Jobb: en kortsiktig lösningpå ett långsiktigt problem

Innehållsförteckning

Nedan följer en grov innehållsförteckning för transkriberingen.

1. Inledning: en bok om hur olika vi tänker kring pengar
2. Hur boken kidnappade ett budgetavsnitt
3. Att bli intresserad av ekonomi
4. Tillbaka till rötterna
5. Riktänk, fattigtänk och medelklasstänk
6. Communityn som gör avsnitten möjliga
7. Finansiell läskunnighet och skolan
8. Att leva från lön till lön
9. Rich Dad Poor Dad: handlingen
10. Två pappor, två sätt att tala om pengar
11. Reaktionen: arrogans eller ett annat perspektiv?
12. Default: den biologiska pappans röst
13. "Hur kan jag få råd?" — energin går uppåt
14. Korridoren och de stängda dörrarna
15. Erik och killen som sålde gräddbullar
16. Tvåpacket: två millimeters skillnad
17. Lektion ett: The rich don't work for money
18. Tio cent i timmen
19. Upproret och den första lektionen
20. "A few learn the lesson and move on"
21. Är det för svart och vitt?
22. Varför det provocerar
23. "Pengarna eller livet" — valet vi redan dödat
24. De som faktiskt frågar hur man tjänar pengar
25. "De är inte intresserade — och det är okej"
26. Topplocket går och fem dollar i timmen
27. Beroendet av pengar och systemet bakom
28. A-, B- och C-studenter
29. Pengar förstärker, löser inte
30. Serietidningsbiblioteket
31. Kantarellögon
32. Tid är pengar — men bara linjärt
33. Mindset, inte mängd
34. Att vara temporärt fattig — med en plan
35. Livet knuffar oss alla
36. Vad livet försöker lära mig
37. Sluta skylla på mig — du är problemet
38. Dataspelet och livet
39. Värdet ligger i frågan
40. Rädsla, inte passion, styr
41. Jans rädslodrivna ekonomi
42. Om man inte vore rädslodriven
43. Gallup: 60 procent vill byta jobb
44. Hur man får passionen att styra
45. Mer pengar, mer skuld
46. Fleecen, kostymen och förväntningarna
47. Rädsla håller folk kvar på jobbet
48. Är det så jag vill ha det?
49. "A job is a short-term solution to a long-term problem"
50. Utdelningsaktier och FIRE som lösningar
51. Åsnan och moroten
52. Managementkonsulten i den gyllene buren
53. När man inte vill spela med längre
54. Studyguiden och boktipset
55. Avrundning

Inledning: en bok om hur olika vi tänker kring pengar

Jan: Det som jag älskar med den här boken är att den illustrerar hur olika man kan tänka kring pengar. Du lyssnar på RikaTillsammans-podden som handlar om allt som är roligt med privatekonomi. I den här podden får du varje vecka ta del av konkreta tips, råd, verktyg och inspiration för att ta ditt sparande och din privatekonomi till nästa nivå på ett enkelt sätt. Vi som gör den här podden heter Jan och Caroline Bolmeson. Idag är det dags för avsnitt 273, och detta är lite inspiration. Det handlar om boken Rich Dad Poor Dad av Robert Kiyosaki.

Jan: Jag brukar säga att detta är en av de tre böcker jag brukar rekommendera. Om någon kommer till mig och säger: "Ja, men om jag ska läsa en eller två böcker om ekonomi, vilka ska jag läsa?" Då brukar jag rekommendera den här, Rich Dad Poor Dad. Jag brukar rekommendera Småspararguidens "Mer pengar för pengarna". Och sen brukar jag säga "Rikaste mannen i Babylon". Det jag tänker med dagens bok är att vi faktiskt gjorde ett avsnitt på den för 220 veckor sedan. Alltså för mer än fyra år sedan. Det här är en bok som jag första gången läste 2008.

Caroline: Ja, vi läste väl den ungefär samtidigt.

Jan: Ja, vi läste den samtidigt. En sådan här bok som man kan återkomma till flera gånger, för den handlar väldigt mycket om ett sätt att tänka och ett skifte i perspektiv kring privatekonomi. Snarare än det vi brukar tjata om i avsnitt 99: köp, så här sparar du, så här kommer du igång i ditt sparande, de här fonderna bör du äga. Jag vet att vi tidigare har fått mycket positiv feedback när vi har gjort de här bokserierna, att vi har tagit en bok och reflekterat. Så som vanligt: alla missuppfattningar är våra egna. Det blir mycket tolkningar. Vi kommer naturligtvis prata om detta utifrån vårt perspektiv. Vi ger lite introduktion, vi tar ett eller två kapitel i taget, ger guldkornen men sen tar en diskussion kring det. Vi rekommenderar att läsa boken i alla fall.

Hur boken kidnappade ett budgetavsnitt

Jan: Detta kan vara de bäst investerade pengarna. Jag hade ju slarvat bort, eller gett bort, vår bok. Jag trodde vi hade flera exemplar.

Caroline: Ja, men det har vi haft. Vi har gett bort dem till folk vi bryr oss om. Jag tror min bror faktiskt har det senaste exemplaret.

Jan: I alla fall, jag fick köpa den ny inför det här avsnittet. Vi hade den nämligen på vår bokklubb, på Patreon. När vi hade en sådan toppendiskussion på Patreon-bokklubben, så blev det så här: nej, men alltså detta är så bra, detta måste vi göra ett vanligt avsnitt på.

Caroline: Bra. Inspiration. Vad menar du med det?

Jan: Jag blev helt taggad. Jag hade egentligen tänkt att vi skulle göra ett avsnitt om budget. Men sen kidnappade jag den här. Kan jag säga för övrigt, jag skrev en lapp till Caroline i morse: kan du läsa det här kapitlet innan?

Caroline: Nej, du skrev bara: kan du läsa kapitel ett?

Jan: Ja.

Caroline: Ja, vadå för någonting? Inte ens i vilken bok. Så sen gick du ut på din powerwalk och...

Jan: Slösade bort massa timmar som jag kunde läst på?

Caroline: Jag slösade inte bort. Men det var... Vi fick läsa snabbt här nu. Men det var... Jag kände verkligen: wow, jag måste läsa hela boken igen.

Att bli intresserad av ekonomi

Jan: Du kom till mig när jag stod i duschen och sa: "Jan, efter tio år har jag nu blivit intresserad av ekonomi." Och det var ändå bara ett kapitel i boken.

Caroline: Nej, det var inte bara därför. Det är en lång process, tror jag. Också för att jag träffade en person för någon vecka sedan som jag inte känner sedan tidigare. Hon pratade om att hon hade varit på lönesamtal. Det var en minut. Det är ju inget lönesamtal.

Jan: Nej, man blir informerad.

Caroline: Men så går det ju inte till när man har lönesamtal. Vi kom in på det, och så sa hon: "Men jag är inte intresserad av ekonomi." Och då blev det som att någon sköt mig i huvudet. Kan du inte vara intresserad av ekonomi? Sen kom jag på att jag själv inte var så intresserad. Det har varit en lång trappa att bli intresserad av ekonomi.

Jan: Ja, precis. Och det är detta som boken egentligen handlar om. Så jag tror att det här blir positivt. Dock ska jag säga: den här boken har fått en del kritik under åren. Framförallt för att den inte pratar så som man brukar prata om ekonomi. Och det är därför jag gillar den, för det handlar om ett annat sätt att tänka. Han skriver också i introduktionen att han fick jättemycket kritik, och det var ingen förläggare som ville ge ut boken. Sen fick han ge ut den på egen hand.

Caroline: När kom den ut första gången?

Jan: 1997. Han fick självpublicera den. Idag har den sålt över 40 miljoner exemplar.

Caroline: Den är väl fortfarande provokativ.

Jan: Mycket.

Caroline: Men jag tycker det är som att hjärnan blir större när man läser den. Att man får en hemlighet.

Jan: En hemlighet får man. Vi ska komma in på det.

Tillbaka till rötterna

Caroline: Jag kände också, nu när jag läste om den häromdagen inför bokklubben, att det var som att komma hem. Sen insåg jag: ja, men härifrån kommer ju många av mina tankar.

Jan: Det är ju inte som att han har kommit på det och jag har kommit på det, och sen: åh, titta, här möts vi. Utan han kom på det, jag har kopierat och tagit avstamp i det. Så för mig blir detta lite tillbaka till rötterna.

Caroline: Ja, Kiyosaki hade varit glad om han hade hört detta.

Jan: Ja, vi hoppas det. Boken har fått lite kritik kring huruvida den här rika pappan har existerat eller inte. Det har framkommit idag att han har existerat. Han gick bort för några år sedan. Vi kommer berätta om handlingen. Men jag tänker så här: skit i att den har varit kontroversiell. Leta efter guldkornet i stället. Det är min inspiration.

Skit i att boken har varit kontroversiell. Leta efter guldkornet i stället.

Jan: På samma sätt kommer vi här att vara lite provokativa, för att han använder det i boken. Han pratar väldigt tydligt om rika människor, fattiga människor, medelklass. Och här är det viktigt. För ofta, när vi pratar rika och fattiga människor, så kommer det med en värdering. Huruvida rika är bra och fattiga är dåligt. Eller tycka synd om. Eller att rika människor är giriga eller snåla. Vi har ofta ett stort, färdigpaketerat paket med massa etiketter. Om du inte tror det, så är det bara att blunda och avsluta meningen: "Rika människor är..." "Fattiga människor är..." Det kommer alltid ett svar på den frågan.

Riktänk, fattigtänk och medelklasstänk

Jan: Men här tror jag att det är viktigare att tänka på det i form av etiketter på tankesätt. Att det finns ett rikt sätt att tänka kring pengar som leder till att man blir rik. Det finns ett sätt som leder till att man är som alla andra, alltså typ medelklass. Och sen är det ett tredje tankesätt som leder till att man alltid kommer få problem med pengar, ett fattigt tankesätt. Så jag gillar att tänka på det som ett riktänk, ett fattigtänk eller ett medelklasstänk.

Jan: Jag vill inte att vi fastnar i att diskussionerna blir: "Men rika människor, jag håller inte med, för det är inte definitionen av rik." Det är inte det som är poängen i boken. Han drar det till sin extrem. Han, och vi i de här två eller tre avsnitten, kommer skruva upp volymen för att göra det tydligt. Det är också jätteintressant: värdet kommer att ligga i vad du känner och vad du tänker när vi pratar om de här sakerna. För det är där värdet finns. Första gången jag läste boken var det mycket man vill protestera mot. Det är fortfarande saker jag invänder mot. Eller så blir man nyfiken: vänta, vad menar han här? Eller: hur tänker jag kring det?

Caroline: Jag tänkte också säga: även om vi har jobbat länge för att bli rika, så är det ändå så att jag upplever mig själv vara både i fattigtänket, i riktänket och i medelklasstänket. Det är inte som att man bara levlade till att komma in i riktänket. Det är inte så det funkar.

Jan: Det kommer att komma fram i dagens avsnitt. Jag har förberett avsnittet, så jag vet vad som kommer. Och handen på hjärtat, i vissa områden har jag ett fattigtänk.

Caroline: Jag med.

Jan: Och i vissa områden har jag ett riktänk eller ett medelklasstänk. Man är inte en bra människa för att man har ett riktänk, och inte en dålig människa för att man har ett fattigtänk. Det finns ingen värdering i det.

Caroline: Exakt. Och det är väl det som är grejen: lyssna värderingsfritt, lyssna efter guldkornet, plocka det som är perfekt för dig.

Communityn som gör avsnitten möjliga

Jan: Bra. Innan vi hoppar rakt in i det, så tänker jag så här: vår community är det som gör de här avsnitten möjliga. Detta specifikt, eftersom vi hade det som vår bokklubb i vår Patreon-community. Där får du också extra material. Vi har de här bokklubbarna, vi kommer ibland med investeringstips för lekhinken, och vi har Fika Tillsammans-podden med typ 50 andra avsnitt. Så du får en massa erfarenheter och extra material. Det är genom att sponsra oss på vilken nivå man väljer själv. De flesta brukar ligga mellan 70 och 100 kronor i månaden. Tanken är att du får en hel ekonomistruktur vid sidan av. Det är inte bara välgörenhet eller att sponsra så att vi kan göra avsnitten, utan du ska naturligtvis få tillbaka ett värde av det.

Caroline: Vi ska faktiskt till och med ha after work.

Jan: Det ska vi ha.

Caroline: Tillsammans nu i november.

Jan: Patreon.com/rikatillsammans, eller så kollar man länken i beskrivningen. Och till dig som redan är med i RikaTillsammans-communityn: stort tack, det gör att vi kan unna oss tre avsnitt om Rich Dad Poor Dad. Som förhoppningsvis får fler människor att tänka: gud, här är ett nytt sätt att tänka.

Finansiell läskunnighet och skolan

Caroline: Bra.

Jan: Jag tänker att detta handlar om att öka den finansiella kompetensen. Det är där jag tänker att vi och Kiyosaki möts. Vi kommer inte ha så många citat från boken, men det här är faktiskt ett av de viktiga. Vill du läsa vad han skriver?

Caroline: Ja. "One of the reasons the rich get richer, the poor get poorer and the middle class struggles in debt is that the subject of money is taught at home and not in school. Most of us learn about money from our parents. So what can poor parents tell their child about money? They simply say, stay in school and study hard. The child may graduate with excellent grades, but with a poor person's financial programming and mindset."

Jan: Ja. Det handlar om, och detta kan jag hålla med om, att jag fortfarande är fascinerad över att vi inte lär oss mer om pengar i skolan. Jag har varit och hållit föreläsningar för hemkunskap, och nu heter det inte längre hemkunskap, det heter något annat. Vi intervjuade en lärare om mängden ekonomi. Man lägger lika mycket tid på, nu överdriver jag lite, men rensa fisk som man lägger på privatekonomi i skolan.

Caroline: Ja, det är väl så, hopbakat i ett stort ämne.

Jan: Ja, precis. Särskilt om man inte har en engagerad lärare som råkar brinna för ekonomi och väver in det. Då blir det så att vi lär oss om ekonomi hemma, och många av våra föräldrar har inte den ekonomiska kompetensen. Återigen, det är bara typ 20 procent av Sveriges vuxna befolkning som äger aktier. Man kan lyssna på oss och tycka att alla investerar i fonder och fondrobot och har en god ekonomi. Men nej, så är det inte. Avanza har hållit på i 20–25 år, de har typ 2 miljoner kunder. De flesta har inte någon som kan lära dem om pengar.

Caroline: Ska du läsa det sista också? Sista stycket.

Jan: "Sadly money is not taught in schools. Schools focus on scholastic and professional skills, but not on financial skills. This explains why smart bankers, doctors and accountants, who earned excellent grades, may struggle financially all of their lives."

Att leva från lön till lön

Jan: Ja. Och detta ser man också. Om man börjar titta efter det här, så såg jag på CNN häromdagen en artikel om att även folk som tjänar 350 000 dollar om året i USA, alltså 3,5 miljoner om året, lever från lön till lön. En stor andel.

Caroline: Men det är väl också för att man skaffar sig kostnader i paritet med sin lön?

Jan: Exakt. Vi kommer in på det, den här Parkinsons lag. Dina utgifter tenderar att växa i exakt samma takt som dina inkomster. Vi har skojat om innan att för 15 år sedan, eller snart 20 år sedan, när vi var studenter, så levde vi gott. Då var studiebidraget 7 500. Vi hade totalt 15 000 in. Jag tror vi tjänade 2 000 extra i månaden.

Caroline: Ja, och vi hade det fantastiskt. Extrajobb.

Jan: Ja, och vi hade det fantastiskt.

Caroline: Ja, det hade vi.

Jan: Och som vi har sagt: idag, när vi hamnar på 40 000, 45 000 eller 50 000 en månad, då tycker vi: fan, det var en bra månad. Då är det så här: vad var det som hände längs den vägen?

Caroline: Jag minns ett annat avsnitt när du berättade om en vd på något stort företag som hade förskingrat massa pengar, för att han tyckte att han behövde mer. Och så fick han ändå 100 miljoner eller något.

Jan: Nej, han förskingrade inte. Han gjorde en insideraffär. Det var vd:n för, jag tror det var Goldman Sachs eller någon sådan amerikansk storbank. Han umgicks bara med miljardärer, och så var han inte det själv.

Caroline: Och så var han inte det själv.

Jan: Nej, han var miljonär.

Caroline: Ja, precis.

Jan: Han tjänade bara typ 100 miljoner om året, eller vad det var. Och då gjorde han en insideraffär för att tjäna ytterligare några hundra miljoner. Men vi kommer in på det.

Rich Dad Poor Dad: handlingen

Jan: I alla fall, poängen är att målet med de här två, tre avsnitten, och målet med Rich Dad Poor Dad, är att öka den finansiella läskunnigheten och den finansiella kompetensen. Boken heter Rich Dad Poor Dad. Jag tänker att vi kanske kan börja redan här. Boken är skönlitterär, så den bygger på en historia om när Robert växer upp med sin kompis Mike. Roberts riktiga biologiska pappa är akademiker, jobbar som lärare, har en bra utbildning och är som de flesta av oss eller de flesta föräldrar skulle vara. Om vi ska använda de tre etiketterna var han medelklass, amerikansk medelklass.

Jan: Sen hade Robert den här rika pappan, som var Mikes pappa. Mike var kompisen och det var Mikes pappa som var entreprenör och företagare, och som hade ett helt annat sätt. Hela boken handlar verkligen om kontrasterna mellan tankesätten hos den rika pappan och det man kallar den fattiga, biologiska pappan. Och återigen, ingen värdering. Som han skriver i boken: "Jag älskade båda mina pappor."

Caroline: Ja, och jag lärde mig saker från båda.

Jan: Och jag lärde mig från båda. Det handlar inte om bra och dåligt, utan återigen om kontrasterna. Kontrasterna är det viktiga.

Två pappor, två sätt att tala om pengar

Jan: Då skriver han, nu tar vi bara några exempel, och sen tror jag att vi dyker ner i de här grejerna efterhand. Pelle, ska jag ta fattiga pappa, så får du läsa rika pappa?

Caroline: Okej.

Jan: Då säger jag fattiga pappa, hans biologiska pappa: "Kärleken till pengar är roten till allt ont."

Caroline: Och hans rika pappa sa: "Bristen på pengar är roten till allt ont."

Jan: Han säger: "Jag har inte råd."

Caroline: "Hur kan jag få råd?"

Jan: "De rika borde betala mer skatt."

Caroline: "Skatt bestraffar dem som skapar och producerar, och gagnar dem som konsumerar."

Jan: "Studera så att du får bra betyg, så att du kan få en bra utbildning, så att du sen kan skaffa dig ett bra jobb."

Caroline: "Studera så att du kan hitta ett bra företag eller aktier att köpa."

Jan: "Anledningen till att jag inte är rik är för att jag har er barn."

Caroline: "Anledningen till att jag behöver bli rik är för att jag har er barn."

Jan: "Var försiktig med dina pengar. Ta inte några risker så att du inte förlorar."

Caroline: "Lär dig hantera risk."

Jan: "Det är vår största tillgång och investering. Mitt hus må se ut som en tillgång, men beter sig som en skuld."

Caroline: "Är mitt hus min enda tillgång, har jag problem."

Jan: "Gör rätt för dig och betala dina räkningar först."

Caroline: "Gör rätt för dig och betala dina räkningar sist."

Jan: Hans biologiska pappa kämpade med att spara pengar.

Caroline: Och hans rika pappa skapade investeringar.

Jan: Ska vi ta de tre sista? "Min biologiska pappa lärde mig att skriva ett bra cv och ett personligt brev så att jag skulle kunna skaffa ett jobb."

Caroline: "Min rika pappa lärde mig att skriva en affärsplan så att jag skulle kunna skapa jobb."

Jan: "Min pappa brukade säga: jag är inte intresserad av pengar."

Caroline: "Pengar är makt och frihet." Ja, den rika pappan.

Jan: Hans biologiska pappa arbetade för pengar.

Caroline: Hans rika pappa hade pengarna att arbeta för honom.

Reaktionen: arrogans eller ett annat perspektiv?

Jan: Ja. Vad tänker du när du hör de här?

Caroline: Fan vad du är arrogant, du rika pappan.

Jan: Va? På riktigt, vadå? Berätta.

Caroline: Nej, det är inte arrogans utan det är någonting annat. Jag kan inte sätta fingret på vad det är. Det är inte arrogans utan det är... Man kommer från ett helt annat perspektiv. Man är ingen jävla underdog liksom.

Jan: Jaha, säg någonting mer om det.

Caroline: Man är liksom the master of your own life på något vis.

Jan: Ja.

Caroline: Stör du?

Jan: Ja, jag fattar. Man är alfa.

Caroline: Man är alfa.

Jan: Man är kär.

Caroline: Ja.

Jan: Nu är detta vår podd, vi kan säga vad vi vill.

Caroline: Det är ändå det jag... Jag har nog alltid tyckt att det är mycket roligare att bestämma själv.

Jan: Ja.

Caroline: Och det gör han. Han tänker så. Jag bestämmer lite själv hur jag vill ha saker, eller hur jag ska se på pengar. Så vad tänker du?

Default: den biologiska pappans röst

Jan: Jag vet inte, detta är sådant... Jag är alltid skiträdd för att säga någonting om detta. För här kan man verkligen låta som att man är helt ur fas med verkligheten.

Caroline: Det är en annan verklighet.

Jan: Ja, out of touch with reality. Jag skulle säga så här: min spontana reflektion är att det hans biologiska pappa säger, det är min default. Om jag är stressad, om jag är trött, så hamnar jag där. Jag är försiktig, jag vill inte ta några risker. Ibland tänker jag: gud vad skönt livet vore om jag bara tog ett jobb på Ica. Bara sitta och inte ha något ansvar. Att de rika borde betala mer skatt, ja, men det är väl självklart att de borde göra det. Eller om man tittar på någonting: jag har inte råd. Det är ofta det resonemanget för mig. Han hamnar ofta i en passivitet. Man kan avsluta någonting, och så blir man trött. Det kommer som ett, inte klagomål, men som ett konstaterande. "Jag har inte råd." Pang, okej, nu kan jag gå vidare i mitt liv och behöver inte tänka på det.

Jan: "De rika borde betala mer skatt, de giriga jävlarna." Det är klart att ISK-skatten borde höjas. Det är bara att lyssna på Twitter eller på något annat ställe. Där finns de här människorna.

Caroline: Jo, men det är som du säger, det är konstateranden.

Jan: Det är ett konstaterande.

Caroline: Och för mig, jag är väldigt visuell, så jag ser det verkligen som att energin bara går i botten och tar slut. För den frågan. Man stänger dörren. Och det kan vara skönt att stänga dörrar.

Jan: Absolut.

"Hur kan jag få råd?" — energin går uppåt

Caroline: Medan det där andra sättet, som hans rika pappa resonerar: "Hur kan jag få råd?" i stället för att säga "jag har inte råd". Då blir det som att energin går uppåt. Plötsligt går den någon annanstans. Och samtidigt blir jag lite inspirerad. För plötsligt blir det: hur kan jag få råd? Och det öppnar en massa nya tankar.

Jan: Ja, och det kan också vara jobbigt. För om man inte är tränad i att vara kvar i den frågan och låta hjärnan jobba bakom ryggen på en, för det gör den ju, då kan det vara jobbigt.

Jan: Jag skulle också säga att detta är skillnaden mellan kortsiktigt och långsiktigt. "Jag har inte råd" är kortsiktigt skönt. Men det är lite som att kissa i sängen. Det är varmt och skönt i början, ganska äckligt över tid.

"Jag har inte råd" är som att kissa i sängen. Varmt och skönt i början, ganska äckligt över tid.

Jan: För vad som kommer hända, om du hela tiden går genom ditt liv och säger "jag har inte råd, jag kan inte göra detta, de rika borde betala mer skatt, jag ska inte ta några risker, jag kämpar här med pengar", är att jag tror man kommer bära med sig en bitterhet. Att livet var tufft, jag kunde inte bli det jag ville bli, jag kunde inte ha den tid med barnen jag ville ha, jag hade inte det jobb jag önskade mig, jag åkte inte på den resa jag hade velat. Jag tror att kostnaden kommer senare. Ungefär som att alla fattar att käka pizza är dåligt, men ändå sitter vi och käkar pizza. Hade vi dött av en pizza direkt efter att vi åt den, så hade vi ju inte ätit den. Min poäng är att konsekvensen är frikopplad från själva handlingen i närtid.

Caroline: Ja, så är det.

Korridoren och de stängda dörrarna

Caroline: Men när jag träffade dig på korridoren, innan vi blev tillsammans, så var det rätt tydligt att du hade ett annat sätt att se på saker än jag. Du var väldigt inkluderande. Allting var möjligt på något vis.

Jan: Jag försöker tänka tillbaka på vad jag tänkte.

Caroline: Så du har det också i dig. Du sa att när du är trött eller stressad eller på ett dåligt ställe kan det vara defaulten att hamna i att man stänger vissa dörrar och frågor, och man pallar inte att tänka för mycket på saker som är långsiktigt viktiga för en.

Jan: Ja, precis.

Caroline: För de andra grejerna kräver mer energi, men det gör också att man får helt andra resultat.

Jan: När jag för några år sedan jobbade på Balansekonomi, så brukade vi säga: är du beredd att göra det 95 procent av befolkningen aldrig gör, för att om fem år få det som 95 procent av befolkningen aldrig kommer få? Och då är det precis de här grejerna.

Caroline: Ja, fast då vet man inte vad det är. Man bara: shit, det låter som att man kommer jobba häcken av sig.

Erik och killen som sålde gräddbullar

Jan: Nej, men vet du vad? Det där är också en skillnad i tankesätt. Jag vet inte om vi tog upp, jo, jag har tagit upp det här med han som sålde gräddbullarna i podden.

Caroline: Jag känner igen det, men du kan ju ta det igen.

Jan: Jag kan ta det, för det där är också, om jag ska säga, ett fattigt tänk. Fattigtänket låter så här: om jag ska tjäna dubbelt så mycket, så måste jag jobba dubbelt så mycket. För så som vi ofta lär oss, om vi ska bli matematiska, är det som att jag byter min tid mot pengar. Då blir det linjärt. Hur mycket pengar jag tjänar är antal timmar multiplicerat med timlönen. Ibland kan du byta jobb och då ökar växlingskursen. Eller du kan skaffa dig en utbildning och då ökar växlingskursen. Men det är fortfarande ett linjärt samband mellan din tid och dina pengar.

Jan: Men vad jag har upptäckt är att så funkar det inte, utan ibland är det bara en liten, liten skillnad som gör att det blir mycket, mycket mer inkomst. Det bästa exemplet fick jag från en kompis, Erik, som berättade att han vid ett tillfälle hade anställt en säljare. Den säljaren hade en fantastisk historia. Det var den historien som gjorde att Erik anställde honom. Han berättade att redan när säljaren var liten, så sålde han dubbelt så mycket, du vet, när de gick runt i kvarteret och sålde gräddbullar. Som Freja ska göra nu med basketklubbsföreningen. Alla var fascinerade. Hur kan den här killen sälja dubbelt så mycket som alla andra?

Tvåpacket: två millimeters skillnad

Jan: Till slut frågade de honom: men hur gör du? Och då hade den lille killen listat ut det som jag inte listade ut förrän jag var typ 30 plus: att i en försäljningsprocess är det svåraste att komma fram till köpbeslutet. När väl köpbeslutet är fattat, då spelar priset inte så himla stor roll. Det är klart att det spelar roll, men inte i så stor utsträckning i förhållande till att köpbeslutet är fattat. Så han hade ringt på och sagt: hej, jag säljer de här gräddbullarna för den här föreningen. Och så hade de sagt: ja, men jag köper. Och då säger han: perfekt, här är två paket. Och de blir: ja, men jag skulle bara ha ett. Nej, men jag säljer bara tvåpack. Så han sålde bara tvåpack.

Jan: Eftersom han fick lika många positiva köpbeslut och lika många nej som alla andra, för han var ju inte bättre säljare, men bara det att han hade kommit på att han säljer bara tvåpack, gjorde att han fick dubbelt så mycket försäljning som alla andra. Jag tycker detta är så briljant. För det visar att det är bara två millimeters skillnad. Det var den här tanken: jag säljer dubbelt. Det gör att inkomsterna blir långt mycket större än för alla andra.

Jan: Det coola är att Erik, som sen jobbar mycket i styrelse och affärsutveckling, har tagit med sig detta i jobbet. Han tittar på företag och frågar: hur kan vi jobba smartare? Det här är ett typiskt exempel. Hur kan vi jobba smartare i stället för att jobba hårdare? Och återigen, skillnad i tankesätt: två millimeter, liten förändring, stor skillnad i resultat.

Två millimeters skillnad i tankesätt kan ge dubbelt resultat. Jobba smartare i stället för hårdare.

Lektion ett: The rich don't work for money

Caroline: Jag tänker att det här egentligen är väldigt många av de andra meningarna som vi hade kunnat prata en timme om.

Jan: Men jag tror att det kommer återkomma i de andra avsnitten. Så jag tänker faktiskt att vi fortsätter med, till exempel, hur kan jag ha pengar att arbeta för mig? I stället för att jag jobbar hårt för mina pengar, hur kan jag få mina pengar att jobba för mig? Vi kan ta det här exemplet som brukar provocera skiten ur folk, med huset, att huset inte är en tillgång. Det får vara en cliffhanger till kommande avsnitt.

Jan: Men om vi tar boken: det är sex kapitel och typ sex lektioner. Det är de här lektionerna som Robert och Mike fick av Mikes pappa, den rika pappan. Första lektionen heter "The rich don't work for money", med underrubriken "The poor and the middle class work for money. The rich have money work for them". Hela det kapitlet, ett ganska långt kapitel, handlar om Robert och Mike, elva år gamla, nej, till och med nio år gamla. De får inte följa med på en utflykt.

Caroline: Det är Mikes och Roberts kompis.

Jan: Nej, det är en klasskamrat som säger: ni kan inte hänga med när vi ska ut till huset, för ni är fattiga. Men några andra kompisar fick väl det. De gick på en skola på Hawaii där det gick massa rika barn, barn till rikemän. Robert och Mike råkade bo på fel sida om vägen, så de fick gå med de rika barnen i skolan.

Tio cent i timmen

Jan: I alla fall, de vill börja tjäna pengar, och först börjar de med att typ förfalska pengar, och inser att det inte var någon bra idé. Då säger Roberts pappa: vet du vad, jag kan inte lära dig om pengar, men gå och prata med Mikes pappa, för bankmannen säger att Mikes pappa är jätteduktig på pengar. Så de går till Mikes pappa, får sitta och vänta, och efter ett tag släpper han in dem på kontoret. Sen säger han: okej, så ni vill lära er om pengar? Jag tror inte på att lära ut om pengar genom föreläsningar, så ni kommer få lära er genom att göra saker. Jobba för mig.

Caroline: Genom att jobba för mig.

Jan: Det första han gör är att skicka iväg dem till ett snabbköp som han äger, typ ett 7-Eleven, och så ger han dem skitdåligt betalt. För att damma av burkar.

Caroline: Ja, precis. Tio cent i timmen.

Jan: Tio cent i timmen, och detta var på 50-talet. Han kan ju ha varit 50 år när han skrev boken, 97. Så då kan man räkna baklänges.

Caroline: Ja, men det var på 50- eller 60-talet i alla fall.

Jan: Och då ska man säga att det var dåligt betalt.

Caroline: Det var dåligt betalt. Till och med då.

Jan: Till och med då. Robert protesterar först: okej, men jag kommer missa mina matcher, och jag kommer inte kunna träffa mina kompisar på helgen. Och Roberts pappa säger: ja, du får välja, du får ta ett beslut här och nu. Redan där var första lektionen. Ibland behöver man fatta beslut på stående fot, för ibland får man en möjlighet. Men i alla fall, de tackar ja.

Upproret och den första lektionen

Jan: Efter typ tre veckor blir de helt upprörda. För de ser inte Mikes pappa, utan de är i det här snabbköpet. De får bara jobba och träffar inte honom. De får inga lektioner, tycker de. Jättedåligt betalt dessutom. Så de känner sig utnyttjade. Robert pratar med sin pappa, och blir upprörd över att Mikes pappa är en girig kapitalist som låter barnen jobba. Han borde utredas.

Caroline: Att han borde utredas.

Jan: Så Robert tar mod till sig och trampar in hos Mikes pappa, och blir upprörd: ja, men här har jag minsann jobbat, jag anstränger mig, och du har inte hållit din del av vår överenskommelse. Jag har inte ens sett dig på tre veckor. Varpå Mikes pappa säger: det var bra jobbat. På mindre än en månad låter du nu som de flesta av mina anställda. Och sen: jag skulle anmäla dig, detta är barnarbete, och min pappa jobbar faktiskt för kommunen. Och Mikes pappa blir: okej, bra, nu låter du som de flesta av mina före detta anställda. Och så frågar han: vad har du lärt dig av det här?

Jan: Då kommer egentligen den första lektionen, som jag tycker är kärnan i det första kapitlet. Livet försöker ibland lära oss saker genom att "push us around", genom att knuffa runt oss. Här tänkte jag att vi läser direkt, citerar boken, för jag tycker det är ganska bra. Ska du läsa här?

Caroline: "If you learn life's lessons, you will do well. If not, life will just continue to push you around. People do two things. Some just let life push them around. Others get angry and push back."

Jan: Detta säger den rika pappan till Robert. Detta är samtalet de har.

Caroline: "But they push back against their boss, or their job, or their husband or wife. They do not know it's life that's pushing. Life pushes all of us around. Some people give up and others fight. A few learn the lesson and move on."

"A few learn the lesson and move on"

Jan: "A few learn the lesson and move on. They welcome life pushing them around. To these few people, it means that they need and want to learn something. They learn and move on. Most quit, and a few like you fight."

Caroline: "If you learn this lesson, you will grow into a wise, wealthy and happy young man. If you don't, you will spend your life blaming a job, low pay or your boss for your problems. You live life always hoping for that big break that will solve all of your money problems."

Jan: "Or if you are the kind of person who has no guts, you just give up every time life pushes you. If you're that kind of person, you live all of your life playing it safe, doing the right things, saving yourself for some event that never happens. Then you die a boring old man."

Caroline: Så sista stycket nu då.

Jan: "You'll have lots of friends who really like you because you were such a nice, hard-working guy. But the truth is that you let life push you into submission. Deep down you were terrified of taking risks. You really wanted to win, but the fear of losing was greater than the excitement of winning. Deep inside, you and only you will know, you didn't go for it. You chose to play it safe."

Jan: Vad tänker du?

Är det för svart och vitt?

Caroline: Jag tycker detta är... Det kan vara väldigt provocerande att ställa en människa som är proaktiv och tycker om att bli pushad, och tänker att jag lär mig av det jobbiga som hände nu, mot någon som är helt annorlunda och bara lägger sig platt.

Jan: Jo, men det är ju det han gör.

Caroline: Mot någon som bara lägger sig platt. Eller som slutar, eller som inte känner att den vill kämpa. Är du med? Att det kan vara provocerande. Att man kan tycka att det där är så svart och vitt.

Jan: Nej, men det jag tog med mig är att det som ofta händer är att livet, alltså, vad Mikes pappa gjorde var att han simulerade livet. Han satte skitdålig lön på dem. De blev missnöjda. Den initiala reaktionen är att Robert kommer och pekar på honom. Det är ditt fel, du betalar inte mig, du har inte hållit din del av överenskommelsen, du är dum, du borde vara annorlunda, du borde betala mig mer. Och vissa, det är de som "fight".

Jan: Men vad vi glömmer är att då har vi gett hela makten till någon annan. Vi pekar på att det är statens fel, det är arbetsmiljön, det är Arbetsförmedlingens fel, det är chefens fel, det är alltid någon annans fel, i stället för att ta tillbaka kraften till mig själv. Att säga: okej, men vad är det livet vill lära mig här? Varför har jag dåligt betalt? Vad är det jag kan göra annorlunda?

Varför det provocerar

Jan: Här tror jag att många, jag har hört den här invändningen väldigt många gånger: ja, men vårdyrket är dåligt betalt, eller på mitt jobb kan jag inte löneförhandla, eller nej, det finns inga sätt för mig att öka lönen. Grejen är att det som blir så provocerande är att vi upplever det som 100 procent sant. Hade vi inte upplevt det som sant, så hade vi gjort något åt det. Men då är vi tillbaka på att detta kräver energi. I stället för att säga att det är mitt eget ansvar att jag har för lite betalt, det är mitt eget ansvar att jag har tråkiga arbetsuppgifter, det är mitt eget ansvar, jag behöver lära mig något för att få det jobb jag vill ha.

Jan: Men så tänker inte de flesta av oss.

Caroline: Jag har också varit där och pekat på någon annan, min chef, eller tyckt att det är orättvist, eller att jag inte kan göra någonting, eller att jag är fast i den här situationen. Man är oftast inte det.

Jan: Nej. Eller man tänker att jag inte har ett val. Detta är också lite roligt ibland, för om man drar det till en extrem: om jag håller en pistol mot ditt huvud och säger "pengarna eller livet", så skulle de flesta säga: du har inget val. Eller hur?

Caroline: Ja, där är man... Eller vad menar du?

Jan: Om jag säger så här: jag har en pistol mot ditt huvud och säger "pengarna eller livet", vad har du för val?

Caroline: Det är egentligen inget, jag ger pengarna.

Jan: Men har du ett val?

Caroline: Nej, jag vill ju leva.

"Pengarna eller livet" — valet vi redan dödat

Jan: Nej, men exakt!

Caroline: Exakt. Jag har tagit mina pengar när de har skjutit mig, tänker jag.

Jan: Ja, eller hur. De flesta kommer säga: i den situationen har jag inget val.

Caroline: Nej, nej, visst.

Jan: Men det roliga är, om man lyssnar på vad jag säger: pengarna eller livet. Valet är ju definierat. Alternativ ett eller...

Caroline: Varför sa du så till mig? Jag tyckte jag hade ett val. Jag ger pengarna.

Jan: Ja, men precis, för de flesta hade inte tagit alternativet "livet".

Caroline: Ja, men ta livet då.

Jan: Nej, ingen hade tagit det. Vi tar bort det som alternativ. Nu blir detta bara ett teoretiskt exempel. Men vad jag menar är att vi ofta inte ser att vi har ett val, för att vi redan har avfärdat massa andra alternativ.

Caroline: Du, vet du vad, jag ska säga så här: man dödar alternativen, för man tänker att det är sådana där knasbollsalternativ.

Jan: Ja.

Caroline: Som andra skulle tyckt, jag var dum i huvudet om jag förhandlade, trots att jag inte har förhandlingsutrymme, på mitt statliga arbete.

Jan: Ja.

Caroline: Till exempel. "Du är en jävla knasboll", hade folk sagt. Så då har man dödat det innan tanken ens har fått gro lite grann. Den fick inte ens växa upp som en idé.

Jan: Nej, exakt. Precis så.

De som faktiskt frågar hur man tjänar pengar

Jan: Genom att tänka på det här annorlunda, det är en jätteliten del av befolkningen som tänker som rich dad. Det är ännu färre som skulle göra de här experimenten med sina barn.

Caroline: Ja, jag har funderat på hur vi ska göra med Freja. Men hon kommer ju inte ens gå ut och rensa ogräs om vi ger henne tio spänn i timmen.

Jan: Nej.

Caroline: Fem spänn i timmen. Jag vet inte hur vi ska göra detta, Jan.

Jan: Detta är to be continued.

Caroline: Definitivt.

Jan: Men poängen är att många accepterar bara sin situation. Nej, detta var mitt livs lott, att jobba här för tio cent i timmen. Är du med? Konversationen fortsätter, och då säger Mikes pappa: ni är ändå de första som kommer. Jag har hundratals anställda, men ni är de första som kommer och faktiskt frågar hur jag gör för att tjäna pengar. Och redan där har vi nästa knasboll. Hur många som jobbar på ett företag med en grundare, där grundaren finns i närheten och är intresserad av pengar, har gått in till chefen och frågat: du, hur gjorde du för att tjäna pengar? Eller hur gjorde du när du startade företag? Vilka guldkorn och erfarenheter har varit nycklar? Vad är dina bästa råd om jag skulle vilja ha samma Ferrari som du har?

Jan: Redan där, också en knasboll, för du gör något som ingen annan gör. Man får göra det på ett sätt som är vettigt, såklart. Säga: jag bjuder gärna på lunch, så att det funkar för den personen man vill veta något av. Men jag kan säga: vi får inte så många förfrågningar från människor runt omkring oss. Släkt eller vänner. Det är inte så många som frågar oss.

"De är inte intresserade — och det är okej"

Caroline: Jag har inte lyssnat på er podd på sistone, men kan ni inte bara berätta? Eller det blir liksom lite så...

Jan: Nej, men vi pratar ju typ aldrig om det. De är inte intresserade.

Caroline: Nej, de är inte intresserade.

Jan: Och det är okej. Jag tror att vissa inte ens lyssnar på detta. Och det är också okej. Det är klart att det är okej. Men då får man komma tillbaka sen: är jag nöjd med mitt liv, eller vet jag innerst inne att jag egentligen inte var nöjd, men jag gjorde aldrig något åt det? Utan jag var där och klagade på chefen, klagade på höga skatter, klagade på att situationen är som den är.

Jan: Och då kommer nästa grej, och detta är så briljant av Mikes pappa. Han säger: okej, men vill du fortsätta lära dig? Och Robert säger: ja, men tack för insikten. Bra, säger Mikes pappa, ja, men du får fortsätta jobba, men nu kommer du inte få något betalt. Robert beskriver känslan: han kom dit och hade taggat upp sig för att få 25 cent i timmen åtminstone, någon slags minimum. Och sen går han därifrån och får inte betalt överhuvudtaget. Han säger: jag skämdes till och med över att säga det till min pappa. Men grejen var att han skulle lära sig att inte arbeta för pengar.

Caroline: Ja, men det fattade han ju inte då, utan nu sprang du i förväg.

Jan: Ja, förlåt mig.

Topplocket går och fem dollar i timmen

Caroline: Ta nu det i den ordning som du tänkte.

Jan: Nej, men då jobbar han där ytterligare två eller tre veckor, och sen går topplocket. Förut kunde han i alla fall köpa en serietidning för pengarna på vägen hem. Men nu missade han sina matcher, han kunde inte vara med sina kompisar och han fick dessutom inte betalt. Så han går till Mike och säger: nej, nu får det fan vara nog. Och då säger Mike: ja, min pappa sa att detta skulle hända. När du har tröttnat ska vi gå tillbaka och träffa honom igen.

Jan: Då säger Mikes pappa till honom: okej, super, vill du få 25 cent i timmen? Eller vill du ha mer betalt, 50 cent i timmen? Eller en dollar i timmen? Eller till och med fem dollar i timmen? Och de tackar nej. Då har de just den här diskussionen. Han säger: de flesta kan köpas för pengar. Och vad som händer är att när du köps för pengar, så hamnar du tillbaka i nolläget, där energin dör. För det enda du har gjort är att skruva upp volymen på det där: okej, ja, men nu är jag nöjd.

Jan: Och det första som händer, berättar hans pappa, och detta känner jag igen, är att man börjar tänka: oh shit, fem dollar i timmen, man får fem gånger mer, tänk alla grejer jag kan köpa, eller tänk grejerna jag kan göra. Och då säger Mikes pappa att det som händer i samma stund som du börjar se vad du kan köpa för pengarna, du nöjer dig, eller tänker "nu får jag till och med mer betalt än jag förtjänar", är att då har du hamnat i ekorrhjulet. För från och med den dagen kommer du vara beroende av pengar.

Beroendet av pengar och systemet bakom

Jan: Och ju mer pengar du har, desto mer pengar kommer du spendera. Sen kommer du till och med köpa bostadsrätten eller huset, alltså något du behöver låna pengar till, och sen behöver du fortsätta jobba med den lönen för att upprätthålla livsstilen. Poängen som Mikes pappa försöker göra är: ett, många är rädda att erkänna att deras liv styrs av pengar. Och nummer två, att hela poängen är att börja tjäna... vad var det nu, jag tappar tråden.

Caroline: Nej, men att de rika inte jobbar för pengar.

Jan: Att han behöver hitta ett annat sätt att tjäna pengar än att byta sin tid.

Caroline: Ja, men de pratade också mycket om de här känslorna som styr att vi vill jobba för pengar. Att det är rädsla, att inte ha pengar, och sen är det den här "desire" som man kan kalla girighet, eller att man vill ha någonting. Så man har både moroten och piskan som får en in i fållan att jobba för pengar.

Jan: Ja, och hela systemet är gjort så att samhället är byggt för att vi ska jobba och tjäna pengar. Utbildningsväsendet är gjort så att vi ska ha en utbildning så att vi får ett jobb. Väldigt få utbildningar är för att du ska starta eget eller leva på avkastningen av dina pengar.

Caroline: Ja, och nu kan man tänka tillbaka på Monica Hill, när vi pratar om detta med att...

Jan: Hon är ju en knasboll.

Caroline: Hon är ju en knasboll, ja.

Jan: Grattis, Monica.

A-, B- och C-studenter

Caroline: Hon berättade att där på Handels hade de någon entreprenörskurs, där de hade bjudit dit några entreprenörer, kanske från Klarna, vad vet jag, som berättade om hur de hade gjort. Man vill ju åt det hållet, man vill lära människor på vissa ställen så att du skulle kunna starta eget och bli lika stor som Spotify.

Caroline: Men det blir också konstiga proportioner på det, eller hur? För helt plötsligt ska man bli någon som bidrar till samhället på det viset.

Jan: Jag håller inte med, Caroline. Nu drar du återigen en sådan där extrem outlier. Det är klart att det finns gymnasier som har ung företagsamhet.

Caroline: Ja, men de flesta som går på Handels går ju inte dit för att de ska bli entreprenörer. Det är som hon själv sa: de flesta går där för att de ska tjäna mycket pengar, och nu råkar investment banking eller management consulting vara grejen.

Jan: I andra böcker, där Kiyosaki hårdrar det, säger han att det finns A-, B- och C-studenter. A-studenterna har de bästa betygen. Och så skojar han: A-studenterna brukar hamna hos C-studenterna. För C-studenterna är de som aldrig lyckades i skolan, skolan var inte gjord för dem, så de fick lösa det på egen hand och ofta starta företag. De anställda förstår ofta att de inte kan allt, så de anställer A-studenterna, och B-studenterna jobbar statligt och offentligt. Provocerande.

Caroline: Jag vet inte om jag håller med.

Jan: Men, men. Nej, A-studenterna, för att komma in på de bästa utbildningarna, det är sällan de som startar de här företagen. Det är mer outliers än majoriteten.

Pengar förstärker, löser inte

Jan: Jag tror att en av poängerna här är att pengar inte löser problem, utan bara förstärker de här sakerna. En person som är rädd och får mycket pengar kommer bara bli mer rädd. Jag pratar bara av egen erfarenhet: när jag inte hade några pengar, då var jag åtminstone inte rädd för att förlora pengar. Då var jag bara rädd att det skulle gå åt helvete. När man tjänar pengar är man både rädd för att det ska gå åt helvete och att man ska förlora pengarna. Och det var lite det som var poängen: okej, om du tjänar mer, javisst, du löser problemet kortsiktigt, men inte på lång sikt.

Pengar löser inte problem, de förstärker dem. En rädd person som får mycket pengar blir bara mer rädd.

Jan: Vad som hände sen med Robert och Mike var att deras första affärsidé... och det här handlar inte nödvändigtvis om att starta företag. Jag upplever ibland att vi misstolkas, att allt går ut på att starta företag. Det behöver det inte vara. Det handlar bara om att separera inkomst från din tid.

Serietidningsbiblioteket

Jan: En dag när Robert och Mike var kvar i den här affären, där de jobbade gratis numera, såg de att Mrs. Martin, som basade i affären, drog av framsidan på serietidningarna. Om du lämnade in den här framsidan på serietidningen kunde du inte sälja den, och då fick du en kreditering av förlaget. Och sen slängde de tidningarna. Då frågade Robert och Mike: kan vi inte få de här serietidningarna? Och leverantören sa: jo, så länge ni inte säljer dem så kan ni behålla dem. Så länge ni jobbar i affären och inte säljer dem, så får ni behålla dem.

Jan: Vad de kom på då var att de hade massa serietidningar, så de startade ett litet bibliotek hemma hos Mikes föräldrar. Andra barn, i stället för att köpa egen serietidning, kunde betala tio cent och sen vara i deras källare och läsa hur många serietidningar de ville. De hade Mikes syster som fick hålla koll på att folk betalade. Och plötsligt gick de från att tjäna tio cent i timmen, eller noll, till att tjäna ett par dollar i veckan. Plötsligt var det så att de rika inte jobbar för pengar, utan de tjänade pengar även när de inte var där.

Jan: Det är också den här frågan, om jag tar Balansekonomi, som jag jobbade på för många år sedan: hur kan du tjäna pengar när du sover? Hur kan du tjäna pengar även när du inte är där? Och det är återigen sådana här två millimeter. Det är mer ett skifte i huvudet än ett skifte i görandet.

Kantarellögon

Jan: Detta kan man också beskriva som Charlie, en kompis till oss som är duktig på metaforer, kallar för kantarellögon. När du går ut i skogen kan du inte sitta och kolla uppe i trädet om du är på jakt efter kantareller, utan du behöver börja titta nere på marken. När du väl har börjat identifiera var kantareller finns, så kommer du inte kunna låta bli att se kantareller. Här handlar det om att de flesta av oss nog inte ens har tänkt på frågan: hur kan jag tjäna pengar när jag sover? Eller: hur kan jag frikoppla min inkomst från det jag lägger min tid på?

Jan: Vad tänker du? Det ser ut som att du har checkat ut.

Caroline: Nej, jag har inte checkat ut. Jag tänkte på... nej, jag tänkte inte på något speciellt.

Jan: Ja, jag tänker, om vi tar boken, så har han en study guide. Låt oss gå igenom den, och så kan vi se om det är några reflektioner. Han skriver så här, en av nyckelmeningarna i kapitlet, den första meningen: "The poor and the middle class work for money. The rich have money work for them." Varför skriver han det? Vad tror du är poängen?

Caroline: Det är en jättestor skillnad mellan att jobba för pengar och att ha pengar som jobbar för dig. Det är en jättestor skillnad i mindset.

Jan: Ja, vad tänker du med det? Nu säger du typ det som står där.

Caroline: Ja, men vad vill du att jag ska säga?

Jan: Det står inte att det är skillnad i mindset, det är...

Caroline: Jag vet inte vad jag ska säga, Jan.

Tid är pengar — men bara linjärt

Jan: Jag tänker så här, nu provpratar jag: de flesta har lärt sig att tid är pengar. Jag tror att de flesta skulle hålla med om det. Tid är pengar. Men så länge tid är lika med pengar, så kan jag ha olika växlingskurs, men så länge jag fortfarande byter... Jag kan vara vd och tjäna tusen kronor i timmen, eller jag kan jobba som Jeppe och dra ogräs för 100 kronor i timmen. Men skillnaden är att båda har samma grundläggande affärsmodell. Båda byter tid mot pengar. Och så länge jag byter tid mot pengar, så kommer jag inte kunna tjäna oändligt mycket pengar, eftersom tiden är begränsad. Visst, jag kan vara managementkonsult och jobba 80 timmar i veckan och tjäna jättebra, men det är fortfarande begränsat.

Jan: Så en grej jag tänker är att om du ska tjäna väldigt mycket pengar, så måste du frikoppla pengarna från tiden. Och det blir ganska naturligt. Jag tror att de flesta som lyssnar på oss har någon slags ränta på ränta. Om jag investerar på börsen, så jobbar mina pengar för mig även när jag sover. De jobbar även när jag är på mitt vanliga jobb, så antingen ökar eller minskar de i värde. Det första, enklaste sättet att börja frikoppla intjäning på tid från pengar, är att börja investera.

Caroline: Jo, men det de säger här är att man har pengar till olika saker.

Jan: Vadå?

Caroline: "The poor and the middle class work for money." Det är klart att de också kan investera sina pengar. Men oftast har man pengarna till kanske konsumtion, eller man kanske investerar lite. Men "the rich have money work for them". De har ju pengarna till ett annat syfte, skulle jag säga.

Mindset, inte mängd

Jan: Ja, fast återigen, nu har du omedvetet gjort kategoriseringen att de rika människorna har pengar, och då låter de dem jobba för sig. Då blir den vanliga invändningen: om jag vore rik, så hade jag också gjort det.

Caroline: Nej, men det är mindsetet, tänker jag.

Jan: Ja, detta...

Caroline: Att man har ett rikt mindset, då måste man ju tänka så: hur ska pengarna kunna arbeta för mig? Då kan man inte konsumera upp dem. Då måste man använda dem till något annat. Syftet blir annorlunda.

Jan: Ja, precis. Och detta är skitviktigt. Det handlar inte om mängden pengar. Det handlar inte om att "sen när jag blir rik, då ska jag göra detta". Nej, detta är det du behöver göra för att bli rik.

Caroline: Jag tänker också att om man skiftar det där, om man lägger undan tusen spänn för att de ska jobba för en, så kan man ju ha ett jobb som ger ganska lite betalt, och ändå känna sig rik i sitt mindset.

Jan: Ja, fast nu blir det också "känna sig rik". Då blir det för mig något helt annat. Det är klart jag kan känna mig rik.

Caroline: Det känns som att du inte lyssnar på mig nu. Jag menar att man inte ens behöver känna att man är fattig eller att man inte har så mycket pengar. Om jag arbetar för pengar och jag spenderar mina pengar, då känner jag mig inte särskilt rik. Pengarna har ju tagit slut. Men om jag i stället tänker: okej, jag använder pengarna, de ska jobba för mig, då kan jag ha jättelite pengar och ändå känna mig rik, mentalt sett. Jag är på väg någonstans, då har vi urskilt det. Det känns okej.

Att vara temporärt fattig — med en plan

Jan: Ja, det känns okej.

Caroline: Det kan till och med kännas bra och inspirerande.

Jan: Ja, absolut.

Caroline: För då har jag ju tagit ansvar för det. Jag är på väg, jag har en plan, och jag är bara temporärt fattig pengamässigt, på pengakontot.

Jan: Absolut. Nej, men det tror jag är skitviktigt att urskilja. Det andra jag också tänker på den här meningen är att jag faktiskt sa detta i en intervju med Sydsvenskan häromdagen. Hon frågade mig: men ska man amortera nu i stället för att investera? Och jag sa: ja, fast jag försöker tänka på mina pengar som att de är mina barn eller mina arbetare. Mitt jobb är att se till att de mår så bra som möjligt och tjänar så mycket pengar som möjligt. Då kan jag sätta dem i arbete.

Jag tänker på mina pengar som mina arbetare. Mitt jobb är att sätta dem i arbete där de tjänar så mycket som möjligt.

Jan: Så här på bankkontot: om jag sätter 100 000 kronor på bankkontot, så får jag 2 procents ränta idag. Om jag amorterar på mitt lån, som idag kanske har 3 procent, då är det som att de får 3 procents lön. Om jag investerar, ja, då får de typ 7 procents lön. Så jag tänker väldigt mycket på hur jag kan sätta mina pengar i arbete. Jag pratar till och med på det sättet. Och det var en insikt: ja, men det kommer ju härifrån. Det har inte jag hittat på. Det har blivit omedvetet för mig, att prata om mina pengar som "hur kan jag sätta dem i arbete?". Jag tror inte jag har hört så många andra prata så.

Caroline: Ja, det är möjligtvis "Rikaste mannen i Babylon"-boken.

Jan: Ja, den har ju samma tema.

Caroline: Men jag tänkte på citatet han hade. Det var att "being broke is a temporary condition", eller vad man ska säga. State. Being poor...

Jan: ...is eternal. Ja, eller terminal.

Caroline: Ja, men precis.

Livet knuffar oss alla

Jan: Ja, bra. Är det något mer vi tänker kring "poor and middle class work for money"?

Caroline: Nej, men det vi kommer till är de andra meningarna. "Life pushes us all around. Some people give up, others fight. A few learn the lesson and move on. They welcome life pushing them around." Det här är något som har format oss svinmycket.

Jan: Ja, säg.

Caroline: Det har det. På olika nivåer. För mig är det så, vi pratar om svårigheter i livet som att det alltid finns ett guldkorn. Man lär sig alltid någonting av det. Kanske inte precis när man är stressad och hatar situationen.

Jan: Ja, du som har följt oss vet att en av de bästa frågorna, det sa vi mycket i Monica Hill-avsnittet, där vi pratade om att lyckas eller misslyckas, en av de mest fantastiska frågorna man kan ställa sig är: så vad är det mest fantastiska med den här situationen? Det är en sådan reframing som kan förändra livet. På en sekund. Vad är det mest fantastiska med den här situationen?

Vad är det mest fantastiska med den här situationen? En reframing som kan förändra livet på en sekund.

Jan: En annan, detta är också roligt, vad brukar jag säga till mig själv? Vad är det meningen att jag ska lära mig här? Vad är det livet försöker lära mig nu? Jag brukar också säga: allt som händer är en träning inför något som komma skall. Och det är också viktigt, nu pratar vi om attityder och värderingar. Detta är inget som är sant, falskt, bra eller dåligt, rätt eller fel, utan bara ett perspektiv på livet. Det perspektivet öppnar för vissa resultat och stänger dörren för andra. Det gör vissa saker möjliga och andra omöjliga.

Vad livet försöker lära mig

Jan: Och det kräver mer energi. Ofta krävs det: okej, vad är det jag ska lära mig av detta? Det kräver att jag börjar titta och reflektera. Sen kan jag ibland absolut vilja lägga mig på sängen och tycka att det är någon annans fel och att du är dum i huvudet, och jag skiter i det.

Caroline: Ja, och det kan faktiskt vara så att det inte bara är en dålig dag eller en dålig vecka, utan att man håller på under en lång period och funderar över en svårighet som man kanske sen löser.

Jan: Ibland brukar jag till och med tänka: vad är det för misär jag ska vara med om i framtiden, eftersom jag behöver lära mig detta nu?

Caroline: Jo, men så kan man göra. Men vad är det Kiyosaki vill säga med det här? "Welcome life pushing them around."

Jan: Jo, men att livet inte ger dig vad du vill ha. Livet ger dig vad du behöver. Och jag gillar det, för då är det så här: om jag inte får en högre lön än vad jag har idag, ja, men då är det någonting jag behöver lära mig. Och jag kommer vara kvar på den nivån, det är som ett dataspel, jag kommer vara kvar på den nivån tills jag har klarat bossen. Jag måste klara den för att komma vidare. Och då får jag först en fråga: vad är bossen?

Sluta skylla på mig — du är problemet

Jan: Och där, vi tar nästa mening, för det hänger ihop. "Stop blaming me and thinking I'm the problem. If you think I'm the problem, then you have to change me. If you realize that you are the problem, then you can change yourself, learn something and grow wiser."

Jan: För mig blir det här med "life pushes us around" att det ger mig möjligheten att säga: okej, detta är ett resultat av något jag har gjort, eller något jag inte har gjort. Detta är ett resultat av något jag har sagt eller inte sagt. Jag gillar ibland att ställa en provocerande fråga till folk: varför är du inte FIRE redan idag? Varför är du inte miljonär redan idag? Och i 99 fall av 100 så kommer det en ursäkt och en förklaring. Ofta beror den på någon annan. På marknaden, på... man pekar på något annat. I stället för att säga: ja, men det finns vissa saker jag har gjort som har gagnat mig i resan, och vissa saker jag inte har gjort som hade gagnat mig om jag gjorde dem. Jag vet massor av saker jag hade kunnat göra annorlunda.

Caroline: Eller som man inte... Eller ibland vet man inte.

Jan: Nej, och ibland vet man inte. Och då vet man ju det.

Caroline: Ja. Eller man fick en intressant fråga.

Jan: Ja, och då blir svaret: jag har inte tagit reda på hur man gör, eller jag har inte skaffat mig kontakterna, eller jag har inte vågat ta risken. Whatever. Men så länge jag kan säga "jag har" eller "jag har inte", så ligger det hos mig. Då kan jag göra något annorlunda. Om jag tycker att du är dum, då blir det ju jävligt jobbigt.

Dataspelet och livet

Caroline: Jag gillar det du tog upp med dataspelet. Det är inte alla som har spelat dataspel, men mina erfarenheter av det är att det är så jädra svårt innan man har fattat grejen. Man kommer fan aldrig förbi första nivån. Vad ska jag göra här egentligen? Finns det någon dörr jag inte har sett som tar mig vidare till nästa nivå? Sen är det som att man behöver springa runt tills man tänker som en knasboll. Och då hittar man de konstiga lösningarna. Man måste typ studsa sig upp på något tak någonstans, för att det ska... ja, men det var så jag kom vidare. Det gillar jag jättemycket, både med dataspel och med livet, för de är samma.

Jan: Det är samma. Precis. Jag gillar det här jättemycket, att vad det handlar om är personligt ansvar. Vi har varit inne på detta. Jocko Willink har en bok som heter "Extreme Ownership", som är precis samma tema. Det går inte att peka på någon.

Caroline: Det är klart att det går. Det är massor av människor som pekar. Det är bara att titta på kommentarerna till den nya regeringen, hur mycket det pekas.

Jan: Men det kommer jättemycket kraft i att säga: tänk om detta handlar om mig. Tänk om jag kan göra något annorlunda. Vad skulle vara möjligt då?

Värdet ligger i frågan

Jan: Och återigen, samma sak här. Många är ute efter svaren, men något jag har tänkt på på sistone är att värdet många gånger ligger i frågan. Vilken fråga man ställer.

Caroline: Vilken fråga?

Jan: Vet du inte vad frågan är, så kan du inte komma på svaret. Men om du har frågan, då kan du börja fråga andra åtminstone, och börja leta efter svaret. Men om du inte vet frågan, så irrar man omkring.

Caroline: Kan du ta ett exempel?

Jan: Som nu, till exempel. En av de bästa frågorna är: vad är det mest fantastiska med att det har gått åt helvete? Vilka är guldkornen jag ska lära mig nu? Vad försöker livet lära mig? Det är frågor. I förra avsnittet, eller förrförra, hade vi den här frågan, men nu med den här krisen som vi har. Jag vet att vissa av er i forumet har en lång diskussion om huruvida det är kris eller inte. Men i den ekonomiska situation vi har i Sverige, och i mångas privatekonomi: hur kan jag ta mig igenom den här situationen med bibehållen sparkvot? Också en briljant fråga.

Frågan är många gånger viktigare än svaret. Har du frågan kan du börja bryta ner den.

Jan: För när jag har frågan, då kan vi börja bryta ner den. Om jag ska ta mig igenom den här ekonomiska situationen med bibehållen sparkvot: okej, bibehållen sparkvot innebär att jag behöver öka mina inkomster eller sänka mina kostnader. För om jag tar pengarna från mina besparingar, så blir jag fattigare. Och jag kan inte sluta amortera, för då har jag inte behållit min sparkvot. Då blir det plötsligt massa diskussion. Men det kräver energi. Som Kiyosaki skriver: att konstatera någonting versus att ställa en fråga, det är två helt olika...

Caroline: Vi har redan sagt det.

Jan: Vi har redan sagt det. Vi kan klippa detta.

Rädsla, inte passion, styr

Jan: "When it comes to money, most people want to play it safe and feel secure. So passion does not direct them, fear does." Har du någon...

Caroline: Jag vet inte vad jag ska göra av den här. "Most people want to play it safe and feel secure." Ja. Så passion... Men vi gör ju så.

Jan: Ja, ja.

Caroline: Alltså, jag är absolut rädslostyrd. Jag har ingen vilja att riskera massa pengar på typ en riskkapitalmarknad.

Jan: Ja, men det gör ju också...

Caroline: Det är okej för mig.

Jan: Precis, men om jag nu ska vara lite tuff, så är det ju lite "losers talk".

Caroline: Nej, men för mig är det en vinst. Ett vinnande koncept. Jag sover gott om natten då.

Jan: Absolut.

Caroline: Jag behöver vara en helt annan person om jag ska sätta mina pengar på riskkapitalmarknaden. Då behöver jag engagera mig där på ett annat sätt än jag gör nu.

Jan: Ja. Men hör du fattigtänket i det där? I bristtänket?

Caroline: Samtidigt är jag inte intresserad av att göra det. Jag har andra intressen här i livet. Jag vill inte... Det kanske också är "losers talk".

Jan: Kan du inte berätta för mig hur du tänker?

Jans rädslodrivna ekonomi

Caroline: Nej, men här ska jag vara helt ärlig. Detta är en av våra stora utmaningar.

Jan: Med rättslöshet. Jag är rädd för att det ska gå åt skogen. Det har kostat oss massa pengar.

Caroline: Men om vi skulle...

Jan: Nej, men låt mig prata till punkt.

Caroline: Ja, absolut.

Jan: Detta blir lite så här: ett, du är inte så intresserad av pengar, och jag har ju drivit...

Caroline: Säg nu inte så.

Jan: Nej, men låt mig komma till punkt. Jag har drivit det kommersiella i vårt hus ganska många år. Jag är rädd för till exempel, ibland: tänk om vi inte skulle skriva ett par avsnitt, eller vi skippar avsnitt, eller tänk om vi inte skulle göra de här grejerna. Om jag skulle sluta jobba, hur skulle det gå då? Kan du se rädslan, att jag är rädslodriven kring pengar? Och då blir det också lite enkelt för dig, för du har ju inte det ansvaret. Så du kan säga: jag har andra intressen. Medan jag absolut kan känna att jag är rädslostyrd i vissa avseenden. Tycker jag att detta är kul? Nej, det tycker jag inte, men jag måste göra det för att vi måste få in pengar. Med vissa grejer, ja.

Caroline: Ja.

Jan: Och så tror jag att många tänker: ja, men detta måste jag göra. Skit i att det inte är så kul, någon skit måste man göra.

Caroline: Det är en jättejobbig rad, måste jag säga. "When it comes to money, most people want to play it safe and feel secure. So passion does not direct them, fear does."

Jan: Ja. Och detta är jobbigt, för det ligger ofta under ytan. Här behöver man vara autentisk med sig själv.

Om man inte vore rädslodriven

Caroline: Men det är också något väldigt intressant i meningen.

Jan: Vadå?

Caroline: Om man inte skulle varit rädslodriven, vad skulle man varit driven av då?

Jan: Då skulle man gjort mer. Om jag bara hade sagt till massa människor: vet du vad, jag betalar dig det du har i lön, det enda villkoret är att du inte får gå till jobbet, där du har tjänat dem tidigare. Du får samma lön, men du får inte gå dit. Jag tror de flesta hade tagit erbjudandet. Och då hade det varit spännande: vad hade de gjort i stället?

Jan: Om jag tar mitt eget liv: ja, vissa saker har jag en passion för. Jag gillar att göra poddavsnitt, men det är massa saker, som att publicera dem, klippa dem, göra innehållsförteckning, de grejerna gillar jag inte. Jag gillar inte att sitta och moderera i forumet för att folk bråkar. Jag gillar inte att vara tvungen att ibland jaga pengar för att vi ska kunna göra de här avsnitten, att ha ångesten: shit, nu har vi haft 35 avsnitt utan reklam, och Patreon-pengarna räcker inte riktigt till. Nej, det gillar jag inte. Men där blir jag rädslodriven. Och jag har varit för rädd för att, hade vi investerat kanske aggressivt för tio år sedan, ja, då kanske jag inte hade haft det problemet idag. Så jag är absolut rädslodriven.

Jan: Sen försöker jag hela tiden, för när jag blir för rädd så blir jag arg på mig själv, och så försöker jag göra mer av min passion. För mig är det hela tiden den här dragkampen. Men jag vet att många inte är i sin passion alls, utan deras passion är något helt annat än det de tjänar pengar på. Så ja, de flesta spelar safe.

Gallup: 60 procent vill byta jobb

Jan: Bara ta en sådan här play-it-safe-undersökning: Gallup, 60 procent av alla hade bytt jobb om de bara hade vågat.

Caroline: Ja, försök byt jobb nu i den här miljön, i den här marknaden. Där företag går i konkurs och det är uppsägningar och varsel.

Jan: Nej, det är klart.

Caroline: De flesta kommer ju inte göra det.

Jan: Nej, men jag övervintrar, jag är kvar på det här jobbet.

Caroline: Ja, det är lite så. Då tar energin slut, ja.

Jan: Ja, eller: nej, men jag ska inte fråga efter löneförhöjning, för tänk om chefen blir arg. Eller: nej, jag ska inte göra detta, för tänk om. Jag skulle säga att detta är supervanligt. Att säga: nej, men jag behöver betala räkningar, för vad händer om jag inte betalar räkningarna? Eller: vad händer om jag inte skulle göra detta, vad kommer andra tycka? De flesta är definitivt rädslostyrda när det kommer till pengar. Alla de här, rädd att förlora, det är också rädslostyrt.

Jan: Och återigen, det är ingen poäng i att döma sig själv: fan vad dålig jag är, eller det här ska jag inte vara. Utan bara konstatera, acceptera. Och sen säga: okej, jag har varit så här fram tills idag. Hur vill jag göra framgent?

Caroline: Man kan fortsätta.

Jan: Ja, absolut. Starta företag. Också en sådan grej, många som har en dröm men inte gör det, av rädsla. Så jag tror att den här meningen, som jag spontant vill hoppa över, är den som är jobbig.

Hur man får passionen att styra

Caroline: Ja, och om vi bara skulle spekulera i hur man kommer åt det här. Hur kan man få passionen att styra? Om man nu skulle vilja det. Jag tycker det verkar roligare.

Jan: Ja, men det är klart det är roligare. Att bli styrd av passion.

Caroline: Absolut, men då är det ju så här. Då måste man sätta sig ner och fundera lite, tror jag.

Jan: Ja, men det blir ju som den här planen, som du sa innan. Jag är pank, men jag har ändå ett rikt tankesätt. Ja, då är jag ju på väg. Är du med? Detta är också många coachsamtal jag har haft med folk: att vara kvar på ett jobb man inte trivs på, versus att vara kvar på ett jobb jag inte trivs med, men ha en plan där jag om två eller tre år kommer kunna göra de här andra grejerna, för att det här jobbet, okej, jag behöver lära mig de här grejerna, jag behöver tjäna de här pengarna, för då kan jag sen göra X. Jättestor skillnad i min attityd till det jobbet, jämfört med: nu är jag på det här jobbet och jag kommer vara här tolv år till, för det är dumt att säga upp mig, för nu har jag varit här i 15 år, och enligt LAS-reglerna kan jag inte få sparken, sist in, först ut.

Jan: Så jag tror återigen att det handlar om riktningen. Många mår bra så fort jag har börjat min hälsoresa. Jag behöver inte må bra bara för att jag har passerat mållinjen. Redan där får du den här kicken av passionen.

Caroline: Ja, och sen gäller det väl att hålla i det på olika sätt. Ska vi ta nästa?

Mer pengar, mer skuld

Jan: Ja, nästa låter så här: "Just people given more money only get into more debt."

Caroline: Ja, och det är väl det som vi pratade om innan. Parkinsons lag. När folk tjänar mer pengar, så tenderar utgifterna att öka, och man börjar dessutom, det kommer vi till i nästa kapitel också, då köper man till exempel ett hus eller en bil. Två av de saker som driver mest kostnader i en ekonomi är hus och bil.

Jan: Det har vi konstaterat och lärt oss med vårt hus. Jag vet hur många hundratusen kronor vi har lagt på renoveringar och trädklippning och byta fönster och byta element och skit.

Caroline: Ja, och så snurrar det bara runt. Så hamnar man i en stressad ekonomi där pengarna måste in. Annars kan vi inte betala räkningarna, och då kan vi inte bo kvar. Och vad ska hända, och vad kommer barnen säga om vi inte kan gå kvar i samma skola?

Jan: Då har jag ibland tänkt: tänk om man flyttade ut till Svappavaara, där ett hus kostar en tiondel av det. Man kan ha ett helt annat liv. Men det kommer en massa kostnader.

Jan: Ja, "most people given more money only get into more debt". Som vi har sagt, mer pengar skruvar bara upp volymen. Men egentligen, varför är det så? Varför gör vi så? Skaffar oss mer?

Caroline: För att det förväntas? Vi behöver ju förmodligen inte mer.

Jan: Nej.

Caroline: Till en viss gräns.

Fleecen, kostymen och förväntningarna

Jan: Nej, men det är så här roligt, jag hjälper en kompis nu som lite leker managementkonsult. Och du vet, jag pallar inte. Så jag dyker upp på kontoret i min fleece och mina Fjällrävenbyxor.

Caroline: Du pallar inte ta på dig kostym.

Jan: Nej. Och då har jag gjort ett uppdrag nu, där jag gjort en analys av ett företag som haft andra ägare. Och så ska man ta in pengar. Och de har hört av sig till företaget, till min kompis: är det han Jan som ska hålla presentationen? Och de blev: ja, det är ju han som kan analysen bäst. Men du vet, han har ju bara på sig fleece.

Caroline: Har han några andra kläder? Nej, har de gjort det? Ja! Inte till dig?

Jan: Nej, de har hört av sig till min kompis och sagt: tror du att han kan ta på sig en kostym? Du vet.

Caroline: Så du är liksom motsvarigheten till alla de där som går runt? De entreprenörerna som går runt i en grå munkjacka och jeans och sneakers.

Jan: Ja, men lite så. Så det blir förväntningar från andra.

Caroline: Men hur känner du kring det? Får jag bara fråga så? Du skiter i vilket, men...

Jan: Ja, alltså...

Caroline: Jag bryr mig inte så himla...

Jan: Nej, det kanske är svårt att ta det. Alltså, jag bryr mig... Där är det lite, då kommer vi till en annan regel: "The guy with the gold makes the rules." Jag har inget jag vill ha från dem. Så vill de ha något av mig, så får de spela på mina regler. Och i mina regler ingår det att jag inte bryr mig om att jag kommer in i en fleece. Sen, när jag vill ha något av någon annan, om vi ska ha ett möte med externa investerare, det är klart jag tar på mig en kostym då, om det är det som krävs. Det är inte mer med det.

Caroline: Jag tror att det där handlar om förväntningar, och sen handlar det om att vi bara går igenom livet utan att tänka. Som på automat, lite zombieaktigt.

Jan: Jag har ju alltid haft "skaffa dig en bra utbildning så du får ett bra jobb". Jag läste natur, jag läste teknisk fysik, och sen skulle jag skaffa mig ett jobb. Så ja, spännande fråga. Ska vi ta nästa?

Rädsla håller folk kvar på jobbet

Caroline: Vi tar nästa.

Jan: "It's fear that keeps most people working at a job. The fear of not paying their bills. The fear of being fired. The fear of not having enough money. And the fear of starting over. That's the price of studying to learn a profession or trade, and then working for money. Most people become a slave to money, and then get angry at their boss."

Caroline: Ja, jag är briljant.

Jan: Det var ju det vi var inne på innan. Rädslan att inte starta eget. Rädslan att få sparken. Rädslan att inte kunna betala sina räkningar. Och detta kommer tillbaka: om jag inte kan betala mina räkningar, ja, men då kommer jag inte få vara med. Om jag inte får vara med, så kommer jag dö. Det kommer ner ganska snabbt till primal rädsla. Om jag inte köper det här huset så kommer jag inte få vara med. Om inte mina barn har de här kläderna, så kommer vi dö ut som art.

Caroline: Jag tror inte det är så det låter i stunden.

Jan: Det låter så i mitt DNA.

Caroline: Ja, precis.

Jan: Så ja, de flesta av oss, vi är inte pengarnas herre. Pengarna är vår herre. Det där är också ganska intressant, för det är många som säger: jag är inte intresserad av pengar. Och sen är det ändå så att de går upp sex på morgonen, åker till jobbet och är där i åtta timmar för att sen komma hem trötta. Och då är det så här: du lägger väldigt mycket tid och energi på något du inte är intresserad av.

Caroline: Ja, så kan det vara.

Är det så jag vill ha det?

Jan: Om man ska vara lite tuff. Så återigen, inte döma detta. Detta är taget till sin spets. Men det är ett intressant perspektiv. Och återigen, frågan att ställa sig: tänk om jag är kvar på mitt jobb på grund av rädsla. Och sen inte säga att det är bra eller dåligt, rätt eller fel, utan bara konstatera: ja, så är det. Och då kommer nästa fråga: okej, är det så jag vill ha det? Ja, så är det kanske. Perfekt. Eller: nej, det är inte så jag vill ha det. Bra, vad vill jag ha i stället? Och detta blir frågor som man inte löser på fem minuter. Detta är något som behöver ligga och gro. Jag har kämpat med de här i massor av terapisamtal, samtal, böcker, podd. Jag gör ändå detta på heltid, och jag kämpar med det.

Jan: "Most people do not know that it's their emotions that are doing the thinking."

Caroline: Ja, så sant. Det håller vi på med hela tiden. Man tror att man är logisk och rationell, och tar beslut på logiska grunder. Men det är bara en intellektualisering av vad känslorna har sagt.

Jan: Ja, i kampen mellan en rationell siffra och en känsla, så kommer känslan alltid vinna. Och här är det också viktigt att komma ihåg att det är rädslan och girigheten, eller önskan. Jag gillar att han ibland byter ut girighet mot önskan. Att jag är girig på tid i mitt liv, för jag har en önskan om att få vara mer med mina barn. Eller jag har en önskan om att få vara mer med min familj. Så det är inget fel, återigen inte dumt. Det här paketet som kommer med ordet girig.

"A job is a short-term solution to a long-term problem"

Jan: Här kommer väl en av de grejer jag tycker är bästa meningarna i hela första kapitlet. Ska du läsa?

Caroline: Ja. "A job is really a short-term solution to a long-term problem."

Jan: Ja, du gillade den. För, och detta är också så spännande, för det var så här: just det, just det. Den kom tillbaka till mig, för den här fångade jag åt mig för tio år sedan, så den stack ut. Jag tror till och med vi har den i förra avsnittet, avsnitt 33. Men resonemanget är jättespännande. "Our job is really a short-term solution to a longer-term problem." Min tolkning är att jag har det här problemet, inom citationstecken, i mitt liv: att det kommer dyka upp räkningar i slutet av varje månad. Det kommer hända varje månad. Och den lösning som de flesta av oss har valt på det problemet heter: jag skaffar mig ett jobb, så att jag byter min tid och energi under månaden, så att jag får in pengar i slutet av månaden, så jag kan betala räkningar och lösa problemet.

Jan: Men sen uppstår problemet en gång till nästa månad, och då måste jag lösa det på samma sätt igen. Jag tänker att för många av oss på jobbet, om vi hade haft en repetitiv uppgift, så tror jag inte att vår chef hade varit supernöjd med oss om vi inte funderade på hur vi kan lösa detta problem en gång för alla. Hur kan vi, i stället för att göra om det varje gång, ändra processen, eller vad kan vi göra för en genväg, så vi löser problemet en gång för alla? Jag gillar det, för det blir en helt ny fråga: om jag nu kommer ha räkningar i slutet av månaden, varje månad resten av mitt liv, vad skulle lösa det problemet permanent?

Utdelningsaktier och FIRE som lösningar

Caroline: Ja, och då blir det till exempel...

Jan: För mig, det som dyker upp som en av de första: hur skulle jag kunna tjäna pengar när jag sover? En jättebra fråga. Eller, jag tror många har funderat på utdelningsaktier, det är liksom det första svaret för många. Ja, om jag äger de här aktierna, så ger de en utdelning, och då kan jag använda den utdelningen för att betala mina räkningar. Och jag är så här: fine, det är superbra. Det är faktiskt en långsiktig lösning på ett långsiktigt problem. Så bara att formulera räkningsproblemet som ett återkommande, långsiktigt problem öppnar för en kreativ diskussion: hur kan vi göra detta?

Caroline: Ja, man blir ju trött på long-term problems. Eller jag vet inte. Man blir bara trött på dem och vill ha dem ur vägen.

Jan: Andra, till exempel FIRE-communityn, gör mycket: okej, hur kan vi sänka dem så mycket som möjligt?

Caroline: Ja, visst.

Jan: Så det är också en lösning. Sen behöver det inte vara antingen eller, man kan göra en kombination av de här delarna. Men också bara en reframing: stanna upp, just det. Varför går jag till jobbet? Jo, ofta, för många av oss, är det för att kunna betala räkningarna. Finns det något annat sätt att lösa det problemet? Återigen en fråga.

Jobbet är en kortsiktig lösning på ett långsiktigt problem. Vilken lösning skulle göra problemet permanent borta?

Caroline: Jag älskar reframings. Det är som att förändra livet på ett ögonblick.

Jan: Ja, men perspektivskifte.

Åsnan och moroten

Caroline: Den här gillade jag också.

Jan: Detta är också skittufft. Den här meningen har jag nog inte noterat när jag läst boken tidigare gånger. Ska du läsa det sista?

Caroline: "It's just like the picture of a donkey dragging a cart with its owner dangling a carrot just in front of its nose. The donkey's owner may be going where he wants to, but the donkey is chasing an illusion. Tomorrow there will only be another carrot for the donkey."

Jan: Ja. Väldigt illustrativ.

Caroline: Jo, men det som jag minns från det här var en annan mening, där det stod att om bara åsnan hade fått se sig själv utifrån, så hade den kanske tyckt annorlunda om situationen. Och jag bara: ja, det hade den nog.

Jan: Precis, frågan är, hade den då fortsatt gå?

Caroline: Nej, förmodligen inte.

Jan: Jag tänkte: det här var så briljant. För det jag såg framför mig var: ja, men jag går i mitt liv, särskilt när jag har jobbat som anställd. Chefen, företaget, vet vart det ska. Och deras uppgift är att de anställda ska få så lite som möjligt betalt, för då ökar vinsten så mycket som möjligt. Så vad man gör är att man hela tiden håller den här moroten, illusionen, framför, och ser till att när någon klagar, då höjer man ersättningen tills de inte klagar längre. Sen kan de knyta handen i fickan, men det fortsätter.

Caroline: Ja, och säkert kan man då ibland, när man är väldigt missnöjd, se sig själv utifrån. Fast det är ändå så här: det är någon annans fel. Man tänker att det är den som visar moroten.

Jan: Fy fan för den som håller den där moroten framför. De borde veta hut. I stället för att säga: ja, men jag är åsnan i detta. Gud vad spännande, nu skiter jag i det.

Managementkonsulten i den gyllene buren

Caroline: Nej, men du vet, jag har ju exempel på detta.

Jan: Jag hade en kursare som blev managementkonsult på universitetet. Och skitduktig var hon. Hon jobbar som managementkonsult. Efter två år, helt utsliten. Och hon sa: jag pallar inte detta. Jag jobbar 80 timmar i veckan och har visst ingångslön på 50 000, men jag pallar inte längre. Så sa de till henne: vet du vad, vi dubblar din lön om du stannar kvar. Så hon gick från typ 50 till 100 000. Jobbade ytterligare två, tre år, fortfarande ingen pojkvän eller relation. Så då sa hon: nej, nu skiter jag i det. Så då sa de: vet du vad, vi flyttar dig till New York-kontoret, om du vill, och så dubblar vi. Flyttade henne till New York-kontoret, 200 000 i månaden i lön. Och sist jag hörde var hon typ någon partner och tjänade hur mycket som helst.

Jan: Men hon var i ett "gilded", alltså en gyllene bur. För nu bodde hon i en stor våning på Manhattan, som ska finansieras, och hade ingen frihet. Och förmodligen rädslodriven. Som jag, som är så här: bara de gillar oss, bara vi levererar ett bra jobb. Fucking overachievers, sådana som jag. Så ja, och hade man sett det utifrån, så kanske man hade tagit andra beslut.

Caroline: Man tittar inte på det utifrån, för det blir smärtsamt.

Jan: Ja, såklart. Och jag tror absolut att vi har områden. Återigen, inte döma, jag vill verkligen inte att det ska vara så att vi sitter på någon piedestal. Jag är här också. Jag är också där. Hela tiden. Men det är en skitbra metafor.

När man inte vill spela med längre

Caroline: Men jag tror att både du och jag, och säkert en del som lyssnar och tittar, ibland kan fundera över vad det är för situation man är i. Man vill inte spela med längre.

Jan: Ja, ja. Precis.

Caroline: Man blir så här: jag är trött på att vara trött. Nu får det fan vara nog. Eller: vad fan är det som pågår egentligen? Hur funkar det här som jag är i just nu? Sådant kan man fundera över.

Jan: Men jag tror att jag har... Jag har absolut fått det från allt som vi har gjort under åren, och den här boken. Det är inte som att jag bara tänker ut det själv och är ett geni.

Caroline: Nej, men du har börjat gå hos en coach igen. Vad är det man får av en coach? Jo, man får det här yttre perspektivet. Du får den här spegeln. Så den där åsnan som går och jagar moroten. Plötsligt håller någon upp en spegel. Och det kan ju vara skitjobbigt, direkt i början, att se sig själv.

Jan: Ja, och det roligaste är när man kan garva åt det. Vad fan har jag hållit på med? Jag fick sådan insikt från de andra kapitlen: fy fan vad jag har sålt mig billigt i vissa områden. Fy fan vad jag skapar mycket värde och inte tar betalt. Och sen märker man andra influencers som tar skitmycket betalt för kassa grejer. Och jag blev förbannad. Så reaktionen är att man kan bli inspirerad, man kan bli förbannad, man kan bli ledsen. Många insikter kan jag ibland läsa och tänka: fy fan, jag har gått här som en jävla åsna i flera år. Så det kan vara smärtsamt också.

Caroline: Definitivt, definitivt.

Jan: Men grym metafor.

Caroline: Grym, ja.

Studyguiden och boktipset

Jan: Bra, det sista. Gud, vi har redan pratat en och en halv timme. Ska vi ta de här snabbt? Du har ytterligare frågor här.

Caroline: Ja, för detta är också från boken.

Jan: Och blir det inte värdigt, så pausar vi. Eller, vet du vad? Vi pausar dem till nästa avsnitt.

Caroline: Vi pausar dem till nästa avsnitt.

Jan: Så börjar vi här. Detta är alltså fem eller sex frågor som Kiyosaki har i den här studyguiden.

Caroline: Ja, och jag tänkte att om man vill, så kan man faktiskt börja läsa den här boken nu, och hänga med oss. Och sen är det väl så att det finns olika versioner av boken. Jag tänker att de är uppdaterade.

Jan: Ja, jag köpte boken för någon dag sedan, Kindle-versionen på Amazon. Den som var 20-årsupplagan, "okej, idag, 20 år senare". Den kostade 8 dollar. Jag tänker att det kanske är den som är mest uppdaterad.

Caroline: Ja, och den har den här studyguiden, de här meningarna. Så den rekommenderas verkligen.

Jan: Och vi tycker, jag tycker det här är så pass viktigt och så pass bra, att jag tror vi kommer göra två eller tre avsnitt på den här boken. Och boken är lättläst.

Caroline: Skriven som en historia, en story.

Jan: Ja, och man läser den, det tar inte lång tid.

Caroline: Det gör det inte.

Avrundning

Jan: Snyggt. Något du tar med dig, eller något du vill skicka med?

Caroline: Nej, men det är kul om folk vill vara med och läsa med.

Jan: Ja, och hänga med. För då blir det nästa vecka, då kommer vi ta lite till på de här frågorna. Och så tar vi kapitel två i boken.

Caroline: Snyggt.

Jan: Och jag ser jättemycket fram emot kommentarer. Jag läser också dem.

Caroline: Jag läser också dem.

Jan: Ja, för i varje avsnitt har vi en diskussion i forumet.

Caroline: Snyggt. Ja, men då tar vi det.

Jan: Stort tack, och så ses vi nästa vecka.