Från fosterhem till att tjäna mer än någonsin

Innehållsförteckning

Nedan följer en grov innehållsförteckning för transkriberingen.

1. Intro: Sandys ekonomiska resa och klassresa
2. Vad är du mest stolt över i din ekonomi?
3. Frustrationen som barn och första jobbet
4. "Du kommer ju ändå aldrig få ett jobb"
5. Inifrån eller utifrån, och barnbidraget vid 13
6. Rustningen man bygger, och att lägga undan den
7. Rädslan för att förlora jobbet
8. Att fatta beslut utifrån överflöd i stället för brist
9. Bristtänk och överflödstänk förklarat
10. "Börsen kommer gå ner, det vet vi"
11. Frågor, attityd och hävstång
12. Att bli varslad och vända kris till möjlighet
13. Är bakgrunden en fördel i arbetet med andra?
14. Självmedkänsla och medkänsla för andra
15. Osäker högpresterare som leder till resultat och kostnad
16. "Hit the targets or die" och var det kommer ifrån
17. Trygghet, Maslow och att göra sig oumbärlig
18. Att bli klasslös i London, terapi och The Life Coach School
19. Det inre arbetet är högst relevant för ekonomin
20. Kvinnors ekonomi och att förhandla lön
21. Varför 100 000 kr provocerar, och pengaspelet vs statusspelet
22. Vad är pengar egentligen?
23. Sparar man för säkerhets skull, eller löser man det ändå?
24. Jagar jag pengarna i onödan?
25. Klimat, tid och att gå ner i arbetstid
26. Pengar kan göra en lite slarvig
27. Att köpa tid och Trädgårdskillarna
28. Att förbättra genom att ta bort
29. Peak konsumtion och på väg neråt
30. Vad kan du plocka bort för att göra livet rikare?
31. Litteratur som får en att göra en tankevurpa
32. Vad är sant för dig som omgivningen inte håller med om?
33. Äktenskapet är ett juridiskt avtal
34. Fyra livsråd att skicka med en 18-åring
35. Gemensam ekonomi och föräldraledighet
36. Vem tjänar på att vi inte pratar pengar?
37. Vad är spelet, och vad är incitamenten?
38. Rädslan att titta efter och ta hjälp
39. Vilken nivå vill du att spelet ska ligga på?
40. "Slutläget är att jag är"
41. Från mål till standarder
42. Det rikaste Sandy gjort: att vaska två dagar i Chamonix
43. Avrundning: Caroline får för lite cred
44. Möjliggöraren och att hålla varandras flagga

Intro: Sandys ekonomiska resa och klassresa

Jan: Välkommen till Rika Tillsammans och avsnitt 358, där jag och Caroline intervjuar vår vän Sandy Langén. Sandy delar med sig av sin livs- och ekonomiska resa, som är ganska annorlunda, tror jag, från vad många av oss har upplevt. Hon berättar om sin uppväxt i fosterfamilj, om hur hon redan vid 13 års ålder fick sitt barnbidrag och var tvungen att sköta hela sin ekonomi, och om den klassresa hon faktiskt har gjort. Och inte minst om den personliga utvecklingsresa som detta har krävt. Jag brukar ju alltid säga att ens ekonomiska situation är en direkt följd av ens beteende. Så det här är ett avsnitt där vi pratar mycket om investeringar, ekonomi och framför allt kvinnors ekonomi, som Sandy brinner jättemycket för. Vi pratar om brist- och överflödstänk och mycket annat. Jag hoppas att du kommer att gilla det här samtalet lika mycket som jag och Caroline uppskattade det.

Varmt välkommen till Rika Tillsammans-podden, som handlar om allt som är roligt med privatekonomi och livet. Varje vecka delar vi med oss av vår livsresa, våra erfarenheter, framgångar och misstag, så att du ska kunna göra din ekonomi, ditt sparande och ditt liv lite rikare. Vi som driver den här podden heter Caroline och Jan Bolmeson. Varmt välkommen, Sandy!

Sandy: Tack!

Jan: Jag tänker så här: vi känner ju varandra ganska väl. Eller, du och Caroline känner varandra väl, för ni är ju vänner sedan en tid tillbaka, och du har drivit en egen podd med Sandy och Gabby. Men jag tänker så här, för den som inte känner dig: vem är Sandy?

Sandy: Jo, absolut. Sandy heter jag. Jag bor i Malmö sedan åtta år tillbaka. Tidigare bodde jag framför allt i London i ungefär tio år. Jag är kommunikationskonsult på byrån för samhällsaktörer, Gullers Grupp. Jag har en son som är tre, tre bonusbarn i åldrarna 14, 17 och 20, och en man. Och bor här i Malmö, som sagt. Och är faktiskt ett mycket stort fan av Rika Tillsammans, så det är jättekul att vara här.

Vad är du mest stolt över i din ekonomi?

Jan: Ja, men tack. Du, jag tycker alltid det är så spännande med människors ekonomiska resa. Vad är du mest stolt över i din ekonomi? Du är ju intresserad av pengar och sparande, men det är ändå inte riktigt det som är ditt. Jag upplever egentligen att du också använder pengar som ett medel. Så om vi börjar där: vad är du mest stolt över i din ekonomiska resa?

Sandy: Alltså, min ekonomiska resa går egentligen hand i hand med hela min livsresa. Jag har gjort en klassresa av ganska episka mått. Jag tänkte på det inför det här avsnittet: hur lägger man upp vad som är vad? För mig handlar det väldigt mycket om den inre och den yttre världen. Den yttre världen är egentligen hur jag ser på pengar. Hur har min attityd till pengar och ekonomi förändrats under livets gång, och hur hänger det ihop med min inre värld?

Jag har en ganska märklig bakgrund, eller barndom snarare. Jag blev fosterhemsplacerad första gången när jag var sex månader gammal och bodde sen i totalt åtta olika fosterhem innan jag flyttade hemifrån som 15-åring. Jag hade en primär fosterfamilj där det var väldigt stökigt. De här var också släktingar till mig. Det var väldigt mycket kriminalitet, missbruk och ett generellt bristtänk när det kom till pengar. Det var ingen som riktigt hade något jobb, annat än enstaka svartjobb här och där. Så det fanns ett bristtänk gällande pengar och en attityd där det var "vi har inte pengar, vi har inte råd".

Och jag har alltid haft ett abundance mindset och velat göra en massa saker, ha en massa saker. Inte på ett girigt sätt, tycker jag själv, utan så här: "Jag vill göra det här, jag vill ha det här." Och i stället för att säga "nej, men det går inte", så vill jag säga: "Vad kan jag göra för att det ska gå?"

Frustrationen som barn och första jobbet

Sandy: Jag var väldigt frustrerad som barn, för vi bodde långt ute på landet i Skåne. Det fanns i princip ingen kollektivtrafik, väldigt få förbindelser, och jag fick inte sälja jultidningar, för de tyckte att det skulle vara jobbigt där jag växte upp. Så jag var väldigt frustrerad över att jag kände mig så limiterad i hur jag kunde påverka min egen situation. Och sen började jag jobba, som 13-åring. Jag började jobba på ett ålderdomshem, mitt första sommarjobb. Sedan dess har jag egentligen alltid jobbat väldigt, väldigt mycket.

Jag har haft tur på ett sätt, i att jag älskar att jobba. Jag har ett inre driv, jag vill alltid framåt, lära mig saker och utforska grejer. Och har man det i sig är det mycket enklare att göra en klassresa och en ekonomisk resa än om man inte har det. Jag tror nästan att det är genetiskt betingat på något sätt. Så där känner jag att jag har haft väldigt mycket tur.

Vad jag är mest stolt över är verkligen att jag lyckats, mot ganska många odds, göra den här klassresan, som för mig har varit av episka mått.

Jan: Ja, men gud, ja. Du måste ändå ha haft många som har sagt: vem är du, vad tror du att du ska, vad håller du på med, vem tror du att du är?

Caroline: Ja, men jag tänker... Det var kanske inte så att familjen hemma stod och applåderade. Jag tänkte på att du sa att det var en klassresa av episka mått. Och då är det ju också det att man kämpar mot de inställningar man har runt omkring sig. Att man typ måste skifta miljö för att kunna ta ännu ett trappsteg upp och känna att nu har jag ganska mycket stöd här, av till exempel lärare eller andra personer.

Sandy: Absolut. Jag upplevde hemma att, nej, det var inte så jättemycket applåder. Utan snarare: "Gud, vad du är jobbig." Jag har alltid gillat att argumentera. Inte ta ett nej om jag inte förstår varför. Jag vill förstå logik och resonemang, och om det inte finns någon logik eller något resonemang har jag haft svårt att bara ta ett nej. Det här uppskattades inte så mycket när jag växte upp.

"Du kommer ju ändå aldrig få ett jobb"

Sandy: Samtidigt kommer jag ihåg när jag skulle börja plugga, och det var en släkting som sa till mig: "Varför drar du på dig ett CSN-lån? Du kommer ju ändå aldrig få ett jobb." Det här är verkligen något jag hörde ofta. Jag tänker att, wow, så var det. Det är helt sjukt. Om jag tänker nu på mina barn, hur vi ser på deras utveckling och vad de vill göra, så uppmuntrar vi ju dem. Vi ger dem allt för att de själva ska kunna lyfta.

Men sen är det ju också i klassresan, jag upplevde ett väldigt starkt mellanförskap. Jag hörde inte riktigt hemma där jag kom ifrån. Men under resans gång kände jag heller inte att jag hörde hemma där jag då var, utan jag hade ju hela tiden mitt bagage med mig. Jag pluggade till exempel inte i Sverige, för jag kände mig inte välkommen inom akademin i Uppsala och Lund. Alla jag kände som pluggade i Uppsala och Lund, deras föräldrar och mor- och farföräldrar, det fanns en long heritage av att deras släkt också hade studerat på de här institutionerna.

Caroline: Och så var det nog inte. Nej, exakt, det är inte sant.

Sandy: Men det var så det kändes.

Jan: Men jag tänker så här, hur kom du till exempel på det där skiftet, som du sa, från "jag har inte råd" till "hur kan jag få råd"? För det tycker jag är ganska kul. Vår 18-åring kom ju med någon sådan här TikTok-video till mig: "Ja, pappa, titta här, här är liksom en tjej på TikTok som har läst Rich Dad, Poor Dad." Och hon säger så här: man ska inte säga att man inte har råd, man ska fråga sig hur man får råd. Jag tyckte det var så fantastiskt. Men så som det var för henne, och så som det var för mig, var ju att det var en input som kom utifrån. Förstår du, det var inget jag listade ut själv. Hur var det för dig?

Inifrån eller utifrån, och barnbidraget vid 13

Sandy: Nej, men jag tror det var både inifrån och utifrån. Det var inte så att någon sa till mig "läs Rich Dad, Poor Dad" förrän ni gjorde det för typ tre år sedan. Och då läste jag den här fantastiska boken. Men som barn var det väldigt tydligt: du kommer inte att få de här grejerna som du vill ha. Så det är upp till dig själv. Om du vill ha de här grejerna får du jobba för det. Du måste skaffa dina egna pengar, helt enkelt.

Och sen ska jag faktiskt säga att det var väldigt speciellt under min barndom. När jag var 13 år fick jag mitt eget barnbidrag. Och då var det också så att "du ska betala allt nu, utom mat och champagne". Du ska köpa alla dina kläder, du ska betala din egen telefonräkning. Om du vill göra något nöje, vad du än vill göra, det är de här, jag tror det var, 900 kronorna du har, och du ska hushålla med det. Och det lärde jag mig verkligen, att jag måste hushålla med de här pengarna. Det gick inte att gå och äska mer pengar. Swish fanns ju förstås inte. Men hela den mentaliteten, som jag ändå ser i dag finns kanske på ett annat sätt, fanns ju överhuvudtaget inte. Utan det var: du har de här pengarna, that's it.

Jan: Precis. Men om du skulle, för du pratar också om det både som inre och yttre, hur gör du i dag? Jag tänker så här, för det finns ju vissa saker. Om jag tar det från ett annat håll: jag upplever till exempel i mitt eget liv att det finns vissa beslut. När jag var 13 och min pappa dog, så en grej jag gjorde var att jag tänkte: jag ska inte känna efter så himla mycket, för mamma är ledsen, min bror är ledsen, jag ska inte vara till besvär. Och så blir jag duktig i skolan, och bla, bla, bla. Och så blir det liksom en rustning.

Rustningen man bygger, och att lägga undan den

Jan: Men sen, liksom, 20 år senare, när jag träffar Caroline och vi ska gifta oss och ha en relation, då inser jag att, hmm, att inte vara i kontakt med sina känslor är kanske inte en framgångsfaktor längre. Det är en rustning jag har haft, som har hjälpt mig väl i 20 år, men nästa fas i livet kommer jag nog behöva lägga undan den. Och jag upplever att det har varit en ganska svår process. Hur är det för dig i dag? Har du kvar många av de här tankarna, eller hur jobbar du med dem? Både att ge vidare till barnen, eller att säga: nej, men det här är en bättre tanke, ett bättre förhållningssätt. Förstår du hur jag tänker?

Sandy: Ja, absolut. Och jag tänker, för nu, alltså jag är ju fortfarande så ung, jag glömmer det ibland, men jag är ju bara 34. Men jag känner att resan ändå har varit, det har hänt väldigt mycket under alla de här åren. Och det är lätt att se tillbaka nu. Nu känner jag mig välintegrerad i min nya socioekonomiska klass och ställning. Men så var det ju inte under lång tid.

Jag kan prata om, jag är stolt över klassresan i sig. Men vad har det varit för milstolpar på vägen, där jag verkligen har blivit tvingad att ta mig an nya tankesätt? Det har varit ekonomiska milstolpar. Som när jag köpte min första lägenhet, när jag flyttade till Sverige. Jag var 27. Jag hade bott i Storbritannien i knappt tio år. Och då köpte jag den här lägenheten. Jag hade sparat ihop 50 000 cash, tog ett blancolån och ett bostadslån. Jag köpte en lägenhet för 900 000. Och så kände jag: jag kan absolut inte ha ett dyrt blancolån. Kronofogden var ju heavily involved när jag växte upp. Det var alltid betalningsanmärkningar, man kunde aldrig skaffa en mobil, det var ju totalt kaos. Så för mig har det varit jätteviktigt: det där ska aldrig hända mig.

Rädslan för att förlora jobbet

Sandy: Jag ville aldrig ens ha ett mobilabonnemang förrän jag var 30 plus. För jag var så rädd att tänk om mitt jobb försvinner.

Caroline: Ja, ja. Förlåt att jag skrattar, men jag förstår det absolut. Det är ju det man har med sig.

Sandy: Och då tänkte jag, okej, jag måste amortera väldigt aggressivt på det här blancolånet. Så jag betalade av det väldigt snabbt och fortsatte sen amortera. Två år senare sålde jag lägenheten, och då hade den dessutom gått upp i värde. Det var ingen miljonvinst, men helt plötsligt hade jag, jag hade då på Avanza kanske 100 000, och sen hade jag amorterat knappt 200 000. Och då fick jag helt plötsligt en kassa. Då kände jag: okej, det här måste jag förvalta på något sätt. Så då gjorde jag det man absolut inte ska göra. Jag ringde min bank. Och då var det: "Vi har en fond för dig."

Ett år senare är jag kommunikationschef på ett techbolag som blir uppköpt av en amerikansk techjätte. Och det här innebar ett klirr i kassan för alla som jobbade på bolaget. Då kände jag: okej, den här fonden jag har via min bank har gått inte alls bra. Nu måste jag verkligen fatta själv. Jag måste lära mig, vad är detta? Vad är en fond? Vad är en aktie? Vad är räntor? Hur hänger allt det här ihop? Hur ska jag veta vad man ska köpa för aktier? Jag har inte en aning. Ska jag gissa? Och det var då jag hittade er podd.

Att fatta beslut utifrån överflöd i stället för brist

Sandy: I alla de här delarna, alla de här händelserna, har jag behövt granska: var kommer jag ifrån, vad har jag med mig för sanningar från tidigare, hur vill jag att mitt liv ska se ut nu? Både utifrån ett sparande- och investerande-perspektiv, men också i hur jag använder pengarna som medel. För om man kommer från en bakgrund där alla ens konsumtionsmönster egentligen är designade utifrån bristtänk eller scarcity, "vi kan göra det här, men vi kan inte göra det där för vi har inte råd", och sen hamnar i en situation där "nej, men vi har råd", då måste man ta beslut utifrån en helt annan typ av filosofi. Då måste man fråga sig själv: vad är viktigt för mig? Vad vill jag? Hur vill jag leva mitt liv? Och det är ju jättesvåra frågor.

Jan: Men kom du dit helt smärtfritt?

Sandy: Nej, klart inte.

Jan: Eller var det lite så längs vägen, grus i maskineriet?

Sandy: Nej, men jättemycket grus. Jag kommer ihåg när jag var föräldraledig 2020 och tänkte: nu måste jag köpa friluftskläder. För det var ju pandemi, jag var ute 8–10 timmar om dagen. Ska jag köpa ett par fjällrävenbyxor för 2 000 spänn? Helt sjukt. Ska jag göra det? Sådana som jag, vi gör inte det. Vi lägger pengar på typ cigg.

Caroline: Nej, men absolut, jag förstår precis vad du menar. Vi var inte heller ute i naturen och höll på med vandringar eller cyklade och ven runt och sådana saker. Så när man upptäcker att det finns en sådan värld, och att det också är övre medelklass som sysslar med det. Och då märker man också att de kläderna, det är ganska dyra klädkängor och så. Ska man lägga pengar på det när man inte ens har en bakgrund i det?

Sandy: Ni är så snabba här.

Bristtänk och överflödstänk förklarat

Jan: Men jag tänker, för jag har ju tänkt och forskat själv mycket i mig själv på det här med brist och överflöd. Kan du, för någon som aldrig ens har hört det resonemanget, kan du utveckla det här med bristtänk och överflödstänk?

Sandy: Mm. Bristtänk är: vi har de här pengarna, och de räcker inte till allt vi vill göra. Överflödstänk är: det här är det vi vill göra, hur kan vi se till att det blir möjligt? Man kan jämföra det med att ha ett fixed mindset eller ett growth mindset. Man tänker: hur kan jag växa, antingen mina tillgångar och resurser eller mig själv som person, för att ta mig an de mål jag vill uppnå? Medan ett fixed mindset och ett scarcity- och bristtänk handlar mer om att det inte går. För vi har de här förutsättningarna, och utifrån de förutsättningarna kan vi inte göra A, B, C. Vi kan bara göra E, F, G.

Jan: Jo, men jag håller med. Men jag tänker också så här, för min syn, om jag ska generalisera: pratar man med människor där ute generellt, så är det att man inte har den tid man vill ha, man tjänar inte de pengar man vill ha, man har inte den energi man vill ha, man har inte den tiden för sig själv eller sin partner. Och det är ju ett generellt bristtänk. Men jag upplever många gånger, och så tror man, att jag har haft svårt att göra det där steget. Och i scarcity-tänket tänker jag också så här, att det hänger ihop med "jag kommer förlora det jag har". Förstår du? Dessutom kommer det, jag bara går och väntar på olyckan som ska hända. Eller, börsen kommer gå ner.

"Börsen kommer gå ner, det vet vi"

Sandy: Jag skrattade åt det. Jag var inte så tydlig med det på Instagram, men jag tänkte: okej, nu har jag ökat risken, så nu kan ni alla sälja, för nu kommer börsen gå ner. Det som är så underbart med just det är att börsen kommer gå ner. Man vet om det. Det är ni som lärt mig det. Vi vet om att börsen kommer gå ner.

Jag känner att jag är, jag tror i alla fall att jag är väldigt ödmjuk inför att jag aldrig har gått igenom en bred nedgång. Jag försöker ha det i mig, att jag vet om att 50 % av mitt innehav, ursäkta, kommer gå ner. Det kommer försvinna. Men sen, över tid, kommer det hämta igen sig. Och sen känner jag också att man ska inte vara för kaxig kring det, för när det väl händer är det nog inte så jättekul.

Jan: Ja, jag har det. Vi pratade om det innan. Jag sitter ju nu och funderar på några nya avsnitt, och där är ju ett avsnitt som heter ungefär: jo, du kommer freaka ut när det går ner.

Det här med bristtänk och överflödstänk handlar inte bara om "hur kan vi få råd med det här", utan också om: jag kan skapa det igen. Att man inte behöver vara rädd för att förlora allting.

Sandy: Absolut. Jag kan nog klara av att skapa det här igen, beroende på hur gammal man är.

Jan: Fast jag tänker, vi har ju inte förberett, jag har inte tänkt så himla mycket på det här med bristtänk, men jag tänker att det egentligen är en av de grundläggande sakerna kring ens ekonomiska resultat. För jag tänker alltid: ens ekonomi är en följd av ens beteende. Och det är nog det största skiftet man kan göra i sitt beteende, att gå från det ena till det andra. Men jag upplever att det jag inte riktigt får fram i dag är att det är en personlig utveckling som man inte ens blir klar med. Det där kommer man få jobba med hela livet.

Frågor, attityd och hävstång

Jan: Man kan ställa sig frågan: hur kan vi få råd? Och vi tar det med barnen, när de vill ha någonting säger vi: självklart, jag vill också att du ska ha det, låt oss jobba tillsammans för att du ska få det. Så det handlar både om frågor, om inställning, om attityd, om koncept. Till exempel något som jag upplever helt underskattat: hävstång. Hävstång i min tid, hävstång i mitt arbete, hävstång i mina investeringar. Att fokusera på intjäningen i stället för att fokusera på att dra ner utgifterna. Det är så mycket, och jag blir så nyfiken, för det är inte så ofta jag hör någon prata om det så tydligt som du gör. Och det var där jag blev nyfiken: var kommer det ifrån? Hur tänker du på det? Ser du det hos andra?

Sandy: Jag tänker jättemycket på detta utifrån att jag känner att jag har behövt jobba så otroligt mycket med mig själv. Ibland känner jag att jag är helt sönderterapeutad, jag bearbetar alla de här sakerna. På riktigt. Vid ett tillfälle hade jag tre parallella terapeuter.

Caroline: Åh, gud, ja.

Sandy: I detta har jag också behövt jobba med mig själv. Vad har jag för värderingar? Hur ser jag på saker och ting? Och varför det här som kunde irritera dem jag växte upp med, det här drivet och den energiska, jag vill framåt, framåt hela tiden, var kommer det ifrån och hur kan jag förhålla mig till det? Och sen tror jag också att det handlar lite om, till exempel, jag var ju extremt rädd för att få sparken eller bli av med mitt jobb. Och har överpresterat i hela mitt liv för att inte bli utkickad. Vilket är en tydlig bristtanke. Men som folk inte hade sagt är en bristtanke.

Jan: Nej, men det är det absolut.

Att bli varslad och vända kris till möjlighet

Sandy: För det som hände sen var att jag blev varslad. Jag jobbade ju inom tech-branschen, och där är det ju, ja, ni vet, booms and busts hela tiden. Så första gången, första gången jag blev varslad av många gånger, fick jag total panik. Men det jag snabbt insåg var: okej, men nu får jag ett avgångsvederlag. Och det finns inget bättre sätt att vara arbetslös på än att ha blivit varslad. Alla vill hjälpa en. Man kan sträcka upp handen och åka på en kaffeturné och träffa massa spännande människor. Man växer sitt nätverk. Det kommer opportunities left, right and center, och helt plötsligt: wow, det här är helt otroligt.

Ett år senare blev bolaget jag jobbade på uppköpt. Blev varslad igen. Och då var det: ja, men hit med paketet. Och jag flyttade till Sverige. Varje gång jag har gått igenom att jag blivit av med jobbet, som när det andra bolaget blev uppköpt av den amerikanska techjätten, då blev jag också av med jobbet, men varje gång har det lett till någonting exponentiellt mycket bättre. Verkligen. Så det är, åh gud, det är den här klyschan, det kinesiska ordet för kris och möjlighet, det är samma. Men det stämmer ju verkligen. Så jag gjorde också så här: okej, jag har ett val här. Antingen tänker jag "åh gud, stackars mig", eller så tänker jag "okej, hur kan jag maxa den här möjligheten och göra absolut bäst av det?"

Jan: Ja, för det är en möjlighet också. Först kanske man inte känner det, men sen, du har ju varit med om det flera gånger, så har du kanske märkt att det var möjligheter.

Sandy: Ja, gud, ja.

Är bakgrunden en fördel i arbetet med andra?

Jan: Men du, jag tänkte fråga dig något som är besläktat med det. Känner du att med din bakgrund, din uppväxt och allt du har jobbat med dig själv, att det, nu när du arbetar med helt vanliga människor, är till fördel på något vis? Att ha varit med om en massa grejer som nog de flesta aldrig skulle vilja vara med om. Kaos under uppväxten, behöva terapeuta sig och så. Känner du att det är något som är till fördel för dig?

Sandy: Ja, men det har ju också varit en otrolig resa. Jag fick jobb på svenska ambassaden i Uganda när jag var 23. Då bodde jag i London och pluggade utvecklingsstudier på ett universitet där. Och fick då flytta till Uganda. Det var första gången jag egentligen träffade vuxna svenskar med vanliga arbeten, som inte var lärare eller socialsekreterare, den typen av aktörer som var heavily involved när jag växte upp. Och då var jag skräckslagen över att bli found out. Att de skulle få reda på att jag var ett sossfall och hade en väldigt stökig bakgrund. Det slutade med att jag var tvungen att berätta för dem. Jag kände en sån otrolig press. Och de var bara: "Jaha, oj, det låter jättejobbigt." Det var ingen som tyckte mindre om mig för det. Så då kom jag över den hurdle.

Och sen kom jag till en position några år senare där jag kände att jag kunde, och det här är något jag kan skämmas lite över samtidigt som jag försöker vara snäll mot mig själv, ni hör, jag är sönderterapeutad, att jag kunde tycka att vanliga svenskar, ni vet ingenting. Ni vet ingenting om livet. Ni har inte sett någonting. Och det stämmer ju inte. Vi har ju alla vårt eget bagage och alla våra egna stories. De kan vara mer eller mindre traumatiska. Men jag kunde känna mig väldigt så här, som folk som hämtade på förskolan klockan tre, jag tänkte: ni är sjuka i huvudet, vad håller ni på med? Inte så jättecharmigt.

Självmedkänsla och medkänsla för andra

Sandy: Och det var ju några år sen, och nu har jag kommit ännu längre. Nu känner jag att jag har gått i så pass mycket terapi och utvecklat självmedkänsla på ett sätt som också har gjort att min medkänsla för andra har ökat.

Jag tror att det är väldigt svårt att känna medkänsla för andra om man inte håller med sig själv.

Caroline: Nej, men absolut.

Jan: Jag sitter och ålar lite, för vi har inte pratat... Ni kanske har pratat om detta innan, men jag har inte...

Sandy: Ja, vi har touchat detta.

Jan: Nej, men, och så skojar jag, du vet, osäker högpresterare.

Sandy: Ja. Det är jag. I see it.

Jan: Men jag tänker mycket, hur är du med det i dag? För jag tänker mycket, jag har också gått mycket i terapi och coachsamtal, att det där är ju ett kort, det är ett program jag kör, det här med osäker högpresterare. Och det är väl fantastiskt i vissa avseenden, för det skapar sjukt mycket resultat, det skapar mycket pengar, det skapar buffertkonto, det skapar buffert på buffert, det skapar massa fördelar. Sen är det kanske inte så himla "vad livet känns fantastiskt", för det är hela tiden, särskilt i kombination med bristtänk. Jag gissar att de hänger ihop. Hur gör du i dag när den tanken slår? För jag tror inte man blir av med det, utan jag tror att för mig har det handlat om hur snabbt jag identifierar att jag kör det programmet, eller att jag kör den skivan. Tills jag kan välja: nu kör vi den skivan, för då blir shit done. Nu kommer Elsa här och vill leka, då stänger jag av den och kör närvarande-pappa-skivan i stället. Hur leker du med det?

Osäker högpresterare som leder till resultat och kostnad

Sandy: Nej, men det här är ju mitt livs stora utmaning, skulle jag säga. För det blir ju också, jag är ju den här osäkerheten och högprestationen, den leder ju till resultat. Och i mitt fall ledde det bland annat till att jag fick personalansvar när jag var 24. Jättedåligt. Jag var ju inte en superkompetent chef eller bra ledare. Och det har jag behövt jobba väldigt mycket med. Okej, hur hanterar jag, hur havererar jag mina egna osäkerheter i relation till andra människor?

Och nu, jag har ju kundansvar i dag, jobbar med mina kunder, och känner att jag ofta har mycket högre kravställning än vad mina kunder har. Not great. Eller, på ett sätt är det jättebra.

Caroline: Annars hade du inte varit där du är.

Sandy: Men på ett annat sätt är det ju inte alls bra. Det här är något jag måste hela tiden förhålla mig till. Och det första är ju att se att det ens finns där. Det som är påfrestande och utmattande på många sätt är att jag känner att jag oftast second-guessar. Är detta rimligt? Var ligger rimlighetsnivån i detta? Och då är jag väldigt tacksam att jag i dag känner mig så pass trygg i min profession och i mitt yrke att jag kan vara väldigt transparent kring de här frågorna med mina kollegor och säga: jag behöver bolla detta med dig, för jag vet inte om mitt inre spelar mig själv ett spratt.

Jan: Exakt.

Sandy: Är det här rimligt? Är det inte rimligt? Och det hade jag ju inte när jag var yngre, då var jag bara... Det var en kollega, eller en medarbetare som jag hade ledaransvar för, jag frågade henne när hon skulle sluta: hur har du upplevt mig som ledare? Och hon sa: "Well, the first, first, first time we set quarterly goals, you said it's hit the targets or die." Wow, okej. Sorry, good.

"Hit the targets or die" och var det kommer ifrån

Sandy: Och det var verkligen en annan sak, jag menade ju, såklart, jag menade det inte bokstavligt. Men jag förstår om ens chef hade sagt så till en, att man hade blivit lite så här, okej, let's go.

Caroline: Men det blir så: vi gör det här, eller så dör vi på kuppen.

Sandy: Ja, ja.

Caroline: Var kommer det ifrån?

Sandy: Nej, men det kommer ifrån att jag hade en väldigt otrygg uppväxt. Verkligen.

Caroline: Jo, jo, jo, men jag fattar ändå inte det.

Sandy: Ja, men kanske du är så långt ifrån, du är ingen osäker högpresterare.

Caroline: Jag fattar precis, jag fattar precis vad du menar. Jag har varit en sådan som måste, för du och jag har lite gemensamt där kring barndomen. Jag har inte varit på fosterhem, men det har varit jädrigt kaosartat. Och jag har också inte velat bli found out, vad heter det, att folk har fattat. Jag har tyckt att folk har tittat på mig och tänkt: ja, hon är en sån som har, ja, jag vet nog. Så jag har också velat prestera väl och visa att jag minsann är värd någonting, och att det jag gör är värt något. Men det är ändå som att jag kanske har kommit långt ifrån det på något vis, att jag fattar inte det där: vi gör det här, eller så dör vi på kuppen. Var det kommer ifrån egentligen?

Sandy: Men jag tror det handlar väldigt mycket om, jag hade en väldigt, väldigt sträng uppväxt. Vilket, det är så många paradoxer i detta. Ofta, så som jag själv har tänkt om en uppväxt som min, är att det finns de onda och de goda, vitt eller svart, och så är det inte. Utan det kunde både vara så här strängt och lössläppt. Jag fick hela tiden utegångsförbud, och det var hela tiden: om du inte gör det här så får du flytta, jag pallar inte med dig.

Trygghet, Maslow och att göra sig oumbärlig

Sandy: Om man tittar på Maslows behovstrappa, så är bland det mest basala att känna sig trygg. Att jag har någonstans där jag är trygg. Under långa perioder i min uppväxt hade jag inte det, och hade liksom inget hem där jag kände "det här är mitt hem, jag har ett existensberättigande här". Och det har inneburit att i princip alla mina jobb har jag känt att jag måste bli absolut bäst. Jag måste göra mig totalt oumbärlig. Annars kommer jag få sparken.

Caroline: Ja, och då försvinner tryggheten.

Sandy: Men du sa att du kände igen känslan, Jan?

Jan: Ja, men absolut. Men det kommer ju liksom krav och förväntningar från utsidan. Men jag tänker så här, att vi har ju alla de här strategierna. Jag älskar ju den här filmen Insidan ut. Att vi har de här olika rösterna, och att de skapar... Det som är så viktigt, tror jag, att säga är att de skapar ju resultat, men de har också en kostnad i aliveness. I känslan av att man upplever att livet är rikt, eller att känna sig levande. För det blir så att det är inte jag som håller i kopplet, utan jag dras med. Och jag upplever att många försöker lösa det med att "jag vill inte vara så, jag ska vara någon annan". Och så försöker man sänka eller putta bort det. Men jag tror att försöka putta bort sådana saker, det är som att ha en badboll som man sätter under vattnet. Den bara poppar upp. Så jag tror att det handlar om att mer leka med det. Jag har det här, och sen, som du säger, hittar jag strategier jag lägger till för att balansera ut det. Men har du några sådana skiften som du tänker på? Att detta har varit liksom trappsteg, här har jag skiftat, och detta har gett?

Att bli klasslös i London, terapi och The Life Coach School

Sandy: Ja, men dels är det ju väldigt stora moment i mitt liv. Som när jag flyttade till London. Då blev jag totalt klass- och historielös, vilket är väldigt intressant givet att Storbritannien har ett väldigt klassamhälle. Extremt starkt klassamhälle. Men jag var ju bara a girl from Sweden. Så jag blev totalt klasslös. Och där kunde jag leva ut: vem är jag? Nu måste jag invent myself. Vem är jag om jag inte tyngs av det jag har med mig? Och det var ju samma sak när jag sen flyttade till Sverige. Okej, nu är jag a girl from London. Vem är jag då i detta?

Och det var ju också då jag började gå i terapi. Parallellt med det upptäckte jag också en podd som heter The Life Coach School. Jag insåg inte detta när jag började lyssna, men den grundar sig väldigt mycket i KBT, och då öppnades en helt ny värld för mig kring hur jag kan styra mina tankar. Bara den här tanken om att du måste inte tro på allt du tänker. Det var så här: wow, mindblowing.

Caroline: Exakt.

Sandy: Verkligen. Och vad ställer man sig själv för frågor? Om det är så här "varför kan jag inte göra detta?", nej, fel, fel fråga. För hjärnan kommer hitta en massa svar. Du kan inte göra detta för att du är så här ful och fet, eller för du har inte råd, eller för du har inte den utbildningen.

Caroline: Exakt, precis.

Sandy: Om man i stället säger: "Hur kan jag se till att detta blir av?", då kommer man komma på en massa svar på det. Så den podden, den är extremt amerikansk, så man får plocka russinen ur kakan. Men om man kan göra det finns det väldigt mycket att hämta där. Eller, det gjorde det för mig. Och det var verkligen ett skifte i hur jag kan lyfta blicken och ta mig an livet på ett sätt som är mycket mer konstruktivt än det jag haft med mig tidigare.

Det inre arbetet är högst relevant för ekonomin

Jan: Det jag tycker är roligt, som jag upplever att många missar, är att man tänker: "Ja, ja, det är jättebra för dig som behövt terapi och haft en trasslig bakgrund." Men det man missar många gånger är att det där är ju högst relevant även i ekonomi.

Sandy: Ja, gud, ja.

Jan: I sparande, i inkomster. Jag är till exempel en varm förespråkare för att fokusera på att öka inkomsterna. Och direkt är det: "Det går inte i min bransch, jag har inte de förutsättningarna, det är enkelt för dig", och så vidare. Man får ju nästan alltid höra alla sätt det inte går på. I stället, och jag fattar allt det där, och jag fattar också att allt det är 100 % sant för dig, men det är ingen naturlag, eftersom det uppenbarligen finns folk som har både startat företag och gjort de grejerna. Men då är det för de flesta av oss, inklusive för mig, absolut, också så jobbigt att ta sig an den frågan. För att liksom, ja men, tänk om det vore möjligt.

Sandy: Ja, och jag tror också att det är lite... Pengar är väldigt viktigt för mig, för det är ett vehicle, det är något som tryggar. Jag har inte kunnat gå hem till någon och fråga om pengar, utan jag måste bygga min egen kassa. Och det har gett mig en stark kompass i vissa saker. Som till exempel, när jag precis tagit examen sökte jag ett jobb som jag jättegärna ville ha. Och sen när jag fick erbjudandet sa jag: nej, men jag vill jättegärna ha det här jobbet, men vi står alldeles för långt ifrån varandra lönemässigt. Så jag kan inte ens ge ett counter-offer, för vi är för långt ifrån varandra. Och jag var helt ärlig kring det, så var det. Jag skulle walk away. Och då gjorde de om tjänsten och ändrade lönen, helt enkelt för att de ville anställa mig. Men hade jag inte gått därifrån, hade jag inte varit redo att gå därifrån, så hade det aldrig hänt. Då hade jag kanske tagit det jobbet med den låga lönen.

Kvinnors ekonomi och att förhandla lön

Caroline: Nej, men jag kanske skulle ha ett annat jobb.

Sandy: Medan där och då var jag: jag kan inte ha så här låg ingångslön. Jag måste ha en hög ingångslön. Och det har också gjort att, på många sätt, för jag kan uppleva att i tanken är det "åh, läskigt att förhandla, och vem är jag, ska jag komma här och bla bla bla", men jag har en stark inre drivkraft att jag vill gå emot statistiken som säger att kvinnor går ner i lön efter att de har fått barn. De tjänar på en livstid i genomsnitt 6 miljoner kr mindre än män. Jag vill inte bidra till den fruktansvärda statistiska bilden. Och det gör det för mig så mycket enklare att förhandla i löneförhandlingar. Eller att ha ett högt löneanspråk, att förhandla om pension, att hela tiden se till att jag inte blir ett offer för hur verkligheten tyvärr på många sätt ser ut.

Jan: Nej, och det där är ju, jag tycker det är så spännande. För det var ju samma, jag experimenterade ganska mycket med sociala medier nu, för jag tycker det är jättesvårt. Och så var det, vi har haft en tråd i forumet som heter ungefär "hur får man över 100 000 kr i lön". Och det är massa människor som har över 100 000 kr i lön och som inte bara skriver "jag har det", utan delar med sig: så här har jag gjort, det här har jag gjort, strategiska jobbyten, jag har tagit ansvar, det här är tips. Och så tänkte jag: okej, jag fattar att folk på sociala medier inte hänger i vårt forum, så jag tänkte: här är fem guldkorn från den här tråden. Jag tyckte jättemycket om det. Det var så tondövt, uppenbarligen.

Varför 100 000 kr provocerar, och pengaspelet vs statusspelet

Sandy: Jaha, folk blev förbannade?

Jan: Ja, men jag fick: "Ja, ja, men det är ju lätt om man anställer sina kompisar." För det var mitt i Anna Kinberg Batra-historien, du vet. Och jag tänkte: ja, jag fattar den här frustrationen på Anna Kinberg Batra, men jag tänker, på vilket sätt påverkar det ditt liv? Är det inte mer intressant att ställa frågan: okej, här är människor som uppenbarligen har ett helt annat resultat än jag har, vad kan jag lära av dem? Jag tror det är den där 100 000 kr i månaden, det är den siffran som är provocerande.

Sandy: Mm. Jag tror att det handlar om bristtänket igen. Och bara som en tes, Caroline skickade med en bok, "The Almanack of Naval Ravikant", som är skitbra. Och där pratar han också om att många spelar, att det finns två spel man kan spela i livet. Det ena är pengaspelet, och det andra är statusspelet.

Jan: Ibland hänger de ihop också.

Sandy: Ja, exakt.

Jan: För folk tror att, bara jag blir rik så får jag status.

Sandy: Ja, fast jag tror att han har en annan distinktion på dem. Där han säger att, ja, men många har gett upp på att jag kan ha den där höga lönen. Eller, jag har gett upp, så därför säger jag att pengar inte är viktigt. Och så försöker jag sen spela statusspelet i stället för att spela pengaspelet. Och jag tror, jag vet inte, jag tror att vi går fel. Folk är så otroligt emotional kring pengar. "Nej, men jag vill inte ha pengar, det är inte viktigt för mig." Va? Det behöver inte vara så himla laddat hela tiden. Utan snarare: okej, vad är viktigt för mig i mitt liv? Pengar kommer alltid vara en faktor i detta. Alltid. Och om du inte har egna pengar och inte har pengar hemifrån, då kommer det vara jättesvårt. Och det kommer vara jättesvårt att ha ett behagligt liv. Så är det bara.

Vad är pengar egentligen?

Jan: Jag har en kompis som brukar säga om folk som säger till honom att de inte är intresserade av pengar: sen tittar jag i deras liv, och då åker de till jobbet sex på morgonen och är där hela dagen. Och när jag tittar verkar det ju som att de är väldigt intresserade av pengar. För de gör väldigt många saker för att få de där pengarna, som jag inte hade gjort. Men hur ser du på pengar då? Vad är pengar för dig?

Sandy: Ja, men pengar har ju inget intrinsic value i sig själv, annat än att det kan omvandlas till saker. Det kan omvandlas till trygghet, till exempel. Men det kan också omvandlas till materiella saker. Och jag tänkte på det här, vad har jag för ekonomiska mål? Och det är ju helt sjukt egentligen, men jag känner att jag egentligen inte har några ekonomiska mål. Och det var någon som sa, för jag har fortsatt ganska hög sparkvot, okej, men varför sparar du då? Ja, det är en jättebra fråga.

Jag tror, för mig handlar det mycket om att om till exempel Pom, min treåring, kommer hem om 15 år och säger "jag ska komma in på Harvard", and I'm gonna make it happen, då ska inte pengar vara det som säger "nej, vi har inte råd". Utan då är det verkligen: nej, men nu måste vi se till, vi måste söka alla grants, och om vi inte får några grants, då ska vi ändå ha en kassa så att vi kan skicka dig till Harvard om det är det du vill. Så jag tror anledningen att jag sparar är för att jag aldrig vill känna att jag har en ekonomisk begränsning.

Och det här kan man ju, det är ju lätt att sticka hål på. Jaha, vill du bygga SpaceX? Nej, det kan du inte, för du har inte pengar. Och då är det: nej, okej, men vill jag ställa om hela mitt liv in the pursuit av att bygga ett bolag som ska sätta en farkost på Mars? Är det viktigt för mig?

Sparar man för säkerhets skull, eller löser man det ändå?

Jan: Exakt, precis, är det viktigt för mig.

Sandy: Så det är väl så jag ser på pengar. Jag har inget direkt intresse av att hoarda pengar som så. Men jag känner att jag vet inte exakt vad jag vill göra om fem år. Men om jag kommer på om fem år att jag vill göra något, så vill jag inte att pengar ska vara det som stoppar mig.

Jan: Nej, för jag hade kunnat säga exakt samma sak som du. Så nu kommer jag skjuta ner min egen fundering jag har i den frågan. Men blir det inte en motsägelse i det där? För du har ju skapat så jäkla många andra saker i ditt liv utan att ha pengarna. Skulle du hamna i den situationen om fem år och inte haft pengarna, så hade du löst det i alla fall.

Sandy: Det kanske jag hade gjort. Men då blir också frågan: jaha, om jag inte sparar pengar nu, vad ska jag göra med pengarna då i stället? Det är inte som att jag behöver mer saker eller vill göra mer saker, utan jag har byggt ett liv på en nivå där jag tycker att här är det härligt och bra. Jag känner inte att jag har några begränsningar. Så jag tänker inte spendera pengar bara för sakens skull.

Jan: Nej, nej, jag köper det. Och jag tänker inte att det handlar om spenderandet av pengar. Utan jag tänker också att det kräver ju ändå en energi. För jag tror jättemycket, det är en sådan stor insikt för mig, att pengar och energi och tid, det är bara resurser som flyter. Man kan växla dem fritt sinsemellan. Alla fattar ju: ja, men för pengar kan jag köpa en bil, en materiell grej. Eller för pengar kan jag köpa mig tid, genom att jag inte behöver vara ledig en dag från jobbet. Men det funkar ju åt andra hållet också, att jag använder tid och energi för att skapa pengar. Det är ju liksom jobb. Jag håller ju på hela tiden med den här byteshandeln.

Jagar jag pengarna i onödan?

Jan: Men då tänker jag också att när vi ackumulerar pengar, så lägger vi massa tid och energi. Och ibland tänker jag: gör jag rätt sak i dag, som lägger massa tid och energi för att ackumulera de där pengarna för något i framtiden som kanske ska hända? Och så har jag en känsla av att, nej, men mer pengar är bättre än mindre pengar. Eller hur? Och sen kommer den här tryggheten, jag har möjligheter, jag har möjlighetsutrymmet. Men jag tänker så här, det är ändå få grejer i livet som jag inte har kunnat göra för att jag inte har pengar. För det är ju direkt kopplat till bristtänk-konversationen. Så hade jag velat göra det där i framtiden, som jag inte har råd att göra, så hade jag utifrån ett överflödsperspektiv löst det och inte behövt pengarna. Vilket ifrågasätter varför jag jagar pengarna i dagsläget.

Sandy: Ni säger också då att överflödstänket är viktigare än...

Jan: Absolut.

Sandy: Ska jag välja 10 miljoner kr eller överflödstänk? Överflödstänk. Definitivt.

Jan: Men det blir också en fråga, jag har det väldigt förspänt i att jag älskar min profession, jag älskar mitt jobb och jag älskar att jobba. Det här är en golden treenighet, wow, jackpot på alla sätt. Hade jag älskat mer att vara ledig och ligga i hängmattan och inte jobba, då hade jag kanske gjort det i stället för att jobba fem, sex dagar i veckan. Men nu är det ju inte så. Så utifrån det, ja, men varför ska jag inte jobba? Jag tycker det är jättehärligt att jobba.

Klimat, tid och att gå ner i arbetstid

Sandy: Sen ska du också säga så här, jag tänker väldigt mycket på klimatkrisen. Jag försöker energieffektivisera så mycket som möjligt. Jag tänker jättemycket på hur jag kan vara mer cirkulär i min vardag. Vi ska bygga om trädgården nu, för vi ska lägga ett stort trädgårdsland och köksodling och bla bla bla. Och tänker jättemycket på hur jag, med de förutsättningar jag har, kan ha minsta möjliga klimatavtryck. Och där blir ju en faktor: okej, men jag kanske borde gå ner i tid för att ha mer tid till att odla och till att minska mitt klimatavtryck. För där ser jag, ju mer jag jobbar, desto högre klimatavtryck verkar jag ha. För det är mer resor, mer kläder och, ja, ni vet.

Så det är något jag tänker väldigt mycket på. Jag tror att om jag någon gång går ner i tid, så kommer det vara för att minska mitt klimatavtryck och bli mer självgående och cirkulär och självförsörjande, helt enkelt. Men man kan ju såklart göra saker för klimatet utan att göra det. Till exempel installera solceller, köpa elbil, rösta på ett parti som prioriterar klimatet och så vidare. Men det är en jätteviktig värdefråga för mig, som jag tänker väldigt mycket på. Hur kan jag förhålla mig till detta givet de förutsättningar jag har? Och hur stora förändringar måste jag göra i mitt liv, och vill jag göra i mitt liv, för att sätta detta före till exempel min kärlek för att jobba?

Jan: Nej, absolut. Jag bara tänker på det som att, för mig blir det lite en filosofisk fråga. Att, å ena sidan jagar jag det här, å andra sidan har jag tagit mig dit utan att ha det. Och så blir det ju också att med att ha det, så kommer ju den där, då knackar ju även bristtanken på, rädslan att förlora. Som jag tror, till exempel, hade Pom velat gå på Harvard och ni inte hade haft pengarna, så hade ni löst det. Jag är helt övertygad om att ni hade löst det.

Pengar kan göra en lite slarvig

Jan: Och där kan man också, kan jag ibland tänka, att ha pengarna kan göra en lite slarvig. För man tänker: ja, men fuck it, vi har pengarna, vi gör det.

Sandy: Ja, vi betalar bara.

Jan: Vi betalar det. Vilket också kan vara schysst, för då ser jag egentligen att man prioriterar energin framför pengarna.

Sandy: Exakt.

Jan: Det blir liksom hela tiden... Om vi ändå är inne på det, känner du att du har skiftat i de här, tid, pengar, energi, hur du värderar dem? Genom livet?

Sandy: Jag vill bara säga en sak till om Harvard och grants. För det finns en annan värdering här som står väldigt högt i kurs hos både mig och min man. Och det är att hustla. Att, nej, men hur kan vi vara smarta kring detta? Även om vi kan betala, att man inte betalar. Utan det finns möjligheter här som vi har nästan en plikt att utforska, och inte bara vara lata och betala.

Men hur det har skiftat? Ja, men det är väl klart det har skiftat. Och som sagt, jag är fortfarande väldigt ung, jag glömmer det ibland. Men när jag var ännu yngre hade man ju mycket mer tid. Och man hade mycket mindre pengar. Så det är klart att då, när jag pluggade på universitetet, då hade jag ju tre jobb samtidigt som jag pluggade. För jag hade tid, så jag kunde skaffa mig pengar. Medan nu har jag ju mycket mindre, jag tjänar mer pengar än någonsin, men har mycket mindre tid än någonsin också. Framför allt den här tiden i livet, med en treåring, är extremt intensiv på alla sätt och vis.

Att köpa tid och Trädgårdskillarna

Jan: Precis. Jag brukar ju skoja: detta är den period då man har minst tid, med högst utgifter, minst egentid, minst tid för sin partner.

Sandy: Ja, exakt. Minst lycklig.

Jan: Nej, men det är också frågan, okej, ja, man utbyter tid, man ger sin tid och får pengar, alltså att man jobbar. Men hur kan man köpa tid?

Sandy: Som jag känner, vill jag rensa ogräs? Nej, jag vill inte det. Och då finns det, kan jag lämna en plugg här nu då, ett fantastiskt bolag som heter Trädgårdskillarna. Det består av typ 15-, 18-, 20-åriga killar här i Malmö som åker runt och rensar ogräs för 250 kr i timmen. Alltså, nej, men take my money. Snälla, jag vill inte rensa ogräs. Jag köper gärna den tjänsten av er.

Jan: Mm. Nej, men exakt. Och vad tänker du, Caroline? Jag har inte ställt den frågan till dig på länge.

Caroline: Ja, men jag blir alltid så förvirrad när vi sitter i podd. Jag tänker på mina egna processer, och så tänker jag på dina processer.

Jan: Ja, berätta, vad tänker du?

Caroline: Jo, men jag tänkte på det här med hustla, att man ser till att saker händer utan att man behöver betala. Och så tänkte jag på, för jag känner likadant, man ska inte vara slarvig med pengar och så där. Och jag läste ett citat för ett tag sedan av Naval Ravikant, som är någon sådan här tech-filosof i USA. Där han sa att de som försöker uppgradera sitt liv, om man jämför dem med de som nedgraderar sitt liv, så är det liksom en frihet hos de som uppgraderar. De kan inte fatta vilken frihet det är när man börjar skala bort saker i sitt liv som kanske inte är så himla viktiga, eller som bara tar energi. Och jag tror vi är lite där, Jan. Vi försöker skala bort nu. Det är väldigt attraktivt för mig.

Att förbättra genom att ta bort

Sandy: Jag har tänkt så här, Naval Ravikant, jag bryr mig inte om honom, vem är det? Men jag såg det i citatet, jag måste kolla på det här. För det handlar rätt mycket om pengar, men det handlar ju om allt annat i livet också.

Jan: Får jag knyta an en fråga?

Caroline: Ja, du får absolut, för jag vet inte vart detta tar vägen.

Jan: Nej, men jag kan knyta an det. Jag läser om Nassim Talebs böcker just nu. Och han har ju något som heter via negativa. Att du ökar genom att ta bort. Eller förbättrar genom att ta bort. Och jag såg någon sådan graf också för länge sedan. Att man har på x- och y-axeln, på x-axeln har man tid. Och så har man en kurva som går som en halvcirkel. Den börjar nere och så ökar den. Och så säger de att, ja, men först har vi i livet ett mål att uppnå överlevnad. Sen, efter överlevnad, går vi efter komfort. Och efter komfort går vi till luxuries. Och sen är det vissa som antingen aldrig kommer till toppen av luxuries, och sen finns det de som passerar luxuries och är på väg tillbaka ner. Och poängen är att livet blir rikare genom att ta bort grejer.

Och jag upplever, i vårt liv, två väldigt tydliga tillfällen då jag peakade på den här luxuries. Det ena är, detta är så pinsamt, det är när min mamma för typ två, tre år sedan frågade mig: vad vill du ha när du fyller år? Och då hade jag precis...

Caroline: Det kommer jag aldrig att höra.

Jan: Nej, jag har inte sagt det tidigare, för det slog mig häromdagen. Så hade jag precis läst The Verge, alltså den amerikanska techtidningen. Och de hade reviewat en vattenflaska som är uppkopplad till din telefon och mäter hur mycket man dricker. En AI-powered waterbottle.

Caroline: Ja, ja, ja, men exakt.

Peak konsumtion och på väg neråt

Jan: Och jag var: ja, men du kan köpa den till mig. Och den kostar typ 2 000 kr.

Caroline: Va? Ja, gör den? För nu är den ju inte överhuvudtaget uppkopplad, och Freja går. Ja, jag höll på att glömma den på MMA-gymmet. Liksom, du vet.

Jan: Och jag tänker, fy fan, vilket slöseri. Och ändå min mamma, som är så här, du vet, alltså vi använder den som en dum vattenflaska.

Caroline: Ja, din mamma är så varsam också och lägger undan pengar.

Jan: Jag kände att det var någon slags peak konsumtion i vårt liv. Det, och sen Teslan. Och sen efter det upplever jag att vi är väldigt tydligt på väg neråt. Att livet för oss blir liksom...

Caroline: Jo, men det handlar också om det där att vara medveten om: vad håller jag på med? Vad lägger jag pengar på? Eller, som du sa, du kan köpa den flaskan. Det känner jag så. Och det hänger nog ihop med känslan av att man ska liksom inte, man hustlar liksom, man ska inte lägga pengar i onödan på saker. Men det är något annat som håller på att hända nu. Det är inte bara det där att man ska inte lägga pengar i onödan. Utan det är så... jag vill vara medveten.

Sandy: Exakt. Till 100 procent. Men det är en inställningsfråga. Dels är det en inställningsfråga. Det här att hustla, det är något som jag tror att man antingen har i sig eller inte har i sig. Men man kan träna upp det.

Caroline: Man kan träna upp det.

Sandy: Så det är det ena. Men sen det andra är också att man gör det som en värderingsgrej. Inte för att man måste, utan för att man vill utforska hur man kan vara smart. Det är som ett spel.

Vad kan du plocka bort för att göra livet rikare?

Sandy: Och sen den andra grejen är det här som Helena Roth säger, tror jag det är. Att hon säger: vad kan du plocka bort i ditt liv för att göra det rikare? Och det var verkligen, åh, vilken störig fråga. Men sen kom jag på att jag slutade dricka alkohol. Och det var verkligen: jag plockar bort alkohol, mitt liv blir så mycket rikare. Det måste ju inte vara så att jag säljer Teslan, utan det kan vara att man väljer bort vanor.

Vi hade ju podden Livet, med Gabriella, som jag älskade. Men jag hann inte med det, och kände att min livskvalitet sjönk across the board. Jag plockar bort detta trots att jag älskar det, och trots att det ökar mitt net worth. Så mitt liv blir rikare, även fast jag tjänar mindre pengar om vi tar bort podden.

Jan: Precis. Och jag tror, apropå en sådan där spännande fråga, för jag är också där och tittar nu mycket kring Rika Tillsammans. Hur kan jag göra Rika Tillsammans bättre genom att ta bort grejer? Och jag tror också att på något sätt blir kvaliteten på vårt liv lite kvaliteten på frågorna vi ställer oss. Apropå det där med överflödstänket. Att inte bara se det som att nu blev mitt liv rikare av att plocka bort det, även om det försämrar mitt net worth, utan: hur kan jag få det att till och med öka mitt net worth?

Att vi inte ens ser det. För vi hittar på att massa saker står i konflikt, som egentligen inte står i konflikt. Att gå ner i arbetstid, en grej som många säger är sant: om du går ner i arbetstid så kommer du förlora i arbetsinkomst, eller i lön. Det här är ingen naturlag. Och för att bevisa det, det räcker att ta fram en person som säger "titta, den här personen gick ner i arbetstid och tjänade mer", för att falsifiera att det är en sanning att gå ner i arbetstid innebär lägre lön. Är det enkelt? Nej. Betyder det att du kanske behöver byta jobb? Absolut. Men jag tror att vi ibland hittar på saker, att de är på ett visst sätt.

Litteratur som får en att göra en tankevurpa

Sandy: Absolut. Och det är därför det är så bra att läsa litteratur eller lyssna på saker som får en att göra en tankevurpa. Rich Dad, Poor Dad var ju verkligen en sådan bok för mig, där jag insåg: okej, hur kan jag tjäna pengar på de saker jag ändå vill göra? Och det var efter det som vi startade podden. För då kunde vi åka på poddkonferenser, och jag träffade en kompis och babblade i två timmar. Det var väldigt mycket faktiskt jobb med podden också, det är mycket mer jobb med en podd än vad folk tror, definitivt. Men då hade vi också en anledning som kändes legitim för att ha massa spännande samtal.

En väninna till mig är sjukt bra på Rich Dad, Poor Dad-mentaliteten. Hon gör massa innehåll till bolag vars produkter hon vill ha. Så då tjänar hon pengar. Hon kontaktar dem och säger: hej, jag kan göra den här typen av innehåll på sociala medier till er. Det handlar inte om reklam, utan jag säljer innehåll till er. Skicka de här produkterna till mig, så gör jag innehåll, och så här mycket kostar det. Så då får hon grejerna hon vill ha, och hon tjänar pengar på det. Och nu går det här så bra att hon i stället har byggt en liten, det är egentligen en byrå, bara att hon inte pratar om det som så, där hon har connections med massa innehållskreatörer och kopplar ihop dem med sitt kontaktnät och tar en cut på det dessutom. Det är verkligen: wow, amazing, helt fantastiskt.

Jan: Ja, men eller hur. Och det är det jag också många gånger säger, att det handlar så mycket om den mentala resan och den personliga utvecklingen, och pengarna är bara ett resultat. Det är en följd av något annat.

Det är där jag önskar att fokuset låg: titta på vad som händer på mittplan, inte när bollen går över mållinjen. Vad som händer när bollen går över mållinjen är ointressant. Det är vad som hände innan.

Vad är sant för dig som omgivningen inte håller med om?

Jan: Men med tanke på det, är det något som du upplever är sant för dig som din omgivning generellt inte håller med dig om?

Sandy: Just det vet jag väl inte. Däremot är det väldigt många som säger till mig att "jag pratar bara pengar med dig". Jag vet inte varför det är så, men så är det nog mellan dig och mig.

Jan: Men det är också för att det är så lätt. Vi kan prata lön, vi kan prata, vad vill vi med pengar?

Sandy: Det är, fast du pratar ju pengar med andra också, väl?

Jan: Ja, men det gör jag. Men jag tycker det är extremt lätt att prata pengar med dig, Sandy. Och det är väl för att intresset finns från oss båda. Men det är typ samma intresse: vad är det för liv vi vill ha? Och där är ju pengar involverade. Hur har vi vågat göra saker? Hur har du vågat förhandla om lön till exempel? Det är jättespännande personliga frågor.

Sandy: Ja, och jag känner också att de som tjänar på att vi inte pratar om pengar, det är de som har väldigt mycket pengar. Och jag vill att vi ska öka toleransen i samtalsklimatet gällande pengar. Och det här handlar ju också om, inte minst när det kommer till familjeekonomi. Man tittar på den statistik som visar att när kvinnor får barn så går de ner i lön. Deras löneutveckling stannar av, och så är det inte för män. Varför är det så? Och vad händer när man går ner i deltid som kvinna? Och hur kan man se till att bli kompenserad för det? För det är inte bara lön och pension, utan det finns också en alternativkostnad i att man inte avancerar i sin karriär. De här sakerna måste vi prata om.

Äktenskapet är ett juridiskt avtal

Sandy: Det är samma, när man ingår i ett äktenskap. Det är inte bara vad ska jag ha för färg på servetterna på bröllopsmiddagen, utan det är också: du ingår i ett juridiskt avtal. Hur vill du att det här avtalet ska se ut? För det kommer se ut på ett visst sätt om ni inte avtalar något annat.

Och det här är något jag brinner jättemycket för, just för att kvinnor, trots att vi i dag, när vi tar examen, har högre betyg och högre utbildningsnivå än genomsnittet, ändå tjänar mindre pengar och investerar mindre. Samtidigt har kvinnor högre avkastning när de väl investerar, än när män investerar. Så vi kommer i gång på börsen senare, vi sparar och investerar mindre. Och det här är en utmaning, verkligen. Och kan jag på något sätt bidra genom att knuffa på folk?

Jan: Jag tror du kan bidra på det viset att du visar som ett föredöme. För det jag läste nyligen, det var nog i SvD, var någon ekonomiprofessor som pratade om att man har sett att när kvinnor och män ska tävla mot varandra, låt oss säga i någon ekonomikurs där de ska genomgå olika moment, och de inte vet hur det har gått i tävlingsmomenten, så lämnar kvinnorna pengar på bordet, för de vill inte tävla det sista momentet. De vågar inte. Så det är liksom det här med att våga ta för sig, att våga göra saker.

Fyra livsråd att skicka med en 18-åring

Sandy: Men jag tänker två saker. Ett, jag håller inte riktigt med dig. Men nummer två, jag är inte så, för jag håller med, jag tycker detta är jätteviktigt.

Jan: Om du skulle konkretisera det, du vet, för någon som lyssnar på det, eller om man vill ge tips till sin fru, eller om man lyssnar på detta som kvinna. Vad skulle du säga, vad är de big wins? Vad är de viktiga sakerna att få rätt på? Om du hade en dotter som är 18 och du ska skicka med henne, du vet vad, här är fyra livsråd, eller här är fem. Om du får rätt på de här.

Sandy: Ja, men det första som hände när min bonusdotter fyllde 18 var att jag startade ett konto till henne på Lysa och sa: nu sätter du in de här pengarna på Lysa. Och vi pratade om, okej, hur lång ska investeringshorisonten vara, när kommer du behöva de här pengarna, och så vidare. Och nu ska du, som en tumregel, alltid spara minst 10 % av din inkomst. Så när din inkomst går upp, så kommer också det du investerar att gå upp.

Jan: Så det är nummer ett?

Sandy: Det är nummer ett. Och det andra är då, när man går in på arbetsmarknaden, att man ska ta i tills man skäms i sitt löneanspråk. Det här är jätteviktigt. För männen skäms inte. Nu raljerar jag lite, men man måste tänka lite mer som en man, och inte be om ursäkt. Utan: nej, men du har ett intrinsic value, givet att den här positionen finns. Man hade inte anställt någon till den här positionen om den inte hade genererat mer värde för arbetsgivaren än vad man faktiskt betalar arbetstagaren. Så stå på dig och förhandla smart.

Jan: Förlåt, får jag lägga till där? Det där är jättebra. Jag brukar säga att man ska skämmas när man ger det där förslaget. Så det ska vara så här: när du har en nivå som är skäms, lägg på någon tusenlapp till.

Sandy: Exakt.

Gemensam ekonomi och föräldraledighet

Sandy: Och sen det tredje skulle vara, okej, när man går in i en relation. Hur lägger vi upp vår gemensamma ekonomi? Och det som är så störigt med detta är att det finns inget rätt eller fel. Och det finns tusen olika konstellationer kring hur man kan göra det. Men det är jätteviktigt att man lyfter på alla stenar, och kanske också gör ekonomiska modeller. Hur ser min privatekonomi ut om vi har ett liv tillsammans, versus om vi inte har ett liv tillsammans? Vad är alternativkostnaden här för oss båda? Hur kan vi bygga ihop vår ekonomi, om vi vill göra det, på ett sätt som passar oss båda?

Och när man sen kommer in i att man skaffar barn, hur lägger vi upp föräldraledigheten? Och som kvinna, ska man verkligen gå ner i tid? Jag ifrågasätter detta så otroligt starkt. Och det är väldigt vanligt, det är mycket vanligare att kvinnor går ner i tid än att män gör det. Och det är: ja, men jag vill hämta tidigt på förskolan. Ja, absolut, alla får göra som de själva vill, men du måste vara väldigt medveten om vilket pris du betalar här. Det finns en alternativkostnad som man inte bara ser här och nu.

Om din man lämnar dig för en annan kvinna om 15 år, hur ser din position ut på arbetsmarknaden då? Kommer du kunna köpa ett nytt hus? Kommer du bli utslängd, eller kommer du kunna köpa ut din man?

Sandy: Och här måste man vara lite modig och titta på de här frågorna, så att man inte får en kalldusch när något händer. Sen händer det förhoppningsvis inte, men det är väl fortfarande så att typ 50 % av alla äktenskap slutar i skilsmässa. Så man måste våga titta på detta i vitögat. För annars, man hatar ju överraskningar, man måste ju ha koll.

Jan: Ja, är det någon mer?

Sandy: Nej. That's it. Det är allt vi har att erbjuda. Nej, men kanske, var inte rädd för att byta jobb. Det är då man gör de stora lönekliven. Så.

Vem tjänar på att vi inte pratar pengar?

Jan: Precis. Ja, nej, jag är helt på ditt lag. Men det var något du inte höll med om. Det var egentligen bara en bisats. Du sa att det är många som tjänar pengar på, eller de som har pengar, tjänar pengar på att vi inte är intresserade av pengar. Det håller jag väl kanske inte riktigt med om. Utan jag tror att det handlar om... För jag upplever tvärtom. Du har ju mer pengar än de flesta. Vi har mer pengar än de flesta. Och det är inte som att jag känner "fan, ni andra ska inte tjäna pengar". Tvärtom har jag ägnat mitt liv åt att försöka hjälpa varandra att tjäna mer pengar. Det kommer från ett överflödstänk.

Så jag tror att det snarare handlar om att folk, vi lär oss inte i skolan, och vi tar oss inte tiden att förstå hur världen fungerar. Att till exempel för en arbetsgivare är ju incitamentet alltid att betala så lite som möjligt. Och kommer jag in och inte är medveten om det, eller kommer jag in och inte är medveten om vilket spel det är jag spelar, så kommer jag alltid vara i underläge. Och jag tror att det är där som du också, både genom erfarenhet, har upplevt: shit, men det går ju att tacka nej, det finns ju andra arbetsgivare. Och så fort du ställer arbetsgivaren i den positionen så är de: shit, men detta verkar ju en jätteduktig person, det kommer kosta oss massa att hitta någon annan. Så då vände du på maktbalansen, och de förändrade tjänsten.

Vad är spelet, och vad är incitamenten?

Jan: Och jag tror att det är det där som folk hela tiden behöver se: vad är spelet egentligen? Vad är incitamenten? Och sen också att vara lite strategisk. Om jag skulle sammanfatta många av de punkter du säger, så är det: driv din egen agenda. Det är ju ingen som kommer driva din agenda åt dig. Och som jag tycker är fascinerande just nu med hela AI-grejen: ett incitament för ett företag är också att, kan du, är det något du kan lära någon annan, så kommer förr eller senare en dator att lära sig. Eller, företag kommer alltid sträva efter att ersätta dig med något billigare. Så då tänker jag: då ska man ju satsa mer på det där som du inte kan lära en dator. Eller, jag är autentisk, det här är jag. Att, ja, men spela rätt spel, helt enkelt.

Caroline: Jag tänker att vi pratar väldigt mycket om sådana här saker, att man ska ta för sig, man ska inte vara rädd. Men de som jag upplever att jag inte kan prata pengar med, det är de som typ inte har så mycket pengar. Och de som inte har så mycket pengar, om jag nu bara drar dem över en kam, det brukar vara personer som inte har tagit för sig. Och varför har de inte tagit för sig? Jag skulle säga så här: om man märker att saker står i vägen för en, att man inte vågar, eller man vill men inte vågar, då ska man titta jädrigt noga på vad som ligger där.

Sandy: Absolut.

Caroline: För det kan vara så att man behöver få hjälp med det. Om man vill skaffa sig en högre ekonomisk nivå i livet, eller ta nya steg, ta risk i arbetslivet, och man inte vågar det, och det gör en olycklig, då ska man titta på det och få hjälp med det. Jag vill bara inte att vi ska säga att man ska göra ditt och man ska göra datt, när det finns så mycket sådana här personliga barriärer som står i vägen för det.

Rädslan att titta efter och ta hjälp

Sandy: Absolut, men jag tror inte heller att det är en tillfällighet, jag tror att alla som lyckas, vi har terapeutat mycket, vi har haft människor runt oss, vi har coachat, och det där handlar om en rädsla.

Caroline: Men det handlar om... vad handlar det om, en rädsla nu?

Sandy: Att titta efter och ta hjälp.

Caroline: Ja, ja, för det gör ju jävligt ont.

Sandy: Det gör ont, och det kostar skitmycket pengar.

Caroline: Ja.

Sandy: Men seriöst, Jan, jag fick tänka så: min lycka står över allt annat.

Caroline: Ja, precis.

Sandy: Hur mycket pengar lägger man på... Jag hatar när det är så här "jag har investerat i en väska". Nej, du har inte investerat i en väska, den kommer inte avkasta pengar. Men jag kan säga att mina terapitimmar, det har verkligen varit en investering. Jag har kunnat tjäna mer pengar och ta in mer pengar för att jag gått i terapi. För, återigen, det är en investering i ditt humankapital. Det är en investering i din förmåga att tjäna mer pengar.

Jan: Och det är ju det jag kommer tillbaka till. Vad är spelet som spelas egentligen? Och där upplever jag att det finns vissa regler för det här spelet, som tar lite tid att lista ut. Jag själv sitter och funderar jättemycket nu. En av de reglerna är: du behöver investera den resurs du vill ha mer av. Vilket blir också en sådan ironi. För vad är det du behöver göra för att få mer pengar, vad är det du behöver investera? För att få mer energi, vad är det du behöver investera? Energi.

Vilken nivå vill du att spelet ska ligga på?

Sandy: Absolut, är det så. Och sen finns det andra spelregler i det här. Det finns så mycket visdom här. Jag tycker det var en väldigt intressant grej du sa, Jan. Att om man vill ha mer energi så måste man investera mer energi. Och då kan man undra, hur fan ser det ut? Ja, men träning.

Jan: Exakt, träning.

Sandy: Caroline, du sa en sak till mig för några veckor sedan, som verkligen har satt sig. Att du var så här: vilken nivå vill du att spelet ska ligga på? Och spelet är då livet.

Caroline: Ah, interesting.

Sandy: Och det fick mig att tänka: gud, men vad är mitt nästa livssteg? Och det är inte så här att jag byter jobb, nej. Det är snarare: hur ser livet ut, och hur vill man att en eventuell uppgradering, eller nedgradering beroende på hur man ser på det, hur vill man att det ska se ut? Och jag har inget bra svar. Men jag har tänkt väldigt mycket på detta.

Caroline: Ja, visst är det en spännande fråga?

Sandy: Ja, det är jättespännande.

Caroline: Jag tänker på den varje dag. Vilket spel spelar jag, och vad är det jag ska uppnå med det här spelet? Nu vill jag ju spela författarspelet. Och det har ju tagit sin lilla tid, och jag är inte författare än. Men det är så jävla spännande. Och det är väl där man måste hänga sig lite? Det ska vara ett stort spel för att det ska funka för mig. Vad tänker du, Jan?

"Slutläget är att jag är"

Jan: Nej, men jag tänker att det där är en av de saker jag inte har listat ut ännu.

Sandy: Exakt.

Jan: Och jag tänker, när jag glimtar på andra, så är ju slutläget is. Att jag är. Jag är inte på väg någonstans, jag har ingen nästa nivå, utan jag är.

Sandy: Jag känner att jag är där, men jag är 34. Det blir nästan lite depressing. Samtidigt känner jag, jag kanske är här nu. Jag har alltid haft så himla bråttom i hela mitt liv. Vad är nästa steg? Väldigt så här hetsigt. Och nu känner jag, nej, men jag vill inte ha en ny man, jag vill inte ha ett nytt hus, jag vill inte ha ett nytt jobb. Utan jag vill odla. Jag vill minska mitt klimatavtryck. Det är det jag vill.

Jan: Men jag tänker så här, för att göra det lite mer konkret. För mig skavde det där för något år sedan, när folk började fråga mig: vilka är dina mål?

Sandy: Ja, exakt.

Jan: Och jag var: men jag har inget mål. Jag kan sätta ett mål att jag ska öka omsättningen 10 procent, jag vet att jag kommer nå det. Jag kan till och med sätta 30 procent, och jag vet att jag kommer nå det om jag vill. Men skiftet för mig var två frågor. Den ena frågan var att byta domän på spelet. Att skifta spel, skifta spelplaner. Det vill säga, ställa sig frågan: hur vill jag att livet ska kännas? Att ha det som mål, i stället för kvantifierat i pengar. Det var fråga nummer ett.

Från mål till standarder

Jan: Fråga nummer två är att jag slutade prata om mål och började prata om standarder. Vad vill jag ha för kvalitet i mitt liv, som inte är ett mål som ska nås, "nu har jag nått det målet, nu kan jag passera det", utan vad vill jag ha precis för nivå? Och det jag nu tittar på och upptäcker mer och mer är att många av standarderna har väldigt lite med pengar att göra. Vi har ju sålt av vår champagnesamling. Vi har druckit fina champagner, dyra champagner. Och häromveckan köpte jag en flaska, typ, ja, men för 100 kr på Systembolaget, en vinflaska. Den billigaste vinflaska jag köpt på flera år. Och jag var: fan, detta var helt okej. Och så upplevde jag: nej, men jag har inte de behoven längre.

Men jag kan säga, javisst, jag hade säkert kunnat lyckas kapa den där toppen, flytta i sidled. Men då hade jag alltid undrat: hur är det på den där toppen?

Sandy: Ja, exakt.

Jan: Så jag upplever att för mig var resan nog tvungen att ta det hållet.

Sandy: Så jag skulle säga så här, grattis, att du är 20 år före, 30 år före alla andra. And enjoy it.

Jan: Det är inte som att du har listat ut allt.

Sandy: Nej, inte direkt. Det har väl ingen av oss gjort.

Det rikaste Sandy gjort: att vaska två dagar i Chamonix

Sandy: Men jag tänkte, om jag ska säga så här, det rikaste jag någonsin har gjort, det ska ni få höra. Och det här säger så mycket om mig och min bakgrund. Jag var i Chamonix i vintras utan min familj. Och de sista dagarna skulle det regna. Det var plusgrad, egentligen klimatkrisen. Det skulle regna upp till 2 000 höjdmeter. Då tänkte jag: vill jag åka offpist i svarta backar i regn? Nej, det vill jag inte. Jag flyger hem tidigare. Och det var ju inte som att den här flygbiljetten kostade hundratusentals kronor, den kostade väl 1 500 kr. Men att vaska två dagar i Chamonix och dessutom vaska en flygbiljett, köpa en ny. Då kände jag: alltså, I made it, you guys.

Bristtänk hade varit: nej, nu har jag betalat för detta, jag ska maxa, jag ska vara ute i backen nio timmar om dagen. Men jag ville hem.

Caroline: Vad underbart.

Jan: Ja, men verkligen.

Avrundning: Caroline får för lite cred

Jan: Jag tänker att vi ska runda av här. Jag har en känsla av att detta är första avsnittet av många. Så jag har ingen bristtanke där. Men jag tänker så här, du har ändå sagt att du har lyssnat på oss ett tag. Är det något som du tänker "detta håller jag inte med om"? Eller, "Jan, här var du ute och cyklade"?

Sandy: Jag tycker att, nu är jag kanske lite biased också, men det här tyckte jag innan jag faktiskt lärde känna Caroline. Jag tycker att Caroline, du får för lite cred i den här podden. Jag tycker att du gör ett...

Caroline: Jag får rätt så mycket cred ändå.

Sandy: Bara säg tack.

Caroline: Jag lyssnar, jag lyssnar.

Sandy: Nej, men jag tycker att du har en så otroligt viktig funktion i den här podden, verkligen. Och jag själv, alltså, love you, men jag hade inte lyssnat på podden om det inte var för dig. Så det känner jag ofta: Caroline for president. Och jag kommer ihåg att det var en tråd i forumet om detta. Alltså, kan vi snälla ge Caroline a round of applause? Och det tyckte jag var så himla fint och välförtjänat.

Caroline: Ja, tack så mycket.

Jan: Ja, men det tycker jag också. Jag brukar ju faktiskt säga det också. Caroline, alltså folk tittar på mig, och jag är: Caroline är ju den som har potential.

Caroline: Sen gillar inte Caroline... Det låter ju som att jag typ bara går och dräller.

Jan: Nej, nej.

Caroline: Grejen är att jag är lyckligare än någonsin. Jag har också ställt in mig på att, vad gör mig glad? Ja, det är att skriva. Men det låter lite som att jag går och inte gör så mycket, för då har man hög potential.

Möjliggöraren och att hålla varandras flagga

Jan: Nej, nej, jag skojar bara.

Caroline: Jag vet att du skojar.

Jan: Men jag menar så här, jag spelar ganska nära min maxnivå. Och det är det folk ser. Caroline spelar inte nära sin maxnivå, Caroline har liksom potential. Det är det jag brukar skoja om. Jag har gjort massor av grejer här, jag har fixat vår ekonomi, och sen lovar jag att det kommer bli så att Caroline skriver den här jävla boken, och allt jag har gjort i 25 år kommer vara: det spelar ingen roll. Jag vet att Caroline inte gillar detta, men jag är så här, det är en verklighet som inte... chansen är noll att det inte är det som kommer ske. Så vi tror att...

Sandy: Men då får du tänka att du har varit en möjliggörare.

Jan: Absolut, jag är en möjliggörare. Jag säger detta med glädje. Så här är det.

Caroline: Och det säger jag verkligen med kärlek till dig, Jan. När jag har varit förvirrad kring om jag ska ens fortsätta med att skriva, mina skönlitterära texter, så har du varit den som håller min flagga och säger: men det är ju det här du vill göra. Vadå, ska du gå ut och göra ett annat jobb? Och jag bara, ja... Då har du hållit den flaggan. Så du är ju mycket så att "nu ska jag fixa här med vår ekonomi, och det ska rulla på", men gör du det som du vill, Caroline. Så har det varit mycket.

Sandy: Men det där tyckte jag faktiskt var jättefint. Vi var ju bjudna på ert bröllop. Och det tyckte jag var jättefint, när du och Hugo höll tal till varandra, att prata om just det här, att man stöttar varandra i de projekt man gör. Även om man tänker "jag fattar inte, men detta verkar viktigt för dig, kör". För det är inte alltid självklart med alla människor man har haft i sitt liv.

Caroline: Exakt.

Sandy: Så det tyckte jag också var så himla fint.

Jan: Och det är ju det det handlar om. Verkligen. Du, Sandy, fantastiskt. Stort tack. Om man vill komma i kontakt med dig, hur gör man det enklast?

Sandy: Då kan man följa mig på Instagram. Sandy Langén heter jag där, och i verkligheten.

Jan: Sandy. Stort tack.

Sandy: Tack.