Ditt jobb behöver inte varadin huvudsakliga inkomstkälla

Innehållsförteckning

Nedan följer en grov innehållsförteckning för transkriberingen.

1. Mod är inte frånvaro av rädsla
2. En ny version med studieguide
3. Tack till communityn på Patreon
4. Tänk om man faktiskt gillar sitt jobb?
5. Älskar du verkligen ditt jobb?
6. Det riktiga kommer från passion
7. Det är inte antingen eller
8. Frågan är viktigare än svaret
9. När pengarna inte begränsar, kommer passionen
10. Att byta jobb är inte det som är modigt
11. De grundläggande rädslorna
12. Utmaningar kommer alltid finnas
13. Livet försöker lära oss saker
14. Faser i livet
15. Risken att bli offer för omständigheterna
16. Den lilla rösten man slutar lyssna på
17. Livet har inte slagit ner barnen ännu
18. Är det verkligen rädslor som styr?
19. Färdiga trappsteg att jacka in i
20. Trygghet som svar på rädsla
21. Grupptryck av kärlek
22. Man vill känna sig levande
23. Förväntningarna i rikforsen
24. Förväntningarna finns överallt
25. Jobbet som inte finns i mallen
26. Entreprenörskap är kreativitet
27. Hur vanlig är den fattiga pappans syn på pengar?
28. Supervanligt: byt tid mot pengar
29. Valmöjligheter, inte ett bra jobb
30. Lärande kräver energi och passion
31. Kritisera inte utan ett bättre förslag
32. Att lära sig på passion
33. Earn while you learn
34. Byt jobb strategiskt
35. Bygg din kompetens som pusselbitar
36. Man får lov att prova och gå vidare
37. Saker behöver inte vara för alltid
38. Ett konto för att utforska nya saker
39. Skulle tio cent i timmen ha upprört dig?
40. Bitter eller resignerad
41. Har du aldrig känt dig underbetald?
42. Jag är inte bitter, jag har satt priset själv
43. Rik eller fattig: vem styrs mest av rädsla och girighet?
44. Personligt ansvar och känslor som riktmärken
45. Att utmana sig och lyckas bygger tillit
46. Tron att mer pengar löser känslan
47. Pengar är en förstärkare, inte en lösning
48. Lotta-problemet löses inte av pengar
49. När reagerade du med dina känslor?
50. Att fånga sig själv i forumet
51. Att känna igen svart-vita rädslor
52. Tillrättalagda exempel och observationsglappet
53. Skillnaden mellan människa och djur
54. Fånga sig själv i ögonblicket
55. Förstår de flesta att de sitter fast i ekorrhjulet?
56. Man känner sig fast utan att ha ordet för det
57. Två sätt att definiera ekorrhjulet
58. Fisken som inte ser vattnet
59. Även en lottovinst tar dig inte ur ekorrhjulet
60. Spelet som blev en ögonöppnare
61. Huset som håller oss kvar i ekorrhjulet
62. Rädslan när man tänker på att flytta
63. Perspektiv från en krigssituation
64. Avrundning och tack

Mod är inte frånvaro av rädsla

Jan: När det handlar om rädsla är det viktigt att komma ihåg att mod inte är frånvaro av rädsla. Mod är att säga att något annat är viktigare.

Du lyssnar på RikaTillsammans-podden som handlar om allt som är roligt med privatekonomi. I den här podden får du varje vecka ta del av konkreta tips, råd, verktyg och inspiration för att ta ditt sparande och din privatekonomi till nästa nivå på ett enkelt sätt. Vi som gör den här podden heter Jan och Caroline Bolmeson.

Idag är det dags för avsnitt 274, och jag vet inte om det blir ett dubbelavsnitt idag eller om det bara blir ett långt, så vi får se. Men det är i alla fall en fortsättning på förra veckans Rich Dad, Poor Dad, en bok skriven av Robert Kiyosaki 1997 som jag anser är en av de tre bästa böckerna. Om man vill bli rik, eller om man vill tjäna mer pengar, eller om man vill förbättra sin ekonomi, så är detta en av topp tre-böckerna att läsa. Framför allt för att den handlar om skillnaden mellan ett bristtänk och ett överflödstänk, eller som han kallar det i boken, ett rich- eller poor-tänk, ett rik- eller fattigtänk. Den handlar väldigt mycket om perspektiv, och den är lite provokativ och har fått en hel del kritik. Men jag bryr mig egentligen inte så mycket om den har fått kritik, om där finns guldkorn man kan hämta i den. Och förra veckan pratade vi lite om att våga vara en knasboll. Det var något jag tog med mig.

Anledningen till att jag sa att jag inte riktigt vet om det blir ett eller två avsnitt, är att jag tänkte att vi fortsätter där vi slutade förra gången med lite reflektion. Det som är så fint i den här boken, den består av sex kapitel, så det är ingen lång bok, och den är skönlitterär. Han har sex kapitel, sex lektioner, och en study guide, eller diskussionsfrågor som man kan ha med sin partner eller med sig själv.

Caroline: Men det är väl den senaste versionen då?

En ny version med studieguide

Jan: Ja, precis. Jag märkte att jag hade köpt slut på våra böcker, vi brukar ju ge bort de här böckerna. Men nu hade vi ingen hemma, så då fick jag köpa den nya versionen, och då var den med study guide och uppdaterad för 2020, så det var bra.

Caroline: Jag tycker det är roligt att det har tillkommit en studieguide och sådana här reflektionsfrågor. För det fanns inte i den version som vi köpte 2007 eller vad det var.

Jan: Ja. Och grejen är, anledningen till att jag tänker så här, är att jag älskar att RikaTillsammans från början var en blogg, sen blev det en podd, och idag är det en community. Jag älskar inputen från er som lyssnar, som tittar, som läser och skriver i forumet. Det är fantastiskt. Och det är lite roligt, för efter förra avsnittet fick vi en hel del kommentarer, och jag tänkte att vi skulle diskutera några av dem också. En var så här: "Jan!" Utropstecken, utropstecken, utropstecken. "Alltså, jag hade en psykisk förkylning idag och sen tog jag en promenad i regnet och lyssnade igenom ert senaste briljanta avsnitt. Kom hem, bad Malin att lyssna på avsnittet från 40 minuter kvar (för att få ett rimligt diskussionsunderlag). Sen dammsög och moppade jag hela huset och lyssnade en gång till. Jag ska till Malmö på torsdag och bjuda på en lunch." Och jag tycker att detta är precis, i bästa av världar, det som kan hända.

Caroline: Ja, absolut. Men jag kan själv känna mig inspirerad efter förra avsnittet, och det var ju första kapitlet i boken vi diskuterade.

Jan: Ja, precis.

Caroline: Och jag har ju ändå redan läst boken, så man blir helt så här, wow! Min värld rockades igen. Lite grann i alla fall.

Jan: Så om du är så här, "vad fan snackar du om?", stäng av det här avsnittet, gå tillbaka till 273. Det är tipset där. Och är det första gången någonsin du lyssnar på oss, lyssna på avsnitt 99. Det är det vi går igenom så här, det viktigaste avsnittet.

Tack till communityn på Patreon

Caroline: Bra med det också.

Jan: Innan vi hoppar in i avsnittet tänker jag säga stort tack till vår community på Patreon. Det är en liten del av den stora communityn som varje månad sponsrar oss och gör det möjligt att vi kan ha tre, fyra avsnitt om en bok från 1997 och liksom få...

Caroline: Ja, utan reklam och utan samarbete.

Jan: Utan reklam, utan sponsring. Vi kan faktiskt fokusera på det som gör skillnad. Det är något jag uppskattar jättemycket. Och sen är det naturligtvis inte bara välgörenhet, utan du ska få saker tillbaka. Vi har after work-träffar, vi har fika tillsammans-avsnitt, vi har temakvällar. En kväll den här veckan handlar till exempel om pension med Monica Sjödin från Pensionsguiden, som var med i ett av våra avsnitt tidigare om att gå från utbredning till pension vid 55. Det var ett riktigt bra avsnitt. Sen har vi "analyserat tillsammans". Där är en massa aktiviteter som man kan välja att vara med på om man vill, och sen om man inte vill så är det helt okej det också. Man väljer själv hur mycket man vill sponsra med. Det är det som gör RikaTillsammans möjligt, så jag är jättetacksam till er som bidrar.

Caroline: Vi är tacksamma, både du och jag.

Jan: Där kan man läsa mer, patreon.com/rikatillsammans, eller länk i beskrivningen.

Caroline: Bra.

Tänk om man faktiskt gillar sitt jobb?

Jan: Så jag tänker faktiskt att vi tar frågorna först. Från studieguiden, kapitel 1.

Caroline: Ja, precis.

Jan: Eller nej, vet du vad? Vi tar faktiskt kommentarerna först.

Caroline: Ja, vi kan ta kommentarerna först. Från vårt forum som är knutna till avsnittet.

Jan: Ja, så till varje avsnitt kan man diskutera och kommentera. Så detta är tråden i forumet. Då skriver Jens, han skriver så här, och det står inringat här:

"Det perspektiv som jag kan tycka saknas är att det faktiskt går att gilla sitt jobb, även om det i teknisk mening betyder att man är fastlåst på medelklassnivån. Jag menar nu inte bara att stå ut med arbetsuppgifter, eller ha trevliga kollegor eller fikaraster, utan att nå den nivå där privatlivet, hobbyn och jobbet är sammanlänkade på ett sätt som gör dem svåra att skilja åt."

Caroline: Ja, bra. Det räcker där.

Jan: Och detta skulle jag säga, tack till Jens. Han skriver också i första meningen att han inte har läst boken, så Jens är ursäktad här. Detta är en av de vanligaste invändningarna, en av de vanligaste kritikpunkterna, som en försvarsmekanism: "men tänk om jag gillar mitt jobb?" Grejen här är, precis som vi sa i förra avsnittet, att det inte handlar om rätt eller fel, bra eller dåligt, sant eller falskt. Det handlar inte om att jobb är dåligt och att man ska sluta jobba. Tvärtom, för de flesta av oss skulle det vara en katastrof om vi slutade jobba, för då hade inkomsterna slutat komma in, och då hade vi inte kunnat betala våra räkningar. Vad Kiyosaki egentligen säger är så här: fattiga människor, eller medelklass, om du har ett fattigtänk så jobbar du för pengar. Om du har ett riktänk så jobbar dina pengar för dig. Det är skillnaden. Och precis som förra gången urskilde vi att det handlar om ett tänk. Du kan ha ett riktänk och inte ha några pengar. Eller du kan vara fattig, ha ett fattigtänk, och ha massor av pengar. Så de två bör man urskilja.

Caroline: Ja, men det är bra att du gör det. Och i det här fallet blir det så lätt att säga "men jag älskar ju mitt jobb", eller "jag tycker om kollegorna" eller något sådant.

Älskar du verkligen ditt jobb?

Jan: Då brukar jag, som vi har tagit upp i tidigare avsnitt, ha några kontrollfrågor. Många som säger att de älskar sitt jobb lurar sig själva. Man älskar inte sitt jobb på samma sätt som man älskar sin familj. Vår vän Charlie Söderberg brukade på föreläsningar förr på Balansekonomi säga så här: "Låt oss ta ett experiment. Om jag gav dig exakt det du har i lön idag, du får det varje månad resten av livet, men den enda motprestationen är att du aldrig mer får träffa dina barn. Hade du då tagit det?" Och då säger de nej, man tar inte det. Och varför tar man inte det? För att man älskar sina barn. Det är inte värt det. Om man då vänder på följdfrågan: "Okej, men du får samma lön som du får idag resten av livet. Den enda motprestationen är att du aldrig mer får gå tillbaka till jobbet. Hade du tagit det beslutet?" Då säger majoriteten, inte alla, men den absolut stora majoriteten, mer än nio av tio, "jag tar det". Skillnaden är så här: ja, du älskar din familj. Nej, du älskar inte ditt jobb. Det är det första. Så låt oss kalla en spade för en spade.

Men om vi tar det till nästa nivå, så pratar Kiyosaki inte ens om detta. Vi pratar inte ens om vad du vill göra med din tid. Det vi egentligen säger här, och detta är det som är så svårt för oss, för de flesta är inte vana, de har inte ens underhållit tanken: tänk om pengarna jag behöver för att försörja mitt liv inte behöver komma där jag lägger min tid.

Caroline: Som jobb då.

Jan: Som jobb. Så att jag kan separera. För vi kommer ändå alla vilja göra något på dagarna. Men det är en stor skillnad att gå någonstans och säga "vet du vad, jag vill vara lärare, och jag gör det inte för att jag behöver pengar, jag gör det för att jag brinner för att vara lärare". Det skiftar i hjärnan då.

Caroline: Och det är nog också lättare att byta jobb.

Det riktiga kommer från passion

Jan: Ja, för då blir man driven, och då är vi tillbaka på det som i förra avsnittet, Roberts rika pappa, till skillnad från hans biologiska pappa, pratade om: det riktiga kommer från passion. Då gör du detta för att jag vill, inte för att jag måste. Så det handlar inte om att värdera. "Ja, men jag tycker om mina kollegor." Fine, du hade ju kunnat vara med dina kollegor och du hade kunnat tjäna dina pengar någon annanstans. Och det är detta som mycket av FIRE-rörelsen har tagit till sig. Om jag lever på utdelningar, som är det vanligaste och enklaste att förstå, om man säger "jag lever på utdelningen av mina aktier", ja, då har jag den här friheten. Och då kommer det här tankeexperimentet, och här blir det jobbigt för de flesta: okej, om jag hade alla mina utgifter betalda varje månad, vad skulle jag då vilja lägga min tid på? Och är det det du lägger din tid på idag, så grattis. Jag hade förmodligen fortfarande, även om jag inte fick betalt för att podda och blogga, gjort samma sak. Det var ju det jag gjorde i tio år innan vi började tjäna pengar på bloggen. Så gjorde vi detta för att vi har en passion för det. Vad tänker du?

Caroline: Ja, men det är roligt att du tar upp den här kommentaren, för jag är alltid så här: jaja, men gör det då, du kan ju vara på ditt jobb och du kan ju ha trevliga kollegor. Men jag vill, precis som jag sa innan, kunna vara fri att byta jobb när jag vill, och inte vara orolig för att det kanske inte blir lika bra som det jag har. Alltså att man är fast på något vis i ett jobb som man kanske halvgillar, men kollegorna är i alla fall trevliga.

Det är inte antingen eller

Jan: Exakt. Och det är det vi kommer komma tillbaka och diskutera ganska mycket, rädsla. Poängen är att det inte är antingen eller. Jobb eller låt dina pengar tjäna pengar åt dig. Du kan ha jobb och låta dina pengar tjäna pengar åt dig. Men de flesta har inte den möjligheten. För om vi skulle säga så här, om plan A är "jag byter min tid mot pengar", alltså jag är på ett jobb eller har en anställning, då har jag satt allt på plan A. Jag kan ha plan A och plan B. Plan B är att jag lägger undan pengar så att jag någon gång i framtiden kan leva på avkastningen av mina pengar, eller leva på de pengar jag har sparat undan. Så det är en väldigt viktig distinktion.

Nu har jag kidnappat, detta var inte allt det som Jens skrev i sin kommentar. Men det är en väldigt vanlig invändning som kommer. Och det jag vill säga är att det inte handlar om antingen eller. Det handlar inte om bra eller dåligt. Det handlar inte ens om hur mycket du kan tjäna. För är du vd på SEB och heter typ Annika Falkengren, så kan du tjäna många miljoner i månaden eller per år på att vara anställd. Så det blir lätt att vi direkt när vi hör något tänker "jobb dåligt". Nej, poängen, som vi pratade om förra veckan, var att jobbet är en kortsiktig lösning på ett långsiktigt problem. Det långsiktiga problemet är att vi kommer ha räkningar resten av livet. Vi kommer behöva en inkomst. Tänk om det de flesta av oss går till som default, att byta min tid och min kompetens och min energi mot pengar, kanske inte är den smartaste långsiktiga lösningen.

Caroline: Nej, precis. Men jag tänker också kring det här att man kan få ett roligare liv också, om man inte känner att jobbet är allt man har.

Jan: Ja, men precis.

Caroline: För man vågar mer om man har en inkomst från något annat håll. Man vågar byta mer, eller testa något annat, eller vidareutbilda sig. Jag tror man får ett roligare liv då.

Frågan är viktigare än svaret

Jan: Ja, alltså det spännande, och nu kommer jag tillbaka till det igen, jag känner att det är mycket tjat här de senaste avsnitten, men frågan är mycket viktigare än svaret. Frågan i det här fallet låter så här: vad skulle vara möjligt i ditt liv om du inte behövde ta hänsyn till att dina räkningar ska betalas i slutet av månaden, för att det redan var fixat? Vad skulle då vara möjligt? Vad skulle du då lägga din tid på? Vad skulle du lägga din energi på? Vad skulle du göra mer av? Vad skulle du göra mindre av? Det är de här fyra, fem, sex frågorna som blir relevanta.

Och då kommer vi in på en annan kommentar. Detta är en god vän till dig, tror jag, som har skrivit detta. Lotta. Du kan läsa vad hon skriver.

Caroline: Ja, en spaning:

"Jag tänker att det också kräver mod att våga kliva av spelet. För i Jans exempel, om du fick samma lön som idag men du fick inte komma tillbaka till ditt jobb, hur många skulle välja något helt annorlunda? Jag valde att gå från ett högbetalt, välansett jobb till att börja plugga en lång utbildning, mitt i livet. Det innebär samtidigt att välja bort mycket av det som jag delade med tidigare vänner. Snacka om jobb, karriär, semester med mera. Min passion i livet är att vara nyfiken och lära mig saker. Och jag valde att kliva av det gamla livet för att få djupdyka i psykologins värld. Det är fantastiskt roligt och intressant, men inte okomplicerat. Att vara annorlunda kräver mod."

När pengarna inte begränsar, kommer passionen

Jan: Jag tycker att det är en magisk kommentar av Lotta. Vi känner ju Lotta privat. Och det är precis det här. Hon hade möjlighet. Hon hade ordnat sitt liv på ett sådant sätt att hon inte var beroende av sin löneinkomst. Och då hamnar hon i den här ganska tuffa frågan: okej, så vad gör jag nu? Det var inte helt självklart för henne vad hon skulle göra. Men då var hon så här, nej, min passion. Och detta är intressant. För när du inte är begränsad av pengarna, då kommer vi ofta till passion. Då kommer det ofta så här: jag är intresserad av, jag vill, jag önskar, i stället för jag måste eller jag borde. Och då valde hon att läsa till psykolog, då började hon på psykologprogrammet.

Och det är också så här, det är modigt som tusan. För då kan folk vara så här: men vad är det som krävs mod om man har pengarna? För det finns ett socialt grupptryck. Plötsligt har hon inte kollegorna på jobbet längre. Hon ska liksom försvara det här. Hon hade ett fancy jobb. Hur kan du gå från det här fancy jobbet till att bli student? Och dessutom behöver hon försvara det när hon är student. Hon är ju mycket äldre än alla andra. Och det är ju detta som Kiyosaki kommer tillbaka till: de flesta är inte drivna av passion. De flesta är drivna av rädsla.

Caroline: Absolut. Vi pratade om det häromdagen också. Det var någon på hennes kurs som driven av rädsla hade tänkt: för att få jobb när jag kommer ut sen, så måste jag göra det här pro bono-uppdraget. Ska inte du också göra det, Lotta? Och det är så lätt att man tänker "men det kanske är bra". Det är väldigt många som är drivna av rädsla i vårt samhälle. Och jag gör också det ibland.

Jan: Ja, gud ja.

Caroline: Men det är lite synd, tänker jag.

Att byta jobb är inte det som är modigt

Jan: Ja, och vi kommer till det i reflektionsfrågan. Jag är också rädslodriven, så det är inget problem. Men folk tror ofta, när det handlar om att jag är rädslodriven, att det bara är att byta jobb. "Jag har bytt jobb tio gånger." Det är en vanlig invändning jag hör. Folk är rädda att byta jobb. Nej, det handlar inte om jobbytet, det handlar om alla de andra, kanske lite mer omedvetna, aspekterna. Vad ska andra säga? Kommer jag få vara kvar i det här sammanhanget? Om jag inte är med i det här sammanhanget, vem är jag då? Om jag minskar min levnadsstandard, hur kommer de tolka det? Jag skulle säga så här, superrädd, som vi kanske kommer komma in på, att vi bor i ett ganska stort hus som driver ganska mycket kostnader, som gör att jag känner viss stress för att pengar måste in. För om vi flyttade till en lägenhet, då blir jag så här, men vad skulle barnen säga? Hur skulle livet se ut då? Det är okänt, John.

Caroline: Ja. Och här är det också viktigt att säga, jag är till exempel höjdrädd och sjukt rädd för att hoppa fallskärm. Någon annan tycker det är skitenkelt att hoppa fallskärm. Så det som en person är rädd för behöver inte någon annan vara rädd för. Och det kan vara olika saker. Och här är det också viktigt att komma ihåg att mod inte är att man inte är rädd. Mod, brukar jag säga, är inte frånvaro av rädsla. Mod är att säga att något annat är viktigare. Som i Lottas fall här:

"Ja, jag var rädd, men jag valde att kliva av mitt gamla liv, för att det var viktigare för mig att få vara nyfiken. Det var viktigare för mig att få lära mig nya saker. Det var viktigare för mig att få tillfredsställa den här önskningen om att få bli psykolog."

Så jag tycker det är skitcoolt.

De grundläggande rädslorna

Jan: Ja, precis. Och som hon skriver, att varje dag kan man bli ifrågasatt för att man har valt på ett visst sätt som andra kanske inte har gjort.

Caroline: Ja, precis.

Jan: Och det är ifrågasättandet, för det kommer tillbaka till våra grundläggande drifter. Rädslan att bli avvisad, rädslan att bli ignorerad, och rädslan att bli förödmjukad, vilka alla bottnar i så här: om jag blir förödmjukad, eller ignorerad, eller avvisad, då kommer jag inte få vara med, och då kommer jag dö. Så det är högst reella rädslor. Och många som är så här, "jag har inga rädslor", du lurar dig själv, till och med där. Sjukt spännande. Tack Lotta, att du delade med dig. Ska vi ta AC72?

Caroline: Ska jag läsa?

"Ett mycket intressant avsnitt, som om inte annat ställde massa bra frågor. Att allt är ens eget ansvar köper jag rätt av. Vill man något kämpar man för det och skapar förutsättningar för det man vill uppnå. Tvivel är nog en sund känsla, men den får inte begränsa resan mot målet. Jag tror de flesta tvivlar ibland, och själv har jag alltid gått min egen väg och jobbat okonventionellt och inte brytt mig om normen om hur och vad andra tycker är den rätta vägen. Tvivel just nu som jag brottas med: är jag klar? Kommer livet att bli som jag hoppats på och planerat för? Jag kör i princip FIRE nu, men har inte klippt navelsträngen till mitt företag, utan kör det på sparlåga och jobbar betydligt mindre än tidigare. Och då gror något i bakhuvudet som jag ännu inte vant mig vid. Tanken om att inte jobba 110 procent alltid skaver. Jag måste vänja mig vid att låta pengarna arbeta självständigt nu, och i stället hitta andra värden med all min nya lediga tid."

Utmaningar kommer alltid finnas

Jan: Jag tycker också detta är fantastiskt, för det visar återigen att utmaningar alltid kommer finnas där. Och då kan folk tycka så här, vilket lyxproblem för dig, vad ska du göra med all din lediga tid? Men för den här personen är detta ett reellt problem. Det kastar ju ljus på så här: om jag nu har alla möjligheter i världen, vad ska jag göra av dem? Och samma sak här med det jag var inne på nyss, rädsla. Någon är rädd för att hoppa fallskärm, för någon annan är det helt naturligt. Här har vi en person som är så här: jag har aldrig brytt mig om normer, jag har alltid jobbat okonventionellt. Det var inget konstigt för den personen, något som många andra är rädda för. Men här blev det plötsligt så här: ska jag nu klippa navelsträngen? Och är jag färdig? Vad ska jag göra nu? Den personen har kanske inte det här steget som Lotta hade, där hon hade listat ut "för mig handlar det om att bli student och läsa psykologi, för jag är nyfiken och vill lära mig saker". Så vi kommer alla få fejsa vår rädsla någonstans kring den här vägen. Och vi vet inte var. Det är det jag tycker är så himla spännande.

Caroline: Men tycker du det är värt att fejsa sin rädsla? Kan man inte bara stanna kvar, John?

Livet försöker lära oss saker

Jan: Nej, men jag tror, då är vi tillbaka i förra avsnittet, att livet försöker lära oss saker hela tiden.

Caroline: Så man får något ändå? Man får smockor ändå?

Jan: Ja, lite som Tony Robbins, en amerikansk coach, brukar säga: livet kittlar oss med en fjäder. Lyssnar vi inte när livet kittlar oss med fjädern, ja, då kommer en tegelsten i huvudet. Och lyssnar vi inte när vi får tegelstenen i huvudet, så var han så här, stå inte i vägen för tåget. Och jag tror att om vi inte lyssnar när vi blir kittlade med fjädern, och får tegelstenen i huvudet, och låter oss bli överkörda av tåget, ja, det är då det kommer utbrändhet, psykisk ohälsa, depression. För det blir på något sätt som att kroppen, eller din själ, eller ditt jag, vill dra åt något håll. Och varje gång vi inte går åt det hållet, blir det jobbigt i vårt liv.

Caroline: Du brukar ju säga, din metafor för detta är ju "berget kallar på mig".

Faser i livet

Jan: Ja, precis ja.

Caroline: Men sen är jag också medveten om att, nu låter det kanske hemskt, men vi har ju faser i livet. Jag har en annan fas nu när jag är 45, än när jag var 20. Och utvecklingen. Om jag då inte tar tag i det som vill mig något nu, då kommer det att följa med och förstärkas. Och detta tror jag mig själv, jag vet inte om det gäller för andra, men det kommer vara så när jag är 80, att det kommer ligga där bara. Du var inte färdig med det där. Jag har pratat med Lotta om detta, och hon säger att det finns sådana utvecklingssteg i livet. Och det är så att man vill helst klara av dem innan det är dags att trilla av pinn. Nu låter detta jättehemskt, men jag vet att det kommer bli så, annars kommer de ligga där sen, i 80-årsåldern, och vara helt ofullbordade. Och så kommer man vara bitter, och så kommer man ångra att man jobbade, för det är det de flesta av oss kommer skylla på. Jag hade inte tid att göra det för att jag jobbade.

Risken att bli offer för omständigheterna

Jan: Och grejen är så här, detta är naturligt. Det är bara att ta idag. Du och jag skulle ut och käka lunch, och min kalender är körd. Helt körd. Och jag var så här, okej, så nu sitter jag här och jobbar, i stället för att vi skulle ha ett samtal om vår kick-off och prata om vår framtid. Och så blev jag liksom så här, ja, ja, men idag får det väl vara så. Men hade det fortsatt länge, hade jag ju blivit bitter. Och så hade vi kommit tillbaka till det här, att jag hade pekat på jobbet och tyckt att det är chefens fel. Nu har jag ingen chef, så det är ju helt absurt det också. Men att det är någon annans fel. Och så blir jag offer för omständigheterna. Och där kommer du ibland och säger så här: "Ja, men vem är det som bestämmer vad du ska göra på dagarna?" Och så blir jag så här, fuck you.

Caroline: Du blir arg på mig, och jag har lärt mig att inte göra det längre nu.

Jan: Ja, men för att när jag är mitt inne i det, så är det som att det är sant.

Caroline: Ja, och där kommer jag och håller på och petar på dig. Jag knackar på akvariet.

Den lilla rösten man slutar lyssna på

Jan: Nej, men jag tror att det är superviktigt. Jag tror att man går sönder, man går psykiskt sönder, om man inte gör det som den här lilla rösten säger. Men jag tror att de flesta, fråga ett litet barn. Jag kommer ihåg när Freja var liten, så kom man till förskolan och skulle hämta henne, och hon frågade kompisarna: "Vad ska du bli när du blir stor?" "Jag ska bli polis, jag ska bli astronaut." Och så hade vi lilla Julia: "Jag ska bli prinsessa." Alltså så himla sött. Det fanns inga gränser.

Caroline: Nej, men du ska höra här nu vad Elsa sa. Elsa är fyra år. Och så sa hon att hon ville bli hund. Så sa jag, ja, men hur ska du bli det då? Man önskar det när en stjärna faller.

Jan: Ja, det är så magiskt!

Caroline: Bara en parentes.

Livet har inte slagit ner barnen ännu

Jan: Ja, det är så magiskt. För livet har inte slagit ner dem. Livet har inte slagit ner alla de här tankarna. Medan när man är vuxen, så är det liksom så här, nej, det tåget har gått, eller det fönstret har stängts, eller nej, det går inte. Och till slut slutar vi lyssna på den här lilla rösten, den som ville något, som försökte.

Caroline: Ja, alltså det undermedvetna viskar ju oftast. Det är väl därför som man pratar om att man ska lyssna inåt och sådana där saker. Det är inte alltid så himla lätt, men i alla fall kommer den till slut att skrika.

Jan: Ja.

Caroline: Så att då kanske man kan höra den.

Jan: Ja, precis. Och där tror jag faktiskt också, bara en parentes, att vi vuxna omedvetet bidrar till att döda den här kreativiteten. Einstein sa ju så här, eller det sägs att Einstein sa det.

Caroline: Ja, det finns en meme på nätet så här. Einstein sa "I didn't say half the crap people say."

Jan: Det är det jag säger. Men att han sa så här, att det är ett mirakel att kreativiteten överlever skolan. Och bara den frågan, du vet, när du hör så här, "hur ska du bli en hund?" Eller när önskningen kommer, "jag vill bli en hund", så kommer "men det går inte", eller "hur ska det gå till?". Där har vi implicit sagt att det inte går. Men i hennes värld hade hon ju dessutom en lösning på problemet. Man önskar sig en stjärna. Jag vill gärna ha så mycket fantasi som möjligt. Att inte vara den som sabbar. Som när de kommer, till exempel i lekbutiken: "jag vill ha den här leksaken." Att inte säga nej, utan "vad spännande, varför vill du ha den? Låt oss göra ett spännande projekt där målet är att du ska kunna köpa den." Så att man inte tar död på kreativiteten.

Är det verkligen rädslor som styr?

Caroline: Bra. Jag tänker att vi ska ta ett citat till från forumet. Professor Kalkyl.

Jan: Ja.

Caroline: Han skriver så här:

"Men är det verkligen så mycket rädslor som styr? Jag tänker att det är en praktisk fråga. Det är så oerhört mycket enklare att följa redan upptrampade stigar. Det gäller allt från frukostvanor till sparande. Tänk att det är därför många hamnar i liknande liv som sina föräldrar."

Jan: Absolut.

Caroline: Jag tänker att det är jättemycket rädslor som styr. Men han menade att det bara var att man går i upptrampade spår.

Jan: Ja, men låt mig ta frågan från Kiyosaki, för han är inne på den. Är det rädsla som driver de flesta att arbeta? Finns det andra faktorer i spel? Det är lite samma fråga, tänker jag. Och jag skulle säga så här: ja, det är rädsla och vana. Jag tror att vi aldrig stannar upp och reflekterar över varför jag har valt som jag vill. Så det blir att jag tar den enkla vägen. Nu är ju Elsa fyra. Och du vet, hon kan bli hund. I hennes värld är det fullt realistiskt. Ju äldre vi blir, så kommer den här skolan, och vi dödar av en massa alternativ. Skolan utbildar oss för att bli duktiga medborgare.

Färdiga trappsteg att jacka in i

Jan: Och sen, när vi fyller 18, så finns det redan färdiga trappsteg att jacka in i. Först går du i grundskolan, sen går du i gymnasiet. Och efter gymnasiet, antingen går du en yrkesutbildning, eller så går du en akademisk utbildning, och sen skaffar du dig ett jobb. Och sen är du i det jobbet tills du är 65 eller 68, och sen går du i pension, och då har du en färdig pension. Och du går gärna med i facket, för då får du ett kollektivavtal, då behöver du inte ens förhandla om din löneförhöjning. Du får ett färdigt system som anställd för vad som händer om du blir sjuk. Om du har barn får du ett barnbidrag, om barnen är sjuka går du till Försäkringskassan och anmäler dem på vab. Blir du sjukskriven eller arbetslös, ja, då har du varit med i a-kassan. Då får du 80 procent av din lön upp till 26 000. Allt är färdigt.

Caroline: Allt är färdigt.

Jan: Så det är väldigt enkelt. Jag tänker på det ibland, det är som en flod som forsar. Och det är bara att hoppa med i den här floden. Att försöka göra något annat blir väldigt jobbigt. Är du med?

Caroline: Ja.

Jan: Så det blir lite som att vi är zombies som bara... Jag somnar, och sen bara hänger jag med. Jag kommer ändå fram.

Caroline: Men jag håller med dig om att det är lätt att hamna i floden och åka med. Grejen är att det här ska ju hjälpa oss. Alla de här stegen ska hjälpa oss på vår väg mot vår frihet. Medan det lätt kan bli att man bara hänger på.

Trygghet som svar på rädsla

Jan: Ja, och det är väl här, om vi kommer till nästa, som det blir så här: vad är det vi har strävat efter i Sverige? Väldigt mycket trygghet. Och vad är trygghet? Jo, eftersom världen där ute är scary, och jag är rädd. Jag vet inte hur jag ska betala mina räkningar. Jag vet inte hur det skulle gå om jag blir arbetslös. Jag vet inte vad som händer om jag blir sjuk. Tänk om något händer. Då blir det så här, jag måste byta min tid mot mina pengar. Jag kan få sparken, och hela det här rädslopaketet. Så har vi i Sverige gjort fantastiska grejer, där vi har ett helt välfärdssamhälle. Är ni med? Välfärdssamhället är ju ett svar på den här rädslan. Och det är inget fel. Många länder har den här anställningstryggheten. I Sverige behöver du inte vara hemlös. I Sverige har vi den här socialersättningen. Det är många fantastiskt bra grejer. Man kan göra en klassresa i Sverige.

Men baksidan blir att vi är lite själadöda. Är ni med? Och de som säger "jag vill inte vara med i det här systemet", de blir ju knasbollar. För plötsligt har du någon som, i stället för att åka med i den här floden, börjar simma åt sidan och säger "men jag vill starta eget", eller "jag vill inte gå i skolan". Och då blir alla så här, men hur ska det gå? Kom tillbaka här!

Grupptryck av kärlek

Jan: Eller som min mamma sa, av kärlek, efter utbildningen: "men Jan, sen skaffar du dig ett riktigt jobb." För jag berättade att jag ville starta eget. Så när vi ser någon ligga i den här floden, som börjar simma till kanten och försöka ta sig upp, då tar vi tag i dem och säger "nej, men häng på här, det är för din egen skull". Titta här, köp en bostad, för det har funkat bra för mig, den kommer öka i värde. Eller "starta eget? Nej, men vet du att nio av tio bolag går i konkurs inom fem år? Det är bäst att du jobbar statligt, så du kan få pension, du kan vara där tills du är 65 och få pension."

Caroline: Tack gode gud att vi har den här spänningssökande sidan då.

Jan: Vadå?

Caroline: Jo, men för jag tror att det är det som gör att folk startar företag, eller byter jobb, eller går emot vad föräldrarna har sagt att man ska göra, eller vad kompisar gör. Jag tror det är spänningssökandet och sökandet efter något som gör att man känner sig lite... Nej, jag vet inte. Man vill känna sig levande liksom.

Man vill känna sig levande

Jan: Ja, det behöver inte vara spänning. Man vill känna sig levande. Man vill ha något som kittlar. Man vill ha den här passionen. Varför startade jag bolag? För att jag ville göra andra saker. Jag såg framför mig, jag läste teknisk fysik, sen såg jag vad alla mina andra kompisar gjorde, de blev it-konsulter, för det var det man skulle bli runt 2005. Och jag var så här, okej, ska jag nu vara konsult på Ericsson resten av mitt liv? Fy fan, jag dör hellre. Och så ville jag göra andra saker.

Caroline: Det är inte bara medelklassen. Nu blev det en väldigt lång diskussion om detta. Men man skulle kunna vara född rik, eller ha arbetat sig till en stor rikedom.

Jan: Pratar du rik nu som riktänk, eller rik med pengar?

Caroline: Rik med pengar. Och man kan ändå vara i den fors som man tillhör.

Förväntningarna i rikforsen

Jan: Ja, jag skulle säga att den är ännu tuffare. Du är ju där i den dammen, eller den forsen. Du är i rikforsen. Där kommer massa förväntningar på hur du ska bete dig. För om du beter dig illa, så kommer det spilla över på dina föräldrar. Och alla säger så här, du har ju ingen rätt att klaga, för du har ju alla de här pengarna. "Tänk om jag bara hade dina pengar, då hade jag inte haft mina problem." För folk tror att pengar är lösningen, och grejer man ska äga.

Caroline: Ja, till exempel.

Jan: Jag pratade med en kompis som spelade i NHL på typ 90-talet. Och han sa så här, du kan inte komma med samma bil två säsonger i rad, du kan inte ha på dig samma kostym två matcher i rad.

Caroline: Och vad händer då?

Jan: Ja, för då blir det det här grupptrycket.

Caroline: Men alltså, får man inte pucken då?

Jan: Ja, men jag vet inte.

Caroline: Jag bara hatar det som du säger. Jag tänker, vad ska de göra mot mig då? Får jag inte puck? Kommer de inte passa?

Förväntningarna finns överallt

Jan: Ja, men Caro, du har haft kompisar också som är så här, "du borde ha de här kläderna", eller "du borde se ut på det här sättet". Eller till dina akademiska kompisar. Det är klart att du måste ha en akademisk utbildning, och när du doktorerade, då var det vissa sanningar. Man doktorerar inte för pengarnas skull. Och så accepterar alla att man jobbar för 16 000 utan anställningsavtal och pension. För man gör det. Eller myten bland alla konstnärer. "Fan, är du en konstnär som jobbar för pengar? Fy fan för dig, bara sålt ut dig." Eller diskussioner, det kommer ju de här förväntningarna nu. Vi har en ny kulturminister som får så mycket skit för att hon inte varit i kulturen. För då blir de här människorna i forsen, vi blir upprörda på varandra, antingen upprörda, så vi har grupptryck, eller så har vi grupptryck av kärlek. Grupptryck av kärlek som i mamma. Jag vill att det ska gå bra för dig. Min strategi i livet, det som har gått bra, är att ha en bra utbildning, bra betyg, bra jobb, statligt jobb som lärare, för då får du aldrig sparken. Det är ett fantastiskt framgångsrecept för henne. Och då vill hon ju att det ska gå bra för mig, då ska jag kopiera det receptet.

Problemet är att den bil, dit det receptet kör, inte är dit jag vill åka.

Jobbet som inte finns i mallen

Jan: Jag vill åka till ett annat ställe. Jag vill åka till ett ställe där jag kan skifta mellan tre företag på en dag. Jag vill kunna spela in podd och blogg med dig, prata RikaTillsammans, sen vill jag leka managementkonsult på eftermiddagen, och sen på kvällen vill jag programmera.

Caroline: Ja, det är väl exakt det som du gör nu.

Jan: Ja, eller hur. Och det jobbet finns ju inte statligt, eller inom statlig ram. Jag har den här entreprenörsådran, jag vill prova där, eller skapa där. Nej, det går inte i den ramen.

Caroline: Nej, precis.

Jan: Så jag tror att absolut, det är vana, det är för att det är enkelt, det är för att alla andra gör det, så gör jag det. Och sen kommer alla de här rädslorna. Jag gör det för att jag slipper bli ifrågasatt, jag gör det för att då behöver jag inte skapa massa grejer själv. Om jag bara tar en sån grej, jag startar eget företag, för jag har några kompisar som pratat om det länge, men inte gjort det. Så till slut blir jag så här, men vad fan händer? Och så ringer jag dem, okej, nu gör vi detta tillsammans. Och då märker jag, hur fyller jag i en stiftelseurkund? Vad ska det stå i en bolagsordning? Banken, shit, hur funkar detta med moms och skatt? Och tänk om bolaget går i konkurs, då kan jag bli personligt betalningsskyldig. Kontrollbalansräkning, det borde jag ju lära mig. Och så blir det rädslan som gör att jag inte tar det där steget. För då måste jag lära mig något, jag måste skapa det själv.

Entreprenörskap är kreativitet

Jan: Och det är därför jag till exempel säger att entreprenörskap är bland det mest kreativa man kan göra. För du får lösa sjukt många problem. Pension, det finns inget kollektivavtal, så du får lösa din tjänstepension själv. Det finns ingen förutsatt procent, som att det är 4,5 procent som sätts av i din tjänstepension. Du behöver välja själv hur mycket du sätter av. Är du med?

Caroline: Ja, det kan gå ett tag innan man inser detta. Och det är väl okej, bara det inte har gått hela livet.

Jan: Nej, nej. Så jag skulle säga, ja, det är rädsla som driver de flesta. Rädsla att förlora, rädsla att det ska gå åt helvete, rädsla att göra fel, rädsla att inte få vara med, rädsla att bli ignorerad, rädsla att misslyckas.

Caroline: Absolut.

Jan: Inte alla, men väldigt många av oss har de rädslorna. Och sen blir det så jobbigt att fejsa rädslan, att vi hamnar på vana. Och i vana blir det enkelt att bara kopiera det andra gör. Det är min reflektion på detta. Och det är definitivt så i mitt liv, på olika områden. Jag är rädd för att det ska gå åt helvete. Jag är rädd för vad andra ska tycka. Jag är rädd, okej, vad skulle hända om jag slutade göra de andra grejerna och bara fokuserade på en sak? Jag är rädd, ibland när vi brakar, så är jag rädd att du ska lämna mig. Så ja, absolut. Rädsla.

Caroline: Ja, men jag är också rädslodriven. Men...

Hur vanlig är den fattiga pappans syn på pengar?

Jan: Bra. Ska vi ta nästa fråga här? Och detta är fortfarande studieguiden.

Caroline: Vi är i studieguiden fortfarande, ja.

Jan: Ja. Hur vanligt är det att ha den synen på pengar som Roberts biologiska pappa, den fattiga pappan, har? Jag tror du kan svara på frågan.

Caroline: Ja, men vänta, jag vill bara så... Vi behöver inte ha massa engelska här ju.

Jan: Okej. Så hur vanligt är det att ha den synen på pengar som Roberts biologiska pappa har?

Caroline: Jag skulle säga supervanlig. Samhället är gjort för den typen av människor. Var duktig i skolan, så att du kan få en bra utbildning, så att du kan få ett bra jobb. Var på det jobbet tills du är 68 och går i pension sen. Köp ett boende längs vägen. Innan jag började skolan, jag vet inte hur gammal jag var, men om man inte sköter sig och är duktig, så kommer man bli gatsopare. Det var liksom det sämsta man kunde bli.

Supervanligt: byt tid mot pengar

Jan: Ja, precis. Nej, jag skulle säga att det är supervanligt. Det är majoriteten av samhället som är uppbyggt på det där. Det är bara att kolla på siffror. Vi har i forumet den här tråden, hur rik är svensken? Det är mindre än 20 procent av Sveriges befolkning som äger aktier. 27 procent klarar inte en oförutsedd utgift på 5 000 kronor. Jag såg någon undersökning nu att 34 procent av alla hushåll inte klarar ökade utgifter med 6 000 kronor i månaden. De flesta har plan A. Vi byter tid mot pengar. Så de flesta har inte företag. De flesta, som vi kommer prata om i nästa avsnitt, har en stressad ekonomi. De flesta säger till sina barn: "var duktiga i skolan, så att du får ett jobb." De flesta säger så här: "jag är inte intresserad av pengar", eller "pengar är roten till allt ont". Väldigt många säger så här: "jag har inte råd, vi kan inte göra detta", "tror du att jag är gjord av pengar?", "pengar är gjorda för att rulla". De flesta förstår inte hur pengar flödar, som vi kommer prata om i nästa avsnitt. Så nej, jag skulle säga supervanligt.

Valmöjligheter, inte ett bra jobb

Jan: Och jag ska säga så här, vissa av de här grejerna pratar vi ju om med Freja också. Jag säger till Freja, okej, nu får du göra ditt prov och sånt. Men jag säger inte "för att du ska få ett bra jobb", utan jag säger till henne så här, "för att du ska ha så många valmöjligheter som möjligt". Det är en princip som jag har snott från Jonathan Stolsenberg, som vi fortfarande ska bjuda in till podden vid tillfälle. Han säger så här, att det ofta är bättre att ha ett större utfallsutrymme, eller en större möjlighetsmängd, än en liten. Har du bra betyg, ja, då har du fler alternativ. Har du inte bra betyg, så har du färre alternativ.

Caroline: Ja, men det är bra att du är på henne lite om det. För jag är inte det, Jan. Jag är inte på Freja om att hon ska plugga till matteprovet så mycket. Jag är så här, du ska göra det som du tycker om, Freja. Vad tycker du om att göra? "Jag tycker om att rita." Ja, ja, nej, men absolut.

Jan: Du får vara bad cop.

Caroline: Jag bara skojar. Du vet om att det är jag som är den mesta bad copen.

Jan: Jag kan vara det på det området.

Caroline: Caro är den som, du vet, om jag kommer så här, vi ska ha lite glass på en vardag.

Jan: Ja, så är Caro, ja.

Caroline: Vi behöver inte gå in på hur du reagerar då. It's not pretty.

Lärande kräver energi och passion

Jan: Ja, vidare nu då.

Caroline: Ja. Ska du läsa nästa?

Jan: Roberts rika pappa: "True learning takes energy, passion, and a burning desire."

Caroline: Ja, läs följdfrågorna.

Jan: Vilka exempel finns på när detta har visat sig sant i ditt liv? Vilken är en läxa du aldrig har glömt, och varför? Jag tycker detta är en jättespännande fråga. Så okej, att lära sig saker kräver energi, passion och en längtan. Jag skulle säga absolut. När har det varit sant i ditt liv?

Caroline: Nej, men jag har ju fått lära mig ekonomi själv. Jag har inte gått någon utbildning, utan jag har fått lära mig den hårda vägen, genom att jag har förlorat pengar. Jag har gjort massa misstag, jag har rekommenderat dåliga affärer.

Jan: Men Caroline, det är också så här att du har tittat på, vad hände nu? För jag har också förlorat pengar, men jag har kopplat det så mycket till skam, så att jag tittade inte ens till att börja med på vad det var som hände när jag förlorade på Indian Equity på Swedbank, eller vad det var.

Caroline: Ja, ja, ja.

Kritisera inte utan ett bättre förslag

Jan: Och jag brukar alltid säga att vi har haft förmånen att ha massa kloka människor runt mig i livet, som har hjälpt mig. Jag minns ett av mina första styrelsemöten. Då kritiserade jag vd:ns strategi, för jag tyckte den var dålig.

Caroline: Och hur gammal var du då? 23 eller något sånt?

Jan: Nej, 2002, 2005, 24.

Caroline: Den var säkert dålig.

Jan: Ja, den var dålig. Det var den. Men grejen är att styrelsens ordförande sa så här: "ja, du har några poänger, men vad är ditt förslag?" Och då hade jag ju inget förslag.

Caroline: Nej. Och jag ska bara ta en parentes. Sen, när jag har beklagat mig över saker i hemmet, när vi har suttit och ätit middag, då har du till slut sagt så här: "men du, vet du vad, kom med ett bättre förslag själv." Du läxade ut det på mig där, och nu förstår jag var det kom ifrån. För du har ju fått det.

Jan: Så under ett styrelsemöte, inför en massa andra farbröder, kan jag tänka mig, det var säkert ingen kvinna.

Caroline: Absolut.

Jan: Och då var det så här, ja, men Jan, då är det regel nummer ett. Du får aldrig kritisera ett förslag om du inte har ett annat, bättre förslag.

Caroline: Jag gillar det. Var konstruktiv. Jag gillar det jättemycket. Jag försöker också leva så.

Att lära sig på passion

Jan: Och sen skulle jag också säga, när jag har försökt lära mig grejer, så har jag gjort det på passion. Till exempel, jag är ju så här visuell. Jag älskar att ta bilder, ta kort. Och så var jag så här, okej, men hur lär jag mig om foto? Vi hade en kompis som fotograferade mycket. Så jag gick till honom och sa så här, kan jag inte hjälpa dig, jag vill bli bättre på foto, kan jag inte få vara din assistent i en vecka? Jag hänger i din studio, jag hjälper dig och bär grejer, jag fixar, jag vill inte ha något betalt, det enda utbytet är att du låter mig vara med och förklarar vad du gör, så jag lär mig längs vägen. Och jag tyckte det var sjukt coolt, jag lärde mig jättemycket. Så idag kan jag tillräckligt mycket foto för att hålla en grundkurs för folk som vill lära sig fotografera. Och sen tror jag att mycket, jag har gått mycket på inspiration.

Caroline: Ja, men jag tog jägarexamen, för ett tag var jag så här, jag ska äga skog och sånt. Och så hängde jag med Mattias, vår kompis, som har mycket skog och som jagar mycket. Sen var det så här, nej, men okej, jag ska testa att spela golf, eller jag vill lära mig programmera, ja, då satt jag och programmerade på kvällarna. Så för mig har det där funkat. Och för mig blir det också så att det inte blir jobbigt, för om man har det med energi och passion, så blir det som att tiden bara försvinner.

Earn while you learn

Jan: Och sen kommer ju Rich Dad också, jag tror det kommer i ett senare kapitel, där han säger så här: "earn while you learn." Och då kommer nästa grej så här: "åh, coolt, kan jag tjäna pengar medan jag gör det också?" För mig blir det så här, wow, tänk att jag kan lära mig saker och få betalt samtidigt. Och då kommer vi tillbaka till en av de första frågorna. Jobb kan ju ibland vara superbra. Byta tid mot pengar. Särskilt om jag får en extra bonus i att jag lär mig saker. Att jag får hänga med den här fotografen, eller hänga med den här säljaren, eller hänga och kolla på hur den här vd:n jobbar.

Caroline: Ja, jag kan tänka mig att de flesta som utvecklas på sitt jobb känner väl att det är det som sker. Man lär sig samtidigt. Men jag tycker det är svårt annars med det här "earn while you learn". Jag tycker det är jättesvårt att, om det inte är mitt jobb, hitta de där inkomsterna.

Byt jobb strategiskt

Jan: Jo, men där blir det att vara strategisk. Nu hoppar vi till ett annat kapitel, men då säger han så här, okej, om du ska driva eget företag, och sorry att alla exempel handlar om företag, men det är det som är naturligt för mig, men säg att man vill bli vd. Okej, jag vill inte starta före, jag vill bli vd, eller affärsområdeschef, eller specialist. Det spelar ingen roll. Och då säger man, okej, men för att vara vd, då behöver man vara duktig på ekonomi, du behöver vara duktig på kommunikation och ledarskap, till exempel. Bra, okej, men om jag då behöver vara duktig på ledarskap, vad vill jag? Vilka företag är duktiga på ledarskap? Ja, men kan jag börja jobba på någon ledarskapsbyrå som håller ledarskapsutbildningar? Eller om jag är ung, kanske jag går och blir officer. Försvarsmakten är duktig på ledarskap. Okej, jag behöver bli duktig på att förstå ekonomiska flöden. Ja, men bra. När jag har varit officer där, då slutar jag, eller jag slutar efter fem, tre år, och så börjar jag jobba på en redovisningsbyrå med bokföring i två år, tills jag har lärt mig bokföring. Och sen, okej, sen behöver jag bli duktig på kommunikation. Ja, men då går jag kurser i kommunikation.

Caroline: Fast det är inte "earn while you learn". Det är det jag menar.

Jan: Ja, men okej, men jag börjar jobba med någon som jobbar med kommunikation. Förstår du? Att jag byter jobb strategiskt. Inte så här, "åh, jag är mattelärare på den här skolan, nu byter jag att vara mattelärare på en annan skola", utan jag hoppar beroende på vad jag behöver lära mig. Okej, jag behöver lära mig försäljning. Bra, ta ett jobb på en telemarketingfirma, så du kommer få massor av nej. Så att vara lite strategisk.

Det är som att du spelar dataspel och så ska du bygga din gubbe.

Bygg din kompetens som pusselbitar

Jan: Nu har du stor och hög styrka. Bra, nu behöver du lära dig smidighet, eller nu är du duktig på det här vapnet. Ja, men byt vapen, så att du bygger ihop din kompetens, som pusselbitar. Och ställ dig frågan, skulle jag kunna lära mig detta?

Caroline: Man kan ju också ta kurser. På sitt jobb kan man få vissa kurser betalda.

Jan: Ja, precis.

Caroline: Det gäller nog också att prata med andra. För det finns ändå rätt mycket visdom hos andra människor.

Jan: Ja, men så är det. Men har du någon sådan här läxa som du aldrig har glömt?

Caroline: Förlåt, en läxa till som jag aldrig har glömt, det är ju så här, när jag fick det här misslyckandet, att det är ett annat perspektiv på misslyckande. Som att lyckas missa. Att det faktiskt handlar om att försöka. Och se, okej, vad lärde jag mig nu? Vad var guldkornet i att det gick åt skogen? Vad är min insikt från det här? Det var också en sådan här, som att det kräver mod och passion.

Jan: Ja.

Man får lov att prova och gå vidare

Caroline: Jag tänker att under min uppväxt var det så att jag ville testa olika saker. Olika sporter, teater och sådana där saker. Jag upplevde inte att mina föräldrar förstod, eller att jag ens själv förstod, att det är bra. Att man provar lite, och sen går man vidare till nästa grej. Utan man skulle alltid satsa på en grej. Alltså, någon gång vill jag ju klättra. Jag tycker fortfarande det är jättekul med klättring, och det kan vara på en vägg inomhus eller utomhus. Och du vet, jag har ju lagt kurs i det, för flera tusen, och haft skor och sånt. Och så har jag känt så jävla dåligt samvete över att jag inte har fortsatt med det. Inför dig.

Jan: Va?

Caroline: Ja. Och tänk så, jag tycker ju att jag är en sån som aldrig slutför saker, eller att man börjar på något, och sen var det inte kul längre, eller whatever. Men man får lov att göra så. Och nu försöker jag uppmuntra våra barn att, ja, jag förstår att du vill gå på basketen, men du kan gå på teater också, nu har du fått den här platsen på kulturskolan om du vill. Man ska testa så mycket som möjligt. Nej, då vill hon inte det. Men jag tycker i alla fall, nu var det bara ett sidospår, att man får lov att prova massa grejer, och man behöver inte satsa hela sitt liv på saker, eller ha en tanke eller en strategi. Folk frågar så här, hur tänker du nu? Vad ska du göra med det då? Eller vad ska det leda till? Det behöver fan inte leda till något. Det är bara en stepping stone till något sätt.

Saker behöver inte vara för alltid

Jan: Och saker behöver inte vara för alltid. Och det är återigen den här dikotomin. Ja, ha ett strategiskt tänk, men inte så mycket strategiskt tänk att du inte kan fånga saker längs vägen.

Caroline: Nej, det ska inte döda ens driv.

Jan: Läste du Ramit Sethis nyhetsbrev igår?

Caroline: Nej, jag får inte det. Jag ska signa upp mig för det.

Jan: Ramit Sethi är en amerikansk coach.

Caroline: Jättekul, han skickar bara säljmail.

Jan: Men om man återigen, det är en sådan här fråga, apropå guldkorn: vad är guldkornet jag ska lära mig i detta?

Caroline: Och då hade han... Han säljer mig.

Jan: Ja, så tänker jag alltid. Vad är guldkornet för mig? Jag fattar att du vill sälja dina grejer. Jag kommer inte gå dina kurser, men jag hittar alltid något guldkorn i hans text. Och då var det två meningar. Och då var det så här, många gånger är vi rädda för att fatta fel beslut och ha sunk costs. Så ett av hans tips var att ha ett konto. Det behöver inte vara ett fysiskt bankkonto, men att man sätter undan typ 500 kronor i månaden, om man har möjlighet, till ett konto som man kallar riskkonto eller sunkkostkonto. Sunkkost är alltså sådana kostnader som bara är...

Caroline: Som är förlorade.

Ett konto för att utforska nya saker

Jan: Ja. Och tricket med det här riskkontot var att där skulle man testa nya saker som man normalt inte gör. Så det var liksom att gå till en restaurang som du inte brukar gå på. Testa en aktivitet. Han sa, jag och min fru, vi var på en magishow via Zoom.

Caroline: Ja, men det har jag faktiskt hört att han gillade.

Jan: Ja, och han sa så här, det var superbra. Och sen var det något annat de hade gjort som var dåligt.

Caroline: Ja, precis.

Jan: Och det är helt okej. Och genom att du har det på ett sådant här konto, så kommer du inte ångra dig. Och han säger så här, det räcker att du hittar en enda grej som får in dig på ett nytt spår. Och så har du ingen aning vilka konsekvenser det kommer leda till. Och det är lite som Steve Jobs sa i det här talet när han kom in som speaker på Yale. Han säger så här, du vet, jag läste kalligrafi. Jag hade ingen aning vad kalligrafi skulle ge mig. Men han ville det. Och tio år senare, när han utvecklade första datorn, ja, då var Macen den första datorn som hade fina teckensnitt. För att han hade gått den här kalligrafikursen. Så ja, saker behöver inte vara för alltid.

Caroline: Ja, man kan prova.

Jan: Ja, det är helt okej att ha de här sunk costs. Och så säger han egentligen inte ens om sunk costs, utan han säger så här, detta är mitt konto för att utforska nya saker i mitt liv. Så jag tycker vi borde ha ett sådant.

Caroline: Ja, det har vi faktiskt inte.

Skulle tio cent i timmen ha upprört dig?

Jan: Ska vi ta nästa fråga? Skulle ersättningen på tio cent i timmen, och sedan ingenting i timmen, ha väckt samma reaktion i dig som hos Robert? Det handlar ju om det här från förra avsnittet, där Robert ska lära sig av den rika pappan, och den rika pappan bestämmer sig för att lära dem genom upplevelsebaserat lärande. Han får dem först att jobba för väldigt låg lön, för att simulera hur du jobbar och alltid känner dig underbetald, och det är chefens fel. Till slut går man in och säger så här, nej, nu får det fan vara nog, jag förtjänar mer, jag borde ha en högre lön. Eller så knyter man näven i fickan och går aldrig ens. Och sen byter man kanske jobb, eller är kvar i misär på ett jobb där man tycker att man är underbetald. Så vad säger du, skulle du blivit upprörd?

Caroline: Nej, men alltså, om jag hade fått det förklarat för mig så...

Jan: Nej, men du får det inte förklarat.

Caroline: Nej, jag får inte det förklarat. Ja, jag hade blivit upprörd.

Jan: Ja. Men återigen, gå till din doktorandtjänst. Det var ju precis så. Du fick dåligt betalt, men där fanns inget högre syfte. Och hur kändes det?

Caroline: Ja, det kändes dåligt. Häcken av mig. På 14 000, så var det de första åren.

Jan: Ja. Och ingen pensionsavsättning.

Caroline: Nej, för det var ju liksom utbildning slash jobb.

Bitter eller resignerad

Jan: Ja, precis. Så jag tror att de flesta hade blivit upprörda, och antingen blir man bitter, eller så blir man resignerad.

Caroline: Ja, och typ berättar inte det för någon.

Jan: Ja, för man skäms.

Caroline: Man känner sig som en förlorare.

Jan: Ja, precis. Och du då? Jag fick ju detta från början, i och med att jag aldrig har varit anställd, jag har ju bara drivit eget. Så jag har fått lära mig. Det sa ju Klas-Erik, samma mentor som jag hade där med styrelsen, när han sa, ja, men du får börja jobba här, men du får dra in dina egna pengar. Så för mig har jag alltid levt i att jag måste dra in mina egna pengar. Och jag känner ibland, när jag gör konsultuppdrag, så kan jag känna så här, shit, nu levererar jag inte på den ersättning jag får. Och ibland känner jag så här, fan, nu överlevererar jag på det här. Och sen blir jag så här, jag pallar inte, jag vill jobba själv i stället. Jobba i mitt eget. Så nej, jag tror att jag aldrig har varit i den där. Så jag har lite annat. Jag har inget emot att jobba gratis om det finns en uppsida. Och jag försöker alltid hitta uppsidan själv, om jag inte får den presenterad.

Har du aldrig känt dig underbetald?

Caroline: Jag tror, Jan, att du är... Det kan inte ha varit så förr i tiden åtminstone. Nu är vi ju helt... Vi har ju lärt oss detta.

Jan: Ja.

Caroline: Vad tänker du? Men förr i tiden måste du ju ändå känt så.

Jan: Men Caroline, jag har aldrig haft ett jobb.

Caroline: Du har ju haft ett jobb. Du hade ju det där när du fick 350 kronor.

Jan: Ja, men det var ett konsultuppdrag.

Caroline: Ja, det var ett konsultuppdrag. Det skulle jag ändå kalla jobb.

Jan: Ja, ja.

Caroline: Gör det någon skillnad?

Jan: Jag vet inte. Jag har svårt att tro.

Caroline: Men har du liksom aldrig känt så här, nu fick jag för lite betalt?

Jan: Jo, det sa jag ju. Att ibland känner jag så här, gud, nu gör jag inte nytta för det som är skäligt, den ersättning jag får. Och ibland känner jag tvärtom. Särskilt när jag får höra, det jag har gjort på två veckor, så får jag höra från andra, ja, du vet, hade McKinsey gjort detta, de hade tagit en och en halv miljon, och inte levererat lika mycket. Det är klart att jag kan bli så här, ja, men okej, vad tog jag, 100 000? Ja, och där kan jag bli arg. Jag blir mer arg än vad du blir.

Caroline: Ja, men för mig blir det så här, ja. Det är också för att jag får sopa upp de spillrorna som kommer hem sen.

Jan: Va?

Caroline: Så är det ju.

Jan: Vilka spillror?

Caroline: Ja, men när du är trött och har jobbat häcken av dig.

Jan: Ja.

Caroline: Ja, men så kan det vara.

Jag är inte bitter, jag har satt priset själv

Jan: Så kan det vara, ja. Absolut. Men för mig blir det så här, jag är inte bitter. Det är ju jag som har satt vad jag ska ha betalt.

Caroline: Ja, absolut. Det är ju du som har bestämt det.

Jan: Så jag blir ju inte arg på någon annan. Utan jag tar så här, okej, men det var ju något jag skulle lära mig. Och så tänker jag så här, och det kommer tillbaka till den här attityden som jag har, att allt som händer är en träning för något som komma skall. Så för mig är det så här, nej, det är inget värt att lägga energi på. Det är bara att göra om det till nästa gång.

Caroline: Men jag skulle ändå vilja påstå att det är din mogna hjärna som pratar nu. När du var 20, då visste du ju inte att det var någon träning för komma skall. Eller?

Jan: Jag vet inte, jag träffade ju Klas-Erik när jag var 23. Så jag har ju varit i...

Caroline: Ja, det är svårt att gå tillbaka och unlearna.

Jan: Ja, alltså tar du innan det, så hade jag ju aldrig det. Då var ju försäljning fult, och jag skulle skaffa mig en bra utbildning. Det var därför jag hade typ fyra och nio från grundskolan. Och sen gick jag i en sådan här extremklass med de som hade bäst betyg i Skåne. Och så hade jag typ MVG i allt. Och sen läste jag, okej, vad är det bredaste du kan bli? Ja, men civilingenjör, teknisk fysik. Så visst har jag inte haft ett riktänk. Jag har fortfarande inte ett riktänk. Men i vissa sådana här saker så bara, ja, det är annorlunda.

Rik eller fattig: vem styrs mest av rädsla och girighet?

Caroline: Ska vi ta nästa?

Jan: Vi tar nästa. Är de rika eller de fattiga mer mottagliga för de kontrollerande känslorna rädsla och girighet? Varför tror du att det är så?

Caroline: Vi kan ta den frågan, varför hoppade du över de första två?

Jan: Jaha, jag trodde vi hade... Jag visste inte att vi hade bytt slide. Men vi kan ju ta den här, så tar vi de första två senare.

Caroline: Okej, så är de rika eller fattiga mer... Vilka är bäst på att kontrollera sina känslor av rädsla och girighet? Om man nu har riktänk eller fattigtänk. Jag tror att om man har ett fattigtänk, så tror jag att man absolut kan bli... ens känslor kan ju pusha runt en. Jag tror att om man har bristtänket eller fattigtänket, att det är någon annans fel, att vi inte har det här personliga ansvaret, så tror jag att det nog är svårare att förhålla sig till känslorna. För då blir det mer uppgivenhet, för jag har ändå ingen kontroll. Då är det enklare att bli arg. Medan om man har riktänket, återigen, det handlar inte om mängden pengar man har, så tror jag att det är enklare. Som jag säger så här, nej, men okej, jag tog för lite betalt. Bra, då ändrar jag det till nästa gång. Eller så byter jag jobb. Eller jag tänker att makten ligger hos mig.

Personligt ansvar och känslor som riktmärken

Jan: Jo, men där tog du ju ändå upp det som kanske skiljer dem åt lite. Just i den här frågan i alla fall. Att det personliga ansvaret gör att man aldrig kan skylla på någon annan. Att då finns det alltid ett sätt som du själv kan påverka saker. Och känslorna som kommer då är väl mer riktmärken. Och sen tror jag återigen, har man mycket pengar och ett fattigtänk, så kommer en massa rädslotankar kring det där också. Tänk om jag förlorar, tänk om börsen går ner. Lite som det vi har varit inne på i andra avsnitt, har jag tryggheten i pengarna på kontot, eller har jag tryggheten i min tanke om att jag inte har fötts med de här pengarna, utan jag har skapat dem? Om jag har gjort det en gång innan, då borde det gå snabbare andra gången, för nu behöver jag inte göra de misstag jag gjorde första gången.

Och där kan jag säga att där kämpar jag hela tiden. Vi började ju på noll 2004, efter studenten. Så egentligen borde jag ju ha mycket mer tillit till mina egna muskler. Det är lite som Caspian sa i det där avsnittet. Vissa har trygghet i förmåga, andra har trygghet i sin kropp, eller trygghet i sitt intellekt. Och där har jag väl faktiskt, det har jag nog inte sagt, men de senaste två, tre månaderna så har jag ibland varit mindre rädd. Jag har tillit till min hjärna, den verkar ju uppenbarligen vara snabb och funka, så jag är inte så himla rädd för olika situationer. Det kommer lösa sig, jag kan ha tillit till att jag säkert kan tänka ut en lösning på detta problemet också.

Att utmana sig och lyckas bygger tillit

Caroline: Jag tror också det är för att du utsätter dig för olika situationer som är svåra för dig, och sen lyckas du. Det kan ju vara att du får lagom kostym på dina...

Jan: Ja, det är ju det enda sättet att få självförtroende, att utmana sig och sen lyckas.

Caroline: Så bygger man ju självförtroende hos barn också. Det är inget annorlunda när man är 42.

Jan: Nej, precis.

Caroline: Man kan nog märka om kostymen blir lite stor. Då får man dra ner storleken lite på sina problem. Men det är ju viktigt för att få tillit till sin förmåga, att man utmanar sig.

Jan: Och då kanske man måste simma in till kanten, eller mot strömmen lite, eller göra något annat knasbolligt.

Caroline: Ja, ja. Exakt.

Jan: Så jag skulle säga så här, nej, det är nog inte att de rika eller fattiga, eller de med riktänk eller fattigtänk, är mer i känsla än någon annan. Jag skulle bara säga att det är olika känslor, och sen hur man agerar eller reagerar när känslan kommer är olika. Känslor är ju bara information. Hej, här kom den där lilla rösten. Detta är rätt, detta är fel. Och det handlar inte om mängden pengar. Det är väl mitt svar. Sen kan vi, om vi gör om detta om fem år, så har vi säkert ett annat svar på frågan.

Caroline: Ja.

Tron att mer pengar löser känslan

Jan: Är frestelsen stark att tro att mer pengar ska tysta den känslan? Varför är det en så vanlig reaktion? Detta hänger ihop med att de flesta är rädslostyrda. Så okej, om man är rädslostyrd, man har det här bristtänket, livet är farligt. Jag jobbar, jag byter min tid mot pengar. Det betyder att jag aldrig har tillräckligt mycket tid. För jag spenderar tid på jobbet, och sen tar jag mig till jobbet, och så får jag inte den lön jag vill ha. Vilket gör att när jag kommer hem är jag trött, så jag har brist på tid. Jag har brist på energi, jag har brist på pengar. Och då tänker jag att om jag bara hade lite trygghet, eller om jag bara hade pengar, då hade allt varit bra.

Och varför är detta en så vanlig reaktion? Jag tror att det handlar om det här, om jag bara hade X, då hade Y varit löst. Och eftersom de flesta då har brist på pengar, så blir svaret, om jag bara hade pengar, då hade allt varit bra. Och denna tro hade jag ju i 10–15 år, ända tills den blev helt absurd. Som jag brukar berätta i andra avsnitt, plötsligt hade vi pengar på kontot, typ en halv miljon. Och jag märkte så här, det blev ju inte bättre. Rädslan försvann ju inte. Rädslan för att det kommer gå åt skogen försvann inte. Utan tvärtom, nu fick jag en rädsla till. Tänk om den halva miljonen försvinner. Så det blev värre.

Pengar är en förstärkare, inte en lösning

Jan: Så jag tror att det blir så här, första nivåns tänkande. Jag har det här problemet, om jag bara hade haft pengar, så hade problemet varit borta. Vi tänker inte, vad händer i nästa steg? Och det vi har haft uppe i hela avsnittet, att pengar inte är en lösning, pengar är bara en förstärkare. Tvärtom kommer vi i nästa avsnitt visa att mer pengar förvärrar ofta bara problemen. Om du har ett fattigtänk och får mer pengar, då löser det ingenting. Det gör situationen värre bara. Varför tror du att pengar kommer lösa ens rädslor?

Caroline: Ja, vad tror du? Pengar är ju ett verktyg för att lösa vissa problem.

Jan: Ja.

Caroline: Och det gör de ju. De löser ju problemet när man är hungrig och så. Men det är vissa problem som de kanske inte löser. Att man förväxlar, att pengar kan lösa vissa problem, men man förstår inte att de inte kan lösa andra. Så kan jag tänka mig.

Jan: Och eftersom många av rädsloproblemen grundar sig i det här att jag är rädd för att dö. Och det löser du inte med pengar.

Caroline: Nej.

Lotta-problemet löses inte av pengar

Jan: I grunden. Utan problemet, hur ska du lösa problemet "vad ska andra tycka" med mer pengar? Om du tar Lotta-problemet, som var så här, nej, jag säger upp mig från en karriär, som är en fin karriär, kollegor, varumärke, hela det, och sen blir jag student.

Caroline: Familj.

Jan: Ja, familj. Och sen blir jag student. Det kommer ju inte lösas av pengar. Men i första läget, när man är så här, jag trivs inte på mitt jobb, om jag bara hade pengar, då hade jag kunnat.

Caroline: Ja.

Jan: Så jag tror att, javisst, pengar är ett första steg, men det är inte lösningen.

Caroline: Nej.

Jan: Det tror jag.

Caroline: Jag vet inte, jag känner inte att det är något klockrent.

Jan: Jag tror vi behöver hjälp från läsarna att ställa sig frågan: varför är det så lockande att tro att mer pengar kommer lösa problemet?

När reagerade du med dina känslor?

Caroline: Bra. Ska vi ta nästa fråga?

Jan: Vilket exempel finns från livet, när du reagerade med dina känslor? Och när var det en gång du kunde observera dina känslor i stället, och välja dina tankar?

Caroline: Ja, har du något exempel?

Jan: Inte direkt. Alltså, jag har många exempel.

Caroline: Ja, men ta du det, för jag kommer på saker när du pratar.

Jan: Jaså? Nej, men jag tror till exempel, som när vi gick en kurs, så fort du blir arg eller irriterad, eller tycker att någon är dum i huvudet, så är det ett bra tillfälle att bara ställa sig frågan: hmm, vad intressant att jag reagerade så här. Vad är det den personen försöker säga egentligen? När någon försöker sälja något till en, till exempel. Eller när börsen går ner. Eller till exempel när någon skrev på forumet, jag har ibland pratat om det här, Storskogen. Så var det någon som skrev så här: "Jan, fattar ni inte? Jan bara försöker säljkränga den här aktien på er. Jan Storkuken Bolmeson."

Caroline: Ja, du tog det inte ens som en komplimang.

Att fånga sig själv i forumet

Jan: Nej, jag tog inte det. Min första reaktion var så här, att jag blev ledsen och upprörd. Och sen var det så här, nej, fuck it. De hade flaggat det, och så var jag så här, jag låter det vara kvar. Jag behöver inte gå igång på detta, utan jag fångar mig själv. Och sen tänkte jag så här, om fem år så kommer detta förhoppningsvis vara ett sjukt illustrativt material för att göra ett avsnitt kring hur folk reagerar när en aktie går ner, risken med att direktinvestera i enskilda aktier, hur emotionella vi är, hur folk klagar i ett forum i stället för att ringa till vd:n, och massa grejer. Så då gick jag från den initiala känslan att vara ledsen eller bli arg, till att tänka att detta kommer vara värdefullt i framtiden. Och sen till att någon skrev en kommentar, "storkuken", alltså, det borde man ju ändå ta som en komplimang i de flesta fall. Och då kunde jag till och med gå från att vara ledsen, till att garva åt det och citera det och tycka att det var kul. Så det är ett sådant exempel på den här känslomässiga resan.

Caroline: Ibland när du blir arg, så kan jag också tänka så här, i stället för att behöva bli arg tillbaka, det blir så okej. Men vad är det Caro behöver nu? Vad är det som har hänt? Handlar detta om mig?

Jan: Ja, det handlar ju oftast inte om dig.

Caroline: Ja. Vilket är svårt att tro i stunden.

Att känna igen svart-vita rädslor

Jan: Ja, men ett exempel där jag har lärt mig att ställa mig vid sidan av och tänka "vad är det som händer här", det är när jag ser andras svart-vita rädslor, eller känslor. Till exempel vid något tillfälle, eller vid flera tillfällen, har folk sagt så här, ja, bankerna under den här krisen, man skulle bara ha låtit dem gå i konkurs. Och så har jag tänkt så här, ja, det skulle kanske vara marknadsekonomi att göra så, och jag har hållit med. Men nu kan jag vara... jag har hört det så många gånger att jag känner igen det som en svart-vit kommentar. Att det är utan eftertanke, för min del i alla fall. Så då måste jag ställa mig bredvid.

Caroline: Fast nu är du så superrationell, Caroline. Du är ju en känslomänniska.

Jan: Jag är absolut en känslomänniska. Jag har gått igång på det. Jag har tänkt att det kanske är rätt att de skulle gått i konkurs. Men när man har hört vissa saker tillräckligt många gånger, så är det inte säkert att man tycker det är sant längre. Och jag kan slå vad om att lyssnarna där ute kan känna igen åtminstone vissa sådana kommentarer.

Tillrättalagda exempel och observationsglappet

Caroline: Men du är så snygg när du säger detta, Caroline.

Jan: Alltså, jag tänker ju så här, det är ju många gånger...

Caroline: Snygg och snygg.

Jan: De flesta förstår inte vad du menar. Att det är tillrättalagt.

Caroline: Det är tillrättalagt.

Jan: Säg att du skulle komma hem, och jag och Freja sitter och äter glass. Vad är din initiala reaktion?

Caroline: Att jag blir förbannad.

Jan: Ja. Och grejen är, vid de tillfällena, det här observations... det han pratar om, vi har ju pratat om detta på Patreon, som observationsglapp. Det är ju här det är så här spännande. Här blev jag arg. Varför blev jag arg? Vad kan vara anledningen till att Jan och Freja tog glass? Hur kan jag bli nyfiken i stället?

Caroline: Jag ska inte säga att inte de tankarna kommer i mitt huvud, men de överröstas av att jag är arg.

Jan: Ja. Då kommer den initiala känslan. Och här är tricket att låta känslan komma. Och sen var det så här, hmm, och ställa sig bredvid. Ha de här två sekunderna, observationsglappet. Där man inte måste säga något.

Caroline: Där man inte måste säga något.

Skillnaden mellan människa och djur

Jan: Och så här, gud vad spännande, nu blev jag arg. Okej, arg brukar handla om att någon gräns för mig inte har respekterats. Och för dig handlar det ofta om att du vill bli respekterad. Så du känner ofta att du inte har blivit respekterad om inte...

Caroline: Det är ju roligt att du förstår exakt vilka mekanismer som går igång, och ändå överträder du min gräns på det viset. Med glass på en onsdag.

Jan: Ja, för att till exempel, då har vi haft någon framgång, och så vill vi fira. Och då tycker jag så här, då är det okej att göra ett avsteg från det där. Sen om du går igång, så behöver inte jag gå igång tillbaka. Utan då kan jag tänka så här, hmm, nu blev Caro upprörd. Intressant, varför blev jag upprörd? Just det, för att hennes gräns blev överträdd. Okej, då kanske jag inte behöver mäta det så här, "du låter oss aldrig fira, och du är en sån Hitler, liksom rutin-Hitler här hemma. Kan man inte få fira?" Har du tänkt det om mig?

Caroline: Jag vet inte, inte tydligen, men tydligen kommer det att gå upp.

Jan: Tycker du? Har du tänkt att jag är en rutin-Hitler?

Caroline: Ja, men dina rutiner är ju bra, alltså de är fantastiska i 99 fall av 100, men ibland är de lite fängslande.

Fånga sig själv i ögonblicket

Jan: Och återigen, det handlar inte om att vara en perfekt människa, det handlar inte om att vi fångar varandra, eller att jag fångar, jag blir ju också arg. Men poängen här är att fånga sig i det där ögonblicket. Att skillnaden mellan oss och djur är att djur har impuls, reaktion. Människa har impuls, möjlighet att välja, reaktion.

Caroline: Men jag har nog inte blivit människa ändå.

Jan: Det är klart du har. Du är ju mycket bättre nu än vad du var förr på de här.

Caroline: Ja.

Jan: Bra. Så jag tycker det där är superspännande. Det här observationsglappet. Fånga sig själv. Och det är en coachingterm, nu blir det så här bu-lingo, observationsglapp. Att i det här glappet mellan impuls och reaktion, fånga dig själv, bli nyfiken. Och den bästa frågan där är så här, gud vad spännande, nu blev jag X. Och då kan man ställa sig, varför blev jag X? Och sen kan man säga, kommer reaktionen här gagna mest, eller vad kommer hända? Och det kan man fånga sig efteråt också. Så bara, gud, nu skällde jag ut den personen. Gud vad spännande.

Caroline: Ja, man kan fånga sig efteråt också. Det är bra att du säger det, så man inte känner så här, där gick det, där försvann det också. Jag missade observationsglappet.

Jan: Ja, men precis.

Förstår de flesta att de sitter fast i ekorrhjulet?

Caroline: Ja, men snyggt.

Jan: Sista frågan. Tror du att de flesta människor inser att de är fast i ekorrhjulet? Varför, eller varför inte?

Caroline: Nej, jag tror inte det. Att många människor förstår att de är fast i ekorrhjulet. Nej, jag tror inte det.

Jan: Tror du inte? Du och jag fattade ju det.

Caroline: Nej.

Jan: Jo. Det fattade vi. Jag tänkte så här, här går jag till arbetet för att kunna konsumera mera, för att bli snyggare på jobbet och verka mer professionell, för att kunna jobba mera, för att kunna konsumera mera. I helvete. Det har jag tänkt. Och jag är inte så jävla smart.

Caroline: Och jag är som en vanlig människa, John.

Jan: Ja. Caroline, så här.

Man känner sig fast utan att ha ordet för det

Jan: Jag tror att många upplever en känsla av att vara fast. Att sitta fast. Man har inte definierat att det är ekorrhjulet. Man har inte definierat varför det är så. Man har inte definierat vad det är. Innan du har ordet för det, så kan du inte beskriva det. Är du med?

Caroline: Nej, jag trodde det bara var ett vanligt ord i svenska språket.

Jan: Ja, i vår kultur. Community. Men inte där ute.

Caroline: Nej, jag vet inte.

Jan: Nej, du kanske har rätt. Nej, men jag tror inte de flesta har definierat det för sig själva. Definiera, vad är ekorrhjulet, Caro?

Caroline: Det är det som jag beskrev. När man springer runt, runt, runt.

Jan: Och vad är det man springer runt, runt, runt?

Caroline: Ja, det kan vara jobb-konsumtions-hjulet, till exempel. Väldigt enkelt. Jobb, konsumtion, jobb, konsumtion, jobb, konsumtion.

Två sätt att definiera ekorrhjulet

Jan: Ja, okej. Jag hade definierat det lite annorlunda.

Caroline: Ja, men berätta hur du.

Jan: Nej, men jag hade definierat det som ett ekonomiskt flöde som inte fungerar. Som en stressad ekonomi.

Caroline: Som du säger, jobb, konsumtion.

Jan: Jag hade väl kanske sagt så här, inkomster, tärande tillgångar, utgifter. Att jag behöver pumpa runt de här pengarna. Jag får in lön, jag köper mitt hus, huset genererar räntor, huset genererar försäkringsavgift, fastighetsavgift. Och då blir det så här att jag har hamnat i ett ekorrhjul, där jag måste försörja de här räkningarna.

Caroline: Jag tycker det låter väldigt intellektualiserat.

Jan: Ja, ja, men...

Caroline: Okej.

Jan: Men skitsamma, det är samma grej. Men att det blir en stress.

Caroline: Det är väl det vi kan enas kring.

Jan: Att det handlar om en stress, det handlar om att jag måste göra de här grejerna. Men jag tror inte att de flesta har... Eller poängen, varför jag tror att de flesta inte inser det, är för att de gör som alla andra. Är du med?

Fisken som inte ser vattnet

Jan: Och då måste man tillbaka till det här observationsglappet. Så här, gud vad intressant. Okej, vad är det som händer nu? Lite om man ska ta metaforen med fisken. Du vet, två fiskar som simmar. Och så säger den ena fisken till den andra så här, gud vad skönt vattnet var idag. Och den andra säger bara, va? Vilket vatten? När du lyfter ut fisken ur vattnet, så att den upplever luft, då kan den plötsligt få en distinktion, luft och vatten. Vatten är något annat än luft. För innan har vattnet bara varit så som det är. Och så tror jag att de flesta är. Att de tänker inte att det finns ett ekorrhjul, och framför allt att man kan kliva av ekorrhjulet. För de flesta har ingen aning. Vad skulle det innebära att kliva ur ekorrhjulet? Det är ju en lottovinst. Det är därför man vill vinna på lotto. För att man vill komma ur sin stress. Man vet kanske inte att det är ekorrhjulet.

Även en lottovinst tar dig inte ur ekorrhjulet

Jan: Men grejen är att jag påstår att även med en lottovinst så kommer du inte ur ekorrhjulet. Det kommer tillbaka till det där med, vad kommer de flesta göra med den där lottovinsten? Jo, då köper man bil, eller man köper ett större hus, eller man köper något som förvärrar det där ekorrhjulet. Det finns massor av exempel på rika människor som har ärvt, eller vunnit på lotto eller liknande, som har hamnat i en sämre ekonomisk situation, för att man inte har kunnat hantera den. Eller idrottsmän som tjänat mycket pengar, eller företagare som har sålt sina företag. Så nej, jag tror inte att de flesta har definierat det.

Caroline: Men innan vi spelade det här spelet Rat Race, som är kopplat till boken...

Jan: Ja, Cashflow 101.

Caroline: Så var det ganska diffust för mig vad som fanns utanför ekorrhjulet.

Jan: Ja.

Caroline: Och sen var det inte diffust längre, för man kunde ju spela sig ur ekorrhjulet, och då hamnade man någon helt annanstans. Jättebra spel.

Spelet som blev en ögonöppnare

Jan: Ja, men eller hur.

Caroline: Det var liksom som att jag fick en sådan ögonöppnare. Där var ju luft.

Jan: Ja, exakt. För det blev utlyft.

Caroline: Plötsligt kunde jag se, okej, vad skulle det kunna vara om det inte... Vad är det för liv när man inte har ekorrhjulet?

Jan: Ja, vad är det för liv? Och då är vi tillbaka på Lotta-kommentaren. Vad gör jag om jag inte behöver pengarna? Jag behöver inte springa i det här ekorrhjulet, där jag måste få in min lön för att täcka mina räkningar. Vad gör jag då? Och det är ju en superspännande fråga. Så nej, jag tror att de flesta är i ekorrhjulet.

Huset som håller oss kvar i ekorrhjulet

Jan: Jag skulle säga att i vissa delar är vi i ekorrhjulet. Eller jag upplever mig själv vara i ekorrhjulet. För jag känner att jag måste fakturera de där 2,5 miljonerna om året minst, för att täcka din och min lön, och för att täcka de utgifter vi har, och kunna bo i det här huset. Det kommer kanske nästa vecka, i kapitel 2, där vi kommer prata om till exempel huset. För i vår ekonomi är huset det som driver absolut mest utgifter. Och då är det så här, ja, hade vi sålt vårt hus, då hade vi fått ut X miljoner, vi hade sänkt våra utgifter med hälften. Och då hade vi kunnat vara kanske ute ur ekorrhjulet. Så ja, huset är en grej som håller oss kvar i ekorrhjulet.

Och då får man ju ta en diskussion. Och det är en ganska tuff diskussion som vi har duckat, eller jag har duckat. Okej, hur skulle vårt liv se ut om vi inte hade ett hus för 10 miljoner som driver kostnader i vår ekonomi? Den frågan har vi nu på vår kick-off, vårt schema här, som vi ska ta lunch kring. Som det inte blev lunch idag, för att jag kände att vi var i ekorrhjulet och behövde jobba. Har inte tid att prata om strategi nu.

Caroline: Ja, precis, jag är upptagen.

Rädslan när man tänker på att flytta

Jan: Nej, och då kommer vi in på rädsla. Var ska vi bo då? Hur ska barnen ta sig till skolan? Hur kommer det vara med tid? Det är sjukt många...

Caroline: Men vet du vad, man ska lyssna på andras problem. För då ter det sig som att man kan lösa sina egna jävligt snabbt. Idag pratar jag med städpatrullen. Den ena som städar vill flytta till Kävlinge och absolut hitta ett bra hus där, men det är så dyrt, och du vet, det är skjutningar där hon bor. Hur ska nu hennes dotter, som ska börja gymnasiet, hur ska hon välja då? För då vet de ju inte var de ska bo än. Man tänker så.

Jan: Det där låter ju som att ni kommer kunna lösa det.

Caroline: Du får det att låta svårt. Men det är nog inte svårt. Ni får bara bestämma er. Och så tänker man så själv. Vi ska också bara bestämma oss.

Jan: Ja, exakt.

Caroline: För så jävla svårt är det inte, Jan, att ta lite beslut.

Perspektiv från en krigssituation

Jan: Nej. Och sen blir det också så här, när jag får sms av till exempel, vi har en programmerare, Pavel, anställd, som är så här, du, idag är det missilattack mot Kiev. Vi har programmeraren i Kiev. Ja, han där, jag blev sen i jobbet, nu gick strömmen, för det är rullande strömavbrott i hela Ukraina, så jag vet inte om jag kan jobba idag. Då blir jag så här, vad har jag för problem i mitt liv egentligen?

Caroline: Ja, det är en helt annan diskussion. Det är också väldigt, om jag bara får ta en parentes, väldigt märkligt hur, om man är i en krigssituation. Nu har vi två personer i Ukraina som vi pratar med, där de vänjer sig och life goes on. Inte på samma sätt som innan överhuvudtaget, och de skulle ju kunna dö när som helst, men det är som att de bara får saker att funka ändå.

Jan: Ja, och det är exakt det jag menar som är så absurt. Så sitter vi här och så här, ska vi sälja huset?

Caroline: Jo, men Jan, vi kan ju inte sätta våra problem i paritet till det. Men jag är tacksam över att jag får lov att se det. Att de löser det ändå.

Jan: Ja, nej, men exakt.

Avrundning och tack

Jan: Bra! Detta trodde jag inte vi skulle prata en och en halv timme om. Jag hade ju förberett typ ett annat kapitel. Men då tänker jag så här, det får bli nästa veckas kapitel.

Caroline: Då kör vi nästa vecka.

Jan: Och då kommer det bli mer finansiell kunskap, eller finansiell kompetens, och prata lite mer bokföring och balansräkning. Och det är inte torrt. Varför skulle det vara torrt?

Caroline: Ja, men för mig är det så... Jag vet vad det är, men ändå är reaktionen...

Jan: Det är inte torrt. Kapitel 2 är inte torrt. Det är kul.

Caroline: Det är bra.

Jan: Stort tack till dig som har lyssnat. Och tack till dig som har kommenterat. Och till dig som är på Patreon. Och fortsätt gärna kommentera, för jag tror att det är den här konversationen som är så himla spännande. Mig veterligen går den inte på så många andra ställen.

Caroline: Nej, inte vad vi vet i alla fall. Vi ses nästa vecka.