Värdet av pengar minskar med åldern

Innehållsförteckning

Nedan följer en grov innehållsförteckning för transkriberingen.

1. Pengar, hälsa och tid – tre resurser att växla mellan
2. Bill Perkins bok och berättelsen om Jane
3. Livet som summan av dina upplevelser
4. Hur får jag mest betalt för mina pengar i upplevelser?
5. Minnen från den egna barndomen
6. En minut reklam och tack till communityn
7. Men barnen då? Invändningen mot att dö med noll
8. Ge barnen ett medvetet belopp – och i rätt ålder
9. Pengar gör mest nytta tidigt i livet
10. Samma princip för välgörenhet
11. Vilka upplevelser vill du att barnen ska ha?
12. Hur vill du att dina barn ska minnas dig?
13. Stora upplevelser eller lugna stunder?
14. Många små upplevelser slår de stora
15. Fällan att jobba "för barnens skull"
16. Vad ska man egentligen träna på?
17. En balans, inte ett antingen eller
18. CSN-lånet och resan kontra kontantinsatsen
19. Rätt balans mellan nu och framtid
20. Att välja bort, inte att inte kunna
21. Insikten: man väljer bort
22. Lev inte ditt liv på autopilot
23. Nyttan av pengar förändras förutsägbart
24. Kommer vi bli sådana som kollar på Jeopardy?
25. Fabeln om myran och gräshoppan
26. En tid att spara, en tid att dansa
27. Vågen kommer – men tänk om den inte gör det?
28. De tre trianglarna: pengar, tid och hälsa
29. Gå på gymmet när du är 60?
30. Att köpa hälsa och köpa tid
31. Att växla mellan resurserna
32. Vad värderar vi by default?
33. Tid eller hälsa – vad är viktigast?
34. Räkna ut hur mycket pengar du behöver
35. Syftet är inte att slösa upp det sista året
36. Rådgivarnas plan till 100 år
37. Hälsa är viktigare än pengar
38. God hälsa utan pengar slår pengar utan hälsa
39. Mannen och ryggen
40. Att vandra själv, åka skidor igen
41. Investera tid och pengar i din hälsa
42. Köp tid om det är tiden du saknar
43. Pengar, pengar, pengar – sen ingenting
44. Tänk på ditt liv i distinkta säsonger
45. Faserna som tar slut
46. Ångern som kan komma mitt i livet
47. Ångern behöver inte komma i slutet av livet
48. Boken eller barnen?
49. Faser med vänner också
50. Distinct seasons och timebuckets
51. Planera aktiviteter dit de naturligt hör hemma
52. Tre time buckets för de närmaste 30 åren
53. Räkna ut när din förmögenhet peakar
54. Datum, inte ett belopp
55. Varje extra arbetsdag kostar tid och hälsa
56. Vem gäller detta för?
57. Ge mig inte vad jag vill ha, ge mig vad jag behöver
58. Avrundning
59. Tack och vi ses i forumet

Pengar, hälsa och tid – tre resurser att växla mellan

Jan: Det tror jag är en viktig insikt, att se att pengar, hälsa och tid är tre resurser som man kan växla mellan. Och att verkligen vara noga, för vi prioriterar alltid de här automatiskt. Att jag prioriterar till exempel pengar högst. Men när det kommer till kritan är det kanske så att hälsa faktiskt är viktigare än pengarna.

Du lyssnar på RikaTillsammans-podden, som handlar om allt som är roligt med privatekonomi. I den här podden får du varje vecka ta del av konkreta tips, råd, verktyg och inspiration för att ta ditt sparande och din privatekonomi till nästa nivå på ett enkelt sätt. Vi som gör den här podden heter Jan och Caroline Bolmeson.

Idag är det dags för avsnitt 262, och det är väl del två av två på den här boken Die with Zero, som vi började prata om förra veckan, Bill Perkins bok. Titeln på dagens avsnitt är väl ungefär: värdet på pengar minskar med åldern. Och då tänker jag inte inflation som det är nu, utan att nyttan med pengar, värdet, utility, minskar. Jag rekommenderar att har man inte lyssnat på 261:an så är det nog bättre att börja där och sen hänga på.

Caroline: Ja, det är det nog. Ta dagens avsnitt.

Bill Perkins bok och berättelsen om Jane

Jan: Ja, och för dig som inte vet: Bill Perkins, amerikansk författare, jobbar som hedgefondförvaltare och skrev den här boken 2020. Die with Zero, getting all you can from your money and your life. Det handlar egentligen om att maximera upplevelsen av värdet av pengar. Grundtesen bygger på berättelsen om Jane. Jane har bra jobb. Hon sparar varje månad, sparar till pension, och sen går hon i pension, ägnar sig lite åt sin hobby, reser lite och sen dör hon. Och så har hon... pang, liksom.

Caroline: Ja, och sen har hon majoriteten av sina pensionspengar kvar, som nu ska gå i arv till barnen eller till allmänna arvsfonden eller sånt. Och då har pengarna inte något värde för henne längre.

Jan: Och då är hela grundfrågan: vore det inte bättre om hon hade använt pengarna på ett annat sätt? Eller kanske inte pengarna, men använt tiden och sin livsenergi.

Caroline: Pengarna är ju som ett verktyg för livet, känns det som.

Jan: Ja, precis. Det var en representation. Man kan se på pengar på lite annorlunda sätt. Till exempel i den här Your Money or Your Life...

Caroline: Är det en bok?

Jan: Ja, en sån kultbok i FIRE-kretsar. Där använder du livsenergi. Jobbar du två timmar tjänar du kanske 200 kronor. Och om du sen går och köper någonting för 200 kronor, då är det som två timmar av ditt liv. Och då ställer sig frågan: vad var de två timmarna värda?

Livet som summan av dina upplevelser

Jan: Sen är det många som drar slutsatsen från den boken att man ska vara snål och dra ner och leva frugalt. Men här handlar det snarare om att Bill Perkins tes är att ditt liv är summan av dina upplevelser. Dina minnen.

Caroline: Och det som gjorde mest intryck på mig är ju att du går i pension på dina minnen. När man är gammal och kanske inte pallar eller vill uppleva långa resor och så.

Jan: Ja, precis. Eller inte kan idrotta eller åka skidor. Då kommer man kolla tillbaka på sitt liv. Vad är det man kommer att göra?

Caroline: Det är som ett perspektiv på livet som man har nu. Så kan man göra något. Rätta till det, om man tycker att man inte har upplevt tillräckligt mycket kul.

Jan: Ja, precis. Så det är lite tankespjärn kring att göra rätt sak i sitt sparande. Nu är det för en gångs skull inte: "Åh, du lyssnar på en ekonomipodd där du är en bättre person ju mer du sparar." Utan idag handlar det verkligen om att ta ett steg tillbaka och säga: "Nej, men det är klart man ska spara." Men det handlar om att ha en balans mellan att spara nu, alltså spara för framtiden, och använda pengarna nu.

Lite som i resonemanget förra veckan: om vi utgår från att det är ganska hög sannolikhet att du som lyssnar och tittar på det här kommer ha mer pengar i framtiden, då blir det ju lite konstigt. För då tar du pengarna du inte har idag för att ge dem till dig själv i framtiden, när du kommer ha mer pengar. Det kanske vore smartare att göra tvärtom. Att ta pengar från dig själv när du är rik och använda dem nu till upplevelser medan du kan.

Hur får jag mest betalt för mina pengar i upplevelser?

Caroline: Bra, så det handlar helt enkelt om hur jag kan få mest betalt för mina pengar i mitt liv i form av upplevelser? Hur kan jag minska på slöseriet? Det vill säga att inte dö med mer pengar än vad jag behöver, och se sig själv som summan av sina upplevelser.

Jan: Bra. Men jag tänker ändå så här, även om det bara är två veckor sedan jag läste boken och vi gjorde den, så känner jag att det har skiftat några saker hos mig.

Caroline: Ja, vad har skiftat?

Jan: Jo, jag hade till exempel en kompis nu, han har sådana här radinn-brädor, eldrivna surfbrädor. De har varit på mig hela sommaren: kan ni inte komma och testa dem? Och jag har varit så här, nej, jag pallar inte. Så jävla, vad ska man säga, fet och nöjd.

Caroline: Ja, så fet och nöjd.

Jan: Och det är ändå sådana brädor som kostar typ 100 000 kronor styck. Man surfar utan vind, du surfar på en bräda med en elmotor. Det ska vara ganska coolt. Och nu var jag till slut så här, förra veckan avslutade vi samtalet med att detta kan man till och med ta för sina barn. Att dina barns uppväxt är summan av minnena de kommer ihåg. Och då var jag helt plötsligt där med: okej, jag kanske inte ska vara så himla trött och fet, utan jag ska göra detta med vår dotter, som är 11. Det kommer ju vara en upplevelse.

Caroline: För henne också.

Jan: För henne också. Särskilt nu när hon är så här: åh pappa, kan vi göra paragliding? Kan vi åka den och den berg- och dalbanan?

Caroline: Ja, precis. Hon har en sån här pre-teen-hjärna som vill riskera saker och uppleva sådant som vi tycker är jobbigt nu.

Minnen från den egna barndomen

Jan: Ja. Så det var faktiskt en grej som jag har gjort annorlunda till följd av detta. Och sen har jag tänkt ganska mycket på: vad är det för minnen jag har från min egen barndom? Då minns jag att det var typ när jag var i Spanien själv med min pappa, utan min mamma och min bror. Det var en typisk upplevelse. Så då tänker jag att jag kanske borde göra mer sånt med Freja, någon weekendresa.

Caroline: Ja, det är också skönt när det inte längre handlar om en själv bara. Ens egna liv och egna upplevelser. Utan att man har någon annan som man ansvarar för också.

Jan: Ja.

Caroline: Jag tycker också det är lite lättare då att hitta på någonting.

Jan: Ja, du var ju också så här, nu när vi ska till Paris, att vi ska åka till Versailles, det verkar jobbigt. En sån bussresa ut, det är meckigt. Men nu är det inget snack om det.

Caroline: Ja, så att det är väl... för barnens skull.

Jan: Ja, precis.

En minut reklam och tack till communityn

Jan: Ja, men bra. Jag tänkte bara kort, en minut reklam. Egentligen reklam och tack som vanligt. Säga tack till vår Patreon-community, som gör de här avsnitten möjliga. Vår Patreon-community är till för dig som hjälper oss, bidrar till oss, så att vi kan fortsätta göra de här avsnitten. Särskilt nu när det är lite tuffare ekonomiska tider.

Och naturligtvis vill vi ge tillbaka. Där finns, jag tror det finns 47 extra poddavsnitt som man kan lyssna på. Vi har bokklubb, vi har aktivitet. Nu kommer vi ha ett seminarium om bostadsmarknaden. Jag tror vi kommer försöka bjuda in någon, prata om räntor, prata om el. Lite så här, sådant som inte kommer upp på den vanliga bloggen. Det finns en länk i anslutning, precis som vanligt: patreon.com/rikatillsammans. Så tack till dig som sponsrar oss där och som gör detta möjligt.

Men barnen då? Invändningen mot att dö med noll

Jan: Bra. Så jag tänker att vi fortsätter där vi slutade förra gången. Då var det en ganska vanlig invändning mot det här med att dö med noll, die with zero: men barnen då?

Caroline: Ja, vi kom in på att det är ganska fint att ha ett arv att ge bort. Att man har jobbat ihop någonting och sen ger man bort det man har jobbat ihop till nästa generation. Det finns något fint med det. Medan i den här boken är det inte så, vad ska man säga...

Jan: Alltså nu bara hittar du på, Caroline.

Caroline: Vadå?

Jan: Läs vad han skriver istället.

Caroline: Hittar jag på? Jag pratade ju om detta i förra avsnittet.

Jan: Ja, okej.

Caroline: "A real plan for dying with zero includes the kids, if you have kids. That way you've already separated out their money, which becomes untouchable for you, from your money, which is what you must spend down to zero."

Jan: Ja, okej. Så man har en del till barnen och en del till sig själv.

Caroline: Ja.

Jan: Jag trodde de skulle få nothing.

Caroline: Nej, men det var precis det. Det var därför jag sa att du bara hittar på.

Jan: Ja, det gjorde jag.

Ge barnen ett medvetet belopp – och i rätt ålder

Caroline: Nej, men tanken här är ju att ge pengar till barnen. Men ge dem ett medvetet belopp.

Jan: Och framför allt resonerar han ganska mycket. Han tittar på undersökningar: när är den vanligaste åldern för att få ett arv? Nu är detta amerikanska siffror, men jag tror man kan säga att de stämmer även för Sverige. Du kan läsa vad han skriver där.

Caroline: "For any income group you look at, the age of inheritance peaks at around 60. In other words, if you were betting on how old someone will be when they inherit money, assuming you know nothing else except that they stand to inherit, 60 is your best bet."

Jan: Ja, och det är egentligen inte så konstigt, eftersom den ganska vanliga skillnaden mellan föräldrar och barn är typ 25 år, alltså en generation. Och medellivslängden i Västeuropa ligger runt 85. Så det är inte så konstigt att om föräldrarna dör vid 85, som jag har satt som slutdatum i mitt eget liv, så kommer våra barn ärva runt 60 års ålder, om man inte gör någonting aktivt. Så jag skulle säga att det är ganska rimligt att man ärver vid 60 års ålder.

Men problemet, som han skriver om och som jag håller med om, är att när man är 60 är värdet på pengarna inte lika högt som om man får pengar när man är 26 eller 35. Och då har han också gjort undersökningar och tittat på: när peakar nyttan av pengar? Det är någonstans mellan 26 och 35, för då är man, som han skriver: "The 26 to 35 age range combines the best of all these considerations. Old enough to be trusted with money, yet young enough to fully enjoy its benefits."

Pengar gör mest nytta tidigt i livet

Jan: Och resonemanget är att ju tidigare fram till 25, desto bättre. 30 är bättre än 40, men 40 är bättre än 50, och 50 är bättre än 60. Så tänker jag kring oss själva också, att ett arv när vi är 60 känns...

Caroline: När de är 60?

Jan: Eller om vi skulle få pengar när vi är 60. Om vi får ett arv. För varje år... vi hade haft mest nytta av ett arv när vi flyttade till huset.

Caroline: Ja, absolut. Pengarna hade haft mest att göra då.

Jan: Ja. Medan om jag skulle leka med tanken att jag får arv när jag är 60, ja, det är om 20 år. Och då räknar man med att huset kanske är, eller förhoppningsvis vårt hus är avbetalt. Så tanken är att om du ändå ska ge bort pengar, eller har den här planen att dö med noll, då ger du bort pengarna tidigare än man kanske hade tänkt. Och då behöver man inte heller säga: ja men det blir mycket mer pengar om man är 60.

Caroline: Ja, det blir det ju.

Jan: Ja, det blir det säkert. Men å andra sidan handlar det om vilket mål man optimerar för. Optimerar vi för det här målet att ha så mycket pengar som möjligt, eller för att ha så mycket glädje och nytta av pengarna som möjligt?

Samma princip för välgörenhet

Jan: Och nu har jag bara skippat det, men han pratar ganska mycket om välgörenhet också. Att när det gäller charities ska man ge pengarna så tidigt som möjligt.

Caroline: Varför tänker han så?

Jan: Jo, för då gör de mer nytta idag än om man planerar att de ska göra nytta om 20 år.

Caroline: Ja, än att ge pengarna om 20 år. Och även om summan är större då.

Jan: Och sen var det någon amerikansk undersökning där man tittade på välgörenhetsorganisationer, att de ändå fonderar typ 70 procent av sina pengar.

Caroline: Vadå fonderar?

Jan: Nej, men om de har 100 miljoner så ger de bort 20, och sen investerar man 80 miljoner för att få avkastning för framtiden.

Caroline: Ja, okej, det är så. Bra.

Vilka upplevelser vill du att barnen ska ha?

Jan: Och sen, som vi har varit inne på kring barn: vilka upplevelser vill du att barnen ska ha? Du kan läsa vad han skriver där.

Caroline: "I'm assuming that your goal in life is not to maximize your income and wealth, but to maximize your lifetime fulfillment, which comes from experiences and your lasting memories of those experiences. And just as you're trying to maximize your own fulfillment, you're trying to maximize your children's fulfillment too."

Jan: Ja. Och sen, du kan läsa nästa.

Caroline: "The same holds for memories. Just as you're trying to form memories of times with your kids, it makes sense to want your kids to form memories of you. Both sets of memories will yield a memory dividend. One stream of dividends for you and one for your kids."

Jan: Ja, och sen kommer en ganska bra fråga: how do you want your kids to remember you? Det är en ganska... ibland brukar jag säga att det är frågan som är det svåra. Jag tror till och med att en kompis, Charlie, brukar säga så här: kvaliteten på ditt liv avgörs av kvaliteten på frågorna du ställer.

Caroline: Ja, absolut. Men är detta en sån fråga då?

Jan: Ja, jag skulle påstå att detta är en sån här superviktig fråga. Hur vill du att dina barn ska minnas dig?

Caroline: Men också för att den kan mynna ut i så stora resultat, om man tar den på allvar.

Kvaliteten på ditt liv avgörs av kvaliteten på frågorna du ställer.

Hur vill du att dina barn ska minnas dig?

Jan: Men vad tänker du kring den? Nu har vi en elvaåring och en fyraåring.

Caroline: Jag vill bara att de ska tycka att jag var snäll.

Jan: Nej, det är... jo men lite sant är det. Och de tycker att man är en schysst människa om man ägnar dem tid. Freja hade ju fått en fråga häromdagen: vad ska mamma göra annorlunda? Och då var hon så här: nej, mamma gör redan fantastiska grejer, medan, jag fixar, pappa borde gå upp tidigare på morgonen.

Caroline: Ja. Jo, men ägna dem tid och lyssna på dem när de berättar saker, och göra sånt som man tror att de gillar. Om man lyssnar på dem får man ledtrådar.

Jan: Ja. Du är ju väldigt närvarande.

Caroline: Men jag jobbar jättemycket på det, Jan.

Jan: Ja. Men vad tänker du annars? För jag tycker det är... det enda jag kommer på är typ weekendresor med Freja. Det hade varit en ball grej vi kan göra. Nu pratade vi om att åka till London i höst, men det blev inte av. Vad tänker du med dem? Hur är det kopplat till den här frågan: hur vill du att dina barn ska komma ihåg dig?

Caroline: Ja, men de kommer komma ihåg det som jag kommer ihåg när jag var i Spanien.

Jan: Ja, men hur vill du att de ska komma ihåg dig?

Caroline: Jag fattar inte.

Jan: Jag tänker hur man kan formulera frågan. Vem var pappa? Hur kände jag honom? Hur förstod jag honom? Vad gjorde vi tillsammans som gjorde att jag kände honom?

Caroline: Fast här utgår du kanske bara från dig själv igen. Du är ju väldigt mycket being och jag är väldigt mycket doing. Så min fråga är...

Jan: De hänger ihop, Caroline. De hänger ihop.

Caroline: Vadå då? Alltså vem du är och vad du gör hänger ju ihop.

Jan: Ja, och jag har mycket lättare att göra grejer med våra barn. Så jag vill att de ska komma ihåg balla upplevelser.

Stora upplevelser eller lugna stunder?

Caroline: Okej.

Jan: Vi var i Warszawa eller vi var i Paris eller vi var där. Sen kommer de nog inte komma ihåg...

Caroline: Det är nog faktiskt en bra balans. För med mig är det så att vi sitter och kollar på YouTube-videos, hur man gör virkmasker och sånt. Det är ju en lugn aktivitet, om man säger så. Väldigt förkovrande är det.

Jan: Detta är kanske en sån här fråga att ställa i forumet faktiskt. Hur vill du att dina barn ska minnas dig? Du som lyssnar eller tittar får gärna kommentera. För jag tror att de kommer aldrig komma ihåg: pappa körde mig till alla träningar och hämtade mig.

Caroline: Nej, det tror jag inte. Det är vardag.

Jan: Men det är bara att bita ihop på att de inte kommer komma ihåg det. Och sen säger han så här: "That's just another way of asking, what kind of experiences do you want them to have with you?" Men jag vet inte. Ibland kan jag tänka att jag har lätt för att det blir de här stora upplevelserna. Att det är att resa till Paris.

Caroline: Ja, men det är bra att du tar upp det. För jag hade tänkt ta upp det. Att det behöver inte vara stora upplevelser, utan det kanske är så när man bakade tillsammans.

Jan: Ja, men till exempel Freja brukar aldrig säga: när vi var på safari, som är typ det dyraste vi har gjort. Jag har nog aldrig hört henne säga: pappa, det var coolt när vi såg elefanter och bodde med lejonen. Utan hon blev ju så här...

Caroline: Ja, paragliding eller... Jo, men hon har också blivit äldre. Åldern spelar stor roll, tror jag.

Många små upplevelser slår de stora

Jan: Men det är absolut så att det inte behöver vara de superstora upplevelserna. Det har vi varit inne på innan också, att man inte behöver spara till de jättestora upplevelserna som man gör en gång om året eller en gång vart tredje år.

Caroline: Nej, nej. Forskning... då kan det vara så att det känns som att man inte har så mycket valuta för pengarna i sitt liv. Utan också de små grejerna.

Jan: Vi har ett avsnitt: "Om inte pengar gör dig lycklig, då spenderar du dem fel." Och då säger forskningen: hellre många små upplevelser. Som vi gjorde när vi inte åkte på den där skidresan. Då sparade vi typ 50 000 och sa: vi lägger en tusenlapp i veckan istället på någon extra aktivitet. Det gjorde vi under några veckor tills vi glömde bort det.

Caroline: Ja, det gjorde vi.

Jan: Och då var vi på bio och vi var ute och käkade och gjorde massa grejer.

Caroline: Jag ska vara helt ärlig, jag tycker detta är klurigt. Jag tycker att detta är svårt.

Jan: Jag tycker inte det är så svårt faktiskt. Jag kan hålla den fanan i vår familj.

Caroline: Jag ska försöka.

Jan: Vadå?

Caroline: Nej, men det här... vad är det för typ av upplevelser som de tycker är kul att göra tillsammans med oss? Hur kommer de att komma ihåg sin barndom?

Jan: Ja. Bra. Jag tror att detta är en sån typisk fråga till forumet, att fundera på.

Fällan att jobba "för barnens skull"

Jan: Och varför den här frågan är viktig är ju för att det är så himla lätt att trilla i den här fällan, som jag trillar i, som vi var inne på förra veckan: att man jobbar för barnens skull. Du kan läsa här.

Caroline: Mm. "I'm making a big deal about quantifying the value of experiences with your children, because doing so forces you to pause and think about what's really best for your kids. Sometimes that's earning more money, and sometimes it's spending more time with them. So many people say they're working for their kids. They just blindly assume that earning more money will benefit their children. But until you stop to think about the numbers, you don't know whether sacrificing your time to earn more money will result in a net benefit for your kids."

Jan: Ja. Och det är väl detta jag ibland tänker på. "Ja, men nu jobbar jag, men det är för barnens skull." Då kommer de kunna flytta till en bostadsrätt, eller "ja men det är för att vi ska kunna bo i det huset vi bor i", eller för att de ska kunna promenera till skolan.

Caroline: Du bara tittar jättekonstigt på mig.

Jan: Och så sitter de med sina skärmar någonstans i närheten.

Caroline: Nej, jag ska inte vara så. Jag sätter också barnen framför skärmarna ibland när jag behöver göra någonting och behöver paralysera dem lite. Men det är någonting som säger mig att de inte ska vara där för mycket.

Jan: Ja. Som sagt, det är en klurig balans. Jag tycker detta är super.

Caroline: Men jag tror bara du får träna på det, Jan.

Vad ska man egentligen träna på?

Jan: Ja. Men vad ska man träna på då? Det blir så här: ja men jag är stressad. Ja men var mindre stressad. Det är ju ett idiotsvar.

Caroline: Vad menar du nu? Att du är stressad och jobbar?

Jan: Nej, nej. Jag tänker att det är som att säga till någon... jag säger att detta är klurigt, och så säger du: men bara träna. Ja, fast vad ska jag träna på? Är du med? Det är som att säga till någon som är stressad: var mindre stressad. Det är ett idiotsvar.

Caroline: Det kan det vara. Men det är inte det jag säger till dig.

Jan: Nej, okej. Vad är det du säger då?

Caroline: Jo, men om du nu vill komma åt det där att du jobbar och rättfärdigar det med att det är för barnen, fundera över om det verkligen är för barnen då. Och om det nu är så, och du känner att du vill förändra det, då får du lägga in det i kalendern. Den här veckan ska vi göra det tillsammans. Och så får du hedra det. Det är att träna på det. För rätt vad det är behöver du kanske inte... kanske efter två, tre, fyra år behöver du inte lägga in det i kalendern längre, utan du kommer på det själv. Tillräckligt många aktiviteter i topp och botten för att själv komma på det. Är det god nog träning för dig, Jan?

Jan: Ja, vi går vidare innan detta blir...

Caroline: Är det ett okej svar?

Jan: Nej, jag tycker ju inte det.

Caroline: Men då får du ju säga det, Jan. Du kan inte bara sitta där och säga att vi går vidare. Du får säga att det funkar inte för mig.

En balans, inte ett antingen eller

Jan: Ja. Nej, men som sagt, jag tycker detta är knepigt. Och det är inte som att jag sitter där medvetet, utan det blir omedvetet. Att okej, men... För det är inte: sluta jobba och lägg mer tid på barnen. Det är inte det som är svaret. Utan det är en balans.

Caroline: Ja, det är en balans, absolut. För vissa saker kommer att gagna dem.

Jan: För jag hade kunnat skita i att jobba helt.

Caroline: Jo, men det vet både du och jag att det är en balans.

Jan: Absolut. Jag säger ju att balansen är klurig.

Caroline: Okej, men då förstår jag lite bättre.

Jan: Bra. Men jag tänker att vi går vidare. Och sen handlar det mycket om... hans tes är: fatta medvetna beslut. Många gånger, och detta är jag väl skyldig till ibland också, när man pratar om ekonomi: hur mycket ska man spara? Spara 10 procent eller spara 20 procent? Men grejen är också att det är väldigt olika i olika perioder av livet.

CSN-lånet och resan kontra kontantinsatsen

Jan: Till exempel säger vi ibland: ta hela CSN även om du inte behöver det, och lägg undan pengarna till en kontantinsats för ett boende. Eller maxa CSN-lånet. Det är ett ganska typiskt sånt råd. Men sen tänker jag, efter att ha läst boken: tänk om svaret borde vara att ta maximalt CSN-lån och åka på den där resan i sex månader. Att det kanske kommer ge dig en högre livsupplevelse än att ta den där kontantinsatsen till boendet. När man är ung har man ofta inget emot att dela lägenhet med någon. Medan när man är 40 är det inte lika attraktivt, tänker jag.

Så jag tror att verkligheten är mer komplex än vad vi många gånger vill göra den till. Du kan läsa vad han skriver.

Caroline: "Your salary will only go up. Your earning power will only go up..." Vänta, vad står det? "Levitt recalls."

Jan: Precis. Så bra uppläsning. Okej. Bakgrunden här är från Freakonomics. Han som skrev Freakonomics, den boken, fick ett tips. Han pratar med, jag tror också en annan professor på det här universitetet, som till och med har fått Nobelpris. Han blev tillsagd: Levitt, han som skrev Freakonomics, "din lön kommer bara gå upp". Du kan läsa på engelska.

Caroline: "Your salary will only go up. Your earning power will only go up, Levitt recalls his older colleague telling him, in almost a perfect echo of what Joe Farrell told me. And so you shouldn't be saving now, you should be borrowing. You should be living today in much the way that you'll be living in ten or fifteen years. And it's crazy to actually be scrimping and saving. Which is what at least someone like me, who was brought up in a middle-class family, was taught to do. Levitt says that this was one of the best pieces of financial advice he ever got."

Rätt balans mellan nu och framtid

Caroline: Och sen skriver han också: "The takeaway, I realize, is to strike the right balance between spending on the present and only what you value, and saving smartly for the future."

Jan: Så det handlar inte om att spendera för spenderandets skull. Och jag tycker vi är tillbaka på den här balansen: att våga ifrågasätta, att ha den här diskussionen. Vilka upplevelser är det jag vill att mina barn ska ha? Vad vill jag att de ska minnas av mig? Vilka minnen är det jag vill skapa? Vilka människor vill jag skapa de minnena med? Och kanske göra detta också, medan jag... jag tror inte jag hade åkt elektrisk vattenbräda när jag är 60.

Caroline: Jag hoppas det ändå.

Jan: Det är skitjobbigt att du säger: då kommer jag inte ha viljan. Och så tänker jag, 60? Alltså 60, det är ju det nya 40, för helvete.

Caroline: Det är som att man bara tar ifrån sig själv framtida livsenergi. Det stör mig jättemycket. Att man tror att man kommer vara i en rullstol. Jag fattar att det är poängen här, men jag blir bara så personlig.

60 är det nya 40. Det är som att man bara tar ifrån sig själv framtida livsenergi.

Att välja bort, inte att inte kunna

Jan: Men jag tror inte, Caroline... det är inte som att man kommer sitta i en rullstol. Men det är som vi är nu.

Caroline: Ja, om vi ska åka någonstans.

Jan: Vi kollar inte på att bo på ett vandrarhem.

Caroline: Nej, inte med barnen i alla fall.

Jan: Nej, exakt. Och varför inte det? Det skulle vi väl egentligen kunnat göra. Men vi är för bekväma.

Caroline: Så grejen är att jag kan göra det.

Jan: Bullshit. Jag tror du lurar dig själv, Caroline.

Caroline: Jan, kommer du ihåg när vi åkte till Italien, där i Toscana, och jag hade bokat någonting där? Och det var frugalt.

Jan: Ja, det var kass.

Caroline: Jag hade kunnat vara kvar där bara. Jag hade fått vettig mat.

Jan: Ja, men det var så här dålig mat, dåligt boende. Det var dåligt. Vi åkte därifrån.

Caroline: Men det var du som ville åka därifrån. Jag har inte så mycket problem med att det är lite frugalt och att man måste ut och utforska. Och fråga sig runt lite och kolla: vad kan jag handla?

Jan: Ja, fast det var inte så, Caroline. Jag kanske lurar mig själv. Det där är typ... det var inte så farligt för barn. Man minns bara de bra grejerna.

Insikten: man väljer bort

Jan: Jag tror, Caroline, att min insikt från boken, när jag applicerar den på mitt eget liv, inte är: nej, jag kanske inte kan. Utan det blir: man väljer bort det. Och det är det jag menar. Kan man åka elektrisk surfbräda när man är 60? Ja, det är säkert någon som kan. Men som Caspian berättade, hans pappa hade åkt någon jävla BMX-motocross och sen knäckt eller brutit både ben och arm.

Caroline: Är han 60?

Jan: Ja, men typ. Och det blir så här: det är inte värt risken.

Caroline: Nej, så kan det vara.

Jan: Och då blir det att det inte blir av. Samma sak tror jag, ja men när vi var 25, då var vi också på Liseberg och åkte alla karuseller. Kan vi åka alla karuseller idag på Liseberg? Ja, det kan vi. Gör vi det? Nej.

Caroline: Nej, okej. Men varför ska du alltid ta sådana exempel som jag håller med om? Jävla typiskt dig.

Jan: Okej, vi går vidare, jag håller med dig, man väljer bort vissa grejer. Helix och sånt, och Liseberg.

Caroline: Ja.

Jan: Och jag tror inte, det handlar inte om att jag ska få rätt om någonting. Utan det handlar bara om att jag inte har varit medveten om detta innan. Att det blir: nej men, att jag inte vill göra det. Och jag skulle inte automatiskt skylla på att jag är äldre, utan jag blir: nej, jag pallar inte. Förstår du vad jag menar? Och jag ställer mig inte nästa fråga: varför pallar jag inte? För att efter ett par gånger där komma fram till: nej, för att jag är äldre, för att jag är bekväm, för att jag inte tycker det är värt risken, för att jag inte tycker det är värt kicken. Men eftersom jag inte tycker det är värt kicken att åka Helix, så blir det inget minne. Som: kom då när vi åkte Flumeride när vi var på Liseberg och blev helt blöta.

Och det är väl därför jag tänker nu, med barnen: låt dem få göra det som inte är livsfarligt. Låt dem få göra det, för det är de grejerna de kommer minnas.

Caroline: Ja, okej. Bra.

Lev inte ditt liv på autopilot

Jan: "Lev inte ditt liv på autopilot", i alla fall rubriken här.

Caroline: Ja.

Jan: Det är roligt, nu ligger vi lite före här i vår diskussion. Men du kan läsa vad han skriver där.

Caroline: "As you get older, your health declines, and your interests gradually narrow, just as your sex drive diminishes. Your creativity usually declines too. And when you're extremely old and frail, no matter what your level of interest is, just about all you can do is sit and eat tapioca pudding. At that point money is useless to you, because all you need or want is to lie in bed and watch Jeopardy. This was my conclusion: the utility or usefulness of money declines with age."

Jan: Det är hårda ord.

Caroline: Vadå? Nej, det är klart att man kan ha sex som 70-åring.

Jan: Ja, det är klart att man kan ha, men man kanske inte är lika intresserad av det som när man var 20, tänker jag. Så att se det som att, okej, nyttan med pengar minskar med åldern.

Nyttan med pengar minskar med åldern. Du kan få ut mycket mer glädje av samma summa vid vissa tidpunkter i livet än vid andra.

Nyttan av pengar förändras förutsägbart

Jan: Han fortsätter förklara resonemanget.

Caroline: "Think of it this way: given the same amount of money each year, let's say 100 000 dollars, you'll be able to extract a lot more enjoyment out of that money at some points in your life than at others. The utility of money changes over time, and it does so in a fairly predictable way. Starting some time in your twenties, your health very subtly starts to decline, causing a corresponding decline in your ability to enjoy money."

Jan: Jag tror inte vi behöver säga någonting mer om det. Det är väl det vi har pratat om, tänker jag. Och sen ritar han upp detta i en graf. Du som bara lyssnar på detta kan, om du vill, kolla i slides eller bildspelet, det finns en länk i beskrivningen. Det är inte någon superviktig graf. Men på x-axeln har man åldern, 20 till 75 med femårsintervaller. Och sen, okej: när jag är 20 har jag inte så mycket pengar, och så ökar pengarna tills jag är 65 i en ökande kurva. Men min hälsa är väl bra fram tills jag är typ 45, och sen börjar den minska. Och så ser jag att vissa aktiviteter, till exempel åka skidor, kräver ganska mycket hälsa. Medan att titta på Jeopardy inte kräver lika mycket hälsa.

Kommer vi bli sådana som kollar på Jeopardy?

Caroline: Kommer vi bli sådana som kollar på Jeopardy?

Jan: Det kan vi inte veta.

Caroline: Då kommer vi ju gilla det. Så det är ingen tragik i det.

Jan: Och det är ju det som är så tragiskt, att nu kan vi skratta åt det, Jeopardy, och sen när vi är 75 är vi så här: ja, har du sett den senaste Kommissarie Morse på SVT Play?

Caroline: Jo, men då kommer man gilla det. Så det finns inget tragiskt i det. Utan då har man det som är kul i ens liv. Och om man upplever att det fan inte är kul att prata om Kommissarie Morse, då hoppas jag...

Jan: Annars blir det tragiskt.

Caroline: Då hoppas jag att vi gör något åt det.

Jan: Ja, åker till Schweiz och...

Caroline: Kollar på Kommissarie Morse där istället.

Jan: Jag tänkte så här, bara ta livet av sig.

Fabeln om myran och gräshoppan

Jan: Nej, och detta är väl... jag återkommer också flera gånger i boken till den här fabeln om myran och gräshoppan. Kommer du ihåg den fabeln?

Caroline: Nej, jag kommer inte ihåg den.

Jan: Det är så här att på sommaren går myrorna och samlar blad, och de jobbar och svettas. Och sen är gräshoppan bredvid och spelar sin fiol. Kom och dansa med mig och njut av livet, solen skiner, vädret är fantastiskt. Och så får han med sig några av de här myrorna som börjar spela och dansa. Och sen kommer myrdrottningen. Och så skäller hon på dem: ni kan inte hålla på här, vad ska hända sen i vinter, när det inte är någon sol och inte är någon mat. Så de här myrorna samlar då bladen in i trädet. Och sen kommer vintern, och gräshoppan svälter och försöker knacka på hos myrorna för att få komma in, hos dem som har samlat all mat. Så kontentan är att du ska spara för framtiden och du kan inte bara sjunga och dansa och vara bekymmerslös.

Caroline: Nej, men det är verkligen en sån där svart-eller-vitt-saga. Vilket jag tycker är lite humor. För de bjuder ändå in den här gräshoppan. Och ger den mat. Och sen ger de gräshoppan en fiol så att den kan spela åt dem, så att de har något kul i vinter.

Jan: Ja, så de kan dansa.

Caroline: Och driva tiden.

En tid att spara, en tid att dansa

Jan: Så jag tror, jag fattar poängen, men en poäng man kan dra från den här fabeln istället är: det finns en tid för att spara, och det finns en tid för att dansa och njuta. Att man ser att sparandet och spenderandet ligger på extremerna. Men det är lika fel att bara spara och inte spendera som det är att bara spendera och inte spara något.

Som han skriver också: "The optimal balance between saving and spending is not obvious at all. If you've spent decades dutifully saving and investing your money, it can be hard to stop, assuming you're even aware that you should stop."

Vilket jag tror att för många som lyssnar eller tittar på det här, som för mig, är det mycket mer naturligt att spara och spara och investera och lägga undan för en regnig dag än att spela och dansa. Och tänka: ja men det löser sig.

Och det var så roligt, för nu ser jag, i och med att jag har börjat fokusera på detta... häromdagen när jag satt och jobbade hade jag på S.W.A.T., den här Netflix-serien. Det var en sån järndödsserie.

Caroline: Järndöd.

Vågen kommer – men tänk om den inte gör det?

Jan: Nej, men amerikanska poliser i Los Angeles, och där har den ena polisen en brorsa som är så typisk: ja men du vet, han har inget jobb.

Caroline: Sjunger och dansar.

Jan: Ja, sjunger och dansar. Och så beskriver han det: det är som surfare, du vet, man måste vänta tills vågen kommer. Och vågen kommer att komma. Och då rider man vågen. Säger han det, han som är så oansvarig.

Caroline: Ja.

Jan: Han hade inget jobb och sånt. Och så var det: men så kan man ju inte resonera, att vågen kommer, och tänk om den inte kommer. Så direkt började min hjärna där.

Caroline: Ja men så går jag också igång. Ja, den kommer inte av sig själv i alla fall.

Jan: Ja, och ändå finns det människor vars liv uppenbarligen funkar ganska väl genom att säga: nej men jag väntar och ser vad som dyker upp i mitt liv och tar möjligheten när den kommer. Och deras liv verkar ju funka också.

De tre trianglarna: pengar, tid och hälsa

Jan: Och Bill Perkins illustrerar detta i tre trianglar, kan man säga. Han säger att utmaningen man har i livet är att managera de här tre resurserna: pengar, tid och hälsa. Vissa pratar ibland om det som pengar, tid och energi, där energi är en form av hälsa, energi att göra.

Och väldigt naturligt blir detta. När du är ung, 20–30, har du mycket hälsa, du har mycket energi, du har mycket tid, men du har inte särskilt mycket pengar. Sen kommer man upp i 30–60-årsåldern, och då har du inte särskilt mycket tid, kanske inte så mycket hälsa heller. Frågan är om man har balans där mellan alltihop.

Caroline: Det är mer balanserat. Du har ju mer pengar när du är... men å andra sidan kanske du inte har lika mycket tid, för det handlar mycket om att rådda familj och karriär. Och hälsan är väl sämre än när man var 20.

Jan: Och sen när man är 60-plus har man ofta mycket pengar, mycket tid, men å andra sidan har man inte energin, eller man har inte hälsan. Så det handlar om att prioritera de här: okej, jag kanske inte behöver ha lika mycket pengar när jag är 60. Bättre att utnyttja dem nu när jag är 30–60.

Gå på gymmet när du är 60?

Caroline: Så jag tycker det är uppenbart att om man har så mycket tid när man är runt 60, då ska man ju gå på gymmet. Alltså? Så ökar man sin hälsa. Hur svårt kan det vara? Jag kämpar ju med när jag ska gå på gym nu. När ska jag hinna det? Om jag bara hade haft mer tid. Det är fantastiskt att jag kommer ha mer tid när jag är 60, då kan jag gå på gymmet då.

Jan: Ja.

Caroline: Då kommer man ju inte behöva hämta på dagis.

Jan: Nej, men grejen är, jag vill ändå poängtera att det är viktigt att man kan jobba på sin hälsa ganska mycket.

Caroline: Ja, absolut.

Jan: Om man har så mycket tid och pengar när man är 60, så är det ju helt perfekt. Nu har vi inte gjort så mycket skillnad på good health eller poor health. Det finns ju olika mycket man kan göra i det där också.

Caroline: Bra.

Att köpa hälsa och köpa tid

Jan: Det han skriver här är: "Because fulfillment requires reasonable amounts of all three, time, money and health, it's a good idea at every age to trade an abundance of one, such as money, to attain more of the other two, such as buying more health or buying more free time."

Caroline: Vad?

Jan: Du köper ju mer tid, till exempel.

Caroline: Jag tänker på det när vi har barnvakt ibland. Då köper vi ju mer tid.

Jan: För att få upplevelser.

Caroline: För att få upplevelser, ja. Och det har du pratat om i flera år och jag har förstått det, men jag har haft jättesvårt att själv ta in det i mitt liv.

Jan: Ja. Jag tänker på det som växling, alltså resurser jag kan växla mellan. Att okej, jag kan växla pengar mot tid. Det är att köpa barnvakt, köpa hemstädning, köpa hemleverans av grejer, då köper jag mig tid. Pengar kan köpa mig hälsa: jag kan köpa personlig tränare, jag kan köpa gymkort, jag kan jobba mindre så jag kan gå en timme på gymmet. Så pengar kan köpa hälsa på det sättet.

Men det funkar andra hållet också. Vad gör man som 20–30-åring? Då har man ganska mycket tid, och då byter man det mot pengar. Så jag tror att man hela tiden måste se att detta egentligen är tre resurser som är utbytbara. Att jag kan växla de här mot varandra.

Att växla mellan resurserna

Caroline: Att växla tid mot hälsa är ju inget konstigt. Det är nästan enklast.

Jan: Ja, det är det många som gör. Ta en promenad eller...

Caroline: Eller jag tror du menar tvärtom. Att man växlar sin hälsa mot... hur växlar man hälsa mot tid?

Jan: Nja, nej, men det är väl när man sitter och jobbar istället för att gå på gymmet eller utbildning.

Caroline: Ja, precis.

Jan: Så jag tror att poängen i den här delen, som man kan ha med sig, är: hur duktig är jag på att växla mellan de här tre, eller har jag slagsida? Är det så att jag prioriterar någon högre än någon annan? Om jag går på autopilot, alltså att jag inte tänker eller reflekterar, då värderar jag pengar högst av de här tre. Medan när jag tänker efter är det kanske: jag borde värdera hälsa högst. Men det gör jag ju inte. I ordning värderar jag pengar, tid och hälsa.

Caroline: Tydlig prioritet. Men har du inte olika tider för dem? För jag kan ha en dag när tiden är det viktigaste och en annan dag när hälsan är det viktigaste, och så får jag någorlunda balans den veckan.

Vad värderar vi by default?

Jan: Nej, men så här, du värderar pengar lägst av de här tre.

Caroline: Ja, men också för att jag inte behöver hålla på så mycket och noja kring dem, tycker jag.

Jan: Jag skulle säga att du by default, om jag bara hittar på, värderar hälsa högst, tid sen och pengar minst. Eller hur?

Caroline: Ja, fast det är ändå viktigt i mitt liv. Det kanske inte ser ut på samma sätt som du tror, men hade jag varit själv och fått vara helt själv och singel med hela hushållet, då hade det ju kommit upp. Då hade pengar värderats. För jag kan inte ha det andra om jag inte har pengar.

Jan: Ja, precis. Och det är det jag menar, att många av oss värderar pengarna högst. Och särskilt i 30- till 60-årsåldern. Och min poäng är: det kanske inte är det smartaste. För du kommer få mer pengar över tid. Och särskilt, som sagt, det är ju typ 99 procent av Sveriges befolkning som inte lyssnar på vår podd. Och bara det att du lyssnar på den här, eller tittar på den här videon, gör att du sannolikt är en av dem som kommer ha mer pengar när du är äldre än vad du har idag. För du har pengaintresset, annars hade du inte lyssnat på detta.

Tid eller hälsa – vad är viktigast?

Jan: Och bara det gör att, okej, eftersom pengarna naturligt kommer, eftersom du lägger den här tiden på att lyssna på oss, då kanske inte pengarna borde vara det viktigaste att prioritera, utan det kanske är tiden eller hälsan. Innan har jag sagt: tiden är egentligen viktigare, för tiden kommer inte tillbaka. Men å andra sidan, det som den här boken har kastat ljus på, är att det kanske är hälsan. För vad är meningen med att ha tid om du inte har hälsa? Det lyckades jag ju med nu när jag var sjuk. Då hade jag tid, massor av tid. Jag låg i sängen i en vecka. Men jag hade inte hälsan. Och jag läste inte ens någon bok under den perioden.

Caroline: Men det är ju det där också, att överföra de här resonemangen till sitt liv och göra det rent konkret. Det som jag kan känna är att det är svårt med, jag måste ju gå till jobbet. Så det har jag i alla fall, en fix tid.

Jan: Men jag måste bara fatta vad problemet blir nu. Att man överprioriterar det.

Caroline: Ja, det kan vara så att man jobbar utanför sin arbetstid också. Det är många som gör det faktiskt.

Jan: Ja, men i sin grundläggande fråga är det kanske så att när man inte behöver jobba 100 procent, då är det bara att jobba 80 procent.

Caroline: Så kan det vara.

Jan: Men då kanske jag inte gör de där karriärsprången som gör att jag kommer ha mer pengar sen. Det kanske inte blir sant längre för mig att jag kommer ha mer pengar sen.

Räkna ut hur mycket pengar du behöver

Caroline: Nej, men det är därför man behöver räkna: när dör jag? Det var ju det vi pratade om förra veckan.

Jan: Jag ska faktiskt försöka att vi ska ha en kurs om detta typ i höst. Så jag kan säga om jag skriver om det, kanske någon intresseanmälan eller något sånt. Men att planera, att räkna ut hur mycket pengar man behöver i sitt liv, jag ska inte säga att det är enkelt, men det är inte supersvårt.

Caroline: Nej, och du har sagt någon gång också att det är mindre än man tror.

Jan: Ja, det är mycket mindre än man tror. Men om jag bara får dra den här linjen lite mer. Rädslan kommer ju: jag vet inte hur mycket pengar jag behöver, därför samlar jag hellre på mig så att jag har mer än jag behöver. Men jag menar att om vi räknar fram att du behöver 100 000 och så lägger man på 20 procent, okej, då har du 120 000, så du kommer dö med 20 000 mer än vad du behöver. När du då har passerat 200 000, då är det ingen mening att du jobbar mer.

Caroline: Nej, men det är bra att man kan räkna ut det så. Men det är ju... fan, jag hatar detta, Jan. Det blir så himla... Det är så många kvinnor som kanske går ner i tid. Det är inte så många män som gör det. Och sen gör de karriär och har massa pengar. Och så dör man, eller så är man kvinna 70 och har mycket sämre pension. Förstår du vad jag menar? Man har fan inte ens pengarna.

Jan: Jo, jo, precis. Men då har man ju inte räknat hur mycket pengar man behöver. Och det kan vi göra. Det kan vi absolut göra.

Syftet är inte att slösa upp det sista året

Caroline: Ja.

Jan: Bokens syfte, eller avsnittens syfte, är ju inte: gå och dö och se vad det blir.

Caroline: Utan slösa upp det sista året.

Jan: Nej. Tricket här, så som jag tolkar det i alla fall, det som inspirerade mig, är ju... vi har den här privatekonomi-appen Spirecta som jag har utvecklat i ett par år, som är ett bokföringsverktyg. Och nu håller jag på med: okej, men hur kan vi räkna fram hur mycket pengar jag faktiskt behöver? Vad är de viktigaste nyckeltalen? Och då tänker jag...

Caroline: Nuläge eller längre fram?

Jan: Nej, men innan, när jag har jobbat med finansiella rådgivare, har man gjort en sån här plan fram tills du är 100. Och så inser jag att det är onödigt, sannolikheten att jag lever tills jag är 100 är under 10 procent, konstaterade vi i förra avsnittet. Det känns väl jävligt dumt att göra en plan för något som inte kommer hända med 95 procents sannolikhet.

Rådgivarnas plan till 100 år

Caroline: Men är inte det lite psykologi från dem? Om vi bara får ta en parentes här nu. För då låter det som att döden aldrig kommer att komma.

Jan: Vadå?

Caroline: Jo, men för de finansiella rådgivarna. Man får en skön känsla. Man får en skön känsla när man sitter där med dem. 100, det är... jag kommer ju aldrig att dö.

Jan: Ja, precis. Kanske någon gång långt fram. Och då tänker jag: om man istället gör den här modellen på att man är 85, då vet jag, så här krasst. I stora drag är matematiken så här: jag är 41 år, säg att jag kommer gå i pension när jag är 65. Okej, vad kommer jag ha för ungefärlig lön fram tills jag är 65, hur mycket kommer jag spara per månad, hur mycket kommer avsättas till min PPM? Och sen har man ju minpension.se som visar: så här mycket pengar kommer du ha mellan 65 och 70, 70 och 75, och sen livet ut. Och sen säger vi 85.

Caroline: Ja.

Jan: Då är det bara att göra den där räkneövningen. Okej, hur mycket behöver jag spara i förhållande till de utgifter jag tror jag kommer ha? Det är en matteövning. Och den matteövningen tror jag att min plan är... vet du vad, jag hade egentligen tänkt prata om detta senare i höst, men jag lägger ett formulär för en intresseanmälan, för någon som vill gå. Jag tror det krävs en, två dagar att räkna på det, och tänker att då gör man det under en helg eller under några kvällar, så ser vi.

Caroline: Bra, ska vi gå vidare?

Jan: Ja, det är roligt.

Hälsa är viktigare än pengar

Jan: Nu kommer vi precis in på just det: hälsa är viktigare än pengar. Ska du läsa?

Caroline: "Nothing has a greater effect on your ability to enjoy experiences at any age than your health. In fact, health is actually a lot more valuable than money, because no amount of money can ever make up for very poor health, whereas people in good health but with little money can still have many wonderful experiences." Jag tyckte detta var så fint.

Jan: Ja, ja.

Caroline: Man kan ju orka cykla över stan och vara med om någonting, men man gör ju inte det om man har poor health, dålig hälsa.

Jan: Vad roligt, du tänker så här, cykla över hela stan.

Caroline: Men jag tänkte så här, när man var student. Jag har jättemånga minnen från när vi var studenter. Man var i stadsparken på första... april, eller första maj var det väl?

Jan: Ja, nej, 30 april.

Caroline: 30 april, ja. Och då hade man ju inte särskilt mycket pengar. Men man gjorde massor av grejer. Så det finns väldigt många aktiviteter man kan göra. Träffa kompisar, spela spel.

Jan: Jo, men om man har god hälsa menar jag, då är det större sannolikhet att man gör det också.

Caroline: Jo, precis. Ut och rör på sig och träffar människor.

God hälsa utan pengar slår pengar utan hälsa

Jan: Precis, men jag menar att man inte behöver ha pengarna.

Caroline: Nej, man behöver absolut inte ha pengar.

Jan: Medan att ha pengar men dålig hälsa ger dig, tror jag, inte lika stort möjlighetsutrymme som att ha bra hälsa och inga pengar. Och vet du vad, jag tror att om man har dålig hälsa är det jävligt svårt att fixa det med bara pengar. Såklart, man kan skaffa sig gymkort och bra mat och en PT och sådär. Men det kan ändå vara så att det inte hjälper alltid. Eller att det tar lång tid.

Caroline: Ja, det suger att ha dålig hälsa.

Jan: Ja. Okej. Bra. Där, du kan läsa nästa.

Caroline: "Our simulations show that even a small permanent reduction in health at some point in a person's life amounts to a large reduction in the person's lifetime fulfillment score."

Jan: Ja, jag fattar det. En liten...

Caroline: Vad? Ja, det är jättejobbigt att säga detta. En liten permanent minskning i hälsa.

Jan: Ja, att man har typ en kronisk sjukdom eller kronisk värk eller något sånt.

Caroline: Ja, till exempel.

Jan: Du har dåligt knä, eller du har tinnitus, eller du kan inte röra dig, ont i ryggen.

Mannen och ryggen

Jan: Det var någon som sa, jag vet inte om det var John Kerry eller Joe Biden eller någon sån, som var så här: men hur minns du vad folk heter? Och han var så här: träffar jag en man som är över 60, bara fråga hur ryggen är, han tror att ni är kompisar. För alla män över 65 har problem med ryggen.

Caroline: Jag vet inte. I don't know.

Jan: Och då tänker jag alltid: jag ska inte bli en sån som har problem med ryggen. Hur som helst.

Caroline: Ja.

Jan: Så han skriver några rekommendationer. Ska vi ta den första?

Caroline: "Think about your current physical health. What life experiences can you have now that you might not be able to have later?"

Jan: Det var typiskt också en sån bra fråga. Är det något som dyker upp för dig? För mig är det typiskt sådana här, ja men vi ska åka den här elektriska radinn-brädan.

Caroline: Ja, jag börjar fundera på om vi ska hänga med nu. Alltså det kan ju vara...

Jan: Du pratade ju med mig innan vi startade avsnittet. Har du tänkt ut några sådana där grejer som du vill göra?

Att vandra själv, åka skidor igen

Caroline: Och det finns någon sån där, att jag vill vandra själv till exempel. Jag vet inte om jag kommer göra det när jag är 65. Vara ute och vandra själv på Skåneleden. Vi har ju pratat om Inka.

Jan: Så bryter man benet och ligger någonstans i skogen.

Caroline: Jag vet inte. Det finns mobiltelefon och sådana här GPS.

Jan: Ja, det finns det. Det är sant. Satellittelefon och sånt kan man ha där uppe på fjället.

Caroline: Ja, det finns ju sådana GPS:er med en sån knapp.

Jan: Ja, men jag tänker så här också. Vi har pratat om Inka-leden, eller åka skidor. Vi gillade ju att åka skidor. Nu har vi inte åkt skidor på flera år. Det var ju covid emellan. Vad tänker du mer då?

Caroline: Nej, jag vet inte. Men det är en bra fråga att ta med sig. What life experiences can you have now that you might not be able to have later?

Jan: Bra, ska du fortsätta läsa hans rekommendationer?

Investera tid och pengar i din hälsa

Caroline: "Think of one way in which you can invest your time or your money to improve your health, and thereby improve all of your future life experiences."

Jan: Där tycker jag ändå att vi har varit ganska duktiga. Vi har gått den här 16 weeks of hell och kommit igång med träning.

Caroline: Ja.

Jan: Nästa då.

Caroline: Ja. "Learn about how to improve your eating habits to improve your health. Of the many books on this subject, the one I know well and always recommend is Eat to Live by Joel Fuhrman, medical doctor." Har du läst den?

Jan: Nej.

Caroline: Har du hört talas om den?

Jan: Nej. Jag har ändå bläddrat jättemycket på Storytel i sådana här hälsoböcker och dissat många av dem. Men okej, vi kollar upp den. Eat to Live av Joel Fuhrman.

Caroline: "Do more of the physical activities that you already enjoy, such as dancing or hiking. That would also improve your enjoyment of future experiences." Är inte det här super egentligen? Gör redan det som du tycker om.

Jan: Ja, och som dessutom ger dig minnen idag och ger dig bättre hälsa. Det är en sån double whammy.

Caroline: Dubbel plus.

Köp tid om det är tiden du saknar

Caroline: "If your ability to enjoy experiences is more constrained by time than by your money or by your health, think of one or two ways you can spend some money now to free up more of your time."

Jan: Ja.

Caroline: Kan vi ta den på svenska?

Jan: Ja, men om du känner att du inte har tid snarare än att du inte har hälsa eller pengar, fundera på hur du kan spendera pengar för att få mer tid? Återigen den här växlingen. Min rekommendation skulle vara att man börjar se de här tre resurserna som utbytbara. Att du kan växla mellan tid och hälsa, du kan växla mellan tid och pengar eller pengar och tid. Att man börjar titta på: okej, hur prioriterar jag de här när jag går på min autopilot utan att tänka, och hur vill jag prioritera dem? Är det verkligen så att pengarna ska vara så här?

Pengar, pengar, pengar – sen ingenting

Jan: För mig är det så här, typ: det är pengar, pengar, pengar, sen kommer ingenting, sen kommer tid och sen kommer hälsa.

Caroline: Ja men det är väl lite så.

Jan: Men var kommer jag då?

Caroline: Nej men skämt åsido, om jag ska svara ärligt på den frågan...

Jan: Var kommer du?

Caroline: Ja men du kommer ju där precis som med barnen.

Jan: Ja men du vet så här, jag jobbar så att du ska, och vi ska kunna ha det livet vi vill ha. Och då blir ju pengarna viktiga. Men, men, så tänker jag ju på autopilot.

Caroline: Sen var ju ni borta och hälsade på en av dina kompisar och sov över i en stuga. Då var jag själv hemma. Och då var det ganska misärigt, ska jag säga, att ligga där och gosa med en 500-lapp i sängen. Vilket jag inte gjorde. Men att...

Jan: Du var katten i alla fall.

Caroline: Ja, jag hade katten hemma. Men det var ju inte alls lika roligt, så när det kom till kritan så var det ändå ganska viktigt att ha er hemma.

Jan: Bra.

Tänk på ditt liv i distinkta säsonger

Jan: Jag tänker den sista delen här, som han avslutar. Jag tror det är två delar. Då säger han: "Think of your life as distinct seasons." Alltså att tänka på sitt liv i olika delar. Ska du läsa?

Caroline: "This entire book is predicated on the hard, cold truth that we will all die, and as we age, our health will gradually decline. But there's another, less obvious truth about dying that has important implications for how you should live your life. We all die a multitude of deaths throughout our lives."

Jan: Detta tyckte jag också var ett ganska spännande resonemang. Han säger att vi pratar om det här att jag kommer att dö någon gång i framtiden när jag är 85, om 51 procent av mitt liv. Men vi har även massa små dödsfall längs livet.

Caroline: Nej, men att olika faser tar slut.

Jan: Ja.

Caroline: Och till exempel...

Jan: Vad kan det vara för faser då?

Caroline: Nej, men det kan vara till exempel studentlivet. Det var en väldigt tydlig fas som dog, när vi flyttade från Lund eller flyttade från korridoren.

Faserna som tar slut

Jan: Sen hade vi en fas där vi var DINKs. Double income, no kids. Det var en fas.

Caroline: Med barnen är det ju också en fas nu, ja. När de flyttar hemifrån är det en liten död kanske.

Jan: Ja, absolut.

Caroline: Det har jag ingen erfarenhet av än.

Jan: Men där är det definitivt så, till exempel, vi hade ridskolefasen med Freja. Det var mycket ridning och mycket hästar. Och sen ville hon inte ha mer hästar och då tog den fasen slut. Jag har haft min period då jag jobbade mycket i styrelser. Det var en fas. Så jag tror att vi har en del sådana här faser som tar slut. Nu har vi levt tillsammans sedan 2003. Men jag skulle säga att i relationer finns det ju säkert: när jag var gift med den personen, eller bodde med den.

Caroline: Ja, och i relationen finns det ju också faser.

Jan: Ja.

Caroline: Och han pekar på ett problem med det här.

Jan: Ja. Du kan läsa vad han skriver.

Ångern som kan komma mitt i livet

Caroline: "The problem of confronting overly delayed gratification, and the resulting regret, doesn't occur just once at the end of one's life."

Jan: Kan vi bara säga...

Caroline: Läs nästa mening så kan jag förklara. "Rather, it can occur at every period during your life. From the bookish teenager who missed out on all the fun of high school by making too many sacrifices for the sake of a supposedly brighter future, to the middle-aged dad who repeatedly skipped irreplaceable experiences with his own teens by constantly hustling for one job promotion after another."

Jan: Så han säger att ibland skjuter vi upp vissa upplevelser. Vi säger: delayed gratification, uppskjuten belöning. "Ja, men jag åker inte till Thailand nu, jag gör det där sen." Som vi till och med ibland säger, skillnaden är: vill du åka till Thailand en gång nu, eller vill du om tio år kunna åka till Thailand varje år resten av livet? Det är alltid så det låter, marshmallow-testet och allting. Men då säger han: ja, fast om du till exempel är den här pappan som jagar karriär, som är ute och tjänar pengar, vilket jag kan skriva under på, om jag hela tiden gör det där, då kanske den där luckan, där jag kunde hänga med Freja, till exempel åka radinn-brädan som vi ska åka nu på söndag, den passerar.

Caroline: Ja, fönstret stängs.

Jan: Fönstret stängs. Och då blir det som att jag har missat den där, för jag sa: ja men jag gör det sen, jag ska resa mycket med Freja sen. Ja, men sen kommer det komma tillfällen då hon inte kommer vilja resa med mig.

Caroline: Och då är fönstret stängt.

Ångern behöver inte komma i slutet av livet

Jan: Det blir på samma sätt. Den här ångern behöver inte komma i slutet av livet, utan den ångern kan för mig komma om fem år. Om jag inte har gjort de här resorna med Freja till exempel.

Caroline: Absolut.

Jan: Så att tänka på att det inte bara är så att jag har döden i slutet, men att vissa perioder kommer att ta slut.

Caroline: Men har du varit med om sådana ångertillfällen?

Jan: Ja, absolut. Som vi pratade om förra veckan, när jag inte åkte på den där backpacker-resan. Jag har ju aldrig backpackat.

Caroline: Det är en jobbig känsla, är det inte det?

Jan: Jo, jag tycker det. Jag vill ju aldrig vara med om de här smådödarna. Så jag försöker alltid så gott jag kan fundera över: nu har vi barnen nu. Nu ska vi titta på Stranger Things tillsammans. Nu ska vi virka. Jag har ju min bok jag vill skriva, men det är inte den som kommer skrivas just nu. För nu är det annat.

Caroline: Ja. Och det är också smärtsamt, att förstå att det är nu.

Den här ångern behöver inte komma i slutet av livet. Den kan komma om fem år, om jag inte gjort resorna med dottern medan fönstret fortfarande är öppet.

Boken eller barnen?

Jan: Vad tänker du?

Caroline: Jo, men för om jag skriver min bok nu och uppfyller mig själv, då kommer jag veta att jag inte la den tiden på mina barn. Och vissa skulle invända och säga att det inte är antingen eller. För mig är det lite åt det hållet. Jag kan skriva lite grann men inte så fullt koncentrerat. För jag vill inte vara med om den ånger som kommer sen när barnen är vuxna och inte har tid för oss längre. För att vi inte har det bandet, det skapades aldrig riktigt när de var små. "Så skyll dig själv, du har din bok." Det hade blivit sådana konversationer i min hjärna. "Du har ju din bok i alla fall." Och det hade inte varit värt någonting.

Jan: Ja. För mig kan det vara: ja men då har du de pengarna på kontot. Och det kan vara: ja men då kan du ändå ge dem pengarna så att de kan flytta till en bostadsrätt. Fast de kanske hellre hade hängt med mig än fått pengar till en bostadsrätt.

Caroline: Ja, absolut. Eller att man tillsammans sen löser det där med bostadsrätt. På något vis. För man är ju ett team. Det har man lärt sig sedan många år tillbaka.

Faser med vänner också

Jan: Ja, och sen tänker jag andra sådana här distinct seasons. Nu pratar vi mycket barn, eftersom det är det som är så aktuellt i vårt liv. Men jag tänker att detta är till exempel med kompisar. Att man har haft vissa kompisar, man har hittat på grejer. Man hängde alltid på kvällarna, eller vi åkte till McDonald's på natten. Vi hade koll på vilka ställen som var öppna efter midnatt.

Caroline: Ja, det är du och Magnus.

Jan: Ja, precis.

Caroline: Ja, den fasen är ju också död.

Jan: Ja, precis. Och det var roliga minnen. Så här i efterhand, när vi alltid hängde på McDonald's på Heleneholm. Och när vi hade bil, så vi kunde ta oss med bil dit. Så jag tror att det kan vara lite smärtsamt. Men jag tror också att det är ganska bra att tänka på det. Vad är det för faser? Att livet går igenom de här naturliga faserna.

Caroline: Och det behöver ju inte vara så sorgligt ändå.

Jan: Det ser inte ut som att du gråter nu, att vissa faser är över.

Caroline: Även om du har goda minnen, så är det så. Man accepterar att vissa faser är över. Och det behöver inte vara sorgligt. Utan det var fint.

Jan: Ja.

Caroline: Ja, för det kommer ju en ny fas. Man vet ju inte vad som ska komma nu.

Distinct seasons och timebuckets

Jan: Nej, och det är därför han pratar... jag gillar också uttrycket "distinct seasons" på engelskan. Att man ser det: det är som vår. Det var vinter, nu kommer vår. Det är det här de här timebuckets, som vi kom in på förra gången, lite handlar om. Att göra sin tidslinje och sen sätta, till exempel: okej, nu är jag 40, då sätter vi ett intervall, 40 till 45 eller 40 till 50, och sen 50 till 60, 60 till 70, eller vilken upplösning man nu vill ha på dem. Och sen att försöka sätta in: vilka aktiviteter vill jag ha? Och då försöker han också göra skillnad. Vissa kallar detta för en bucket list. Och han säger: nej, detta är en distinkt skillnad mot en bucket list. För bucket list kommer ju också från den filmen, med Jack Nicholson och Morgan Freeman.

Caroline: Ja, den heter inte The Bucket List.

Jan: Nej, på engelska heter den The Bucket List tror jag, eller The List eller något sånt. Men en bucket list i den vanliga betydelsen är: saker att göra innan jag dör. Och då är det någon som, om jag ska överdriva, har en insikt: shit, jag är 75 år, jag kommer att dö, nu måste jag göra alla de sakerna jag inte har gjort hittills. Som är på listan. Medan här handlar det snarare om att vara proaktiv och att planera in vissa aktiviteter. När kommer jag vilja detta och orka det?

Caroline: Ja.

Planera aktiviteter dit de naturligt hör hemma

Jan: Och också kanske flytta dem. Om vi säger att tidsskalan går från vänster till höger, så blir det mer naturligt att det blir mer skidåkning till vänster än vad det blir skidåkning till höger, när jag är äldre.

Caroline: Ja, alltså, till vänster är man yngre och till höger är man äldre.

Jan: Ja, precis. Och sen också att planera att vissa saker... en vinresa, det är kanske inte det vi behöver göra nu när vi är 40–45, utan en vinresa kanske funkar alldeles utmärkt 65–70.

Caroline: Ja, men vet du vad, jag har en liten invändning där, för man har ju typ inget smaksinne kvar då.

Jan: Så jävla typiskt, va? Hälsa eller hälsa, är det sant?

Caroline: Ja, det blir sämre med åldern, ja. Ju fler jävla coronaförkylningar man har haft. Förlåt mig att jag svär, men så är det.

Jan: Ja, men det är i alla fall...

Caroline: Jo, men du har en poäng, absolut.

Jan: Så detta tror jag också kan vara rätt kul. Det är ganska många kul övningar. Jag ska verkligen försöka starta trådar till följd av de här avsnitten. Jag får göra en note to self.

Caroline: Bra.

Tre time buckets för de närmaste 30 åren

Jan: Så när han skriver rekommendationerna här, ska du läsa.

Caroline: "If time bucketing your whole life feels a bit overwhelming, just do the exercise with three time buckets covering the next thirty years. You can always add more to your list. Just do it long before age and health become a real factor. If you have children, think about your own version of the Hefalump movie. What one experience do you want to have more of with them in the next year or two, before that phase of their life and your life is over?" Vad är det för Hefalump?

Jan: Jag blev helt så här, jag stannade kvar där nästan. Han pratar om, han har ett exempel i boken om Hefalump.

Caroline: Jag vet inte vad det är, Heffaklumpen eller nåt.

Jan: Någon barnfilm som han älskade och hans barn älskade. Och de tittade alltid på den tillsammans. De satt i soffan och åt godis och tittade på det där. Och sen en dag, sa han, kom det en dag då ingen ville sitta med honom i soffan och titta på Heffaklump-filmen längre. För att den fasen hade dött i deras barns liv. Och då var han: okej, men fundera då tidigare på vad det är du vill göra innan den fasen är över. Att man är medveten om att den kommer gå, och att det är nu som det är nu.

Caroline: Ja, men det är Heffaklumpen i Puh.

Jan: Är det så? Ja, det är nog, jag tror det.

Räkna ut när din förmögenhet peakar

Jan: Bra. Sista, tror jag, sista tipset jag har tagit från hans bok, som en modell kan man säga, är att han tänker så här: räkna ut när din förmögenhet kommer peaka, och använd det i tid istället för belopp. Och grejen är att många av oss gör detta redan idag. Vi tänker inte: jag ska gå i pension när jag har uppnått tre miljoner i sparkapital. Utan vi tänker: jag ska gå i pension när jag är 65, och sen får det bli lite vad det beloppet blir. På samma sätt, när man räknar här, tror jag att man ska försöka räkna ut: okej, när når jag toppen?

För fördelen med att tänka i datum är att vi lägger inte bara till det datumet. Medan om jag säger: ja men jag ska ha två miljoner, så är det lätt att tänka, när man har två miljoner, om jag ska ha två och en halv eller tre, för mitt liv kommer bli bättre om jag har två och en halv miljon eller tre miljoner. Medan vi tänker inte så att mitt liv kommer bli bättre om jag går i pension när jag är 70 än när jag är 65. Då ser vi det som en ganska tydlig försämring. Så hans tips är att fundera mycket i datum istället för belopp, när man kommer till den här peaken.

Datum, inte ett belopp

Jan: Du kan läsa det här första stycket bara.

Caroline: "To understand why you should think in terms of a date, not a number, you need to recall that enjoying experiences requires a combination of money, free time and health. You need all three. Money alone is never enough. And for most people, accumulating more money takes time."

Jan: Ja, du kan fortsätta läsa.

Caroline: "So by working more years to build up more savings than you actually need, you are getting more of something, money, but you are losing even more of something at least as valuable, free time and health. Here's the bottom line: more money doesn't equal more experience points."

Jan: Ja, så bara att du har mer pengar kommer inte ge dig mer livsminnen eller mer livsupplevelser, kanske till och med mindre.

Caroline: "Most people forget those costs of acquiring more money, so they focus mainly on the gains. So for example, 2,5 million dollars does buy you a better quality of life than 2 million dollars, all other things being equal. But all other things are usually not equal."

Jan: Ja, för det tar längre tid, till exempel. Så detta är också ett sånt viktigt resonemang. Att tänka: nej, mer pengar är inte nödvändigtvis bättre.

Varje extra arbetsdag kostar tid och hälsa

Jan: Ska du ta det sista också?

Caroline: "That's because for every additional day you spend working, you give up an equivalent amount of free time. And during that time your health gradually declines too. If you wait five years to stop saving, your overall health declines by five years, closing the window on certain experiences altogether." Makes sense.

Jan: Ja, det låter vettigt.

Caroline: Ja.

Jan: Bra. Så poängen han säger kring detta är, jag kan läsa: "What does all this mean? It means that unless you're an exception, you ought to start spending your wealth down much earlier than what is traditionally recommended. If you wait until you're 65 or 62 to dip into your nest egg, you will almost certainly end up working longer than necessary for money you will never get to spend. What a sad thought, to slave away at a job and never get the gold."

Poängen är att de flesta bör börja använda sitt sparande mycket tidigare. Han säger att börjar du använda ditt sparande, ditt nest egg, först när du är 62 eller 65, så är sannolikheten stor att du kommer dö med mer pengar på kontot. Vilket vi har sett stöds av andra undersökningar. Och då blir det som här, att du har jobbat och du har inte fått guldet.

Vänta du till 62 eller 65 med att röra ditt sparkapital, kommer du nästan säkert ha jobbat längre än nödvändigt för pengar du aldrig får spendera.

Vem gäller detta för?

Caroline: Kan man säga att detta är en viss grupp det gäller, eller gäller det alla på olika plan? Jag tänker att vissa kanske inte har så mycket pengar att spendera, har inte mycket tid heller.

Jan: Jag tror att naturligtvis finns det människor som är jätteduktiga på att leva i dagen, för dagen, samla erfarenheter, samla upplevelser, som hade mått bra av att spara lite extra. Men det tror jag inte är de som lyssnar på detta avsnitt. Om jag skulle chansa, så de som lyssnar på detta, eller tittar på den här videon, ligger mer i skalan där vi är, att risken är högre, eller sannolikheten är större, att man sparar för mycket än att man sparar för lite. Och sannolikheten är förmodligen större att man inte unnar sig, eller inte gör alla de här upplevelserna, och att man kommer dö med pengar på kontot.

Så därför har jag inget problem med att ha en bias, en lutning eller slagsida, i det här avsnittet mot: ja men spara mindre, spendera mer. För jag vet att detta inte är något som går på SVT ut till ett tvärsnitt av den svenska befolkningen. Detta går till ett tvärsnitt av människor som är ansvariga i sin ekonomi, som har tagit många ekonomiskt rätt beslut, som inte riskerar att hamna i Lyxfällan.

Ge mig inte vad jag vill ha, ge mig vad jag behöver

Jan: Och då blir detta ett sätt, hoppas jag, att ge tips, eller hur detta kan göra mitt liv rikare, som inte handlar om att spara mer pengar. Lite krasst är väl detta ett sånt här avsnitt: ge mig inte vad jag vill ha, utan ge mig vad jag behöver. Det var väl få som kanske började lyssna på detta avsnitt och tänkte: gud, jag behöver spendera mer. Utan man lyssnade på detta för att man skulle få tips på hur man sparar bättre. Medan jag tror att om jag kan bidra till, eller om vi kan bidra till, att skifta synen lite på att, okej, tänk om målet inte är att maxa pengarna, utan tänk om målet är att maxa ett rikt liv. Då kanske det handlar om upplevelser snarare än pengar på kontot.

Caroline: Ja, men bra.

Tänk om målet inte är att maxa pengarna, utan att maxa ett rikt liv. Då handlar det om upplevelser snarare än pengar på kontot.

Avrundning

Jan: Snyggt. Jag tänkte vi skulle avrunda. Är det någon sista kommentar du har? Jag tänker vi kommer sluta boken här nu. Han pratar lite mer sen också, ta risker när de inte kostar så mycket, alltså när du är ung till exempel. Flytta till ett annat land, eller flytta till en annan ort.

Caroline: Nej, men jag tänker att du och jag, vi kanske behöver sätta oss och titta på de där bucketsen.

Jan: Definitivt.

Caroline: De här decennierna som kommer, och vad vi vill uppleva. För jag kan nog vara lite rädd att vissa saker inte kommer att hända. För jag är inte en sån som tar tag i mina drömmar alltid.

Jan: Ja, nej, men absolut. Och sen också fundera på, okej, vad vill vi att våra barn ska ha för upplevelser med oss? Vilket är en sån här svår fråga, tänker jag.

Caroline: Jag tycker inte den är så svår.

Jan: Nej, såklart.

Caroline: Vi tar det tillsammans sen.

Tack och vi ses i forumet

Jan: Ja, men snyggt. Då tänker jag avsluta återigen. Tack till dig som hänger i vår community, patreon.com/rikatillsammans. Tack till dig som har tittat. Tack till dig som har lyssnat. Och så tänker jag att det ska bli jättekul att se om vi kan få någon diskussion kring de här frågorna i forumet. För detta tror jag är typiskt också, där man kan sno från varandra. Att det inte är så att jag inte får titta på vad du har skrivit, utan tvärtom: ser du något som du tycker låter spännande, sno det. Dela gärna med dig av det som du har gjort bra, som har funkat för dig och din familj. För det kan vara självklart för dig. Och sen är det sådana som jag som sitter och kämpar med det du tycker är svårt.

Caroline: Grymt!

Jan: Så tack så mycket, och så ses vi i forumet.