Vad kan du göra i livet just nu, som du inte kommer att kunna göra senare i livet?

Jag gjorde en sådan backpacking-resa som du nämner i slutet av 90-talet. Jag ser inga egentliga orsaker till att inte kunna göra samma sak idag. Med min äldre son som är sex år skulle det alla gånger fungera. Jag har tankar på att kanske göra en sådan resa när min yngre son blir lite äldre. Vår förutsättning är bara att vi helst vill bo “i närheten”. Vi får se om det kan vara möjligt att få någon tjänst i något passande land.

De sunkiga hostels som du nämner upplevde jag främst i samband med längre förflyttningar. När man skulle åka från en fin plats till en annan fin plats fanns det ofta bussförbindelser och där stannade man till på något hak som bussbolaget hade avtal med. Både övernattning och mat var problematiska på dessa ställen. När man väl kom fram till målet handlade det snarare om enklare hotell med bungalows. Det växte ananas i rabatten utanför och i någon palm satt en papegoja (eller något liknande, är inte så bra på zoologi). Där var maten helt reko och standarden enkel men fin.

Jag tänker alltså att det idag skulle krävas lite mer planering. Det där med att bara åka iväg och lämna allt åt slumpen funkar inte riktigt med barn med i bilden. Man bör vara simkunnig också.

Jag gillar inte denna typ av FOMO-tänk. Det enda av någon egentlig betydelse man inte kan vänta med är att träffa någon att bilda familj med, där sätter biologin stopp. Men då är det mer ”kasta inte bort en potentiellt bra partner bara för att ni råkar vara unga när ni träffas” snarare än någon form av FOMO eller stress.

Att tappa förmågor kan hända precis när som.

Du behöver inte ha med dig vare sig fru, 5- eller 13-åring på din resa.

Oj vad jag håller med här till 100%. Jag ser inte ens problemet som själva grundtanken med avsnittet försöker lösa.

Om jag inte kan göra något senare så finns det alltid något annat jag kan göra. Jag skulle försöka ändra tankesättet från “Vad missar jag?” till “Vilka möjligheter har jag?”

Hela tankegången om “die with zero” och “vad kan jag inte göra sen” är i mina ögon en typisk FOMO-tankegång som jag inte riktigt förstår, troligen för att jag själv inte tänker på det här sättet.

Sedan är det inte helt lätt att ändra sin mentala inställning till saker och ting så jag har helt enkelt insett att dessa tankegångar/verktyg är inte något som personer som du och jag har nytta av @Guldfeber. Jag tror det bästa är att försöka arbeta bort själva grundtanken istället för att försöka uppleva “allt”, bara tanken på detta gör mig stressad och leder inte till något positivt alls…

Just nu kan jag ha fina semestrar vid Medelhavet med små barn som mest bara vill bada och leka. Vi lagar mat hemma, spelar brädspel, läser högt ur barnböcker och tar det lugnt. Ibland gör vi kanske någon utflykt men oftast blir det bara “vardagsliv” och det räcker bra så.

Utförsåkning i Alperna. Med smältande snö och en åldrande kropp finns goda skäl att inte vänta alltför länge med den resan.

Men det behöver ni ju inte heller. Ni kan ju backpacka (eller ha resväska för den delen) och bo på de hotellen (eller AirBnB) ni vill.

Jag tycker du trycker igen det fönstret lite lättvindigt

Det enda jag kan komma på, är att umgås så mycket man bara kan med barnen. En dag växer de upp och lever sina egna liv.

Tillsammans med familjen besöka vår äldste barn, en 18-årige son som har ett utbytesår i Paris. Detta år kommer inte tillbaka och han kommer aldrig kunna visa oss sitt liv och sitt år där senare. Det kommer inte vara en billig resa för oss som familj men möjligheten kommer aldrig tillbaka. Småsyskonen är nu 12 och 16-år och vi kommer inte få så många fler gemensamma resor med vår lilla familj på fem. I maj åker vi alltså fem dagar till Paris .

Min äldsta tar studenten i juni, så därefter åker vi (med tåg) några dagar till Berlin ihop med syskonet, som är 15 år. Sen kommer nog studenten att flytta långt för vidare studier, så det här känns som vår sista sommarsemester ihop

@Guldfeber @Daniel_Nilsson Håller inte alls med. Olika tidsperioder i livet har olika möjlighetsfönster. Tex det är lättare att få och byta jobb i högkonjuktur än i lågkonjuktur. Vi kommer endast kunna uppleva ett visst antal högkonjukturer i våra liv. Därför borde karriär och studier egentligen anpassas mer efter det ekonomiska klimatet än ålder.

Själv hårdprioriterar jag träning och hälsa just nu då jag har ca 10-20 år på mig att göra de livsstilsförändringar som kommer på ett avgörande sätt påverka livskvaliteten och autonomin de sista 20 åren i livet. Detta är mitt “hälsomässiga” pensionssparande.

Ett annat är att jag medvetet spenderar mycket kvalitetstid med mina föräldrar som är fortfarande friska och aktiva.

Just barnafödandets biologiska tidsram är oftast lite underskattad, men det blir självklart svårare och dyrare men åldern. Långvarig partner kan man träffa när som helst i livet, ofta flera gånger om Själv tycker jag att det har blivit lättare att dejta nu när jag är äldre, men det är nog främst för att man har blivit erfaren och fokuserar sina ansträngningar på de man faktiskt passar någorlunda bra med.