett tag sedan, och då sa jag: det kommer bli ett tillfälle att träffa andra personer med ett kapital som ditt, eller gånger några nollor till och med. Skulle du vilja vara med på det tillfället? Och då bara: ja, det är ju jättespännande. Jag har så mycket fördomar om personer, men det är ju du. Det kommer inte vara så stor skillnad, jag har sett det i så många rum.

Jan: Men för de som lyssnar, som inte är där, utan mer normalbemedlade: frågeställningarna, som vi hela tiden säger, de är samma. Beloppen spelar ingen roll. Det finns inget bättre sätt att investera för att man har mycket pengar. Det är exakt samma om man har 100 kronor, 100 000, 100 miljoner eller en miljard, på samma sätt. Problemen är samma, oavsett vilken penganivå man har.

Problemen är samma, oavsett vilken penganivå man har.

Fallgropar med stealth wealth

Jan: Men säg att man väljer stealth wealth-spåret, vilka är de bästa tipsen, och vad är fallgroparna att undvika?

Moa: Om vi börjar med fallgropar, så tror jag att det här att man kan göra sig mer ensam än man är, om man aldrig pratar med någon om att man har ett betydande kapital. Om man låter det bli så att, om det är personer som kommer en nära, om man får nya vänner, eller om man till och med är i en period i livet där man dejtar för första gången eller igen, att man känner sig ensam och känner att den här personen känner inte egentligen mig, för de vet inte att jag har det här kapitalet, de här utmaningarna, de här möjligheterna.

Jan: Någon annan fallgrop med stealth wealth?

Moa: Att man kanske dedikerar sig till det, man börjar identifiera sig med det: men jag är ingen sån person som visar upp, jag har inga lyxmärken, det ska aldrig synas på mig eller min familj att vi har mycket pengar, det är såna vi är. Och att man gnager sig fast vid det och kanske aldrig unnar sig något man egentligen skulle njuta av. Eller att man tycker att det är för ytligt att ha något med en stor logotyp, eller att resa business class, för "vi har inte såna".

Jan: Eller ha bilen eller huset.

Moa: Eller ha bilen, eller bo på en viss adress, att man säger att "sånt gör inte vi", att det blir fult på något sätt. Så risken är att man håller sig själv liten, man går miste om saker.

Glädjen i att slippa skitsnacket

Jan: Ja, håller sig kort.

Moa: Ja. Precis, och kanske håller sig inom ännu snävare ramar än man hade behövt. Folk bryr sig inte så mycket som du tror.

Jan: Verkligen.

Moa: Sen tänker jag att glädjen i att gå stealth wealth-vägen är väl att man kanske känner att man inte behöver synas i media, eller ha en flashig roll, eller leva upp till någon yttre roll av en miljonär eller miljardär i sociala medier eller i en film. Man behöver inte spela någon roll man måste upprätthålla. För det är väl det jag ser med dem som väljer det mer visuellt tydliga spåret, med smycken, klockor, bilar. Någon jag pratade med var så här: "Nej, men jag slipper skitsnacket." Och så är jag så här: skitsnacket pågår oavsett mängden pengar, oavsett ålder, människor har alltid åsikter.

Jan: Bra.

Att komma ut i umgängeskretsen

Jan: Och om vi tar det andra då, att komma ut, vad är ofta farhågan, vad är nackdelen?

Moa: Jag tänker, om man kommer ut och säger det till alla... om vi går liksom... Alltså, man behöver inte lägga ut det på Instagram, utan vi pratar om i umgängeskretsen.

Jan: I umgängeskretsen?

Moa: Det är att du kommer behöva sätta... det kan vara väldigt utmanande, om man inte har gjort det förut, att sätta tydliga ramar och regler. Att man måste uppdatera sin integritet, brukar jag säga, när man kommer ut som mångmiljonär eller miljardär. Vad som är okej, vad som inte är okej. Eller när man ska resa ihop med kompisgänget, hur gör man då? Reser man på samma budget, så att alla kan vara med, eller gör man en regel att vi uppdaterar oss till en annan standard, eller vi tar med en egen kock så att vi kan få bra mat under resan? Man behöver ta en check på alla punkter. Är man mycket mer klar över sin integritet och olika gränssättningar i olika situationer, då är det också mycket lättare att kommunicera det när det väl blir dags att göra det. På ett bra sätt.

Jan: Och att man kanske... ja förlåt, kör.

Mångmiljonär söker lekkompis

Moa: Nej, men att man kan hitta varandra, det är just det att ensamheten kan bli lite ensam. Vi har ju många som hittar dig och mig, som är så här: men jag är mångmiljonär på en liten ort, jag har ingen att leka med.

Jan: Exakt, precis. Det var någon som sa till mig: jag kan ju lägga ut det i lokala Facebook-gruppen, men jag tror inte riktigt på det.

Moa: En liten notis i lokaltidningen. Mångmiljonär söker lekkompis.

Jan: Exakt, exakt. Nej, men jag tänker så här, ja, det skulle jag också säga, att det ställer krav på ens egen integritet, gränssättning och kommunikation.

Det var ju så roligt, vi var fyra familjer som delade boende nu i Sälen, när vi åkte skidor, vilket var fantastiskt. Åtta vuxna, åtta barn, i samma lägenhet. Men då var det också så här: två familjer, vi och Filip, vi känner varandra jätteväl, så där har vi över åren hittat den där balansen. Men sen var det två nya familjer som vi inte kände, och de kände inte riktigt varandra heller. Så det var verkligen roligt, det här samspelet. Vinflaskor, hur gör vi? Och sen konstaterade vi att det bästa är att alla tar med sig sina egna vinflaskor. Och sen sa vi att man får bjuda, men det är ingen förväntan om att där ska vara någon. Och det var ganska befriande.

Excel-arket och behovet att tillhöra

Jan: Men sen var det också ändå så roligt. Första kvällen, den familjen som hade ansvar för maten, då gjorde de både fördrink, huvudrätt och efterrätt. Och jag och Caroline, vi hade inte planerat efterrätt, jag bara: alltså vi måste också göra efterrätt, så kompletteringshandlade vi. Och då tänkte jag: ja, men det här handlar ju bara om att tillhöra. Jag kunde se mig själv i den här, "ja men vi kan inte vara sämre", eller "vi vill göra som de andra". Och då tänker jag, om man kan ha det här observationsglappet och se sig själv, så kan man ju i efterhand garva åt det också. Men just det vi pratade om, det blev så konkret. Hur gör vi med vinflaskor, hur gör vi med saker vi hade? Det krävdes kommunikation.

Oliver här på kontoret, han bara skrattade åt mig, eller åt oss. För innan vi åkte, då hade vi ett förmöte, vi käkade middag, där vi pratade om den här grejen. Vi hade en Excel-fil där vi synkade oss och gjorde inköp.

Moa: Härligt. Var du nöjd, Jan?

Jan: Jag var supernöjd. Du får inte heller skratta åt mig. Oliver var så här: ska ni köpa ett bolag, eller ska ni åka på semester?

Moa: Men jag är likadan. Jag har inte ett Excel-ark, jag vill gärna skriva för hand, men jag vill gärna se och förstå.

Jan: Ja, exakt. Ja men bra.

Att våga prata öppet

Moa: Jag skulle också säga att fördelen är att det blir ju mycket roligare. Jag är absolut en förespråkare för att vara modig, att våga prata, men det är också för att min värdering är autentisk. För mig är det inautentiskt att inte prata om hur det ser ut.

Jag upplever ju mycket... för ibland skickar jag coachingklienter till dig. Jag hade en kvinna som var ledig i flera månader för att vara hemma med barnen, och hon tyckte det var jättejobbigt. Och så fick hon se den här Brené Brown-videon om sårbarhet. Och så sa jag: men det är inget stort i att hålla dig själv liten, du får ju också börja prata om det här. Att nu är du ledig, och det är inte för att du inte hittar ett uppdrag, utan för att du har möjligheten att ta det här tidsfönstret. Och Anna, hon var så här: oh, det här känns jätteläskigt. Men hon är så sjukt modig.

Så hon var så här... ja, dagen efter fick jag ett sms: nu har jag varit och spelat padel. Och det är så här, vi känner varandra, men vi har aldrig riktigt pratat, så nu berättar jag exakt hur det var, och jag var helt säker på att de skulle springa därifrån och aldrig mer spela padel med mig. Nu överdriver jag lite. Men den ena var så här: wow, kan jag få boka en lunch med dig för att höra hur du har gjort? Och den andra var så här: ja, men så gjorde jag också för fyra år sedan.

Att inspirera andra genom öppenhet

Jan: Precis.

Moa: Är man öppen med det, så kan man inspirera andra. Och andra som kanske har en liknande fas kan också hitta en, eller man kan säga: du borde prata med den och den, för han eller hon kanske gör samma sak just nu. Kanske ni kan luncha eller spela padel ihop.

Jan: Exakt. Där upplever jag också... ibland, när jag hade en Patreon-träff, då pratade jag med en tjej som heter Evy, och hon var också så här: men du vet, Jan, nu känner jag att i min umgängeskrets är jag den som är den största fisken. Jag har hjälpt alla andra, jag har en god ekonomisk situation, men jag känner att jag stagnerar.

Är man den bästa i en grupp, ja, då lyfter man alla andra, men man blir ju inte bättre själv. Alltså typ Zlatan i svenska fotbollslandslaget. Han blir ju inte en bättre fotbollsspelare av att spela i svenska fotbollslandslaget, men alla de andra spelarna blir så här: shit, jag spelar med Zlatan, och lyfter sig två nivåer.

Moa: Ja, exakt.

Jan: Men jag tänker att det där handlar om att hitta både situationer och relationer som expanderar oss, som vågar göra att vi lyfter oss till Zlatan-nivå, oavsett på vilket område det är. Att våga det. Man brukar ju säga att är man den smartaste personen i rummet, byt rum.

Är man den smartaste personen i rummet, byt rum.

Moa: Exakt, exakt. Jag tänker speciellt om man har den drivkraften. Det låter som att den här kvinnan också hade drivkraften att utvecklas, att göra nya saker, att bli stimulerad och tänka nytt och bli lite utmanad. Och då är det verkligen viktigt, för att man inte ska känna att man somnar till.

Jan: Exakt. Bra.

Att facilitera i stället för att undervisa

Jan: Då har vi pratat om arv, generationsväxling, vi har pratat om att komma ut, vi har pratat om det här. Några andra reflektioner som du tog med dig från det tillfället?

Moa: Ja, men det var en sak. Det är ju från ett metodperspektiv, vad ovant, Jan, att inte undervisa. Att inte du och jag ska komma med alla smarta svar. Det var fantastiskt att vi den här gången liksom faciliterade dialogen i rummet, på ett strukturerat men ändå genomsläppligt sätt, så att den här gruppen kunde prata om det som just de kom dit för att prata om. Och fokusera på det. Det tyckte jag var en ny roll, för man vill hjälpa till så mycket. Men det var också otroligt fantastiskt att se alla de dialoger som skedde i rummet.

Och några i det här rummet är också premiumklienter hos mig, där jag har individuella samtal. Och jag vill så gärna att folk ska se saker ibland. Så en person som var med i det här sammanhanget har jag sagt till: men kanske ska tänka på det här, kanske ska titta på det här. Och så hörde jag en debriefing efter en sån reflektionssession: "Så jäkla smart idé! Det tar jag verkligen med mig." Och jag bara: Hallå, jag har sagt det här i ett halvår!

Vad ovant att inte undervisa. Att inte komma med alla smarta svar, utan facilitera dialogen i rummet.

Värdet av att träffa likasinnade

Moa: Och jag tycker att det är så fantastiskt att det går in på en annan ledd. Jag kan sitta och berätta hur många case som helst, för jag har ju träffat väldigt många personer i liknande situation. Och det kan vara väldigt påfyllande i början, men det är något annat att få träffa andra människor, kött och blod, och höra från dem. Så jag tänker att det var fantastiskt att se den öppenheten och generositeten i det här rummet, deltagarna emellan.

Jan: Vi har ju fått höra det förut, Jan... eller, vi har ju fått höra det förut. Jättebra utbildning, fantastiskt, bra prestation, men den stora behållningen har varit att träffa alla andra deltagare.

Moa: Exakt.

Jan: Men vi tänkte så här, när vi har fått den feedbacken tre gånger, vi kanske ska ta den till oss.

Moa: Ja, precis. Nej, men det jag också tyckte, och sen gillar jag så att det är flera som har hållit kontakten också, vad jag förstått efteråt, så att det blev sammankopplat.

PT till tonåringen och hästen man aldrig haft

Moa: En av mina favoritgrejer också, det var när jag berättade att jag kör PT, och att vi nu även ibland har PT för vår tonåring, för att få en bra grund på gym och lägga en bra struktur. Och så var jag så här: men fan, vem lägger tusenlappar på en PT för en tonåring? Och så var det någon som räckte upp handen och sa: "Ja, det låter som att du aldrig har haft en häst." Jag bara: nej, det är sant. Och då var det så här: shit, det är ju skitbra. Då, Freja, du får ha hur många PT-timmar du vill, det är ändå inte ditt, du rider inte.

Och sen var det någon annan familj vi pratade om, hur man använder pengarna för att göra livet rikare. Vi sa det här med max emotionellt, och så var det en familj som var väldigt musikintresserad. Och de hade också så här, vågade knappt erkänna: men vi har köpt en sån här riktig, jag vet inte, cello eller fiol eller sådär. Man kunde liksom också typ... nu bara hittar jag på, typ kosta 100 000. Och då var det så här: shit, shit, vem köper ett instrument för 100 000? Och så rationaliserar man det, men det var viktigt, och den håller sitt värde. Och samma kvinna räckte upp handen och sa: "Låter inte som att ni någonsin har köpt en häst, just an average horse."

Jan: Exakt.

Brasklappar och att våga öppna upp

Jan: Så jag tänkte att det var många, för den här gruppen, för den här nivån av kapital, så blev det liksom att många, man lägger de här brasklapparna innan man säger något. "Jag känner så här och så här inför det här, men vi gör så här." Och sen är det alla som har exempel utifrån sina perspektiv.

Moa: Ja, det var väldigt roligt att höra, det var flera sådana roliga... Det blev som en lättnad i rummet när folk började våga öppna upp: "Men vi gör så här, jag har tänkt så här."

Jan: Exakt. Eller så här, ja, men sen också, vi pratade med någon som hade varit på många av de här fina restaurangerna som vi också, jag och Caroline, varit på. Det var också jätteroligt att kunna compare notes. "Ja, men har du varit på den här restaurangen i Chicago?" Jag bara: nej. Och sen var jag så här: Caroline, vi måste åka till Chicago, till den där restaurangen.

Moa: Ja, men precis, jag tror att inom olika områden... det var också inom hälsa, att folk utbytte: "Vi gör det här, så här ser vårt hälsoår ut." Så att man får tips på vad andra gör, inom områden som man själv kanske har outforskade för tillfället, men någon annan har hållit på med länge.

Jan: Ja, och se, till exempel, jag berättade också när vi hade designat en resa för att åka safari med våra barn, som också var sådana här...

Vi fortsätter i nästa avsnitt

Jan: Men du, Moa, jag tänker att nu har vi pratat snart i en timme.

Moa: Va? Redan?

Jan: Ja, men eller hur? Men jag tänker att vi fortsätter i nästa avsnitt. Och då kan vi väl ta upp det här med filantropi och välgörenhet, vi kan prata lite mer livsstil, resor, uppfostra barn och pengar, och lite mer livet efter exit. Så har vi lite ämnen till det avsnittet. Och så tänker jag väl också att den som har lyssnat på detta då eventuellt kan komma in med frågor, så kan vi ta upp det som en fortsättning. Är det något du vill skicka med?

Moa: Jag tänker ett konkret. Vi kommer göra om detta. Vi tyckte detta var jättekul, och människorna som var där tyckte det var jättekul, så vi gör om det i höst. Och då har vi satt 19–20 september, och då kör vi, och detta är då 2025. Lyssnar du på detta efter september 2025, då får du skicka ett mail till hej@rikatillsammans.se, så får du nya datum om vi gör det igen.

Jan: Men då är det lunch till lunch, för det har vi också upplevt som en succé. Vi träffas klockan 12 och sen avslutar vi med en lunch dagen efter. För det gör att även om man bara hänger 24 timmar, så känns det som att man har mycket kvalitetstid. Faktiskt.

Praktiska detaljer kring höstens event

Jan: Och sen, jag tror vi kör i Stockholm. Och sen lite mer praktiska detaljer. Man kan göra en förutsättningslös intresseanmälan, det finns en länk i beskrivningen. Och sen tar vi ofta också ett förmöte inför, så att vi får reda på var du är i livet, vilka förväntningar du har, vilka farhågor. Så att vi vet att vi får ihop en bra grupp.

Moa: Exakt, vi vill att det ska bli en bra match, mellan de som kommer, att det finns liknande... Det är faktiskt redan folk som har anmält sig. Och det är jättespännande att höra vilka det är. Jag kan redan nu med självförtroende säga att det kommer bli jättebra.

Jan: Exakt, exakt. Och där kan man väl också säga... det var också så här, vilka är de andra? Det fick jag på ett av de här förmötena: vilka är de andra tjommarna som kommer vara där förutom jag? Och så sa jag: nej men, det var väl folk mellan typ 30 och 70 där. Ett gäng som hade sålt företag och fått en summa pengar. Några som hade supervälbetalda jobb, tjänade jättemycket pengar på det. Vissa som hade fått det som arv.

Moa: Exakt.

Jan: Och beloppen var väl också från 10 miljoner och uppåt. Det var väl det vi satte som lägre gräns, för att det ska vara värdefullt.

Olika bakgrunder, samma rum

Moa: Och jag tänker att några av kommentarerna efteråt var att vi var ju ganska olika. Vi kom från olika håll och hade genererat vårt ekonomiska kapital på olika sätt. Och det var spännande, men också väldigt bra, för man fick olika perspektiv på olika frågor från olika personer. Olika kön, olika åldrar, olika delar av landet. Vilket var väldigt värdefullt.

Jan: Så jag hörde två personer som bytte nummer på slutet, sista dagen, som sa: men vi ska hålla kontakten, ja, det ska vi verkligen göra, vi är så olika.

Moa: Ja men exakt. Nej, men framförallt, för mig var det hela arvskonversationen. Att jag har haft vissa förutsättningar, viss syn på arv, och sen var det: fast du vet, jag är ju typ som dina barn fast vuxen. Så här var det för mig. Och jag bara: där var tankar jag inte hade tänkt. Eller folk som var så här, vissa som hade kvar sitt företag och sen kunde prata med dem som hade gjort exit. Och det var också supervärdefullt.

Jan: Det var till och med någon som var så här: men kan jag inte få... Det var någon som sa: jag är så sjukt nöjd med mina jurister som förhandlade åt oss. För vi var ett litet företag ute i landet och vi skulle prata med de här Stockholmsnissarna, då kom vår advokat in, och sen bara snurrade han upp de andra på läktaren. Jag var så glad att han var på mitt lag.

Moa: Ja, precis. Jag tror många gick därifrån med handfasta tips på de frågor som kanske var top of mind när de kom.

En öppen inbjudan och ett sista medskick

Jan: Och det blir ju... ja men, så det var ett väldigt härligt event, och det blir jättekul att det blir igen. Vi har redan haft en liten waiting list inför det här eventet, så vi kommer öppna portarna så småningom. Så det blir jättekul om du, som lyssnare, är intresserad av det här. Då ser vi mycket fram emot att träffa dig. Vi tycker det är jättekul, du och jag och Caroline, att få träffa folk.

Moa: Ja, exakt.

Jan: Prata om de här sakerna. Bra. Är det något sista medskick du vill göra?

Moa: Blir alltid så här ställd, bara: nu säg något smart, Moa!

Jan: Nej, eller något du lättar på.

Moa: Nej, men jag tänker att det är att njuta mer. Får jag skicka med den ändå?

Jan: Ja, det är klart du får.

Moa: Ja, jag tänker att det kan alla göra mer av. Vi är väldigt problemfokuserade. Speciellt nu, jag tänker att den emotionella volatiliteten har ökat bland de allra flesta personer jag träffar just nu, både i mitt arbete och privat, för att omvärlden ser ut som den gör, börsen ser ut som den gör. Och att då ägna sig medvetet varje dag, oavsett om det är att dricka en kopp varm choklad, gå ut i solen eller hålla någon i handen. Njut mer!

Njut mer. Det kan alla göra mer av.

Jan: Bra. Bättre ord än så kan vi inte avsluta med. Moa, tack!

Moa: Tack!