Pengar = trygghet? Eller kan trygghet vara något annat?

Innehållsförteckning

Nedan följer en grov innehållsförteckning för transkriberingen.

1. Ett ämne som väckte nya perspektiv
2. Två polariserande avsnitt om Die with Zero
3. Pengars avtagande nytta med åldern
4. Statistiken bakom sparandet
5. En kontroversiell fråga, även hemma
6. Forumets reaktioner: ångest och deppighet
7. Är livet ett optimeringsproblem?
8. Mer pengar är lika med mer trygghet?
9. Vad är trygghet om det inte är pengar?
10. När en partner spenderar tar de din trygghet
11. Kampen mellan det rationella och det känslomässiga
12. De 7 000 kronorna mellan liv och död
13. Olika trygghetskänslor: pengar mot hälsa
14. Att springa för att dö senare
15. Att vrida på knapparna utan att de tar ut varandra
16. Charlie Söderbergs käftsmäll
17. Frihet kopplat till olika resurser
18. Daniel Nilssons invändning
19. Att hjälpa sina medmänniskor
20. Femman i metron framför Eiffeltornet
21. Vad betyder det att maxa en upplevelse?
22. Marginalvärdet av en extra efterrätt
23. Risken att maxning blir stress
24. Default-läget: maxa varje djur
25. Tidsfönstret som stängs
26. Minnet av Eiffeltornet
27. Arv tidigare i livet
28. Pengarnas nytta är ingen naturlag
29. Tanken bakom siffrorna
30. Förskott på arvet
31. Att lämna något efter sig
32. Coco och att leva vidare i minnen
33. Irrationell rädsla att bli bortglömd
34. Att söka lyckan där ute eller inom sig
35. Känsla mot föreställning
36. Att vakna mitt i natten av en summa på kontot
37. Att ha peakat materiellt
38. Att hitta resurser man redan har
39. Att vara redo för ett koncept
40. När man är redo, slår böckerna an
41. Att byta pengar mot lycka
42. Två sätt att skapa minnen med barn
43. Varför skulle någon vilja hänga med mig?
44. Vad gick i arv från pappan?
45. Hur saker går i arv
46. Kvalitetstid i bilen
47. Empati med sig själv
48. Miljöaspekten man glömmer
49. FOMO och valet att umgås med barnen
50. Vill du verkligen umgås mer?
51. FOMO och att maxa upplevelser
52. Är man en aktivitetsorienterad person?
53. FOMO som signal
54. Vad är det du egentligen har ångest över?
55. Introvert mot extrovert, och FOMO i karriären
56. Blomman i blomkrukan
57. Go-go years och tidsfönstret
58. Vem känner vi som är 50?
59. När siffrorna säger att du klarar dig
60. Att träna på att vara, som vilken träning som helst
61. Avrundning och tack

Ett ämne som väckte nya perspektiv

Jan: Jag tycker det här ämnet med Die with Zero är så himla spännande, för det har gett upphov till samtal och kommentarer i forumet som gav mig nya perspektiv. Det var saker jag aldrig hade tänkt på, och till och med några jobbiga insikter som vi tar upp i avsnittet.

Jan: Du lyssnar på RikaTillsammans-podden, som handlar om allt som är roligt med privatekonomi. I den här podden får du varje vecka ta del av konkreta tips, råd, verktyg och inspiration för att ta ditt sparande och din privatekonomi till nästa nivå på ett enkelt sätt. Vi som gör den här podden heter Jan och Caroline Bolmeson.

Jan: Idag har vi med oss vår kompis och vän Caspian Almerud. Jag fick skit i forumet för att jag inte presenterat dig ordentligt. Men du är beteendevetare, du har jobbat med oss i ett par år.

Caspian: Snart tre.

Jan: Oj, ja, snart tre. Och du är väldigt duktig också. Du känner ju oss ganska väl. När du har varit med i tidigare avsnitt har du varit skitjobbig, eftersom du har gett feedback och livecoachat oss, och ur ett yttre perspektiv. Dessutom hänger du i forumet och samlar på dig. Så varmt välkommen, Caspian.

Caspian: Tack så mycket.

Två polariserande avsnitt om Die with Zero

Jan: Idag tänkte jag att det här är lite av ett, jag vill inte säga bonusavsnitt. Men för tre och två veckor sedan släppte vi två avsnitt, 261 och 262, som handlade om det här med Die with Zero, baserat på Bill Perkins bok. Det som jag tyckte var så fascinerande är att när vi ofta får feedback i forumet är det antingen så här: "Det här var kasst", och då tycker alla att det är kasst, jag skäms och jag tar bort avsnittet. Eller så tycker folk: "Ja, men jättebra, jättebra jobbat." Men det här avsnittet upplevde jag var väldigt polariserat.

Caspian: Jag kan inte bara berätta. Det kan ju vara någon som inte har lyssnat på det.

Jan: Ja. Om jag skulle säga så här: det är en bok som handlar om ett par kontroversiella tankar, som jag tänker att vi ska dyka ner i. Jag vet att du, Caspian, också har läst forumtrådarna och lite diskussion. Men om jag skulle sammanfatta det snabbt. Det jag tyckte var viktigast i boken var det här: pengar är bara en resurs bland andra. Pengar, tid, hälsa, energi och så vidare. Och de flesta av oss, särskilt folk som följer oss och tittar på oss, tenderar att värdera pengar högre än de andra.

Pengars avtagande nytta med åldern

Jan: Och han säger: nej, så är inte fallet, utan pengar har till och med en avtagande nytta med åldern.

Caroline: Med åldern, ja.

Jan: Ju äldre du blir, desto mindre värde får pengar.

Caroline: Säg det till pensionärerna.

Jan: Ja, men precis. Sedan säger han också så här, att om man kollar på grafer, och de här hade vi faktiskt inte med i avsnitten utan de kommer upp i diskussionerna i forumet, så är det så att vår förmögenhet ökar över tid. De enda graferna som finns sträcker sig fram till efter pension. Pensionsmyndigheten har jättebra grafer fram till pension. Men om man tar till exempel Avanza, så släpper de då och då, har jag fått statistik från dem, medel- eller genomsnittsförmögenhet per ålder. Och då kan man väldigt tydligt se att man börjar som 18-åring, fattigast, och sedan växer förmögenheten, ända till 80.

Caroline: Är det förutsättningen att man sparar hela livet?

Jan: Alla är ju inte på Avanza, och alla sparar inte, men de som sparar tenderar att spara genom hela livet. Och sparar man genom hela livet och får ränta på ränta, så kommer du bli rikare genom hela livet. Det är nästan en linjär kurva, men inte helt, för det blir lite ränta-på-ränta-effekt i slutet. Så den sticker iväg uppåt.

Statistiken bakom sparandet

Jan: Ja, och då har man som 70-åring i genomsnitt en miljon på Avanza. Och det ännu mer intressanta, ur Perkins perspektiv, om man tittar på genomsnittsmånadssparandet hos Avanza, så är det typ mellan 2 000 och 3 000 kr per månad. Medianen är lite lägre, men genomsnittet ligger på 2 000. Men det intressanta är att 70-åringarna på Avanza sparar typ dubbelt så mycket. En genomsnittlig 75-åring sparar 6 000 kr i månaden.

Caspian: Att det är en anomali i statistiken. Just den stapeln sticker iväg.

Jan: Ja, absolut. Sedan, å andra sidan, sparar 80-åringarna 4 800.

Caspian: Jo, precis, men det dippar däremellan.

Jan: Ja, precis. Och det är det som Bill Perkins gör.

Caroline: Vad sparar de till?

Jan: Ja, för det är likadant i USA till exempel. Det är många som inte sparar. Och det är inte riktigt där Perkins vänder sig. Det här är inte: "skit i att spara." Utan det här är till dig som sparar. Vad sparar du till efter 65?

En kontroversiell fråga, även hemma

Jan: Och det här är ju roligt, för vi kommer in på det. Men det är kontroversiellt med min mamma. Min mamma är ju typ 70, snart 69, och hon sparar. Vi har ju haft diskussionen med henne att hon inte behöver spara. Utan leva och liksom...

Caroline: Ha upplevelser.

Jan: Ja, precis. Och det är det, om vi ska avsluta sammanfattningen av idén, att då frågar han sig: är det värt att dö med massor av pengar på kontot? Borde man inte använda tiden och energin bättre? Borde kanske till och med målet vara att dö med noll på kontot? Och att fundera på vad som är det bästa sättet att använda sin livsenergi på.

Jan: Och sedan det sista, som också var kontroversiellt, är att han säger att vi är summan av våra upplevelser. När vi blir gamla går vi i pension på våra minnen. Vi har upplevt mycket i livet, och vi kanske inte har massa kvar på bucketlistan, om man nu har en sådan. För då kanske det blir jobbigt, för man orkar inte riktigt eller har lust längre.

Jan: Vill du lägga till någonting, Caspian?

Caspian: Nej, inte utifrån det som var viktigast tycker jag nog inte. Jag tycker du fick med det. I alla fall, jag har inte läst boken utan jag har lyssnat på avsnitten.

Forumets reaktioner: ångest och deppighet

Jan: Ska jag börja med några citatkommentarer? Det här är från forumet. Det här är jättekul. Alltså, inte jättekul, men. Kassam skriver så här: "Helt allvarligt, så får jag ont i magen och lätt tryck över bröstet efter de här två avsnitten, när jag tänker på att jag själv skulle dö med zero. Det är ungefär som om någon skulle se att jag kommer dö i en drunkningsolycka, ensam ute till havs, skrikande på hjälp utan att någon hör mig."

Caroline: Ja. Men varför framkallar det sådana känslor? För jag får också lite så.

Jan: Lämnar jag liksom inget efter mig? Det är åt det hållet som jag känner.

Caroline: Men jag kan fatta den känslan.

Jan: Eller TB skriver så här: "Blev bra deppig efter dessa två avsnitt. Vad ska man önska nu? Ett avsnitt om dödstädning eller?"

Caroline: Ja, den ja.

Jan: Den kan vi ta. Men så här, Caspian, sedan var det jättemånga som var jättepositiva. "Bästa avsnittet någonsin. Jag har tänkt på det här, jag jobbar inom hemtjänsten." Vi ska ta de kommentarerna också, men jag tänker så här, som upplevde det. Du hade någon till, så får Caspian kommentera lite. Du brukar alltid göra någon bra reflektion.

Är livet ett optimeringsproblem?

Caroline: Ja, men vi har till exempel Pellepennan. Du kan ju läsa vad han skriver.

Jan: Ja: "Jakten gör en inte lyckligare. Varför måste man maximera något? Är livet verkligen ett optimeringsproblem? Jag tror snarare på att man gör det som man är nöjd och glad med. Man behöver alltså inte söka något maximum. Om man inte redan kan göra det, så kanske man kan lära sig att faktiskt uppskatta det man redan har, och inte hela tiden försöka skaffa sig mera på olika plan. Kan man det, så är man redan nöjd och glad, även om man vet att man kan skaffa sig mer. Jag tror inte att jakten på maximum gör att man blir lyckligare. Därför tror jag heller inte att det här med att dö med noll på kontot är något jag kommer sträva efter."

Jan: Vad tänker du, Caspian?

Caspian: Det är ett par olika saker. Först och främst tror jag att alla de här personerna som har ångest inför att dö med noll, alla har uttryckt någon typ av trygghetskänsla kopplat till pengar. "Jag sparar för trygghet." Jag vet att Pellepennan hade någon sådan kommentar i tråden, och det var flera andra som hade trygghetstemat.

Mer pengar är lika med mer trygghet?

Jan: Eller, för att dyka vidare på det. Det är därför jag älskar forumet. Det ger ju mig tillfälle att reflektera. För det var så här: shit, här la jag ut någonting och jag hade inte en aning om att det kunde tolkas så här. Men då hade jag och Pellepennan och Daniel Nilsson, som vi ska komma in på, en diskussion där deras tes är: mer pengar är lika med mer trygghet, vilket är lika med bättre. Så vi gjorde någon formel, så sa jag att x är beloppet pengar, och så säger han: ju högre n, desto bättre. Och det höll de med om.

Jan: Medan jag är så här: ja, fast jag behöver inte mer nötter än jag behöver. Så för mig blir det: om jag behöver x pengar i mitt liv, ja, då kanske mitt mål kommer vara 1,2 x, för att ha lite marginal om jag har räknat fel, om jag ändrar mig eller så. Men jag ser inget värde av 10 x, eller 100 x, utan där upplever jag att nyttan blir avtagande. Och jag respekterar att man ser det så, ju mer pengar desto större trygghet. Och jag känner att jag har varit där själv, och är själv.

Caroline: Jo, men jag tänker också att det är vårt individualistiska samhälle som gör att man känner ett tvång att klara sig själv, och då är pengar absolut en trygghet. Man kan köpa all trygghet man någonsin behöver, för man behöver aldrig förlita sig på att någon annan ska komma och ta hand om en.

Jan: Nej, absolut. Så känner jag.

Vad är trygghet om det inte är pengar?

Caroline: Och då undrar jag, vad skulle då vara trygghet om jag inte hade pengarna som trygghet?

Jan: Ja, hälsan.

Caroline: Ja, absolut. Andra människor.

Jan: Ja, precis. För jag menar, det. Kassam var det väl, med drunkningen mitt ute i havet? Rent krasst så är pengarna i det fallet en livboj, eller vad heter det, en flytväst.

Caspian: Ja, det är oerhört bra formulerat.

Jan: Ja, men det är ju det det är.

Caroline: Det är därför han är med oss.

Jan: Ja, det är därför du är med, Caspian. Smart.

Caspian: Men om man tänker att pengar är lika med trygghet, är lika med bra, så blir det som för Kassam, att om du tar bort lite av de här pengarna, om du ger ett tidigt arv, eller om du börjar spara mindre. Det är som att du är ute på havet, helt själv, håller på att drunkna, men du har en flytväst. Det är som att någon ställer sig och börjar punktera den med en kniv.

Jan: Ja.

Caspian: När någon tar pengar ifrån dig. Det är ju att ta den fysiska tryggheten från dig. Det känslomässiga svaret, eller den känslomässiga responsen till de här argumenten, dö med noll eller spara mindre, det är ju bara att ta trygghet.

När en partner spenderar tar de din trygghet

Caspian: Det är precis som du har uttryckt när Caroline spenderar pengar, eller har varit tidigare framför allt, för ni har jobbat väldigt mycket på det här. Men när Caroline spenderar pengar på grejer som du tycker är mindre nödvändiga, så är det som att Caroline tar trygghet från dig.

Caroline: Också när Jan gör det.

Caspian: Ja, precis. Det går åt båda hållen för er.

Caroline: Ja, men jag tycker att det är som att något har väckts här nu. Om inte pengarna är tryggheten, vad är det då? Jag känner att jag har tagit en ny riktning i livet här. Ja, det har jag verkligen.

Jan: Men där tror jag också, för jag har ju haft många terapisamtal om det här på riktigt. Och det som det alltid handlar om är: men Jan, du föddes inte med en massa pengar. När du var 18, eller efter studenten, efter universitetet, så hade du och jag inte råd att flytta till bostadsrätt. Vi hade studieskuld och inga pengar, och våra föräldrar hade inte riktigt möjlighet att hjälpa oss. Så du hade inga pengar när du var 25. Du har gått på 15 år från noll eller minus till det du har idag. Borde du inte idag kunna göra om den resan, dessutom snabbare? Borde du inte kunna ha tryggheten i din egen kompetens?

Kampen mellan det rationella och det känslomässiga

Jan: Men där är jag ju så, ni känner ju mig. Nu sitter jag och oroar mig för vinterns elpriser, skriver om det där i forumet. Så det blir hela tiden, för mig i alla fall, en kamp mellan det här rationella, nej, men jag behöver egentligen inte pengar för att vara trygg, utan jag behöver relationer. Det finns ju massor av människor som inte har några pengar, som inte lider av det på samma sätt som jag. Så det är ingen naturlag att pengar är trygghet, utan det är ett påhitt, en story eller en berättelse som jag har hittat på för mig själv, att det blir lugnare.

Det är ingen naturlag att pengar är trygghet, utan det är en berättelse som jag har hittat på för mig själv.

Jan: Och där, en sista grej också, upplever jag till och med att jag har en sådan här finansiell termometer. Loggar jag in på kontot och där är den här summan, ja, då känns det ganska okej, då kan jag vara generös. Men är det mindre än den summan, då kan jag bli snål och vilja ha tillbaka pengar jag har lånat ut. Jag blir egentligen en människa jag inte vill vara.

Caroline: Ja, man tycker inte om det man blir.

De 7 000 kronorna mellan liv och död

Jan: Och det roliga är att jag minns, för många år sedan när jag gick i terapi, så fick jag konkret: vad är den där siffran? Och då minns jag att det var 42 000. En helt random siffra, men det var 42 000 på buffertkontot. Var det över, så kände jag mig rik, det är inget som kan hända oss. Men var det typ 35, då blev det skitjobbigt.

Caroline: Det är de 7 000 som kommer göra skillnad.

Jan: Ja, men exakt.

Caroline: Mellan att jag dör och inte dör.

Jan: Precis, precis.

Caspian: Nej, men jag tänker att det. Någonstans har ju framför allt du, Jan, fokuserat väldigt mycket på att jobba mot... Pengar har blivit trygghet för dig.

Jan: Ja.

Caspian: Det har kommit in någonstans i uppväxten. Det har ni pratat om jättemycket. Sedan har du jobbat en hel del mot det, för att det ska bli mindre så, för att det har varit så pass tydligt för dig.

Jan: Eller, eller. Men att du har velat skruva ner den lite.

Caspian: Ja, någonstans.

Olika trygghetskänslor: pengar mot hälsa

Caspian: Det jag tyckte var intressant efter de här avsnitten och i forumet, det är att ni, Caroline, mycket mer än du, men ni har inte alls samma känsla till hälsa, till tid, till en massa andra resurser i livet.

Jan: Nu blir det jobbigt, live coaching.

Caspian: Ja, men berätta mer.

Jan: Nej, det är inte jobbigt. Jättebra, Caspian. Berätta mer vad du sett. Folk har kommit fram till honom, poddlyssnare, och sagt: jättebra att du pressar Jan, det ska han ha.

Caroline: Ja, men det är du som kan göra det, Caspian. Jag kan inte riktigt.

Jan: Ja, fortsätt.

Caspian: Nej, men grejen är att i förra avsnittet, nummer två, så sa, jag tror det var du som sa det, vi har ändå tagit tag i vår hälsa, vi har gjort 16 weeks of hell, vi har börjat träna lite. Men du har inte alls samma trygghetskänsla till att du är stark i kroppen. Nu har du pajat axeln. Du tänker inte att du kommer dö i förtid av det.

Jan: Nej.

Caspian: Eller att du går miste om någonting i livet. Caroline är mycket mer där, vad jag har förstått, från hur jag känner dig. Men det är fortfarande inte samma känsla, eller samma volym på knappen.

Caroline: Vilken var känslan nu?

Caspian: Trygghetskänsla till att du är stark i kroppen, bekväm i din kropp, att du har hälsa. Mental och fysisk.

Caroline: Ja, jo, jag är mer där än innan jag gick 16 weeks of hell.

Att springa för att dö senare

Jan: Ja, men du har varit med där innan också.

Caroline: Ja, det har jag nog. Att det har varit viktigt, ja. Men det är också för att jag lider så mycket när jag har ont och sådant.

Jan: Men vänta, vänta, det här är jätteintressant. Så du menar att det finns människor som, som jag tänker ekonomi, så tänker de kring hälsa så här: shit, om jag inte tränar, om jag inte...

Caspian: Jag tänkte på riktigt, och nu är jag 15 år yngre än er, jag tänkte på riktigt när jag sprang intervaller i söndags, det här gör jag för att jag ska dö senare. Och så skönt är det inte.

Caroline: Nej, det är inte kul.

Caspian: Jag sprang barfota på konstgräs klockan åtta på morgonen en söndag. Det var inte roligt.

Caroline: Ja, du vill ju orka mer. Plus att man mår bra också i vardagen. Det är inte bara de där extra fem åren, utan det är i vardagen också. Man mår skitbra.

Caspian: Så jag menar, den kopplingen mellan pengar och trygghet, den är inte heller en naturlag.

Caroline: Nej, nej. Utan man kan ha den andra resursen också.

Caspian: Precis. Det är som att jag skulle säga till dig, för till tid tror jag du har mycket mer den kopplingen. Då säger jag att dina dygn bara har 16 timmar härifrån. Du ska sova lika mycket. Det är skitjobbigt. Då tar jag den tryggheten. Då ställer jag mig och hugger i din livboj, eller din flytväst.

Att vrida på knapparna utan att de tar ut varandra

Caspian: Så jag tror också att, dels att se att man har den kopplingen. Se att man kan vrida på knapparna, hur mycket. Och att de inte tar ut varandra. Du behöver inte vrida ner det förhållningssättet i pengar tills det känns riktigt obekvämt, för att du ska vrida upp den på hälsa.

Jan: Ja.

Caspian: Men du måste hitta en balans så att din vardag funkar.

Jan: Ja.

Caspian: För jag menar, hade du haft den känslan, hade du haft den kopplingen mellan hälsa och trygghet, då hade du ju gått ut med dina timmespromenader fortfarande. När gjorde du det senast?

Jan: Ja, det var länge sedan.

Caspian: Och när var du och tränade senast?

Jan: Det var också länge sedan. Vad fan, kan vi inte byta samtalsämne?

Caspian: Nej, men för dig är det... Hade du haft den kopplingen så...

Jan: Ja, men det är ju för att jag värderar förmodligen, eller jag värderar nog pengar högre. Jag värderar pengar högre än tid och energi. Jag tänker så här, det kan jag lära mig.

Charlie Söderbergs käftsmäll

Jan: Det var roligt någon gång när Charlie Söderberg pratade om det där med att man jobbar, jobbar, jobbar. Och sedan så dör man. Och då kommer frun och hennes älskare att ha glädje av de pengarna. Och alla bara satt så: ja, så kan det vara. Det var en sådan käftsmäll i hur oviktigt det är med de pengarna, om man nu inte kan få lov att njuta av dem.

Caroline: Alltså, det där var ju att ta arv till nästa nivå. Men Charlie är bra på att ta sådant.

Jan: Sådana som har helt sjuka perspektiv. Jag brukar skoja och säga att han är duktig på att skapa dålig stämning.

Caroline: Ja.

Jan: För att bara dra den poängen hela vägen.

Caspian: Jag tror att det ni missade i avsnitten är just den känslomässiga kopplingen som ni har till trygghet, pengar. Och rent krasst en massa andra. Jag tror inte ni har samma koppling mellan frihet och pengar som ni har mellan frihet och hälsa, och frihet och tid.

Jan: Okej, säg någonting mer om det där.

Caspian: Nej, men så här. Igen, jag tar, vad blir det, sex timmar av ditt dygn.

Jan: Ja.

Caspian: Blir det, va? Åtta timmar av ditt dygn.

Jan: Ja.

Caspian: Då känner du dig ofri.

Jan: Ja, eller jag känner så här, jag får jobba snabbare.

Frihet kopplat till olika resurser

Caspian: Ja, men precis. Och skulle jag ta en massa av era pengar så skulle du också känna dig mindre fri. Men skulle jag ta din hälsa, du kan lyfta fem kilo mindre, tio kilo mindre, du kan inte slå lika långt längre.

Jan: Ja, jag bryr mig inte så mycket.

Caspian: Och jag menar, där har du samma koppling. Och det finns en massa andra sådana känslor som är viktiga att identifiera.

Jan: Men jag tänker så här, jag har rest mycket i Afrika. Där vet jag att det är mycket trygghet i relationer. Och där har ju inte vi någon trygghet i relationer. Vi hade klarat oss själva. För när jag har känt mig fattig, då har jag aldrig varit så generös som då. Jag har tänkt: fan, jag vet hur det är där, att sitta och tigga utanför Ica. Aldrig varit så generös som när jag själv är fattig. Och då fattar man att det är annat som spelar roll också. Man hjälps åt och man har empati med andra.

Daniel Nilssons invändning

Jan: Men jag tänker också så här, för det där blir spännande, vad lägger jag trygghet i? Och är det det som gör att jag reagerar? För det var en annan, Daniel Nilsson, som är en läsare som jag uppskattar väldigt, väldigt mycket. Han skriver så här: "Jag tror jag har sett så gott som varenda avsnitt. Men det här avsnittet är det enda som jag mer eller mindre tar helt avstånd från. Det här är min egen input i sammanhanget, av mina erfarenheter efter att ha plöjt igenom ett stort antal självhjälpsböcker. Sökandet efter lycka gör att man blir olycklig. Pengar på konton, det är inte slöseri. Det ger trygghet som ökar lyckan. Pressen att maximera upplevelser gör troligen mer skada än nytta, både för en själv plus att det uppmuntrar till en dålig livsstil för miljön."

Jan: Och sedan skriver han också: "Sökandet efter nya upplevelser är inte heller något jag anser att man bör sträva efter. Man bör istället sträva efter att hjälpa sina medmänniskor så mycket som man kan innan man dör. Det skänker lycka till både sig själv och andra." Och slutligen: "Om man ser tiden man spenderar på jobbet med att tjäna pengar som slöseri med tid, så borde man nog byta."

Jan: Jag tänker att det här är mycket att unpacka. Några bra perspektiv. Vad tänker ni?

Att hjälpa sina medmänniskor

Caroline: Jag tycker också absolut att det är viktigt att hjälpa sina medmänniskor under sin livstid. Inte bara maxa sitt eget liv. Du känner ju jättestor tillfredsställelse av att hjälpa andra människor med ekonomi och ekonomitänk och så.

Jan: Ja, ja. Det är ju drivkraften med RikaTillsammans. Jag vill hjälpa människor till en bättre ekonomi, för att det i sin tur ger dem mer trygghet, mer frihet och ett bättre liv.

Caroline: Ja, men de flesta behöver ju ha pengar i det här samhället, så what's the harm?

Jan: Nej, absolut inte. Men vi hade mycket diskussion där, för när vi pratade om avsnittet, att det handlar om att du är summan av dina upplevelser, det handlar om att maxa upplevelser, att du till och med går i pension på dina minnen. När du är så gammal att du inte kan göra något, då kommer du se tillbaka på ditt liv och de minnen och upplevelser du har. Och där var också någon som...

Caroline: Men vet du vad, bara om jag får bryta in där. Att hjälpa någon, det är också en upplevelse. Jag tycker det blir så fel när vi menar att man måste åka till Eiffeltornet för att maxa sin upplevelse.

Jan: Ja, men exakt.

Caroline: Det behöver inte vara den enda upplevelsen.

Jan: Nej, och det tror jag inte framkom riktigt med upplevelserna. Jag tror vi sa någon gång att mindre grejer också kan vara upplevelser som spelar stor roll för en.

Femman i metron framför Eiffeltornet

Caroline: Jo, men det är samma sak som vår Parisresa. Vi var i Paris förra veckan. Och där var det också, när jag pratade med vår fyraåring, då gjorde vi Eiffeltornet och alla flög, åkte båt på Seine och allting. Och sedan så frågade Elsa: vad minns du från Paris, vad var bäst? Nu är hon ju fyra, men: "Pappa, när du och jag åkte femman i metron."

Jan: Och det roliga var att jag dessutom sa till henne: säg nu inte detta till mamma. Och det var typ det första hon kom med när vi träffades.

Caroline: Ska du ha något som inte ska vara hemligt till en fyraåring, så ska du säga att det är en hemlis. Är det inte det?

Jan: Så att jag är verkligen noga med att det inte är någon korrelation mellan: åh, om biljetterna till det här eventet kostade 5 000 så är det en bättre upplevelse än till ett event som kostade 500, eller som var gratis.

Caroline: Så vad innebär det att maxa upplevelsen? För det råder otydligheter kring det i forumet. Vad är att maxa en upplevelse?

Jan: Jag vet inte.

Caroline: Ni har sagt det jättemånga gånger nu. Vad är att maxa upplevelsen?

Vad betyder det att maxa en upplevelse?

Jan: Jag tror att maxa upplevelsen är att göra det som är viktigt för en i livet. Alltså, autentiskt. Och här har jag fått jättemycket fin feedback också. Jag har fått jättemycket mejl om det här avsnittet. Det var en som var så här: ja, men du vet, innan var jag så här, jag har ganska lätt för att säga nej. När barnen kommer med något så är mitt default nej. Men efter att jag lyssnade på det avsnittet så var jag så här, när de frågade varför det, så sa jag: jag vet inte, så jag säger ja.

Caroline: De måste blivit skitskadade.

Jan: Han sa: de här två veckorna i mitt liv har varit helt magiska. Barnen och min fru är så här: vad är det som har hänt med dig? För att jag säger mer ja, och vi har haft massor av upplevelser.

Jan: Till exempel, om jag ska ta ett konkret exempel, när vi var i Paris så satt vi på det där brasseriet.

Caroline: Ja, sista kvällen.

Jan: Nej, inte sista.

Caroline: Där när jag blev så full.

Jan: Två glas vin. Och då hade vi efterrätt. Och Freja var så här: ja, men kan jag inte få ta en efter, jag vill smaka på crème brûlée, vi hade redan haft en efterrätt. Och så var jag så här: nej, man äter bara en efterrätt. Och sedan var jag så här: men vad fan.

Caroline: Ska du verkligen? Jag försökte bara ta det från Caroline. Det var Caroline som sa nej.

Marginalvärdet av en extra efterrätt

Jan: Och sedan sa vi: men varför, låt oss ta två. Och då blev det för mig att maxa upplevelsen, för för henne blev det: shit, jag fick två efterrätter. Så för mig var det en sådan här att maxa upplevelsen. Att tacka ja.

Jan: Eller som en annan läsare hörde av sig, Mattias, så var han så här: vi var, efter att ha lyssnat på avsnittet, skulle vi till Kolmården. Och så stod vi där och min fru hade föreslagit, ska vi inte gå in i parken före andra, eller gå före i kön med biljett. Och han var så här: nej, det kostar ju massor extra. Och så var han så här, efter att han lyssnat på avsnittet: ja, men det är klart att vi ska ta det.

Caroline: Jo, det kostar pengar.

Jan: Och det kostade pengar. Men det maxar deras upplevelse. Och han sa: det blev ju mycket bättre. Så där var det att, okej, upplevelsen var Kolmården, men när han dessutom lade till den här lilla, marginalvärdet av de hundralapparna, gav en relationsbonus, det gav bonus för barnen, det blev en upplevelse.

Jan: Ja, vad tycker du, Caspian, att det är att maxa en upplevelse?

Caspian: Jag är nog ganska agnostisk i frågan. Jag tror snarare att det är viktigt att göra det tydligt, när man säger maxa upplevelsen. Då fastnar man.

Risken att maxning blir stress

Caroline: Men du har helt rätt.

Caspian: Många fastnar i tanken kring att jag ska krama ur varenda liten sekund ur en upplevelse, och jag ska optimera den på bästa sätt. Om vi då, Kolmården, om vi går dit, så ser vi den djurmatningen, och sedan springer vi genom hela parken, för om vi ser de fem första minuterna där, då hinner vi se de fem sista minuterna på nästa. Och så ska jag packa matsäcken så att vi hinner käka på tio minuter, så att vi hinner nästa.

Jan: Ja, det är för mig verkligen inte ett rikt liv.

Caspian: Nej, men jag tror att det är lätt att gå dit. Om du säger maxa upplevelsen på Kolmården, då ska man vara där hela dagen, från att de öppnar tills de stänger, då har man verkligen utnyttjat det. Men det är inte riktigt... Det är inte säkert att det är det.

Jan: Max upplevelse hade kunnat vara så här, det var också någon läsare som skrev så: var på Kolmården, massa exotiska djur, och så frågade jag barnen, vad var det bästa? Bondkatten där. Och då hade jag för mig varit så här, om jag nu är där för barnens skull, låt barnen sitta i lådan med hushållsdjur.

Caroline: Bondgården kanske.

Jan: Ja, bondgården. Så länge det är på deras villkor.

Default-läget: maxa varje djur

Caroline: Men du hade lika gärna, nu säger du att om vi är på Kolmården för barnens skull, låt dem sitta på bondgården eller där man klappar getter eller whatever, du hade lika gärna kunnat säga att maxa upplevelsen, varje djur. Eller så många djur som möjligt. Den personen bor i dig.

Jan: Ja, min default är den.

Caroline: Ja, och den har vi haft att göra med på många resor. Där jag är så här: vi tar det lugnt, eller vi orkar nog inte allt det där.

Jan: Ja, alltså jag, det är inte lönt att förneka. Så är jag. Jag hade en lista, googlat fram. Inom Paris, tio grejer, säg Paris.

Caroline: Får jag bara fråga dig, men nu tar vi lite parterapi här. Känner du då, när jag säger att vi behöver inte ta det också, vi hinner inte det, känner du då bara: vilken sådan här party pooper?

Jan: Nej.

Caroline: Känner du så här: men kom igen nu. Vad tänker du då, att vi inte maxar på ditt vis?

Jan: Nej, men det där är väl också en annan, med mina issues. Jag har ju svårt att säga vad jag själv vill. Så att jag är så här: okej, nu var vi i Paris, det var ju för min mammas skull och barnens skull främst.

Tidsfönstret som stängs

Jan: Och att göra grejer nu, apropå det där med Die with Zero, jag vet ju att min mamma är 70, ja, det är klart, hon kanske har 20–30 år kvar, men alla de kommer inte vara: gå i Paris 10 000 steg om dagen, springa i metron. Så tanken är att man ska hinna med mycket nu, för att sedan gör man inte det.

Caroline: Ja, för sedan stängs det tidsfönstret.

Jan: Freja kommer nog inte vilja resa med oss.

Caroline: Jo.

Jan: Ja, så länge vi betalar.

Caroline: Ja, så länge vi betalar.

Jan: Ja, men det är inte säkert ens det.

Caroline: Nej.

Jan: Men då tänker jag, då har vi det här tidsfönstret. Då ska vi lite maxa det. Då ska vi göra de här grejerna. Till exempel Freja, då ville hon upp i Eiffeltornet. När vi var i Paris för 15 år sedan gick vi inte upp i Eiffeltornet, vi hade inte planerat det. Men då var det här en typisk sådan, efter Die with Zero, ja, då gör vi det.

Jan: Sedan var det jätteroligt hur totalt fel vi uppskattade där. För då var det: ja, ni är där 8.30, då ses vi 10.30 på köpcentret. 14.00 hade ni fortfarande inte kommit hem.

Caroline: Nej, vi hade inte kommit ner ens. Sedan tog vi trapporna, för vi pallade inte stå i hisskön. Mellan alla våningar var det en ny kö.

Minnet av Eiffeltornet

Jan: Men bara detta, så är det ett minne, du garvar, och du och Freja kommer för alltid ha det: när vi var uppe i Eiffeltornet. Och då tycker jag, ja, men det var schysst. Det var ett minne. Ni har bilder, det kommer hamna i en fotobok. Vi kommer prata om Parisresan med farmor.

Caroline: Vad var vi inne på här nu, det här med att kräma in så mycket som möjligt?

Jan: Vad innebär det att maxa? Och jag tror, nej, men att unna sig de här minnena. Jag tror det. Och att istället, det var ju också roligt. Nu vet jag inte om jag får säga det här, men jag och mamma hade ett bråk i Frankrike. Jag har ju lyssnat på era avsnitt, jag håller inte alls med om det där. Vi kom in på det med arv.

Caroline: Die with Zero-avsnittet.

Jan: Ja, precis. När det gäller arv så har han en tes, som säger så här: den vanligaste åldern för arv, när man får ett arv, är 60. För föräldrarna blir ofta typ 80, det är ofta 20–25 år mellan barn. Men då säger han: att få ett arv när man är 60, då har man ganska lite nytta av pengarna, i förhållande till hur mycket nytta man skulle kunna ha om man fick det arvet när man var 25, eller 35.

Caroline: Beroende på värderingar, men ja.

Arv tidigare i livet

Caspian: Ja, absolut.

Caroline: Har man trygghet, så kommer det ge trygghet även när man är 55.

Jan: Men jag tänker så här, behöver man flytta till en ny bostad, eller om man har barn, om du värderar det.

Caroline: Igen, någon kanske är jättebekväm med att bara hyra, fortsätta hyra. Då ger de pengarna kanske marginell nytta, för att man använder dem inte i sin livsstil. Rent generellt. När man är 60.

Jan: Men då ska du ha någon sådan här minimalistisk livsstil som 35-åring. Med barn och...

Caroline: Ja, utan barn.

Jan: Nej, relativt sett.

Caroline: Du kan ha minimalistisk livsstil, absolut, men du kan också vara singel och inte bry dig om... Inte prioritera. Jag har inte skaffat någon familj, jag prioriterar inte det. Jag kanske har en sambo. Vi prioriterar inte det. Vi tycker inte om att åka ut och resa, det är bara jobbigt. Jag gillar att vara ute på min löpslinga.

Jan: Men vet du vad? Jag håller med om det där. Men då kan pengarna göra att du kan vara mer ute på din löpslinga.

Caroline: Absolut, och det kan de för 60-åringen också.

Pengarnas nytta är ingen naturlag

Jan: Ja, fast då upplever jag så här, om vi då leker med att man har mer pengar, om den här kurvan stämmer, att du har mer pengar ju äldre du blir, så upplever jag att relativt sett borde de pengarna göra mer nytta för 25-åringen eller 35-åringen.

Caroline: Håller med dig i sak, och generellt.

Jan: Jag bara menar på att det är inte en naturlag.

Caroline: Det är inte en naturlag, nej.

Jan: Men det intressanta var ju också så här, att Nick Maggiulli, en bloggare som har gjort den här "Just Keep Buying"-boken, han la ut en fråga på Twitter, som vi sedan återskapade översatt till svenska och körde också i forumet och på Facebook.

Caroline: Och frågan var?

Jan: Frågan lät så här: föreställ dig att du får ett arv från en avlägsen släkting som du aldrig har träffat. Det enda villkoret är att du själv måste bestämma när och hur mycket pengar du får. Och givet att beloppen är justerade för inflation, vad hade du valt? Och då var alternativen så här: 2,5 miljoner kr när du är 30, 5 miljoner kr när du är 40, eller 10 miljoner kr när du är 50.

Caroline: Ja.

Tanken bakom siffrorna

Jan: Och det finns en liten tanke bakom de siffrorna. Om man utgår från till exempel börsens avkastning 7 procent, så ska de dubblas vart tionde år. Så det är ju de facto så här, du får inte mer pengar relativt sett genom att välja någon av de här. Sedan var det roligt, vissa var så här: ja, fast jag är 49, då kan jag bara välja 50. Och då kände jag så här: ja, det var kanske inte riktigt det som var poängen med övningen.

Jan: Men det intressanta var att 59 procent valde 2,5 miljoner kr vid 30. Sedan valde 27 procent 5 miljoner kr vid 40, och minsta antalet var 10 miljoner kr vid 50. Vi hade bara i forumet, för man måste vara registrerad, 360 personer som svarade, men på Nick Maggiullis Twitter var det 17 000 människor. Och det var nästan samma: 57 procent valde pengarna vid 30 års ålder. Och sedan var det ungefär lika mellan 40 och 50.

Jan: Så när man tittar på det från andra hållet, så verkar folk också värdera pengarna tidigare. Vilket då hamnar, vi hamnade i den här diskussionen med mamma.

Förskott på arvet

Jan: Och nu kommer hon säkert, jag vet inte om hon kommer lyssna, jag tror hon läser. Så vi får bara se till att det här inte hamnar i transkriberingen. Så hur jag ser det nu, till exempel med min mamma, särskilt inför, när jag fick lite mindre trygghet inför vinterns elpriser, då säger jag så här: okej, vi kommer garanterat få ett arv av henne, hon sparar. Så den här Parisresan, ja, vi betalar allt. Men det är egentligen bara förskott på de pengar som vi kommer få sedan. Jag plockar dem från framtiden, använder dem nu, och så får jag tillbaka dem sedan. Jag fattar att det är så här oaptitligt, den här jävla mentala bokföringen.

Caroline: Sa du det till din mamma då?

Jan: Nej, jag sa inte det till henne.

Caroline: Nej, du sa inte det. Vad var själva bråket om då?

Jan: Nej, men hon höll verkligen inte med, för hon har ju ett obelånat hus. Och hon sparar. Och så var jag så här: men du vet, du kan ge bort pengarna i arvet nu. Jag sa, jag säger det inte för att vi behöver pengar, för det gör vi inte, men bara som ett tankeexperiment.

Jan: Men hon är ju definitivt i lägret mer pengar, trygghet. Så för henne är ju det där huset en jättekudde av trygghet. Så att för henne sälja det och ge bort de pengarna för att de hade gjort mer nytta i min brors liv just nu, det finns inte på världskartan. Så hon höll inte alls med om att man skulle ge bort sitt arv tidigare, så att barnen fick mer glädje av pengarna.

Att lämna något efter sig

Jan: Men jag kan uppleva så här, att har vi massa pengar när vi är 60 och våra barn är 25, jag har inga problem. De strävar på. Då har jag inga problem med, låt oss ge dem pengarna då. Vad tänker du?

Caspian: Men då är vi tillbaka till det där med trygghet. Det som blir så klurigt med det här avsnittet är ju att det på något sätt hamnar på värderingsnivå. Vad är det som är sant för mig på riktigt? Och har jag den här synen att i mitt liv så är trygghet pengar, då blir det skitjobbigt. Att tänka, shit, har jag nu jobbat hela livet för att bygga upp en trygghet med pengar, och sedan ska jag sikta på att dö utan den, vad har jag jobbat för? Och det kan också bli en skitjobbig fråga. Om inte pengar är trygghet, eller något annat, ska jag då plötsligt erkänna för mig själv att jag har haft fel de senaste 10–15 åren, att jag kanske har jobbat i onödan?

Jan: Vilket jag ibland kan tänka, ja, vad håller jag på med nu? Är det här rätt? Är det värt de här timmarna på jobbet, eller?

Caroline: Ja, men jag tror också det handlar om att man vill lämna något efter sig.

Jan: Det är jätteintressant. Säg något mer om det.

Caroline: Ja, men att det är något fint man lämnar efter sig, med en massa resurser. Man glöms inte bort i första taget.

Coco och att leva vidare i minnen

Jan: Ja, fast blir det inte återigen...

Caroline: Ja, men i mitt huvud är det så. Så om jag skulle lämna efter mig noll, då skulle jag bli bortglömd jättesnabbt.

Jan: Ja, fast du har ju gett bort arvet till barnen för 20 år sedan.

Caroline: Ja, absolut. Jag tror att det är feltänkt av mig.

Jan: Vi kommer ju ha haft ett fantastiskt liv med barnen.

Caroline: Ja, för du kommer ju leva kvar.

Jan: Ja, men argumentera inte med mig, därför att jag håller med dig. Men det är bara känslan som kan komma så, att jag lämnar inte efter mig någonting.

Caroline: Men det gör man ju, med alla minnen. Man har ju haft det tillsammans och uppfostrat.

Jan: Men där är ju den här fina Disneyfilmen, den här mexikanska Disneyfilmen.

Caroline: Coco.

Jan: Coco, ja. Att man lever. Vad är ens liv? Ja, men ens liv är summan av berättelserna om dig när du inte är med. Du lever ju i de minnena eller de berättelserna.

Caroline: Men det spelar ju ingen roll. När man är borta så är man borta. Det spelar ingen roll egentligen.

Jan: Det är en fin film, jag håller med.

Irrationell rädsla att bli bortglömd

Jan: Jo, men jag menar apropå att bli bortglömd. Så blir det ju också, precis som jag, en irrationell tanke. Att om jag dör med noll så kommer jag bli bortglömd. Och jag säger, ja, sannolikt tvärtom. För du har skapat mer.

Caspian: Strunt samma. Det är okej att bli bortglömd för att man inte lämnat arv, tycker jag.

Jan: Men du blir ju... Ja, men jag kan ju ha kontakt med den rädslan. Och sedan kan jag vara så, men herregud. För jag tittar ordentligt på den. Och då har den ingen makt längre.

Caspian: Ja. Nej, men för det blir ju också... Jag tänker att det du fångar där är viktigt i diskussionen om Die with Zero. För att dö med noll, då pratar vi bara bankkontot. Vi pratar inte minnen. Vi pratar inte poddavsnitt som har hjälpt hundratusentals människor. Vi pratar inte allt du har skrivit. Vi pratar inte alla de gånger du har hjälpt kompisar, främlingar, samhälle. Vi pratar bara bankkonto.

Att dö med noll, då pratar vi bara bankkontot. Vi pratar inte minnen, poddavsnitt som har hjälpt hundratusentals människor, allt du har skrivit, alla gånger du har hjälpt andra.

Jan: Det blev väldigt snällt.

Caspian: Det blev en väldigt snäv syn.

Att söka lyckan där ute eller inom sig

Jan: Men vi hade ju någon som skrev det där om att han inte höll med, utan att man skulle se till att hjälpa sina medmänniskor. Men han hade någonting mer. Vad var det han skrev? Någonting mer som jag tänkte var viktigt.

Caspian: Jo, men det blir liksom så här: jag fattar också invändningen där. "Jag söker lyckan där ute istället för att söka lyckan inom mig." Det blir lätt att tro att svaret är där ute. Om jag bara gör en resa till.

Jan: Nej.

Caspian: Den känslomässiga verkligheten är att den finns där ute.

Jan: Okej, säg någonting mer om det.

Caspian: Din känslomässiga verklighet är att trygghet finns på bankkontot.

Jan: Ja, ja.

Caspian: Andras känslomässiga verklighet är att lycka finns där ute.

Jan: Okej.

Caspian: Det är inte en föreställning. Det är en känslomässig verklighet.

Jan: Ja, ja. Okej. Är det inte samma, en känslomässig verklighet och en föreställning?

Caspian: För dina känslor är verkliga för dig. En föreställning sitter i huvudet.

Jan: Okej, men det är en bra distinktion. Ja, fast nu vet jag inte om jag håller med.

Känsla mot föreställning

Caspian: Men så här, om vi tar träningsgrejen igen. Du kan ju föreställa dig hur det är att känna trygghet, eller stark kropp är lika med trygghet. Kan du det?

Jan: Jo, men det kan jag. Teoretiskt.

Caspian: Ja, men precis, teoretiskt. Men du vet hur det känns att se att kontot ligger på 35 000 istället för 42 000.

Jan: Ja.

Caspian: Den känslan, det är ju tryck i bröstet.

Jan: Ja, ja.

Caspian: Det är det jag menar är skillnaden. Du kan föreställa dig vissa grejer. Du kan fantisera om dem. Du kan nästan sätta dig in i, om du anstränger dig, så kan du känna känslan. Vissa känslor har du känt helt ofrivilligt. Och det har skapat tankar i dig. Och beteenden.

Jan: Jo, absolut.

Caspian: Så det ena har skapat din verklighet, dina beteenden ute i världen. Och det andra kan du föreställa dig, hur du skulle kunna bete dig.

Jan: Ja, men jag har... För annars är jag så här, jag behöver inte tro på allt jag känner. Jag behöver inte tro på allt jag tänker.

Caspian: Och det behöver du inte. Men ibland gör du det.

Att vakna mitt i natten av en summa på kontot

Jan: Jag fattar.

Caspian: Jag har mycket närmare till den där. Jag kan vakna mitt i natten så här: det här är bara 35 000 på kontot. Kan du göra det?

Jan: Ja.

Caspian: Nu?

Jan: Inte på 35 000 nu, men bara på en summa.

Caspian: Ja, ja.

Jan: Va?

Caroline: Vi får prata om detta sedan.

Jan: Nej, men vi kan prata om det.

Caspian: Att du vaknar och har liksom lite så. Metaforiskt.

Jan: Att jag kan få stresskänsla, så här, nu sjunker pengarna på kontot.

Caspian: Mindre metaforiskt. Du kan ju sitta uppe på natten på grund av den känslan, tror jag.

Jan: Ja, eller jobba hårdare. Sitta uppe på natten. Många gånger. Ja, absolut. Jag tycker det här Die with Zero har verkligen ställt saken på sin spets för mig, kring det här med pengarna.

Caspian: Ja, men säg något mer om det då.

Jan: Ja, men jag tror jag redan har börjat titta åt det hållet. Vad är det som är trygghet om det inte är pengar? Jag vet inte, för det är för jobbigt efter ett tag att tänka att "vi behöver en massa pengar". För mig är det så, jag orkar inte hålla på att noja kring det. Det finns annat i livet.

Att ha peakat materiellt

Jan: Det jag känner så här också, nu vet jag inte om det här är summan av ett antal händelser den senaste tiden. Men absolut, med boken, så känner jag... Detta har jag inte ens sagt till dig heller.

Caroline: Nej, det är det vi brukar. Ibland blir det så här, vi pratar mer djupt i podden än till vardags, för då är det så mycket barn och sådant.

Jan: Men att på något sätt ha peakat. Och det här låter jättekonstigt, men jag menar peakat i form av grejer.

Caroline: Berätta mer, för jag känner samma. Men nu tittar jag någon annanstans.

Jan: Ja, men jag var så här, innan så ville jag verkligen förra året, jag ville ha Teslan eller Porschen. För några år sedan var jag så här, ett större hus, när vi träffade kompisar med större hus. Och nu känner jag så här, jag vill inte. Och det kom nog också så här med elångesten. Att det var så här, men hur många rum använder vi egentligen i vårt hus? Hade vi inte egentligen kunnat bo i en lägenhet?

Jan: Jag känner att det här som Helene med tankespjärn i forumet sa till oss, vad skulle göra ditt liv rikare om du tog bort? Jag tror att de kommande nivåerna i mitt liv, eller kanske i vårt liv förhoppningsvis, inte kommer komma genom att vi lägger till fler grejer. Utan jag tror definitivt det kommer handla om att vi kommer ta bort grejer.

Att hitta resurser man redan har

Caroline: Kanske till och med huset.

Jan: Jag tog med och kollade på Hemnet. Ja, det kan vara så att vi tar bort huset. Nu kanske det här är sådan parterapi igen. Men jag börjar tänka så här, tänk om huset är en större resurs än vi har fattat. Vi har massa nässlor i trädgården och ogräs och sådant. Och så följer jag på Instagram Lisen, som håller på med sådant. Hon bara, nu är det dags att gå ut och ta fröna från nässlorna, för det är massa vitaminer i dem. Och jag är nog lite häxig egentligen. Jag kommer gå den vägen. Vi har massa resurser som vi inte utnyttjar i vår trädgård. Så börjar jag tänka, men shit vad vi har mycket omkring oss egentligen, som vi inte utnyttjar.

Caroline: Ja, men så är det absolut.

Jan: Och därför så känner jag så. Det är kul med Teslan, absolut att den är fantastisk. Men materiellt känner jag också att vi har peakat, att det är andra grejer nu. Det är mycket mer spännande att hitta resurser någon annanstans.

Jan: Ja, så jag tror att det där är också så här. Och det kan också vara så här, hade jag fått det här kanske förra sommaren, innan jag hade Teslan, bara kört runt i en V70 som är tio år gammal, så kanske det också hade varit så här, nej, ointressant, med Die with Zero. Förstår du, jag är inte färdig med det där.

Att vara redo för ett koncept

Jan: Ungefär som när jag började jobba, och så tjänsteresor. Och jag var så här, åh, du vet, tänk när man är så viktig att man blir flugen till ett annat land för att vara med i ett möte. Och idag är jag så här, du vet, jag har gjort en tjänsteresa de senaste tre åren, till Norge.

Caroline: Och jag kommer fortfarande ihåg hur mycket du klagade över att du behövde åka till Norge. Jävlar vad du gnällde.

Caspian: Okej, men då var Jan färdig med tjänsteresor. Du förstod att det inte var något för dig.

Jan: Du vet så här, jag ska till flygplatsen, flyga i en timme, men jag ska vara där en timme innan, sedan ska vi ha möte på flygplatsen, och sedan ska jag resa hem. Det är också en helt sinnessjuk idé att man ska göra så. Och du vet, miljöperspektiv, det gick så mycket emot mig. Tidsperspektiv. Det var så mycket som gick emot.

Jan: Men själva grejen där, att det kändes som ett fint och spännande liv. Man får åka på tjänsteresa, bo på hotell. Och du vet, jag träffar ju folk ibland.

Caroline: Ja, du vet, då fick du äta massor av hotellfrukost.

Jan: Jag vet, när man käkar sin 73:e hotellfrukost, då är det samma leverpastejmacka med smörgåsgurka och en ostmacka.

Caspian: Men poängen var att du har kommit till en punkt när du börjar bli redo för det här, Die with Zero. Och innan dess har du inte varit där känslomässigt och tankemässigt.

När man är redo, slår böckerna an

Jan: Ja, och så kan det ju vara. Att vissa böcker eller vissa koncept, att man är redo.

Caspian: Jo, men det är på precis samma sätt som att Antifragile inte hade påverkat dig ett uns för tio år sedan.

Jan: Nej, nej. Nej, men precis. Så jag tror att egentligen, det var det som jag också ibland, anledningen till det här avsnittet, var att jag kände mig lite missförstådd med vissa av grejerna. När Daniel Nilsson skriver så här, man bör istället sträva efter att hjälpa sina medmänniskor så mycket man kan innan man dör. Jag signar av på det, absolut.

Caspian: Alltså, signar du upp på det, eller signar du av? Menar du att du gillar?

Jan: Jag håller med. Jag skriver under.

Caspian: Ja.

Att byta pengar mot lycka

Jan: Men jag fortsätter på Daniel Nilssons kommentar här. Han skriver så här: "I avsnittet förmedlas kombinationen av upplevelser gör dig lycklig, plus att du ska ha noll kvar på kontot när du dör. Den här kombinationen anser jag var direkt skadlig, då det effektiva sättet att skapa upplevelser och göra av med pengar är att resa land och rike runt, vilket inte alls är bra för miljön. Jag upplever att du försöker hitta sätt att maximera lyckan genom att spendera pengar på rätt sätt, lika med att söka efter lyckan."

Jan: Det stämmer ju, 100 procent.

Caspian: Säg något mer om det.

Jan: Nej, men.

Caspian: För du håller på att byta från pengar till lycka. Du byter från känslan kopplat till pengar. Du går från trygghet till lycka. Och då byter du, innan så har det varit att byta pengar mot trygghet. Nu byter du pengar mot lycka. Det är ju dit du håller på att röra dig. Istället för att lägga dem i ladan, eller på Lysa, som skapar trygghet, där du kan logga in. Så spenderar du pengarna på en resa till Paris. Du byter pengarna mot lycka.

Jan: Ja, men jag tycker inte det är antingen eller.

Caspian: Nej, det behöver det inte vara.

Jan: Lycka kan ju också vara, okej, vi går till Malmöfestivalen, eller nu ska Freja laga tjeckisk maträtt med min mamma.

Caspian: Det pratar ni inte lika mycket om?

Jan: Nej, det gör vi inte faktiskt. Det är väl för att det är lite så privat. Men jag pratar gärna om det.

Två sätt att skapa minnen med barn

Caspian: Och du, nej, men för regimens skull också.

Jan: Ja, men absolut.

Caspian: De nämner det ibland, att man kan göra sådant också.

Jan: Nej, men vet du vad, jag tror att det är det här det handlar om egentligen. Jag tror det var Ystla på forumet som skrev, han skrev nog den bästa definitionen av dig och mig. Han skrev så här: Jan, du försöker skapa minnen med dina barn genom att barnen ska säga: oh, du vet, vi gjorde den coola resan tillsammans med pappa. Vi gjorde bungyjump och vi gjorde liksom resan etcetera. Medan Carolines mål är att barnen ska säga: mamma var alltid där och hon lyssnade och hon var med oss.

Caroline: Ja, absolut. Det stämmer väldigt väl. En trygghet i livet.

Jan: Och då blir det nog att jag är lite inkompetent på det här med relationer, att hänga. Så att för mig blir det, för att jag ska kunna ta det här steget och skapa en upplevelse, skapa minnen, så blir det mycket lättare för mig att ta en summa pengar. Det här är ju typiskt oss.

Caroline: Du har en uppgift.

Varför skulle någon vilja hänga med mig?

Jan: Ja, att det blir mycket enklare på helgerna. Om jag ska hitta på någonting med barnen så åker jag mycket hellre igenom hela stan och vi käkar glass. Hantverksglass.

Caroline: Hantverksglass.

Jan: Eller en resa till Paris. För att...

Caroline: Det är lättare för dig.

Jan: Ja, och den hemska sanningen nu när jag pratar om det är att jag tänker nog så här, varför skulle de värdera att hänga med mig, men om vi åker till Paris då har de åtminstone varit i Paris och jag fick vara med en del av den resan. Att jag har så svårt med varför skulle någon vilja hänga med mig om vi inte åkte till Paris? Eller varför skulle de hänga med mig om vi inte åker och käkar glass?

Caspian: Hur känns den insikten?

Jan: Jag är faktiskt lite sorgsen när jag säger det.

Caspian: Jag fattar precis, Jan. Grejen är att du kan vända på det. Freja, vår 11-åring, hon kan ju också känna så att vara schysst, att pappa vill hänga med mig. Är du med? Att bara vara med någon annan, det handlar ju inte om dig där. Om du bara tar bort dig själv, hur tråkig du är att hänga med, eller varför skulle någon vilja det, ur ekvationen, så handlar det om henne. Hon måste få den tryggheten, att man vill hänga med henne.

Jan: Jag fattar.

Caspian: Jag tänker inte att du kommer kunna ändra på det.

Jan: Varför skulle någon vilja hänga med mig, om vi inte gör det i Paris? Det är svårt. Där har jag i mina mörka stunder, det här har jag sagt i andra avsnitt, jag fattar inte varför Caroline fortfarande är gift med mig. Men jag tjänar åtminstone bra med pengar. Nu säger jag det för 84:e gången, det är en skymf mot mig.

Caroline: Jag vet. Jag skulle vilja hänga med dig för dina pengar.

Vad gick i arv från pappan?

Jan: Ja, jag vet.

Caroline: Och du hängde ju med mig innan pengarna.

Jan: Men det är det här jag menar, att det här avsnittet kastar obehagligt mycket ljus på det, särskilt i ett samtal som nu. För mig är det så här, ja, Daniel Nilsson kastade nog ljus på det där. Han säger, nej, men du spenderar pengar på lycka. Och så delar han inte den värderingen. Och när han skrev det så insåg jag inte, precis det som jag sa nu, förrän du sa det, ja, men du gör ju det där. För att jag ville först förneka det. Och sedan inser jag, nej, men så gör jag för att jag vet inte något annat sätt.

Caspian: Men du, får jag bara fråga, du behöver inte svara på det nu. Men vem hängde med dig när du var liten?

Jan: Ja, jag vet inte.

Caspian: Men var det så att du kunde sitta med dina föräldrar vid köksbordet och någon ritade och någon gjorde korsord, och så sa man någonting?

Jan: Nej, det tror jag inte. Jag tror min pappa var ju som jag. Du vet, skulle fixa och dona. Han dog, han fick hjärtinfarkt för han skulle dränera huset själv.

Caroline: Ja, men det är ju mysigt.

Jan: Typ utan en grävmaskin. Så han grävde för hand runt hela...

Caroline: Det var inte bara det. Han rökte också och stressade.

Jan: Det kanske till och med var terapeutiskt för honom att gräva, det vet vi ju inte.

Caroline: Ja, jag vet fan.

Hur saker går i arv

Caspian: Sjukt hur saker går i arv. Vad skickar du vidare?

Jan: Jag vet inte. Jag har nog inte tänkt på det.

Caspian: Det är dit Caroline är på väg. Lär du Freja att man bara kan hänga genom att sitta vid köksbordet och rita?

Jan: Nej, men där är jag så här, thank God att Caroline är här. Så jag tänker att Caroline fixar de grejerna. Men om jag skulle dött, vad skulle då hänt? Det hade varit en jävla massa resor.

Caroline: Nej, men också, det är viktigt för barn att känna att någon bara är med dem. Det finns inget intresse, att du måste prestera något för att jag ska vilja vara med dig.

Jan: Ja, jag fattar. I huvudet fattar jag det.

Caspian: Men du är inte helt ärlig mot dig själv heller. Freja kommer emellanåt in och sitter och ritar hos dig på kontoret. Mindre nu, vad jag har förstått, när hon har ett eget rum där uppe. Men det hänget har ni haft.

Jan: Ja, och vi pratar i bilen kanske, på väg till träningen.

Caspian: Så gå inte till extremen och bli orättvis mot dig själv. Men se det för vad det är.

Caroline: Ja, ni hänger ju i bilen faktiskt.

Kvalitetstid i bilen

Jan: Ja. Och det är en sådan grej som kommer upp i forumet också.

Caroline: Ja, det var faktiskt många som skrev.

Jan: Av Lotta som skrev att hon hade sin kvalitetstid ofta med sin son i bilen, när han växte upp och spelade fotboll.

Caroline: Fint skrivet, tycker jag.

Jan: Ja, forumet är ju helt magiskt, på alla de här perspektiven. Jag får skicka ett tack till Daniel Nilsson. Det var lite, åh, här får du en insikt, käftsmäll.

Caspian: Ja, men precis. Men jag måste säga, du säger att det är obehagligt att prata om de här sakerna. Jag tycker det är väldigt behagligt. Är jag knäpp i huvudet, som gillar att uncovera sådant som man bara... Jag har ju massa sådant själv i mitt liv. Och jag tycker också det är skönt att ta bort de där lagren och bara: ah, men det är det som har styrt mig i 35 år. Skönt att det inte behöver göra det nu mer. Om jag liksom vill agera på det.

Jan: Ja. Jag vet inte, det blir ju jobbigt, för det blir så här...

Caspian: Det är jobbigt i början åtminstone.

Jan: Nej, men för det blir lite oaptitligt, vad man har hållit på med.

Caspian: Ja.

Empati med sig själv

Jan: Och sedan är frågan, men har jag valt det här själv? Och sedan blir det också så här, okej, ett ögonblick av insikt. Men om en halvtimme, kommer jag minnas det då? Eller kommer jag gå tillbaka?

Caspian: Men det är att du säger att det är oaptitligt. Det kan det ju vara, men då har du ju dömt.

Jan: Ja, ja.

Caspian: Då har du ju dömt det som att det är något fel på det.

Jan: Absolut, ja.

Caspian: Du måste ju ha empati också med dig själv och det du pysslar med.

Jan: Ja, men absolut. Jag vill ju komma så här, oh, vad spännande. Och oj, oj, så jag visste inte att det var så här. Men det är ju inte den initiala känslan.

Caspian: Nej.

Jan: Den initiala känslan är ju bara så här, ner med badbollen under vattenytan igen. Så det är så här jag också ibland kan tänka, ja, men som Lennart Göthe, en kompis till oss, brukar säga: att vi gör så gott vi kan, vi fattar så fort vi hinner. Så det handlar om att ha empati.

Caspian: Bra.

Miljöaspekten man glömmer

Jan: Och sedan faktiskt, som Daniel skriver, att det är ju faktiskt en miljöaspekt på det också, som jag ibland glömmer bort. Att det blir lite egocentriskt. Ja, men då åker vi till Paris, eller vi åker till Budapest, eller vi åker till... Och återigen, det är inte ens säkert att barnen vill, eller att det är det de kommer få mest av, alltså maxa upplevelsen. Att det kanske hade varit så här, okej, du vet, tälta i trädgården.

Caroline: Ja, absolut, hade varit en större upplevelse.

Caspian: Det borde ni prova.

Jan: Vad sa du?

Caspian: Det borde ni prova.

Jan: Vi ska göra det.

Caspian: Ska ni det? Ja, vad kul.

Jan: Det blir lite svalare först kanske.

Caroline: Ja, men det är svalt ute nu. Det är inomhus som det är för jävligt.

Jan: Jag tycker det är för jävligt utomhus. Mitten på augusti.

Caroline: Vi tar några till och sedan rundar vi.

FOMO och valet att umgås med barnen

Jan: Guldfeber i forumet skriver så här: "Upplever dock att tänkandet och avsändningen kan trigga FOMO-känslor på ett negativt sätt hos många, mer än att påminna. Som ditt exempel att man borde umgås mer med barnen istället för att sitta vid datorn och arbeta. Eller skita i extra amorteringen och lägga pengarna på någon upplevelse. Vill du ens umgås med barnen mer än du gör i dagsläget? Eller är det FOMO som talar? Det är inget fel med att vilja umgås lagom mycket med barnen och även lägga tid på annat. Samma sak med amorteringen. Så att om du gör upplevelse X för pengarna, skulle du egentligen vilja använda dem till att amortera, eller leder det i förlängningen till större oro? Och då blir det ju bara pannkaka."

Jan: Och då skriver han också: "För dig kanske det är känslomässigt likställt med att ta ett blankolån för att resa till Grekland när du egentligen inte har råd. Men vem mår toppen av det när resan är över?"

Jan: Jag skulle avråda från att ta ett blankolån för att maxa någon upplevelse i Grekland. Det är väl bortom, det är väl inte det som är poängen?

Caroline: Va?

Jan: Det är det enda jag har hört. Men tänker ni någonting om det här med FOMO?

Vill du verkligen umgås mer?

Caroline: Jag tänker, han skriver om barnen. Vill du ens umgås med barnen? Det är klart att man inte orkar göra det hela tiden. Att man vill göra annat också. Och så är det i vårt liv. Men jag vet ju att han, du, älskar ju det när vi umgås med dem. Så att man får ta bort sig själv lite från där, vad är, jag har skaffat barn. Och då får man faktiskt se till att ha roligt med dem. Inte bara på deras villkor, utan på ens eget också. Jag kan bli lite så. Det är säkert inte alls så han menar det, med att man inte vill vara med barnen så mycket. Men jag tycker att det är en obligation.

Caspian: Men det här blir också på värderingsnivå för dig.

Jan: Absolut, på värderingsnivå. Jag märker ju hur barnen tar till kompensationer i form av skärm, när vi inte är med dem. Och det är ju också en smärta, när vi behöver gå och göra annat. Det är inte som att jag hittar på det, tror jag.

Caspian: Ja, men det här är en grej som är sann för dig.

Jan: Det är sant för mig att de tycker det är smärtsamt när vi inte är med dem.

Caspian: Ja, och det är jättejobbigt för dig.

Jan: Ja, när jag tänker på det. Och jag tänker inte alltid på det. Så kom jag på det senare, Elsa och jag har suttit och pysslat med någonting och jag går iväg och hon kommer så, kan du sitta med mig? Jag bara, visst ja.

FOMO och att maxa upplevelser

Caspian: Tänker du någonting om det här med FOMO?

Caroline: Jo, men det är klart det gör. Absolut i relation till att hänga med barnen, utifrån sina värderingar. Men återigen, maxa upplevelsen. Där tror jag det är jättemånga som har FOMO. "Jag ska skapa lycka. Jag ska skapa upplevelser. Jag ska skapa, och då måste jag ta tillvara på allting." Är det inte väldigt stressande? Jag har ingen FOMO på det viset.

Jan: Vad sa du? Du har ingen FOMO?

Caroline: Nej, jag har väl kanske lite FOMO. Men jag känner hur jag stretar emot FOMO. För det stressar mig jättemycket.

Jan: Ja, fast vet du vad? Jag tror att du stretar emot om det ska vara så här, vi ska på konsert på fredag och sedan på lördag ska vi ha tre-rätters-middag och på söndag ska vi käka loppisbyte, och när vi ändå är där, ska vi inte också ta? Du bara, nej, det ska vi inte.

Caroline: Ja, men precis.

Jan: Och det menar jag, för då är det ju mitt läger. Jag hade kunnat tycka, hade någon sagt till mig fyra dagar fest, ja, men vi kör på det där. Medan för dig hade det bara varit jobbigt.

Är man en aktivitetsorienterad person?

Jan: Så jag tror återigen att, där också, bara titta tillbaka, okej, är jag en aktivitetsorienterad person eller inte? Kan det inte bara vara så enkelt?

Caspian: Det kan det, absolut. Det kan också ha att göra med känslan av att bli bortglömd, tror jag. En grej som jag märkte när ni höll workshopen med Moa för något år sedan, så var jag med i Stockholm. Och efter, den hölls lördag, söndag, va? Lördag kväll så avslutade vi dagen med middag och sedan var det några som hängde kvar i baren och vissa drog upp på rummet. Jan hängde satan i baren. Och inte att du blev full, men du minglade, du snackade med alla, du var at the party.

Caroline: Jag var slut. Hängde kvar en liten stund.

Caspian: Ja, du svängde direkt.

Caroline: Ja, men precis.

Caspian: Men hur hade du energi till det? Till frågan, kommer till det.

Jan: För jag kände, jag har fått träna upp min FOMO, så att jag ska ha lite. För annars är jag ganska så här, nej, men skit i det, jag missar ingenting, jag bara går och lägger mig.

Caspian: Medan jag tror att en drivkraft till att du står kvar, en av dem, är för att du tycker det är skitkul att hänga med människor.

Jan: Jag är extrovert.

Caspian: Ja, men precis, du får jättemycket energi av det. En del tror jag absolut är FOMO. Tänk om jag missar någonting på den här festen.

FOMO som signal

Jan: Kanske. Jag tror det. Jag tror inte det är en majoritet, men jag tror den finns där.

Caspian: Ja. Eller vad känner du när du står där i baren, är det bara roligt?

Jan: Nej, men jag har absolut FOMO. Vi hade ju fel på slottiden på Versailles.

Caroline: Ja, det var jag som hade bokat fel.

Jan: Jag hade tänkt, åh, men låt oss ta Versailles, men vi kör där 15.30, så kan vi ta det lugnt på morgonen. Sedan hade jag glömt bort det och tänkt att det är en heldag där. Vi åkte dit på morgonen. Sedan kom hon och sa, man borde vara där kvart i nio, så är man där innan alla andra. Så vi sa, upp med barnen tidigt, taxi till Versailles, och sedan kom vi dit. Er tid är om sex timmar, i 32 graders värme, och ni får inte gå in. Jag bara, känna.

Caroline: Då åkte vi hem.

Jan: Och sedan var du hela tiden så här, ska ni inte åka, ert slott börjar snart, ni hinner dit.

Caroline: Jag och din mamma bara, vi vill inte.

Jan: Så då kände jag absolut lite FOMO.

Caspian: Ja, men absolut. Men återigen, då är det egentligen så här, vad vi kommer tillbaka till, oj, vad spännande, vad intressant att jag kände det här. Jag tror att FOMO är en väldigt bra signal för många, kring just det där.

Vad är det du egentligen har ångest över?

Jan: Vad är det för signal då?

Caspian: Nej, men det kan vara signal för allt ifrån att tänk om jag glöms bort på festen, jag kommer aldrig bli bjuden igen.

Jan: Precis.

Caspian: Till att jag kommer aldrig bli lycklig, för att jag missar alltid allting. Till, jag kommer missa framtida karriärmöjligheter om jag inte går på det här minglet. Jag tror att det finns många signaler att plocka upp från sin FOMO. Vad är det egentligen du har ångest över? Är det att de kommer ha roligt på festen och du kommer missa att de har roligt, eller är det någonting annat?

Jan: Det är nog kaskadeffekter av det där.

Caspian: Jag har bråkat som fan med en av mina bästa kompisar om det, för hon har sjuk FOMO. Det gör att hon går in i väggen emellanåt och ligger i ett gäng dagar där hon bara inte kommer upp ur sängen. Där jag är raka motsatsen. Jag kan gå hem hur tidigt som helst.

Jan: Jag kan också utebli.

Caspian: Ja, precis. Nej, den här Netflix-serien var bättre idag. Det är helt fine för mig. Jag vill inte.

Jan: Nej, men precis.

Introvert mot extrovert, och FOMO i karriären

Caspian: Men är du introvert, eller?

Jan: Mer och mer, absolut.

Caspian: Det kan hänga ihop med att man är introvert också. Men jag har väldigt lite FOMO utifrån karriären också.

Jan: Ja, okej. Men det kan jag nog. När jag hade karriär så kunde jag känna att jag borde nog stanna, för de kanske pratar om något viktigt. Man får stanna länge, för det är då, klockan fem, som det verkligen händer, de här kontakterna knyts.

Caspian: Nej, det är väldigt lite, väldigt lite. Så jag tror att det finns signaler. Men bara för signalerna. Och betyder det så här, okej, jag ska bara göra ett aktivt val? För det kan ju vara så att klockan fem... Vi hade en kompis som fick jobb på investmentbank bara genom att han alltid var den som stängde festen. Och sedan hamnade han i en taxi med någon hög chef från UBS.

Jan: Jag tror alla har den kompisen från universitetet.

Caspian: Men alla har den kompisen, ja.

Jan: Och det är samma kompis. För den kände alla.

Caspian: Nej, men det är klart. Jag tror att det man ska göra är att se det, reflektera kring det och göra ett aktivt val.

Blomman i blomkrukan

Jan: Ja, men lite så. Som jag brukar använda metaforen: okej, det här är en blomma i en blomkruka. Vilken är jorden som den är planterad i? Kommer jag hit för att jag vill, eller för att jag känner att jag måste?

Caspian: Ja, men precis.

Jan: Ja, men bra. Jag tänker vi ska runda av. Det är ju, jag tror, 200 kommentarer. Så vi kan inte ta allting. Men det var ju några andra som var spännande här, som jag tog med.

Caroline: Ta dem.

Jan: Någon som skrev till exempel så här: "Tack för ett bra avsnitt, en reflektion, 65 år, go-go years." Och så skriver han så här: "Ni kanske är lite mer superhjältar än vad jag ser omkring mig. Många 50-åringar jag känner kör redan med blodtrycksmedicin. Några har typ 2-diabetes, någon har redan en bypassoperation och går på livsfarlig medicin med massa biverkningar. Många 65-åringar jag ser omkring mig har redan börjat sakta ner, vissa är inte kvar."

Jan: "Be om ursäkt för negativ reflektion, men jag menar bara så här: kanske är 55 en optimal mållinje för go-go years. Sedan om man har go-go vid 65, ja, men grattis, härligt, kör 10–15 år till. Men vid 55 kan man faktiskt börja ta ut lite tjänstepension också, så att många fler kan satsa fullt ut på go-go utan att behöva arbeta 100 procent."

Go-go years och tidsfönstret

Jan: Det tyckte jag var en ganska fin... Vad var det nu? Go-go?

Caroline: Nej, men att man har vissa go-go-år, då kan man göra, man kan åka iväg, man kan resa.

Jan: Och sedan hade man liksom...

Caroline: No-go. Efter 70.

Jan: Ja, eller. Ja, men du vet, det där hade ju du och jag också en diskussion om nu. Okej, men åka upp i Eiffeltornet hade ju inte du och jag gjort om vi var i Paris själva. Och då var det så här, nej, man är lite bekväm med, jag har sett utsiktsgrejer från höga ställen i andra städer. Så man blir ju lite bekväm. Apropå det här med tidsfönster.

Jan: Men det som stack ut för mig var, jag känner inte så många 50-åringar, men det där med blodtrycksmediciner, så insåg jag att min pappa hade ju det. Han var ju 49 och hade högt blodtryck.

Caroline: Ja, och stress förmodligen. Eller också genetiskt kan det vara.

Jan: Jag känner också, jag ska inte säga många, men ett gäng kompisar som är i 50-årsåldern. Så det är ju snart för fan.

Caroline: Men din mamma har inte nått... Man kan byta trygghetskänslan till hälsa.

Jan: Ja.

Caroline: Men din mamma är ju...

Jan: Hon är 69.

Vem känner vi som är 50?

Caroline: Ja, och hon håller sig vid god hälsa.

Jan: Det är nog det vi ser. Jag vet inte, hennes kille har ju någon krämpa.

Caroline: Ja, jag vet inte. Så där är de ju inte 50. Vilka 50-åringar känner vi?

Jan: Vi får ta det här sedan off-camera.

Jan: Ja, och sedan skriver en annan, "barnfri fru": "Den här frågan slåss jag med hela tiden. Jag försöker släppa tanken på att göra full FIRE, bli rik på pengar. Idag, när man är ung vuxen, tror jag att man måste ha samma energi och vilja det man vill idag, som man är 55. Min moster gick bort i cancer när hon var 50, så livet är oförutsägbart. Idag är jag och min man 75 procent ekonomiskt fria. Och jag behöver egentligen bara få in i huvudet att vi kommer, från och med idag, klara oss. Vi kan skippa allt vad jobb heter, bara go with the flow. Ströjobb eller passiva inkomster kan man ju fixa längs vägen. Vad är det jag väntar på egentligen?"

När siffrorna säger att du klarar dig

Jan: Och det var ju flera andra också som skrev det, att någon hade efter något av avsnitten om pension gått in på minpension.se, gjort simuleringar och sagt: shit, jag kommer ju ha mer i lön resten av livet, från när jag är 65 tills jag dör, än vad jag har nu.

Jan: Och det är det jag tror, det här skiftet, det är också det som är så svårt, som till exempel för min mamma och för oss, att har man sparat hela livet, eller i verkligen 40 år, har du byggt en vana, tränat de här musklerna. Jag tror fan att det blir svårt, nu ska jag inte spara mer, eller nu ska jag använda pengarna. Och dessutom kombinerat med trygghetsgrejen, empati för att det blir på gränsen till omöjligt, och att det skapar konflikt.

Caroline: Ja, både med sig själv och med människor runt sig.

Att träna på att vara, som vilken träning som helst

Caspian: Jag tänker lite på en grej som du sa förra avsnittet, Jan, där Caroline tog upp det här, men du får träna på att bara vara. Du får reflektera kring det, göra en plan, som du hade gjort med precis vilken annan träning som helst. Och om man känner att de här grejerna slår an, då är det det man behöver göra. Du behöver tänka mer på det, du behöver prata med folk om det, och sedan lägga en konkret plan. Precis som du skulle göra om, jag vill ha större armar. Det är inte så att du hade gått ut, jag vet inte hur man gör det. Det finns gott om planer för det. Och sedan sex månader senare, jaha, de bara dök upp.

Jan: Men det finns inte planer för det där med hur jag lär mig hänga, eller hur jag blir av med FOMO.

Caspian: Det är klart det finns.

Jan: Det kanske det gör, men jag har inte googlat på det. Har du googlat på det, Caspian?

Caspian: Nej, men jag har reflekterat väldigt mycket över det. Jag har absolut varit där, att jag ska maxa varenda minut, varenda dag. Mycket mindre idag än vad det var förut, för fem år sedan. Men jag har haft folk som har varit oroliga. Jobbar du för mycket, experimenterar du med din sömn för mycket, försöker du maximera allting, vill du verkligen bara ta en kaffe med mig, eller är det en maximering? Så absolut, det går att öva. Jag tror det är som allt annat. Det finns ju personliga tränare på gym, och det finns ju terapeuter.

Jan: Ja, det är klart det finns terapeuter.

Avrundning och tack

Jan: Jag tänker att vi rundar av här. Något sista guldkorn, reflektion, kommentar, fundering?

Caspian: Nej, jag är mest nyfiken på vad ni ska göra med insikterna.

Jan: Precis som du sa, du får den nu.

Caroline: Jag ska kolla vad det är för andra resurser vi har i vårt liv som kan bytas till trygghet.

Jan: Ja, men jag ska gå och skicka ett meddelande till Daniel Nilsson. Så får jag fundera på det där. Jag vet inte. Jag tror att det blir så här, to be continued, helt enkelt. Och sedan naturligtvis säga tack till alla som har skrivit, tagit sig tiden och skrivit och reflekterat i forumet. För jag tror att det gör vårt liv rikare. Och jag hoppas att det gör många andras liv rikare också.

Jan: Och framför allt så är det jättekul att höra de här historierna. Så att jag lyssnade på det och sedan gjorde jag det här, som Kolmården-exemplet. För det i sin tur gjorde att jag kunde vara så här, när jag var i Paris, ja, men fuck it, vi tar en taxi istället för tre byten med metro, med barnen. Även om det var tre gånger så mycket pengar som det kostade.

Man kan ju kopiera från varandra. Jag lyssnade på Kolmården-exemplet, och i Paris tog vi en taxi istället för tre metrobyten med barnen. Det är ganska coolt.

Jan: Så att man kan kopiera från varandra, vilket jag tycker är ganska coolt.

Caspian: Snyggt.

Jan: Då tänker jag att då håller vi. Caspian, som vanligt, jag vet inte om jag ska säga tack.

Caroline: Tack, Caspian.

Jan: Jag säger tack och förlåt.

Caspian: Nej, men det är jättevärdefullt att få den spegeln. Och det är verkligen en rikedom, även om det känns jobbigt här och nu.

Jan: Och tack till dig som lyssnar. Tack, Caroline, för att du hänger med mig fortfarande efter 18 år. Ha det så bra.

Caroline: Tack.