Ekonomisk oro handlar inte om en oro för pengar,utan om en oro för framtiden

Innehållsförteckning

Nedan följer en grov innehållsförteckning för transkriberingen.

1. Ett hjärteavsnitt om ekonomisk oro
2. Terapi med Bertil, och Carolines invändning
3. Moas ramverk och en ny förflyttning
4. Tryggheten som aldrig infann sig
5. Trygghet och frihet, idag och imorgon
6. Att lösa ett problem som inte finns
7. Fortet som aldrig blir färdigt
8. Utflykter ur fortet
9. Anfall mot fortet
10. Klaustrofobin i fortet
11. Skölden mot resten
12. Att ta paus i fortbyggandet
13. Att gräva och ta emot sten
14. De tre frågorna
15. Vi bygger alla hus
16. Den trista sidan av att vara influencer
17. Var inte så skitnödig
18. Utrymmet där Jan inte är rädd
19. Att utsätta sig för rädslan genom det behagliga
20. Min sköld heter mailen
21. Längtan efter att radera mailen
22. Boxen av rädsla
23. Att skilja på rädsla och fara
24. När man slutar veta vad som saknas
25. Var kommer det ifrån?
26. Olika inlärningssätt
27. Naturen strävar efter balans
28. Lika och olika
29. Externa och interna relationer
30. Min bror och balansen i familjen
31. När rollen redan var upptagen
32. De basala känslorna
33. Att dra ut tangenten
34. Förmågor bortom pengarnas trygghet
35. Den planerade resan kontra den spontana
36. Trygghetshorisonten som hela tiden flyttas
37. En tidshorisont på timmar
38. Att gå på muskeln
39. Spöken i garderoben
40. Att runda av
41. En drop-in, inte en drop-out

Ett hjärteavsnitt om ekonomisk oro

Jan: Det som är lite klurigt är ju att ekonomisk oro kanske inte alltid är en oro för pengar, utan snarare en oro för framtiden.

Caroline: Varmt välkommen till RikaTillsammans-podden som handlar om allt som är roligt med privatekonomi och livet. Varje vecka delar vi med oss av vår livsresa, våra erfarenheter, framgångar och misstag så att du ska kunna göra din ekonomi, ditt sparande och ditt liv lite rikare. Vi som driver den här podden heter Caroline och Jan Bolmeson.

Jan: Idag är det dags för avsnitt 292. Vi har haft mycket avsnitt på sistone som handlat om ekonomi och siffror och räntor och sånt, så idag blir det kanske lite mer ett hjärteavsnitt. Det får bli lite prov för det är ingen nyhet för den som har följt oss att det var i höstas, eller så här 2022, som jag inte tyckte var något fantastiskt. Det var ett ganska tufft år för mig personligen. Sen var det som en kompis, Niklas Delma, sa till mig: ja, Jan, 2023 är som ett år man kan förhålla sig till som att man är på museum. Man pratar med små boxar, man tittar, man är försiktig, man tar inga stora yviga rörelser eller beslut, utan man försöker njuta, titta lite, sitta, ta det lugnt.

Caroline: Observera lite kanske.

Jan: Observera, ja. Och där var det ju så att du, jag vill inte säga att du skickade mig till en terapeut, men du hintade...

Caroline: Nej, men det var väl kanske rätt så stora hintar. Här är ett namn och ett telefonnummer.

Jan: Med det sagt, jag har ju också varit i terapi, i många olika omgångar.

Caroline: Ja, precis.

Terapi med Bertil, och Carolines invändning

Jan: Jag tog hinten och jag träffade då Bertil. Nu har vi haft ett par möten. Det är lite roligt, för vi har faktiskt inte pratat så himla mycket om vad jag har pratat om. Du och jag har inte pratat så mycket om det.

Caroline: Nej, det är väl ditt privata. Det pratar du med Bertil om.

Jan: Ja, precis. Men jag tänkte att nu ska vi prata om det lite. Om vi kommer prata lite om ekonomisk oro, lite om värderingar, lite om blandat. Så det är lite, med risk, varning för känsliga tittare, att det här kan bli flummigt och utan röd tråd. Men jag tänker så här, det här är ju lika mycket en del av vår resa som fondrobot och indexfonder.

Caroline: Ja, det är det. Lite så här rikedom. Men jag ska säga en sak. Jag har inte lyssnat på dina samtal med Bertil, naturligtvis inte. Jag har lämnat dig i fred. Men jag har hört hur du har skrattat och verkat ha trevligt. Så jag tänker så här: det där är inte terapi. Alltså, det är inte så det går till. Men det kan vara så att du bara skrattade i början av samtalen. Jag vet inte.

Jan: Varför kan man inte få ha trevligt?

Caroline: Det kan man få ha. Jag tror man lär sig bättre när man har trevligt.

Jan: Jag tror också det.

Caroline: Men det är klart att man kan ha trevligt när man är i terapi. Men det är inte det som det i första hand går ut på. Inte för mig i alla fall. Det är andra grejer.

Jan: Sen kan jag ha trevligt av alla insikter. Och få ett trevligt liv av att jag har hanterat vissa saker i mitt bagage. Vad roligt, jag känner direkt här att det här kommer bli intressant. Jag blir jättenyfiken av din bild och att du har en värdering kring att jag inte gör terapi.

Caroline: Men jag tar den inte på allvar.

Jan: Ja, ja, okej. Tack för den så här tre minuter in i avsnittet. Men jag vill ju att du ska motbevisa mig. Det är därför jag tar upp det här.

Caroline: Jo, men det har ändå hänt kanske någonting. Jag vet inte. Vi får se.

Moas ramverk och en ny förflyttning

Jan: Om vi ska börja med det stora ramverket, så tänker jag på Moa. Vår kompis Moa Dieselborn. Hon säger ju så kloka grejer kring just det här när det gäller den emotionella sidan av pengar och rikedomen som det är. Det är det hon jobbar med. Hon säger så här: ekonomisk oro handlar om oro för framtiden. Ovisshet är svårt för hjärnan att hantera. Och jag har ju haft ekonomisk oro sedan jag var liten. Jag har till och med värderat finansiell stabilitet som en av mina viktigaste värderingar.

Och värderingar är ju lite intressant, för det är ju det som är sant på riktigt för oss. Det är det som nästan inte går att ifrågasätta. Värderingar gör att när vi får motionera våra värderingar så mår vi ofta bra. När vi är i ett sammanhang där jag, till exempel, jag gillar ju prestigelösa och autentiska människor. Är jag i ett sammanhang där det är mycket prestige eller där människor håller upp en fasad, så skaver det. Och för mig är det så här: finns det inte en finansiell stabilitet så skaver det. På riktigt.

Och redan här tycker jag det här var en ganska intressant förflyttning. Att ekonomisk oro, för jag har ju hela tiden tänkt så här, ja, men det handlar om brist på pengar. Det har vi haft uppe i tidigare avsnitt, bara för nya lyssnare. När vi var studenter och sen blev klara som studenter, så flyttade vi till en hyresrätt och hade typ inga pengar. Vi var back, vi hade inte råd att köpa bostadsrätt eller någonting sådant.

Tryggheten som aldrig infann sig

Jan: Jag kommer ihåg att då tänkte jag så här: du vet, när vi har 20 000 på kontot, då kommer jag vara trygg. Sen växte det till 50 000 och jag tänkte: när jag har 100 000 så blir jag trygg. Och sen var det så här: du vet, när vi har den första miljonen, då kommer man vara trygg. Men den här tryggheten har liksom aldrig infunnit sig.

Caroline: Nej.

Jan: Och det här var ju också en av de återkommande grejerna som jag pratat ganska mycket om med Bertil. Men jag gillade den här förflyttningen, att det som det handlar om är en ovisshet inför framtiden.

Jag hittade också en studie, eller en amerikansk tidskrift som heter Financial Way eller något sådant. Och då skrev de: okej, vad är financial wellbeing? Alltså, vad är ekonomiskt välmående? Då har jag fritt översatt och gjort det till mitt eget. De skrev inte exakt det här. Så jag tänker, kan inte du läsa?

Caroline: Ekonomisk rikedom och välmående kan definieras som ett läge i livet där man kan möta de ekonomiska åtaganden man har idag och imorgon. Man kan känna sig trygg och man har friheten att göra de val man önskar för att leva det liv man älskar och älska det liv man lever.

Jan: Så det är det som jag gillar. Det är nästan en pusselbit här. Om ekonomisk oro handlar om oro för framtiden och inte om pengar. Och ekonomiskt välmående kan man också dela upp. Frihet kan man också dela upp i fyra delar faktiskt. Man kan prata om en trygghet idag och imorgon, alltså idag och i framtiden. Ekonomisk trygghet idag handlar om att liksom betala de räkningar jag får, jag kan hantera mitt liv. Ekonomisk trygghet imorgon är att jag kan hantera de externa chocker som dyker upp. Att det kommer en högre elräkning eller bilen går sönder, eller barnen har tagit sönder jackan eller glömt basketbollen.

Caroline: Javisst.

Trygghet och frihet, idag och imorgon

Jan: Whatever. Och sen frihet. Ekonomisk frihet idag handlar om att kunna göra de valen. Att jag kanske inte behöver titta på prislappen när jag är på Ica. Eller att när jag blir bjuden på någonting, så kan jag tacka ja till det där. Och ekonomisk valfrihet i framtiden för mig handlar om att jag är på spår att kunna nå de ekonomiska mål som är viktiga för mig i livet. Så det handlar om både trygghet och frihet, och sen handlar det om idag och imorgon.

Och där känner jag ju, om jag tar mig själv som exempel, att jag känner mig ändå orolig i det här. Det är väl den att jag tänker hela tiden så här: ja, men det kommer gå åt helvete. Vänta bara, runt hörnet lurar nästa fara. Katastrof eller vad det kan vara. Och det här är liksom helt känslomässigt. Det är här jag har hamnat i den här konflikten. Och varför jag går till Bertil. För förr var jag så här rationellt: men du vet, 5 000 räcker inte om bilen går sönder. Man måste ha 25 000. Medan idag kan jag rationellt fatta så här: jo, men vi har tillräckligt med pengar för att hantera det mesta som kan hända i livet. Men min känsla av oro är fortfarande samma. Är du med?

Att lösa ett problem som inte finns

Jan: Om vi då hoppar direkt, så är en av de första insikterna jag har haft nu när vi har pratat med Bertil, för jag berättade för honom. Då sa han det fantastiska citatet: ja, men Jan, du vet, det som du är rädd för, det finns inte. Han sa till mig så här: du försöker lösa ett problem som inte finns på ett sätt som inte går.

Caroline: Ja, precis ja.

Du försöker lösa ett problem som inte finns på ett sätt som inte går.

Jan: Och redan det var liksom mindfuck. Jag försöker lösa ett problem som inte finns på ett sätt som inte går. Han beskrev det, eller metaforen vi kom fram till, var liksom så här att jag har satt mig själv i en låda och så springer jag runt i den här lådan och försöker täta alla sprickor. Och jag försöker inte bara täta sprickorna, jag tätar dem innan de uppstår.

Sen sprang vi vidare på den här metaforen och så kom vi in på Austerlitz.

Caroline: Jag vet inte vad det är för någonting.

Jan: Det är en tjeckisk by som heter Slavkov u Brna, som var kanske det mest avgörande slaget i Napoleonkrigen. Det kallas trekejsarslaget, mellan den franska kejsaren, den tyska kejsaren och den ryska kejsaren.

Caroline: Jag har hört talas om det, men det ringer ändå ingen klocka när du säger det här. Men jag måste ändå få pluspoäng idag, för jag googlade Austerlitz, för jag visste att du skulle fråga om Austerlitz. Så jag googlade det i förväg. Men det var alltså den byn?

Jan: Nej, byn hette något annat.

Caroline: Ja, men den heter Slavkov u Brna.

Jan: Det heter Austerlitz på tyska eller whatever. Det ska inte gå för mig. Det var en dimma och han hade en svag högerflank. Men skitsamma, det var en spännande historia.

Fortet som aldrig blir färdigt

Jan: Då kom vi in på det här att jag inte bara springer runt i den här lådan, utan att metaforen vi använde var att jag bygger ett fort i mitt liv. Jag bygger det här fortet som ska skydda mot alla externa hot eller externa grejer. Problemet är att det tar ju aldrig slut, det här fortet. För då tänker jag så här: men du vet, tänk om de kommer med katapulter. Då behöver jag bygga en till nu som katapulterna inte kan kasta sten över. Och sen har jag byggt det. Då känner jag så här: fan vad gött, nu är jag skyddad mot de här katapulterna. Nu behöver jag inte oroa mig för arbetslöshet, för nu har vi tolv månaders buffert till företaget.

Och sen tänker jag så här: men shit, tänk om de kommer med en trebuchet som kan kasta stenar ännu högre. Jag tror jag behöver bygga en innermur. Eller höja muren ännu mer. Så börjar jag göra det och tänker så här: gud vad skönt, nu har jag ett års lön till dig också. Och sen tänker jag så här: gud, okej, så går man där på muren och sen bara, gud, men de har ju uppfunnit kanoner. Jag måste bygga sådana här stjärnvärn. Så börjar jag bygga dem. Nej, men gud, vi kan ju inte bara förlita oss på Patreon. Eller på det här, utan vi måste göra någonting annat. Och du vet, grejen är så här, det tar ju aldrig slut.

Caroline: Nej, det tar aldrig slut. Men när jag lyssnar på dig här nu, så känns det ändå som att du går ut från ditt fort ibland. Och gör en liten utflykt.

Utflykter ur fortet

Jan: Precis, för det var ju det som Bertil säger. Det kommer ju aldrig ta slut, för i och med att jag är ganska kreativ, så till slut, på förra mötet, kände jag så här: men tänk om det kommer utomjordingar. Jag har ju inga rymdlasrar på fortet.

Caroline: Nej, det tar aldrig slut. Men absolut att du är där inne i ditt fort. Vad jag menar med att du går ut därifrån ibland, det är ju att du rör dig mot det här med lycka och pengar också. Inte bara hur pengarna ska skydda dig och sådana saker. Jag vill bara säga att jag ser det. Och jag tror du också vet det, att du gör utflykter.

Jan: Ja, ja. För det var ju lite det som var poängen, lite som vi har pratat om. Jag kommer ha massor av grejer här som vi kan ta. Men det som är tricket för mig är ju att komma ut från det där fortet och få njuta lite av, alltså, fan, livet är ändå ganska gött. Och jag har byggt ett jävla bra fort, som skyddar familjen och de jag tycker om, mot både katapulter och kanoner och infanteri. Där är vallgrav och där skyddar mot stegar, för väggarna lutar ut rätt. Där är en innergård och en borggård och hela paketet. Och det är ju där som jag ibland, när jag mår bra, får komma ut och bygga den där stugan i gläntan.

Caroline: Men vänta nu, vad är det för någonting? Stugan? Är det då hur du jobbar med pengar och lycka?

Jan: Ja, men att jag får, för fortet känner jag att jag måste bygga.

Caroline: Ja, du måste bygga det.

Anfall mot fortet

Jan: Och liksom krasst, du vet, ibland kommer det så här, min upplevelse blir så här, när man slappnar av, då kommer där någon jävel och försöker ta sig över muren. Som till exempel, det var nu, någon bara loggar in i forumet och bara: ja, men nu har vi anmält dig till Finansinspektionen. Och då blir det så här bara, gud, jag blir anfallen i det här fortet. Då känner jag bara, tuttutututu, och alla ska ut och springa på och försvara, och du vet, vi ska prata med juristerna och vi ska göra en utredning. Och sen mår jag ju dåligt i den veckan innan jag väntar på juristernas återkoppling. På att, nej men det var ingen fara. Det är de här lagarna som gäller er och ni ska ha koll på dem.

Caroline: Ända tills du kommer och ska ta bort disclaimern.

Jan: Nej, nej, jag har inte tagit bort någon disclaimer.

Caroline: Jag har bara inte behovet av ett hus som är skyddat, men inte det dubbla. Utomjordingsbo som du försöker bygga.

Jan: Ja, ja. Och det är det han menar också, tror jag väl. Min tolkning av det som Bertil säger, att jag försöker lösa ett problem som inte finns på ett sätt som inte går. För jag fattar någonstans att det inte är i fortet som lösningen finns. Eller, min lycka kommer inte finnas i fortet.

Klaustrofobin i fortet

Caroline: Nej, jag tänker att det låter så fruktansvärt klaustrofobiskt i fortet.

Jan: Jaså, säg någonting mer om det.

Caroline: Du är inbyggd där i någon slags, det blir liksom som ett fängelse nästan.

Jan: Ja, ja. Han sa ju så här, jag har min anteckning här från när vi pratade: jag förnekar ju mig själv sinnesfrid i det där. För, som Bertil sa, ja men koppla för helvete inte av, för då går det åt helvete. Du vet, då kommer de som i sagan.

Caroline: Ja, när man kopplar av, ja.

Jan: Ja, för då är de liksom som i Sagan om ringen. Du vet, då kryper de in i den där bakluckan som ingen hade tänkt på och kommer in i fortet.

Caroline: Nej, men visst. Jobbar ni mot det här, att du ska kunna slappna av? Det är väl min fråga. Vad jobbar ni mot? Du och Bertil.

Jan: Ja, men jag tror det handlar om det här att koppla av. För det är ju det som är min rädsla. Och vi har också tittat lite, var kommer den ifrån då? Jo, men Brené Brown sa i sitt TED-talk, jag kan gå i terapi, men vi ska fan inte prata om min barndom. Och då är det tydligen att vi ska prata om min barndom. Då är det ju liksom så här det uppenbara, det blinkande rödljuset, bara titta här, titta här, titta här. Det är ju att min pappa dog.

Skölden mot resten

Caroline: Ja, fast jag undrar om det är det, Jan.

Jan: Jo, men jag tror, alltså så här...

Caroline: Jo, men du pratar om det så jävla dissocierat.

Jan: Dissocierat.

Caroline: Dissocierat. För du har liksom hållit på och sett att det där är rödljuset. Men du var 13 år då, Jan.

Jan: Ja.

Caroline: Det är mycket som har hänt innan dess.

Jan: Nu är det jag och ingen terapeut som ska komma och säga någonting. Det är roligt hur du sitter här och har en åsikt. Jag märker det på hela ditt kroppsspråk.

Caroline: Ja, men för att jag är trött på att du pratar om din pappa som dog hela tiden. Jag är trött på det, Jan. Därför att du har det, det är din sköld mot resten.

Jan: Nej, skölden är...

Caroline: Du kan hålla upp den så, det här var det jobbiga som hände mig. Och sen behöver man inte titta bakom det i alla fall. Det var det.

Jan: Ja, men vi kan kolla bakom det.

Caroline: Men det är roligt. Du är redan formad när du är 13.

Jan: Ja, jag vet inte vad jag ska prata med Bertil om det här.

Caroline: Du får prata med Bertil.

Att ta paus i fortbyggandet

Jan: Men tesen vi pratade om är att det handlar om att istället ställa sig de här frågorna. Istället för att sitta och bygga på fortet som kommer by default. Så är det ju att ta en paus i det här fortbyggandet. För det är fortbyggandet som skapar problemen i mitt liv.

Caroline: Ja, okej.

Jan: Men det är ju intressant. Okej, så här blev det "approved".

Caroline: Det är roligt, Caroline. Jag vet inte, jag förväntade mig att du skulle vara mer nyfiken. Men det känns som att du sitter här och utvärderar det och säger som rätt eller fel, bra eller dåligt. Nu är ni på rätt väg.

Jan: Nej, det är absolut inte... Eller det är kanske så. Visst, det kanske är så. Och det är ju min åsikt om att... Det verkar som att du har en åsikt om någonting som jag inte ser. Så tycker du så här: men för fan, gå bara och fixa det där nu.

Caroline: Ja, men min åsikt om dig är nog att du tycker så här: men nu har jag grävt här. Titta så bra jag har grävt.

Jan: Ja.

Caroline: Men så säger jag så här bara... Nej, du har inte grävt särskilt långt. Du har skrattat på dina terapitillfällen.

Jan: Ja, du har skrattat på dina terapitillfällen.

Caroline: Då är det inte på riktigt. Och det är ju väldigt förmätet egentligen av mig. Jag ska för fan inte ha en åsikt om dina terapitimmar eller vad ni har kommit fram till, eller hur länge du har gått, eller hur djupt du har grävt. För jag är minsann med och betalar för dem.

Jan: Jag har inte överhuvudtaget tänkt tanken att jag är med och betalar för dem.

Caroline: Men jag har väl... Ja, jag erkänner, jag har åsikter om dina terapitimmar. Men jag förstår också att jag inte ska ha det.

Att gräva och ta emot sten

Jan: Så berätta nu så vi kan få upp dem och så kan jag gå vidare.

Caroline: Men jag har redan sagt det. Jag är rädd för att du tycker att du har grävt, tar emot sten och så bara, nu är vi klara.

Jan: Ja, ja. Jag har ju fler timmar inbokade.

Caroline: Ja, ja.

Jan: Ja, jag ska säga till.

Caroline: Nej, men Jan, jag försöker bara... Du vet, jag tycker du gör bra grejer. Jag tycker faktiskt det. Du har tittat på vad som pågår egentligen, fortbyggandet.

Jan: Ja, och tittar på vad det är jag ska träna på, som är klurigt för mig. Och då var det ju så här, men jag gillar ju nyfikenhet eller den här äventyrslystnaden. Jag vill ju, lite som Moa återigen säger, unna mig själv att njuta av livet. Att låta livet kännas lika bra som det är. Eller låt livet kännas lika bra som det ser ut. Vilket har ju varit den stående frågan i mitt liv. Varför känns det inte lika bra som det rationellt är? Om man tittar utifrån eller så som det rationellt faktiskt är. Om jag skulle sätta mig själv utanför.

De tre frågorna

Jan: Och då var det tre frågor jag fick här. Vad skulle jag må väl av just nu, en stund?

Caroline: En stund, och det var fint.

Jan: Okej, det här blir approved.

Caroline: Nej men sluta, Jan.

Jan: Ja, shoot.

Caroline: Det gagnar inte oss att jag ska vara Caroline-approved.

Jan: Nej, men jag retas tillbaka.

Caroline: Jag förstår, men det finns...

Jan: Varför gör du så?

Caroline: Nu känns det som att vi har kommit in på...

Jan: Vi är i en poddinspelning här, där allt kan hända.

Caroline: Ja, men fortsätt. En stund, jag tyckte det var fint. Därför att då blir det liksom inte så, åh, man ska må bra, och det ska vara en sån grandios känsla. Nej, det är bara en liten stund.

Jan: Och sen var det så här, vad skulle jag bli glad av idag? Det var en annan fråga. Och den tredje frågan var så här, men vad skulle tilltala min kreativitet eller min fantasi? Att få bygga och njuta, nu bygger jag den här stugan i gläntan med utsikt över sjön, och den behöver inte ha en vallgrav med utstickande pålar.

Vi bygger alla hus

Caroline: Får jag bara säga en sak?

Jan: Okej.

Caroline: Jag tror att det du berättar nu om de här olika husen, att det håller vi alla på med. På ett eller annat sätt. Man har sin trygga bostad eller sitt fort, men man vill nog också gärna ha någonstans någon koja som ligger i någon backe, där det kan komma drakar och allt möjligt kul. Jag bygger ju också sånt. För att få lov att bara slappna av lite där. Det är okej om det kommer saker, för det kan man leka med. Jag tror faktiskt att vi alla håller på med sådana där byggnationer.

Jan: Bra metafor. Ja, det var bra. Jag tänkte när du sa drakar, så sa jag Game of Thrones. Jag bara så här, shit, jag har inget skydd mot drakar.

Caroline: Jag har en sån här fantasibyggnad där jag får hålla på med mina stories. Och där får man också lov att kolla på Netflix och hålla på med allt möjligt som bara gör en lycklig. För stunden. Är du med? Jag har också en sån koja någonstans.

Jan: Ja, precis. Och sen säger han, ta vara på glädjen i livet, var glad över det som finns. För det är ändligt. Vi kom in på det här med tidsfönster. Och att vissa saker kan du bara göra under en viss tid. Lite så att allt flyter. Allt kommer att förgås. Eller lite så här, this too shall pass. Som vi pratade om. Att ta vara på det som skapas, ta vara på det som är.

Caroline: Vilket är det då som du ska ta vara på? Är det det här som du gör när du är under glädje?

Jan: Ja, men både det och så relationer och familj och barnen. Och njut av det här.

Den trista sidan av att vara influencer

Jan: För ibland, jag hade ju en period där jag var så här, nej men det kanske jag ska lägga ner tillsammans. Det kostar för mycket energi. Och särskilt inte när man blir anmäld och så ska man sitta och kolla på de där, eller prata med jurister, eller du vet, man har någon i forumet som skriver trista grejer. Så det är ju en ganska trist sida av att vara influencer och ha en podd.

Caroline: Ja, absolut. Det tror jag alla som gör det jobbet kan skriva under på.

Jan: Och framförallt det som skaver för mig, egentligen mest med hela influencerbranschen, är ju att utrymmet för att göra fel är så himla litet. Och medan en av mina grundtron är ju så här att framgång eller utveckling sker genom att man misslyckas. Men du har liksom inte råd att misslyckas. Sen fattar jag att det här hänger ihop med min rädsla.

Vi hade ju ett möte med juristerna om marknadsföringslagstiftningen. Där jag var så här: okej, men gör vi nu rätt i alla våra, märker vi rätt, säger vi rätt, gör vi de här grejerna? Och så frågar juristerna: men hur många gånger har ni blivit fällda eller anmälda hos reklamombudsmannen? Och jag sa typ aldrig. Och han sa: ja, men du vet, det finns andra som har klippkort där. Och det är rätt skönt att höra ändå. Det verkar inte vara så stora konsekvenser.

Var inte så skitnödig

Jan: Nej, men precis, för i min värld var det så här: shit, kommer de innanför vallgraven, då är det fucked. Då kommer allting att rasa. Så det är liksom, ja men lite, som jag tänkt mig själv efteråt: var inte så jävla skitnödig.

Caroline: Men får du inga impulser så att jag gör vad fan jag vill? Får du aldrig sådana impulser?

Jan: Nej, för jag är för rädd, lite för det är liksom så som jag och Bertil har pratat om mycket, att min utmaning är ju att jag är rädd för att koppla av.

Caroline: Ja.

Jan: Och du är ju på mig och säger, ja men koppla av lite. Ja men, det är ju liksom min största rädsla, för om jag kopplar av, ja men du vet, då kommer de jävlarna in på bakgården.

Caroline: Ja, och Charlie Söderberg, vår vän, han sa ju en gång till dig att, Jan, du är rädd för att sluta vara rädd.

Jan: Ja.

Caroline: Det var jävligt spot on. Och jag har tänkt på det sen dess, vad ska vi göra av det egentligen? Du är rädd för att sluta vara rädd.

Du är rädd för att sluta vara rädd.

Utrymmet där Jan inte är rädd

Jan: Ja, för då vet man inte vad som händer.

Caroline: Nej, men grejen är den att om du skulle sluta vara rädd, då är du ju någon helt annanstans mentalt sett. Och då är du ju inte rädd.

Jan: Ja.

Caroline: För helvete. Men om du skulle vara där, du vet inte hur det ser ut, det utrymmet, skulle jag gissa.

Jan: Ja.

Caroline: Alltså hur ser det ut där?

Jan: Ja.

Caroline: Jag vet inte om Bertil skulle tycka att det var spännande att utforska med dig. Hur det ser ut i ett utrymme där Jan inte är rädd.

Jan: Ja. Nej, men han säger ju så här, att jag behöver utmana den här rädslan för att koppla av. Och han säger så här, att du måste ju, tyvärr så är ju den enda lösningen på att träna på rädsla att utsätta sig för rädslan. Så han är ju på mig så här, utsätt dig för den här situationen, att bli rädd för att se om det händer någonting. Och se att det inte händer något farligt. Och utsätta mig.

Caroline: Det här låter så sjukt.

Att utsätta sig för rädslan genom det behagliga

Jan: Jag fattar det, ni som lyssnar. Han säger så här: du behöver utsätta dig för rädslan genom att göra något du tycker är kul, skönt och behagligt.

Caroline: Ja, det är helt sanslöst. Att du skulle utmana dig själv genom att... Men det låter ju jättekonstigt och knäppt.

Jan: Men jag fattar det.

Caroline: Därför jag kan helt relatera till det när jag har pratat med min coach om varför jag inte vågar ge mig hän till att skriva och så. Så har det varit att jag har fått träna på att komma dit genom att typ göra sådant som är behagligt för mig. För då kommer kreativiteten. Så jag kan fatta det från mitt håll också.

Jan: För det där är ju en av dina grejer. Du älskar ju skriva och få utlopp för din kreativitet.

Caroline: Jag älskar att få komma i kontakt med det som är bortom mig själv, där det bara kreativt flödar. Men jag älskar inte känslan innan jag är där. För det är så mycket plikter och ansvar och annat som jag ska göra. Det måste vara städat i köket innan.

Jan: Det måste vara städat i köket.

Caroline: Det är ju förmodligen från min barndom. Att jag fick inte lov att hålla på och bara vara lustfylld kring lekar och sådana saker. Utan att det var massa plikter och ansvar. Så då ligger det i vägen. Men kreativitet funkar inte så. Att man måste städa i köket innan. Utan man ska bara låta det komma som det vill. Så ibland är det så att jag kollar på Netflix en liten stund. Och då är det som att det bara sätts igång någonting i mig. Och så kan jag liksom skriva. Någon liten passage om någonting. Och det är inte det jag planerade för dagen. Det var inte att skriva ner de här tio grejerna om en karaktär. Och jag har börjat förstå det nu. Och då är det också att bara lean in.

Min sköld heter mailen

Jan: Vet du vad det sjuka är? Vet du vad jag inser nu när du pratar? Vet du hur min sköld heter? Det måste vara städat i köket innan jag kan göra...

Caroline: Nej, vad heter den?

Jan: Jag måste svara på mailen. Jag måste få svara på alla mailen som jag har fått.

Caroline: Innan du kan göra det som är roligt och kul. Det är ju aldrig klart. Att städa i köket är ändå klart ibland.

Jan: Ja, min mail blir klar också ibland. Men problemet är att ofta blir det klockan ett på natten. Då har jag bettat av alla dagens mail och allting. Och sen har jag mina tre timmar kreativitet. Till klockan fyra när jag går och lägger mig. Och sen vaknar man på morgonen.

Caroline: Ja, men då är det en massa nya mail. Okej, men vad sa du nu?

Jan: Visst, förlåt, förlåt, förlåt. Det var ju så sjukt, det bisarra jag läste i det här området. Jag läste på nätet i New York Times, eller någon krönika. Så var det någon amerikan som var så här: ja, när jag kommer tillbaka till jobbet efter semestern, det första jag gör är att jag raderar alla mailen i inkorgen. Och så tänker jag så här att om det är viktigt så hör de av sig igen. Och du vet, jag bara...

Caroline: Va? Du raderar alla mailen i inkorgen.

Jan: Det var så helt out there.

Caroline: Ja, du hade aldrig kunnat komma på tanken ens.

Längtan efter att radera mailen

Jan: Nej.

Caroline: Men vad hände när du läste det i dig? Kände du någon endaste längtan? Tänk om jag skulle göra så. Vad skulle hända då? Hur skönt skulle det vara?

Jan: Ja, uppenbarligen. Eftersom det dyker upp flera månader efteråt.

Caroline: Så var det ju något som gjorde stort intryck. Det är någonting där för dig.

Jan: Ja, där är ju någonting. Och det handlar om rädsla. Jag vågar inte göra det. Du vet, jag har ju knappt raderat några mail. Jag testade här nu för någon dag sedan. Jag testade att radera lite mail. Jag fattar att det låter helt sjukt.

Caroline: Du får göra det ofta, du. Bara radera mail, Jan. Randomly.

Jan: Sen har jag skrivit här så här: rädd. Känslan är att jag borde göra någonting annat. Och det besannar att känslan är relevant. Och sen, så det här var ju nog, jag har blandat här. Och så sa jag att ta paus i fortbyggandet. Att se att fortbyggandet leder till problem. Att jag behöver ta utflykter från det här fortet. Till exempel, nu ska vi åka. Eller vi var på semester under sportlovet i Rom. Vi spelade in det här innan sportlovet. Och då var han så här, men du vet, jag åkte till Rom utan att kolla mailen. Och det var jättejobbigt för mig.

Caroline: Okej, men det känns som att du är i terapi i alla fall. Fast du har roligt med Bertil och skrattar.

Boxen av rädsla

Jan: Ja, så. Nej, men sen var det så här. Vi har också sagt: jag sätter mig själv i en box av rädsla. Och där försöker jag lösa det här problemet som inte finns. På ett sätt som inte går. Min tolkning just nu, på ett sätt som inte går, är för att det kommer aldrig ta slut. Jag menar, jag satte upp rymdlasrar för skydd mot utomjordingar. Så kommer jag komma på något annat kreativt sätt. Hur det kan gå åt helvete.

Caroline: Så du kan aldrig lösa problemet egentligen?

Jan: Nej, jag kan aldrig lösa det.

Caroline: Med de metoderna du använder.

Jan: Nej, och han säger liksom så här. Och problemet är ju så här. Det finns ju kanske inte ens ett problem.

Caroline: Nej, tänk den.

Jan: Det finns kanske inte ens ett problem.

Caroline: Nej.

Jan: Vilket jag tycker, jag har ju jättesvårt med den tesen. Så vi får återkomma till det där. För jag är så här, det är klart att jag inte bara kan skita i marknadslagstiftningen. Men jag tror inte att det är det han säger.

Att skilja på rädsla och fara

Jan: Utan jag tror han sa också att du behöver skilja på påhitt och reell, eller fara. Alltså vad är rädsla och vad är fara? Och det vet jag också, för det har jag själv pratat om. Rädsla är ju känslan. Fara är, jag är rädd för tigrar. Det kan ju vara i Sverige, nere i vår studio. Fara är när tigern står där med käftarna runt mitt huvud. Det är två helt olika saker. För rädslan behöver ju inte ens vara sann.

Och han sa också så här, lite krasst: livet, om jag inte tar tag i det här, så kommer livet bara bli mer och mer tomt samtidigt som bankkontot ökar. Och min spontana tanke var så här: det hade väl kunnat vara okej, när jag hörde bankkontot öka. Nej, det var det inte såklart. Det var en bra grej där, att bankkontot ökar. Men att livet känns mer och mer tungt.

Caroline: Det kommer bli mer och mer tungt. Hur ser det ut när livet blir mer och mer tungt?

Livet kommer bara bli mer och mer tomt samtidigt som bankkontot ökar.

När man slutar veta vad som saknas

Jan: Nej, men jag känner ju så här lite, jag njuter ju inte av allt det som vi skulle kunna njuta av. Ibland tänker jag så här: men har jag busat med Elsa och Freja idag, eller har jag bara suttit och jobbat? Det är inte ovanligt att jag kan jobba 14, 15, 16 timmars dagar.

Caroline: Jag tänker också att i och med att du inte övar, det här med att njuta, att ha innehåll i livet som du tycker om, så kommer den delen av hjärnan, eller vad man kan säga, den blir ju mindre och mindre. Så till slut vet du inte ens vad det är som saknas, utan det är bara att det saknas någonting. Du vet inte ens att det är så, nej, jag har inte busat med vår lilla Elsa idag. Utan du kommer inte ens på vad det är som du inte har gjort.

Jan: Men om jag ska ta det så här, för mig handlar det mycket om jobb, för det är där man skapar pengarna, det är där man skapar tryggheten. Så mycket av mina är relaterade direkt till jobb, för det är enklast att se. Nej, men det har ju inte varit roligt att ha att göra i RikaTillsammans under 2022, under vissa delar. För det var ju så här, när jag började i RikaTillsammans, det var så här, fan vad ballt, nu gör vi ett inlägg om det här. Inte fan tänkte jag på så här, du måste ha med en disclaimer, du måste se till att det inte är en investeringsrekommendation, du måste se till att det inte är någon intressekonflikt, du måste markera. Du vet så här, man börjar ju inte en blogg genom att anlita en juristfirma.

Caroline: Nej, det gör man verkligen inte.

Jan: Och så att man tappar glädjen.

Var kommer det ifrån?

Caroline: Men det är intressant, okej, nu blev det terapidag igen. Ska du säga att vi kanske faktiskt ändå gör lite terapi-shit?

Jan: Han var så här, jo, men var kommer det där ifrån? Jo, men det där kom, du har ju blivit placerad där av människor du tycker om, eller människor som tycker om dig. Och i mitt fall är det ju den här: var duktig i skolan så att du kommer in på ett bra gymnasium, var duktig på gymnasiet så kommer du in på universitet, och var duktig på universitetet så att du får ett bra jobb. Och det är väl kanske inte så konstigt med två föräldrar som har flytt sitt land från Tjeckoslovakien och där de fick kämpa supermycket. Och då blir det ju liksom en slags, okej, men nu behöver vi anstränga oss. Och då har ju det smittat över på mig, du behöver anstränga dig. Du behöver vara duktig. Så på sätt och vis är det ju, och i skolan, läraren också, ja men du är så duktig Jan, och du vet så här bra betyg, och så blev det att självvärdet kommer i prestationen och i görandet.

Så det där var också, vi har pratat ganska mycket om att ha empati både för sig själv och i det här fallet mina föräldrar. För du har då blivit placerad i den här boxen av rädsla, av dina föräldrar, av kärlek.

Caroline: Ja, visst, absolut. Men jag blev placerad i samma box. Du ska inte bli gatsopare, du får anstränga dig lite.

Jan: Ja, du får inte vara dum.

Olika inlärningssätt

Caroline: Och jag var ju inte ens lika duktig i skolan som du var.

Jan: Tyckte du var...

Caroline: Jag hade ett helt annat inlärningssätt än vad du har.

Jan: Så här Caroline, förlåt. Skolan, min uppsättning kort i mitt liv matchade väldigt väl med den svenska skolan. Jag är visuell, jag läser snabbt, jag kommer ihåg det jag läser. Så hade den svenska skolan varit inriktad praktisk-estetisk, då hade jag varit en dropout.

Caroline: Nej, det vet jag inte.

Jan: Alltså så här, matte, fysik, SO, alltså, I nailed it. Förstår du.

Caroline: Absolut.

Jan: Och där kan man ju också se att det är inte för alla.

Caroline: Nej.

Naturen strävar efter balans

Jan: Och det intressanta, som vi också har pratat om lite, är ju att, och det här är faktiskt också en grej jag har tagit med mig, att vi pratar mycket om att naturen försöker balansera saker.

Caroline: Inom vilket sammanhang?

Jan: Nej, men så här gaser. Eller liksom utjämna. Naturen strävar efter balans på en viss nivå. Och det är ju lite roligt om vi flyttar det i sidled lite. Så sa ju Carl Jung, det här har inte vi pratat med Bertil om, utan jag tror det var Carl Jung som i början av 1900-talet sa så här att, ja men vi tenderar att gifta oss med en person som har löst våra omedvetna problem. För att det ska bli balans.

Caroline: För en själv ja.

Jan: Ja, och för helheten.

Caroline: Jag vet inte ifall man tänker på någon helhet utan man strävar efter att få något som man inte har själv. Man tänker inte alls. Man tänker inte alls, utan man tänker bara "fan, hon var en jävla bra tjej". Man blir attraherad av det som man själv inte har.

Jan: Ja. Och man ska hårdra det.

Lika och olika

Jan: Ja, så till exempel, du och jag är väldigt, väldigt olika i väldigt många avseenden. Samtidigt som vi också är väldigt lika. Vi matchar ju på kreativitet, vi matchar på önskan om frihet.

Caroline: Autenticitet.

Jan: Autenticitet. Originalitet tror jag också vi matchar på. Fastän du nog inte skulle sagt att du är original.

Caroline: Men du vill ju skapa någonting som inte finns ibland.

Jan: Vi matchar på lekfullhet, prestigelöshet, alltså massa sådana här saker. Men sen är det vissa saker som vi inte alls matchar på.

Caroline: Exakt. Som vi typ inte förstår varandra riktigt.

Jan: Nja, inte förstår, men det är lite olika. Som till exempel, du är väldigt nyfiken. Jag är ganska onyfiken. Jag upplever så här, jag är ganska bra på att få grejer ur händerna.

Caroline: Det är en process, en inre process för mig länge.

Jan: Ja, jag upplever att jag är bättre på att leda. Alltså leda projekt, leda saker.

Caroline: Vissa saker skulle jag säga. Har någon skadat sig i vår familj, då är inte jag ledaren.

Jan: Jag är den som leder. Det vet både du och jag. Så vissa grejer är du absolut den borne ledaren.

Externa och interna relationer

Jan: Ja, och samtidigt så har ju du vissa värderingar som gör mitt liv jätterikt, som jag längtar efter, men som jag är skitdålig på. Och det är ju till exempel det här med harmoni och familj och relationer. Det är saker jag inte har löst. Jag har inte löst relationer i mitt liv. Sen är jag inte dum i huvudet på relationer, men det kommer inte naturligt. Harmoni kommer inte heller naturligt för mig.

Caroline: Men det är ju intressant. Nu ska vi inte hålla på och dividera kring våra personligheter. Det kan inte vara intressant för någon egentligen. Men jag fattar inte, Jan. Du säger att jag har löst relationer. Och sen är det ändå du som är så, allting ska vara tillsammans och det ska vara synergier och sånt. Det har inte jag alls i mitt liv. Så vi kan ta det off-camera.

Jan: Kan vi komma tillbaka när vi har löst det?

Caroline: Men jag fattar inte hur du menar att jag har löst relationer eller att jag är bättre på relationer eller whatever. Du lägger dig in i det. Det är ett helt långt separat samtal.

Jan: Men ta till exempel relationen till våra barn. Du är ju magisk på det. Eller hur?

Caroline: Ja, jag är duktig på det faktiskt.

Jan: Ja, där får du träna relationer med andra människor.

Caroline: Ja, som du redan kan. Som inte är nära.

Jan: Ja, det stämmer.

Caroline: Jag är duktig på, om man skulle säga, externa relationer. Men jag är inte så bra på interna relationer.

Jan: Jag hoppas att någon kan få ut någonting av det här. Men det är som vi pratar om i alla fall, att man söker sig till det som man inte har.

Caroline: Ja, men familjen har balans.

Min bror och balansen i familjen

Jan: Och det intressanta här var också med min bror. Han var ju inte alls, han körde inte skolracet överhuvudtaget. Om jag var pluggisen, så var han killen som var populärast i klassen. Och gick en annan bana. Och det här har vi skojat om innan. För jag kommer ihåg vid ett tillfälle när min bror spelat ganska mycket poker. Och varit väldigt, väldigt duktig. Han håller ju på med det fortfarande. Han är väldigt duktig på det där.

Och det som jag ändå tycker så här. Jag har ändå läst 120 poäng matte på högskolan. Och har nästan en major i matte från min teknisk fysik. Och så tittade jag på när min bror spelade poker. Alltså hans statistikberäkningar i huvudet. Alltså det var bara så här "Hail to the King". Och då insåg jag att han har inte pluggat på universitet. Men det är fan inga problem med hans mentala förmåga.

Caroline: Nej, det är det absolut inte. Han är ju väldigt smart. Men han har inte... Floyd, vad heter det? Han har inte vänt det på samma sätt som du.

Jan: Det kanske inte ens är så att skolan kan matcha.

Caroline: Jag tror inte det handlar om att skolan matchar. Jag tror att det handlar om att naturen balanserar.

Jan: Er två under uppväxten menar du?

Caroline: Alltså naturen balanserar även inom familjen. Och naturen balanserar även inom relationer.

När rollen redan var upptagen

Jan: Och där, han... Du menar att den rollen i er familj som pluggisen var redan upptagen?

Caroline: Ja. Så han kunde inte...

Jan: Och särskilt då också, sett det i perspektivet att pappa dog. Då fanns det liksom inte utrymme för känslor. Mamma var så här, kan vi bo kvar i huset? Du var jätteorolig och ville inte att det skulle gå över på oss barn.

Caroline: Oron skulle inte drabba er?

Jan: Nej.

Caroline: Ja, så det var ju hennes strategi, hon skulle hålla ihop.

Jan: Och inte vara svag.

Caroline: Ja, hon skulle vara stark och det skulle inte vara känslor som rockade båten.

Jan: Ja, exakt. Jag ska inte ställa till med besvär. Jag ska vara ansvarig.

Caroline: Du skulle också vara stark.

Jan: Jag skulle också vara stark. Så jag blev ju duktig i skolan. Det var ju mitt sätt att bidra till den här balansen. Och min bror valde en helt annan väg. För han behövde balansera upp.

Caroline: Han behövde balansera er jävla styrka och präktighet.

Jan: Ja, det är en intressant teori.

De basala känslorna

Jan: Ja, och det här... Det vi pratar om mycket är ju att vi har alla de här basala känslorna. De som inte är förhandlingsbara. De här, ilska, skam, arg, rädsla, kärlek. Och problemet är ju så här att där har jag ju också blivit rädd för de här känslorna.

Caroline: De starka känslorna som innebär då skam, rädsla, ilska?

Jan: I det här fallet rädsla. Att rädslan där för mig är så här, ja men något sånt här kan hända igen. Du vet, mattan kan ryckas undan. Och det gör ju så att jag har klurigt att manövrera i det där. Och vi kom in på det här med pengar också. Pengar blir då ett medel för att tillgodose ett behov. Och då blir det liksom trygghet i mitt fall. För mig är det så här, om jag kan skaffa medel, om jag kan skaffa resurser, om jag kan skaffa pengar, så blir det som att då skaffar jag trygghet. Problemet är att det finns ingen gräns på det här begäret. Och det är därför också fortet aldrig blir färdigt. För fortet går ju alltid att bygga större, bättre, mot ett nytt skydd. Jag kan alltid hitta på en ny rädsla.

Caroline: Var är vi nu någonstans här i konversationen? Jag fattar inte var vi tar vägen.

Att dra ut tangenten

Jan: Nej, men det för mig, om vi ska runda tillbaka, det är till där vi började. Ekonomisk oro är ju en oro för framtiden. Så för mig hänger det ihop så här, om jag ska leka och dra ut tangenten, så blir jag av med den här oron för framtiden. Så kommer ju allt annat också följa med.

Caroline: Det kommer följa många positiva effekter, menar du?

Jan: Ja, och kanske behovet av mindre pengar, till exempel. Att det är lite som vi har varit inne på i andra avsnitt med Caspian, att man kan lägga tryggheten i någonting annat. Att komma till rätta med det. Tänker jag. Så det här är väl en ongoing process. Vad tänker du? Eller vad är din tanke?

Caroline: Jag vet inte. Jag bara fick en sån impuls att du och jag ska resa någonstans. Det här kan ju vara när barnen är lite större och vi har inte med dem. Och så ska vi typ ha 100 dollar på fickan. Och det är allt vi ska ha med oss. Och vi ska klara oss två veckor. Och då kan man inte förlita sig på pengarna. Jag vet inte, det var bara en impuls.

Förmågor bortom pengarnas trygghet

Caroline: Det är helt andra kvaliteter som man behöver jobba med då för att klara sig utomlands med inga pengar. Vad händer då? Om man simulerar en situation där man inte har all den där tryggheten som pengar kan ge, vad behöver man använda för förmågor då? Jag bara hörde om någon som faktiskt gjorde det.

Jan: Ja, och du tror du blir attraherad av det?

Caroline: Ja, jag blir attraherad av det. För jag tror att det kommer komma fram så jättecoola förmågor eller sidor hos en själv som man aldrig ser. För de behövs aldrig.

Jan: Ja. Jag kan säga så att jag blir inte attraherad av det.

Caroline: Nej.

Jan: Men jag kan också bli attraherad av det på ett annat plan än att vi ska utmana oss själva. För jag är nog lite så, jag har någon slags gips i mig, tror jag, som tror att allt kommer lösa sig.

Caroline: Jo, men det fattar jag också.

Jan: Och det är väl liksom också, ja, jag håller med, för det har jag ju sagt, att en av de grejerna, de värderingarna jag vill motionera, vi pratade om det här lite i RikaTillsammans-programmet, en av de värderingarna jag vill motionera under 2023, är ju den här lekfullhet, bus, spontanitet, lite det där att säga till Freja, alltså helst hade jag gjort det med dig, men det är liksom så här, vi har en fyraåring med allt vad det innebär, att säga, men vet du vad, Freja, imorgon reser vi till Budapest, utan att planera var vi ska bo.

Caroline: Ja, det är lekfullhet och spontanitet.

Den planerade resan kontra den spontana

Jan: Ja, istället för att lite som nu, när vi nästa vecka ska åka till Rom, alltså under sportlovet för tre veckor sedan. Men när vi ska åka till Rom, då är det planerat så här, vi kommer på måndag, på tisdag ska vi till Colosseum, på onsdag ska vi till Vatikanstaten, och det är 15.30, för då är vårt slott liksom...

Caroline: Vi vet var Coop ligger någonstans.

Jan: Vi vet var Coop ligger, vilket är så här, lite analt.

Caroline: Ja, så du blir trött på din trygghetsnarkomani där. Så du vill motionera din värdering, lekfullhet och spontanitet, med en annan slags resa. Du gör det.

Jan: Ja, men precis. Göra lite det där.

Caroline: Och sen lite som Bertil säger. Det är väl ett slags övning?

Jan: Ja, och sen lite som, utsätta sig lite så här, livet är ändå till för att levas. Lite som vi sa där, som jag snott från balansekonomi, leva det liv man älskar och älska det liv man lever.

Trygghetshorisonten som hela tiden flyttas

Jan: För det där har jag också tänkt på när vi pratar med vår kompis Armen, att ibland försöker jag kontrollera det här fortet och vad som ska hända. Så nu har vi byggt ännu högre torn, så nu kan jag se flera mil bort. Men, och så blir jag så här, ja, men förr i tiden kände jag mig så här, bara jag ser bort till byn, så är det okej. Och sen var jag så här, men fan, tänk om de kommer bortom byn. Och så byggde jag ett ännu högre torn och så ser jag till länsgränsen. Och sen när jag ser länsgränsen, nu ser jag till horisonten. Och då blir jag så här, gud, jag kanske ska skicka upp en drönare.

Caroline: Ja, jag tänkte så. Ska du inte ha ett sånt stridsflygplan så att du snabbt kan...

Jan: Satellit.

Caroline: Över hela ditt land, liksom bara kan täcka, så på två minuter kan täcka gränserna.

Jan: Ja, men exakt. Och översatt till verkligheten så var det så här, ja men innan så hade vi liksom så här, ja du vet en månads utgifter. Så var det så här, shit shit vad mycket pengar vi har nu. Sen var det så här tre månader...

Caroline: Ja, jag förstår. Det har flyttats fram, gränserna, hela tiden. Men vad kommer du till nu, sa du? Att...?

En tidshorisont på timmar

Jan: Nej, men att trygghetshorisonten ökar. Och jag tänkte på det nu med det här skalvet i Turkiet. Där gick ju liksom tidshorisonten, om det var någon motsvarande mig som byggde fort, så var det så här plötsligt så gick du från en tidshorisont på kanske månader och år, till en tidshorisont på timmar.

Caroline: Ja.

Jan: Timbasis. Så jag fattar ju också att på något sätt så är ju det här att försöka kontrollera grejer en illusion.

Caroline: Ja, det är en illusion.

Jan: Att ta det där, men att jag behöver ju nysta... Jag tror att för mig handlar det om så här, ett: ställa mig de här tre frågorna. Vad skulle tilltala min kreativitet, min fantasi? Vad skulle jag må väl av just nu en stund? Och lite så när jag pratade med Bertil, så var det så här, i början handlar det nog bara om att identifiera det. Du behöver inte ens agera på det, utan när du bara känner efter en sekund, vad skulle jag egentligen vilja göra just nu? Och sen behöver man inte alltid agera så här, jag vill bara skita i allt. Men bara...

Caroline: Nej, men notera.

Att gå på muskeln

Jan: Hur skulle du vilja ta en glass? Eller, nu skulle jag vilja läsa Cornucopias blogg? Eller nu skulle jag vilja göra den här impulsen. Och säga att det skiter sig inte. Du har byggt ett bra fort. Du kan lämna det en liten stund utan att det händer någonting.

Caroline: Jag tror att om du nu testar att göra de grejerna som får dig att må bra. Det behöver inte bara vara att äta glass och läsa blogg. Så kan du ju... Det går du ju på den muskeln. Det är ju en väldigt, väldigt bra grej att öva på.

Jan: Ja, precis. Nej, och sen så fick jag också uppgifter. Jag behöver ju prata med min bror och med min mamma.

Caroline: Vad ska ni prata om? Okej, vad hände nu? Du sa, jag behöver prata med dem. Vad är det du behöver prata med dem om?

Jan: Nej, men alltså, jag upplever så här, jag minns ju inte så himla mycket från min barndom eller det där. Jag har ju sett det både väldigt dissocierat. Men att, ja men, lite se vad, vad, vad. Bertils tes var så här, om man inte pratar om det som väcker känslor, så blir det som spöken i garderoben.

Caroline: Åh, det är jättebra. Jättebra. Caroline approved.

Jan: Nej, jag bara skojar.

Om man inte pratar om det som väcker känslor, så blir det som spöken i garderoben.

Spöken i garderoben

Caroline: Nej, men jag håller med. Jag har nog massa spöken som hela tiden håller på. Och jag har nog inte fattat heller att man ska prata om dem.

Jan: Men med det sagt, när jag träffar min ena syster till exempel, så vill jag ju... Ja, jag vill så gärna prata om saker. Och med min styvfar också. Men det är som att jag vet, så det är inte säkert de vill.

Caroline: Ja, eller så är det så att de tror att du inte vill.

Jan: Nej, precis. De tror att jag inte vill.

Caroline: Nej, men så det är sant. Man får prova. Man får säga, jag skulle vilja prata om det här. Vill du också det?

Jan: Ja, eller jag har tänkt, och så fattar jag. Så får man fiska lite. För jag tror att, om jag ska runda av det, to be continued, för det här är en pågående process med Bertil. Men att min överlevnadsstrategi blev, det är väl så här, receptet eller kakan Jan, blev den här kulturen av kärlek. Prestera, var duktig så att det går bra för dig, så att du inte behöver oroa dig. Och det kom ju krav och förväntningar. Man skulle ha bra resultat på proven. Man skulle anstränga sig. Man skulle läsa böcker och åka på läger, pluggläger och hela det där. Och sen, att det var liksom deras rädslor. Och sen mina rädslor, och sen det här som hände med min pappa. Och sen att jag dessutom har tränat de här musklerna efteråt. Att bara skapa resurser, lägga kuddar. Det har ju liksom blivit den här cocktailen, kanske inte just nu så himla skön med det där.

Caroline: Ja, men försöker lösa problemet som inte finns på ett sätt som inte går.

Att runda av

Jan: Så att, ja, det ska bli så här, to be continued. Jag tänker att vi behöver inte göra det svårare än så här.

Caroline: Nej, det har varit djupt nog kanske. Jag tänker på de som lyssnar.

Jan: Ja, och om det är någon kvar som lyssnar. Men, ja, men det ska väl bli superspännande. Det är alltid lite så här läskigt att höra, vad tänker ni, du som lyssnar, det kommer vara vissa som säger: "Det här var ett sämsta avsnitt, kan ni inte bjuda tillbaka professorerna från förra veckan?"

Caroline: Nej, men vi behöver ha de här avsnitten, det är bara så.

Jan: Alltså, då får man skita i att lyssna på dem. Det kommer att komma sådana här avsnitt. Det kommer en varning.

Caroline: Det kommer en varning.

Jan: Vad tar du med dig, Caroline, om vi skulle runda av?

Caroline: Att man behöver prata om det som har hänt, annars blir det spöken i garderoben. Det var bra. Det behöver jag också göra.

Jan: Nej, men jag älskar så här, om jag tror någonting jag kommer komma ihåg från 2023 sen, alltså nu har det bara gått någon månad. Men jag tror att den här, metaforen med fortet, den klingade i mitt liv. Det blev liksom så obvious, vad jag håller på med. Och att lita på så här, nej, men du vet det där fortet, det klarar nio av tio grejer. Och jag kan unna mig att lämna fortet.

Caroline: Ja, men det med att skilja på rädsla, som är riktig, och rädsla, som är en...

Jan: En fara.

Caroline: En fara, ja.

En drop-in, inte en drop-out

Caroline: Men du, jag ska bara säga att jag tror att jag kanske är mer praktisk-estetisk än vad jag har trott. Och att jag har sett ner på det.

Jan: Ja.

Caroline: Så när du sa det om skolan, att skulle den varit mer praktisk-estetisk, så hade du varit en dropout. Jag tror jag hade varit en drop-in alltså. Mer än vad jag...

Jan: Ja. Kul. Spännande. Stort tack till dig som har lyssnat och tittat. Och så ses vi nästa vecka och då får vi väl se vad det blir för något avsnitt. Tack så mycket.