Jobb: en kortsiktig lösningpå ett långsiktigt problem

Får lägga avsnittet överst i podlistan

Läste boken i somras, eller lyssnade via youtube.

Det var mycket i den som ändrade hur jag tänker och även uttrycker mig kring ekonomi. Säger numera inte att jag inte har råd, utan att jag har andra prioriteringar.

Försöker också se vilka möjligheter som finns kring ekonomi, oavsett var jag befinner mig på min resa.

Men det var också mycket i boken som klargjorde vad som driver mig och att jag ofta i slutet på boken tänkte mycket på vilken person jag inte vill vara. Vissa stycken hade jag svårt att relatera till, troligen på grund av en kulturkrock då vissa tankesätt är väldigt USA vinklade.

Kanske det är poor thinking, men jag personligen ser inget värde i att samla på mig pengar för pengarnas skull. Jag har 2-3 specifika mål, är övertygad om att jag kommer nå dom, de är realistiska. Men mitt mål är inte Fire eller att bli tokrik, mer att kunna leva helt ok, hela livet och att ha en ekonomisk trygghet när kommande livssituationer kräver det.

Boken är bra på att väcka tankar kring sin egen resa, sina tankar kring ekonomi och att den ger olika perspektiv.

Väldigt läsvärd bok och som alltid ett givande poddavsnitt. Ska bli kul att följa miniserien kommande veckor.

Jag har inte läst boken än men kommer direkt att tänka på min egen resa när jag lyssnar igenom ert avsnitt.

Jag har definitivt växt upp med ”Poor Dad”. I vår familj skulle man skaffa ett jobb och tjäna pengar så att man kan leva och försörja familjen. Att spara för oss var att lägga undan pengar så att man kan åka på semester eller köpa julklappar, aldrig att spara långsiktigt.

Efter plugget började jag jobba och under ett antal år lyckades jag ändå spara ihop runt 100 000 kronor. Investeringar var väldigt främmande för mig så de låg bara på ett sparkonto. Tills jag köpte en bostadsrätt. Men jag stannade inte där: jag fick högre lön och kände att nu har jag äntligen råd med en bättre bil och den där fina TV:n och de där lyxiga möblerna. Och självklart ska man ju ut och festa och bränna pengar med för det gör ju alla andra i ens vänkrets. Detta gjorde att jag i ett par år hamnade i en situation där lönen gick åt att betala av den gångna månadens utgifter. Det var nog först när jag bytte jobb som jag sakta men säkert kom ur denna onda cirkel.

Jag träffade nya kollegor som pratade om aktier och daytrading, en helt ny värld för mig. Min nyfikenhet gav vika och jag startade ett Avanza-konto. Fortfarande försiktigt men märkte efter några månader att helt plötsligt tjänade man pengar fast man inte lade ner någon tid (jag vågade aldrig syssla med daytrading så mina investeringar var passiva). Någonstans på vägen betydde också de materiella tingen mindre för mig och jag brydde mig inte längre om vilken bil jag körde eller vilka skor jag gick i.

Eftersom jag hade växt upp i en familj där lön var det enda sättet man kunde tjäna pengar på var jag inte helt öppen med investerandet. Dels för att jag var beredd på att jag kunde förlora allt men också för att mina syskon fortfarande levde i samma mindset som mina föräldrar.

Många år senare delade jag ändå med mig av mina framgångar på börsen eftersom min mor frågade om dem. Men jag märkte på min far att det var jobbigt att höra eftersom han hade levt i en värld där man måste kämpa för sina pengar. Han har aldrig unnat mig framgången utan pratar ofta om hur han själv fick kämpa under sin egen karriär och ändå fick en sämre pension än han förväntade sig. Han är även skeptisk till investeringar och lyfter gärna upp det senaste årets börsras som ett bevis på sin teori om att det där minsann bara är spekulation.

Jag har ingen ambition att konvertera min far och har sympati för den sits han satt i, men vet också att jag själv tagit mig ur det mindsetet på grund av egna aktiva val jag gjort under min egen resa.

Kul avsnitt. Bra blandning mellan att sammanfatta bokens innehåll och exemplifiera med exempel från era egna liv.

Kanske beror på mina egna begränsade perspektiv, men fattigtänk och riktänk som en dikotomi där de flesta tänker som poor dad och några få framgångsrika tänker som rich dad stämmer inte alls överens med mina erfarenheter. Snarare att det är ytterligare ett exempel av snabbt och långsamt tänkande, att alla som vill eller får rätt frågor ställda till sig ganska lätt kommer fram till samma tankesätt som rich dad.

Inte heller att (den svenska) skolan generellt skulle vara dålig på att undervisa om detta. Är fortfarande ung och kommer väl ihåg att vi hade intressanta lektioner om både privat- och nationalekonomi under samhällskunskapen på gymnasiet med t.ex. representanter från Svenskt Näringsliv och LO på plats och innehåll från RikaTillsammans-bloggen som diskussionsunderlag. Budget, skuldsättning, långsiktigt sparande och investerande, arbete vs. företagande, prioriteringar, pengars värde och psykologi var alla saker som diskuterades. De flesta hade någorlunda koll och visade framförallt på stort intresse för detta. Det var bara en eller två som inte hade fått eller själva sparade i aktier/fonder.

Tycker också att det blir lite skevt när ni pratar om att man måste börja se alla alternativ man har och ta ansvar för att förbättra sin situation, helt utan att nämna att man nog kan vara helt nöjd med att leva “fattigt” och klaga på sin situation. Dvs istället för konstant självutveckling eller “true learning” så ägnar man sin tid åt en givande hobby och sin energi på relationer till vänner/familj. Att det finns ett stort värde i att separera sin karriär från resten av sitt liv är kanske en främmande tanke i USA, men för att sätta boken i en svensk kontext borde man kanske ta upp det. Det är väl egentligen lika fel att:

1. klaga på sin ekonomiska situation (det är chefens, de rikas eller någon annans fel att jag inte har pengar) utan att göra något åt den som
2. att klaga på att ens ekonomiska situation går ut över resten av livet (inte ha tid för sina barn, energi för sina relationer etc, och det är jobbets/företagandets fel) utan att göra något åt det.

Att de flesta bara arbetar av rädsla, och att det är något man skulle kunna ändra på, är dock en så radikal tanke att jag inte hunnit tänka riktigt klart min reflektion kring det skulle vara. Måste nog leta upp någon att bolla lite med. Överlag absolut ett tankeväckande avsnitt, tack för det!

Lite tråkigare feedback: debt uttalas fortfarande “dett”.

Tycker det låter som att det som sägs i boken/avsnittet är att i ett kapitalistiskt samhälle är det bättre att bli kapitalägare (rich dad) än att bli löntagare (poor dad), vilket kanske kan kännas ganska självklart. Sen handlar det om att förstå att det är målet (om man vill göra en klassresa på riktigt) och att kunna finna sin väg dit.

Jag vet inte om jag skulle kalla det att folk arbetar av rädsla, men jag tror många har accepterat att livet fungerar på ett visst sätt, och har inte ens tänkt tanken att det går att ifrågasätta, än mindre funderat på vad dom verkligen vill. Rädslan ligger nog snarare i att man inte vet vad man skulle göra om man fick bestämma helt själv, då är det lättare att falla tillbaka på vad ens föräldrar gjorde, eller vad ens vänner gör.

Det är alltid bättre för en själv om man kan skapa värde mer effektivt än andra, det gäller i alla typer av samhällen, jag tror det mer är budskapet ifrån boken/avsnittet. Man skapar inget värde och löser inga problem om man inte tar ägandeskap för sin situation, oavsett hur man kom dit (eller om man började där). Att bli rik i ett kapitalistik samhälle råkar bara vara ett exempel som är lätt att förstå för en amerikansk publik.

Står ju svart på vitt under punkt 1:

1. “The poor and the middle class work for money. The rich have money work for them.”

Sen handlar många punkter om vad som hindrar folk från att lämna ekorrehjulet/löntagarträsket. En hel del handlar som du säger om att ta makten över sin situation för att kunna förändra denna och att inse att om man bara gör som alla andra så kommer man också bli en löntagare, precis som alla andra.

Att klaga på sitt jobb eller sin chef tror jag också är en fråga om tillhörighet. Alla andra gör det så det blir en norm, speciellt i en infekterad arbetskultur. Jag själv har känt det vid vissa tidpunkter i livet men har alltid agerat genom att byta roll eller byta jobb. Men jag känner så många som alltid beklagar sig över sitt jobb eller sin chef och trots att jag uppmanar dem att byta (och berättar att det är det jag gjort) vill de inte ta steget, antingen av rädsla eller bekvämlighet.

Det här med att allt är någon annans fel reagerade jag på. Jag tycker att det genomsyrar hela Sverige och mitt liv blev inte rikt innan jag gjort mig av med alla som skyller sina misslyckanden på andra. Det kan vara föräldrar som var dumma i barndomen, för feminister är det patriarkatet som är boven, för socialister är det de rika. osv. Nu ser jag den misslyckade staten och har blivit en prepper eftersom ingen kommer ge mina barn mat om jag inte gör det. Jag har en ansenlig del av mina pengar i fysiskt guld eftersom riksbanken inte har någon guldreserv att prata om, och jag är nu egenföretagare eftersom jag litar mer på min egen förmåga och kompetens än någon annan.

Det är verkligen en bok som får en att reflektera och resonera annorlunda iallafall i mittfall.