En annorlunda reflektion på 2022– på djupet om livet

Jag lyssnade lite på det och är så imponerad av dig @janbolmeson . Du är en av få män som kan prata 80% av podd tiden samtidigt som du sitter med 2 starka kvinliga personligheter . Jag spolade fram i podden 5 ggr och varje gång är det du Jan som predikar

Själv ligger jag nog mer på 20/80 tala/lyssna med en stark kvinna. Ren självbevarelsedrift. Tala är silver, tiga är guld. Ger klart färre ogenomtänkta uttalanden som kan hållas emot en

Tack för den… Tycker dock att det finns perioder då jag får ganska mycket pushback och är tyst…

image2121×830 120 KB

Det behövs bara att du vet haha

Trevligt avsnitt.
(Lite trista kommentarer ovan om ”starka kvinnor”, mm…hade det suttit tre män där så hade nog ingen reflekterad om dynamiken.)

Nåja, ville egentligen bara kommentera att jag känner som ni när ni resonerar om att livet är en resa med ups and downs och när det blir tufft/obekvämt (som ni verkar uppleva 2022) lockar det fram ens rädslor som gör att man oftast retirerar till invanda mönster att hantera dessa om man inte aktivt gör på ett nytt sätt (vilket oftast är jobbigt).
Modigt och klokt av er att belysa rädslorna och osäkerheten offentligt. Ni kommer få mkt input som förhoppningsvis hjälper till.
Life is a series of problems. First you solve one, than another one, than another one … and in the end you die.

Lycka till!

Vad är det så trist om man påtalat att Jan har svårt hålla tyst och det är mycket på skoj ? Måste det vara så känsligt om någon skriver att majoriteten av kvinnor är starka och drivande? Är det så känsligt ämne i demokratiska Sverige ? Jag fattar inte vad jag skrev för trist om de 2 st damer som @janbolmeson har sälskap med ? Skrev tydligt i min andra kommentar att det är bra att någon annan får prata lite

Exakt så tror jag med att det är
Men jag har alltid inställningen att allt ordnar sig och oftast till det bättre.
Inte precis när det gått fel men jag övertygar mig själv om det med tiden.

Alltid kul med olika inriktningar på avsnitten, det breddar ens insikter och ger nya.
Dock förstörs det lite iaf för mig med otaligt många svordomar men de kanske är där för att man ska vakna till.
Tack till er alla tre

Det där tillfället när du skjutsade någon från Skanör i din V70 skulle du ju ha vänt till något roligt, inte känt skam. Den du skjutsade hade till 99% en viss bild av dig redan. Om du då tänt en cigarett i bilen och börjat sjunga med till Vikingarnas ”tiotusen röda rosor” på hög volym så hade personen säkerligen blivit lite ställd.

Jag gillade verkligen avsnittet!

Skön summering av status problemet som att jaga eller fånga egna bubblor. Vad är det som styr egentligen? Är det inte ens egen bubbla man jagar så måste man ju undra varför man gör det.

Men… om man ser det utifrån. Hur reagerar 4 åringarna på gården när nån dyker upp med en jättehäftig superhjälte eller leksak?

Hur många 4 åringar måste direkt ha en sån SAMMA kväll ? Exakt alla! Det låter ungefär så här när man kommer: “Papapapapapapapapa”…

Hur många 20 åringar måste ha trendiga kläder ? De flesta?

Hur många 40 åringar måste ha en Tesla? Inte direkt alla, men många vill gärna ha en om de kan!

Hur många 65 åringar bryr sig ett smack om någon ny trend? Inte så många… De grejjar nog helst med sina egna bubblor

Saker händer längs resans gång. För vissa ändras saker snabbare, ibland tar det längre tid.

Tillägg: Vill bara tillägga att jag fann Lax aspekten / storyn väldigt underhållande och dessutom insiktsfull.

Wow! Stort tack till er alla tre! Liv-död-liv love it Resonerar starkt efter många år i Indien.

@Jakke lyssnat nu och ärligt talat har jag nog aldrig hört Jan så tyst som detta avsnittet. Du hade kanske otur när du spolade framåt?

@janbolmeson enda gången du blev helt tyst och passiv (som jag upplevde det) var delen om döden. Du bad om konkreta exempel på nyttan med att leva med insikten om sin egen dödlighet. Jag tänker

1. Ekonomiskt för att bestämma kapitalbehovet (som jag haft uppe tidigare). Om jag ska leva för alltid så behöver jag oändligt mycket pengar för framtiden. Inte ens ett kapitalbehov på 1 kr/år år litet nog. Med oändligt antal år framför mig så behöver jag oändligt mycket pengar före jag kan sluta jaga mer pengar. Det tar aldrig slut. Däremot om jag accepterar min egen dödlighet, definierar den på något sett (tex statistiskt eller baserat på släkten) - med säkerhetsmarginal - så kan jag hyfsat bestämma summan pengar som krävs för att ha ett schysst liv efter arbetslivet. Döden sätter ett tak på hur mycket pengar som behövs.
2. Nuet får ett värde. Om jag ska leva för alltid så kan jag alltid skjuta upp det jag egentligen vill göra till någon av de oändligt många morgondagarna. Om jag accepterar min dödlighet så måste jag vårda nuet, ta vara på dagen, njuta, leva, glädjas. Liv! Carpe diem
3. Eftermälet får ett värde. Om jag ska leva för alltid så kan jag alltid rätta till mina relationer senare. Jag kan bli en schysst kille en annan dag. Om jag accepterar min dödlighet så är det enklare (för mig) att leva på ett sätt så att mina nära & kära, kollegor och ytliga bekantskaper får en vettig bild av mig och det jag stod/står för. Leva med slutet i sikte (tror det är från 7 habits)

Jag har levt med döden på tröskeln, så att säga, så länge jag kan minnas. Sjukdom, olyckor, nära döden, utdragna dödsförlopp, plötslig död har funnits runt mig alltför mycket. Men inget ont som inte för något gott med sig. Jag har accepterat döden och skulle faktiskt vara tillfreds om den kom just nu. Ett något kort men bra liv där jag inget ångrar, även om jag hoppas det blir bra mycket längre Jag har gjort detta själv i mångt och mycket, inte i terapi, men det är kanske en extrem situation jag befunnit mig i med så många som rykts bort för tidigt och i hemska sjukdomar. Jag kunde inte ducka frågan för då hade jag nog inte överlevt. Do or die typ.

Du blev så pass tyst när detta var uppe i avsnittet att jag tror det är något du behöver addressera. En nöt till. Varsågod & sorry! Men jag tror det är viktigt. Jag vet att din pappa dog när du var liten. Min killgissning är att du inte riktigt gjort upp med det. Jag tror den nöten är än viktigare eller kanske en del av den andra nöten med ”om du får vara med”. Det känns som de hänger ihop. Igen killgissning.

Relativisera sina känslor. Jag är 100% med dig @janbolmeson och håller inte alls med er, @tankespjarn och @carolinebolmeson.

Klart att mina känslor både kan och kanske t.o.m. måste sättas i relation till andras känslor. Mina känslor finns ju inte i ett vakuum. Lika lite som att jag som fysisk person finns i ett vakuum. Känslor formar mig och mina verkliga handlingar och därför påverkar de andra. Ergo, mina känslor finns inte i ett vakuum. Mina känslor har relationer till andras känslor genom de verkliga händelsens mellan oss människor.

Därmed inte sagt att mina känslor inte är viktigast för mig, men det innebär ju inte att jag inte kan/bör/ska relativsätta dem.

Power of the and. Mina känslor är viktigast för mig och jag sätter dem i relation till andras känslor.

Fördelen med att göra det är

• dels att jag kan inse att andra har det sämre vilket gör att mina känslor inte behöver ta överhanden över mig. De blir hanterbara eftersom andra hanterar värre situationer.
• dels att inse att andra har det bättre känslomässigt. Då får jag ju något att sträva efter. Att må bättre.

Ett verkligt exempel

Jag tyckte det var fruktansvärt känslosamt att umgås med mina bröder månaderna före deras respektive död (med årtionden emellan). Det var bara en tidsfråga. Men jag måste ju samtidig acceptera att min bror hade det så mycket värre med dödsångest mm. För mig finns bara mina känslor som jag måste jobba med, periodvis trycka ner för att inte bli en belastning för brodern. Jag måste hantera både mina känslor och relationen till min brors känslor för att vi skulle kunna ha det så bra tillsammans i nuet som det bara någonsin gick. Utan de stunderna så hade det blivit ännu värre att hantera känslorna, sorgen, efter döden. Så jag menar att känslor är som allting annat i universum. Inget är utan relation till allt annat.

Jag tyckte också det var extremt jobbigt att sedan komma ut på gatan och se folk stå och skratta, sitta och prata leende över en kopp kaffe, någon som cyklar förbi en bekant och vinkar glatt. Men samtidigt gav det mig hopp om att må bättre, att sträva efter balans igen. Alla de människorna, kanske framförallt de äldre, måste ju varit igenom liknande saker. Och de mår ju uppenbart ganska bra. Så då kan ju jag det också.

Så det var mina reflektioner. Stort tack för avsnittet. Många lärdomar där så det blir nog ett par genomlysningar till