Sparsamhet vs Skönhet: en intern pengakonflikt

Innehållsförteckning

Nedan följer en grov innehållsförteckning för transkriberingen.

1. Att växa med sina pengar
2. Sushifenomenet och den första kommentaren
3. Min mamma sparar fortfarande
4. Rädslan för lyxfällan
5. Är jag redan på plan?
6. Bilen och slottet i Versailles
7. Att våga gråta inför barnen
8. Känslor först eller problem först?
9. Tillbaka till ekonomin
10. Att ta de stora besluten
11. Klänningen från Furstenberg
12. Tänk om steget är Zimmerman-klänningen
13. Köp som gör en glad, inte för andras skull
14. Marcus och rädslan att förlora kapital
15. Spendera i linje med sina värderingar
16. Är jag värd det?
17. Oro som brist på framtidsbild
18. Sparsamhet och skönhet i konflikt
19. Vad är sparsamhetens högsta syfte?
20. Samma syfte: ett rikt liv
21. Att levla upp skönhet
22. Att träna sig i det lilla
23. Vad behöver Jan träna på?
24. Pengarna finns men är låsta
25. När känner du dig rik?
26. Frihet kontra försvarsgeneralen
27. Börja i liten skala med friheten
28. Att börja i det lilla
29. Anton och att tänka i månadslöner
30. Miljonär innan 30 och svängningar kontra uttag
31. En reframing av portföljen
32. Axel, FIRE och sällanköpsvaror
33. Att tänka i decennier, inte månader
34. Att levla handlar om att skifta perspektiv
35. Att slå ut köp över tid
36. Att runda av avsnittet
37. Ekonomiprofiler och spelplanen
38. Marty, gymtid och slutreflektioner

Att växa med sina pengar

Jan: Välkommen till RikaTillsammans. Detta är dagens avsnitt. Idag kommer det handla om att växa med sina pengar, och det är lite en fortsättning på förra veckans avsnitt där vi berörde det här temat lite av misstag. Idag pratar vi om vilka områden inom pengar jag har att växa i, och vilket område Caroline har utifrån det hon berättade förra veckan. Att det är lätt att spendera pengar på till exempel barnen, eller på annat, men att det är mycket klurigare med sig själv.

Jan: Så vi pratar om den emotionella konflikt man kan ha. För Caroline handlar den till exempel om sparsamheten kontra skönhet, som vi kommer in på. För mig handlar det om balansen mellan ekonomisk oro för pengar och känslan och längtan efter friheten. Så det blir ett avsnitt som hoppar mellan kommentarerna från er som har tittat, lyssnat och skickat in, och det samtal som jag och Caroline har. Som vanligt blir det ett personligt samtal som man kanske inte hör så himla ofta, och vi hamnar nästan i konflikt. Men du behöver inte oroa dig. Ingen i relationen råkade illa ut. Som man brukar säga, inga djur blev skadade under inspelningen. Så jag hoppas att du kommer gilla det här avsnittet, så ses vi nästa vecka.

Jan: Varmt välkommen till RikaTillsammans-podden, som handlar om allt som är roligt med privatekonomi och livet. Varje vecka delar vi med oss av vår livsresa, våra erfarenheter, framgångar och misstag, så att du ska kunna göra din ekonomi, ditt sparande och ditt liv lite rikare. Vi som driver den här podden heter Caroline och Jan Bolmeson. Välkommen till avsnitt 354.

Sushifenomenet och den första kommentaren

Jan: Jag tänker att vi hoppar direkt in i kommentarerna, så vi kan ta den första. Den var från min mamma, Ivanna Bolmeson. Du får läsa.

Caroline: "Jan, när jag läste Carolines beskrivning av sitt förhållningssätt till att spendera pengar var min första tanke och reaktion sushifenomenet."

Jan: Ska vi ta en sak i taget. Ska vi gå in i det direkt?

Caroline: Ja, men kort. För den som inte lyssnade på förra avsnittet, vad var det egentligen du pratade om då?

Jan: Vi pratade om det här att växa ikapp med sin ekonomi, och att jag inte riktigt har gjort det. Att jag har en god ekonomisk situation, men ändå har svårt att spendera pengar. Och så hade vi exemplet med foodcourten.

Caroline: Ja, att jag äntligen hade varit med barnen på Emporia och liksom...

Jan: Som är ett köpcentrum i Malmö.

Caroline: Som är ett köpcentrum i Malmö. Och vi gick till foodcourten, och det gör man liksom bara inte. Men så gjorde jag det, och det var en stor rikedom i livet för mig.

Jan: Precis. Och då är detta lite av en intern grej för min mamma, sushifenomenet. Min mamma älskar sushi. I Malmö har vi ett jättebra sushiställe som heter Sushi i baren, som gör jättefin sushi. Men den är lite dyrare än vanlig sushi. Min mamma gillar det jättemycket, men hon är så här: nej, men det kan man ju inte lägga pengar på.

Caroline: Vänta nu, det är inte sushibaren hon tänker att hon ska gå till, utan när hon är på Ica Maxi och de har färdiggjord sushi där.

Jan: Det är både och.

Caroline: Det kanske är både och, men jag uppfattar det som att inte ens den sushin kan man kosta på sig. För att det är för dyrt.

Min mamma sparar fortfarande

Jan: Och då ska man säga: min mamma, obelånat hus, pensionär. Jag tror hon fortfarande sparar, trots att hon är inne på det där som de flesta av oss har, att det börjar hacka ner efter ett tag när man går in på sin pension. Men hon sparar fortfarande pengar. Så du kan läsa vidare.

Caroline: "Samt att vara generös mot barnen men snål mot sig själv, det känner jag också igen. Tack Caroline, det var mitt i, jag fungerar exakt likadant. Om du tänker vidare har du här även svar på din återkommande fråga varför jag fortfarande sparar."

Jan: Men grejen är, jag tänker, vi ska komma in på det, för vi fick jättemycket fina kommentarer. Men det här får inte bli en ursäkt för att inte använda pengarna.

Caroline: Nej, nej, nej.

Jan: Förstår du? Detta är ungefär som när folk gör ett personlighetstest. Är jag en blå person eller röd person, en ESTJ, et cetera. Och så är man: nej, men det här är bara vad som kommer naturligt. Det är en preferens. Det är min nedförsbacke i livet.

Caroline: Nedförsbacke, det är så himla bra, vad som kommer enkelt för en.

Jan: Det går utan ansträngning. Eller, om man ska säga det så här, det är en uppkörd motorväg i huvudet. Jag kan blunda och köra på den motorvägen. Och frågan att ställa sig är: men är det så jag vill ha det?

Caroline: Ställer du den frågan till mig nu?

Jan: Ja, min mamma är ju inte här.

Caroline: Nej, hon är inte här.

Jan: Men eftersom ni har samma grej.

Caroline: Nej, men jag vill ju inte ha det så, naturligtvis. Men samtidigt vill jag nog det. Jag vill inte att vi går och äter lunch för ofta ute, för då känns det inte lyxigt. Så jag vill nog ha det så här, att jag får kosta på mig ibland. Och nu var det så himla trevligt på foodcourten, så jag sa till vår 13-åring: men det här kan vi nog göra. Kolla, här har de dumplings, det gillar vi. Så då öppnades dörren för mig att jag kan gå dit nästa gång och äta på foodcourten också, med barnen eller med dig, eller själv.

Rädslan för lyxfällan

Jan: Jag tror så här, vi ska prata mer om det. Ibland upplever jag att när en person som sparar, som är duktig på att spara, någon gång spenderar, eller splurgar lite, då kommer direkt tanken: oj, det här får inte bli för mycket, för nästa steg är lyxfällan.

Caroline: Man hoppar över så, 20 steg.

Jan: Och lyxväskor och allt möjligt, så man måste tappa kontrollen rejält.

Caroline: Och jag är så här: det kommer inte hända. Där är så många...

Jan: Du hade mått så dåligt.

Caroline: Det är många checkpoints innan dess.

Jan: Precis. Jag tror att vi gör världen så himla svart eller vit. Direkt blir steget: ja, nu har jag tagit den där lunchen, nu kommer det gå utför. Och jag bara: nej, vi funkar inte så, vi är människor. Men vi fortsätter, så ser vi lite där.

Caroline: "Så, Jetman också. Tack för att ni delar med er, Jan och Caroline. Om man ska använda er egen anekdot låter det som att Caroline sitter på avbytarbänken och är helt okej med att sitta kvar där, medan Jan springer runt på plan och gör mål."

Jan: Och skjuter bollen utanför plan, och gör frisparkar för andra laget också. Så inte bara att jag gör mål.

Caroline: "Hon vill helst inte bli inbytt, för att hon är orolig för att göra en tabbe som gör att männen på läktaren, som också sitter där tydligen, buar ut henne. Istället är hon nöjd med att sitta kvar på avbytarbänken och tjoa, heja och applådera. Caroline, du måste våga komma in på plan. Glöm inte bort att du var med i laget när ni avancerade till finalen. Utan dig hade laget Bolmeson inte kommit så här långt. Ingen kommer bua ut dig, läktaren kommer bara bli glada när det blir mer variation på spelet."

Jan: Jag tyckte den var jättefin.

Är jag redan på plan?

Caroline: Ja, jag gillar inte den. Jetman har absolut många fina tankar, så det tackar jag för. Men jag behöver inte komma in på läktaren. Jag måste inte det. Eller på plan, menar jag. Tänk om jag redan är på plan och spelar där på kanten. Jag känner mig lite provocerad av det här.

Jan: Det är jättespännande.

Caroline: Att någon kommer säga till mig vad jag borde göra. Det gillar inte jag. Men det är ju så här, det stämmer det Jetman skriver, att jag sitter på läktaren. Däremot är jag inte...

Jan: På avbytarbänken.

Caroline: Jag är inte någon slags cheerleader.

Jan: Nej, för då hade du suttit på läktaren. Du kan hålla dig rätt nu i metaforen. Läktaren, då hejar man och är inte med. Avbytarbänken, då tjoar och hejar man. Det är ju en cheerleader.

Caroline: Ja, okej. Whatever. Jag är medveten om att jag är med i lag Bolmeson, som möjliggör det här. Och sen vill jag gärna säga: men Jan är så himla stark i de ekonomiska musklerna. Så det finns liksom inte plats för mig. Men vad skulle hända, Jan, om jag började ta mer plats ute på plan? Och kanske gjorde en sån dum grej så att bollen åkte utanför linjen? Vad skulle hända med dig då?

Jan: Nej, men jag tror...

Caroline: Så vi förlorar pengar på något, eller något slösades. Jag vet inte vad metaforen skulle kunna vara där.

Jan: Jag tror att det hade varit jättebra. Jag tror att det var lite ovant för oss.

Caroline: Jag tror du hade blivit förbannad, Jan.

Jan: Nej, det tror jag inte.

Caroline: Irriterad.

Jan: Nej, jag tror faktiskt inte det. Brukar jag bli arg när du har fuckat upp någonting?

Caroline: Ja.

Jan: Nej, det brukar jag inte.

Caroline: När då?

Jan: Det är snarare du som blir arg på mig när du har fuckat upp någonting.

Bilen och slottet i Versailles

Caroline: Det som kommer upp varje gång är typ bilen, eller när vi var i Paris med slottet.

Jan: Jag blir inte... Okej, nu vet jag inte.

Caroline: Jo, men när jag tankade fel i bilen, i din mammas bil, så blev du förbannad.

Jan: Nej!

Caroline: Jo!

Jan: Nej, nej, nej, nej.

Caroline: Så hur det gick till var att jag löste situationen, men jag var inte emotionellt stöd för dig. Du verkade skitirriterad, Jan. Jätteirriterad.

Jan: Nu var det någon som hade fuckat upp någonting, och du var tvungen att lösa problemet.

Caroline: Ja, jag känner inte, jag förnekar den bilden.

Jan: Nej, men det är bara en undersökning. Vad skulle hända om jag kom ut på plan och kanske gjorde mål, eller bollen hamnade utanför plan?

Jan: Jag tror, Caroline, om vi bara löser det, vi tar en konversation i taget. Ett, det här har du och jag pratat om tidigare. Vi går två olika vägar när skiten träffar fläkten. Och här har vi inte lyckats synka oss än. Du vill oftast ha emotionellt stöd först och lösa problemet sen. Jag löser problemet först, och sen tycker jag, när det är löst, att då kan vi ta och lösa det emotionella kring det. Eller hur?

Caroline: Absolut.

Jan: Så var det med bilen, jag fixade verkstad, vi löste allting. Och sen kände jag: nu kan vi kramas.

Caroline: Då ville jag inte kramas, kan jag säga. Då var du jättearg på mig.

Jan: Och samma sak, du fuckar ju aldrig upp grejer.

Caroline: Jo, hela tiden fuckar jag upp, och jag tycker det är helt okej. Det var väl inte så farligt.

Jan: Jag kan inte säga något annat än Frankrike-grejen, som du tyckte var en jätte-fuck-up.

Caroline: Berätta nu.

Jan: Vi skulle till Versailles. Vi var i Paris för något år sen, och så skulle vi dit. Det är en timmes bilfärd från Paris. Och jag hade bestämt att vi skulle ta trädgården och åka golfbil direkt när de öppnar, vid nio. Men jag hade inte tänkt att vi sen skulle in i slottet, för man måste boka sådana här tids-slots. Så det la jag på eftermiddagen. Det var en fuck-up. Jag bokade de olika grejerna i olika perioder, det gick tid emellan, och jag kom inte ihåg vad jag hade gjort. Så då stod vi där efter att ha åkt runt i den ganska påvra Versailles-trädgården.

Caroline: Med golfbil, som ändå var ganska kul.

Jan: Och så stod vi där och tänkte: ja, nu har vi inte ett slott här, verkar det som, förrän 15.30. Och då kände jag, för vi är fem personer här som på grund av mig nu inte kommer komma in i Versailles och se spegelsalen. Det var ju jädrigt trist. Jag kände mig jätteledsen för det, för att jag hade gjort en sån tabbe. Och Jan fattar inte det här.

Att våga gråta inför barnen

Caroline: Nej, men jag var jätteledsen. Jag kunde typ inte hålla tillbaka tårarna, så jag fick hålla i ett träd nästan. Och ni bara sa: ja, det är ingen fara, ska vi åka tillbaka? Men det kändes som att det var tryckt stämning. Och det var det förmodligen för att jag kände att jag behövde gråta ut. Men jag kunde inte det, för jag tänkte att jag inte kan gråta ut här nu, för då erkänner jag inför barnen att jag har fuckat upp. Och nu efter det här Versailles-dramat känner jag: klart jag kan gråta inför barnen. Nu gjorde jag fel, jag är lite ledsen för det, det kommer gå över. Så det var en stor lärdom för mig, att det inte är så himla farligt.

Caroline: Men just där och då blev jag arg på dig. Jag vet inte riktigt varför, men det var nog för att jag trodde att du var arg på mig för att jag hade gjort en fuck-up. För, kolla här nu, när vi var i Sälen tog vi fel skidbuss, så vi åkte bort från hemmet istället för till hemmet. Vi tog fel på skid- och badbussen. Och då tyckte du att det var ett jävla haveri. Och jag var: nej, men vi får väl ta bussen tillbaka bara, det är väl ingen fara. Så jag upplever att din reaktion på minsta lilla sak är: åh, det var ett haveri. I Versailles trodde jag att du skulle tycka att det var något helt åt skogen.

Jan: Ja, men det var det inte.

Caroline: Det trodde jag att du skulle tycka, för du tycker ju det.

Jan: Om mig själv, för mig själv. Men inte för andra.

Caroline: Nej, jag förstår. Men det hade jag nog inte räknat ut när jag var där.

Känslor först eller problem först?

Caroline: Det med bilen kändes också så. För du tar ju inte hand om... vi måste klippa det här. Ta inte hand om mina känslor innan du börjar ta hand om problemet.

Jan: Nej, exakt. Men det är bara att vi gör det i olika ordning. Kolla, jag ska visa dig varför det är bättre att ta hand om känslorna innan man tar hand om problemet. Om någon är ledsen och har gjort en fuck-up, då tar man hand om dens känslor och säger: okej, men vi löser det här, det är ingen fara, behöver du gråta?

Caroline: Men Caroline, om huset brinner och barnen är inne...

Jan: Ja, men det är inget hus som brinner här nu. Det är en annan sorts problem.

Caroline: För om man är i stress löser man inte problemet särskilt bra. Emotionell stress, som både du och jag var när jag tankade fel. Och när man har kommit ur den emotionella stressen och känner att jag inte är ensam i det här problemet, vi gör det tillsammans, då kan man se alla möjligheter, och det känns inte oöverstigligt, det känns inte svårt.

Caroline: Som att vara stressad i telefonen när man ska boka magpumpning på bilen. Det är mina argument för att man tar hand om känslorna först och problemet sen. Om det inte brinner.

Jan: Hur kom vi in på det här ens?

Caroline: Jag vet att vi bara är olika här. Men jag tror det är intressant ändå.

Jan: Så här, älskling, jag älskar dig och jag håller inte med. Jag fattar din ståndpunkt, och jag tror att det bara är samma sak som vi sa innan med min mamma och sushin. Du har en preferens att du vill lösa det emotionella först, och det kommer naturligt för dig, för då är du redo att lösa problemet. Jag har en preferens för att först lösa sakfrågan och sen relationsfrågan. Och det är väl superbra att vi är tillsammans och täcker båda. Sen får vi bara lära oss synka oss. Jag vet inte exakt hur vi ska synka oss, för båda tycker att de har rätt.

Caroline: Ja, men vi får kanske säga att vissa typer av problem brinner och barnen är kvar. Sorry, då får vi ta det emotionella sen. Tror du att jag skulle vilja lösa det emotionella då?

Jan: Ja, men jag tar extremen bara för att göra det tydligt. Okej?

Caroline: Mm.

Tillbaka till ekonomin

Jan: Vad? Det var egentligen så att vi pratade om det här med ekonomin.

Caroline: För jag känner att vi får lösa det här utanför podden.

Jan: Men det är ju samma. Grejen är att det blir samma sak.

Caroline: Du berättar hur det är samma sak.

Jan: Jag upplever det så här, nej, jag tror så här. Sparkar du bollen av plan...

Caroline: Med vår ekonomi?

Jan: Med vår ekonomi. Så ett, jag hoppas att det inte blir så att vi sparkar bollen ur plan och plötsligt blir diskvalificerade för allt fotbollsspel i hela framtiden. Jag tror snarare att det blir så här: okej, vi tar något fel beslut, eller vi använder pengarna till något annat. Men då är jag så här, det har jag ju gjort. Ett helt avsnitt på en och en halv timme för två veckor sen, med alla jäkla frisparkar och skjuta utanför målet, springa på domaren och alla misstag jag har gjort. Så jag känner att det hade varit väldigt vanskligt av mig att vara så här: du sparkar bollen vid sidan, och sen har jag själv gjort det 211 gånger.

Caroline: Ja, vi har det här inspelat nu i alla fall. Men frågan är då om jag måste våga komma in på plan, och hur det skulle se ut.

Jan: Och vad tänker du själv då? Eftersom du blir provocerad ligger det ju något i det.

Caroline: Jag vet inte. Jag blir provocerad av att någon säger till mig vad jag ska göra. Och så är jag så här: det är orättvist, för du har inte hela bilden. Jag är inte så intresserad av ekonomi, så jag vill inte komma in på planen särskilt mycket. Ekonomi för mig är till för att vi renoverar vårt badrum. Då kommer det att kosta en massa pengar. Då är jag inte intresserad av att speca upp exakt vad pengarna ska gå till, innan jag har löst hur det ska se ut i badrummet. Vad vill vi?

Jan: Typiskt designproblemet.

Caroline: Ja, men är inte det också att vara på spelplanen?

Jan: Absolut.

Caroline: Men det känner jag inte är så svårt. Problemet är nog att ta beslutet att nu ska vi spendera 200 000 på badrummet.

Jan: Och tänk om det är det som är att komma ut.

Att ta de stora besluten

Caroline: Det kanske det. Det är väldigt jobbigt, tycker jag.

Jan: Säg något mer om det.

Caroline: Nej, men för det kanske inte behövs än. Och så har jag umgåtts med tanken: när vet jag när det behöver renoveras i badrummet? Är det när vi har fått ett mögelproblem? När vet jag det? Nej, jag tycker det är så svårt att komma ut på just den spelplanen. För jag tror att det är det.

Jan: Grejen är, om jag tar... nu kommer du bli provocerad igen, tror jag. Nu hoppar jag lite i avsnittet. Vi hade här Index Queen. Index Queen är en forumprofil. Nu vet jag inte om jag fick säga forumprofil eller forumanvändare för dem i chatten. Men hon skriver så här: "Efter senaste avsnittet, Jan, fick jag en tanke att du ger Caroline 100 000 på ett kreditkort och en weekendresa i dåligt sällskap. Hon får inte komma hem förrän hon har släppt sargen och unnat sig helt ohämmat." Och sen skriver hon lite längre ner, folk i chatten gillade det jättemycket: "Vi är bara ett kontaktförbud bort efter att chatten dyker upp i en minibuss och proklamerar att vi ska röva bort Caroline för en vild weekend."

Jan: Jag tyckte det var fint. Ni är allihopa extroverta.

Caroline: För mig låter det som en mardröm, faktiskt. Jag vill inte bli bortrövad. Jag vill inte spendera ohämmat.

Jan: Men vad är det som slår an?

Caroline: Nej, men jag gillar inte att bli bortrövad av någon i en minibuss.

Jan: Men skit i formen.

Caroline: Ja, det är bara så vi är på det klara. Jag vill inte det.

Klänningen från Furstenberg

Jan: Men till exempel, när vi pratade med Index Queen i chatten, så är hon duktig på att tycka om fina kläder och skor. Och så kom vi in på, vad var det för klänning hon hade köpt? En klänning från Zimmerman.

Caroline: Ja, Zimmerman.

Jan: Och du sa också: ja, men jag har en klänning från Furstenberg.

Caroline: Ja, det stämmer. Som jag köpt på rea för 2 500.

Jan: Och du sa till mig att när du beskrev den, så funkar den alltid.

Caroline: Ja, absolut. Men det är en annan sak. För mig är det så att jag vet inte om jag skulle tycka det var värt att ha en klänning för 11 000, som Zimmerman-klänningar kostar. Det är något som gör att jag typ inte vågar använda den då. Är du med? Furstenberg var precis i rätt prisbracket för mig. Så jag vågar använda den, och den är otroligt användbar i alla lägen.

Jan: Gör den dig glad?

Caroline: Ja, den gör mig glad. Men det är nog också för att det var rätt pris. Jag hade nog inte köpt den om den var 5 000. Den var ju 50 procent rabatt på Boozt.

Jan: Men är inte det bara en metafor för det här som vi pratade om i förra avsnittet, att växa med sina pengar? Du har växt till en situation där det är okej att köpa en Furstenberg, men bara om den är på rea, eller på Ebay, och kostar typ halva priset.

Caroline: Ja.

Jan: Men det där är ju också det du berättade i förra avsnittet, att man ska göra ett fynd.

Caroline: Absolut. Det är jättehärligt.

Tänk om steget är Zimmerman-klänningen

Jan: Och då tänker jag så här: tänk om det är som Jetman skriver, att komma ut på spelplanen och kanske spela mot... Du vet, när man var yngre kunde man spela mot ett år äldre, eller två år äldre, och man var så här: hur kommer det här gå?

Caroline: Ja.

Jan: Och du menar: tänk om Index Queen och Jetman har en poäng i att för dig vore det att komma ut på spelplanen att köpa den där Zimmerman-klänningen.

Caroline: Jag vet inte vad som skulle hända sen.

Jan: Nej. Och hade inte det varit spännande att prova?

Caroline: Jag vet inte. Berätta.

Jan: Jag tycker det här är jättespännande.

Caroline: Alltså, jag vet inte vad jag ska göra med Zimmerman-klänningen.

Jan: Okej, vi får förbjuda Index Queen här, men har du blivit glad av att titta på den i garderoben?

Caroline: Jag vet inte, Jan. Jag hade förmodligen tänkt: shit, vad dyr den var.

Jan: Okej. Är det ett för stort steg? Så vi kanske skulle börja på 5 000 då?

Caroline: Nej, men grejen är den att jag måste sätta mig själv i ett helt annat sammanhang nästan.

Jan: Vadå?

Caroline: För du och jag jobbar tillsammans nu. Jag behöver liksom inte åka på några affärsresor eller träffa kunder eller leverantörer eller något annat sånt, där jag behöver vara representativ. Då hade jag kunnat tänka: jag behöver ta mig den här klänningen, eller den här kostymen, för att jag behöver representera någon som är liksom...

Jan: Du har en podd som går ut i flera tusen varje...

Caroline: Jag vet, jag vet. Men jag känner inte att jag behöver ha kostym i det arbetet. Eller gå på välgörenhetsmiddagar eller något annat där jag behöver vara elevated.

Jan: Okej, men tänk om det inte handlar om...

Caroline: Och där man hamnar i en annan roll. För det hade jag kunnat göra, då hade jag kunnat spendera pengar på min garderob. För då hade jag tänkt: jag behöver ha en upphöjd garderob, är du med? Jag kan se mig själv i den situationen, att då är det viktigt. Och professionellt viktigt.

Köp som gör en glad, inte för andras skull

Jan: Okej, om vi ska ta en metafor eller jämförelse här. Ett, jag tycker så här: varför ska man göra det för någon annans skull? Jag kan tänka mig att köpa en kamera. Jag har köpt en sån här Canon R8. Funderar på att köpa en R5 nu när de släpper nyheten, som är vad proffsfotografer använder. Den köper jag för att jag blir glad när jag använder den. Livet är enkelt med den, det är roligt, jag blir glad av att använda den. Som när jag köpte nya telefonen. Kommer du ihåg hur glad jag var för att jag kunde ta massa bilder, och kameran var mycket bättre i den?

Caroline: Ja, absolut. Men det tog ju också dig flera månader innan du...

Jan: Kom ut på spelplanen, ja, men absolut.

Caroline: Vad var det som hindrade dig då? Om jag bara får ta ett sidospår.

Jan: Jag tyckte att det var onödigt.

Caroline: Okej, vad konstigt.

Jan: Nej, inte konstigt. Men jag tog ut mig på spelplanen till slut. Jag ojade mig i flera månader, mellan september och december. Så i tre månader. Telefonen släpptes i september förra året, och jag köpte den i december.

Caroline: Varför ojade du dig över det? Varför gjorde du inte bara det då?

Jan: För att jag tyckte att det var onödigt.

Caroline: Men varför var det onödigt?

Jan: Jag tror, som alla, att jag underskattade mängden energi och glädje det skulle ge mig. Det är svårt att relatera till det i förväg. Och nummer två, precis som du säger, är det värt pengarna?

Caroline: Man undrar om det är värt pengarna, ja.

Jan: För det går inte att veta innan man har spenderat på något om det var värt pengarna. Och så försöker man lista ut det på förhand.

Caroline: Du kunde ju inte lista ut egentligen att kameran skulle vara så pass mycket bättre, eller göra det mer lätt för dig att ta fina kort som du tycker om att göra. Det kunde du inte räkna ut. Och det är ganska spännande att vi inte kan räkna ut hur mycket energi som kommer komma med vissa saker.

Marcus och rädslan att förlora kapital

Jan: Vi kan ta en kommentar, det blir lite hopp här. Läs det här, det är från Marcus. Jag tror att det är inne på samma tema.

Caroline: "Jättebra avsnitt, genuint personligt. Jag är precis som Caroline i rädslan att förlora mitt eget kapital." Vad står det? "Glädjen att hitta något billigt som annars är dyrt, och rädslan att spendera alldeles för mycket pengar på nöjen. Jan, du har uppmanat mig att använda mitt sparande på nöjen under fika tillsammans på onsdagarna. Ibland har jag svårt att använda pengarna för att fira. Jag får någon form av grubblerier. Varför köpte jag det här? Varför skaffade jag det här? Jag kan ju lämna tillbaka varan ifall jag inte är nöjd. Jag måste ha hög sparkvot, annars är jag sämst. Det skulle vara intressant att bjuda in någon expert om varför man är så rädd för att förlora sitt kapital."

Jan: Jag tänker att det är lite samma.

Caroline: Ja.

Jan: Jag vet inte om jag ska spekulera, men om vi hoppar tillbaka till din klänning, jag är så här: varför inte prova?

Caroline: Jag känner att jag har provat att spendera vissa perioder av livet, och då har jag inte känt så här: wow, vad det var värt det. Är du med? Jag känner inte det varenda gång jag gör en splurge.

Spendera i linje med sina värderingar

Jan: Men är vi inte då inne på ett annat problem, som heter så här: okej, om jag ska använda pengarna, så handlar det inte om att använda pengarna för pengarnas skull. Många tror att det ska vara en resa, eller en klänning, eller whatever. Jag tror att det handlar om att man först behöver titta på vad som är viktigt i mitt liv. Vad värderar jag? Vad går i linje med det? För mig är det till exempel så här: jag gillar synergi. Så om jag köper den här telefonen, kommer jag ha synergi av den? Kommer jag kunna använda den mer än bara ta bilder? Ja, den gör mitt jobb enklare. Jag använder min telefon väldigt mycket, till väldigt många olika saker. Och det är en teknikgrej som jag gillar, jag är ju early adopter. Jag trivs med det.

Jan: Min tes är att pengar som spenderas, eller inte spenderas, i linje med mina värderingar eller min intention i livet, det kommer jag aldrig ångra. Jag ångrar mig bara när det är saker som egentligen inte gick i linje med det som var viktigt för mig, som Teslan eller huset. Huset till exempel, varför säger jag ofta att jag inte tror vi kommer bli kvar i huset för länge? För att det skaver. Jag vill ha en ganska strömlinjeformad, optimerad vardag. Jag gillar det. Men jag upplever att huset hela tiden tar mig på sidospår, att det hela tiden är saker jag behöver göra och problem att lösa. Okej, nu luktar det i källaren, då var det vår backventil, då behöver vi skruva upp backventilen, och så ligger där en bajsbov på riktigt. Det gör inte mitt liv rikt att sitta och spola igenom en backventil.

Caroline: Nej.

Jan: Förstår du?

Caroline: Ja, absolut. Jag förstår det. Så jag är egentligen inte värvad till att det måste vara en, vad heter det, Wiseman-klänning?

Jan: Zimmerman.

Är jag värd det?

Jan: Jag tror att det handlar om att, ett, hitta de saker som är viktiga. Och nummer två tror jag, jag känner ju dig sen många år tillbaka, att det handlar om: är jag värd det? Där tror jag att du ibland tycker att barnen är värda det, men jag är inte värd det. Eller?

Caroline: Jag vet inte om det har med det att göra, faktiskt.

Jan: Nej, det behöver inte ha det.

Caroline: Det handlar nog om att det kostade mig för mycket. Jag jämför, vad kostar den här prylen mig? Hur mycket har jag använt den? Hur mycket glädje har den gett? Nja, inte så mycket. Nej, då var det väl kanske inte värt det. Den jämförelsen kommer automatiskt för mig.

Jan: Precis. Men har du haft några saker som du sen har köpt och som har gett oproportionerligt mycket energi? Det är det jag menar, till exempel Index Queen beskriver att när hon köper något, sen går hon och tittar i garderoben, och så blir hon glad av att se den. Det blir nästan som en display, det ger något som ger energi. Och då blir det rätt för henne.

Caroline: Det kanske är en stark värdering för mig att vara för sparsam. Kan inte det vara en värdering? Eller något som kompassen riktar in sig på. Jag känner att jag tappar kontrollen när jag handlar saker som är väldigt dyra. Även om jag vet att jag kan betala det kontant, så känns det som att jag har tappat någon kontroll.

Jan: Och vad ska hända då? Vad händer om du tappar kontrollen?

Caroline: Jag vet inte, jag får ångest av det. Ångest är en känsla som jag är väldigt obekväm med.

Oro som brist på framtidsbild

Jan: Men är inte det bara att du inte har något framåtriktat? Jag tänker så här: oro är ofta bara en avsaknad av en bild av framtiden. Eller oro är egentligen en brist på kontroll. Och kontrollbehovet är också: vad har jag i linje med vad jag skulle vilja ha? Förstår du vad jag...

Caroline: Nej, jag bara checkade ut nu. Jag förstod inte riktigt vad du menade.

Jan: Jag tänker så här. Ekonomisk oro beror ofta på två saker. Antingen är det att man inte har koll på sina pengar, och då skapar det en ekonomisk stress. Men sen kan man ha en ekonomisk oro trots att man har koll på siffrorna. Och då påstår jag att den ekonomiska oron inte handlar om brist på kontroll, utan om att jag inte har en plan för framtiden, eller något sådant. Förstår du?

Caroline: Ja, absolut. Det kan jag hänga med på.

Jan: Och då tänker jag så här: tänk om den där klänningen, i inköpsögonblicket, förmodligen ger ångest, för du vet inte när du ska använda den, och plötsligt var det mycket pengar som vi kunde använt. Du hade säkert sagt: dem hade vi kunnat lägga in på Lysa, lägga dem på hög. Men om du istället tittade så här: den här kommer jag kunna ha vid de tillfällena, jag kommer bli glad när jag ser den i garderoben. Då tittar du i andra änden, den här uppfyller... För du har en värdering kring skönhet och fina saker. Men den får inte alls motioneras, den värderingen, lika mycket som sparsamheten, som du säkert också har.

Caroline: Nej, det får den inte. De är i konflikt med varandra lite grann. Och så vill skönhet ändå komma fram, och så tänker den: men jag kan gå second hand-hållet kanske.

Jan: Precis, det blir för sparsamhet, om vi skulle leka den där.

Sparsamhet och skönhet i konflikt

Caroline: De måste lira med varandra, hur ska de göra det? Då gör de det på det viset.

Jan: Ja.

Caroline: Jag tror inte ens att de lirar med varandra.

Jan: Jag tänker, om du tänker den filmen Insidan ut, så är sparsamhet en sån bodybuilder, en muskelknutte. Och skönhet är en sån liten tjej som bara: åh, det hade varit fint. Och du vet, men den får inte. Och så till slut har den lurat sparsamhet: men vet du vad, sparsamhet, vi kan köpa den på second hand. Och då är sparsamhet: okej då!

Caroline: Ja, mm. Det kan vara så.

Jan: Då menar jag så här, varför... Tänk om vi kunde säga till sparsamhet: men vet du vad, sparsamhet, du har gjort ett fantastiskt jobb här i snart 47 år. Vad sägs om att vi hade låtit skönhet få göra lite?

Caroline: Jag ska bara säga en sak, jag känner mig otroligt meckad med och irriterad.

Jan: Jaså?

Caroline: Jag förstår att det kommer från goda intentioner, både från forumet och från dig.

Jan: Mm.

Caroline: Jag känner ju så. Du kan inte bara låta mig vara ifred.

Jan: För det är personlig utveckling, det här. Och det är aldrig bekvämt.

Caroline: Nej. Det är fruktansvärt obekvämt just nu.

Vad är sparsamhetens högsta syfte?

Jan: Men om jag bara får fortsätta, lite bara så vi drar konversationen till slut. Du får väl ge stoppord om något.

Caroline: Ja. Nu lyssnar jag kanske inte tillräckligt noga. Sa du att de var i konflikt med varandra?

Jan: Ja, de är i konflikt med varandra.

Caroline: Det är de.

Jan: Och berätta, vad är målet för sparsamhet?

Caroline: Sparsamhet, där är målet att resurserna inte ska ta slut. För det kan vara så att det behövs en höftoperation eller någon ögongrej i framtiden, som kommer kosta 100 000. För jag skulle inte stå ut med att vara fysiskt begränsad. Blind eller hörselskadad.

Jan: Och en Furstenberg-klänning.

Caroline: Ja, men den kommer jag säkert ha då. För då kan jag tänka att nu är det bara 20 år kvar av livet, jag hinner inte göra slut på allting, jag har fått min höftoperation. Men så här...

Jan: Är du med att det finns andra saker som ligger bakom rädslan? Du vill ha råd med att vara en funktionell människa tills du dör. Och det kan kosta pengar.

Caroline: Mm. Vi har pratat om det här innan, jag vill inte bli fattigpensionär.

Jan: Exakt. Så om vi ser den här figuren sparsamhet framför oss, vad är liksom dess högsta syfte?

Caroline: Att hjälpa mig. Du ska må bra.

Jan: Det här är en sån coaching som kommer nu.

Samma syfte: ett rikt liv

Caroline: Ja, de har samma syfte, skönheter.

Jan: Ja, skönhet har också det.

Caroline: Vänta, vänta, vänta.

Jan: Här, nu är du så tränad i personlig utveckling, så du direkt hoppar över en massa steg. Då får du berätta, vi kan hoppa över det steget, men då får du berätta för de som lyssnar. Vad var det du gjorde nu?

Caroline: Jo, Jan frågade mig: vad är syftet med sparsamhet? Vad är det högsta syftet? Högsta syftet med sparsamhet är att jag ska må bra och njuta av livet.

Jan: Ja, och då hade min nästa fråga varit: vad är det högsta syftet med skönhet?

Caroline: Och det är också att njuta av livet och må bra. Så de har samma syfte.

Jan: Frågan är om de har det, om man skulle hårdra det.

Caroline: Ja, men gör det då. För skönhet har ju inte det syftet att jag ska få min höftoperation om jag behöver det.

Jan: Nej, det är någon annans uppgift.

Caroline: Ja, det är sparsamhetens uppgift. Och skönhet är snarare något helt annat, det är sex. Att känna sig sensuell och fin och njuta av att man är mjuk på huden. Det är kashmir och siden och sådana saker. Det är något annat där.

Jan: Ja, såklart. Eller så är det samma. I höftoperationen, det kanske också handlar om sex.

Caroline: Ja, att vara en funktionell varelse tills man dör. Jag vill för fan inte sitta i rullstol och inte kunna ha sex. Eller typ inte se ordentligt och inte kunna ha sex.

Jan: Okej, det här tog en vändning. Så de har samma syfte, och alltihop handlar om sex.

Caroline: Okej, jag skulle sagt ett rikt liv.

Jan: Och det handlar om sex.

Att levla upp skönhet

Jan: Nej, men jag tror så här, Caroline, att vi har alla de här motstående konflikterna som egentligen inte är någon konflikt. Alla vill samma sak, men vi prioriterar dem och börjar lägga värdering, istället för att bara säga: okej, men den här vill mig väl. Och sen tror vi: ja men shit, om skönhet hade fått springa fritt, obegränsat, då hade skönhet spenderat alla pengarna, och då hade det inte varit några pengar till en höftoperation.

Caroline: Nej, så sitter man där med sin kashmirtröja i rullstol.

Jan: Det hade ju varit förfärligt. Men grejen är att du kan inte bara plocka bort sparsamhet och säga: nej, men du är inte med i leken.

Caroline: Nej, det är det som är problemet. Om jag ska njuta av mina pengar och säga: skönhet, du får fritt utlopp här nu, då är det som att jag är så otränad i hur sparsamhet ska hjälpa till där. Om den ens kan det. Så då blir det antingen eller. Det är inte någon slags måttfullhet ens.

Jan: Nej, precis. Och jag tror att där har vi de olika preferenserna. Tricket är: hur kan vi låta dem ha en balans? Om vi sätter dem på en skala, säg 1 till 100, så är sparsamhet levlat upp till level 90. Men skönhet har bara fått levla till 25. Och då menar jag: är nästa nivå av rikedom att sparsamhet ska gå från 85 till 95, eller från 95 till 99? Eller är det att låta skönhet gå från 25 till 40?

Att träna sig i det lilla

Caroline: Jag tänker att jag kan träna mig. Det kommer inte betyda att jag ska bli bortrövad och spendera ohämmat. Det är inte träningen här. Utan det är typ att gå till Marty på hans ackompanjemang, jag behöver byxor, de kan kosta 3 000. Och så har jag tränat mig där. Och så var det så att sparsamhet fick vara med lite grann, och skönhet fick hålla på. Och så har jag fått ökat självförtroende i att de kan samspela med varandra. Och så fick jag byxor som jag kan ha sen, typ resten av mitt liv, för de kommer vara så värdefulla och välgjorda. Så jag tror att det är dit jag ska träna mig.

Jan: Ja, du får ju välja precis vad du vill.

Caroline: Jo, men man kan säga så här: personlig utveckling är obehagligt. Men man kan väl göra det så behagligt på färden som möjligt. Och just det här att tänka att de kan jobba tillsammans, skönhet och sparsamhet. Och hur ska de då göra det? Kan jag testa det på något vis? Och sen kan man göra det större kanske. Eller regelbunden träning.

Jan: Exakt. Man behöver, som med fotbollsmatcher, jag spelar i korpen, jag behöver inte gå och spela mot Barcelona första matchen. Jag kan få börja spela mot ett annat korplag. Så att jag växer med mina pengar. Sen kanske en dag kommer jag spela i samma liga som Index Queen.

Caroline: Ja, kanske en dag.

Jan: Och det är där jag tror konflikten ofta blir. Att steget... nu hittar jag bara på här kring Index Queen, att hon kanske är skönhet 75, och din skönhet är 25. Så gapet blir för stort. Och i all välmening är hennes 75-skönhet så här: Caroline, kom här nu så ska jag visa dig hur det är när man är 75. Men för dig är det bara...

Caroline: Ja, då exploderar min hjärna. Den behöver träna sig dit. Den behöver gå till gymmet.

Jan: Ja, precis.

Vad behöver Jan träna på?

Caroline: Den behöver gå till gymmet, helt enkelt.

Jan: Ja, och jag tycker det här är ganska fint. Du är fantastiskt modig. Jag tycker du är cool som alltid tar dig an det.

Caroline: Jag vill säga, nu till Jan, jag skulle kanske sagt det innan du sa att jag var cool och modig: kan inte du berätta vad du behöver gå till gymmet med?

Jan: Absolut, massa grejer. Men det är mycket enklare att säga det hos någon annan än se det hos en själv.

Caroline: Jag blir nyfiken på... Det är inte som att du behöver dela med dig av det. Du kanske inte har tänkt på vad du behöver gå till gymmet med. Men jag blir alltid så att jag vill höra vad andra ska behöva gå till gymmet med.

Jan: Jag kan säga så här, det blev väldigt hoppande här i dagens avsnitt. Men jag fick också en sådan här feedback. Du kan läsa den från Gabriel.

Caroline: "En sak som glömdes i avsnittet och i mitt inlägg: vad är syftet med Jans sparande? Räcker inte 20 miljoner, eller vad ni nu sitter på vid det här laget? Varför ska det samlas så mycket pengar på hög? Är det inte dags att levla och försöka hitta andra saker i livet än att samla pengar?"

Jan: Och det är bra frågat av Gabriel.

Caroline: Jag är så nöjd. Det är skönt när man själv inte är i skottgluggen längre.

Pengarna finns men är låsta

Jan: Nej, men så här. Mitt första svar var: nej, det är inte 20 miljoner.

Caroline: Du behöver inte säga det, John.

Jan: Okej. Nej, men min poäng var: hade vi sålt huset och plockat ut alla pengarna i bolaget, ja, då börjar det närma sig mellan 10 och 20.

Caroline: Absolut.

Jan: Så mitt första svar är, precis som du bara får svar, jag är på spelplanen, visst.

Caroline: Och det var väl egentligen min samma reaktion här. Men pengarna finns ju inte, för de är låsta i huset, de är låsta i företaget, vissa är låsta i kassa, investeringar och så vidare. Och sen blir det: ja, är det sant? Nja, ja. Sanning med modifikation.

Jan: Så för mig tror jag att det här fortfarande handlar om den här orosgrejen.

När känner du dig rik?

Jan: Och sen tror jag också, där kom faktiskt en jättespännande fråga igår, när vi hade fika tillsammans, som var: när känner du dig rik? Jag tyckte den frågan var jättespännande. Pontus Westerberg, som ställde frågan i fika tillsammans, han var så här: mitt sparande har precis nått all time high, och jag trodde att när jag skulle nå all time high skulle jag bara känna den här glädjen, och att det skulle hålla i sig flera veckor. Och sen insåg jag: jag känner mig mycket rikare på hösten, när älgen är skjuten och blåbären är samlade och det är fullt i kylskåpet, både uppe och i källaren.

Jan: Och sen var det Bo, som bor i Åre och är äldre än vad vi är, han var så här: ja, exakt så är jag, och fisken är fångad och veden är inburen. Och jag bara: gud, vänta nu, att det kan vara så olika. Och Helena Roth svarade på frågan så här: jag kände mig rik här om veckan, när jag gjorde en övning som var the circle of gift, att man skulle kontakta sex personer och be dem skriva ett brev till en om ens styrkor eller fina egenskaper. Och hon sa: jag hade fler än sex personer jag kunde be om en sån grej. Och den som gjorde övningen sa: du kanske har en, och har du inte en, kan du be, då får du skriva ditt brev till dig själv.

Jan: Och så började jag också tänka på det: när känner jag mig rik? För mig, ja, jag är ute och yrar här, men ibland, som när vi var i Åre nu, och vi kunde åka hundspann, eller gå in och käka lunch i backen. Eller när jag har friheten. På samma sätt som din frihet motsvarande 25, så är min frihet 25, och min ekonomiska oro, den här generalen som är inriktad på försvar, han är typ 90, 95.

Caroline: Okej.

Frihet kontra försvarsgeneralen

Jan: Så där tror jag att min träning ligger i: jag behöver inte bygga värn och försvarsstrukturer hela tiden. Jag känner mig rik när jag får motionera den här friheten. Att, ja, idag kan jag få jobba, eller, nu tog jag häromdagen, jag laddade ner den här boken, Ut ur Kabul, som handlar om när Sverige evakuerade massor av ambassadpersonal från Afghanistan när det föll. Och då tyckte jag: gud, titta nu, nu jobbar jag inte, nu läser jag en bok för att jag tycker att det är kul. För oftast, antingen jobbar jag eller så hänger jag med er och familjen. Det är väl de två lägen jag har. Så när jag får vara mer kreativ och fri, då känner jag mig rik.

Jan: Och sen, frågar du frihet hur mycket pengar som behövs för det där, och frågar du generalen hur mycket pengar som krävs, så är det två helt olika svar. För frihet är så här: ja, men det borde snart räcka. Du hade kunnat ta ett sabbatsår och inte göra någonting på ett år. Men då blir generalen: du har släppt 355 avsnitt i rad, håll streaken, folk kommer sluta lyssna. Ska du sen ta en paus och komma tillbaka? Tänk om det är massa som har slutat lyssna. För helvete, du kan spela in avsnitt i rad.

Caroline: Ja.

Jan: Det är väldigt lätt att lyssna på den som är stark, eller hur? För den har jag tränat i 42 år. Den där generalen har varit med i 42 år.

Caroline: Men hur ska du träna dig då, med frihet? De kan ju båda gå till gymmet.

Jan: Ja.

Caroline: Kan vi byta samtalsämne?

Börja i liten skala med friheten

Jan: Man behöver inte träna då.

Caroline: Nej, det är exakt det här att det är obehagligt med personlig utveckling. Men det kommer ge mycket.

Jan: Jo, men det uppenbara svaret hade ju varit: ta en månad ledigt. Eller ett halvår ledigt. Men det är ungefär som om jag skulle ha Index Queen i mitt liv. Är du med?

Caroline: Ja, men vad känner du då?

Jan: Att det är en frihet 75 som kommer och pratar med min frihet 10. Och du vet, det går inte. Jag behöver börja i mindre skala, precis som du. Kanske inte börja med en Zimmerman-klänning.

Caroline: Nej, och inte ett halvår ledigt, utan kanske en dag ledigt.

Jan: Ja, exakt.

Caroline: Två dagar i rad.

Jan: Ja. Kanske du har streak där också.

Caroline: Ja.

Jan: Så jag tror att det handlar om att börja på sin nivå.

Jag tror att vi alla egentligen behöver ha empati och respekt för att det är klurigt att levla från den nivån där vi är.

Caroline: Jag tror Gabriel har rätt. Är det inte dags att levla?

Jan: Jo. Men jag tror att vi alla egentligen behöver ha empati och respekt för att det är klurigt att levla från den nivån där vi är. Och jag tror att det är också där vi skojade med min mamma. För hennes levling hade ju också varit att köpa den där sushin, eller sluta spara. Men det är så jävla lätt att säga, när man har sparat i 71 år.

Caroline: Nej, men inte sluta spara period. Utan sluta spara, spara inte en månad. Man får börja i det lilla, så att den muskeln kan börja jobba lite och sen bli starkare.

Att börja i det lilla

Jan: Jag tror att det som är det jobbiga är att vi tror att vi behöver börja så jädra stort. Sluta spara för gott. Eller köp sushi varenda gång du ser det och vill ha det. Men det kanske inte är så.

Caroline: Nej.

Jan: Utan börja... men det är faktiskt så. Roligt att du säger det, för jag vet att i flera coachsamtal med andra har jag sagt så här: men vet du vad, ta den här månaden, om du har ett månadssparande, ta bara denna månadens sparande och skit i det. Skicka inte in det i din indexfond, skicka inte in det på Lysa, skicka inte in det där du brukar skicka det. Och använd pengarna. Nästa månad kan du fortsätta spara.

Caroline: Ja.

Jan: Och då känns det som att det är ett rimligt steg. Och egentligen säger det här sig självt. Det blir så fånigt på ett sätt att prata om det. För om jag kommer in på gymmet, jag har aldrig tränat, och så står André, till exempel, André Granström, som vi har haft, som älskar marklyft och har lyft över, tror jag, över 150 kilo. Jag kan inte börja med 150 kilo. Jag behöver börja på 15 kilo. Jag behöver börja där jag är. Lite som indexfond.

Caroline: Ja, men det är kanske så här, att köpa en Zimmerman-klänning för 11 000, det är kanske som att försöka lyfta 150 kilo i marklyft när du aldrig har gjort det. Samma utmaning. Men det är mycket lättare att fatta det i marklyft, för att vi vet att det går på riktigt inte. Medan vi tänker så här, men Zimmerman, det är väl bara att köpa? Nej, fast det är motsvarande.

Jan: Motsvarande, ja. Vad tänker du?

Caroline: Nej, men exakt så. Du börjar där man är.

Jan: Ja.

Anton och att tänka i månadslöner

Caroline: Sen var det ytterligare några kommentarer. Vi bara kastar in här, Anton Byberg. Han skriver så här: "Väldigt trevligt och minst sagt personligt avsnitt. Påminner verkligen om min egen situation med min fru. Hon vill inte veta om vilka summor vi har investerat. Men jag har försökt lösa det här genom att säga att i snitt kommer våra investerade pengar att generera x månadslöner om året."

Jan: Och det tyckte jag också var fint. Det var en fin reframe, faktiskt. Istället för att tänka: ja, det är 200 000, eller det är en miljon, så är det: den kommer generera två månadslöner om året i snitt.

Miljonär innan 30 och svängningar kontra uttag

Caroline: Men där var också en kommentar från Miljonär innan 30. De kommenterade mycket till mig också här, så att jag får vara på mitt gym. Miljonär innan 30: "Jag tycker att Jan tänker fel när han jämför kostnader i vardagen med portföljens svängningar på en dag."

Jan: För att ta ett exempel, vad vi tog för den som inte lyssnade. Förra avsnittet sa jag så här: dina 350 kronor på foodcourten, vad spelar det för roll? För, säg att man har, bara för att det ska vara enkelt att räkna, 10 miljoner. Har man 10 miljoner och börsen svänger 1 procent, vilket är ganska vanligt, ja, då är det 100 000. Så det kan svänga 1 procent upp eller ner. Och då var det så här: svängningarna i förhållande till pengarna på foodcourten blir ju helt irrelevanta. Så det är det han eller hon refererar till. Fortsätt.

Caroline: "Visst, en portfölj på 10 miljoner svänger med 100 000 kronor om dagen. Men dessa svängningar är irrelevanta, utom för den som kan tajma dessa med köp eller sälj. Jag tycker det enda rimliga sättet att se en portfölj på 10 miljoner är det möjliga årliga uttaget. Troligtvis runt 400 000 kronor. Det vill säga runt en tusenlapp om dagen. Det är den tusenlappen, som är ett restaurangbesök, som man ska sätta den i relation till. Inte om börsen gick upp eller ner igår."

Jan: Jag tyckte också det här var klokt. Det är att ta ner det på den nivån som man kan förstå, det här restaurangbesöket. Vad det har för betydelse.

Caroline: Det vet jag inte. Jag får fundera lite på det.

En reframing av portföljen

Jan: Men det är ju en så kallad reframing. Att jag ser det från ett annat perspektiv. Istället för att relatera till det som 100 000 upp eller ner, så är det så här: nej, vi har det här beloppet, skit i hur det rör sig på daglig basis. Det relevanta är att det här ger oss statistiskt en möjlighet att spendera ytterligare 400 000 per år.

Jan: Säg att vi tar... nu kommer min försvarsgeneral. Ja, det är statistiskt rätt, men man vet aldrig. Så vi tar ner buffert och tar det till 200 000. Även om vi skulle ta det till 200 000 så är det ändå typ 500 spänn om dagen. Är du med? Och då kan man säga: den där splurgen, vi hade kunnat splurga 500 spänn om dagen och fortfarande vara inom det gröna. Så jag gillade hans sätt att tänka, faktiskt.

Axel, FIRE och sällanköpsvaror

Jan: Sen var det Axel som skrev så här, om hur han resonerar. Axel är ekonomiskt fri. Jag kan läsa här, för det är också ett annat sätt att tänka kring de här pengarna. "Jag utmanades i chatten häromdagen, varför jag satt och funderade på mina periodiska kostnader och inköp per månad. Vad är poängen? Pengar är pengar, det tar ut sig i månaden." Och han säger så här: "Jag är inte så intresserad av att titta på enkla månadskostnader som hyra, mat et cetera, för de kommer varje månad, de kostar ungefär samma. Det är inte där slaget står. För mig som är FIRE, och jag behöver klara mig utan min lön i typ 50 år till, är det mycket svårare att titta på de där grejerna man köper sällan, eller bara en gång. Den där Gardena-klippgrejen, ny dammsugare, spis, badrummet et cetera."

Jan: Och han skriver så här: "Jag känner att det är de här grejerna man köper sällan, som man både har en chans att kontrollera och har stora valmöjligheter kring, men att det är också det som kan springa iväg och sabba ens långsiktiga ekonomi. De här sällanköpsvarorna. Det gör att de här inköpen tycker jag är svårast att göra. Igen det där med att man funderar sen om det var värt det, om det var rätt grej man köpte et cetera. Men för mig har det slutat med att jag slår ut de periodiska inköpen på min livstid."

Jan: Så han säger att från det att han började tracka sin ekonomi som en förberedelse inför FIRE, ser han lätt utslaget per månad, så kostar alla de här dammsugarna man köpt för att de blir gamla och utslitna inte så många kronor per månad. Så han tar det här och tittar på livslängden och slår ut det över månad. För han behöver säga att han har 10 miljoner och behöver röra sig inom en budget för 200 000. Då behöver han ha koll på vad de här sällanköpsvarorna kostar. Ja, jag har räknat min FIRE på att jag ska ha mat och hyra et cetera. Och sen plötsligt kommer det: jag behöver köpa ny bil, och så sabbar det FIRE-kalkylen.

Att tänka i decennier, inte månader

Jan: Och sen skriver han så här: "Jag har satt en nivå på mina periodiska inköp för att kosta per månad, och så länge jag håller mig under den månaden så har jag utrymme att köpa. Det hjälper mig att känna mig trygg i att inte springa iväg över tid. Och jag kan faktiskt se att jag kan köpa de grejerna jag behöver köpa. Jag ser också att om jag köper ny mobil lite mer sällan, så ger det mer utrymme att köpa ny speldator lite oftare och liknande. Så det har varit lurigt att släppa taget om att titta på ekonomin månad för månad och tänka decennium eller halvsekel. Jag har hittat tryggheten genom att verkligen försöka bryta ner mina månadskostnader så att jag förstår dem, vad som driver mina kostnader på riktigt lång sikt, och hitta de saker jag kan påverka för att hålla rätt nivå för att klara FIRE långsiktigt."

Caroline: Vad tänker du? Jag vet inte. Var detta en övergång till någon annan diskussion? Eller hur kopplar du ihop det till det vi pratade om, det här med vad som gör ett rikt liv?

Jan: Jag tänker att det här också är en levling.

Caroline: Berätta mer då.

Att levla handlar om att skifta perspektiv

Jan: Jag tror att en levling i mångt och mycket, att ta sig till nästa nivå, handlar om att skifta perspektiv. Och jag tror att alla här pratar egentligen, om vi skulle säga, vad är det vi har pratat om från till exempel Anton Byberg. Han säger: istället för att prata med min fru om mängden pengar vi har, har jag skiftat perspektiv och tagit en ny nivå där vi pratar om månadslön, att vi i genomsnitt ska få den här avkastningen, vad det kan generera.

Jan: Miljonär innan 30 säger också att jag har fel perspektiv, att istället för att titta på 100 000 i svängningar per dag, borde jag titta på att det här borde i snitt ge 4 procents avkastning. Slår jag ut de 4 procenten per dag, så kan man se det så här: spenderar vi mer än 500 kronor extra per dag, eller mindre? Ett annat perspektiv, Axel: jag är i FIRE, så jag har ett annat perspektiv på de här långsiktiga, dyrare köpen, att jag slår ut dem över livstiden.

Jan: Så till exempel, istället för att tänka på din... ja, jag glömmer helst Zimmerman-klänningen.

Caroline: Jag har ingen sån.

Jan: Låt oss säga Zimmerman-klänning för 11 000. Då kan man fråga: håller den i tio år? Kan man använda den i tio år?

Caroline: Jag har sagt resten av livet.

Jan: Och då kan man plötsligt, istället för att tänka att den kostar 11 000, säga att den kostar 1 000 kronor om året.

Caroline: Och då blir det plötsligt kanske mer relevant. Det blir enklare att se nyttan av den.

Att slå ut köp över tid

Caroline: Jo, men så tänker jag också med grejerna. Hur länge ska jag ha det här? Kommer jag vilja göra mig av med det? Kommer jag bli trött på det? Så tänker jag också. Men det är förmodligen väldigt ytligt. Jag går inte ner så djupt i de tankarna.

Jan: Nej. Man får lite hitta vad som hjälper en.

Caroline: Ja, vad hjälper mig?

Jan: Ett annat sånt här perspektiv, som jag och Charlie skrev om i boken, den här Gör ditt barn rikt, det var till exempel att slå ut en leksak på lektid. Där tycker jag så här, det har alltid skavt för mig med lego. För jag upplever att lego är dyrt, och tiden som leks är väldigt kort. Jämför med att slå ut en iPad för 4 000, 4 500, i förhållande till hur mycket tid den används, så är iPaden förmodligen den billigaste leksaken som våra barn har haft. Sen vet jag att du har åsikter om iPaden och skärmtid.

Caroline: Tänk om iPaden inte var där, kanske legot skulle lekts mer med.

Jan: Kanske. Anyway. Men det blir liksom också enklare så här, köpa ett datorspel istället för legot. Hur mycket nytta får jag av det? Det är egentligen bara ett skifte på perspektiv, eller en reframing, tänker jag.

Att runda av avsnittet

Caroline: Bra.

Jan: Jag tänker egentligen att vi kan runda av, faktiskt. Det var inte alls det jag hade tänkt att vi skulle prata om i dagens avsnitt. Jag har massa slides som vi inte har gått igenom.

Caroline: Men vad tänkte du att det skulle bli?

Jan: Jag tänker att om du sitter här med mig, och vi ska reflektera över kommentarer i forumet eller chatten, då kan det bli lite hur som helst.

Caroline: Ja, absolut. Men vad hade du annars tänkt?

Jan: Jag hade ett par sådana här monitalk-frågor, jag hade någon reflektion här. Men jag tycker...

Caroline: Ska vi ta dem i ett annat avsnitt?

Jan: Ja, jag tror det. Jag hittade en bok som har olika ekonomiprofiler. Alltså, som man brukar prata om, du vet, de här personlighetstesterna, röd, blå, et cetera. Och jag vet att det är jättemycket kritik, och jag är så här: fuck it.

Caroline: Det finns andra personlighetstester som är mer seriösa.

Ekonomiprofiler och spelplanen

Jan: Ja, precis. Det är ingen sanning. Det jag stör mig på med dem är folk som säger jag är blå, och sen är det en ursäkt för att bete sig som en idiot. Jag tror att det alltid ger någon ledtråd. Så för mig är de testade så här: jag får ledtrådar, och så kan jag, åh, titta, nu fick jag fler pusselbitar, hur passar de ihop med pusslet? Och det som fångade mitt intresse var det här med spelplanen, att det är svårt att vara på samma position på spelplanen som någon annan är.

Caroline: Ja.

Jan: Så att till exempel i ett förhållande, om man är en spenderare och blir ihop med en annan spenderare, så kommer en av dem sluta vara spenderare och bli orolig. För att det finns inte plats på spelplanen för två spenderare. På samma sätt, om två oroliga träffas, så kommer en sluta vara orolig. För det finns inte plats för två oroliga.

Caroline: Det är frågan det.

Jan: Ja.

Caroline: Ja, men vi låtsas att det är så.

Jan: Jag har beställt boken, det fanns inte digitalt, så jag fick beställa den fysiskt. Så jag tror att vi pausar de här andra monitalk-frågorna, så får vi återkomma till det framgent. Men jag tror att det kan bli ytterligare en fördjupning.

Caroline: Snyggt.

Marty, gymtid och slutreflektioner

Caroline: Blir det Marty för dig då?

Jan: Ja. Förhoppningsvis har de då den typen av byxor jag vill ha där.

Caroline: Så får du skita i gymtiden.

Jan: Ja, precis. Man vill ju gärna att gymtiden ska ge något, när man väl har bestämt att man ska gå till gymmet.

Caroline: Ja, men exakt.

Jan: Nej, men jag tror, och det här var faktiskt en slide jag hade här i slutet. Jag skrev så här: inse att det tar tid att bli duktig på att använda sina pengar klokt. Och notera här att använda sina pengar klokt kan vara att köpa sig tid. Det behöver inte vara att köpa byxor på Marty, eller bara spendera pengar. Det är så lätt att dra slutsatsen att det handlar om att spendera. Nej, det handlar om att använda pengarna för att göra sitt liv rikt. Och sen är det helt och hållet unikt för var och en vad det är.

Vi gör alla så gott vi kan, och vi fattar så fort vi hinner.

Jan: Och sen den här klassikern som vi också brukar säga: vi gör alla så gott vi kan, och vi fattar så fort vi hinner. Så jag tänker att ha empati. Jag försöker ha empati och acceptans med min försvarsgeneral. För han har ju varit med och skapat det liv vi har, vilket är fantastiskt på många sätt. Men det är kanske inte han som kommer göra livet rikt de kommande 42 åren. Han har spelat jävligt bra spel i 42 år. Men han kanske är trött, och kanske förtjänar att få sin hedersmedalj. Och får liksom, ja, det får de så här i USA, du vet de som får en sån medalj. De får flyga gratis, de får en båt uppkallad efter sig, massa perks. Så jag kanske ska försöka börja introducera honom för att det kanske är dags för pension om några år. Och för mig handlar det om att träna på frihet. Frihetsgrejen, tänker jag.

Caroline: Toppen. Snyggt!

Jan: Stort tack till dig som lyssnar och följer. Fantastiskt stort tack till alla som har kommenterat. Till Axel, Lill Blomqvist, Melva, Gabriel, Index Queen. Såklart.

Caroline: Ja, men hon har jättestor omtanke om dig.

Jan: Ja, jag förstår det. Tack så mycket. Och så ses vi och hörs vi nästa vecka.