Livsval och Flamingo-FIRE:En intervju med Fru Efficient Badass

Innehållsförteckning

Nedan följer en grov innehållsförteckning för transkriberingen.

1. En fot i friheten, en fot kvar i jobbet
2. Anonym gäst, vanligt avsnitt
3. Manifestet och hur resan började
4. Den första aha-upplevelsen
5. Den gyllene buren
6. En lång process, inte ett tvärt brott
7. Barnen som ursäkt, eller inte
8. Ett föräldrabeslut
9. Livet idag: ett ganska vanligt svenssonliv
10. Inte 100 procent FIRE
11. Flamingo FIRE, FIRE på ett ben
12. Var det roligare att spara mot ett mål?
13. När varje sparad krona blev framtida frihet
14. Slentriankonsumtionen var inte tillräckligt
15. När andra ifrågasätter sina egna val
16. Den enda ångern: resorna
17. Billiga prylar eller det man verkligen vill ha?
18. Vad hade du velat veta från början?
19. Räkna med en livlina
20. Tomheten efter jobbet
21. Tips ett: anamma ett minimalistiskt synsätt
22. 370 saker: en tankeövning
23. Färre prylar, mer harmoni
24. Resor: 50 000 till Åre
25. Grupptryck och förväntningar
26. Tips: gör dig av med bilen
27. Tips: insourca allt
28. Forumet fixade diskmaskinen
29. Dyra krämer och beauty junkie-vanan
30. Trycket att inte åldras
31. Skippa det klassiska sparknepet att storhandla
32. Anpassning är modern till sparande
33. Åsa Axelsson och konsten att göra själv
34. Krönikan: "Era liv suger på riktigt"
35. Stereotypen om den som checkar ut
36. FIRE-personer är inte förtidspensionärer
37. Volatil arbetsmarknad, solid grund
38. Friheten att säga nej
39. Hur är pengarna placerade?
40. Hur får man med sig en motvillig partner?
41. Hitta sin egen motivator
42. Man måste hitta sitt eget varför
43. Försäkringar: bara det du inte kan casha
44. Att säga upp barnförsäkringarna
45. En obekväm men medveten avvägning
46. Uttagsstrategier och det jordnära
47. Bidrar man till samhället?
48. Finns paraplydrinkaren ens?
49. Sämsta rådet i finansbranschen
50. One more year-syndromet
51. Räckviddsångest och elbilen
52. En bok om det enkla livet
53. Livet är rikt på det som inte kostar

En fot i friheten, en fot kvar i jobbet

Jan: Jag gillar ju den här termen Flamingo FIRE, att man har en fot i ekonomisk frihet, men man kan också unna sig att jobba. Det behöver inte vara antingen eller. Varmt välkommen till RikaTillsammans-podden som handlar om allt som är roligt med privatekonomi och livet. Varje vecka delar vi med oss av vår livsresa, våra erfarenheter, framgångar och misstag så att du ska kunna göra din ekonomi, ditt sparande och ditt liv lite rikare. Vi som driver den här podden heter Caroline och Jan Bolmeson.

Jan: Idag är det dags för avsnitt 297, och idag har vi en gäst som faktiskt är på er inbjudan. Hon heter Fru Efficient Badass och har varit på den här resan mot FIRE och gjort ett ganska stort skifte i livet, att byta en karriär i Stockholm mot att flytta ut på landet, ta med sig barnen och familjen. Bli ekonomiskt oberoende, typ.

Caroline: Ja, men eller hur.

Jan: Vi har ju gjort intervjun. Jag tänker så här, vad tog du med dig?

Caroline: Jag tog med mig det som Fru Efficient Badass sa, att man absolut kan gå mot det här FIRE och vara i det. Men det betyder inte att man måste vara det alltid. Man kan börja jobba igen eller jobba deltid. Det ska ju funka för ens liv, så man checkar inte bara ut sen om man inte vill det. Det jag gillade mycket var också det här att hon har familj, hon har tre barn, hon har man. Att det inte alltid har varit så här, du vet, ung man i 20-årsåldern som ska bli ekonomiskt oberoende innan 35.

Jan: Som ska bli ekonomiskt oberoende innan 35.

Caroline: Ja, precis. Och som man tänker att, vänta bara tills det blir barn och familj.

Anonym gäst, vanligt avsnitt

Jan: Och sen är det så, hon har ju valt att vara anonym och det respekterar vi såklart. Det är bara att lyssna. Det är ingen förvrängd röst eller något sånt, utan det är ett vanligt avsnitt. Men för dig som kollar på YouTube så har vi bara lagt hennes logga. Man kan följa henne på hennes blogg, som det finns en länk till i beskrivningen. Eller följa henne på Instagram eller sociala medier. Men jag tänker så här, vi gör det inte svårare än så, utan vi släpper på Fru Efficient Badass. Och så ses vi nästa vecka.

Jan: Varmt välkommen, Fru Efficient Badass. Du är civilekonom, som vi, i 45-årsåldern. Du har tre barn. Och fram till 2018 jobbade du med marknad och sälj i Stockholm. Satt i ledningsgrupp i ett par år. Men sen bestämde du och din man er att göra ett stort skifte i livet. Ni flyttade till Hälsingland. Du började plugga journalistik. Din man gick från finanschef på ett stort bolag till att jobba som ekonomichef på ett litet bolag. Och du har pratat ganska mycket om det där med work life balance. Sen driver du bloggen Vägen till ett friare liv. Du har skrivit två böcker, Mitt sparår och Sparboken. Och naturligtvis, du driver bloggen efficientbadass.blogspot.com. Varmt välkommen!

Fru Efficient Badass: Men tack snälla!

Jan: Är det något du vill lägga till i presentationen?

Fru Efficient Badass: Nej, jag tycker det var väldigt uppdaterat och bra. Det funkar för mig.

Jan: Det funkar, vad bra. Men grejen, bakgrunden, är att vi har fått flera mejl om att ni borde bjuda in Fru Ebe till podden. Bland annat Ebba Ånebrink. Hon mejlade mig så här: det vore kul om ni intervjuade min favoritbloggare. Hon körde en light-version av FIRE när hon börjat jobba igen. Och hon är aktuell med boken Sparår. Framför allt har hon en fantastisk humor. Så jag tror det här blir skitbra. Kan ni inte bjuda in henne? Vad roligt.

Manifestet och hur resan började

Jan: Så jag tänker så här, kan du inte berätta lite? På hemsidan har du nästan ett manifest, verkar det som. Kan du inte berätta, vad var grejen? Hur började hela den här resan?

Fru Efficient Badass: Ja, alltså från allra första början. Om man ska tänka sparande så började vi lite light, kan man säga, 2011. Det var i samband med att vi väl kanske var i 34–35-årsåldern och började fundera kring vår privatekonomi och vad man förväntas ha för privatekonomi när man är där vi var i livet. Vi jobbade båda heltid, hade ganska bra löner, men hade inget sparande överhuvudtaget. Så då var vi på banken och pratade med dem om möjliga sparformer. Och fick naturligtvis tips och råd, främst då bankens egna aktivt förvaltade fonder. Så där kom vi igång lite grann med någon form av sparrutin åtminstone. Även om vi sparade väldigt lite, kan jag tycka idag. Vi hade heller inte någon vidare motivation eftersom vi inte såg syftet med sparandet. Vi tänkte att det ska man ha. Men vi frågade oss aldrig varför egentligen.

Fru Efficient Badass: Så där höll det på i några år, och jag läste ju er blogg väldigt flitigt. För det var ju och är referensen kring sparande. Jag har använt framför allt era verktyg väldigt mycket, både på bloggen och i böckerna. Och när jag själv har räknat på besparingar. Det var faktiskt via er blogg som jag 2015 trillade in på Mr Money Mustache. Jag minns inte vad det var för inlägg, men jag tror att ni la upp någon liten tecknad film. Lite som en fabel nästan, om de här två männen som samlar vatten tror jag.

Jan: Pablo med hinkarna. Jag vet precis vilken du menar.

Den första aha-upplevelsen

Fru Efficient Badass: Ja, den är faktiskt grym. Och det var min första aha-upplevelse. Man kan ju faktiskt bygga också någonting annat med pengar. Som inte bara är att ha en skön buffert eller spara ihop till en resa. Eller som jag hade som mitt första sparmål, det var kanske lite pinsamt att erkänna. Men det var att jag skulle spara ihop 100 000 så att jag varje år kunde plocka ut 6 000 som jag kunde gå och shoppa för. Så såg jag att här fanns det någonting helt annat. En annan nivå på det. Och då, om det var någon tweet eller hur det nu var, men jag halkade in på Mr Money Mustache. Och på den vägen är det.

Jan: Men jag tänker ändå så här. Det är många som gör det där. Många som ser den här fabeln med Pablo. De här två bröderna. Den ena springer med hinkar hela tiden, och den andra bygger en vattenledning. Och det kommer inget vatten. Till slut får man systemet. Men jag menar så här, ni flyttade ju ändå från Stockholm. Ni bytte karriär. Alltså ni gjorde ju ändå det där som många kanske drömmer om. Och kanske är lite rädda för.

Caroline: Vad är din fråga, Jan?

Jan: Vad var det som fick igång er?

Caroline: Ja, vad var det liksom så här? För ni gjorde ändå det där ordentligt. Det var inte så att vi kom igång med sparandet, utan jag upplever att det var en ganska stor livsförändring. Ni gjorde det här runt 2015, 2017-ish.

Den gyllene buren

Fru Efficient Badass: Ja, precis. Det är också kopplat till hur, i alla fall jag, kände mig då i yrkeslivet. Jag trivdes inte särskilt bra där jag var. Jag satt i ledningsgrupp, och det är väl olika på olika företag. Men jag upplevde att jag var ganska fångad i, vad ska man kalla det för, the golden cage. Jag hade ju bra villkor och det var inget fel på mitt jobb egentligen. Men jag upplevde att jag tyckte inte att det var kul, helt enkelt. Det var väldigt mycket red tape. Mycket möten, väldigt mycket prat om saker man skulle göra, men väldigt lite göra. Och jag kände mig fångad, helt enkelt, i någon form av återvändsgränd.

Fru Efficient Badass: Innan jag hittade Mr Money Mustache såg jag mitt yrkesliv lite som en autostrada på väg mot den vanliga pensionen. Det kändes som att här kommer jag att sitta. Jag kanske byter företag eller klättrar upp ett pinnhål, men det kommer att vara samma, samma. Men det som öppnade sig då, det var ju möjligheten till ett helt annat liv. När jag förstod att man på en relativt begränsad tid faktiskt kan spara sig till ekonomiskt oberoende. Nu minns inte jag exakt formen, men man brukar väl säga att kan du spara 50 % av din inkomst så är du fri på 11–12 år. När jag fick korn på det och insåg att det innebar att jag inte alls behövde vara fångad i det här, då kunde jag ju utveckla andra delar av mitt liv.

När jag förstod att man på en relativt begränsad tid faktiskt kan spara sig till ekonomiskt oberoende, då insåg jag att jag inte alls behövde vara fångad.

En lång process, inte ett tvärt brott

Fru Efficient Badass: Jag visste väl då kanske inte exakt hur det här skulle se ut. Vi fortsatte ju att jobba i Stockholm med våra dåvarande jobb i, vad blir det, fyra och ett halvt, fem år till efter att jag upptäckte FIRE. Så det var inte gjort så att jag hittade FIRE och sen veckan efter packade vi bilen och for upp till Hälsingland. Utan det var en lång process, både rent finansiellt att bygga upp ett kapital, och att lära sig mer om investeringar och skära i kostnader. Det tog ju säkert ett år innan jag gick från att spara kanske 10 % av min lön till 50 % av min lön. Det finns ju vissa omställningstider där. Du säger inte bara upp alla abonnemang över natt och du ändrar inte ditt konsumtionsbeteende över natt, utan det är ju en process. Och mentalt, ska jag säga, både för mig och för min man, att rycka plåstret eller lämna sargen. Det var ju att gå från någonting som var tryggt om än tråkigt, till någonting som var helt nytt och outforskat.

Jan: Ja, och det är det som jag upplever som så himla modigt. För det är liksom så här, många pratar om det. Många känner sig kallade att göra det.

Fru Efficient Badass: Ja, men det är precis som du säger, att det är en lång process.

Jan: Men då måste man ändå ha bestämt sig. "Nu gör vi det här", och du fick ju med din man. "Nu gör vi det här", och sen får man ta processen. Jag fattar att den tar tid. För mig hade det inte tagit jättelång tid.

Barnen som ursäkt, eller inte

Caroline: Men nu får jag fråga en personlig fråga. Alla frågor kommer ju alltid från en själv. Någonting som jag ofta använder som ursäkt är ju barnen. "Nej, men vi kan inte göra detta nu för barnen." Du vet, nu går de i skolan och så här. "Ja, men vi gör detta sen, när barnen växer upp", eller "när barnen har flyttat hemifrån". "Då börjar vårt liv, liksom." Hur resonerade ni, du och din man, kring det där?

Fru Efficient Badass: Exakt så, faktiskt. Innan vi kom in på FIRE hade vi pratat om att en dag vore det fantastiskt kul att flytta upp till vårt landställe och leva med årstiderna och så vidare. Men på något sätt kom vi aldrig på tanken att vi kunde göra det här medan barnen bodde hemma. Det var liksom viktigt för oss. Det var som att det bara var underförstått. Barnen måste ju gå i skola i Stockholm. De måste ju få leva klart här.

Fru Efficient Badass: Sen började vi prata med barnen. Eller framför allt var det barnen som varje gång vi lämnade landstället, jag har alltid varit där på somrar och jullov, då var de kanske äldsta 14, yngsta 8, då sa de: varför måste vi åka hem? Kan vi inte stanna? Då sa vi, herregud, kan vi inte höra med dem om de vill göra det här med oss nu i stället för att vi ska vänta tills vi är empty nesters och flyttar upp själva. Så det blev lite som en diskussion. Jag minns inte exakt hur det började, men vi lanserade väl tanken för barnen vid något tillfälle. Sen spann vi vidare på det och alla var öppna för det. Vilket vi inte hade väntat oss.

Ett föräldrabeslut

Fru Efficient Badass: Man tänker med kompisar och så. Men de var med på tåget, helt enkelt. Hade de inte varit det, då hade vi kanske inte suttit här idag. Men någonstans tänker jag också att det är ett föräldrabeslut, var du ska bo, vår bedömning kring om de kommer att trivas där och så vidare. Hade det varit lite så här, två tycker ja, en tycker nej, ja då hade vi kanske försökt övertala den tredje, men nu var faktiskt alla med på det.

Caroline: Ja, och sen, om jag ska argumentera med mig själv, så är det ju så här, barn är ju sjukt anpassningsbara. Är man diplomat eller behöver resa i tjänst, det är ju inte ovanligt att barn flyttar och de brukar klara sig.

Fru Efficient Badass: Så jag tror att många gånger är de egna mentala hindren som man målar upp mycket, mycket större.

Många gånger är de egna mentala hindren som man målar upp mycket, mycket större än de verkliga.

Jan: Men får jag passa på att fråga, om du skulle beskriva livet idag? Hur ser det ut? Blev det som ni hade tänkt? Beskriv för någon som är utomstående.

Livet idag: ett ganska vanligt svenssonliv

Fru Efficient Badass: Ja, livet idag är ju, eftersom jag har börjat jobba sedan fyra månader, alltså ett vanligt heltidsjobb, jag ska inte säga att det är likt som det var innan, för det är en helt annan kontext. Vi bor i en liten stad, det är inte alls lika stressigt, jag har ett helt annat typ av jobb. Men det är en ganska rutinmässig vardag. Både jag och min man jobbar, barnen går i skolan. När vi precis flyttade upp, då var det först ett långt sommarlov där vi var som kalvar på grönbete. Vi tyckte det var helt fantastiskt, här är vårt nya liv, och vi skaffade höns, och vi skulle odla och bli självförsörjande. Vi hade många idéer om vad det innebar att bo på landet. Idag har vi varken höns eller odlingar, för det har liksom blivit en vardag här uppe också. Ja, vad ska jag säga, vi lever ett ganska vanligt svenssonliv, skulle jag uttrycka det som.

Jan: Men är det för att du upplever att du hade en annan bild av det, eller är det i linje med det du vill? Förstår du? För någon skulle kunna säga, det är vissa som är kritiska till FIRE-rörelsen, så är det så här, ja, men titta, hon skulle nå FIRE, gjorde det och sen är hon tillbaka och jobbar. Nu vill hon jobba igen. Hur tänker du?

Inte 100 procent FIRE

Fru Efficient Badass: Ja, för det första har jag varit ganska noga med att poängtera på bloggen att jag inte är 100 % FIRE. Jag har ett rejält kapital som stöttar mig och på något sätt täcker de absolut nödvändigaste kostnaderna. Och sen räknar jag också med att jag får några andra inkomstströmmar. Jag räknar inte med att FIRE-kapitalet ska hålla mig flytande resten av mitt liv och sen finnas intakt när jag dör. Utan jag har sett det mer som en skön bas som tillåter mig att ta vissa beslut. Till exempel att inte jobba i perioder. Men jag ser också en nödvändighet i att ibland behöva jacka upp och dra in lite stålar. Och situationen uppkommer nu efter förra sommaren med, ja, ni vet ju själva, omvärldshändelser. Vi har ju kvar vår lägenhet i Stockholm med tillhörande räntekostnader.

Jan: Det var elräkningarna som var helt galna här på hösten.

Fru Efficient Badass: Ja, vi betalade 18 000 i december.

Jan: Så att, we know.

Fru Efficient Badass: Ja, precis. Jag kände att nu är det läge att dra in lite pengar, helt enkelt. Det vi sa när vi flyttade upp hit, det var att vi tar ett år i taget. Både vad gäller boendesituation, men också livssituation, vad gäller jobb och liknande. Jag kan tycka att det kan vara dumt att måla in sig i ett hörn och säga att nu har jag valt det här livet, jag har dragit ur pluggen och jag ska till intet pris ändra detta förrän dagen jag dör. Jag tror att man måste vara pragmatisk och hela tiden utvärdera situationen.

Flamingo FIRE, FIRE på ett ben

Fru Efficient Badass: Så det är väl egentligen det långa svaret på din fråga. För det första, jag är inte 100 % FIRE. Jag kallar mig själv Flamingo FIRE efter den bloggen. Jag vet inte om ni känner till den.

Jan: Jo.

Fru Efficient Badass: Men det är FIRE på ett ben. Och ja, blev det som jag hade tänkt mig? Jag vet inte vad jag hade tänkt mig egentligen när vi drog ur pluggen i Stockholm och flyttade hit. Men jag tror inte att jag uteslöt att jag någon gång skulle behöva jobba. Och det har jag ju faktiskt gjort innan jag tog det här jobbet också. Jag jobbade ju deltid som reporter under drygt ett år. Det har varit lite till och från.

Fru Efficient Badass: Men grejen är att ibland förstår jag inte den här hetsen i FIRE-rörelsen. Att man inte ska jobba. Ibland kan jag säga, det här kanske är superkontroversiellt, att det känns som att folk är på något jobb de inte trivs med. Och så är längtan som den där reklamen för många år sedan. Jag ska gå in till chefen och bara säga upp mig. Fast jag tror de flesta får ju något värde av sitt jobb. Att man får utvecklas eller man får hjälpa andra. Jag pratade med en läkare innan idag. Han var så här, men du vet, jag får hjälpa patienter. Jag får hjälpa mina kollegor på vårdcentralen. Varför skulle jag sluta göra detta? Skillnaden är kanske att jag gör det på mina villkor. Jag gör det på de dagarna i veckan jag vill, eller de perioder. Snarare än så här, nej, nu är jag FIRE, nu ska jag stryka den delen av mitt liv.

Jan: Det är därför man har ställt upp Flamingo FIRE och Fat FIRE och Barista FIRE.

Fru Efficient Badass: Jag vet inte. Man behöver liksom nyansera det.

Var det roligare att spara mot ett mål?

Caroline: Men du, jag tänkte på det med att du sa att du tyckte att du sparade lite för lite i början, när ni precis hade fått igång er sparstrategi. Det kändes inte som att det var något mål med det. Men sen när du väl tänkte att du ville göra en stor förändring i ditt liv och du sparade 50 procent, var det roligare då att spara?

Fru Efficient Badass: Ja, absolut. Dels kom ju det här som resultat av att jag hittade FIRE-rörelsen och förstod att det här målet fanns inom en inte alltför lång framtid. Då blir man ju taggad snarare än att känna så här: jag sparar 1 000 kronor i månaden och om 25 år har jag ett kapital. Dels har det väl att göra med hur jag funkar som person. Jag gillar ju utmaningar. Att pressa sig själv lite mot någonting är ju i sig roligt. Så det blev en helt annan grej. Det blev ju som en gamifiering av hela sparandet.

Fru Efficient Badass: Och det var som att jag vände på pyramiden på något sätt. Från att känna att jag tyckte lite synd om mig själv för det här sparandet jag höll på med. Jag fuskade mot mig själv också, minns jag. Jag skyfflade runt pengar mellan konton för att dölja vissa utgifter. Helt galna grejer. Men då blev jag på något sätt ärlig med mig själv och verkligen satte siffrorna på pränt. Var ligger den stora utgiftsmassan? Var ska jag lägga in de första stötarna? Jag blev seriös med sparandet på ett annat sätt.

När varje sparad krona blev framtida frihet

Fru Efficient Badass: Och då var det ju plötsligt väldigt enkelt. När man hela tiden kan se sparad peng mot framtida frihet så blir ju ekvationen ganska enkel. Då är man beredd att kompromissa ganska mycket. Saker som jag tidigare hade sagt att det här är heligt, det här kan jag inte stryka. Och så började jag tänka, men herregud, de här pengarna in i en indexfond, då körde jag ju er sparsnurra där på tio år, det blir det här. Det betyder att jag kan dra ur pluggen så här lång tid tidigare. Så det blev ju en enorm drivkraft och motivator. Jag blev nästan som besatt, ska jag säga, i början. Jag kunde inte tänka på annat. Jag satt med mina Excel-snurror och höll på. Det var hela skillnaden. När jag fick det mindsetet jämfört med tidigare, som var så här, meta lite, försöka spara ihop lite. Och nu, jag var all in.

När man hela tiden kan se sparad peng mot framtida frihet blir ekvationen ganska enkel. Då är man beredd att kompromissa ganska mycket.

Caroline: Ja, och det är jättekul när man är en sån som vill utmana sig själv. Men tänk, vad var det som var heligt för dig, som du sen ändå bara kastade?

Fru Efficient Badass: Ja, men allt. Liksom, vadå? Ansiktsbehandling? Men det har jag gjort här nu i tio år. Och gå och klippa sig hos frisör. Nej, men herregud, jag kan ju inte klippa mitt eget hår. Det var massa heliga kor. Och hur ska vi ha tid att jobba om vi inte har hemfrid? Jag hade ju ursäkter för varenda budgetpost egentligen.

Slentriankonsumtionen var inte tillräckligt

Fru Efficient Badass: Så det enda som blev sparat, det var ju lite sån här slentriankonsumtion. Jag kanske undvek att gå ut i butiker den 26 varje månad och så.

Jan: Och det är ju i och för sig bra. Det är ju ett första steg och en bra mental inställning. Men det är ju långt ifrån tillräckligt om du försöker spara 50 % av din nettoinkomst.

Fru Efficient Badass: Ja, absolut.

Jan: Hur tog omgivningen det? Familj och vänner?

Fru Efficient Badass: Ja, alltså det är ju lite olika. För det första pratade vi nog inte så mycket om det. På jobbet och så där har jag aldrig pratat om det. Nära vänner i början, eftersom jag var så nyfrälst och ville få med alla på tåget. Frälsa och rädda alla. Så jag pratade med mina närmsta vänner i alla fall. Och jag tycker nog att de flesta mottog det hela med en viss skepsis. De förstod inte grejen. Lite som du var inne på, Jan, det här, varför ska man inte jobba? Och jag köper det resonemanget. Men jag tror inte att alla mina vänner älskar sina jobb, om man säger så.

Fru Efficient Badass: Men det var också provocerande, tror jag, för vissa att jag ens försökte. För man tyckte väl själv, utifrån sin egen livssituation, att man inte skulle klara av det. Så varför skulle jag klara av det? Och de vännerna lyssnade ju inte på mina råd. Men jag har ju ett par som har inspirerats rätt mycket. Sen tror jag inte att de har ambitionen att sluta jobba. Men de har ju gjort en sparresa och en omläggning av sin livsstil. Och har ju ett helt annat privatekonomiskt läge idag än innan jag hittade FIRE.

När andra ifrågasätter sina egna val

Jan: Ja, men precis, för grejen är att det ju ofta blir så att det ifrågasätts. När någon i ens omgivning gör det där, så blir det att man börjar ifrågasätta alla sina egna val. Och så blir det jättejobbigt, för så här, kan du, då borde ju jag också kunna. Så då är det bättre att du inte kan, för då behöver inte jag heller kunna.

Fru Efficient Badass: Ja, men någonting åt det hållet. Jag märkte också, eftersom vissa blev lite provocerade, att jag inte har pratat så mycket om det efter det. Men jag tror också att många blev ganska förvånade när vi gjorde slag i saken. Jag slutade ju jobba lite tidigare än min man. Och ja, jag tror att folk tänkte att jag pratar om det här och har ambitionen till det här. När det sen verkligen hände, då tror jag att en del blev lite förvånade.

Caroline: Ja, men gud vad roligt.

Jan: Jag tänker så här, vi har en fråga från Bonusarterfam. Alltså folks användarnamn här på Instagram. Vad upplever du att det har varit några uppoffringar med det här som inte har varit värt det?

Den enda ångern: resorna

Fru Efficient Badass: Nej, det tycker jag väl egentligen inte. Nyligen kan jag ångra att vi inte har rest så mycket med barnen. Vi hade ju ambitionen att resa när de blev lite större. För det har varit ganska jobbigt att resa med våra barn. Vi har ju tre stycken och de har inte alltid varit sams på resor och så. Det vi bestämde när vi började spara på riktigt efter 2015, det var att vi ströp till exempel charterresor och sådana här resor som kanske inte gav minnen för livet. Vi tänkte att vi sparar hellre ihop lite grann så att vi kan göra någon riktigt häftig resa. Alltså åka till Japan eller någonting annat. Och när vi väl hade det kapitalet, då kom ju corona. Och sedan Ukraina. Så att den här bucketlisten på coola resmål ligger ju där fortfarande. Och nu flyttar ju vårt äldsta barn hemifrån till hösten. Så det kan jag känna lite sådär, inte panik men jag kan känna att det var tråkigt. Samtidigt har barnen lovat att de kan tänka sig resa med oss även efter att de flyttar hemifrån.

Jan: Precis, man är så här, du, vi bjuder på en resa till Japan.

Fru Efficient Badass: Mamma, jag får se om jag pallar hänga med.

Billiga prylar eller det man verkligen vill ha?

Jan: Men du, jag tänker en fråga här också, från Andin Vass. Han skriver så här, men är det inte tråkigt att hela tiden jaga billiga prylar i stället för att köpa det man verkligen vill ha?

Fru Efficient Badass: Fast jag tycker inte att det är de två valen man har.

Caroline: Vad glad jag är att du säger det. Förlåt, jag hoppades att du skulle säga det. Fortsätt.

Fru Efficient Badass: Jag tycker nästan tvärtom faktiskt. Därför att jag har ju fortfarande en del dyra vanor. Jag behöver kanske inte gå in i detalj på dem. Men det är saker som jag prioriterar. Däremot har jag ju bortprioriterat allt sånt här som kanske förr bara slentrianköptes för att jag inte orkade tänka efter, eller för att jag hade ett konsumtionsbeteende som var på det viset. Som att köpa mycket nya kläder till exempel. Det gör jag ju nästan aldrig. Men jag fyndar däremot när jag behöver någonting, vilket är väldigt sällan. För jag gillar också minimalism och har det här med capsule wardrobes och sådana saker. Då köper jag det begagnat på olika sajter eller i fysiska second hand-butiker. Och när jag väl hittar någonting som motsvarar mina förväntningar och jag vet att jag ändå lägger kanske 25 procent av nypris, den kicken är ju större än att förr klicka hem någonting nytt till fyra gånger priset. Så jag tycker inte att det där är antingen eller på det viset.

Caroline: Precis. Nej, men jag resonerar precis likadant som du där.

Vad hade du velat veta från början?

Caroline: Frågan från Robert Lindström här. Är det något som du önskar att du hade vetat eller gjort i början på den här resan? Nu när du tittar tillbaka, någonting så här.

Fru Efficient Badass: Alltså på själva sparandet?

Caroline: Generellt, det behöver inte vara själva sparandet utan hela förändringen. Vi får tolka fritt.

Fru Efficient Badass: Jag tycker ju, gällande sparprocessen och det här att hitta utrymmet att spara, att det finns otroligt mycket skrivet. Kanske inte då när jag började, då fanns det inte jättemånga svenska sparbloggar som pratar om snåltips. Ni fanns ju. Men det är ju ganska stort fokus på investeringslag och hur du optimerar dina investeringar. Men just det här att yxa loss pengarna, för där ligger ju fokuset på min blogg. Gäller det investeringar, då finns det hundra andra bloggar som kan råda bättre. Men för mig var ju nyckeln att hitta sparutrymmet. När jag upptäckte den amerikanska sparbloggosfären, då hittade jag en uppsjö. Framför allt på Mr Money Mustache. Spartips och tankeknep och så vidare. Så det hade jag ju. Jag tycker inte att jag saknade några verktyg där.

Räkna med en livlina

Fru Efficient Badass: Det jag tänker däremot, nu gäller det kanske inte mig så mycket, men jag tror att en del som drar ur pluggen och tänker att de ska förverkliga sig själva och leva på landet och så där, kan nog uppleva att det blir ett väldigt plötsligt brott mellan status A och B. Det blev inte riktigt så för mig, i och med att jag var ledig i ett år innan vi flyttade upp till vårt lantställe. Min man jobbade fortfarande, barnen gick i skolan. Det var lite samma, samma. Så det blev en ganska mjuk övergång innan det här totala brytet för familjen.

Fru Efficient Badass: Men jag tror att man ska vara inställd på att ha någon form av livlina när man väl slutar jobba. Det kan vara en deltidssysselsättning. Eller att man jobbar ideellt. Eller att man har en väldigt tidskrävande hobby. Och ett starkt kontaktnät socialt, även utanför jobbet. Därför att många människor lever ju ganska mycket socialt med sina kollegor till exempel. Och om du då plötsligt en dag säger upp dig och blir av med både din nio-till-fem-sysselsättning och dina vänner på jobbet, och kanske inte har någonting att ersätta det med, så tror jag att det kan uppstå ett vakuum som kan vara rätt obehagligt.

Man ska vara inställd på att ha någon form av livlina när man slutar jobba. Annars kan det uppstå ett vakuum som är rätt obehagligt.

Tomheten efter jobbet

Jan: Jag håller med. Det där har jag ju hört från äldre som går i pension. Eller investerare som har sålt sitt företag. Och så lämnar de företaget, och så säger de så här, det är ingen som ringer. Det är ingen som mejlar. Med det sociala. Och så sa han så här, du vet, det tar mig tre timmar att läsa tidningen på förmiddagen. Och du vet, han var sån här, man måste ju läsa Svenska Dagbladet och Dagens Industri. Och sen är det lunch och sen vet jag inte riktigt vad jag ska göra. Så att, nej, det där är skitviktigt.

Jan: Men du, jag gillar jättemycket det du sa. Yxa loss pengar, eller hitta sparutrymmet. För du har helt rätt. Det där har vi varit skitdåliga på.

Caroline: Men jag tror också, vi har pratat om det, Jan. Men vi har också sagt, ja men det är inte så viktigt för oss än. Men sen var det faktiskt så att vi pratade nu om att vi skulle lägga om vårt liv. Kanske vi behövde välja om huset och bilen och sånt. Och då sa du till mig, Jan, jag är inte intresserad av något som inte är riktigt ordentligt förändrande.

Jan: Ja, om man ska göra det så ska man göra det ordentligt.

Fru Efficient Badass: Det håller jag med om. Jag fattar precis vad du menar med att man vill göra något ordentligt. Inte bara något halvljummet.

Tips ett: anamma ett minimalistiskt synsätt

Jan: Men där tänker jag så här. Du har på din blogg, om man går in, och vi kommer länka här i beskrivningen, så har du ett antal tips. Jag har skrivit upp dem. Jag tänkte att jag läser några och så får du bara utveckla dem. Så då säger du så här, till exempel, anamma ett minimalistiskt synsätt. Vill du säga något mer om det?

Fru Efficient Badass: Ja, man kan väl säga så här, eller jag har väl skrivit det flera gånger, konsumtionen har ju inget tak. Och det vet ju jag, för jag har jobbat med försäljning hela mitt liv. Du kan alltid få kunden att köpa mer och dyrare och uppgradera. Och där tror jag att många befinner sig också i samhället. Så var jag ju själv innan jag började spara. Det fanns alltid ett större hus eller en bättre bil. Eller dyrare smink, eller vad det nu kunde vara. Ingen kommer att hindra dig. Ja, vi sparbloggare då. Men i samhället, av marknaden, kommer ingen att säga stopp. Och det är väl dagens skuldberg och kortfristiga skulder ett bevis på.

Konsumtionen har inget tak. I samhället, av marknaden, kommer ingen att säga stopp.

370 saker: en tankeövning

Fru Efficient Badass: Däremot går det mot minimalism. Att du för dig själv försöker specificera vad du behöver som människa utifrån din personlighetsprofil. Vad behöver du för att ha ett fungerande och bra liv? Då når du någonstans ett golv där du vet. Jag har ju själv gjort den övningen i en av böckerna, där jag har skrivit upp, om jag började mitt liv från början idag, vad behöver jag? Allt från jag behöver en stekspade till jag behöver sju par strumpor. Och kom fram till något tal, jag minns inte nu, 370 saker kanske. Och det är klart att jag kommer aldrig att leva så. Men det är en väldigt bra tankeövning att veta att jag tror att jag skulle klara mig. Min vardag skulle gå runt med de här 370 föremålen.

Fru Efficient Badass: Och har du väl satt dem på pränt och inventerat hemma och sett att jag har de här grejerna, plus troligtvis en massa fler, då kan man på något sätt slappna av. Och känna att jag behöver inte utvärdera erbjudanden, och jag behöver inte springa i butik för att hitta någonting som jag eventuellt behöver. Det här lugnet gör ju att du inte känner samma behov av att konsumera. Så därför säger jag det, minimalismen är bra på det viset att den sanerar lite ditt konsumtionsbeteende. Eller mycket, skulle jag säga.

Färre prylar, mer harmoni

Caroline: Och blir det en strävan att du ser det väldigt... Jag tänker som med kläder förut. Det var alltid en ångest att gå in i garderoben och försöka hitta någonting som matchar med någonting annat.

Fru Efficient Badass: Jag visste inte vad jag hade. Idag vet jag exakt vad jag har. Och jag har precis det jag behöver. Jag behöver aldrig ens fundera. Jag behöver inte gå in i någon butik. Så därför tycker jag att minimalism är ett bra verktyg på sparresan. Och därtill tror jag att man faktiskt kan bli lite mer harmonisk om man lever med färre prylar.

Caroline: Ja, men precis. Hela den här Marie Kondo.

Jan: Nästa punkt som du hade, minimera dina utlandsresor.

Fru Efficient Badass: Ja, exakt. Och det var ju det jag nämnde då, att vi åkte på charter en gång på vintern. Och så åkte vi på någon annan resa på sommaren. Och är man fem i familjen, så blir det ganska mycket pengar. Även om barnen, när de är riktigt små, inte kostar lika mycket, så är det ändå mat som ska köpas. Och utflykter som ska göras. Så jag tror att säkert 100 000 om året av vårt initiala sparande kom ju från att vi ströp utlandsresor.

Resor: 50 000 till Åre

Jan: Ja, precis. Jag är också förvånad. Folk säger ibland att vi åker skidresor. Alltså, två barn, pjäxor, skidhyra, utrustning, mat. Det går ju på 50 000.

Fru Efficient Badass: Ja, och särskilt om du ska till Alperna eller liknande. Det kan ju dra iväg.

Jan: Det går på 50 000 i Åre också, kan jag berätta. I alla fall om man bor i Malmö och ska ta sig dit.

Caroline: Jag vill bara säga om resor. Vi har ju rest, men vi har gjort det på ett annat sätt. Vi har åkt en vuxen och ett barn på en weekend i Paris. Och så har vi bott billigt. Så det har ju varit resor.

Fru Efficient Badass: Vi gjorde en jättehärlig resa för några år sedan. Jag hälsade på min blogggranne IGMR nere i Malmö. Och då var vi ju över till Köpenhamn. Vi åkte tåg från Hälsingland ner till Köpenhamn. Och bodde på ett jättefint vandrarhem och gjorde saker. En massa roliga grejer som inte kostar några pengar. Så vi har ju rest. Det är bara det att vi inte har gjort de här rutinmässiga, två gånger om året-paketresorna.

Grupptryck och förväntningar

Caroline: Ja, precis. Som också är roligt, för där blir, jag vet inte om du känner det, men där är ju också en förväntning. Du vet, om alla gör det, så hör barnen det. Jag pratade också om en kompis som har barn i Stockholm som går på en fin skola där. Och det var så här, alla åker till Maldiverna på novemberlovet. Och sen åker de till Alperna eller någon fransk skidort. Och då blir det ju så här, barnen kommer och så här, men ska inte vi åka? Och så blir det den där pressen, vilket blir helt sjukt.

Fru Efficient Badass: Jag hörde en grej. Vi bodde ju på Östermalm i Stockholm och vi erfor väl ungefär samma sak. Att det var väldigt hög aktivitetsnivå. Jag hörde om en församling där i närheten av oss som hade en speciell fond för ensamstående mödrar som ville ta sina barn på en fin utlandssemester. Just för att det var ett sådant stigma i kvarteret att inte kunna göra de här resorna. Det tyckte jag var rätt fantastiskt. Lite galet.

Jan: Det är lite galet och det är lätt att man skrattar åt det. Men den intressanta frågan för vem som helst är: vilka är förväntningarna i min umgängeskrets? Eller i min värld? För vi tror så här, grupptryck, det pratar man om när man går i skolan. Men grupptryck funkar som vuxen också. Om alla i din omgivning sparar och är på väg mot FIRE, då är du också på väg mot FIRE, eller så lämnar du den gruppen. Det är inte svårare än så.

Tips: gör dig av med bilen

Jan: Men jag tänker, vi tar nästa. Om du bor i stad, gör dig av med bil.

Fru Efficient Badass: Ja, nu har vi ju två bilar. Nej men alltså, det gjorde vi då. Och det beror ju också på att det är så himla dyrt att ha bil i Stockholm. Och du får böter och det är bara meckigt att hitta parkering och sådär. Så det var ju den punkten då, eftersom vi hade bra kommunikationer till våra jobb. Den där punkten är lite förmäten. Jag har den största respekt för folk som behöver bilen för att ta sig fram. Men kan man, alltså jobbar du till exempel i en storstad och bor i en storstad, så tycker jag att man ska göra det, för det gör väldigt stor skillnad. Jag minns nu inte vad vi landade på, men kanske 3 000 i månaden. Jag hade ju tjänstebil, så man får ju räkna förmånsvärdet då. Jag tror minst 3 000 i månaden sparade vi på att inte ha bil.

Jan: Det låter billigt med 3 000 kronor i månaden.

Fru Efficient Badass: Det kanske var någon försvarsmekanism. Det kanske var 3 000 i månaden.

Jan: Vi hade ju ett avsnitt med Skogstomten, en bilexpert i forumet. Han räknade ut det på kronan. Så vi har väl konstaterat att vår Tesla kostar väl typ 10 000 i månaden. Och då kan man också säga, det var roligt första året, det är fortfarande roligt, vi trivs, men det ställer ju den här frågan, är det värt 10 000 i månaden att ha en Tesla stående på uppfarten?

Tips: insourca allt

Jan: Sen hade du en lite rolig, där du skrev så här, insourca allt. Vad betyder det?

Fru Efficient Badass: Ja, det är ju det här jag nämnde tidigare. Vi hade städhjälp, vi hade barnpassning flera dagar i veckan, så att vi skulle hinna jobba för att dra in pengarna för att kunna betala barnpassningen. Bara en sån här löjlig grej som fönsterputs, att det kom någon två gånger per år och putsade våra fönster för att vi inte riktigt orkade, eller trodde att vi kunde. Jag, ja men som sagt, jag gick till frisören och klippte mig för helt galna pengar. Ja men det är inte jättesvårt att färga sitt hår och lära sig klippa sitt hår, särskilt om man har axellångt icke-frisyrhår. Jag började klippa barnen. Allting finns ju på YouTube, det är ju det som är så fantastiskt. Det finns ju instruktionsfilmer för i princip allting.

Fru Efficient Badass: Nu är jag väldigt dålig på hemmafix av typen laga tvättmaskiner och sånt där, men jag vet att det är väldigt många inom FIRE-communityn som är superduktiga på det. Och det finns ju hjälp att få på nätet. Så det är det jag tänker, att man tar saken i egna händer helt enkelt, i stället för att köpa lösningar.

Forumet fixade diskmaskinen

Jan: Det är helt sjukt, vi hade faktiskt idag, vi skrev om det på Instagram, vi fick hjälp av vårt eget forum att fixa vår diskmaskin. Och det roligaste är så här, att jag kände mig så där sjukt stolt efteråt också. Vi behövde inte ta hit en servicetekniker som jag var på väg att boka igår kväll.

Caroline: Nej, du bokade inte. Jag sa ju att det var pumpen. Och så var det det.

Jan: Ja, men jag är så jävla dålig på sånt.

Jan: Vi har några till och sen har vi ytterligare några läsarfrågor.

Caroline: Jag har också någon fråga.

Jan: Ta din fråga nu då.

Caroline: Nej, men vi kan ta den nu. Jag har ju kollat på Instagram på dina bilder där. Och du sa också i någon intervju att man måste göra sig av med vissa vanor, som dyra krämer till exempel. Jag är ju en sån beauty junkie. Hur gör man?

Dyra krämer och beauty junkie-vanan

Fru Efficient Badass: Ja, den är ju lite känslig. Jag hade själv ganska svårt att släppa tron på de här krämerna. Att de faktiskt inte var undergörande. Jag tror att en nyckel är ju att läsa på. Jag pratade själv med en person, en hudläkare ska jag inte säga, men någon som kunde om sånt där, och hen sa att det är bara att vända på burkarna och kolla. Jämför den här billiga krämen mot den dyra, så ser du att det är 95 % samma saker i. Att liksom förstå att det är kommersiellt drivna företag och förstå att det i princip är samma produkter. Då kan man lite så här släppa ångesten över att göra sig av med de här dyra grejerna.

Fru Efficient Badass: Sen är det saker som jag, för min del, inte kompromissar bort. Som till exempel vissa sminkmärken. För jag tycker att de är bättre, alltså de täcker bättre, bättre färger och så vidare. Och då prioriterar jag det. Men just med till exempel fuktkrämer, så visar ju, jag ska inte nämna några varumärken, men det finns en serie på public service som heter Sanningen om hudvård, i fyra avsnitt. Som jag verkligen rekommenderar. Och där var det ju en billig kräm som vann allas prestationer. Så jag tror att läsa på och förstå hur den där branschen är uppbyggd, och förstå att det är kommersiella bolag som inte primärt vill ditt allra bästa, utan vill tjäna pengar, då är det lättare att släppa det beroendet.

Trycket att inte åldras

Caroline: Men jag tänker också att det inte bara är de här företagen som vill sälja. Utan att det är som ett tryck på kvinnor, jag vet inte om det är på män, att man ska se fräsch ut och man ska inte åldras och sådana saker. Så jag är väldigt medveten om vad jag har för hudvård hemma och hårvård.

Fru Efficient Badass: Ja, du har till exempel vägrat färga håret.

Caroline: Ja, men det är annat också som spelar in. Jag känner att jag behöver göra upp med det där. Att man åldras ju liksom. Det är bara så.

Fru Efficient Badass: Ja, precis. Men jag kan ju tycka att ett bra stash på banken också är bra mot åldrande.

Caroline: Ja. Good point.

Jan: Ja, men det är skitbra.

Caroline: Ja, men jag tar med mig det. Jag kommer att tänka mycket på det här. Tack.

Fru Efficient Badass: Och gör som jag gjorde då. Kör den här diffen mellan dina dyra krämer och de billiga krämerna i Jans sparsnurra där. Ränta på ränta över tid. Så blir du ytterligare motiverad.

Skippa det klassiska sparknepet att storhandla

Jan: Jag tänker, du har ju många fler tips. Så vi länkar till det, så behöver vi inte ta allihop. Men du har liksom så här, bli vegetarian, ha med dig matförråd, säg upp alla abonnemang, kolla att du inte är överförsäkrad. Sen hade du faktiskt en så här, skippa det klassiska sparknepet som är så här, storhandla. Det är ju så här klassiskt. Kan du inte säga någonting om det, för jag är ändå lite nyfiken.

Fru Efficient Badass: Ja, nu storhandlar ju vi faktiskt. Så återigen, jag är inte alltid helt konsekvent i mina råd, men...

Caroline: Men är inte det jätteskönt? Att man bara är människa?

Fru Efficient Badass: Ja, absolut är det så. Jag tror att det också är skillnad om man lever i en familj som kräver en viss vardagsstruktur och logistik. Vi kan inte gå och handla spontant mitt i veckan och hoppas att vi hittar någonting på extrapris, utan maten måste finnas där söndag kväll, för sen drar veckan igång. Men om jag levde själv och inte hade kniven mot strupen varje vardagskväll, då hade jag nog snarare jobbat på det sättet. Gått ut i butik, haft koll på kanske extrapriser och byggt någon form av meny efter det. Så det är väl mer så att jag tänker att man börjar i den änden och ser vad som finns på extrapris, vad som är säsongens billiga grönsaker till exempel, och sen bygger man därifrån, i stället för att bara nitiskt gå efter en lista och säga att jag måste ha exakt det här och det här, för då har du ju inte den här priselasticiteten som du har om du kan anpassa dig.

Anpassning är modern till sparande

Fru Efficient Badass: Anpassning är väl på något sätt modern till sparande.

Jan: Jag älskar, vet du vad, jag älskar att du säger det. Jag brukar prata om flexibilitet. Att det handlar om flexibilitet i tid. När behöver jag pengarna? Flexibilitet i avkastning, att man klarar olika nivåer. Flexibilitet i utgifter. Det är ju den här anpassningsbarheten, det är ju nyckeln. För vi vet ju aldrig hur det kommer att bli, utan vi behöver anpassa oss.

Anpassning är på något sätt modern till sparande. Vi vet aldrig hur det kommer att bli, utan vi behöver anpassa oss.

Caroline: Men jag tänkte på det med maten, att jag läste en bok som heter Jag lämnar ekorrhjulet. Och då var det en tysklärare som började bli utmattad. Så då sa hon till sin man, jag måste liksom bara bli sjukskriven. Och så blev hon det. Och då började hon cykla runt och hitta de här dealsen, mat och så. Och så såg hon, jag kan spara rätt mycket pengar ändå. Hon orkade cykla runt och göra det. Och sen gjorde hon det under ett år. Hon kom överens med sin man och hon sparade mer än vad hon fick in i lön.

Fru Efficient Badass: Ja.

Caroline: Alltså hon sparade mer pengar än vad hon egentligen skulle fått in i lön från sitt arbete.

Fru Efficient Badass: Ja, det låter helt sjukt.

Caroline: Ja, det var helt sjukt. Men då var det så att hon hade den tiden och orken att cykla runt och hitta dealsen. Och hade tid att laga maten. Hon hade tid att göra de här sakerna som var enormt besparande för dem.

Åsa Axelsson och konsten att göra själv

Fru Efficient Badass: Det är roligt att du nämner den boken. Jag skrev lite om den på bloggen och sen fick jag kontakt med författaren, Åsa Axelsson. Och hon är ju faktiskt en av, jag skulle säga, vi träffas inte så ofta fysiskt, men vi är ju vänner idag. Och har kontakt i alla fall på mejlen. Någon gång i veckan eller varannan vecka. Så hon är ju en stor inspiration. Och det hon gjorde då, det var ju inte bara att hon cyklade runt och handlade. Utan hon odlade ju ganska mycket själv och gör fortfarande. Men också allt det här småfixet, lite som du var inne på, Jan. Att kunna laga saker hemma. Hon började kurera sin och barnens garderober, lappa och laga. Allt sånt där. Som jag vet att hon också har fått mycket kritik för. Att hon någonstans gick in i någon 50-tals hemmafru-roll. Sparar enormt mycket pengar.

Fru Efficient Badass: Och det tänker man nog inte på. Generellt sett gör vi precis tvärtom. Vi köper in de tjänsterna för att kunna jobba. För att ha råd och ha de här grejerna. Men hon vände ju på det och tänkte, vad kan jag göra själv? Och fick då den här kostnadsbesparingen som du nämner. Och det är ju inte ett sätt som vi är vana att tänka idag.

Caroline: Exakt. Men jag tror också hon, nu känner jag inte henne så väl som du gör, men jag fick intrycket i boken av att hon kände att det var nödvändigt för hennes hälsa. Att liksom bara, cut, sluta på det jobbet som gjorde henne sjuk. Göra en stor förändring.

Krönikan: "Era liv suger på riktigt"

Jan: Men grejen är så här. Där är ju ibland vissa som protesterar mot FIRE-rörelsen. Och jag läste en ganska underhållande krönika i Affärsvärlden. Jag vet inte om du har sett den. Men då skriver den här personen så här om FIRE. Jag ska läsa detta för jag log när jag läste. "Ni är bara självgoda grötätare. Det finaste man kan vara bland dagens unga är förtidspensionär. De har bara bytt ut förtidspensionär mot FIRE. Men i grunden är det samma sak. Checka ut tidigt utan att ha någon annan vettig sysselsättning. Hur tragiskt är det? Är det inte det bästa man kan tänka sig, att inte behöva ställa klockan? Jag har bara en sak att säga till er. Era liv suger på riktigt."

Caroline: Ja, det var den karln, sa du.

Jan: Ja, och han gör ju detta för att provocera.

Caroline: Ja, jag grötäter det.

Jan: Men jag tyckte ändå att det var väldigt roligt. För att det manar till eftertanke. Vad tänker du när du hör detta?

Stereotypen om den som checkar ut

Fru Efficient Badass: Ja, men det här är ju ingen ny kritik. Den återkommer ju med jämna intervall. Och jag skulle säga att den här typen av utfall, eller vad man ska kalla det för, det är oftast från människor som kanske inte riktigt har förstått vad FIRE-rörelsen är. För lite som du var inne på i början, det är ju ganska få som sätter sig framför tv:n hela dagarna eller läser tidningen i en halv dag och sen är nöjd med det. De allra flesta inom FIRE-rörelsen har ju drömmar av olika slag. Saker man vill förverkliga. Det kan vara allt från att du vill vara mer med din familj medan barnen är små, eller att du vill starta eget, eller du vill flytta utomlands. Det är ofta ganska drivna människor.

Fru Efficient Badass: De jag har träffat, vi har ju haft några träffar med läsare och olika bloggare och sådär, det är ju oftast väldigt entreprenöriella och drivna människor som vill göra saker med sitt liv, men man vill göra det för sin egen skull och inte för tredje part, det vill säga arbetsgivaren. Så jag har svårt att se det. För det första, det krävs ganska mycket för att du ska nå i mål om du ska vara 100 % FIRE. Har du den drivkraften så tror jag inte att du checkar ut och sen aldrig lyfter ett finger igen, utan det ligger i profilen att man fortfarande vill skapa, man vill göra, man har ett driv.

FIRE-personer är inte förtidspensionärer

Fru Efficient Badass: Jag tror inte att det är så stor risk att en hel generation bara samlar ihop till ett FIRE-kapital och sen checkar ut. Jag tror framför allt inte att det går att likna FIRE-pensionärer vid den gamla tidens förtidspensionärer, för det var ju väl drivet av sjukdom eller att man inte hade förmågan att arbeta. Så det är liksom två skilda saker.

Jan: Precis, nej, jag hade inte kunnat säga det bättre själv. Det jag tänker ibland också är att på sätt och vis upplever jag att FIRE-rörelsen ibland kan vara en motreaktion på att jag tror att det är ganska tufft att vara ung idag. Att bostäder har varit dyra, det är svårt att få ett fast jobb, man har de här giggen i ekonomin som inte är välbetalda, och då blir det lätt att tänka, gud, jag sliter och jag får inte så mycket för det. Tänk om jag bara hade pengar så att jag inte hade behövt ha de här problemen. Och börjar man googla där, så hamnar man ganska snabbt i FIRE. Och då blir det liksom en motreaktion. Jag tror att vi som är i 45–50-årsåldern ibland kan underskatta hur svårt det är för en 18-åring. Jag vet inte, nu har du ju en 18-åring, våra barn är ju 12, men vad tänker du om det jag sa?

Volatil arbetsmarknad, solid grund

Fru Efficient Badass: Ja, du har ju helt rätt. Arbetsmarknaden är ju mer volatil idag och särskilt inom vissa branscher. Jag menar, ska du jobba inom media eller kommunikation, ja, då har du ju inte fasta anställningar på det sättet som kanske vi var vana vid när vi kom ut i yrkeslivet. Och gigekonomin är på ingång och så vidare. Så det är klart att det är vettigt att tänka att man ska ha en solid grund. Sen hoppas och tror jag inte att dagens unga växer upp med målsättningen att jag ska snabbast möjligt nå mitt kontantmål och sen ska jag checka ut. Utan jag tänker att det kan vara ganska vettigt att göra både och. Att man sparar från tidig ålder, för det vet vi ju, ränta på räntan, det mår ju väldigt bra av tid.

Fru Efficient Badass: Och att ha så pass stort kapital när man kanske är i barnafödande ålder att man känner att man inte har kniven mot strupen, utan kanske kan gå ner i arbetstid under några år, och man kanske vågar starta eget eller vad det nu är. Och det är ju det jag försöker kommunicera till mina barn, att jag inte vill att vi ska gå ut och tänka att ni aldrig ska jobba. För det är ju fantastiskt om ni hittar en sysselsättning som ni älskar och som drivs ur era intressen och er fallenhet.

Spara tidigt så att ni aldrig behöver göra någonting som ni inte vill. Friheten att alltid kunna säga upp er.

Friheten att säga nej

Fru Efficient Badass: Men tänk på att börja spara tidigt så att ni aldrig behöver göra någonting som ni inte vill. Att ni alltid ska känna friheten att kunna säga upp er från ett jobb som ni vantrivs på, eller där ni har en chef ni inte står ut med. Ni ska heller inte behöva stanna i en relation ni inte trivs i på grund av pengar. Så det är väl mer det jag tänker, att det kan vara vettigt att föra in element av FIRE för unga idag.

Jan: Var kommer det här namnet ifrån? Efficient Badass.

Fru Efficient Badass: Ja, alltså min blogg är ju rätt spretig. Jag skriver om allt från indexfonder till hur man sparar pengar på att göra egen tvål. Så det är ju delvis en husmorsblogg, om man säger. Mycket husliga tips och rensa i röran och sånt där. Och jag är ju en rätt effektiv person. Jag har hög energinivå och jag tycker om att fixa och dona. Så det är en del av mig. Badass därför att jag skriver om saker som, ja, ni var inne på det själva nu med den här krönikan, det anses inte helt rumsrent att vilja göra en resa mot FIRE. Så det var en liten kombination av de två egenskaperna. Och Fru, för att det lät roligt.

Caroline: Ja, men precis. Bra.

Hur är pengarna placerade?

Jan: Jag har en fråga här från Nisse B. Hur har du placerat dina pengar? Är de på börsen? Aktier och fonder? Kan du ge några stora penseldrag?

Fru Efficient Badass: Det är väldigt enkelt. Jag har ju hälften i Lysa. Efter att ha lyssnat på era fina intervjuer med, jag kommer inte ihåg vad han heter nu, ja, det var IGMR då, min blogggranne som tipsade om det först. För vi märkte ju att i nedgång klarar han sig bättre. Han har ganska mycket Lysa. Och jag tyckte att det lät vettigt, hela grejen. Så att hälften i Lysa och hälften i Spiltan Aktiefond Investmentbolag. Ja, det är ganska klassiskt. Och ganska lite cash.

Jan: Ja, ganska klassisk sådan. Bra.

Caroline: En fråga från Fredde här. Fredde är ju, han är så här, hur får man med sig en partner som inte alls är intresserad av sparande eller FIRE-tänk?

Jan: Ja, bra fråga.

Hur får man med sig en motvillig partner?

Fru Efficient Badass: Ja, det är en jättebra fråga. Och en återkommande fråga också på bloggen. Så uppenbarligen är det någonting som många tampas med. Men som jag gjorde då, för min man var ju inte med på det från början. Han var inte emot det heller, men han var inte så intresserad. Då får man vara lite listig och man får så ett frö. Och det var det jag gjorde med honom. Jag frågade honom, vi var ute och gick en dag, och så sa jag så här. Men jag vet att du gillar att jobba och att det är mycket självförverkligande och så där för dig. Om pengar inte vore en issue, om du inte behövde tänka på pengar överhuvudtaget, finns det någonting annat du skulle vilja göra i ditt liv som inte var lönearbete?

Fru Efficient Badass: Och då tog det väl en stund, eller om vi kanske pratade om det nästa dag. Då sa han, ja men det skulle ju vara kul att hinna spela mer tennis. Kanske gå på något föredrag ibland. Då kom han på lite grejer. Kunna vara för sin familj, sina föräldrar till exempel, när de blir äldre, och känna att jag kan ta tjänstledigt under perioden, om det skulle behövas. Och det är sådana här värderingar som handlar väldigt mycket om honom. Trofasthet mot familjen och att ta hand om sig själv och intresset av tennis.

Hitta sin egen motivator

Fru Efficient Badass: Och när den polletten trillar ner, att jag skulle ha tid att göra de här sakerna mer om jag drog ner på min arbetstid, det var ju nyckeln för honom. Han var ju tvungen att hitta sin motivator. Han kunde ju inte ta min, som var, jag vill sluta sitta i konferensrum på jättelånga möten. För det var inte ett problem för honom. Utan det gäller ju att ställa frågan bara, vad skulle du göra om pengar inte var en issue. Och låta den ligga där. Och inte predika, och inte säga att du borde tycka det här för att x, y, z. Utan man måste få igång tankemaskineriet. Och sen är det klart att vissa människor inte ser det som ett problem. Utan jag älskar att jobba, jag vill göra det resten av livet. Det är det bästa jag vet.

Jan: Ja, men då är ju inte FIRE för den här personen.

Fru Efficient Badass: Och då ska du inte försöka få med din partner heller.

Jan: Klokt, klokt. Jag brukar också säga, be the change you want to see in others. Du kan inte förändra någon som inte vill bli förändrad. Eller jag har i alla fall aldrig lyckats med dig.

Caroline: Nej. Jag har inte heller lyckats med dig.

Jan: Nej, men jag tror inte det går.

Man måste hitta sitt eget varför

Caroline: Jag tror att det handlar precis om att man behöver hitta svaret på sin egen fråga. Varför? Varför ska jag göra den här förändringen? What's in it for me?

Jan: Och det är precis som du säger, det som är what's in it for me är något helt annat för någon annan.

Caroline: Men man kan ju ändå märka att det är viktigt för den andre. Just det att man börjar göra, man börjar spara, kanske man börjar titta på det och pratar om det. Du märker på den andre att det är superviktigt. Jag vet inte vad som händer då.

Jan: Vilka är de andra vanliga frågorna som du brukar få?

Fru Efficient Badass: Ja, ibland är det ju rena investeringsfrågor. Att folk säger att de var hos banken och fick det här förslaget, vad tycker du om det? Och då brukar jag ju tratta det genom ert verktyg där, jämföra fonders avgifter, och så tittar jag på historisk avkastning och gör någon form av estimat på X versus Y. Jag är som sagt ingen expert på investeringar, utan det är på väldigt grundläggande nivå. Men däremot är det många läsare som är väldigt duktiga. Så det blir som ett case mer, att man genomlyser någons ekonomi. På så vis är bloggen en resurs även för mig, att jag lär mig jättemycket av mina läsare.

Försäkringar: bara det du inte kan casha

Fru Efficient Badass: Sådana frågor kommer rätt ofta. Men sen är det där med partner. Och det kan vara specifika grejer som hur man är försäkrad. Hur ska man tänka kring försäkringar?

Caroline: Ja, men det är även ett case kring det. Hur brukar du tänka kring försäkringar? För jag är en sån här räddhare, så jag är garanterat överförsäkrad. Och sen har vi en av våra nära vänner. Han är så här, du ska bara försäkra sånt du inte kan casha.

Fru Efficient Badass: Jag är väl mer som din vän. Jag tycker ju att hemförsäkring, nu har vi en ganska fläskig gårdsförsäkring eftersom vi har en gammal bondgård, för att jag insåg att skulle någonting hända här, till exempel att den brinner, det som kostar är ju inte förlorat lösöre, utan det är ju saneringen. Så där har vi valt att prioritera. Så det är lite som du säger, att man får välja de stora blocken. Sen när det kommer till styckeförsäkring av inköpt hem eller elektronik och så där, det säger jag ju alltid nej till.

Att säga upp barnförsäkringarna

Fru Efficient Badass: En av de jobbigaste grejerna på den här resan, det var att jag sa upp barnens försäkringar. De här man skaffar innan barnen är födda. För då satt jag och tittade på, vad är det nu som skulle kunna hända barnen, som vi inte kunde parera själva, som vi tappar om vi säger upp de här försäkringarna. Och jag insåg att det är ekonomisk invaliditet. Om de skulle bli så skadade att de inte kan jobba. Ja, det är klart att det hade varit skönt med en försäkring. Men i övrigt såg jag inga stora grejer. Vi gick över till de försäkringar som finns under hemförsäkringen när det gäller prylar och sånt där.

Fru Efficient Badass: Men första åren utan de här barnförsäkringarna, då tänkte jag ofta på det och hade lite oro i kroppen. Nu kommer någonting att hända bara för att jag har sagt upp de här. Men det har det inte gjort. Det som vi tidigare lade, det var ganska mycket pengar på de här försäkringarna, har ju vi pytsat in i deras konstnärsfond, nu har jag ett citationstecken i luften, som är deras samlade ISK. Där vi har ett ganska stort kapital. För vi har sparat deras barnbidrag under sju års tid. Där har vi nu frihet att göra ganska mycket för barnen. Alltså språkresor och körkort och sådana saker. Och det hade vi inte kunnat göra i samma utsträckning om jag varje år hade pytsat in ett antal tiotusen i barnförsäkringar.

En obekväm men medveten avvägning

Caroline: Ja, den var svår.

Fru Efficient Badass: Men jag ångrar inte att jag gjorde det.

Caroline: Jag tycker det är jättebra att du säger att du hamnade lite utanför komfortzonen. Jag bara... Rationellt har du helt rätt. Och känslomässigt så är jag bara, så kan man ju inte göra. Jag har inte heller kollat så, vad som ingår där. Och att de är försäkrade när de är på dagis och skola. Det är de ju redan automatiskt.

Jan: Ja, och så tänker jag att det är rätt. Det är många tusen vi betalar. Det är minst tio.

Caroline: Tack för det tipset.

Fru Efficient Badass: Sjukt jobbigt. Det är inte för alla, men jag gjorde det. Jag ska verkligen inte gå ut med någon rekommendation. För då kommer jag att få...

Caroline: Nej, det är inte en rekommendation.

Jan: Någonting annars vanligt som folk brukar fråga om? Jag är nyfiken, för jag vet vilka frågor vi brukar få. Så det är roligt att höra någon annan, en kollega.

Uttagsstrategier och det jordnära

Fru Efficient Badass: Ja, men det är ju väldigt specifikt då FIRE, det här hur man ska tänka kring uttagsstrategier.

Caroline: Den har vi fått här till dig faktiskt.

Jan: Ja, vi hade bara skippat den.

Fru Efficient Badass: Nej, men uttagsstrategier är stort, och sen också det här med, mina bloggläsare är ju väldigt jordnära. Det jag märker när jag får många kommentarer, är när jag skriver granulärt. När det är billiga maträtter eller tips på liksom, hur du skär ner din förbrukning av vissa grejer. Som jag hade ett inlägg häromdagen bara, där jag nämnde att vi hade skaffat en ny tvättmaskin. Det var jättemånga kommentarer. Det är ju sånt där som alla kan relatera till. Och hur ska man tänka med vitvaror och hej och hå? Så att ju mer banalt det blir, desto mer engagemang får jag från läsarna. Troligtvis för att det är det man går och tänker på, där och då. Det är inget konstigt.

Caroline: Men jag tänkte på en annan fråga som vi har fått när vi tidigare har pratat om FIRE. Och det är ju när människor tycker så här, ja okej, man har gått till FIRE, och man betalar inte skatt längre på sin inkomst och sådär. Man bidrar inte till samhället och sånt. Jag vet inte ifall du har fått de här frågorna eller haft den diskussionen. Du använder ju infrastrukturen i samhället.

Bidrar man till samhället?

Jan: Det var en lång diskussion på forumet som var kontroversiell. Får man lov liksom att, är man en god medborgare?

Caroline: Ja, är man en god medborgare? Exakt.

Fru Efficient Badass: Jag får den frågan också då och då. Det var kanske lite mer i början. Jag har skrivit ett inlägg om det också, där jag räknade lite på det. Nu känns det fjuttigt att försöka visa i matematik att jag har bidragit mer än en person som kanske jobbar 80 % i ett låglönejobb hela livet. Det känns snålt att överhuvudtaget försöka bena ut den diskussionen. Men det är ett faktum att jag skattebidragsmässigt, tror jag att FIRE-personer generellt sett har cashat in till staten det som kanske någon som i stället jobbar i ett låglöneyrke gör över en hel livstid. Och nu bara hör jag rasslet från kritiken som kommer av det uttalandet. Men så är det.

Fru Efficient Badass: Sen kan man ju tycka att skatteflödet ska vara jämnt över tid. Och då får man ju titta på andra skatter. Jag menar, du skattar på din ISK. Du skattar på konsumtion. Du skattar på din el. Allting är ju beskattat. Det parat med det faktum att jag tror att många inom FIRE fortfarande, kanske inte i högavlönade eller prestigefulla jobb även efter att man drar ur pluggen, men jag tror att det ändå blir någon form av utjämning i det stora hela. Återigen, den skara människor som kvickt som tusan jobbar ihop ett FIRE-kapital och sen drar ur pluggen och aldrig gör någonting mer, är så försvinnande liten att jag har svårt att se att det skulle ha någon påverkan på infrastrukturen i samhället.

Finns paraplydrinkaren ens?

Jan: Får jag fråga då, har du träffat någon sådan? För jag har faktiskt aldrig träffat någon som är FIRE, som är ekonomiskt fri, men som har så här, nu har jag dragit ur pluggen och nu är jag på en sandstrand och dricker paraplydrinkar resten av livet. Jag bara tar det lugnt.

Fru Efficient Badass: Nej, det tror jag inte att jag har, faktiskt. Jag undrar om den ens finns. Det är en stereotyp. Men jag tror inte den finns på riktigt.

Jan: Nej.

Fru Efficient Badass: Jag tänker efter nu, om jag ens har hört om någon. Nu är det så att jag har inte jättemånga FIRE-personer i min omgivning, blogggrannar och läsare och sådär som berättar att de har... Ja, men bra exempel. Jag träffar ju ibland mina läsare, alltså vi tar någon promenad och sådär när jag är i Stockholm. Och träffade en av dem för två veckor sedan. Och han är ju i princip FIRE sedan 90-talet. Men det är ju precis som du säger, han har ju jobbat sedan dess också. Men deltid, har varit ensamstående förälder och haft tid att vara med sina barn, ägnat sig åt ett låglönejobb som han brinner för. Så jag har nog inte träffat den här paraplydrinkaren faktiskt.

Jan: Ja, det är en fråga till dig som lyssnar. Finns den personen överhuvudtaget? Eller är det bara en påhittad karikatyr?

Sämsta rådet i finansbranschen

Jan: Du, jag tänker att vi ska börja runda av. Vilket är det sämsta rådet du har hört i finansbranschen? Eller sämsta FIRE-rådet?

Fru Efficient Badass: Ja, det är två helt olika saker då. Om man börjar med finansbranschen så är väl att man ska handplocka enskilda aktier om man inte är väldigt bra på det man gör. Och har väldigt stora insikter, kanske större insikter än de som sitter i ledande positioner i bolaget. Och överhuvudtaget det här att tro att man ska slå börsavkastning över tid genom att hitta rätt aktiv förvaltning som ska slå index och så där. Det är visserligen inget råd jag har fått, utan det var mer att jag fick det här rådet från banken från början, att ha aktivt förvaltade fonder. Men det är ett råd jag ogillar väldigt mycket. Särskilt om man är nybörjare och kanske inte ämnar följa börsen eller utvärdera bolag och så där. Då ska man hålla sig till säkra kort. Och det är ju i min värld då indexfonder och liknande.

Jan: Dåliga råd från en FIRE-person.

One more year-syndromet

Fru Efficient Badass: Jag kan faktiskt inte komma på någonting vad det skulle kunna vara. Ja, men dåliga råd är väl kanske one more year-syndromet, som man pratar mycket om i den amerikanska bloggosfären. Det här att hängslen och livrem och att vara väldigt försiktig. Det är inte så många som kanske ger det rådet, men det förekommer ju ibland. Och man märker också, när folk skriver om det, att jag hade tänkt gå förra året. Men så tänkte jag ett år till och ett år till.

Fru Efficient Badass: Och det som är slående tycker jag, när man pratar med folk som har dragit ur pluggen och börjat leva ett annat liv, det är att den här oron som man kände innan försvinner. Och det är jättemärkligt. För man tänker att det är när man är i uttagsfasen som man borde känna sig orolig. Men både jag kände det när jag sa upp mig i Stockholm, och jag har hört från andra att det är så märkligt. Tidigare satt man där i Excelbladet och räknade hit och dit. Men så fort man börjar leva i slack och lite mer frihet, då är det som att det bara... Man ska inte uppmana någon att jobba ett år till. För det löser sig. Allting löser sig. Och gör det inte det, då får man steppa tillbaka igen.

Oron man kände innan försvinner. Tidigare satt man i Excelbladet och räknade. Men så fort man lever i lite mer frihet, då löser det sig.

Räckviddsångest och elbilen

Jan: Jag tänker lite på det. Vi köpte ju en elbil. Man har alltid räckviddsångest innan man har köpt elbilen. Men när du väl har köpt elbilen, så har det inte varit en grej för oss på två år.

Fru Efficient Badass: Det är en jättebra liknelse.

Jan: Ja, precis. Jag tänker, innan vi går till sista frågan. Är det någonting som du tycker att vi borde ha frågat? Något vi har missat?

Fru Efficient Badass: Det är aldrig för sent att börja spara.

Jan: Ja, den ja.

Fru Efficient Badass: Även om man är 62 år och känner så här, jag har sabbat hela upplägget, jag har aldrig sparat. Du kanske inte blir FIRE till pensionen. Men du kommer att ha en skön buffert. Det är allt sparande. Sen om det handlar om att du betar av några kortfristiga skulder, eller att du har en, två månadslöner på kontot, det spelar ingen roll. Det är alltid bättre att börja, oavsett hur gammal du är.

Det är aldrig för sent att börja spara. Det är alltid bättre att börja, oavsett hur gammal du är.

En bok om det enkla livet

Jan: Precis. Nu har du skrivit två böcker själv. Om du skulle rekommendera, det kan vara en annan bok, det kan vara en ekonomibok, det kan vara en skönlitterär bok, något som någon har gjort, som har gjort intryck jämte dina egna?

Fru Efficient Badass: Det är en bok som jag tänker spontant på, apropå det här med mindset. Därför att du kan ju läsa massa böcker om bra investeringsstrategier och hur du ska göra. Jag läste ju själv Per H. Börjessons "Så kan alla svenskar bli miljonärer", som inspirerade mig mycket. Det är ju mer the how. Men jag tänker att det viktigaste är att börja med sitt why. Och där fick jag väldigt mycket inspiration av en bok som heter The Art of Frugal Hedonism av en Anne Rowland, tror jag hon heter, och Adam Grubb, som handlar om lyckan i det enkla livet. Att man faktiskt kan leva på ett annat sätt än det som alla andra gör.

Fru Efficient Badass: Hon beskriver till exempel otroligt enkla upplevelser. Jag tror att hon bor i Australien, jag är inte helt säker. Ta en sommarkväll när du tar pendeltåget eller vad det nu kan vara, så långt ut du kan ut ur stan. Och sen nattvandrar du in medan solen går upp. Bara en sån otroligt enkel grej som inte kostar någonting. Att liksom öppna upp för upplevelser som inte kostar någonting. Och det här kan du göra om du inte är kontorsbunden nio till sjutton.

Livet är rikt på det som inte kostar

Fru Efficient Badass: Alltså att förstå att livet är så otroligt rikt på upplevelser som inte kostar något, och att det här ligger precis framför dina fötter. Den boken skulle jag verkligen sätta i händerna på någon som säger så här, jag trivs väldigt bra med mitt nuvarande liv. Det finns väldigt mycket inspiration i den, kan jag säga.

Jan: Ja, det var ett fint exempel.

Caroline: Ja, verkligen. Tack så hemskt mycket.

Jan: Och som jag sa i början av avsnittet, man hittar dig på efficientbadass.blogspot.com. Man hittar dig på Instagram, och du har skrivit två böcker som, jag tror de finns på Libris och Bokus, i alla fall när jag googlade. Och den heter då Mitt sparår. Sen har du den andra boken som heter Sparboken. En konkret guide till ekonomiskt oberoende. Så att ett fantastiskt stort tack, och hoppas att vi får återkomma och bjuda tillbaka dig senare. Så kan vi fortsätta. Jag tänker att det är mycket vi kan prata om där. Det där dåliga rådet som du sa också.

Fru Efficient Badass: Ja, och man har massa tur kring det där. Så att det finns saker till att prata om.

Jan: Tack så hemskt mycket.

Fru Efficient Badass: Tack själva. Jättekul.