Samla på livsupplevelser snarare än pengar

Innehållsförteckning

Nedan följer en grov innehållsförteckning för transkriberingen.

1. Inledning: Die with Zero och konsten att maxa livet
2. Dagens sidospår: Die with Zero av Bill Perkins
3. Jane som dog med pengarna kvar
4. Livet som ett optimeringsproblem
5. Tack till vår Patreon-community
6. Att maximera din positiva livserfarenhet
7. Pengar som omvandlad livsenergi
8. Tidsaspekten på upplevelser
9. Att ta från den fattige för att ge till den rike
10. Bill Perkins kompis som lånade av en lånehaj
11. Resan till Sydostasien som aldrig blev av
12. Buckets för olika åldrar i livet
13. Chefen på Wall Street och livscykelhypotesen
14. Ditt liv är summan av dina upplevelser
15. Frugality, glass och självpiskeri
16. Memory dividend: avkastning i form av minnen
17. En övning att göra tillsammans
18. Att planera sitt liv eller köra på autopilot
19. Paris och perspektivskiftet
20. När barnens upplevelser blir viktigare än ens egna
21. Balansen mellan att jobba och att finnas till
22. Huset, arvet och en obekväm ärlighet
23. Hade vi behövt ett så stort hus?
24. You retire on your memories
25. Det bittersöta i att samla på minnen
26. Två principer: vad du vill uppleva, och att inte skjuta upp
27. Kvantifiera upplevelsepoäng år för år
28. Start early är nu
29. Paragliding med Freja och 15 euro för fotona
30. Målet: aim to die with zero
31. Att sikta på så lite som möjligt kvar
32. Medianförmögenheten som bara stiger
33. Irrationella kring döden
34. Go-go, slow-go och no-go years
35. Man smyger in i åldern
36. Verktyg för att dö med noll: Longevity Illustrator
37. Räkna på att pengarna ska räcka tills 85
38. En matteövning man kan roa sig med
39. Att inte vilja kännas vid sin egen död
40. Att fylla tomrummet tillsammans
41. Barnen växer upp så snabbt
42. Var jag står avgör svaret
43. Den psykologiska vinningen av att svänga
44. Hjärnan är byggd för att vara irrationell om döden
45. Oversparande för en avlägsen framtid
46. Beteendet skulle förändras steg för steg
47. Avrundning och nästa avsnitt om arv

Inledning: Die with Zero och konsten att maxa livet

Jan: Man kan nästan se det som ett spel eller en utmaning i hur jag maxar upplevelsen, lyckan av den här tiden, av de här pengarna som jag tjänat ihop under livet. Du lyssnar på RikaTillsammans-podden som handlar om allt som är roligt med privatekonomi. I den här podden får du varje vecka ta del av konkreta tips, råd, verktyg och inspiration för att ta ditt sparande och din privatekonomi till nästa nivå på ett enkelt sätt. Vi som gör den här podden heter Jan och Caroline Bolmeson.

Jan: Idag är det dags att avsluta 2021. Och jag som högfärdigt förra veckan deklarerade att nu är allt som vanligt, och sen går jag och får covid.

Caroline: Ja, men det var inte så förvånande. Det är bara det att det tog lång tid för dig att bli sjuk. Det tog 14 dagar efter exponeringen eller något sånt. Så vi trodde att du skulle klara dig, men det gjorde du inte.

Jan: Men den som klarar sig bäst är faktiskt Freja, vår dotter, vår elvaåring, som fick lite kli i halsen. Både du och jag ville typ skjuta oss, för vi hade så ont i huvudet. Och Elsa mådde inte bra. Så därför är vi lite sena igen, lite ur fas. Men det får vara. Jag tänker så här: snart kommer nytt år, då kanske det blir bra.

Caroline: Snart, det kommer ett halvår.

Dagens sidospår: Die with Zero av Bill Perkins

Jan: Men i alla fall, dagens avsnitt. Elis, jag är lite trött på allt det här negativa kring börsen och en nedgång och björnmarknad. Så jag tänkte att vi ska göra ett sidospår. Och titeln på dagens avsnitt blir typ så här: Dö med noll på kontot, eller en diskussion utifrån Die with Zero. En bok av Bill Perkins.

Caroline: Ja, precis.

Jan: Detta är en amerikan som jag tror för två år sedan släppte boken Die with Zero, Getting All You Can from Your Money and Your Life. Och jag har haft den på läslistan. Sen bläddrade jag i forumet, där det stod: vad hade du velat se oss göra ett avsnitt om? Och så var det någon som tipsade om den här. Så tänkte jag, nej men nu är det kanske dags att ta tag i detta. Och det roliga med Bill Perkins är att han verkar vara någon sorts naturgashandlare.

Caroline: Som vad? Ja, fortsätt. Det är så otippat att han är naturgashandlare.

Jan: Ja, han började på Wall Street som screen clerk och sen jobbade han sig upp, flyttade till Dallas. Han berättar om sin historia, och nu förvaltar han väl någon hedgefond eller något sånt. Men han har ganska mycket tankar kring det här.

Caroline: Okej, men vad, alltså är det råvaror du tänker?

Jan: Ja.

Caroline: Okej, för jag tänkte: shit, alltså jobbar han på någon plattform någonstans eller något sånt?

Jan: Nej, nej, naturgashandlare.

Caroline: Naturgashandlare, ja. Alright.

Jane som dog med pengarna kvar

Jan: Och det jag fastnade för: går man in på hans hemsida, diewithzero.com eller vad det är, så har han ett tvåminuters videoklipp. Och det är så här: This is Jane. Jane har ett bra jobb, hon sparar till pensionen, hon gör allt man ska. Och sen ackumulerar Jane pengar, hon ägnar sig åt sin hobby, hon reser lite. Och sen är det så här, abrupt: Jane dör.

Caroline: Ja.

Jan: Och så har hon pikat med pengar, och så står det: Jane dör med majoriteten av sina pengar kvar.

Caroline: Ja.

Jan: För hon har gjort allting rätt. Och sen kommer resonemanget: pengar som inte längre har något som helst värde för henne. Och då kommer frågan, vore det inte bättre om hon använt sina pengar på ett annat sätt? Så det är premissen för boken.

Caroline: Det är ju fantastisk storytelling, för vi kan bara inte med det. Att hon dör när hon har som mest pengar och inte har hunnit göra någonting med det. Alltså, det är väl säkert en sån rädsla som man kan ha.

Jan: Ja. Vad tänker du mer?

Caroline: Jag får känslan av att så ska det fan inte gå till.

Jan: Ja. Vad tänker du då?

Caroline: Nej, men vi ska prata om det boken handlar om.

Livet som ett optimeringsproblem

Jan: Dagens avsnitt, jag tror det blir ett avsnitt i två delar, för jag tror inte vi kommer hinna igenom hela.

Caroline: Nej, men sen resonerar han mycket i boken, för han är ju ingenjör.

Jan: Och så pratar han om att han ser detta som ett optimeringsproblem. Det är en viss typ av ingenjörsproblem som man kallar optimeringsproblem. Till exempel: du har ett vatten som rinner ner i ett badkar, sen läcker det ut ur badkaret. Vad är den optimala mängden vatten som ska rinna igenom? Och då är han så här, hur optimerar jag värdet på pengarna under livet? Och sen har han ett antal principer som jag tänker vi ska prata om. Han har ett antal rekommendationer. Och det är lite morbit, att vi kommer prata mycket om död. Jag har till och med laddat ner en sån här app nu till min telefon. Det har jag inte ens berättat.

Caroline: Nej, men det är mycket som framkommer i våra poddar.

Jan: Ja, men jag kan visa. Oss emellan. Titta: livet 48 procent. Det är sånt som jag inte...

Caroline: Ja, vi kan titta på det sen.

Jan: Men jag har levt 48 procent av mitt liv. Det är ändå mindre än hälften.

Caroline: Ja, det är bra.

Jan: Och sen pratar man om hur man kan använda pengarna. Så det är premissen för dagens avsnitt och kanske för nästa veckas avsnitt.

Tack till vår Patreon-community

Jan: Som vanligt vill jag säga ett stort tack till våra patreons. Som gör detta möjligt, att vi kan ha de här avsnitten istället för att ha inne någon reklam och prata om så här: sänker du räntan på dina lån för att du har tagit dumma sms-lån? I stället kan vi prata om hur man dör med noll på kontot, och vi kan göra lite annan typ av avsnitt. Så vi är djupt tacksamma till vår Patreon-community som gör detta möjligt. Patreon.com/rikatillsammans om man vill sponsra oss och få lite extra material.

Caroline: Och få extra material såklart.

Jan: För det är inte bara välgörenhet. Vi har haft bokklubb. Tominkabits pratade vi om häromveckan. Vi ska prata om Ismail. Vi har planerat avsnitt om bostadsmarknaden, hur man kan tänka om prognoser för bostadsmarknaden, med en analytiker. Sen har vi inplanerat flera besök under hösten. Så det är väl...

Caroline: Trevligt där. Det är nice.

Jan: Precis.

Caroline: Ja, men bra.

Att maximera din positiva livserfarenhet

Jan: Då tänker jag att vi hoppar rakt in i det. Bill Perkins pratar om att målet handlar om att maximera din positiva livserfarenhet. Ska du läsa lite vad han skriver?

Caroline: Ja, då kommer det engelska här. Men vi tar det på svenska sen, lite mer förklarande. "Death wakes people up. And the closer it gets, the more awake and aware. When the end is near, we suddenly think, what the hell am I doing? Why did I wait this long? Until then, most of us go through life as if we had all the time in the world."

Jan: Detta är det klassiska. Om du hade dött imorgon, hade du gjort de saker du har planerat? Och om jag svarar nej på den frågan, då är det kanske tillfälle att stanna upp. Vad hade jag velat göra istället? Och sen har han ganska mycket historier i boken, från vänner som får cancer eller som går bort inom närtid.

Caroline: Fortsättningsvis då. "Everyone's health generally declines with time, and sooner or later we all die. So the question we all must answer is how to make the most of our finite time on earth."

Jan: Ja. Och detta kan jag säga redan nu, att mycket av detta kommer du förmodligen gilla. För det är mycket fokus i boken på hälsa. Och han gör också kopplingar. Jag har många gånger pratat om: vad är meningen att tjäna för mycket pengar? Och det började lite när vi frågade en fondförvaltare, Erik Strand, vad är det sämsta rådet inom finans? Och då sa han månadssparande.

Caroline: Och det är typ vårt bästa råd.

Jan: Ja, precis.

Caroline: Jag trodde jag skulle få en hjärtattack.

Pengar som omvandlad livsenergi

Jan: Det var egentligen han som ledde in oss på det här spåret. För han sa så här: om du dör och har en miljon på kontot, eller att det ärvs bort, då kan man fråga sig, säg att du tjänade hundra kronor i timmen, var det värt de där 10 000 extra timmarna du jobbade för att ha den där miljonen? Använder du din tid och din energi på det bästa sättet? Och Bill Perkins pratar om detta på samma sätt, att man kan se livet som det här optimeringsproblemet. Hur kan jag maximera livsupplevelsen samtidigt som jag minimerar det onödiga slöseriet?

Caroline: Ja, precis. Men jag tänker också att förr var det nog rätt så fint att lämna efter sig en summa till de efterlevande.

Jan: Ja, det är det väl fortfarande.

Caroline: Ja, det kan jag tänka mig, men samtidigt är vi inte lika, i alla fall i Sverige. Och i den klick som jag befinner mig i pratar vi inte om det som att det skulle vara fint att lämna efter sig, utan mer som att man ska leva ett bra liv nu.

Jan: Jag tror absolut att det har skiftat, men som han kommer till: en av de vanligaste invändningarna mot det här med att dö med noll på kontot, det är så här, men barnen då? Om vi till exempel ska prata med min mamma, hon har ju planerat att hon ska ge arv. Så jag tror inte att alla tänker så.

Caroline: Nej.

Jan: Men jag upplever absolut ett skifte, att man är så här, nej men jag ska leva upp mina pengar själv, kunna njuta av pengarna.

Caroline: Jag tror också det handlar om att vi har en högre standard generellt i Sverige.

Jan: Ja, så kan det absolut vara.

Tidsaspekten på upplevelser

Jan: Och då blir grundfrågan i det här optimeringsproblemet: vad är det bästa sättet att använda vår livsenergi på innan vi dör? Det är den overarching-frågan, den övergripande frågan i boken. Och då har han ett antal principer som vi ska gå igenom. En väsentlig sån är att vissa upplevelser mår man bättre av i olika perioder av sitt liv. Att till exempel det är svårt att åka vattenskidor när man är 90.

Caroline: Ja.

Jan: Och vi kommer till det, men det där har jag börjat upptäcka redan nu. Jag upplever att vissa saker som du och jag har tänkt göra, så börjar vi så här, nej, pallar inte. Och då är vi typ bara 40 plus. Så där är en tidsaspekt. En av principerna är i alla fall att det finns en tidsaspekt på vissa upplevelser. Vissa upplevelser lämpar sig inte när man är 90 plus. Vissa upplevelser lämpar sig bättre när man är 20 eller 40.

Jan: Och sen, på samma sätt, mängden pengar vi tjänar. Som jag har tagit det här exemplet innan: Warren Buffett har tjänat majoriteten av sina pengar efter sin 65-årsdag. Och sannolikheten är ganska stor att vi som lyssnar och pratar om det här kommer tjäna mer pengar i framtiden. Men om vi kommer tjäna mer pengar i framtiden, vilket inte är så för alla men för ganska många, då blir det också konstigt att vara rädd för att använda pengar idag. På upplevelser, till exempel. För man tänker så här: nej, men jag måste avstå pengar idag, för då blir det som att man tar från sitt framtida jag.

Att ta från den fattige för att ge till den rike

Caroline: Framtida?

Jan: Ja, att idag, när man har mindre pengar än vad man kommer ha i framtiden, så tar du pengar från den som inte har, för att ge pengar till den som har i framtiden.

Caroline: Ja, okej.

Jan: Är du med? Det blir lite upp- och nedvända världen, för att du kommer tjäna mer pengar i framtiden. Då borde du använda en del pengar.

Caroline: Men varför tänker du att man kommer tjäna mer pengar i framtiden?

Jan: Om man har investerat så är det ränta på ränta-principen. Bara det. Vi har automatisk avsättning till pensioner, premiepensioner, tjänstepensioner. Vi kanske sparar själva regelbundet. Så jag tror mycket här, som han pratar om, tricket är att hitta de upplevelser som gör en lycklig, och försöka använda pengarna till de här upplevelserna. Och verkligen tänka. Det som slog an hos mig var att jag tänkte: det gör man sen. Det gör jag sen när jag är som Jane, när jag är 65, när jag har vunnit spelet. Då kan jag njuta. Och så glömmer jag bort att när jag är 65 så kanske jag inte är så sugen att göra vissa saker.

Bill Perkins kompis som lånade av en lånehaj

Jan: Och det värsta, jag insåg detta, nu kanske jag springer i förväg, men där han berättar om när han och en kompis bodde i New York och flyttade dit, och hade skitdåligt betalt jobb. Han sa så här, det var på nivån att om han glömde köpa en månadsbiljett för tunnelbanan i början av månaden, så hade han inte råd att betala engångsbiljetter. Och hans kompis då, som var typ 20, sa så här: nej men fuck it, jag vill åka till Europa, jag vill tågluffa, eller något sånt. Och Bill sa, men du har ju inga pengar. Nej, men jag lånar pengar. Och han sa, men vem ska du låna pengar av? Skit samma, jag vill låna av typ en loan shark. Så han gick till en loan shark, lånade pengar för att åka till Europa. Och kom aldrig tillbaka. Jo, men kom tillbaka.

Jan: Och sen berättade han om de här upplevelserna, som 22-åring, tågluffa i Europa, och han bodde i vandrarhem med 16 andra killar, och lärde sig om europeisk historia och sånt. Och Bill var så här: du är dum i huvudet som gör det. Och så, när Bill Perkins var 30, åtta år senare, och skulle åka till Europa, då insåg han att det tåget hade gått. För nu var han inte 22 och ville bo med 16 andra killar i ett vandrarhem. Det var inte samma premisser för den tågresan.

Caroline: Nej, och så märkte han att den erfarenheten var borta.

Resan till Sydostasien som aldrig blev av

Jan: Och grejen är att jag har en liknande historia från mitt eget liv. Efter gymnasiet hade vi Malin och några kompisar som åkte till Sydostasien och backpackade. Och jag var så här, nej, men jag ska gå på universitetet, jag ska direkt börja på teknisk fysik efter gymnasiet, och jag gör det där sen. Ja, idag är jag 41. Har den där resan till Sydostasien kommit? Nej, det har den inte. Och idag är det för sent, för jag skulle aldrig bo på något vandrarhem med 22 andra 18-åringar. Alltså, jag är ledsen, det går bort i mitt liv idag.

Caroline: Ja, men jag tycker att man kan åka dit ändå, fast man bor på ett bra hotell.

Jan: Jo, men precis, men då blir det något helt annat.

Caroline: Ja, det blir något helt annat. Visst blir det det. Men du vill ha den upplevelsen att ha bott på det viset och rest på det viset, kanske på en liten budget och upplevt.

Jan: Ja, men idag är jag för bekväm. Det var ju som när vi åkte till Spanien nu, vi kollade på sådär fyra- och femstjärniga hotell. Det förflyttas, det blir något annat. Och jag upplever så här att det tåget, alltså, där fanns en slot för den typen av resa.

Caroline: Ja, när man stod ut med en viss typ av standard.

Jan: Ja, precis. Och då menar jag, okej, det är kanske något jag ska lära mig från det där.

Buckets för olika åldrar i livet

Jan: Och just detta var för mig en stor grej. För han pratar sen om en övning vi kan göra. Många pratar om sådana här bucket lists. Han är så här: nej, skit i bucket list, gör olika buckets i olika åldrar. Okej, vad vill du göra som 40–50-åring? Vad vill du göra som 50–60-åring?

Caroline: Men sånt kan man ju inte veta heller.

Jan: Ja, fast man kan lista ut vissa grejer, tänker jag.

Caroline: Vi kommer till det.

Jan: Ja, vi kan gärna komma till det. Men till exempel skidåkning kan vara en sån grej. Det är rimligare att vi gör skidåkning de kommande 15 åren än att vi säger så här, nej, nu pausar vi skidåkning i 15 år och så gör vi den när vi är 60. Är du med? Det är inte som att det blir lika många åk i skidbacken när man är 60 som när man var 22.

Caroline: Nej.

Jan: Jag vet inte, vad tänker du?

Caroline: Jo, jo, men absolut. Visst är det så. Det är så otroligt lätt att gå till det där att man måste spara pengar nu och dra in på saker nu.

Jan: Ja. Det är det halva boken handlar om.

Caroline: Det är en sån kontroll man har över sitt liv då, känns det som.

Chefen på Wall Street och livscykelhypotesen

Jan: Och då berättar han om en episod där han har det här skitkassa jobbet och kör taxi på kvällarna och lyckats spara ihop typ tusen dollar. Så går han helt stolt till sin chef och säger: titta, jag har sparat tusen dollar. Och så får han världens utskällning av den här chefen på Wall Street, som är en sån här jävla idiot. Du har inte kommit till Wall Street för att tjäna 18 000 dollar om året. Du har kommit till Wall Street för att tjäna flera hundratusen dollar. Så du kommer tjäna mer i framtiden. Så vad du gör nu är att du sparar i en period du borde konsumera. Du kanske till och med borde låna pengar.

Jan: Och detta är också lite roligt, för den här tesen är egentligen inte ny. Det var en som hette Franco Modigliani, tror jag. Det finns säkert länge sedan, livscykelhypotesen. Han var så här: i början av livet har vi större utgifter än vår intjäningsförmåga. Då behöver vi låna pengar. Till exempel CSN-lån är ganska naturligt, vi har inte pengar så vi lånar för vår utbildning. Och sen kommer the peak years, då man tjänar mer pengar. Och sen kommer i slutet de-saving-perioden igen, då man ska leva på sitt sparade kapital, eller på sin avkastning. Och man behöver snarare smeta ut, det här heter consumption smoothing på engelska. Att man smetar ut de bra åren på de dåliga åren, istället för att säga: detta är år jag inte har någonting, jag ska bygga upp mitt humankapital, jag har inte så mycket pengar, och att då dessutom spara, vilket blir dumt.

Jag tog pengar från mitt svältande yngre jag för att ge dem till mitt framtida, rikare och fetare jag.

Jan: Och det är väl kanske inte så man direkt tänker.

Caroline: Nej.

Ditt liv är summan av dina upplevelser

Jan: Och sen fortsätter han på ett resonemang. Vi har en bok vi inte haft uppe, som vi borde ta upp vid något tillfälle, som heter Your Money or Your Life av Vicki Robin och Joe Dominguez, som är typ den ultimata FIRE-boken och har några år på nacken. Och du kan läsa vad de skriver om det.

Caroline: Ja, de skriver om den boken. "The book contended that your money represents life energy. Life energy is all of the hours that you're alive to do things. And whenever you work, you spend some of that finite life energy. So any amount of money you've earned through your work represents the amount of life energy you spent earning that money."

Jan: Det är därifrån många påstår att hela FIRE-rörelsen kommer. Om du tjänar 200 kronor i timmen och du jobbar en timme, då har du tjänat 200 kronor och omvandlat livsenergi. Du har omvandlat en timme av ditt liv, av din energi, av din kompetens, till 200 kronor. Om du då går och köper någonting för 200 kronor, så har du betalat med en timme av ditt liv.

Caroline: Ja, absolut.

Jan: Och då blir det, för många, ett ganska mindblowing resonemang. Okej, ska jag köpa den här skjortan för fem timmars jobb av mitt liv, när jag kunde varit fem timmar ledig istället för att köpa den här skjortan, eller den här bilen, eller det här boendet?

Caroline: Ja, men det blir helt plötsligt aktuellt att fundera över vad det är värt.

Jan: Ja. Så man går från timlön till energi, till tid. Och istället för att titta på saker i kronor, så börjar man titta på saker i tid.

Frugality, glass och självpiskeri

Jan: Och detta är egentligen inte så olikt. Jag själv har varit inne på det här resonemanget, till exempel: okej, är det värt att käka en glass nu, för då får jag gå en timmes promenad? Det är liksom 400 kalorier i en promenad.

Caroline: Ja, men det är ungefär samma resonemang.

Jan: Ja, det är samma. Vad var det du checkade ut?

Caroline: Nej, nej, jag checkar inte ut. Jag tycker bara att det är sånt där självpiskeri.

Jan: Ja, precis. Och det skriver han också, att det är många som drar ut tangentens riktning i det här, i att frugality, att man drar ner på allting.

Caroline: Nej, men det vill jag inte ha.

Jan: Och då är han noga med så här: okej, jag gillar resonemanget, men det är inte det som är min poäng. Min poäng är att, så Bill Perkins säger, ditt liv är summan av dina upplevelser. Och ja, det är inte bara så att alla de bästa upplevelserna är gratis.

Caroline: Nej, så är det inte.

Jan: Utan naturligtvis finns det en hel del upplevelser som är gratis, som man många gånger gillar när man är ung. Att hänga med kompisar, vara i parken, gå på konserter, utomhuskonserter.

Caroline: Man kan gilla det också när man är äldre.

Jan: Okej.

Caroline: Ja, det finns absolut. Jag vill bara försöka komma på någonting som man kan gilla när man är ung, som är gratis.

Jan: Ja, men det är väl massor av grejer. Malmöfestivalen, älskade man...

Caroline: Ja, det kan absolut vara så att man gillar det jättemycket när man är lite yngre.

Jan: Ja, medan vi inte har varit på Malmöfestivalen de senaste tio åren.

Caroline: Nej.

Memory dividend: avkastning i form av minnen

Jan: Men i alla fall, poängen här är att ditt liv är summan av dina experiences, av dina upplevelser. Och så säger han dessutom att många av de här upplevelserna ger en memory dividend. Att de ger avkastning i form av minnen. Så man kan faktiskt se det som att man investerar i sina upplevelser, för en investering är att jag sätter in någonting, jag får något tillbaka, men jag får även avkastning på detta. Och du kan läsa vad han skriver.

Caroline: "Start actively thinking about the life experiences you'd like to have, and the number of times you'd like to have them. The experiences can be large or small, free or costly, charitable or hedonistic. But think about what you really want out of this life in terms of meaningful and memorable experiences."

Jan: Och vad tänker du?

Caroline: Alltså, det är roligt att det kommer från en ingenjör som ska lösa någon slags optimeringsproblem. För det är ju en djup fråga.

Jan: Ja.

Caroline: Det är det. Vad vill du ha ut av livet, och när vill du ha ut det?

Jan: Ja, och hur många gånger vill du ha ut det? Men jag tänker att detta egentligen är en sån där superbra grej att faktiskt bara pausa och fundera på, eller skriva ner, eller ta med sig till sin partner. Jag fick ett jättefint mejl av en läsare, Mattias, som skrev så här: jag och min fru brukar prata ibland om de här frågorna som dyker upp i avsnittet. Och jag tror att detta är en jättebra grej för dig och mig.

En övning att göra tillsammans

Caroline: Ja, absolut. Jag tror också att man kan skriva en lista. Att man typ inte ska sluta när det känns som att det är svårt att komma på något. För det är då som det nog kommer komma riktigt bra grejer.

Jan: Ja, så jag tror detta blir en uppgift för dig och mig till nästa avsnitt. Att fundera på.

Caroline: Ja, vi gör det.

Jan: Ja, eller här. Du kan fortsätta läsa här. The main idea.

Caroline: Ja, "the main idea here is that your life is the sum of your experiences. This just means that everything you do in life, all the daily, weekly, monthly, annual and once-in-a-lifetime experiences you have, adds up to who you are."

Jan: Detta tycker jag också är ganska hårdraget. Jag har inte tänkt på det så här, men det blir så här: okej, så vem är du? Jo, du är summan av dina upplevelser. Och det där har jag också tänkt på, för detta pratar han inte om i boken, men jag läste någonstans annars att lycka är minnen som du skapar tillsammans med andra. Och här blir det verkligen, okej, hur samlar jag på minnen, hur samlar jag på anekdoter? Jag tänker att som Filip och Jenny, kompisar till oss, de gör en fotobok varje år tillsammans med sina barn, som de ger bort till släkt och vänner, vilket egentligen är precis samma sak. De sa till mig: man kan tycka så här, det har inte hänt så mycket detta året, men när man väl satte sig och gick igenom foton, då har det hänt ganska mycket.

Jan: Och då blir det också, då har de ju haft både upplevelsen, men sen har de fått den här minnesavkastningen, memory dividend, när de går igenom den på julen, när de ger bort den till sina far- och morföräldrar.

Caroline: De sa också att det som inte fotograferas, det kommer inte med där.

Jan: Men det kan man komma ihåg ändå.

Caroline: Nej, men absolut.

Att planera sitt liv eller köra på autopilot

Jan: Det är ju lite att hårdra det där, vad han nu skrev, allt som du upplever. Du kan fortsätta läsa detta, det är ganska tufft.

Caroline: "When you look back on your life, the richness of those experiences will determine your judgement of how full a life you've led. So it stands to reason that you should put some serious thought and effort into planning the kinds of experiences that you want for yourself. Without that kind of deliberate planning, you're bound to just follow our culture's well-trodden default path through life, to coast on autopilot. You'll get to your destination, death, but probably without having the kind of journey you would have actively chosen for yourself."

Jan: Och sen avslutar han med ett Downton Abbey-citat med betjänten Carson, som säger så här: "The business of life is the acquisition of memories. In the end, that's all there is." För mig blir detta ganska djupt. Ja, ouch.

Caroline: Ja, men jag börjar också tänka på vad jag skulle vilja vara med om. Och det är inte ens tuffa grejer. Jag skulle vilja gå in i en olivlund, för vi gjorde aldrig det i Grekland när vi var där.

Jan: Okej, det visste jag inte.

Caroline: Nej, men vi åkte förbi dem med taxin, så sa jag inte till. Och så tänker jag efteråt, när jag inte fick vara med om det, att jag ville det ju.

Jan: Ja, varför sa du ingenting?

Caroline: Så märkligt, för nu måste jag åka tillbaka till något ställe med en olivlund för att kunna göra det. Nej, men min poäng är att det behöver inte ens vara jättestora grejer som man vill vara med om. Utan det är nog en känsla man vill uppnå. Eller hur?

Paris och perspektivskiftet

Jan: Jag vet inte. Om vi tar till exempel nu i sommar, så hade vi planerat att vi ska åka till Paris. Och jag har varit ganska osugen. Flygplats, barn, så här, pallar inte.

Caroline: Absolut, ja. Det har varit mycket kring flygplatser i sommar.

Jan: Och flygstrejk och sånt. Och jag var bara så här, jag orkar inte. Och sen när jag läste boken så var jag ändå så här, det skiftade ändå perspektiv. För då var jag så här, okej, men detta är ändå någonting, det kommer vara ett minne för oss som familj. Och det kommer vara ett minne med farmor och sånt. Och då var jag så här, okej, jag kan leva med det. Vi kan sitta och käka någon picknick och titta på Eiffeltornet eller något.

Caroline: Ja. Men vad vill du ska hända i Paris egentligen?

Jan: Ja, jag vet inte. Men jag har inte tänkt på det i form av, okej, som han säger, start investing in experiences early. Att göra de där upplevelserna. Och tricket är väldigt uttalat. Vad är spelet? Jag tycker spelet samla på livsupplevelser är på sätt och vis ett roligare spel än spelet samla på pengar och dö.

Caroline: Ja, ja, absolut.

När barnens upplevelser blir viktigare än ens egna

Jan: Och vet du vad som slår mig nu? För nu är vi föräldrar. Och det blir typ inte lika viktigt vad jag får för upplevelser som vad mina barn får. Vad jag kan ge dem för några minnen. Freja och jag har ju läst om Marie-Antoinette och franska revolutionen. Och så har jag varit lite så här, ska vi ta en busstur till Versailles? Det blir lite meckigt. Men det ska vi ju. För vi behöver åka dit och se, så att Freja kan se Marie-Antoinettes slott. Det är klart att vi ska. Så det är inte lika viktigt vad jag upplever längre som vad mina barn upplever.

Caroline: Precis.

Jan: Där kommer ett kapitel sen med barn, där han blir också så här, ja men nu hoppar vi lite. Men där han ställer samma fråga, som blir, okej, dina barns barndom är ju upplevelserna de har med sig från sin barndom. Och då blir jag så här, vilka upplevelser vill du att dina barn ska ha från sin barndom? Och det blir också en ganska tuff fråga. För då kommer man också in på det där att, ja men, okej, fuck it, nu överdriver jag lite, men fuck it att vi inte hängde så mycket. Men jag gjorde ett jävla bra jobb för barnen i alla fall. Jag jobbade för deras skull.

Caroline: Ja, men du fattar.

Jan: Jag hårdrar det något. Eller, tänker du så?

Caroline: Ja, men jag kan tänka så.

Balansen mellan att jobba och att finnas till

Jan: Jag jobbar så. Jag missar vissa grejer i vår familj, eller jag missar vissa grejer med våra barn. Men det är för ett högre syfte. Och det kan vara jätteklantigt. Jag hör ju det när jag säger det. Men då blir det också att hitta den där balansen, som han beskriver i ett scenario. Han är så här: om man lever ute i en skog, om man behöver shelter någonstans, ja då är det make sense att man inte hänger med barnen, för man är och hugger ner träd, barnen ska överleva. Men någonstans passerar det den där balansen. Det överlevnads... Där du får ut mer av att hänga med barnen än att vara ute och jobba för att tjäna mer pengar, för att barnen ska ha ett arv eller något. Vad tänker du?

Caroline: Just det resonemanget åskådliggörs signifikant i litteratur.

Jan: Vadå?

Caroline: Men barn som inte har hängt med sina föräldrar. Eller som inte har hängt med någon betydelsefull person för dem.

Jan: Alltså att det inte är bra.

Caroline: Är du med? Försummade barn.

Jan: Jag säger inte att vi försummar våra barn.

Caroline: Nej, du gör inte det. Det är som att det är värre än... Man vill gärna ha minnen med sina föräldrar, tror jag.

Jan: Ja, precis. Ja, nu blev det konstigt.

Caroline: Varför det?

Jan: Ja, men jag vet inte. Jag vet inte vad jag vill säga egentligen.

Huset, arvet och en obekväm ärlighet

Caroline: Nej, men så här, i vår familj så har vi ändå, jag behöver inte sticka under stol med det, du hänger ju mycket med barnen, mycket mer än vad jag gör. Så barnen kommer ha mycket mer minnen med dig än de har med mig.

Jan: Och så har jag varit så här, ja, men det är okej. För de kommer ha ett hus de kan bo i. Men jag fattar att det är lite dumt, kanske till och med låter tragiskt. Vi går vidare. Vi kan ta detta off-camera sen.

Caroline: Jag vet inte vad det är att ta off-camera. Jo, men det finns väl någonting att säga om det. Man kan inte bara sluta där, Jan. Att du säger så här, men det är så jag har tänkt, men jag har trott att det är okej.

Jan: Okej.

Caroline: Och då kan man fråga sig, vad tar du med dig från de tankarna då? Vad vill du göra?

Jan: Jag vet inte, för jag hamnar i så här, nej men det är klart att någon måste jobba och behöver dra in pengar. De behöver någonstans att bo, och massa grejer kring det där.

Caroline: Ja, alltså, om du lyssnar på det här och känner igen dig, så får du jättegärna kommentera. Jag tror inte det är så superovanligt ändå. Att föräldrar kan känna att de har en stor plikt, och där lägger man mer tid på sitt jobb än på att hänga med sin familj. Jag tror inte det är så superovanligt.

Jan: Nej, nej.

Hade vi behövt ett så stort hus?

Jan: Men sen blir det väl också så här, okej, vad är det som är viktigt egentligen då? Och jag ville ju göra de avvägningarna. Vi hade inte behövt ha ett så stort hus som vi har.

Caroline: Ja, jag vet att du brukar argumentera för det ibland.

Jan: Vi hade kunnat bo i en lägenhet. Men då blir jag så här, nej, men då kommer de ha en fattig uppväxt, för att orka...

Caroline: Ja, men då går mina tankar. De hade inte upplevt det så. De hade inte upplevt att det var en fattig uppväxt.

Jan: Tror vi får klippa bort det.

Caroline: Nej, vi kan låta det vara.

Jan: Men jag vet att det blir, alltså, det är autentiskt. Så blir det så här, ja, jag hade tyckt att de har en fattig barndom. Och jag fattar att det är jättedumt att tänka så. Men jag är väl inte bättre än så just nu. Så får vi väl se om det kommer någon ändring till följd av det här.

You retire on your memories

Jan: Och en annan sån grej som jag tyckte var ganska tuff, han skriver i boken så här: "You retire on your memories." Ska du läsa?

Caroline: "That was when I realized that you retire on your memories. When you're too frail to do much of anything else, you can still look back on the life that you lived and experience immense pride, joy, and the bittersweet feeling of nostalgia."

Jan: Så jag tänker att det inte bara är de här life experiences, att jag gör dem och sen får jag en memory dividend. Det är dessutom så att när du blir riktigt gammal och du inte kan göra någonting nytt, mer eller mindre, ja då blir det på de här minnena som man går i pension. Och han berättade då att han och hans pappa brukade spela fotboll. Sen kunde de inte spela fotboll, men då gjorde han en iPad och samlade alla bilderna från när hans pappa spelade fotboll på 60-talet. Och sen tittade de på de här och kunde minnas tillbaka, de här tidningsurklippen och bilderna och videoklippen från när han spelade fotboll för 60 år sedan, som 20-åring. Och det var också en sån grej som jag var så här, ja, shit pommes frites.

Du går i pension på dina minnen. När du är för skröplig för att göra särskilt mycket annat, kan du ändå se tillbaka på livet du levt.

Det bittersöta i att samla på minnen

Jan: Och det är också intressant att han skriver: "the bittersweet feeling of nostalgia." För jag tror att detta avsnitt också kan vara lite tufft, för det är lite bittersweet, alla de här minnena som är ditt liv. Men man måste bara acceptera att det är så det är. Så att man inte tycker illa om att det var det som hände när jag var 25 och orkade, eller var snabb.

Caroline: Ja, men för att man är ju inte ung hela livet. Det är det jag menar. Det är det som är lite bittersweet, tror jag.

Jan: Ja, och öppningen här är också att man har tid att fundera på, okej, vad vill jag ha för minnen framgent? Vad vill jag göra? Och kanske planera lite mer, vara lite mer medveten.

Caroline: Ja, men är det det vi kommer komma till? Du pratade om det här med olika hinkarna under olika perioder av livet. Att man kan ta någon slags kontroll över vad det är för minnen man vill åstadkomma.

Två principer: vad du vill uppleva, och att inte skjuta upp

Jan: Skulle jag sammanfatta det så handlar det om ett: fundera på vad jag vill ha för upplevelser. Sen tror jag nummer två är så här: skjut inte upp dem, utan finansiera dem. Använd en del av pengarna nu. Istället för att vara så här, okej, jag måste spara extra till pension. Jag var inte oansvarig att skita i pensionen, men det räknade vi om häromveckan i något avsnitt. Om man bara har ett ganska vanligt jobb i Sverige och har ganska vanligt kollektivavtal, så kommer man ha det ganska okej när man går i pension. Så egentligen är mycket av det sparandet, som jag tror många som lyssnar på oss gör, egentligen ett extra sparande.

Jan: Och så när vi också tittade på de här undersökningarna, att det var typ bara en av sju pensionärer som levde upp sitt kapital. Och att det var typ fyra av åtta, eller något sånt här, som hade oförändrat kapital. Och vissa till och med ökade, alltså att de ökade sin förmögenhet från 65 års ålder. Och då kan man ställa sig frågan, vore det inte bättre att ha använt en del av de pengarna nu? Medan man är frisk, medan man orkar, medan man kan få mer betalt inom citationstecken, få en bättre avkastning på sin upplevelse för att man är frisk och har hälsan. Än att säga så här, nej, men jag ska göra detta sen, och sen blir det kanske inte som min resa till Sydostasien, som aldrig blev av.

Caroline: Nej, absolut. Bra.

Kvantifiera upplevelsepoäng år för år

Jan: Ett förslag som han gör är till exempel, gör en sån här graf. Han är så här: okej, sätt upplevelsepoäng, typ experience points som man får i dataspel, på y-axeln, och sen tar man för varje år. Han är ute efter att kvantifiera de här upplevelserna. Så sätt poäng från 0 till 10, eller 0 till 100, välj själv. Det enda han sa var, inga minuspoäng.

Caroline: Nej, nej.

Jan: Och sen, okej, hade du haft ett helt år där du låg på sjukhuset och inte kunde röra dig, då hade du typ haft 0 på det året. Och sen gå igenom de här: okej, vad har hänt under året? Vilka upplevelser har vi haft? Vad har varit roligt? Vad har gett de här upplevelsepoängen? Och sen titta på det över tid. Och då kommer man också kunna se i nästa steg att den här kommer öka, för år fem så får du dessutom kanske minnespoängen för de tidiga åren. Bara: kommer du ihåg när vi var där, när vi var och åkte skidor, när vi gjorde den picknicken, eller den där resan. Saker man kan prata om och minnas.

Caroline: Vad menar du nu? Avkastningen på upplevelserna är minnena då?

Jan: Ja, precis. För du får energi av dem. Så då blir det som avkastningen på det. Och då borde detta, givet att man gör schyssta upplevelser som går i linje med det som man tycker är viktigt, så borde man kunna se någon slags ränta på ränta-effekt. Att du får betalt även för tidigare år, att vi kan minnas saker. Jag kommer ihåg när vi var i Thailand och var på en båt i två veckor.

Caroline: Ja, absolut.

Jan: Så han är verkligen så här: kvantifiera. Inte bara fundera vilka du vill ha, men kvantifiera de du har, och gör det kanske en gång om året eller två gånger om året, kanske nu mitt i sommaren. Att faktiskt sätta sig ner: vad har jag haft för upplevelser detta året? Och kvantifiera dem.

Start early är nu

Jan: Hans rekommendationer här med start early, ska du läsa vad han skriver?

Caroline: "Remember that start early is right now. Of those experiences you thought about earlier, think about which ones would be appropriate to invest in today, this month or this year. If you're resisting having them now, consider the risk of not having them now. Think about the people you'd like to have experiences with, and picture the memory dividends you stand to gain from having those experiences sooner rather than later. Think about how you can actively enhance your memory dividends. Would it help you to take more photos of your experiences, to plan reunions with people you've shared good times with in the past, compile a video or a photo album?"

Jan: Så det är egentligen, det är ingen rocket science. Och han har ett ganska långt resonemang också kring att detta är till exempel idag vad vi har outsourcat typ till Google eller till Facebook. För det är ju Facebook som skickar de här, den här dagen för tre år sedan. Eller den här resan för fem år sedan. Så idag är det dessutom så att de tjänar pengar på vår memory dividend. På gott och ont. Men detta blir återigen att göra det mer medvetet, att det är kanske värt att göra det där fotoalbumet, att det är kanske värt att redigera den där videon.

Paragliding med Freja och 15 euro för fotona

Jan: Eller som när jag nu i somras med Freja, när vi skulle göra sådan här paragliding, så var de så här: ja men för 15 euro så kan du få... då kostar det 50 euro att göra paragliding per person. Och sen skulle de dessutom ha 15 euro för fotona.

Caroline: Och film hade ni. Vad fick ni betala för den då?

Jan: Ja, men det ingick i de där.

Caroline: Den har hon skickat till alla sina kompisar.

Jan: Har hon det?

Caroline: Ja, ja.

Jan: Okej, ja, det visste jag inte.

Caroline: Ja, men typiskt, memory dividend.

Jan: Du vet, hon fick liksom social statuspoäng.

Caroline: Ja, men kunna visa att jag var med om det här äventyret.

Jan: Ja. Och då var det så här, okej, jag själv tyckte att det var 15 euro som jag kunde varit utan. Men jag fattade någonstans, i en insikt av blixt, av visdom, att nej, detta är nog viktigt, att vi ska köpa de här bilderna och att vi ska göra detta.

Caroline: Ja.

Jan: Bra. Så jag vet inte om det är så mycket mer att säga om start early. Egentligen, det gäller ju samma regler som investeringar. Okej, det är upplevelser, du investerar i dem, du kan få avkastning från dem, start early. Och det behöver inte nödvändigtvis vara att de är dyra eller stora.

Caroline: Nej.

Jan: Utan det kan vara en middag, det kan vara spel, det kan vara att träffa någon, det kan vara precis vad som helst.

Målet: aim to die with zero

Caroline: Ja, ska vi gå vidare i hans bok då?

Jan: Så hans mål, hans lösning på det här optimeringsproblemet, blir då aim to die with zero. Ska du läsa vad han skriver?

Caroline: "If you spend hours and hours of your life acquiring money and then die without spending all of that money, then you've needlessly wasted too many precious hours of your life. There is just no way to get those hours back. If you die with one million dollars left, that's one million dollars of experiences you didn't have. And if you die with 50 000 dollars left, well, that's 50 000 dollars of experiences you didn't have. No way is that optimal."

Jan: Ja. Och särskilt, han börjar ha ganska många sådana här räkneexempel, där han sätter detta i relation. Säg att det är någon som tjänar 10 dollar i timmen, och sen dör med 50 000, ja då är det 5 000 timmar. Du vet, så räknade han något räkneexempel. Det var, för den här påhittade personen, så här två och ett halvt års jobb som den personen hade sparat ihop, men som nu var bortslösade.

Jan: Och det där kan man väl tänka på, om man säger att man har det där huset eller den där pensionen, eller man ger bort det där arvet på en miljon. Om du tjänade 200 kronor i timmen, hur många timmar var det som jobbades kanske i onödan?

Caroline: Ja, nej, men precis.

Att sikta på så lite som möjligt kvar

Jan: Fortsättningsvis här då.

Caroline: "If you don't want to squander your life energy, you should aim to spend all your money before you die. So to me it makes perfect sense to want to die with zero. Not to reach zero before you die, which would leave you high and dry. But to have as little as possible left, unused, for all the time and energy you spent working to earn that money."

Jan: Och tittar man på det, som jag var inne på innan med Franco Modigliani, den här life cycle hypothesis, så tror jag också att han, eller någon annan ekonom, skrev att om man tittar på det, och vi vore sådana här ikoner, superrationella ekonomiska människor som bara maximerar sin egen nytta, så säger han: wealth will decline to zero by the time of death. För annars har du massa pengar kvar som du inte har fått någon utility för, någon användning för. Så det blir ju, för mig, väldigt mycket en irrationell rädsla. Att jag vill ha så mycket, ja men tänk om nötterna tar slut, vi måste ha så många nötter som möjligt. Och nu är det tuffa tider, så nu måste vi ha extra mycket nötter. Och nu försvann några nötter, för det kom någon jävla nötsjukdom.

Caroline: Ja, alltså, det är roligt att han använder det ordet life energy, som används av FIRE, den här Financial Independence Retire Early-rörelsen, och säger att du ska inte lägga de här pengarna på hög, som är exakt vad de gör, för att sen kunna bestämma mer över sin egen tid. Det är lite så ironiskt, tycker jag.

Jan: Jaså?

Caroline: Ja.

Medianförmögenheten som bara stiger

Jan: Och sen visar han detta också med mycket, som vi också varit inne på, att de flesta grafer man tittar på, så är det så här att medianförmögenheten för de flesta ökar med åldern. Att man blir rikare och rikare. Genomsnittliga avancianen, hur mycket pengar har de? Hur mycket har den genomsnittliga svensken? Och det är inte som att, okej, man har lite pengar när man är 20, och sen har man mycket när man är 45, och vid 50 och 60 har man som mest, och sen minskar det. Utan det är snarare en kurva som stiger hela tiden över livet.

Jan: Och då sätter han den här kommentaren till grafen: okej, när du är 75 och du har en ökande förmögenhetskurva, what are they waiting for? Jag tror Kahneman och flera andra har varit inne på det, att det är svårt att lära en gammal hund nya trick, eller svårt att lära ett hushåll nya trick. Och återigen, vi kan ju inte bara, nu vet jag att min mamma lyssnar på det här, så du får inte ta detta personligt, mamma, men att spara när man är 70, for what purpose? När man är 70, då har man passerat den där peaken, pengarna kommer ju inte ta slut. Och särskilt inte i ett land som vårt, där vi har garantipension och bostadstillägg och massa annat. Så det blir en irrationell grej att spara.

Caroline: Jo, men känslor är irrationella.

Jan: Ja, absolut. Jag är den första att skriva under.

Caroline: Men man kan absolut undersöka sina irrationella känslor och fråga sig om de hjälper en, verkligen. Eller vad det är för mål man har med pengarna.

Irrationella kring döden

Jan: Man kan ta hela det här resonemanget kring döden, där vi är totalt irrationella. Vi kan ju också vara så här, vi sparar massor av pengar och sen blir vi sjuka i slutet av livet, ja då kan vi lägga hur mycket pengar som helst för att få några veckor extra liv. Och då kan man fråga sig, vilken kvalitet är det livet de där extra veckorna, jämfört med om du hade använt de pengarna när du var typ 50 och hade varit så här, okej, fuck it, jag dog tre veckor tidigare, men jag hade fan jävligt balla erfarenheter.

Caroline: Men hur ska man nu göra här för att kunna uppleva allt det man vill, men inte vara vårdslös? Eller tänker du så här, men det löser sig, för hans kompis tog ju ett lån från en sån lånehaj? Och det är ju kanske lite vårdslöst, det skulle jag nog säga. Men han kan ju också ha varit den typen av människa som är helt övertygad om att saker löser sig, och man ser till att det löser sig. Det finns de människor som är så.

Jan: Jag vet, jag är väldigt fascinerad av de människorna.

Caroline: Jo, men jag tror att det handlar om att det är en sån aptit på livet, där man inte är rädd. Och jag är inte en sån människa, det är jag inte. Men jag tänker att man kan lära sig lite av det. Men jag vill inte vara vårdslös, det är det jag säger ändå. Hur ska man nu göra för att inte vara vårdslös, men ändå få uppleva allt som man vill uppleva?

Jan: Ja, jag tänker att vi kommer till det alldeles strax.

Go-go, slow-go och no-go years

Jan: Om vi bara tar den här sista pensionärsfrågan, så är det ett tips som man har börjat med i USA. Kanske så här Amelia Adamo också pratat om, jag läser inte pensionärstidningar i Sverige. Men att man delar upp. Det finns tydligen så här GoGo. Har du hört talas om det här? Go-go years, slow-go years och no-go years.

Caroline: Nej, jag har inte hört talas om det.

Jan: Nej, men när man går i pension efter 65 så har man go-go years, som är de första åren där man är frisk. Man gör allt, go-go-go. Sen blir det så här slow-go. Man pallar inte lika. Sju dagar är för länge att vara borta, man längtar hem. Sen har man no-go years. De är så här, nej, men om det inte är inom kvarteret där man bor så pallar man inte. Att det blir no-go years.

Jan: Och detta har jag väl också, kanske det som har varit en lite jobbig insikt, att jag har börjat se att vissa grejer, det blir som att de inte är nödvändiga, men att man pallar inte. Så att det blir, innan hade jag sagt så här, men det där kommer man göra sen. Eller, vi kommer resa weekendresor. Men du vet, om du och jag ska titta på en weekendresa i höst, så den första tanken är så här, pallar vi?

Caroline: Men vi är också småbarnsföräldrar, jag pallar.

Jan: Okej.

Caroline: Men jag har dåligt samvete mot mina barn. Så nej, jag vill inte det nu. Men jag kan också tänka så här, sen kan vi åka på weekendresa när de är lite större.

Jan: Men då kanske det också är för sent. Kanske jag inte pallar det. Men jag menar i alla fall att det blir att man hittar på ursäkter för det där.

Man smyger in i åldern

Caroline: Varför gör vi det egentligen? Jo, men för att man blir bekväm. Jag tror att man blir bekväm. Och att man inte tar hänsyn till den där åldern. Utan man smygs in i den där åldern. Och så blir det bara naturligt, så här, nej, jag pallar inte. Eller inte ens att man pallar inte, utan man tänker så här, nej, men vi kan ha trevligt här, eller en god middag är trevligt. Att toleransen förändras.

Jan: Shit, det låter som att man är 60 plus nu. Vi försöker resonera kring det. Men jag har i alla fall börjat se det där tydligt. Jag har haft det nu under våren, haft lite ont i min axel. Och det har också varit en sån här, du vet, jag börjar bli... gammal.

Caroline: Nej. Det där är för att du sitter vid datorn för mycket.

Jan: Ja.

Verktyg för att dö med noll: Longevity Illustrator

Jan: Men tillbaka till din fråga, okej, så hur gör man? Och då är hans svar så här: use all available tools to help you die with zero. Och då rekommenderade han en sajt som heter Longevity Illustrator.org. Där man kan gå in och trycka in, hur gammal är man? Kön? Vilken hälsa har man? Dålig, average, above, excellent. Så jag tryckte in excellent på dig och average på mig. Och då fick man en sån här graf som är så här, okej, från 65 års ålder fram till 100, vad är sannolikheten att man lever, enligt massor av statistik. Och detta är så som försäkringsbolag och Pensionsmyndigheten räknar olika årskullar.

Jan: Och då ser man så här, okej, vid 65 är det tydligen 100 procents sannolikhet att vi båda lever. Och sen börjar det minska.

Caroline: På dig?

Jan: Ja, på oss båda, men lite grann för varje. Till exempel vid 75 är det bara 90 procents sannolikhet att jag lever. Och någonstans vid 85 blir det typ 50/50 om jag lever eller inte. Och du är typ 80 procent. Du hade ändå 20 procents sannolikhet att du lever när du är 100. Medan jag har typ bara 8.

Caroline: Jo, men det är för att du har lagt in att jag har en average hälsa, medelmåttig hälsa.

Jan: Ja. Och sen tittar man vidare. Det är bara så här, svara på tre, fyra frågor, och sen får man, okej, vad är sannolikheten för att man överlever, att vi båda lever, eller en av oss lever. Då är det så här, okej, vi har 23 års 50-procentig sannolikhet, 23 års pension.

Räkna på att pengarna ska räcka tills 85

Jan: Och då tänker jag så här, då är detta det man kan räkna på.

Caroline: Det kan man, men det är ju också lite trubbigt. Men man får verkligen se över sin hälsoapparat.

Jan: Ja, men vänta, varför är detta trubbigt?

Caroline: Jo, men för du vet ju inte. Du kan ju ha otur och få cancer eller bli sjuk i alzheimers.

Jan: Precis, men om jag räknar med att jag lever tills jag är 85, för den tycker att jag kommer leva tills jag är 85...

Caroline: Du kommer ändå vara trött då. Den säger ju inte hur pigg du kommer vara heller.

Jan: Nej, men det var inte det som var frågan. Du var för sjuk i frågan. För frågan var, okej, hur gör jag? Då behöver jag räkna ut, okej, jag behöver räkna ut att jag har finansiering tills jag är typ 85. Jag behöver inte räkna tills jag är 100 eller 110 eller leva för alltid. Och då kan man börja planera för att pengarna ska ta slut när man är 85. För även om mina pengar tar slut när jag är 85, går man in på minpension.se, så är det ju så här livsvarigt. Så lever jag tills jag är 90, så kommer jag ändå inte vara på någon jävla fattigbacke. Utan då kommer jag ändå vara så här, åh, det är trevligt att vara hemma. Och det är trevligt med potatismos.

Caroline: Javisst, och vaniljdrömmar.

Jan: Ja, så jag menar, då kanske man klarar sig på den här.

Caroline: På det lilla, ja.

En matteövning man kan roa sig med

Jan: Och då menar jag, då blir det en matteövning. Och detta är sådant som jag roar mig med. Vi håller på med ett verktyg där man ska kunna leka med det här. Men meningen är i alla fall att man ska kunna räkna. Okej, jag kommer leva tills jag är 85, och så utgår man från det. Och här kan man få massa fina kurvor på sannolikheten för att man ska dö vid olika åldrar. Jag vet inte, vad tänker du när du ser detta?

Caroline: Jag tänker väl att det är bra, på sätt och vis. Men alltså, verkligen, man får jobba för att man har en bra hälsa då. Hälsan verkar spela riktigt stor roll för att man ska få ett så långt liv som möjligt.

Jan: Så missköter man sin hälsa behöver man inte spara lika mycket?

Caroline: Man behöver inte spara lika länge, nej. Och de kanske går hand i hand.

Jan: Ja.

Caroline: Man dricker mer och unnar sig mer.

Jan: Ja, och så blir man 110.

Caroline: Nej, men...

Jan: Men så att då blir jag... Är du med? Så att här får man ju ett sätt hur man kan säga, okej, jag kommer leva tills jag är 85. Det är mitt huvudcase. Och då blir det ganska enkelt att ladda ner den där appen också och ställa in, okej, jag ska dö 2066.

Att inte vilja kännas vid sin egen död

Caroline: Nej, det är inte enkelt, Jan.

Jan: Varför inte? Eller vad tänker du nu?

Caroline: Nej, men jag, strunt samma.

Jan: Du sa det innan, att det är inte så himla... Vi vill inte kännas vid vår död. Blev det jobbigt för dig?

Caroline: Ja.

Jan: Varför det?

Caroline: Men jag tror nog fortfarande att jag inte ska dö.

Jan: Kommer du och säger så? Du kan ha en app som visar när du ska dö.

Caroline: Ja, det kan man ha. Nej, men säg något mer om det.

Jan: Jo, men för att... det är väldigt jobbigt att veta det. Jag har inte kommit till insikt om det än, att jag kommer dö. Men jag tror att det är viktigt för att man ska hinna göra de sakerna som man vill. Jag ser ljuset, jag ser ljusglimtarna av det och tänker, ja, det är bara verkligheten ser ut på det viset. Så får jag deala med det. Att jag kommer dö och att jag behöver veta hur lång tid jag har kvar.

Caroline: Jo, men det blir ju...

Jan: Men vet jag att jag kommer dö 2066? Nej, det vet jag inte. Jag kan leva tio år till och jag kan dö tio år innan.

Att fylla tomrummet tillsammans

Caroline: Men det blir också så ensamt. Men om jag lägger till så att vi ska, vad jag vill uppleva med barnen när de blir större och med dig, då blir det inte ensamt längre i den här voiden som är livet. Det här tomrummet som är livet. Och då kan jag känna så, det kan nog vara ganska trevligt ändå. Att planera de här sakerna som man vill vara med om. Men det gäller att göra dem tillsammans med andra människor, tror jag. Och vilka de är. Precis som han säger i början av vårt avsnitt.

Jan: Ja, men precis. Att titta på det, lite avdramatisera det där. Okej, jag kommer dö 2066. Det är ett påhitt.

Caroline: Ja, det är ett påhitt, men det kan hända.

Jan: Ja, det är 50 procents sannolikhet. Okej, men då har vi den här tomma båten här nu mellan 2022 och 2066. Det är 42 år.

Caroline: Ja, okej.

Jan: Så vad vill vi göra de här 42 åren? Och sen inte bara titta så här, men du vet, vi ska åka jävla massa skidor där om 30 år. Nej, det är kanske inte så sannolikt att jag som 70-åring kommer åka massa skidor. Då är det kanske så att skidresorna ska klustras nu. Och sen kanske också vara så här, barnen kanske inte behöver få två miljoner i arv. Utan det kanske är bättre att vi lägger de två miljonerna på att åka till den där olivlunden. Eller Marie-Antoinette-huset. Versailles.

Caroline: Versailles.

Barnen växer upp så snabbt

Jan: Ja, det är på ett sätt väldigt konstigt sätt att tänka. Men ändå ganska skönt.

Caroline: Jag tror det finns vissa som tänker så.

Jan: Vadå?

Caroline: När vi pratar med andra människor så kan de nog säga så här, ja, men barnen växer upp så snabbt, så det är nu man måste göra det. Känner inte du igen att vi har hört det från andra människor? Så vissa tänker en bit framåt, kanske tio år. Att om tio år så har vi inte barnen hemma längre.

Jan: Jo, men jag vet. Men det blir ändå sådana beslut som blir också, alltså om man hårdrar det, okej, ska vi amortera nu på huset för att räntorna kommer gå upp? Eller ta de pengarna och åka skidor.

Caroline: Nej, men där måste du ändå... Jag fattar vad du menar, men där måste du ändå ställa två känslor mot varandra. Ger det dig trygghet att amortera? Gör det det? Och är det så att vi inte kan åka skidor om vi amorterar? Man kan också bli så att det blir svart och vitt för en. Eller hur? Och det är det ju inte.

Jan: Nej.

Var jag står avgör svaret

Caroline: Men vad var poängen?

Jan: Nej, men min poäng är att beroende på var jag ställer mig, så blir det olika svar. Och då blir frågan vilket ställe jag ska stå på när jag utvärderar de här. Om jag tar målet och maximerar livserfarenheten och jag ska dö, så kommer jag nog hellre säga så här: ja, det är klart som fan att det var att åka till Versailles med barnen, än att säga att jag amorterade ner till 40 procents amorteringsgrad. Men när jag står här och nu och är rädd för att räntan ska gå upp, då skiter jag i barnen och jävla Versailles. Då vill jag amortera och bara gömma mig under en jordhög.

Caroline: Jag förstår.

Jan: Men det var ju det som var poängen också, att se. Hur kan man ha det balanserat?

Caroline: Ja, precis.

Jan: Och då får man räkna på det. Men jag kan ju bli så här, du vet, helt irrationell, där jag börjar slå mellan de här två olika. Då är jag så här, fuck it, om jag ändå ska dö, skit samma, då kan banken ta huset. Så kan de ta och sälja det.

Caroline: Ja, men du kan nog hitta balans där, om du bara får slå mellan de här två lägena. Och kanske prata om det. Så tror jag det är ändå man kan hitta balansen, hur man ska nå det.

Den psykologiska vinningen av att svänga

Caroline: Och sen samtidigt, Jan, du har ju någon vinning psykologiskt av att slå mellan dem. Eller hur?

Jan: Ja, jag känner mig helt fucked up just nu. För att du slår mellan antingen amortera på huset eller uppleva saker. Och där jag blir så här, nej men i det ena perspektivet blir inte det så viktigt.

Caroline: Ja, men det är för att du vanligtvis brukar ha perspektivet att det är viktigt att nötterna finns. Att vi har så vi klarar oss. Det är defaulten för dig.

Jan: Ja.

Caroline: Medan nu har du läst den här boken där du har fått ett annat perspektiv. På att du behöver också uppleva saker, då det inte är viktigt att nötterna är kvar. Så därför slår du mellan de här två. Det är det som jag gissar att det är så.

Jan: Ja, men så kan det vara.

Caroline: Och då kanske det tar tid innan du hittar den här balansen.

Jan: Ja.

Caroline: Var schysst mot dig själv. Att det kanske tar lite tag. Att man måste praktisera det för att det ska landa.

Hjärnan är byggd för att vara irrationell om döden

Jan: Ska vi ta sista här? Vi är inne på det här. Han säger så här, vi är irrationella kring döden.

Caroline: Ja.

Jan: Då säger han så här.

Caroline: "The human brain is wired to be irrational about death. People avoid the subject of death. They behave as if it's never coming. And too many don't plan for it. It's just some mystery date in one's future when we expire. This kind of blanket denial explains why so many people are willing to spend tens or even hundreds of thousands of dollars to prolong life for just a few more weeks. Think about it. That's money that they spent years or decades working hard for. They gave up years of their life while healthy and vibrant, to buy a few extra weeks of life when they are sick and immobile. If that's not irrational, then I don't know what is."

Jan: Vad tänker du när du läser?

Caroline: Jo, men det var det du rörde vid innan. Vad är det för liv man har då, om man nu ska leva några veckor till? Och att det är pengar som man har lagt undan när man hade kunnat uppleva något annat för dem.

Oversparande för en avlägsen framtid

Jan: Ska vi läsa lite till här? Jag tyckte detta var bra också. Sen kan vi avrunda.

Caroline: "But here's the problem. People are irrational about death even when they are not close to death. That's why they have outsized fears of running out of money before they die. Big enough to compel many people to oversave for the distant future, and as a result, fail to enjoy their present as much as they could. But death and deterioration are real for everyone. So the date of your death in the future should affect what your behaviour is now."

Jan: Jag känner mig träffad när jag läser det där. Oversave for the distant future. Att jag sparar mer. Jag var inne någon gång i min pension och gjorde någon simulering, och så sa jag så här, de första åren i pension kommer jag ha dubbelt så mycket lön som jag har idag.

Caroline: Men det är dina go-go years?

Jan: Ja.

Caroline: Det är då du ska göra alla de sakerna som du ska göra sen. Om du tänker så här, vi åker till Marocko sen.

Jan: Ja, men Marocko är ett sånt land som jag har börjat åka till.

Caroline: Jaha, vill du?

Jan: Vi åker till det stället som hon, Anna, i Netflix-dokumentären eller Netflix-serien. Du vet, det är skitdyrt.

Caroline: Ja, precis. Vi får se. Inventing Anna.

Jan: Ja.

Beteendet skulle förändras steg för steg

Caroline: Ska du ta där?

Jan: Jag tar nästa här nu. Jan tappar tålamodet med mig.

Caroline: "Think of it one step at a time. Starting with the most extreme case. If you knew that you were going to die tomorrow, your behaviour and activities today would obviously change, and maybe even take a 180-degree turn. Now take it down just a notch. If you were two days away from death, your behaviour and activities would change a little differently. But they'd still be dramatically different than if you had 50 or 70 more years to live."

Jan: Så vad det handlar om är ju det här, om jag tänker på att det kommer ett dödsdatum, och sen man har den här countdown-appen som räknar ner, så kanske den gör att man gör saker annorlunda.

Caroline: Ja, men jag tycker det är fint att du har den appen. Heter den countdown?

Jan: Ja, jag vet inte vad den hette, men jag lärde mig att det var någon sån här widget, så kunde man ställa in, och kunde jag köpa en pro-version, då fick man det i dagar. Och då var jag så här, nej, jag pallar inte, jag får det i procent. Men det var typ 10 000 dagar, eller något sånt.

Caroline: Ja, ja, man kan räkna ut det själv.

Jan: Ja, precis.

Avrundning och nästa avsnitt om arv

Jan: Bra. Men jag tänker, vet du vad, jag tänker faktiskt att vi kan runda av här.

Caroline: Ja, ska vi fortsätta nästa gång?

Jan: Och då tror jag att vi kommer prata om det här lite med arv, med att, då tänker vissa så här, men om jag ska dö med noll, betyder det att jag inte ska ge något arv? Nej, tvärtom, så betyder det faktiskt att det kan handla om att ge arv till barnen när de har mest glädje av det. För det finns undersökningar, när får de flesta arv? Och så är det typ i 60-årsåldern. Men då är det återigen så här, jämför en 26-åring och en 60-åring. Vem har mest glädje, vem har mest värde av det där arvet som kommer? Att det är mycket bättre att ge bort arvet till sina barn när de är, jag tror han konstaterar mellan 26 och 35, precis när du har barn, småbarn, du har kanske ekonomin tajt, jämfört med när du får pengarna när du är 65 år.

Jan: Så det blir lite om det nästa vecka, och sen tänker jag att vi pratar kanske lite aktivitet, och vi pratar om de här med hinkarna, vi pratar lite om bucket lists för olika perioder i livet.

Caroline: Men det hade varit roligt att höra vad du som har lyssnat eller tittat tänker på. Så skriv gärna i forumet. Så får vi se om vi är på rätt spår.

Jan: Ja, jag vet inte, det får vi se. Så ett fantastiskt stort tack. Jag tänker att vi ses i kommentarsfältet, framför allt i forumet, det är väl där.

Caroline: Ha det så bra, hej!