Från socialbidrag till FIRE

Innehållsförteckning

Nedan följer en grov innehållsförteckning för transkriberingen.

1. Intro: en FIRE-intervju med Jesper från communityn
2. Det handlar om att våga
3. En personlig resa som görs tillsammans
4. Socialbidrag och taxin
5. "Har jag inte lärt dig något"
6. Meningar som blir tatueringar
7. Att tjäna sina egna pengar
8. Det vita guldet i vattenhålet
9. "Hur kan du ha råd med en häst?"
10. Att inte bry sig om vad folk tycker
11. Tidningspapper och en stolt pappa
12. Utbud, efterfrågan och barns entreprenörskap
13. Varför är viktigare än hur
14. Vakuumet efter ett uppnått mål
15. The Automatic Millionaire i julklapp
16. Tur, tajming och ett hus i Lund 2008
17. Du krockade med muren och försökte igen
18. Fråga grannarna, inte mäklaren
19. Att vara lite gränslös
20. Kolla trappuppgången innan du köper
21. Lärdomen: gör alltid besiktning
22. Hur den ekonomiska resan såg ut
23. Pay yourself first
24. Receptet är enkelt: lägre utgifter än inkomster
25. Tre hus, hyr ut två
26. Friheten att välja
27. En delad ekonomi för att aldrig bråka om pengar
28. Hon håller mig jordad
29. Det är ofta jakten som är det roliga
30. Andras drömmar på din lista
31. Jesper är aldrig nöjd
32. Att fira och baka kakan
33. Tacksamhet och pappas liv
34. Kaffe latte-räkneexemplet, rätt förstått
35. Hur ska jag använda min livsenergi?
36. Frågan till barnen: har jag tid för dig?
37. Fastigheter är jobb, inte passiv inkomst
38. More money, more problems
39. Investera i de problem du står ut med
40. Att träna upp det ekonomiska tänket
41. Blocket-tipset: sortera på äldst
42. Att äga en bil gratis
43. Klockor från Ebay som student
44. Att komma från egenföretagare
45. "Blir det inte tråkigt när det blir ett jobb?"
46. "Snart kommer du ur det"
47. Golfbollsdykaren som sista utväg
48. Förebilder och att omge sig med rätt människor
49. Inte tur, utan hårt jobb
50. Tur, eller att prata om det man håller på med?
51. Guldkornet: tro på dig själv och våga
52. Sparka bollen på mål
53. Att jobba med mål
54. Brevet till framtiden i kassaskåpet
55. FIRE utan Excel-fil
56. Choklad, kaffe och nöjdhet
57. Hundralappen som din lilla anställda
58. Var det värt det?
59. Avrundning: bok och sämsta ekonomiska rådet
60. Eftersnack: vad tog vi med oss?
61. Talangplanen och tipset om grannarna
62. Tur eller inte tur, och nästa avsnitt

Intro: en FIRE-intervju med Jesper från communityn

Jan: Välkommen till RikaTillsammans. Det här är dagens avsnitt, en FIRE-intervju med Jesper från communityn. Det var så roligt. Jesper tog kontakt med mig, och så sa han: du Jan, jag hade den här drömmen om ekonomisk frihet och FIRE när jag fyller 55. Men nu har jag fyllt 47 och jag har nästan nått målet, så jag kan börja sluta jobba. Så jag hade velat träffa dig och Caroline för att kunna bolla, prata och dela med mig. Och jag tänkte: men det här låter ju superspännande. Låt oss göra ett avsnitt av det i stället. Så det här blir en intervju där du kan få inspiration för att se hur en resa kan se ut. För det som verkligen är vår slutsats sedan länge är att resan till ekonomisk frihet är helt och hållet unik. Den handlar om vad som är viktigt för en själv, och väldigt mycket om tankarna kring det. Resan mot ekonomisk frihet är ju också en personlig utvecklingsresa.

Det blir inte ett avsnitt om vilka aktier han har ägt eller vilka fonder man ska ha, eller fyraprocentsregeln och olika FIRE-tal. Det handlar väldigt mycket om hans resa. När han berättar hur den började, där han gick på socialbidrag, fram till en kommentar som hans mamma sa till honom: har jag inte lärt dig någonting om pengar? Och hur han läste boken The Automatic Millionaire, och sedan alla utmaningar längs vägen.

Det handlar om att våga

Jan: Vissa saker handlar om att våga. Det handlar om att våga tänka utanför boxen, gå sin egen väg, och framför allt prioritera och verkligen fundera: vad är det som är viktigt för mig? Vad är viktigt för min familj? Vad är viktigt för oss? Så jag tycker att det är väldigt inspirerande att kunna kopiera det som funkar. Det här gillar jag, det här tar jag med mig, det här är jag också sugen på. Vi hoppas att du gillar avsnittet, så ses vi nästa vecka.

Varmt välkommen till RikaTillsammans-podden, som handlar om allt som är roligt med privatekonomi och livet. Varje vecka delar vi med oss av vår livsresa, våra erfarenheter, framgångar och misstag, så att du ska kunna göra din ekonomi, ditt sparande och ditt liv lite rikare. Vi som driver podden heter Caroline och Jan Bolmeson.

Varmt välkommen, Jesper. Det här är lite roligt, jag har sett fram emot den här intervjun, för du hörde av dig för några veckor sedan.

Jesper: Hej Jan. Du vet, jag har varit på resan mot FIRE, ekonomisk frihet, ett tag. Jobbar som lärare, bor här nere i Skåne, och nu vill jag fira det. Jag ville bara säga hej och fråga: kan vi inte prata om det?

Jan: Och så tänkte jag: gud vad det låter spännande. Men låt oss köra här i podden som en provinspelning i stället. Så varmt välkommen. Kan du inte berätta lite om din historia? Du skrev till mig att du flyttade hemifrån rätt tidigt, fick barn jättetidigt, och sedan hela resan från att köra taxi och leva på socialbidrag till att utbilda dig. Och i dag, massa år senare, är du där: nu kan jag eller min partner sluta jobba, och vi är typ i 40-årsåldern. Det är ju en ganska häftig ekonomisk resa. Så berätta, hur ser det ut från ditt håll?

En personlig resa som görs tillsammans

Jesper: Först skulle jag vilja säga att den resan, även om vi har gjort det tillsammans, jag och min fru, har varit min till stor del personliga resa, som vi gör tillsammans. FIRE har en av oss uppnått nu.

Jan: Ja, grattis.

Jesper: Tack så mycket. Men ambitionen, jag ska nog inte säga ambitionen, men det har ju varit med. Så vi backar bandet då.

Jan: Ja.

Jesper: Jag växte upp i en familj med fem barn. Pappa var läkare och mamma var hemma. Mamma jobbade något år, försökte driva verksamhet, men det gick inte, så hon var hemma med oss i stort sett alltid. Så jag växte upp och det var inga konstigheter. Pengar fanns liksom bara. Allting fanns där. Vart man än ville, resorna man ville åka på, saker man behövde. Livet var väldigt enkelt.

Fram till att jag bestämde mig för att flytta hemifrån. Jag skulle bli pappa. Det var absolut ingenting planerat. Jag var nästan 20, gick i gymnasiet. Ett år senare, för jag hade varit i USA ett år tidigare, fick jag reda på att min flickvän var med barn, och vi bestämde oss för att behålla det. Att bo hemma var inte ett alternativ, så jag flyttade till Lund. Lyckades fixa en lägenhet mot alla odds. Men då började den riktiga resan. Från inga konstigheter kring pengar, det var ingenting jag behövde tänka på, till: oh, shit.

Socialbidrag och taxin

Jesper: Jag kunde inte hålla i pengar som barn. Det är många som kanske inte har den relationen till pengar heller. Men då upptäckte jag ganska snabbt att jag kommer inte klara det här. Fick inte jobb. Jag var mellan gymnasiet och skulle hitta något att plugga. Socialbidrag kom ganska snabbt. Och då synade jag och tittade: vad får man inte ha om man behöver socialbidrag? Så jag fick sälja guldkedjan jag fick av mamma och pappa på min 18-årsdag. De tittade på vilken cykel man hade. Det var från att komma från inga bekymmer till det här. Jag kände att det var lågt. Shit, jag måste fixa det här, och jag ska bli pappa snart.

Så då hoppade jag på en utbildning, och samtidigt provade jag de anställningar jag kunde få. Jag fick jobb som taxichaufför. Det var nästan dygnet runt. På den tiden var det analoga böcker som man fyllde i, och bland taxichaufförer var det nästan aldrig någon som höll reglerna. Inte jag heller. Så ett år körde jag taxi, och vi separerade under den tiden. Men då lyckades jag fixa en egen lägenhet, och jobbade i stort sett alltid om jag inte hade min dotter. Efter det började jag läsa till gymnasielärare. Men jag hade ändå tankar kring hur jag skulle klara mig finansiellt, och jag tycker det är kul att ha lite extra. Jag började upptäcka att med sparande kan det växa.

Jan: Men började du också lära dig hur man hanterar sina pengar och sin ekonomi?

"Har jag inte lärt dig något"

Jesper: Det kom lite senare. För det är en viktig detalj, tror jag, som har suttit. Det är som en tatuering på något sätt. När jag hade kört färdigt med taxin och skulle få mina sista löner var det en eftersläpning. Jag hade inte räknat med det, och hade inte pengar just då. Då frågade jag min mamma. Jag har aldrig bett om pengar tidigare. Jag frågade: kan jag få låna pengar? Min lön har inte kommit. Och då sa hon: har jag inte lärt dig något? Och det sved. Det sved så hårt.

Då kände jag att jag aldrig mer ska be någon om pengar i mitt liv. Aldrig.

För jag visste att det skulle komma pengar. Men bara att höra det, en besvikelse från min egen mamma, ungefär: jag trodde du visste bättre, har du inte sparat? Och då började mitt sparande, samtidigt som studierna. Jag extraknäckte. Hittade alla möjliga inkomstkällor under mina studier.

Jan: Vänta, vänta, innan vi går dit. Jag får bara göra ett litet sidospår, för jag tycker det där är ganska intressant. Hur vi har vissa, inom psykologin kallar man det signifikanta emotionella händelser. Alla har inte listat ut var deras stunder var. För mig var det också så, när min pappa dog. Jag ska aldrig vara i en sådan ekonomisk osäkerhet. För så var det med min mamma. Vi visste inte om vi kunde bo kvar i huset.

Meningar som blir tatueringar

Jan: Och sedan har vi intervjuat Angelica. Hon var också där. Hennes mamma ville köpa en overall till henne, och gick och frågade sin man, eller pappan, eftersom hon inte jobbade, och sa att vi behöver köpa en overall till Angelica. Och han sa nej. Varpå Angelicas mamma tog henne, gick ut ur huset, kollade henne djupt i ögonen och sa: förlita dig aldrig ekonomiskt på en man.

Jesper: Eller på någon annan.

Jan: Eller på någon annan. Och hon säger precis som du, att det är nästan som en tatuering, vilket är ganska intressant. Hur en sådan liten mening, som din mamma kanske, ofta är det så att den andra personen inte ens minns det.

Jesper: Det tror jag inte hon gör.

Jan: Och inte vet vilken betydelse det hade där och då. Ja, coolt. Så en liten bit längre på vägen, pappa går bort.

Jesper: Nej, men vänta, vänta, vänta.

Jan: Du sa att du sålde grejer eller lärde dig olika inkomstköp.

Jesper: Mina syskon, min fru och framför allt min mamma har sagt att Jesper hittar alltid ett sätt. Och det började riktigt tidigt i livet. Brorsan lekte inte med Star Wars längre, så jag sålde det. Det kom han på senare.

Jan: Vad har du mer sålt?

Jesper: Det bara låg där i källaren, ingen använde det. I dag vet man ju att sådana saker hade haft ett visst värde. Men just då var det bara en kompis, lillebror, som var intresserad av Star Wars. Så han köpte den här falcon av mig. Vi hade en låda med alla gubbar. Min bror organiserade allt. Och sedan var det bara borta. Det var ju inte bra.

Att tjäna sina egna pengar

Jesper: Men jag skulle vilja säga en sak till som hade stor betydelse för mig. När jag jobbade hemma, och det här är helt individuellt, hur man som förälder väljer att göra. Jag har fyra barn i dag. Men jag har valt att aldrig ersätta mina barn för något som de hjälper till med, som jag förväntar mig hemma. Det var tvärtom när jag växte upp. Om jag klippte gräset, klippte häcken, putsade fasaden, om jag gjorde saker hemma, pappa lärde mig en hel del i det också, men då fick jag alltid en ersättning. Och det kändes konstigt att gå till pappa och be om pengar.

Det kändes så mycket bättre första gången jag jobbade på Björkhaga plantskola. 650 kr efter en vecka av att ligga och rensa ogräs var bland det jobbigaste jag hade gjort. Men de 650 var ett värde på det jag hade gjort, på riktigt. Någon hade betalat mig för ett jobb. Den känslan var fantastisk. Jag kände att jag vill inte mer jobba för min pappa, jag vill inte hjälpa honom med saker och få ersättning. Jag vill faktiskt tjäna pengar på egen hand. Det var nog när jag var 14, kanske 14–15 år.

Det vita guldet i vattenhålet

Jesper: En av inkomstkällorna på vägen var att vi bor i Beddinge i dag, och det finns en golfbana. Där dök jag golfbollar som 16-åring. Jag visste att andra gjorde det. De krattade medan jag dök, det var mycket bättre. Alltså i själva vattenhålet.

Jan: Vattenhålet, ja. Det vita guldet. Det kom ut en artikel om det senare i Svensk Golf, om hur mycket pengar man tjänar på golfbollar. Jag kan instämma.

Jesper: Jaså? Bor du nära en golfbana?

Jan: Ja, det gjorde jag. Men det finns regler, ta reda på dem också. Som 18-åring, när jag hade plockat golfbollar, var det bara att öppna bagageluckan och ställa sig utanför en golfbanas område. De är ju svindyra, det kostar fyra bollar för 200 spänn om man köper dem i butik. Sälja tillbaka bollarna till dem.

Jesper: Ja. Lite så.

Jan: Ja, men jag ska inte skratta åt det.

Jesper: Att hitta sätt att tjäna pengar har jag väl alltid gjort. Jag tror att när man sätter hjärnan till något, när man börjar tänka i de banorna, så börjar man leta efter inkomstkällor. Vi har väl alla läst Rich Dad, Poor Dad här vid bordet. Och man lär sig se det, som man tränade. Jag förstod inte vad det var jag gjorde, utan det var bara: jag vill ha en grej, hur kan jag få den?

"Hur kan du ha råd med en häst?"

Jesper: Och det är det jag vill ge mina barn. Om min dotter vill ha en häst, som hon vill och spara till, hon är 13, så har jag inte sagt till henne att vi inte har råd med en häst. Jag kör det tricket: hur kan du ha råd med en häst? Wow. Hon har eget företag. Facebooksida, lägger ut annonser, hjälper till i trädgårdar, går ut med hundar. Det är precis det jag vill, att hon ska få den motorn som jag upplever att jag har, och vill ge vidare. Så hitta sysselsättning.

Jan: Det där är jätteviktigt. Vi har pratat om det också. Vi blev ganska ledsna på det med vår äldsta, att man var i leksaksbutiken och: ja, men jag vill ha det där. Och så ska man som förälder vara den som säger nej hela tiden. Då var det mycket hellre: jag vill också att du ska få den, så nu har vi ett gemensamt problem. Hur kan vi lösa det här tillsammans? I stället för att stå mitt emot och säga att du inte kan få en häst, ställer man sig på motståndarsidan och säger: jag vill också att du ska ha en häst. Det här är målet vi behöver uppnå. Här är spelplanen.

Att inte bry sig om vad folk tycker

Jan: Men du, jag tänkte på det här med när man skiftar fokus, för min del i alla fall, från: vad ska folk tycka om jag står och säljer golfbollar eller gör det här jobbet?

Jesper: Dyker i en vattengrav.

Jan: Ja, att göra det viktigare att få inkomsten än vad folk ska tycka. Jag vet inte om du har tänkt i de banorna?

Jesper: Ja, men jag vill tjäna pengar, så då får folk tycka vad de vill. Det kan lätt infinna sig de tankarna om man är lite som jag är. Vad ska folk tycka? Men jag tycker det är extremt skönt att något annat blir viktigare än vad folk skulle tycka.

Jan: Har du umgåtts med de tankarna och bara: skitsamma, jag ska ha inkomsten?

Jesper: Ja, det har jag. För jag har ju ett mål. Och det är inte pengarna kanske, det är något jag vill ha, något jag vill åstadkomma. Och om inte andra förstår det och kan se det, och jag kanske lär mig av misstagen, det blev kanske inga pengar, fine, jag har åtminstone provat. Jag målar på något sätt upp en målbild att jag ska nå dit, och på vägen måste jag göra det här. Och sedan kan det vara en del i mig att jag skäms inte så lätt.

Jan: Nej, grattis till dig. Men det är ju jobbigt att skämmas för vad man vill.

Tidningspapper och en stolt pappa

Jesper: Ja. Men jag tror, om min fru ser det här, att hon nog kan instämma. Vi var på ett kalas i helgen, och då slog jag in presenten med tidningspapper. För mig är det inte snålhet, jag tänker på miljön. Matte- och NO-lärare är grunden, jag vill lära mina barn, det är det här man gör. Det handlar om att dölja varan. Då kan jag slå in det snyggt, jag hittade något i tidningen som var kul, med en anka på. Den här ska han få, han fyller nio. Och så slår jag in det. Han bryr sig inte.

Jan: Nej, nej.

Jesper: Nej, men de andra föräldrarna.

Jan: Andra undrar bara: han slog in det i tidningspapper.

Jesper: Ja, det gjorde jag. Jag är jättestolt. Det finns en anledning till varför jag gjorde det. Det var inte bara att jag inte hittade något annat. Jag hade tänkt ut det. Det här kan jag slå in med tidningspapper, jag tycker det är kul. Eller återvinna papper.

Jan: Men tillbaka till det här med vad ska folk säga? Man hör ju de rösterna. Folk frågar, eller det här skeptiska: det kan man väl inte.

Jesper: Då skulle jag faktiskt vilja säga Tuva, som är 13. När hon var i Beddinge sa storasyster: vad ska du göra med dem? Jag ska sälja dem i Lund. Det kan du ju inte. Jo, för det finns inga i Lund. Så hon gick och knackade dörr. En liten söt flicka som knackade dörr och sålde kottar. Hon pyntade dem och sålde dem. Och så kom hon hem med pengar, och storasyster bara: sålde du kottar?

Utbud, efterfrågan och barns entreprenörskap

Jan: Hon kände dig bra på det.

Jesper: Men hon hade också förädlat varorna.

Jan: Ja, utbud och efterfrågan.

Jesper: Efterfrågan vet jag inte, men det fanns ju inget utbud. Men skitsamma. Man vill ha dem när de är fina.

Jan: Så när folk kommer och säljer grejer, så länge det inte är godis, brukar vi handla. Man vill stödja barns entreprenörskap i det där. Men jag tänker också på att inte bry sig så himla mycket om vad folk tycker. I går släpptes ju Nobelpriset i medicin. Det var det här mRNA, forskarna med covid. Då läste jag på Twitter att de hade blivit refuserade på Nature med kommentaren: ert papper är inget märkvärdigt, det är så inkrementellt bara. Och det där är lite roligt.

Det finns ju den här föreläsningen med, jag vet inte, Randy Pausch. The Last Lecture. Det är en amerikansk professor på något universitet som har fått cancer och är döende. Det finns tydligen en tradition i USA att när du som lärare slutar får du hålla The Last Lecture. Du får hålla precis vad du vill. Och då hade han en föreläsning som heter Achieving Your Childhood Dreams. Jättefin, jag kan länka till den i beskrivningen.

Väggen är inte där för att hindra dig. Väggen är där för att hindra alla andra som inte vill tillräckligt mycket.

Eller: väggen är där för att du ska få en möjlighet att visa hur viktigt det är.

Jesper: Eller växa.

Jan: Ja, få möjligheten att växa. Det visar att det handlar mycket om: vad är inställningen till livet? Att prova och testa.

Varför är viktigare än hur

Jesper: Ja, jag tycker det är skithäftigt.

Jan: Men du, jag tänkte en grej till. Jag har en tes som låter så här: svaret på frågan varför är egentligen viktigare än svaret på frågan hur. Håller du med om det?

Jesper: Om jag vet varför jag ska göra något, om jag vill ha det här eller åstadkomma det här, eller behöver lösa den här situationen, då tar man reda på hur man ska göra. Medan om man inte vet varför, men vet hur, så händer det ändå ingenting, för det finns ingen drivkraft.

Jan: Jag håller fullständigt med.

Jesper: Och det väcker en grej i huvudet på mig. När jag gick ner och plockade golfbollar, där simmar råttor, där är blodiglar, jag har skurit mig, jag har blivit biten av en råtta. Alla de här sakerna hände mig när jag dök golfbollar. Där låg något gammalt plåttak, som jag inte såg, som jag skar mig på. Sådana saker hände mig, det här svarta vattnet. Men varje gång jag gick ner, kände det kalla och misstänkte att det fanns kanske någon råtta där, så undrade jag: varför gör jag det här? Jo, därför att jag vet vad mitt mål är, och det här är vägen dit. Men jag undrade varje gång jag gick ner. Och när jag gick upp var det ett hav av vita golfbollar runt om mig. Då fattar jag. Eller första gången jag sålde mina golfbollar, bara: åh herregud, det funkar. Men varför? Det var jag tvungen att ha.

Vakuumet efter ett uppnått mål

Jesper: När man provar något eller chansar på något, så måste man ha det där varför riktigt klart för sig. Och när du frågade mig hur allting började, och jag försöker nu titta tillbaka, det har jag lite glömt. För jag har satt målet så hårt att jag ska nå dit, och sedan undrar jag: varför gjorde jag det? Vad händer nu? Det är ett vakuum nu. Det tycker jag är en märklig känsla. Som att man har sprungit i mål, men varför sprang man loppet? Vad var poängen?

Jan: Vad skulle du, om du skulle spekulera?

Jesper: Jag tror att där det började var det mamma sa. Och sedan, när pappa gick bort, var mamma och pappa i skilsmässa. Det visade sig att hon inte hade någon koll på pappas ekonomi. Det visade sig att pappa i princip bara hade lånat upp och var full av krediter. Det var allt. Dödsboet var kört. Hon fick gå i personlig konkurs. Eller dödsboet, heter det då. Mamma stod på bar backe. Holy crap. Jag trodde det var bättre ställt hos pappa. Det var det inte. Ingen visste hur det låg till när han gick bort.

Jan: Och på ett sätt kan man ju tycka att man ska leva upp pengarna medan man lever.

Jesper: Nu dog han plötsligt. Men min farmor hade den inställningen när hon gick bort, att det inte skulle finnas mer än till begravningen. Jag ska inte lämna något efter mig. Och det tycker jag är helt rätt. Det är klart man kan göra så. Men när det var en annan person som var så, kände jag att jag måste känna den där tryggheten. Vad som än händer mina barn, min fru, så måste de klara sig. Och det gör de säkert också. Men det var en väldigt stark motor. De måste klara sig.

The Automatic Millionaire i julklapp

Jesper: Och sedan blir det lite som att när man når ett mål så höjer man ribban. Jag visste inte vad FIRE var för 22 år sedan, men den boken jag läste, The Automatic Millionaire, handlade om den resan. En 53-årig man som nu kunde gå i pension.

Jan: Vad sa du att boken hette?

Jesper: The Automatic Millionaire. Kommer inte ihåg vem som skrev den. Men jag fick den i julklapp. Julen efter att pappa gick bort fick jag den i julklapp. Och här var receptet.

Jan: Helt sjukt att du fick den i julklapp. Vem fick du den av?

Jesper: Mamma.

Jan: Det verkar ju helt coolt. Titta här, du. Var fick hon den ifrån då?

Jesper: Jag tror, min mamma tittar mycket på TV, har väl gjort. Winfrey har väl pratat om den, gissar jag. Eller någon annan.

Jan: Det är ju en klassiker. En bestseller. När var det? 2015, tror jag att den kom. 2014.

Jesper: Så jag fick den. Jag gav den till mina syskon. Men jag var nog den enda som verkligen blev påverkad av den. Det jag gillade med den var att jag ville ha så mycket. Jag ville ha klocka, jag ville ha Porschen. Man ville ha saker. Men boken, i början, det jag minns idag, var att han tar exempel från flera personer som kommer in till honom. Han är personlig rådgivare. Han får in en person han känner, som han tänker: men du kan väl inte gå i pension tidigt. Det visar sig att hans strategi funkar. Medan mannen som kom in med Porschen och klockan och allting, han levde över sina inkomster, så att det såg bra ut på utsidan. Så det har jag fått tänka på: vad är viktigt? Det här ha-begäret, vad är viktigt under resan?

Tur, tajming och ett hus i Lund 2008

Jesper: Hus vill vi ha. Lund fanns inte på kartan, men vi hade tur 2008. Jag har haft sådan tur i livet. Jag kan dra många exempel på det. Turen har spelat in. Tajmingen, turen. Det kan man inte sticka under stol med att det har varit så. Att köpa ett hus i Lund 2008, och jag var lärarvikarie. Vem har råd med ett hus då? Min fru hade ett fast jobb. Det har alltid varit hennes fasta jobb. Det har alltid löst sig för henne med kontakter. Men jag var lärarvikarie.

Andra gången, när vi köpte sommarstugan, hade jag precis startat eget. Hade inte haft tre månaders månadsinkomster. Men jag tänkte: jag är lärare, jag kan alltid jobba som lärare, men nu har jag valt att starta eget. Bankerna sa bara nej, nej, nej, det går inte. Det måste gå. Och då är det här varför, och sedan hur. Det måste gå. Så Facebook, vänner, frågar, och till slut hittar jag en väns bankkontakt som kunde se: det här kommer att gå ihop. Ni kan köpa det här.

Jan: Men det är också så här, jag tänker ibland: är det då tur?

Jesper: Nej, det är den där väggen. Nej, er artikel är inte tillräckligt bra. Men de försökte och gjorde om och om igen.

Du krockade med muren och försökte igen

Jan: Och det är lite så också. Du säger: visst, det är tur. Javisst, men å andra sidan var det ju inte tur, kan man också säga, att du hade lyckats första gången. Du har ändå stått kvar. Okej, det gick inte. Du sprang rakt fram, krockade med muren, det gick inte, ja, men då testar vi gå runt muren. Nej, fan, det gick inte att gå runt muren. Men då testar vi gå över muren. Nej, men det gick inte, för där var taggtråd och toppar. Ja, men då gräver vi oss under muren. Förstår du vad jag menar?

Jesper: Du har nog ganska rätt i det. Jag får höra det. Så kändes det inte då. Utan det var: ja, det ska gå. Vi har hittat det här huset, vi ska ha det här huset, hur kan vi få det? Men vi hade ändå tur med att vi sålde lägenheten precis innan dippen. Och det kom ut ett hus som ingen budade på. Det var dött på marknaden. Mäklaren var fullständigt oengagerad. Jag frågade grannarna.

Det här är ett tips till alla. Fråga inte mäklaren. Kolla området och fråga grannarna. De vet så mycket om ett hus.

Jan: Berätta. Det här har jag aldrig hört. Det har vi aldrig gjort.

Fråga grannarna, inte mäklaren

Jesper: Det här gör jag hela tiden. Jag tycker det är jättekul att titta på hus och gå på visningar. Men framför allt, om det är något, vi köpte precis det tredje huset som vi hyr ut, och likaså där: fråga grannarna. Ta reda på mer. Grannar vet så mycket.

Jan: Vad har du fått reda på? Vad är det de vet?

Jesper: Jo, vi tar huset som vi köpte i Lund. Mäklaren visste i princip ingenting. Vi frågade när varmvattenberedaren var bytt. Ja, jag vet inte, han hade inte tagit reda på det. Då gick vi runt i området på kvällen. Knackade på hos grannen. Många tänker att det kan man väl inte göra. Klart man kan. Så vi gick in, vi drack kaffe, vi pratade, och då sa de: de som har bott där nu i tre år hette Alf och Eva. De hade inga barn. De tog hand om huset bättre än någon annan. Det var ett radhusområde med 63 hus. Det här är det finaste av alla husen, det mest skötta huset av alla. De har gjort det och det och det, gjort de här extra insatserna. Ni anar inte hur bra hus det är ni egentligen tittar på.

Då visste vi där och då: det här ska vi buda på. Det här huset är rätt. Och vi hade tur. Ingen annan budade, så vi fick det till utgångspriset. Och de berättade om vem säljarna var, att de var i skilsmässa, att de inte stod ut med varandra och bara ville bli av med det. Det hade de berättat för grannarna. Han var väldigt bitter.

Att vara lite gränslös

Jan: Det är så bra att vara lite gränslös.

Jesper: Ja, det har också servat mig i livet. Att vara gränslös. Men letar man efter ett objekt, ta reda på mer. Och det bästa, tycker jag personligen, är att fråga grannarna. Fråga folket runt omkring. För man kan annars bli väldigt blind. Man går in i ett hem, och det är tända ljus, det är musik, man ska få känslan. Men du har 10–15 minuter på dig att titta på ett hus många gånger.

Jan: Ja, sedan är det förstås en besiktning också.

Jesper: Men du får väldigt lite. Folk kollar mer på bil än vad de kollar på hus. Undersöker mer. Man borde kolla hus mycket mer. Det är ju ändå en location, såklart. Men många överraskningar kan man få i ett hus. Och det har jag också gjort, den resan.

Jan: Men det där är också roligt, för vägen är ju inte rak. Som du säger. Ofta upplever jag att när man återberättar en historia, då är det ungefär som med förlossning, hittar jag på, man har glömt de dåliga grejerna. Och så minns man, och får det att låta så enkelt. Förstår du vad jag menar? För nu sa du i en bisats: ja, ja, men det har jag också varit med om.

Jesper: Ja, okej.

Jan: Och jag tänkte också när du sa det, fråga grannarna: att det kanske inte var så att alla grannar ville snacka, utan det var kanske någon.

Jesper: Ja, men det räcker ju med en. Det finns barriärer överallt, men man måste knacka på hos flera grannar, inte bara en.

Kolla trappuppgången innan du köper

Jan: När vi köpte vår bostadsrätt först, den första bostaden, kollade jag trappuppgången. Knackade på, presenterade mig. Det här var innan vi köpte den. Bara för att se vad det var för personer vi skulle ha att göra med. Det kan ju vara den där kufen, den som tycker att man väsnas, spelar för mycket ljud. Vi skulle ha barn snart. Kommer det här vara accepterat i trappuppgången? Det säger också rätt mycket. Vad är det för udda personer? Och på den sista dörren var det ingen. Och det blev våra närmaste grannar. Hade vi vetat, hade vi nog inte köpt lägenheten. För de var väldigt speciella. Minst sagt.

Jesper: Ja, vi hade nog köpt den ändå, men man hade vetat lite mer. Vi blir ju såklart förälskade i objektet, som man blir. Men det är bra att göra det. Men det här du sa, att jag har också gjort det. Det senaste bostadsköpet jag gjorde var dumt. Jag tänkte att jag skulle kohandla. Jag köper huset utan besiktning.

Jan: Okej. Gör inte det. Var det så här kronofogden?

Jesper: Nej, nej, nej. Men jag tror, lite som att man i mindre skala köper en bil och inte kollar in den. Man köper den på nätet, får hem den, och så upptäcker man saker. Och lite den känslan var det. Vi gick in, tittade runt: det här kan jag fixa, för jag renoverar allt själv. Och det blev mer än vad jag hade förväntat mig. Det blev bra i slutändan, men det var jag som skulle göra allting själv.

Lärdomen: gör alltid besiktning

Jesper: Och när jag sedan gjorde besiktningen i efterhand, med en besiktningsman jag lärt känna, då kom det överraskningar. Inte överraskningar för ett hus, men det är mer underhåll än vad jag hade räknat med. Mer tid, mer kunskap. Okej, det är bara att kavla upp ärmarna. Men sömnlösa nätter. Jag tänkte: jag måste dra mig ur den här affären. Men det kan jag ju inte, jag har ju sagt att jag köper den. Redan betalat handpenning. Nu ryker handpenningen, eventuellt mer. Så det där var ingen bra bargain, jag tar den för så mycket och utan besiktning. Jag har nog gjort för få affärer för att kunna göra en sådan grej. Det var inte rätt läge, har jag upptäckt. Jag kommer aldrig mer göra om det. Jag kommer göra besiktning. Om inte annat kan man be att få ha med sig någon och titta på huset, som är besiktningsman. Nu har jag en kontakt själv som jag kan kontakta, och som har hjälpt mig att titta på fler objekt, av nyfikenhet. Det är en billig summa för att veta mycket.

Jan: Vi gjorde faktiskt en grej. Vi kan ju ingenting. Vi har tummen mitt i handen, vi renoverar inte själva. Men vi hade faktiskt två besiktningsmän när vi köpte vårt hus. En kompis till oss. Vi sa: vi vill inte att du skriver någon rapport, utan kolla huset, gör en besiktning så som du skulle gjort den, och hjälp oss sedan tolka den andra besiktningsmannens rapport. Och det roliga var att det var vissa saker som båda anmärkte på. Men sedan var det ungefär halva besiktningsprotokollen som de hade olika åsikter om. Det visade sig också att vissa grejer var: ja, den ena sa att ventilationen är dålig, och den andra sa, det här är ett 30-talshus, det är självdrag, det är precis så det ska vara i ett sådant hus. Medan den andra anmärkte på det.

Hur den ekonomiska resan såg ut

Jan: Men kan du inte berätta lite om hur den ekonomiska resan har gått? Vi sa: flytta hemifrån, det var tufft att få jobb, socialbidrag, sedan körde vi taxi, sålde saker, började bygga upp. Och sedan någonstans längs vägen blev det lärarutbildningen. Berätta, hur har det gått till rent ekonomiskt?

Jesper: Lärarutbildningen, då jobbade jag också extra. Hoppade in som säljare på SIBA, som folk kanske minns. Jobbade som behandlingsassistent. Jag läste till gymnasielärare i naturkunskap och psykologi, så jag var intresserad av att se det kliniska i den del jag sedan skulle undervisa i. Att vara behandlingsassistent med missbrukande kvinnor, man kan lära sig massor. Jag tänker inte rent ekonomiskt nu, men de vet väl ett och annat sätt också. Så jag hittade olika sysselsättningar och inkomstkällor under studierna. Jag hade det väldigt bra som student, jämfört med många andra. Men man behövde inte så mycket heller. Så då sparade jag.

Jan: Men tog du studielån och studiebidrag?

Jesper: Ja, maxat.

Jan: Vad gjorde du med pengarna som kom in från sidojobben? Hade du en plan att bara spara dem?

Pay yourself first

Jesper: Spara till mig själv först. Det blev det jag lärde mig från den boken. Pay yourself first. Gör man det i stället för att betala alla andra räkningar först, så har man avsatt pengar, och man märker inte ens av att man hade dem. Så jag sparade och sparade och sparade. Jag hade också tur i att min dåvarande flickvän, som sedan blev min fru, gjorde samma sak. Hon sparade och hade ett autospar varje månad. Så man ska inte aktivt, tänker jag, gå in och sätta in, och tänka att det inte kan vara så här mycket den här månaden. Utan bara sätta det på auto. Och det gjorde jag.

Men sedan, när man går in och tittar, bara fonder, alltså random, banken tipsade så tog man det. Oavsett nästan vad man valde så växte det. Och när jag lärde mig principen ränta på ränta, började jag förstå att pengarna växer av att de finns, och att räntan förräntas. Det var häftigt i sig.

Men jag tror att de stora penseldragen, vad som har gjort att mitt mål var 55, men nu är jag 47. Vid 55 skulle jag vara ekonomiskt fri. Då skulle jag kunna bestämma att nu slutar jag jobba, för jag behöver inte jobba mer. Så det har varit i mitt huvud hela tiden: 55 är målet. Men olika omständigheter har gjort att jag har kunnat korta ner det.

Jan: För ett år sedan skulle du inte kunnat säga det.

Jesper: Det bara föll så på den vägen. De stora bitarna har varit hus, definitivt. Olika bostadsköp. Huset i Lund som vi hyr ut, vi flyttade ner till sommarstugan, som jag köpte av mamma.

Receptet är enkelt: lägre utgifter än inkomster

Jan: Jag vill bara betona det där, för folk säger alltid att det inte går. Men jag skulle säga att receptet egentligen är ganska enkelt: ha lägre utgifter än inkomster, och jobba extra i perioder. Det är ett återkommande tema. Att säga: ja, men jag har jobbat extra, jag pluggade och jag jobbade på SIBA. Men sedan är det ändå lite oortodoxa val. Du som lyssnar hörde bara att han sa: ja, men vi flyttade in till sommarstugan. Eller vad var det du sa? Du flyttade från lägenheten till sommarstugan.

Jesper: Nej, lägenhet till hus.

Jan: Sedan hyr du ut huset och flyttar till sommarstugan. Berätta. Hur går den konversationen till? Bara: hej du, jag har kommit på en grej, jag tänkte att vi ska flytta. Din sambo, menar du?

Jesper: Ja, precis.

Jan: Och hon känner: spy.

Jesper: Ja, det kör vi på. Det var som jag sa i början, att det här har varit mycket av min resa. Vi gör den tillsammans, men planen, facit, jag vet inte vad man ska säga, planen har suttit i mitt huvud. Och det är svårt att få någon annan att se den. För den mal i mitt huvud hela tiden, det blir liksom en blueprint. Den följer mig hela tiden, jag stoppar in pusselbitarna.

Tre hus, hyr ut två

Jesper: Och så, när mamma bestämde sig för att sälja huset till oss, eller hon skulle sälja huset och vi ville köpa det. Jag har fyra syskon, så det blev som det ska vara, tre värderingar från tre olika oberoende. Så köpte vi det. Då var min plan att flytta dit. Min frus plan var sommarstuga. Men min plan har varit, sedan jag läste den boken för 22 år sedan: vi ska äga tre hus, hyra ut två av dem. Hur ska jag nå det målet? För då vet jag att en eller båda, i läget som det är just nu, behöver någon av oss jobba. Men i princip kan vi sluta jobba om vi lyckas med det här målet. Om vi vill. Och det är ju så man vill hitta meningsfullhet i livet. Det handlar inte om att jag ska sitta och rulla tummarna nu. Jag har massa idéer.

Jan: Men pratar du med din sambo om den här boken och dina tankar? Eller höll du det inom dig själv?

Jesper: Det har kommit upp i konversationer. Men där är vi väldigt olika som personer. Jag har drivits väldigt mycket av den här boken och resan och idéerna. Jag har mycket idéer. Men den här idén har suttit fast. Målet är där. Medan diskussionerna vi har om vad man skulle gjort om man inte jobbade mer, så säger min fru: jag skulle inte sluta. Medan jag, när jag var lärare, det var tufft att jobba som lärare i nio år. Helt slut vid loven, på kvällarna. Jobbade kvällar, jobbade helger. Det var alltid saker att göra. Det kändes jättetufft. För mig var det ett ekorrhjul. Jag kände att det är givande att vara lärare, men det är många bitar man skulle vilja plocka bort.

Friheten att välja

Jesper: Så vad finns det mer i livet? Jag fick uppleva det på sommarloven. Och det är också en grej, det kanske inte är så många, men det är 10 till 12 veckor per år. Det är mer än vad de flesta har. Under den tiden, att få smaka på andra saker, känna hur det kan vara att vara lite längre ledig, drev på ännu mer. Det är där jag vill känna friheten att välja.

Jan: Men hur mycket pratade ni om målet du hade i dig? Och fick hon läsa boken?

Jesper: Nej, hon har inte läst boken.

Jan: Jag tänkte: shit, vad jobbigt att ha den här. Nu kommer det fram. Från mitt håll: man har den här planen, har boken i bakhuvudet, och så har man en sambo som kanske inte helt är med på resan och vill göra andra saker. Jag tänker att det känns som lite uppförsbacke ändå. Det kanske du inte hade?

Jesper: Det kan jag hålla med om, att det kan kännas som att här tuffar jag på själv. Men som jag sa innan, jag har haft tur, upplever jag, att jag har en sambo nu, som er fru, som också är väldigt ekonomisk. I den bemärkelsen att hon sparar. Hon tänker efter när hon köper något. Lite mer utsvängning än vad jag har, såklart. Tycker om att köpa kläder, tycker om att det är nytt. Jag tycker det är jättekul att älska mina kläder, och de kan vara så gamla att de ramlar av mig med hål. Så där är vi olika. Men vi har ganska lika värderingar kring vad vi vill använda pengarna till.

En delad ekonomi för att aldrig bråka om pengar

Jesper: Men sedan gjorde vi också något som jag kände tidigt: vi ska aldrig bråka om pengar. Det var ju också så att pappa var den som hade pengarna. Han gav min mamma en månadslön. Eller månadspeng. Men vi ska aldrig prata om pengar. Därför gör vi så att alla pengar vi tjänar, allting, oavsett om det är jag eller min fru, det är inte mina och inte dina. Vi sparar dem tillsammans. Sedan drar vi från det kontot, så vi har en gemensam, delad ekonomi. Vi drar från det kontot så att jag har de pengar jag kan göra affärer med, leka med, medan du har dina, vad du nu vill göra med. Så behöver vi aldrig diskutera det.

Jan: Om att saker kostar, måste du ta bilen. Och där händer det fortfarande för mig, det här med: kan man inte tajma bilen med att köpa och göra det också? Få till det lite mer, så man inte behöver åka bilen bara för det ärendet. Det fanns kanske fler saker man kunde göra på vägen.

Jesper: Jag kör nästan aldrig bil. Vi har bara en bil också, det är väl också konstigt. Bor ute i ingenstans, åker kollektivt så ofta jag kan. Jag tycker det är jätteskönt att inte ha en extra bil. Jag mår jättebra av det. Det stressade mig att ha två bilar.

Jan: Vad är kostnaderna då? Men vi är inte lika.

Hon håller mig jordad

Jesper: Jag skulle vilja säga, en viktig detalj är nog också att hon håller mig grundad. Jordad. Hon är den som är jordad och har fötterna på marken, medan jag drömmer, tänker, svänger ut och får idéer. Hon har beskrivit det som att Jesper har mycket idéer. Jag låter honom få dem, han kommer tillbaka. Och av någon anledning brukar det lösa sig. Alltid. Hon vet att med mig står aldrig något still. Det kommer hända saker på vägen. Men mitt fokus är inte mig. Fokuset är familjen, det är barnen. Vi ska ha det bra.

Jag försöker att inte göra några beslut som är egoistiska. Jag tänker i ett beslut: är det här något som gynnar familjen? Är det här något som gynnar mer än mig? Då är det kanske ett bättre beslut än: den där bilen skulle jag vilja ha, den där klockan skulle jag vilja ha. Det är ofta bil och klocka. Men det kan vara sådana personliga saker man vill ha. Då får jag försöka motivera det bättre med: behöver jag det, eller vill jag ha det? Och det har drivit mig tidigt. Behöver jag det eller vill jag ha det? Att tänka det kring allting.

Det är ofta jakten som är det roliga

Jesper: För många gånger är det jakten som är det roliga. Men när man väl har fått det man vill ha. Jag vill ha en cabriolet, då har jag haft en cabriolet. Jag vill ha en jetski, då har jag haft en jetski. Jag vill ha en motorcykel. Men det var oftast jakten som var det roliga. När jag väl hade det: nu har jag haft det, bucketlist, check. Och det är också en grej på sistone. Ni kanske har hört talas om en reverse bucket list?

Jan: Nej, berätta. Jättespännande. Jag känner att det här kommer bli bra nu.

Jesper: Jag tror att vi alla har en bucket list. Även om man inte har skrivit den så vet man. Nu checkar jag av det här på bucket listen. Jag har en bucket list, den kan fyllas på. Och man kanske ibland känner med åldern att nej, det är inte viktigt längre. Jag har haft en Porsche Cayman S på min bucket list. Men någonstans vet jag också att jag nog aldrig kommer köpa den, utan det är jakten. Men jag hörde för inte så länge sedan det här med reverse bucket list. Det är det här med att riktig lycka inte är att ha. Det vet vi ju alla, det här materialistiska. Men han pratar om "divided by want". Det du har dividerat med det du vill ha. Ju mer du kan plocka bort från vad du vill ha, desto lyckligare blir du. Siffran blir större.

Jan: Va? Oh, intressant. Vad är det jag egentligen har haft på min bucket list i alla år som jag egentligen inte... Jag kan ta bort det. Det betyder egentligen ingenting. Det bara är där.

Andras drömmar på din lista

Jan: Ja, det kan vara sådana gamla punkter som kanske inte gäller längre. Eller någon annans.

Jesper: Ja, någon annans. Det kan det vara i det här fallet med Porschen. En vän som har nämnt det. Och jag bara: oh, den är ju faktiskt riktigt snygg. Jag sätter den också på min lista. Så då försöker jag nu i stället tänka: vad är det jag vill uppleva? Och det behöver inte kosta så mycket. Det tycker jag är spännande. Det här med att vi måste göra mer i familjen. Vi tar bilen ut i skogen med barnen. Det är ett äventyr. Den minsta är sju. Det är alltid ett äventyr när vi går ut i naturen. Det händer saker. Det händer något med oss. Och det behöver inte kosta nästan något. Vi tar med oss vår egen fil. Det är också trevligt. Kanske bakat något. Man kan skala ner det, och det kan fortfarande vara otroligt minnesvärt. Och bjud med någon annan, så blir det också ett minne.

Det är nog det jag försöker titta på nu. Vad kan jag ha för upplevelser som jag inte behöver... Jag vill åka till en viss plats, jag vill uppleva det här, och det kommer kosta så här mycket. Utan kanske i det lilla.

Jan: Du och jag, Caroline, pratade ju tidigare om det. Om min förra veckas semester som skulle blivit... Vi skulle ha hyrbil, vi hade planerat med alla hotellen. Det var liksom, nu jäklar ska vi fira, kände jag. Men det slutade med att det blev ingen resa. Min fru fick inte ledigt just den veckan. Saker brann inne, och sedan blev det tre nätter borta i Skåne, där vi nästan aldrig semestrar. Det var fantastiskt skönt att komma bort. Och de samtalen vi hade hade vi kanske inte haft om vi var ute och upplevde något. Nu fick vi mer reflektera kring den här resan.

Jesper är aldrig nöjd

Jesper: Min resa, om jag får säga, där min fru har fått följa med. Och hon är en stor del av den. Men det har ändå varit: Jesper, det här är din grej.

Jan: Jag är nöjd.

Jesper: Och där har vi ett ord också som jag tror min fru kan identifiera. Jesper är aldrig nöjd. Det är väl en sådan sak att jag vet att det finns mer. Det är en fara med det, att man känner att det finns mer. Har man nått en viss nivå av något, om det är yrket man har klättrat i, eller om det är pengar, eller vad det nu kan vara, att man flyttar den där ribban. Och då är det bra att ha ett mål från början, som man håller sig till. Så att man inte flyttar ribban. Jag har en vän som blev väldigt sjuk av att han gjorde det. Han var bra på det.

Jan: Det är precis det här klassiska, att man flyttar målstolpen. Så fort man börjar nå den, du har inte ens passerat den, du kan nå den, så tar man den och kastar den framåt.

Jesper: Ja.

Jan: Det är väl också för att det uppstår en tomhet när man väl har nått sitt mål. Och de flesta pallar inte vara i den tomheten. Och det ska man nog ändå vara i. För att känna att nu så, lära sig att, som du säger, fira eller njuta av det. Eller fundera över resan man har gjort. Men vad tror du är nästa steg för dig, apropå nästa målstolpe?

Att fira och baka kakan

Jesper: Det är klart man ska fira. Det var någon kompis som sa, att göra något och inte fira, det är som att baka en kaka och inte äta den.

Jan: Och jag tänker att det är få av oss som har bakat kakan, och så åker den direkt från ugnen ner i soporna. Så gör vi inte. Men jag tänker, har du farhågan: vad händer nu då? Och det behöver inte vara något mål. Eller, om jag ska skjuta in en grej där, jag kan ibland uppleva att det var ganska skönt när jag kunde släppa taget om mål. Och egentligen börja prata om det jag gillar som standard. Vad vill jag ha? Hur vill jag till exempel att ett idealt år ser ut? Snarare än att jag ska erövra eller besegra eller köpa. Då blir det: det här är en nivå i livet som jag tycker om och trivs med. Jobbmässigt och med barnen. Vardagsmässigt.

Jesper: Ja, vardagsmässigt.

Jan: Jag vill hålla den här nivån. Målet blir inte en ny påskhytt, utan målet blir: shit, kan vi ha det så här, så är det ju fantastiskt. Som standard. Vad tänker du?

Jesper: Det jag tänker, och det som slår mig med jämna mellanrum, är det här. Tänk om man får det där beskedet. Något tragiskt händer. Om det är barnen, om det är jag, om det är min fru, om det är någon. Och det är inte i den ordningen jag precis sa det. Men om det är något som händer, vad är då Maslows behovstrappa? Vad är det egentligen som är grundläggande, som jag behöver? Och sedan det här med den allra högsta, som är självförverkligande. Om jag i stället tänker tacksamhet. Och det är där jag är nu, bara: herregud, var är jag i dag?

Tacksamhet och pappas liv

Jesper: Pappa blev inte mycket äldre, lite äldre än vad jag är nu, men den tanken följer mig hela tiden. Pappa blev inte så gammal. Hur levde han sitt liv? Det är klart det färgar mig jättemycket. Hur vill jag leva mitt liv? Har jag funnits där med min familj och mina barn? Ja, det har jag. Men de små sakerna. Och då har jag, från den här, det är kanske inte bucket listen, men det blev ju visserligen det. Reverse bucket list för mig, där är vissa saker jag har som jag är otroligt glad för, dem vill jag ha kvar. Och där är vissa laster, om man nu vill, non-negotiables, de här sakerna ska jag ha med i mitt liv. Kaffe, det är ett måste. Det värdesätter jag jättemycket. Gott kaffe, mörk choklad, 85 % eller mörkare. Det ser jag fram emot när jag går och lägger mig, att jag ska få det nästa dag.

Och då tänker jag, var nöjd i det, känna att det här räcker. Så nu har vi ynnesten att vi bor vid havet. Jag tar morgondopp nu. I dag var det kallt, det stärker hela kroppen. Jag känner att jag vaknar. Det kostar ju ingenting. Ja, jag råkar bo så att jag kan göra det, men det kunde varit en kall dusch också.

Jan: Inte riktigt samma grej.

Jesper: Nej. Men jag tror att försöka hitta de små sakerna. Det där skrattet, det sociala sammanhanget, det roliga. Det behöver inte vara en flaska vin för 300 kr. Det kanske räcker med vinet för 90 kr, den lilla flaskan, för vi dricker ändå inte upp hela. Men det var jättegott till de ostarna vi köpte.

Kaffe latte-räkneexemplet, rätt förstått

Jesper: I den boken tror jag de nämner det här, och det har upprepats många gånger, jag tror det kom därifrån. Det var kaffe latte. Man gör ett räkneexempel. Om du tar den här kaffe latten varje fredag eller varje dag och räknar på det, hur mycket blir det om du skulle göra det i 20 år? Om du gör det varannan vecka i stället, hur mycket kan du spara? Om du gör det en gång i månaden, då blir det kanske mer speciellt. Och då försöker jag hitta saker som blir mer speciella. Så skala av, men också unna mig saker när det känns speciellt. Inte efterrätt varje dag, utan vi kör efterrätt på fredag eller varannan vecka. Något speciellt. Vi lägger lite krut på efterrätten. Något gott som alla kan uppskatta. Så det blir speciellt.

Jan: Men jag håller med dig, absolut. Det är så roligt att du nämner den här kaffe latten. När du pratar om den så här, så upplever jag att hela kaffe latte-grejen, att spara tre dollar på kaffe ute på stan, den har ju missuppfattats. En som vi gillar på Instagram, en sådan ekonomiprofil i USA, Ramit Sethi. Han pratar mycket om det. Vad är ditt rika liv? Och det kanske inte är att spara på kaffe på stan. Unna dig det. Satsa inte på tre dollars-sparandet, utan på de här stora big wins, där det handlar om mycket pengar.

Men nu, när du berättar om det här kaffet som man kan göra speciellt, så upplever jag att hela kaffe latte-grejen ändå måste ha blivit lite missförstådd. Förvanskad.

Jesper: Ja, förvanskad. Jag tycker det är fint att man gör det lite speciellt.

Jan: Jag håller med.

Jesper: Och för vissa är det så att de vill ha det varje dag. Men jag tror att det handlar om det där.

Hur ska jag använda min livsenergi?

Jan: Ja, hur ska jag använda min livsenergi? Vad är det som ger emotionell avkastning? Och det är kanske också så här, jag upplever att det är mycket lättare för mig att prata om det idag, när jag är 40 plus, än för tio år sedan. För då var jag fortfarande i den där, jag vill ha Porschen. Eller vad var det du bara skrattade åt mig för?

Jesper: Ja, och så tyckte du att det var jag som ville ha den. Kommer du ihåg, är inte det något som du vill ha?

Jan: Nej, jag vet inte. Men du, jag tänker på en annan grej. Eller ett sidospår också, som du sa där med barnen. Jag fick ett tips av en kompis, av Niklas. Han jobbar som organisationskonsult. Eller managementkonsult. Han berättade att de hade varit på något jobb, och där gick chefen och frågade sina medarbetare: upplever du att jag har tid, eller upplever du att jag är tillgänglig? Och han tänkte: det var en riktigt bra fråga. Den borde jag ställa till mina barn. Och han var så här, det var skitläskigt. Till sina två döttrar. Han gick och frågade dem: upplever ni att jag har tid för er? Och sedan också: upplever ni att det är något ni vill att jag ska göra annorlunda?

Frågan till barnen: har jag tid för dig?

Jan: Och jag blev faktiskt inspirerad. Jag frågade vår äldsta om det också häromdagen. Jag var lite nervös. Och så fick jag: ja pappa, jag upplever att jag har tid för dig. Och jag var på väg att göra en segerdans.

Jesper: Nej, men jag tycker det är så fint att det handlar mycket om relationer. Det handlar om tid. Men just där också, att man faktiskt kan fråga.

Jan: Och med det tänker jag, det känns som att ni har gjort rätt mycket, till exempel renoverat och lagt väldigt mycket tid på det här. Eller du säger: nej, men vi har bara en bil, vilket är konstigt att vara lite på landet, man kan ju ha två bilar. Men hur resonerar du kring det med tiden? Förstår du hur jag menar? Det har ju inte varit så att lägenheter eller boenden har renoverat sig själva.

Jesper: Nej. Och jag ville gärna göra allting själv, så då blev det så. Jag har lejt ut lite av jobbet vid renoveringen, för vissa saker gör jag inte. Byta takfönster, det kan regna in, det gör jag inte. Men i mångt och mycket har jag gjort det mesta. Men det har också varit på bekostnad av att jag varit borta de senaste fyra månaderna, och det har inte känts helt okej. Samtidigt har jag intalat mig själv att det här är en väldigt begränsad tid. Jag vet vad målet är, och det är så snuddande nära. Det här ska vi bara fixa, det här sista.

Fastigheter är jobb, inte passiv inkomst

Jesper: Det är dumt att säga att det är en passiv inkomst, för det är det inte att hålla på med fastigheter. Det är jobb. Det finns saker att fixa. Den här helgen fick jag vara borta hela lördagen för att fixa saker. Nu det sista. Upptäckt att det är grejer som inte var klara efter att de har fått nycklarna. Saker som pajar. Men nu tror jag nog att det är bra. Och det vill jag inte att de ska uppleva, precis som du säger. Det är en bra fråga att ställa. För den frågan har jag i mitt huvud: fanns min pappa där? Fanns min mamma där? Hur vill jag att de uppfattar mig under sin uppväxt? Jag ska definitivt ta den med mig och ställa den jobbiga frågan. Men sedan, samtidigt, har de ju inga andra referenser heller. De vet inte hur det är i andra familjer. Så jag har varit borta nu, ledig tid och semestern. Jag har inte renoverat, det var inte egentligen så jag hade tänkt det, men det var under begränsad tid. Det är fixat nu.

Och jag har tur att jag jobbar hemifrån. Så där kommer det här med att vi inte behöver två bilar. Vi har en elmoped, jättekul. Förskolan hämtar jag med elmoped. Hon gillar inte det. Nu går hon i skolan, men hon gillar inte det. Men det får vara okej.

More money, more problems

Jesper: Två bilar har varit en sådan grej för mig. Jag kan räkna ut ungefär vad det kostar, och hur mycket vi hade sparat på att inte ha den här extra bilen. Och det är alltid jag som fixar med bilarna. Tvätta dem, städa dem, vinterdäck, sommardäck. De bitarna slipper jag. Så jag får mer tid och känner mig mer fri av att inte ha de extra grejerna. För det är många gånger så, more money, more problems. Har man mer grejer är det mer saker att underhålla. Vi hade ett spabad vi fick av en vän. Det var mer jobb än vad det var värt. Vi sålde båten. Vi pallade bara inte med det. Det var jättekul, tills det inte var kul.

Jan: Nej, nej. Jag tror också, precis som du, det var någon som skrev om det på nätet som jag tyckte var så bra. Han pratade om ett "hassle account". När du tittar på något: hur mycket problem kommer det här föra med sig? Hur mycket hassle? Och jag tyckte det var ett schysst perspektiv. Är det här något jag vill lägga tid på? Vi äger inte fler hus, för oss funkar inte det.

Investera i de problem du står ut med

Jan: Jag tror precis att man ska investera i det vars problem man är okej med. Eller om man gillar det. Jag kan vara så här, aktier jag har, eller fonder som vi brukar prata mycket om, har ju sina problem. De kan tappa 30 % på tre veckor. Men å andra sidan kommer jag inte behöva åka till ett hus någonstans och fixa, för jag tycker inte det är kul, jag är inte bra på det. Man får hitta det sätt, den inkomstkälla, som funkar.

Jesper: Jag håller fullständigt med. Sakerna jag har haft som extrainkomst, saker jag har köpt och sålt, det har alltid varit saker jag har varit intresserad av. Om jag köpte något jag tyckte om, ville prova, så funderade jag: kan jag sälja det här för mer? Och då har jag gjort min research. Men kan jag tänka mig att behålla den? Det är lika viktigt som att jag kan sälja den för mer. För blir jag inte av med den, då ska jag ju ha den. Jag gillar musikinstrument. Så om jag köper en fin gitarr, kan jag tänka mig att ha den i fem år, eller kan jag sälja den om en vecka? Jag lägger ut den och får mer, eller så har jag den. Och så har jag den ute på annons. Om någon vill ha den, så köper de den, men annars har jag den och tycker om den.

Att träna upp det ekonomiska tänket

Jan: Men är det här ett sätt du har tränat upp? För om man nu sitter här och lyssnar och tänker: FIRE, jag vill också gå den vägen. Hur kan man träna upp sig för att bli lite mer ekonomisk, eller tänka i de banor du gör?

Jesper: Jag tror definitivt man kan träna upp det. För bara det att träffa främmande människor för att köpa eller sälja något kan vara tufft och jobbigt. Blocket har varit min bästa vän sedan det började. Och innan det fanns det Spray, tror jag. Och tidningen Sydsvenskan hade annonser. Och man kunde gå på Ica och alla möjliga ställen i Lund och dra en lapp, och så var det någon som sålde en dator. Då kunde jag köpa en trasig dator, laga den och sälja den. Och jag fick lära mig massor på vägen. Ibland var det plus minus noll. Men jag försökte att aldrig göra en minusaffär, och jag lär mig varje gång jag köper något.

Så köp något du är intresserad av. Något du kan tänka dig att bara behålla. Och som du vet var du ska vända dig för att sälja. YouTube är fantastiskt nu för att laga grejer, om det är så man gör. Men ja, jag tror definitivt det är något jag har tränats i. Att skapa en Blocket-annons, det finns många som kan behöva hjälp med det. Det finns recept, mer eller mindre, för hur man gör en bra Blocket-annons, så att du vinner över alla andra.

Blocket-tipset: sortera på äldst

Jesper: Och letar man på Blocket, här är ett tips. När du letar efter något och det finns mycket av den varan, vänd på söket. Ta det äldsta först.

Jan: Okej.

Jesper: Ibland kan man sortera billigast. Nej, välj äldst först om det är en bil du tittar på. Vilken annons har varit ute längst? Och kolla också, hur ser den annonsen ut? Är den tilltalande? Nej, här är någon som inte lyckas sälja. Här är läge att ge ett bud. Här kan du få den till ett mycket bättre pris, för nu har de haft den ute i 60 dagar. Ibland förnyar de annonsen, och då är det svårt att hålla koll. Men har man koll på en viss bil vet man att den här annonsen har förekommit mycket längre än vad det står. Det var inte i söndags den kom ut. De försöker igen med samma annons, samma dåliga bilder. Här är det läge att ge ett bud. Take it or leave it. Jag kan köpa den för det här priset.

I det här fallet var det en cabriolet jag ville ha. Då köpte jag den. Jag visste att jag kunde köpa den i september. Det är svårt att sälja en cabriolet då, men man säljer den de första varma, härliga dagarna. Då vill många ha en cabriolet. Bra, då har jag en cabriolet hela vintern, perfekt, vi har en extra bil. Men jag säljer den för mer. Så har jag ägt en bil utan att det kostat mig något.

Att äga en bil gratis

Jesper: I stället för att ha pengarna på börsen, jag sparar också i aktier och fonder, men i stället för att ha dem där, där man tycker att det inte händer något, så kan jag använda det och sedan sälja det. Bilen var nyservad, perfekt, då behöver jag inte göra något. Nybesiktigad, då behöver jag inte göra det. Däcken är bra. Kolla alla de här sakerna så man slipper byta. Då har man bilen gratis. Det har funkat för mig med många grejer, att jag har kunnat tänka så. Men det är definitivt något man får träna upp. Om det nu är Blocket, loppis. Jag har lagt mycket energi på att se vad som finns på Facebook Marketplace. Det där är ett sådant svart hål, man hittar aldrig saker två gånger nästan.

Facebook Marketplace, loppisar, Blocket, annonser i tidningar förr. Då upptäcker jag att Facebook Marketplace är loppis i mångt och mycket, medan Blocket är de som faktiskt försöker få lite mer. Då kan man köpa på Facebook och sälja på Blocket.

Jan: Arbitrage.

Jesper: Ja, för de kanske inte letar på båda ställena. De har slutat ta betalt för många annonser nu, vilket är bra. Men det har de nog förlorat på, när de gjorde det i många år. För folk bytte till Facebook Marketplace, där det var gratis att lägga ut annonser.

Klockor från Ebay som student

Jesper: Så det har varit så att man letar, hittar på Ebay. Folk köper inte på Ebay i Sverige. Då hittade jag fina dykarklockor, Citizen-klockor, direkt från källan när jag var student. De var populära, så det var inte så svårt att sälja en eller två. Det var inga problem. Annonsen är ute, så jag säljer en klocka i månaden. Det är extrapengar som student. 500 kr extra i månaden på en klocka jag köper på Ebay.

Det här ska man nog kolla med myndigheterna om det är okej. För så är det ju inte, utan det är ett företagande. Men det visste inte jag som student. Det var bara ett bra sätt att tjäna extra pengar. Sedan har jag på vägen lärt mig att om jag använder den och säljer den, och det går under ett visst belopp, så är det okej, men annars måste man skatta för vinsten. Samma med bilar. Kolla regelverket. Sätter man sådant här i system och blir bra på det, då är det ett företag.

Jan: Du är ju väldigt om dig och kring dig. Hur är det med dina syskon eller dina barn? Hur reagerar omgivningen?

Att komma från egenföretagare

Jesper: Jag har nog tur att mina syskon egentligen inte har någon direkt anställning, utan de är egenföretagare. Vi är fem stycken. Och det är kanske ingen slump att det blev så. Så jag har jättestort stöd av mamma och mina syskon i det här.

Jan: Varför är det ingen slump? Om du bara ska säga något.

Jesper: Pappa hade ju egen läkarpraktik. Mamma startade eget företag. Hon virkade kläder en gång i tiden med sin syster. Det gjorde hon som 18- eller 19-åring. Hon åkte till USA och gjorde det. Bara: det här måste ju gå. Och då gjorde de det. Så det ligger något i det, var de kommer ifrån och vad de har tagit med sig. Att vara sin egen.

Jag har ju haft anställning väldigt länge. Faktiskt varit konsult lite grann. Jag har varit lärare i nio år, jobbat inom skolan i 20 år. Men parallellt har jag haft olika saker, där jag tänkt att jag snart kan lämna den banan jag är på för att göra något annat. Att ha en annan plan. För många kanske det är: jag ska vara här, jag är. Man identifierar sig kanske med sitt yrke. Det gjorde jag också i början. Jag är lärare. Fast det finns ju mycket mer. Jag kan vara mer än bara lärare. Kanske hitta andra sätt.

"Blir det inte tråkigt när det blir ett jobb?"

Jan: Men jag tror att folk kommer gilla det här, och sedan kommer den klassiska invändningen. Jag känner igen mig mycket i det. Man gör en grej, lärare, jag var konsult länge, och sedan gör man sin andra grej vid sidan av, på kvällar och helger. Som du säger, när man säljer och köper på Blocket, går på loppisar, eller renoverar på kvällar och helger. Din Batman-karriär. Min Batman-karriär brukar vara programmerare. Men då vet jag att en klassisk diskussion, som vi har haft i forumet också, är: man gör det för att man tycker det är roligt. Men om man plötsligt ska tjäna pengar på det, är inte risken att det inte längre är roligt? Jag vet att många har en sådan farhåga, medan jag tänker: om jag inte tycker att det är roligt i framtiden, då gör jag väl bara något annat som är roligt. Så hur tänker du? Har du aldrig tänkt: nu blev det ett jobb, eller nu blev det tråkigt? Förstår du vad jag fiskar efter?

Jesper: Du fiskar precis i närtid. För med renoveringen jag gjorde nyligen fick jag verkligen tänka efter: var det det här jag verkligen ville göra? Det här känns övermäktigt, det här var jobbigt. Och det tror jag det kan vara, om man startar eget till exempel. Den resan gör nog många när man startar eget, att det kan bli sjukt tufft. Och statistiken är ju rätt mycket emot det, om man tittar på hur många företag som lyckas, och hur många misslyckanden man måste gå igenom innan man lyckas. Vissa har tur, och de flesta har inte det. Så visst har jag varit där, att jag känner att det här var inte alls så jag hade tänkt.

"Snart kommer du ur det"

Jesper: Som en kompis sa, just med renovering. Han sa: nu är du precis i den situationen där du skulle sålt det för nästan vad som helst, bara för att bli av med det. Hur visste du det? Han bara: jag ser det, jag har varit där. Men snart kommer du ur det. Och nästa lunch vi hade sa han: nu har du kommit förbi det, märker du det? Ja, nu ser jag ljuset, nu fattar jag. Men det var så tufft just då. Och det kan det vara med den där sidobusinessen man gör, att det inte alls var vad jag förväntade mig, inte alls kul.

Men i det hela har jag försökt tänka: vad har jag för lärdom? Det är svårt att värdesätta, men det är oerhört värdefullt. Vad har jag lärt mig på den här resan? Det kan vara nya verktyg för nästa resa. För den som inte provar, den som inte vågar, och den som tänker att nej, det är inte jag, eller nej, det går inte, den har jag svårt för. Den som säger att det inte går. I stället vill jag tänka: hur? Eller varför inte? Andra har gjort det, jag kan prova. Eller man nischar sig in på något helt nytt.

Golfbollsdykaren som sista utväg

Jesper: Golfbollar var en sådan grej som folk tänkte, ja, men det är väl peanuts, det är väl inga pengar. Att leta där bollar försvunnit i snår och liknande, det var inte så många bollar. Sedan hörde jag någon säga att det finns de som dyker, eller de som krattar i vattnet. Då tänkte jag: om jag tar på mig en våtdräkt, så kan jag faktiskt plocka bollarna som ingen annan tar. Och så lärde jag mig en teknik som utvecklades, jag blev jättebra på att plocka bollar. Och jag var helt ensam. Vem går ner i det här råtthålet? Om varje dyk genererar 3 000 kr och det är två timmar per gång, ja, då gör man det. Det var ett av de högst betalda jobben jag har haft. Och det är så tråkigt, så jag tänker inte göra det igen. Det är inte värt det.

Men jag vet att skulle det gå riktigt illa, då kan jag bli golfbollsdykare. Om jag måste försörja mig på något, så kan jag bli golfbollsdykare.

Bara ingen som lyssnar nu gör det i Beddinge, så klarar jag mig. Men jag tror, veta, prova. Får man en idé, prova den. Man kan göra det i mindre skala. Man behöver inte köpa ett hus, man kan köpa något annat och börja med. Börja inte med något som är övermäktigt. Och sedan finns det fantastiska forum där ute. Folk som har gjort det.

Förebilder och att omge sig med rätt människor

Jesper: Och det är också en grej jag skulle ge en eloge till. Jag har haft turen, om jag nu får säga det, att jag har omringat mig med människor som har gjort saker, vågat saker, provat saker. Som har gjort det som ingen annan kanske tänkt är möjligt. Och inspireras av dem. Så förebilder. Som 17–18-åring började jag jobba som fastighetsskötare. Och han jag jobbade för började med ingenting. Gick inte gymnasiet, så vitt jag vet. Och blev väldigt framgångsrik. Och kunde då vara ledig en dag i veckan och spela golf. Då var jag inte så gammal. Sedan kan jag också tänka mig att vara ledig en dag i veckan, spela golf och ändå driva mitt företag. Det kan ju han, det kan väl jag.

Jan: Som du sa innan, det finns en mur. Men andra har också gjort det. Varför kan inte jag? Nej, den enda invändningen jag tänker, Jesper, är att du återkommer till tur många gånger. Och jag är så här, not so much. Det är jobb. Det handlar om att stå kvar, att leta upp människorna, att våga göra grejerna. Och jag tror att det är ett självförtroende i grunden. Jag tror man bygger det självförtroendet.

Jesper: Ja, det tror jag också. Men man måste ha det. Eller man måste bygga upp det i alla fall.

Inte tur, utan hårt jobb

Jan: Ja, för jag känner också att jag inte hade varit där i vårt företag, eller mitt företag, där jag är, utan massa andra människor. Men det är inte som att det var tur, så jag gick en dag på gatan och sedan stod de där på rad: äntligen har du hittat oss. Det har ändå varit, precis som du säger, att stå kvar och göra det och hjälpa. Och när man har lyckats missa att plocka upp sig och vara: vad är det mest fantastiska med det här? Eller att ha en kompis som säger: men titta, nu är du i den här fasen.

Jesper: Ja, just det.

Jan: Det är inte så mycket tur, utan det är ofta som allt annat. Hårt jobb, våga utvecklas. Inom alla områden tror jag det är så. Du vet ju, jag skriver. Det har varit en jädra resa. Det är så mycket barriärer, man tror inte man kan, och sedan måste man ändå göra det.

Jesper: Få någon bok, om någon kompis, om hur man skriver. Inom alla områden tror jag det är så. Man måste bara stå kvar. Man måste bara göra jobbet.

Tur, eller att prata om det man håller på med?

Jan: Ja, för man hade också kunnat säga: vilken tur att du fick den boken, eller vilken tur att du träffade den personen. Men det är ju inte så, för man pratar ju om det man håller på med, eller har problem med, och sedan råkar någon ha den boken eller råkar den kompisen också skriva, eller har något tips.

Jesper: Ja. Så är det. Man får inte vara så blyg, tror jag, med att man håller på med något. Det kan du säkert också skriva under på. Man får prata om vad man håller på med, vilka problem man har stött på, och be om hjälp. Eller ta emot hjälpen när den kommer, för den kommer ibland oombedd, antar jag.

Jan: Jo, definitivt.

Jesper: Det väcker mycket tankar och minnen när du säger det. Med situationer där man önskar att man hade frågat innan, så att man inte gick på den niten själv. Men också tipsen man får av någon som faktiskt har gjort det tidigare och kan vara någon slags vägledning. Och den tredje grejen, för mig i alla fall, är att prata om en idé man har. Det förverkligar en stor del av drömmen, den tanken, för då får man höra sig själv. Se reaktionen hos någon annan. Och andra kan bidra och hjälpa till och komma med sin input. Det är nästan det största.

Jan: Jag påstår ju att det är omöjligt att tänka en ny tanke själv. Du som lyssnar eller tittar kan pausa videon eller poddavsnittet och gå och berätta för någon annan en tanke du aldrig har tänkt förut. Det går ju inte.

Jesper: Nej, men just det också, att få hjälp accelererar ens utveckling.

Jan: Ja, absolut.

Jesper: Man tänker inte på det, men det gör det.

Guldkornet: tro på dig själv och våga

Jan: Men du, jag tänker att vi ska börja runda av. Till någon som lyssnar, eller till dina barn: vad hade du velat ge bort som din visdom, dina guldkorn?

Jesper: Jag tror, det är nog det vi precis snuddade vid nu, att man måste tro på sig själv. Att våga. Får man en idé, så våga. För vi lär oss ju. Hade vi inte gjort något, inga misstag i livet, så kommer vi ingenstans. Vi måste prova. Och jag är nog till den naturen att jag är nyfiken. Så prova, se vad som händer. Om inte annat blir det en bra berättelse långt senare. Men ge det en chans åtminstone. Och kanske inte halvhjärtat heller, utan satsa på det. Prova, se om det går. Det är i alla fall det jag vill att mina barn ska ta med sig. Att tro på dig själv och våga. För sedan hur det går, det är resan.

Jan: Oh, vad det här lät bra. It's the journey, not the destination. Nej, men jag håller med dig. Vi har en diskussion i forumet nu också, som var så här: Sverige är ju ett av de mest trygga länderna. Ärligt talat, det är svårt att det ska skita sig ordentligt. Det är klart att det alltid finns människor som trillar igenom nätet. Men som helhet är sannolikheten väldigt, väldigt hög att du alltid kommer ha tak över huvudet och mat på bordet. Du behöver inte oroa dig för de lägsta stegen i Maslows trappa.

Sparka bollen på mål

Jan: Och med tanke på det är det ganska fascinerande att vi är så oroliga och så rädda. Det är ju här vi borde gå bananas och testa starta företag och göra alla de här grejerna. Men det blir på något sätt nästan tvärtom. Och som du också säger: nej, men det går ju inte. Du kan ju inte göra mål om du inte sparkar bollen på mål. Och sparkar du inte bollen på mål, ja, då är det 100 % sannolikt att det inte blir mål. Men sparkar du den, då har du i alla fall den där lilla sannolikheten. Är det något mer du tänker?

Jesper: Ja, för min egen del. Min egen erfarenhet är att pappa, när han gick bort, också hade ett spelmissbruk. Och många spelar om den här vinsten. Den kicken vill man kanske känna, men för min egen del, av att ha spelat om pengar när jag var ung, har jag lärt mig att den genen har jag. Jag ska aldrig göra det. Utan att vara uthållig, det kommer att lösa sig. Vara uthållig och ha en plan. Men att tro att det bara ska hända pang, så ska det hända, eller drömmen. Hur ska du förverkliga drömmen om du har den? Du kanske ska ha ett mål för hur du når den. Det är inte lotto eller tipset varje helg. Det kanske är något annat du ska lägga den energin och de pengarna på.

Nu är det svårt med spelberoende och de kickarna man får. Men det har jag hållit mig så långt borta från jag kan. För den björnen vill jag aldrig väcka igen. Jag hade det i 20-årsåldern, spelade om pengar, kände kickarna och tjänade pengar. Och sedan förlorade jag allt.

Att jobba med mål

Jan: Men du säger något intressant med det här med mål. Målsättning. Hur har du jobbat med det? Ner på papper? Du hade ju målet 55, då skulle du bli ekonomiskt fri. Det kan man kalla ett mål. Hur är stegen dit? Hur har du jobbat med mål?

Jesper: Jag tycker det är väldigt kraftfullt, och jobbar med det själv nu för tiden, efter att ha tagit paus i tio år från målsättning. Jag har gjort så att jag har ett mål ett år framåt. Och sedan tittar jag tillbaka när det gått ett år. I mitt fall har jag överträffat de målen varje år. Och kunde aldrig föreställa mig att jag om ett år skulle vara där jag är i livet. Jag pratar inte bara om pengar nu, jag pratar om hur jag mår, och hur vi har det i familjen. Allting. Är det bättre nu än vad det var för ett år sedan? Varje år har jag överträffat. Men under det året har det varit upp och ner, jättetufft. Men att se det här hända, sätta upp ett mål, skriva ner det i mina anteckningar, och sedan kolla det en gång per år och se.

Brevet till framtiden i kassaskåpet

Jesper: Men min bror och jag gjorde också en intressant grej för länge sedan. Vi skrev vad vi trodde att den andra var om tio år. Han skrev vad han trodde jag var, och jag skrev vad jag trodde han var om tio år. Och det var nästan på pricken rätt, hur bra vi visste om den andra. Det här la vi i ett kassaskåp. Satte ett datum, rörde inte det. Öppnade det. Och det visade sig stämma så bra. Jag önskar att jag hittar det här pappret. Jag tror vi var 20 när vi skrev det. Vi var 30 när vi läste det. Vi gjorde inte det igen, hade jag önskat.

Jan: Men vi kan göra det nu. Men okej, hur fan gick det till? Hur kan man liksom?

Jesper: Jag tror inte att det är så svårt. Man känner varandra.

Jan: Jo, men varandras kapacitet och drömmar. Jag fattar att syskon kan ha koll på det.

Jesper: Ja, men det är psykologi. Lita hellre på vad dina kompisar tycker att du ska se för film än vad du själv tror.

Jan: Jag vet, men det här öppnar en jättemärklig dörr hos mig. Jag känner mig helt... Det var något väldigt kul med det du sa nu. Ni kunde se hos varandra. Potential, drömmar, riktning. Vi kan göra det i eftermiddag. Jag kan skriva var jag tror att du är om tio år.

Jesper: Absolut, vi kör på det.

Jan: Jag tror det kan vara en ball. Då får du ringa till din bror också. Det är dags att göra rematch.

Jesper: Ja, men hur roligt är det inte?

Jan: Det här är det roligaste jag har hört idag. Varsågod, Jesper.

FIRE utan Excel-fil

Jan: Jag måste ställa en fråga till. Ofta när man pratar om FIRE, eller ekonomisk frihet, är det mycket Excel-filer och safe withdrawal rate. Hur mycket kan jag plocka ut från min portfölj för att det ska hålla? Men jag upplever att de människor jag känner som är FIRE, har ingen sådan Excel-fil. De är ofta mycket mer lustbaserade. Har du suttit med en Excel-fil och räknat på safe withdrawal rate eller FIRE-tal? Så här mycket måste jag spara varje månad.

Jesper: Det var er podd jag hörde om FIRE-communityn och de här bitarna. Så nej, men om det är något jag vill, som att köpa det där tredje huset, så måste jag sätta upp en kalkyl. Hur ska det här gå ihop? Visa det för banken. Er uträkning stämmer inte, därför att det är så här jag ser på det. Jag har varit i många sådana situationer där jag måste förklara hur jag ser på det, och därigenom har vi kunnat få lånet. Och då ser jag, för då har jag det daterat, så jag kan gå tillbaka och se: okej, nu har jag nått hit. Var är vi nu? Och jag sätter upp ett mål för var vi är om ett år. Kommer vi uppnå det? Så det gör jag. Men det är inte så att jag går in och tittar: hur mycket kan jag ta ut? Därför att jag känner inte att jag behöver ta ut något. Jag är så nöjd med det jag har.

Choklad, kaffe och nöjdhet

Jesper: Barnen tycker jag är jättetråkig. Vad vill du ha i julklapp? Vad vill du ha först? Choklad. Kaffe. Och er. Det är inte den ordningen. Men bara uppskattningen av att få det jag vill ha mest, det är god choklad. Det är det jag uppskattar mest. Så nu är jag i en situation där jag kan välja att sluta jobba, göra i princip vad jag vill. Behöver ju underhålla husen, för det är ju inte riktigt FIRE om man ska vara helt ärlig, för det är faktiskt jobb att ha hus. Men vad skulle jag göra då? För jag vill ju göra något.

Så jag tror kalkyler finns där, hur jag har blivit en fena på det. Men jag har inte haft någon mall att gå efter, utan det är bara att se: kan jag uppnå det här? Tweaka lite med siffrorna, vad kan jag sälja, hur kan jag lösa det? Och sedan bara: nu kör vi.

Jan: Nej, men min poäng, och vad jag vill ge till den som lyssnar eller tittar, är att det inte behöver handla om att man sparar x procent i x år, och så har man det i en indexfond. Utan min upplevelse är att de flesta som gör FIRE gör det på sitt eget sätt.

Hundralappen som din lilla anställda

Jesper: Och då kan jag ta ett exempel. Det här kan låta sjukt snålt, och det kanske vissa i min omgivning tycker om mig ibland också. Men om jag tittar på en hundralapp tänker jag: den här hundralappen kan jag spendera på det här, eller så kan den jobba för mig. Då kan den ge mig pengar tillbaka varje år. Det här är min lilla slav som kommer jobba för mig. Min anställda. Jag sätter in den, och så rör jag inte den. Och för varje sådan utgift som jag inte hade behövt, lunchlådan i stället för...

Jag lekte faktiskt med det här, att jag körde och spelade padel med mopeden i stället för med bilen. Räknade ut att det var ungefär 100 kr i total cost of ownership för den resan till padeln. Mopeden kostar tre kronor per gång. Så det är 97 kr jag kan sätta undan. Varje gång jag spelar padel sparar jag 97 kr. Så börjar jag spara dem in på Lysa. Det var jättekul. Ett eget Lysa-konto, mopeden. Och se det växa, det var jättekul. Och andra tyckte jag var märklig. Kommer dit med mopeden, med hjälmen och allting, och ska spela padel. En vuxen man som har en bil, varför tog han mopeden? För det är en sport. Det här var jätteroligt. Jag såg att jag kommer fram, det tar fem minuter längre tid att köra. Vad betyder det? Ingenting. Och kan jag lyssna på något i mina hörlurar under tiden, så kan jag lära mig något på vägen.

Var det värt det?

Jesper: Och sedan kan jag sätta undan det. Så jag har lekt den här leken med pengar. Jag försöker berätta för mina barn: de här pengarna ni spenderar på något, var det värt det? Var det det? Jättebra. Var det inte det? Fundera nästa gång. Om du bara sparar det. Så barnen sparar. Tuva är 13 och sparar till sin häst. Hon är halvvägs där. Hon har eget företag. Gud, vad häftigt att hon kan se det. Att sparar jag, inte har jag, utan sparar jag, så jobbar de för mig. Och bara glöm det sedan. De kommer finnas där.

Jan: Jag har inte riktigt den strategin, att det här kan jag sedan avsätta. Utan jag bara minskar min utgift, och sedan tycker jag det är så skönt att inte behöva tänka på det. Jag kan bara vara.

Jesper: Absolut.

Jan: Nej, men jag hävdar ju alltid att resan mot ekonomisk frihet är mer en personlig utvecklingsresa än vad det är en ekonomisk resa. Faktiskt. Att det är viktigare. Så jag skulle säga att beteendet är nästan viktigare än kunskapen om hur jag ska placera på bästa sätt.

Avrundning: bok och sämsta ekonomiska rådet

Jan: Jag tänker att vi behöver runda av. Vi har pratat nästan en och en halv timme. Tiden går fort när man har roligt. Vi brukar ha två frågor vi alltid ställer. Är det en bok du vill tipsa om, och vad är det sämsta ekonomiska rådet du har fått eller hört någonsin?

Jesper: Ja, The Automatic Millionaire tyckte jag var bra. Man får tänka lite på att det var längesedan den skrevs, men jag tyckte ändå att den var bra för att få ett annat perspektiv, om man inte har ett redan. Sedan, sämsta ekonomiska. Ja, det är väl bitcoin kanske. Ett krypto. Det kunde gått, men det gick inte. För bra för att vara sant. Det är väl det jag ska säga. När något är för bra för att vara sant, tänk två gånger innan du gör det. Det är väl i så fall det rådet jag kan ge.

Jan: Vad roligt att krypto kommer upp. Jag är ju också rätt ofta där och tittar. Jag är sjukt nöjd med vårt avsnitt från 2017, där vi var lite skeptiska. Du Jesper, fantastiskt stort tack för att du kom och delade med dig av din resa. Inspirerande, och väldigt generöst. Så tack så hemskt mycket.

Jesper: Tack själv för att jag fick vara med. Jätteroligt.

Jan: Ja, detsamma.

Eftersnack: vad tog vi med oss?

Jan: Så, det var intervjun med Jesper. Lite sjukt att de flesta vi har intervjuat heter typ Jesper. Och är ekonomiskt fria. För det här är alltså inte samma Jesper som vi hade någon gång innan sommaren.

Caroline: Nej, som också är från communityn. Också bor utanför Malmö.

Jan: Det är lite crazy. Men vad tog du med dig?

Caroline: Jag tog med mig att Jesper pratar en del om att han har haft tur och flyt. Men att han ju också har vågat be om hjälp eller pratat om sina planer, och därigenom fått kontakt med andra människor som kanske kan hjälpa honom. Det var roligt att du poängterade att det nog inte bara är flyt. För det är lätt att man själv inte ser det när man är inne i det. Att man har det här beteendet som tar en långsamt mot FIRE. Och man gör ju inte det själv, det får man väl ändå poängtera.

Jan: Ja, ingen människa har blivit framgångsrik på egen hand. Det är starka övertygelser. Vi hade aldrig kunnat göra det utan att stå på axlarna på dem som har kommit före oss.

Talangplanen och tipset om grannarna

Caroline: Vad tog du med dig då?

Jan: Jag gillar det här. Jag har en grundläggande tes om att i en ekonomi kan alla göra det mekaniska sparandet, som vi brukar prata om. Ha lägre utgifter än inkomster, spara pengarna i en fondrobot eller en global indexfond, låt pengarna vara. Det är ett sätt hur de flesta kan bli rika. Däremot, att göra FIRE, eller göra en ekonomisk frihetsresa och kunna gå i pension innan man är 50 eller 55, handlar det ofta om det som kallas, jag brukar tänka så, talangplan. Att det handlar om talang, inte att man har fått någon gåva, utan att göra det man tycker är roligt. Att inte ge upp. Om man lyssnar mellan raderna på Jesper, så har han fått nej av banken, de köpte det här huset, och sedan fick de göra jättemycket renovering. Ingen väg är rak. Och sedan att våga gå sin egen väg.

Jag älskade hans tips att prata med grannarna. Jag känner ingen, jag har ändå haft podd och forum i snart 20 år, som någon frågar: innan du köper en bostadsrätt, gå och knacka runt i huset.

Eller om du köper en villa, prata med grannarna.

Caroline: Ja, för de vet ofta vad som har gjorts på huset, eller vilka som har bott där, och hur noggranna de har varit.

Jan: Nej, det tipset har vi aldrig hört faktiskt. Supertips.

Tur eller inte tur, och nästa avsnitt

Caroline: Ja, och det som du också sa med tur. För det hade också folk kunnat säga: vilken tur att du var med på RikaTillsammans.

Jan: Javisst, så hade man kunnat tänka. Men det var väldigt tydligt att han ringde mig. Han var så här: hej, jag har hittat ditt telefonnummer, jag vet vem du är, du vet inte vem jag är. Och jag bara: öh. Och sedan tog det två minuter innan han hade förklarat, och då var det: shit, det här låter skittrevligt, honom får vi ju bjuda in. Så tur eller inte tur. Men jag hoppas i alla fall att du blir inspirerad. Och som vanligt är det i forumet det händer. Så gå gärna in och kolla på kommentarerna i forumet.

Och som nästa, om du vill lyssna på ett nytt avsnitt efter det här, finns det en annan intervju, om du går ett par avsnitt bakåt, som heter FIRE-intervju med Jesper, 49. Så det här är Jesper, 47. Då har du en liknande intervju, men en helt annan resa. Men där det finns vissa gemensamma drag. Och sedan har vi också FIRE-intervjun med Monica, 55, som också gick från sjukskriven till ekonomiskt fri. Det verkar vara något kring 55, att det är då det händer.

Caroline: Jo, men det är väl ett magiskt tal.

Jan: Ja, men det är spännande. Så tack så hemskt mycket. Och så tänker jag att vi ses nästa vecka.