Ditt jobb behöver inte varadin huvudsakliga inkomstkälla

Intressant avsnitt. Här kommer mina tankar kring några av frågeställningarna:

Som ni också konstaterar är detta den väg vi alla vaggas in i att tänka, dels under vår uppväxt men också genom de vi umgås med. Jag tycker också det är intressant att reflektera över hur de som har fattigtänket ser på de som har riketänket: antingen ”stackarn, hen vet inte vad hen ska göra med sitt liv, hen borde kanske bara skaffa sig ett jobb” alternativt ”hen har det bra som fått en massa pengar, jag däremot måste kämpa för min lön”. Jag tror att det som fattigtänkare är väldigt lätt att avfärda riketänkarna som några som inte har koll på hur man borde leva sitt liv.

Jag har fortfarande svårt att köpa att det enbart är rädslan som driver oss. När jag pluggade tog jag studielån och vande mig vid en viss intäktsnivå. När det var dags att komma ut i arbetslivet såg jag det snarare som en möjlighet att få en högre intäkt och därmed kunna konsumera mera. Jag tror att det är först när man varit i konsumtionsfällan ett tag som man börjar känna rädslan: för mig var det nog först åtta år in i arbetslivet när jag hade tagit så många lån att det inte fanns en väg ut. Men samtidigt hade jag ett otroligt driv att fortsätta jobba eftersom jag hade karriärsambitioner. Dessa ambitioner var betydligt starkare än rädslan att bli av med jobbet, och de var inte kopplade till mer pengar utan snarare till mer status.

För mig var det definitivt en väg ut ur lånefällan att få ett jobb med högre lön. Så småningom betalade jag av mina konsumtionslån och bakade in billånet i bolånet, samtidigt som jag tog till mig den viktiga lärdomen om att aldrig mer hamna i lånefällan. Helt plötsligt fick jag pengar över som jag inte visste vad jag skulle göra med, och tack vare att jag tagit till mig av tidigare lärdomar blev dessa pengar ett sparande och investerande för framtiden.

Jag tror att både riketänkare och fattigtänkare kan falla för känslor av rädsla eller åtrå, men på olika sätt. Som riketänkare är man rädd att bli av med förmögenheten och kanske jämför sig med de som är rikare, som fattigtänkare är man rädd att inte ha råd med räkningarna och kanske avundas de som lever livet med en klackspark utan några ekonomiska bekymmer.

De flesta kommer aldrig att inse att de är fast i ekorrhjulet och inte heller ha några ambitioner att komma ur. De ser det som sin plikt att jobba fram till pensionen och sedan leva på en bråkdel av intäkterna under resten av livet. Och de kommer alltid att se riketänkarna som några som fått fördelar i livet som de själva aldrig kunnat få utan att inse att de själva kunde valt att ta sig ur ekorrhjulet när som helst. Rädslan har helt enkelt omvandlats till trygghet och bekvämlighet eftersom de gjort det under så lång tid.

Ny på forumet men lyssnat på alla avsnitt. Vill bara tacka för alla nya tankar och klokskaper varje vecka.
Nu levlar jag upp o ska börja delta i forumet!

Här följer mina ,kanske osammanhängande, reflektioner över att vara rik eller fattig. Det har även att göra med hur man ”uppfattar/ser” sig själv. Och även hur omgivningen gör. Jag ser mig själv som fattig - jag använder det ena ordet av de två ytterligheterna. Eftersom ni använder inget ” mellanord ”. Men enligt ett par av mina bekanta är jag rik: du har hus,du har bil .,… fick jag höra.

Sen beror självuppfattningen även på det man har så att säga med sig i bagaget , alla - både bra och mindre bra saker, vilka hemförhållanden man kommer ifrån. Jag kommer från rätt så fattiga förhållanden - om jag utgår ifrån det i min bedömning av mig själv då är jag rik. I flera avseenden - inte bara vad det gäller förmögenhet utan även känslor,kärlek,relationer till mina nära.

Och nu kommer rädslan som ni har pratat om in i bilden. Du,Jan, och även någon annan här på forumet sagt till mig att jag skulle spendera mer av mina pengar - att spendera åtminstone hela min pension. Jag klarar mentalt inte det: jag får ångest den månaden när jag inte lyckats spara 4 000. Jag måste mentalt känna mig trygg med att jag har ekonomisk reserv.

Vi har också haft och med jämna mellanrum fortfarande har diskussion kring huset. Jag fortfarande hävdar att äga ett hus är ett bra(enligt mig t.o.m. utmärkt ) sätt av investering och sparande. Det tänker jag mer och mer på nu,i dessa tider. Jag hade nog inte klarat att bo i en lägenhet och betala en hyra på kanske 10 000kr + alla andra omkostnader. Nu har jag ”bara” driftkostnader. Och husets värde har också ökat - så jag ser det som både investering och sparande.

Ett inlägg delades upp till ett nytt ämne: Apropå: “Kritisera inte om du inte har ett konstruktivt förslag själv”

Lyssnat ca 40min (en hundpromenad) hittills. Måste säga att jag verkligen gillade diskussionen och frågorna som togs upp. Håller med om det mesta och reflektionerna var intressanta och kul att lyssna på. (Har inte läst boken heller).

Jag tror faktiskt att det där med grupptrycket och rädslan att inte va som alla andra är extremt i just Sverige. Ett fenomen jag inte sett i andra länder. Vet inte varför, det är nått som ligger i kulturen. Kanske också i det sociala systemet När man gör något lite annorlunda så funkar systemet inte lika bra. Man passar inte in. I andra länder jag jobbat bygger man tvärtom upp en viss stolthet och identitet runt att göra saker på sitt eget sätt. Man kanske gillar att vara lite annorlunda.

I grunden finns nog iofs en liknande rädsla överallt på det sätt som jag uppfattar att författaren menar, man måste betala räkningar i slutet på månaden. Vad händer om jag ändrar på mitt liv etc… ?

Bra jobbat som vanligt, ser fram emot resten.

Absolut. Det viktigaste som jag dock tror boken vill förmedla är att i bokens betydelse handlar “rik / fattig” inte om mängden pengar utan tanke- och förhållningssättet. Man kan vara rik i betydelsen mycket pengar på kontot och ändå ha ett fattigtänk. Man kan vara fattig i betydelsen lite pengar på kontot men ändå har ett riktänk. Därav hans citat:

Broke is temporary. Poor is eternal.

Men blir inte det här lite att blanda saker. Ja, fattigt i betydelsen landsbygden i ett kommunistiskt land på 60-talet. Absolut. Jämfört med boende, ett par miljoner i värde på huset etc så är du absolut rik i betydelsen pengar. Men det kommer ju tillbaka till självbilden - där jag nog skulle våga påstå att din ekonomiska situation är bättre än du tillåter dig att känna att den är. Dvs. med all kärlek så skulle jag säga att du hamnar i “rik på pengar men från tid till annan med ett fattigtänk”.

Det med relationer, känslor etc, det är ju supervitkigt eftersom det till mångt och mycket är det som avgör hur lycklig, rik och självuppfylld man känner sig i livet.

Exakt. Det är precis det här som jag / Kiyosaki menar med “rädslan”. För handen på hjärtat mamma, du är 70 år gammal, du har mig och min bror, ett obelånat hus, du månadssparar - vad är det som rent rationellt skulle kunna hända ekonomiskt som inte vore hanterbart ÄVEN om du inte hade ett obelånat hus?

Här har jag ju en åsikt att du borde spendera pengarna - nästan gå lite bananas. För att prata i egen sak - varför inte ta hela familjen och Rune till en resa till Italien eller så?

Det blir nästa veckas avsnitt…

Ja, det här är ju selektivt tänkande… du hade ju haft avkastning på dina pengar i huset och lite sådant.

(Kul att ha dig i forumet)

Ja, jag tror det också. En kompis har en teori om att det är t.ex. varför vi i Sverige är så “modemedvetna”. Att det egentligen handlar om rädslan att inte hamna på efterkälken eller sticka ut, så därför vi är vi så perceptiva för hur “man ska vara”.

Ja, och jag tror att det är väldigt få som har urskiljt att “rik”/“fattig” inte handlar om mängden pengar. Utan vi tror automatiskt:

• Rik på pengar = riktänk
• Fattig på pengar = fattigtänk

Jag träffar ju t.ex. många som tror att en företagare som sålt sitt företag för mycket pengar automatiskt är duktig på investera. Vilket är många gånger precis tvärtom.

Ja, den initiala tanken hos många av oss är att vi inte vill erkänna att vi styrs av pengar. För att vi värderar det som något “dåligt”. Men om man släpper taget om det och ser det värderingsfritt så är det väldigt många av oss som är rädslostyrda.

När jag frågar på föreläsningar eller i undersökningar: “Varför sparar du?” så är det väldigt ofta svaren kommer i form av:

• För att ha en ekonomisk trygghet
• För att slippa oroa mig för pengar
• För att kunna hantera orförutsedda händelser
• För att kunna gå i pension
• För att ge mina barn en bra start i livet
• Om jag bara hade X pengar på kontot så skulle mina problem vara lösta…
• etc.

Jag kan argumentera för att alla ovan bottnar i någon form av rädsla eller “fattigtänk”. Återigen, utan värdering. Så är det defintivit för mig som har haft mycket tid att reflektera över dessa frågorna. Min grundtro - om jag ska överdriva en del - är ju att saker kommer att gå åt helvete, jag kommer förlora mina pengar och att jag kommer stå där ensam.

Tricket är ju att rädslan till viss del är biologisk. Du har större sannolikhet att överleva om du är rädd än om du är likgiltig (tänk om det prasslar i busken på savannen). Som Anders Hansen sa: vår hjärna är inte gjord för att göra oss lyckliga, den är gjord för att vi ska överleva.

Så tricket tror jag är att bara acceptera det, omfamna det och sedan förnuftigt från tid till annan välja något annat än det rädslostyrda.

Bra avsnitt, riktig ögonöppnare (Y)

När Jan nämnde “om bara om jag har x antal miljoner kommer mina problem vara lösta”. Likande tänkte jag innan samt under min lärarutbildning.

“Bara om jag får lärarexamen kommer alla mina problem vara lösta” Nu när jag blev klar med utbildningen, uppkom andra problem som jag var tvungen att hantera. Exempelvis arbetslöshet, tvivel på yrkesval, tendens att jämföra sig med andra människor, ännu värre med sociala medier som påverkar än negativt.

Temat liknar en tidigare tråd om möjligheten att köpa en Porsche:Kommer jag kunna köpa en Porsche i framtiden?

Jag håller inte riktigt med om det här. Jag har en grundtrygghet när det gäller pengar och det har inte med omständigheterna att göra så mycket som att jag är uppväxt i en familj som hade ett otraumatiskt förhållande till pengar. Detta har jag förstått i efterhand när jag jämför mig och syskons inställning till pengar i jämförelse med andra.

Det betydde inte att vi hade mycket pengar (typiskt radhusliv), men pengar var inte alls laddade i min familj. Jag tror att man kan jämföra det med att växa upp i en familj som är väldigt trygg socialt. Det är en sorts grundinställning som inte förändras även om omständigheterna råkar vara knackiga ett tag. Jag kan bli irriterad av att ha lite pengar men aldrig rädd. Min grundinställning är att det är ett praktiskt problem, inte ett känslomässigt.

Så kan det säkert vara för många, och även för mig. Jag har stundtals styrts av rädslor och skulle vilja påstå att jag är mer rädslostyrd idag än när jag var ung och naiv. Följande ögonblick vet jag styrdes av rädslor:

• Finanskrisen 2009 när många blev av med jobbet. Jag klarade mig även om många av mina kollegor fick gå. Mitt agerande för att råda bot på rädslan: jag gick med i facket
• Alldeles för många lån så jag inte klarade månadsutgifterna utan att handla på kredit. Mitt agerande: avstå från lån helt och hållet och betala av de lån jag har i förtid
• Besparingar som läggs på börsen, vad händer om jag förlorar dem? Mitt agerande: hålla stenkoll på hur mycket av ”mina” pengar som ligger på börsen och plocka ut dem allteftersom för att minska riskexponeringen

Följande ögonblick menar jag inte var styrda av rädslor (och där har du säkert en annan uppfattning):

• Sökte ledarskapsroller inom arbetsgivaren. Ville utvecklas. När jag fick en ny roll så var det rent ut sagt med en skitlön men jag var lika naivt nöjd ändå
• Sökte andra jobb för att jag inte kom högre upp i karriären på dåvarande jobb. Kom till helt nya branscher och lärde mig ofantligt mycket mer om mig själv och andra

Säkert kan man applicera ovanstående på rädslor också men det var aldrig min primära känsla. Snarare hade jag stannat kvar på samma trygga arbetsplats/roll om jag inte hade tagit till mig mod att söka nytt.

Tillägg 1: jag nämnde ovan att jag är mer rädslostyrd på gamla dagar och det är för att jag vill gå mot ekonomisk frihet vilket jag aldrig ens hade en tanke på när jag var i konsumtionstänket på yngre dagar. Numera tänker jag: ”har jag sparat tillräckligt”, ”kommer jag att klara mig när jag säger upp mig”, ”kommer pensionen att räcka till” etc. Med andra ord har jag ett fattigtänk fast jag i andras ögon kan betraktas som rik.

Tillägg 2: jag skapade en bild för att visualisera min livsresa. Jag skulle ha stannat i den gröna kvadranten.

bild625×625 6.96 KB