En annorlunda reflektion på 2022– på djupet om livet

Innehållsförteckning

Nedan följer en grov innehållsförteckning för transkriberingen.

1. Intro och en varning för känsliga lyssnare
2. Inte din vanliga 2022-reflektion
3. En naturlig plats att stanna upp och reflektera
4. Hur ser förändringsarbetet ut?
5. 20-20-20-regeln och ett skifte i livet
6. Att lägga ut allt på bordet
7. "What does my deeper self desire?"
8. Jaget och det djupare jaget
9. Statusjakten och frågan om man duger
10. "Men duger jag? Får jag vara med?"
11. Att hålla det på en ytlig nivå
12. Döden som förutsättning för livet
13. Från ljuset till mörkret
14. Tidsfönster och Die with Zero
15. Främmande inför liv och död
16. "Det är nu vi lever"
17. Att vara öppen i hjärtat
18. Blir livet rikare?
19. En veckas semester och en oväntad kontroll
20. Bufferten i Lysa och vedskjulet
21. "Mer pengar är lika med mer trygghet"
22. Vad är trygghet egentligen?
23. Rädslan för att ångra sig
24. Signifikansbehovet och statussymboler
25. Status är en känsla, inte en bil
26. Är jakten ett mindervärdeskomplex?
27. V70:an och skammen
28. Nötterna som återkommer
29. "Jag är" eller "jag har varit"
30. Laxen som tar sig uppför strömmen
31. Ta kraft från varandra
32. Att jämföra sin misär med andras
33. Att kroka arm i känslan
34. Live-terapi i podden
35. Att vara stor som människa
36. "Jag tycker att det är jättesvårt"
37. "Du är modig"
38. Att knäcka nöten för dem som kommer
39. Att levla och knäcka vidare
40. Att fånga bubblorna
41. "Jag avskyr rollspel"
42. Olika sätt att leva det goda livet
43. Att runda av: tålamod som dygd
44. "Jag lever inte för evigt"
45. Proof of work och reversion to the mean
46. Investeringstrappan och lek- kontra lärohinken
47. "Fan, vad jag kan mycket"
48. Att fira och vintersolståndet
49. Tack och god fortsättning

Intro och en varning för känsliga lyssnare

Jan: Jag gillar den här 20-20-20-principen. De första 20 åren går till att inte göra bort sig. Sen har du nästa 20 år då du ska lära dig saker, i ditt yrke och din profession. Sen har du 20 år då du ska applicera dig, skapa skillnad, skapa värde. Och sen har du de sista 20 åren då du ska ge tillbaka till en kommande generation.

Jan: Du lyssnar på RikaTillsammans-podden, som handlar om allt som är roligt med privatekonomi. I den här podden får du varje vecka ta del av konkreta tips, råd, verktyg och inspiration för att ta ditt sparande och din privatekonomi till nästa nivå på ett enkelt sätt. Vi som gör den här podden heter Jan och Caroline Bolmeson. Idag är det dags för avsnitt 282, och idag har vi med oss en gäst, Helena Roth, vår kompis Tankespjärn på forumet. Vi tänkte göra en reflektion på vad vi har lärt oss under 2022.

Jan: Vi har faktiskt spelat in det här avsnittet redan igår, men jag kände att man behövde göra ett litet intro. En varning för känsliga lyssnare eller tittare. Jag tyckte det blev bra, men det blev ett väldigt speciellt avsnitt, vilket märks lite på titeln som kanske blir "liv, död, liv". Det blir ganska djupt och lite terapiaktigt. Helena verkar ha den tendensen på vår publik, att antingen älskar man de avsnitt vi har gjort med henne, eller så tycker man: "Det här var det flummigaste jag har hört. Det var inte därför jag lyssnade på RikaTillsammans." Men vi vill ju täcka alla aspekter som är viktiga för oss i livet. Och sen kan man inte älska allt.

Inte din vanliga 2022-reflektion

Caroline: Nej, och det är ju en spegling av vår livsresa. Just nu är vi lite förvirrade och pratar om att ta nästa fas i livet. Det roliga är att vissa säkert kommer tycka att Helena är skitflummig.

Jan: Det jag älskar med henne är att hon samtidigt är kvalitetschef inom life science på ett medtech-bolag.

Caroline: Ja, hon har fler sidor i sig. Hon är en spännande person.

Jan: Så det här blir inte din vanliga reflektion på 2022, "oj, det var Ukrainakrisen och vi hade en sektorrotation från tillväxtbolag till värdebolag". Nej, det kommer det inte bli.

Caroline: Det kommer i de vanliga avsnitten, att det blir "okej, men räntefonder för första gången på tio år, återkomsten för 60/40-portföljen och alla de grejerna". De kommer nästa vecka, när det blir "så här investerar du 2023". Det här blir mycket mer emotionellt. Alltså, vi pratar mycket om känslor och tankar. Vi pratar om status, om önskan att få vara med, och hur det tar sig uttryck i ens liv.

Jan: Ja, precis. Så det kommer en liten varning, men jag tror att jag uppskattade samtalet, så får vi se. Annars får vi passa på att önska gott nytt år, för det här blir vårt sista avsnitt för 2022. Vi kommer tillbaka redan på söndag, den första, med avsnittet "Så här investerar du 2023". Sen blir det "Så här gick 2022", då det blir mer räntor, rotation, avkastning och dollarns stärkning.

Caroline: Ja, spännande.

Jan: Tack så mycket, så kör vi igång.

En naturlig plats att stanna upp och reflektera

Jan: Idag har vi med en gäst, Helena Roth, a.k.a. Tankespjärn på forumet. God vän, coach, brukar vara bollplank kan man säga. Du har varit med förr också och har hemsidan tankespjärn.com, eller hur? Tanken idag är att det är ett av de sista avsnitten innan nyår. Och innan jul faktiskt också.

Caroline: Nej, det här är faktiskt efter jul. De som lyssnar på det här har precis haft julafton igår. Så god fortsättning på dig som lyssnar.

Jan: Jag tänker att det här ofta är ett naturligt ställe att ta en liten in- och utandning. Att reflektera, stanna upp och tänka: vad har jag lärt mig 2022? Vad fick jag med mig? Vad var insikten? Det är alltid roligt att reflektera tillsammans med dig, Helena. Ska vi börja där direkt? Vad har varit bra? Vad har vi lärt oss det här året?

Helena: Du frågar mig nu? Eller dig själv. Du kan ju bara börja.

Jan: Jag kan börja. Jag pratade med Helena lite i köket innan vi satte igång. Då sa jag att vi ju är i ett förändringsarbete under det här året, och det har jag kanske varit i förnekelse om, innan det blev totalt tydligt för dig och mig. Och så sa du, Helena: "Ja, det märks. Det märks i podden." Jag blev helt förfärad. Jag tänkte, märks det? En förändring är alltid lite jobbig.

Helena: Ja.

Jan: Jag fick ett ordspråk i forumet som var: "Change is hard at first, mess in the middle and glorious in the end."

Helena: Ja, det är tröstande, tycker jag.

Hur ser förändringsarbetet ut?

Jan: Hur ser förändringsarbetet ut från ditt håll, Caroline? Det är alltid läskigt.

Caroline: Från mitt håll är det så att vi tittar på vårt liv och vår situation, med huset och bilen och finanserna. Det är ju grundläggande att det ska funka i ens liv. Vill vi ha det så här, eller vilken typ av liv vill vi ha? Där har vi kommit fram till att jag måste titta från mitt håll på vad jag vill ha, och så tittar du från ditt håll, och så samkör vi och ser om det blir samma. Jag tycker det är fint av dig att du vill göra så, för det var du som ville det. Jag är mer "vi kan väl diskutera fram någonting", men jag förstår att det är av kärlek som du vill det, Jan. Du vill veta vad jag verkligen vill, innan vi börjar samköra.

Helena: Jag tror vi kommer in på det. Är det ungefär där som du också är, Jan? Säger hon med ett nervöst leende. Det hade varit roligt om du sa "nja".

Jan: Det hade varit spännande.

20-20-20-regeln och ett skifte i livet

Jan: Jag läste någonstans på forumet, vi har så mycket kloka människor där, om en sådan här 20-20-20-regel. Jag har aldrig hört talas om den, jag försökte googla den, så jag vet inte om den finns, men jag tyckte den lät fin. Poängen är att de första 20 åren handlar om "don't screw up". Börja inte med droger, få betyg, var hel och ren. De nästa 20 åren, mellan 20 och 40, handlar om att lära sig ett yrke, börja arbeta inom det, men fokus ligger på att lära sig, att komma in i matchen. Nästa 20-årsperiod, mellan 40 och 60, då ska du applicera det du lärt dig de tidiga 40 åren. Nu är du i din prime, gör skillnad för världen med ditt görande. Var där ute, förändra. Och de sista 20 åren: ge bort det du lärt dig, dina erfarenheter, till nästa generation.

Caroline: Men det gör man väl också under tiden?

Jan: Nej, Caroline, det gör man inte förrän man är 60.

Caroline: Nej, det är för att man inte gör det under tiden. 61 dagar, då kan du börja. Det är typiskt mig att säga "men det stämmer inte riktigt". Jag tyckte den var fin också.

Jan: Jag upplever det, och det finns andra sådana. Jag är född 81, så jag är 42 nästa år, eller 41, det är jag nu. Skitsamma.

Caroline: Svårt om man inte kan sin egen ålder.

Jan: Men då upplever jag ett ganska tydligt skifte.

Helena: Menar du att du fick ny mjukvara in i huvudet, eller vad hände?

Att lägga ut allt på bordet

Jan: Nej, men jag vet inte. Jo, det är väl insikten om att något annat vill hända. Det jag gjort de senaste åren har varit en följd av typ det 20-åriga mig, eller barnet i mig. Jag har varit "jag vill lära mig". Medan jag senaste tiden upplever att det blivit mer att jag ska svara på frågor. Så jag upplever det här skiftet. Men då vill jag också kunna göra skiftet rent. Inte bara ta med mig en massa saker in i framtiden för att jag haft dem med mig historiskt. Jag gillar metaforen att stanna upp, lägga ut alla grejerna på bordet och säga: vilka saker vill jag välja om? Ta med mig vidare? Vad saknar jag kanske?

Jan: Den här snuttefilten har jag alltid burit med mig, så nu ska vi bära den ytterligare ett tag. Jag tror det är där vi kommer in på det här med status. Vad tänker du, Helena?

Stanna upp, lägg ut alla grejerna på bordet och fråga: vilka saker vill jag välja om och ta med mig vidare?

Helena: Jag tänker först och främst på vikten av reflektion. Det är en av mina favoritgrejer. Samtidigt kan jag nog säga att det har kommit på riktigt för mig bara de senaste tio åren. Det var kanske när jag var 40 som reflektionen kom på allvar. Det här att våga reflektera, att våga ställa de här frågorna.

"What does my deeper self desire?"

Helena: Jag har under stor del av det här året besvarat två frågor i min lilla journal. Den ena är: "What do I want?" Den andra är: "What does my deeper self desire?" Svaren kan vara stor skillnad, stor variation, stor spännvidd, och emellanåt skitsvårt. För vad fan vill jag? Ursäkta, men vad fan vill jag? Då blir jag: "Jag vet inte vad jag vill." Eller så vågar jag inte ens erkänna vad jag egentligen vill. Därför är det fint med den där andra frågan, "What does my deeper self desire?", som kommer lite från andra hållet.

Helena: Och emellanåt leker jag med att skriva det här med olika händer. Dominant och non-dominant handwriting. Jag skriver frågan med min dominanta hand, den jag brukar skriva med, och så får jag komma med svaret med min icke-dominanta hand. Vad händer då? Det händer andra saker i mig som tar tag i pennan. Det slentrianmässiga försvinner lite. Det är precis som när man river av plåstret. Det blir något lite råare.

Jan: Bra tips. Det är så svårt, tycker jag, både med vad jag vill och vad mitt djupare själv vill. Det kräver att man vågar titta där också. Det är ett verktyg du pratar om.

Helena: Ja, det är det.

Jan: Superbra. Har du kommit fram till något då?

Helena: Jag kommer fram till saker hela tiden. Men jag är också i en ganska stor förändringsprocess. Jag har gått i terapi i två års tid. Vi är på 90 plus sessioner.

Jan: Så vad är det du inte har fattat hittills?

Helena: Allt! Typ allt! Men framför allt vem jag är.

Jaget och det djupare jaget

Helena: Just den här distinktionen: vad vill jag, eller vad vill mitt djupare själv? Att det finns skalor på det där. I can go deeper down in the stack. Men vissa kan också undra, är de inte samma? Vad jag är och mitt djupare själv? Jag känner inte det, jag upplever inte det heller. För mig är jaget så mycket av det vi pratade om förra gången, det här med ego och så vidare. Den spegling jag får i uppväxten, av föräldrar, morfar, lärare, grannar, kompisar. Jaget bildas mycket utifrån det samspelet. Men under det finns det någonting som är jag, kärnan i jaget. När jag säger "what do I want" så är det inte den kärnan, utan den kommer i det här "deeper self".

Jan: Vad roligt det måste vara för alla som tänkt: "Nu kommer de prata om skiftet från tillväxtbolag till värdebolag." De har stängt av nu.

Helena: Då skulle du inte ha bjudit in mig.

Jan: Nej, för det blir inte riktigt de diskussionerna. Men jag tänker att det är klurigt. Om jag tar mig själv som exempel: vad är det jag själv vill, versus vad är det som förväntas av mig? Och vad är det jag tror att andra vill? Hela det paketet.

Helena: Pausa där. Där har du precis distinktionen mellan jaget och det djupare. För jaget är det där, vad är det som förväntas av mig? Det är den lite ytligare grejen. Medan, vad vill du egentligen?

Statusjakten och frågan om man duger

Jan: Ja, exakt. Vi har haft den här tråden på forumet också. Där jag sa att en av mina stora insikter i år, förutom det lite jobbiga vi hade med armen, var när han frågade mig: "Jan, om du skulle prioritera hälsa, familj, jobb, vilken ordning skulle du ta?" Då sa jag: "Just nu är det jobb, familj, hälsa." Och han var: "Ja, du har ett rätt. Du behöver prioritera hälsa först, familj sen och jobb sist."

Jan: Och sen tänker jag på det här, något förenklat, som jag kallar statusjakten. Genom livet har det varit "skaffa dig en bra utbildning så du får ett bra jobb" och hela det paketet. Jag känner att det har varit det där. Okej, jag har skaffat mig en bra utbildning. Jag har skaffat mig hus på en bra adress. Jag har skaffat mig en fin bil.

Caroline: Men vänta nu, du har ju missat yngre fru.

Jan: Vadå?

Caroline: Det är dags att uppgradera. Nu i slutcirkeln måste du ju, vad är vidare-spelet?

Jan: Om jag hade skitit i att reflektera, då hade det kunnat vara så att jag bara hade kört vidare på "vad är nästa level på det här?".

Caroline: Då är det kanske ännu mer.

Jan: Jag känner att det här avsnittet går inte alls.

Caroline: Förlåt mig.

Jan: Nej, men det visste du väl från början.

Helena: En fråga från mig där. Du har ju utbildningen, men jag har en aning om att det kanske inte var för att du brann för det, för passionen, utan för att det lät bra.

Jan: Ja, ja.

Helena: Och det kanske är en tuff grej. Så jag klarar den, och då får jag ett fint diplom, och så blir folk lite wow. Du duger.

"Men duger jag? Får jag vara med?"

Jan: Ja, det var det jag kom fram till när du och jag hade det i tråden. Då skrev du något i stil med "skitbra med vatten, vad handlar det här om egentligen?". Och till syvende och sist, det där djupa jaget, är det: men duger jag? Får jag vara med? Så att jag slipper vara ensam i det. Där kan jag känna mig sliten. Jag upplever 2022 så på något sätt.

Jan: Det är här det blir så svårt att dissociera från sig själv. Har det varit ett objektivt tufft år? Vi har gått igenom den högsta inflationen, krig i Europa, höga energipriser och fallande bostadspriser. Jag tror inte det är någon som känner "gud, 2022 var nog ett riktigt toppenår". För mig har det i alla fall varit ganska skönt att det är över. Förstår ni vad jag fiskar efter?

Helena: Du frågar om det som händer där ute har någonting med det som händer i det inre.

Jan: Ja, säkert. Jag känner mig ganska trött. Trött på alla de här grejerna. Jag har så svårt att urskilja, är det det ena eller det andra, eller spelar det ens någon roll? Det är lite förvirrat i mitt huvud. Och jag upplever, som många, att det är ganska jobbigt att hänga kvar där. Då blir det enkelt att bara rationalisera det och springa vidare. Bara släta över det.

Helena: Hur rationaliseras det?

Att hålla det på en ytlig nivå

Jan: Jag har läst tråden, och folk säger att de inte håller på med sånt. Jag ska inte ta några namn, men en person skrev en ganska fin reflektion, till exempel om det här med demokrati och auktoritet. Vi kan ha mycket åsikter om demokrati och värdegrund. Men du vet, när push comes to shove, så är det ändå "jo, vi klarar mer än vi tror, vi sluter oss samman, vi stödjer varandra och hjälps åt". Det är många fina saker i det här också.

Helena: Vilket pratar du nu om? Det som händer där ute?

Jan: Ja, precis. Det jag menar är att det blir väldigt enkelt. När det är många som tycker det är svårt att reflektera, då blir det väldigt enkelt att hålla det på en ytlig nivå.

Helena: Mitt år har delvis, tack vare en spark i baken av Caroline, när vi spelade in podden i februari, gjort att jag har dragit igång en ny "Women Who Run with the Wolves"-cirkel. Så nu läser jag den boken igen och har cirkel på varje kapitel. Ett av temana som återkommer i boken, om och om igen, är life, death, life. Cykeln liv, död, liv. Som man inte behöver se som något linjärt, utan spiralaktigt. Det kan pulsera.

Döden som förutsättning för livet

Helena: Är det så att förändringen är en del?

Jan: Precis.

Helena: Faktiskt är döden också död. Ingen av oss skulle leva om inte döden fanns. Döden är en absolut förutsättning för liv. Allt du äter kommer av att något annat har dött. Inget du sätter i dig finns om det inte vore så. Oavsett om det är en planta, en fisk eller ett kryp. Vi måste ha döden.

Döden är en absolut förutsättning för liv. Allt du äter kommer av att något annat har dött.

Jan: Jag vet inte, det kändes ganska tungt.

Helena: Den är ganska tung. Men det är bara som det är. Det är att kalla en spade för en spade. Jag trodde du skulle gilla det, Jan, på temat att det har varit tungt.

Jan: Ja, för mig personligen har det här också varit ett år med mycket påminnelser om döden. Jag har reflekterat mycket kring de här grejerna, pratat om det väldigt mycket och förstått det på en annan nivå. Dessutom har faktisk död också funnits i mitt liv i år. I det blir det också sådär, tack vare att jag fått syn på det cykliska på en så djup nivå. Att vi måste ha död. Vi kan inte leva om vi inte har död, för annars skulle vi bli cancerceller. Kontinuerlig tillväxt. Det går inte. Någonstans måste det stanna. Något händer, en förändring.

Jan: Men har du tidigare ignorerat döden?

Från ljuset till mörkret

Helena: Nej. De senaste 15 åren har jag varit väldigt tydlig i min personliga utveckling med att jag tittat på ljuset, livet. Nu, sen ett år tillbaka, är det mörker. Det är döden. Så jag har fått en annan relation till det. Och just det tunga i det. Det är inte så jävla lätt alltid. Så jag har också haft ett år med mycket av den där känslan av tungt. Att det väger på mig. Och sen får man hämta andan. Man kommer upp till ytan och hämtar andan emellanåt. Får lite solljus, och sen dyker man ner igen, jävligt långt ner i djupet.

Caroline: Där har vi ju inte varit så. Men jag funderar på om det inte är ett naturligt steg. Jag är också i kontakt med min dödlighet och tänker att det kommer ju hända någon gång. Förut har jag inte kunnat säga att det ska hända, men man måste deala med det för att inte bli helt överraskad sen. Att jag inte hann med allting jag skulle eller ville. Det är en mental förberedelse som måste till. Är det inte naturligt att det kommer nu? Jag tänker, du är 50-någonting.

Helena: 50 i år.

Caroline: Ja, precis. Att det är naturligt att det kommer nu för dig.

Helena: Nu hamnar vi kanske på ett sidospår.

Caroline: Nej, absolut inte.

Tidsfönster och Die with Zero

Jan: Jag tänker två grejer. Det ena är det du berättar, att en kollega till dig gick bort nu, 61 år gammal. Och det roliga, eller inte roliga, men igår innan vi hade vårt samtal var jag inne på minpension.se och såg "pensionsuttag från 65". När du berättade tänkte jag: gud, det ligger ju bortom. Jag kollade bara på vanlig pension.

Jan: Det där hänger ihop med en av mina insikter i år, apropå tidsfönster. Det här som vi hade i serien "Die with Zero". Det finns vissa fönster i livet, och vissa saker är möjliga. Sen stängs de fönstren. För oss är det väldigt uppenbart att vi har ett fönster här nu på fyra, fem år. Där min mamma är mellan 70 och 75, och Freja, vår äldsta dotter, är mellan 11 och 15. Så här kan vi göra saker över tre generationer.

Caroline: Resa lite och sånt där, ja.

Jan: Det är värt att investera pengar i just nu, även om det känns lite kymigt att beställa en resa när man sitter och väntar på en elsmocka. Jag hade nog inte resonerat så om jag inte hade tänkt på det här med tidsfönstret. Jag är väldigt tacksam att vi läste den boken.

Det finns vissa fönster i livet då vissa saker är möjliga. Sen stängs de fönstren.

Jan: Om jag skulle ranka en av de här grejerna som en livsförändrande insikt 2022, så tror jag det är resonemanget om tidsfönster. Precis som du säger, det är lönt att göra en plan för 25 år framåt, det är en non-zero probability. Jag såg någonstans att för oss män är det ändå typ 7–8 procents sannolikhet att man inte lever på sin 65-årsdag.

Caroline: Ja, det är lite trist, om man skulle kola innan man har gjort grejer.

Främmande inför liv och död

Jan: Precis, just den där väntan. Jag tror det har att göra med att vi idag lever i en kultur där vi är så främmande för det här med liv och död. Vi ser det inte, märker det inte. Hur många av oss har sett en död person? Hur många av oss har dödat en gris? Vi har inte liv och död. Vi försöker stanna tiden, literally. Vi skjuter det ifrån oss.

Caroline: Man ska inte ens se ut som att man blir äldre.

Jan: Nej, precis. Jag tror att vår kultur idag har en mycket mer onaturlig, eller, vi är så distanserade från döden. Bara den tanken är faktiskt en riktigt viktig tanke att få. Den syns inte, märks inte, för vi lever ju för evigt, eller hur? Nej, sorry, men det gör vi inte.

Caroline: Nej, vi gör inte det. Jag tänkte också på min egen dödlighet, att det kommer komma en tid när jag är äldre, kanske, när jag sätter frön. Kanske lär ut vad jag kan till andra, förbereder projekt. Då vet jag att jag aldrig kommer se projektets fullbordan. Då kan det vara så att man inte vill plantera de fröna, man tänker att jag ändå inte kommer uppleva dem. Men jag tyckte det var fint att tänka att det kommer vara så. Jag kommer plantera frön som jag inte kommer se blomma, och det kommer vara fint.

Jan: Jag har många kompisar som äger skog och tänker mycket på det. Där måste man tänka att det är någon annan som kommer att få det. Det är en investering som inte är för mig.

Caroline: Jag blir tacksam att tanken kom till mig.

"Det är nu vi lever"

Helena: Jag ser att du blev berörd av den.

Caroline: Nej, men det är väl fint. Att känna att jag inte kommer leva för evigt, och jag kommer väl göra det bästa jag kan, för de som är med mig nu och de som kommer. Kanske 15 år efter att man dött kommer de inte veta att det var jag som satte fröet. Och det gör ingenting. Så har vi ju levt. Folk har satt frön till oss.

Jan: Men vad är, om man skulle försöka, inte sammanfatta det, men vad är guldkornen i det här resonemanget?

Caroline: Det är nu vi lever, fan, Jan. Tidsfönstret. Det är nu vi lever.

Tidsfönstret. Det är nu vi lever.

Helena: För mig är det också detta. En kompis ställde en fråga på Twitter: "Hur ofta gråter du?" Och jag, handen på hjärtat: jag gråter kanske inte varje dag, men jag får tårar i ögonen. Inte för att jag är så ledsen för att något hemskt hänt, utan mycket oftare för att jag upplever något fantastiskt fint. Jag stannade häromdagen utanför min trädgård och tittade på frosten på murgrönelöven. Det är så jävla vackert. Jag blev rent tårögd. Jag tittade på staketet längs kohagen på Bulltofta, fullt med snöiskristaller. Det är vackert så hjärtat stannar i kroppen på mig.

Jan: Jag kan inte relatera till det.

Att vara öppen i hjärtat

Helena: Vi sjöng i min kör. Vi hade julkonsert igår och övade i lördags. Två körer och en liten orkester, och Jens som dirigerar. Vi började med ett av Jens arr av "Nu tändas tusen juleljus", som ju kan vara hur cheesy som helst. Två takter orkester, och sen kommer kören. Jag började gråta. Det är så vackert att jag liksom smäller av. Jag blir så rörd, och jag är så tacksam att jag är där. Gränsen mellan liv och död är så nära mig. Den är så nära, så jag pendlar mellan dem. När jag stod där och sjöng tänkte jag också på min kollega som dog. Just det, han kommer aldrig att höra något sånt här.

Jan: Nej. Jag tror det handlar om, nu låter ju det här också cheesy, men att vara öppen i sitt hjärta. Jag vet inte hur jag ska säga det på något annat sätt. Jag har inte orden för det. Att vara öppen i hjärtat. Jag kan inte säga att jag är hundra procent öppen, verkligen inte. Så, halvglänt.

Helena: Ibland kan man gråta för att någonting är fint. För att man är nära döden, livet, skiljelinjen. Man förstår att man aldrig kommer uppleva det mer.

Helena: För min del blev det här uppenbart. Jag fick syn på det första gången för kanske, undrar om det var 2014 eller 2015. Jag var lite äldre än vad du är nu, så du har några år på dig.

Jan: Precis, jag som är yngst.

Helena: En dag kommer det, när du blir stor.

Jan: Kan man inte öva sig lite på det där?

Blir livet rikare?

Helena: Jag tror man kan det.

Jan: Men blir livet rikare?

Helena: För mig blir det enormt mycket rikare.

Caroline: Det blir rikare, Jan. Det blir det.

Helena: Det är inte som att man bara helt plötsligt en dag. Man kan öva sig på det, titta på saker, stanna upp en liten stund. Det är förmodligen det man menar med att stanna upp och lukta på blommorna. Det är en klyscha, men det är som att man inte fattar förrän man fattar den.

Jan: Men hur skulle ni, för den som lyssnar, som är ännu yngre än jag, som är rena barnet, som är 39. Även om jag ibland tycker att jag kan vara flummig, så känns det som att ni har tagit det här till en ny nivå. Hur konkretiserar man det? För jag tror att av de som lyssnar kommer hälften vara "Jan, var tyst, låt dem fortsätta prata och blanda dig inte i". Och sen kommer vissa kanske bara: "Okej, blir det någon ändring i det här poddavsnittet, kan inte de där två lämna så att du och jag kan snacka om vad som hänt under 2022?"

Caroline: Precis, vad dollarkursen ökat med 20 procent och hur man investerar i ett inflationsläge.

Jan: Vi också är intresserade av det. Men jag gillar när de två områdena möts, att det inte är antingen eller. Och kanske för att runda tillbaka till det där vi började med, att göra en förändring. Blir det inte ändå så att det vi är ute efter är någon slags känsla eller upplevelse av ett rikt liv? Sen kan den vara lite olika. Men då tänker jag: hur använder jag mina pengar för att få den här känslan? För att kunna gå på Bulltofta och titta på frostbitna staket.

En veckas semester och en oväntad kontroll

Jan: Förresten, en parentes. Idag var jag uppe tidigt, för vi skulle fira en kollega. Då fick jag på min telefon: "Grattis Jan, du har rört dig mer idag än vad du brukar göra vid den här tiden." Och jag bara: "Ja, för normalt sover jag vid den här tiden."

Jan: Men hoppa tillbaka. Hur parar man ihop de här två grejerna?

Helena: Då tänker jag, nu hoppar vi in i mig. Jag hade bara en veckas semester i somras, vilket var alldeles för lite, insåg jag. Det är bra att komma på det när man är 50, att jag faktiskt måste ha mer än en vecka, när jag dessutom flängde runt.

Jan: Och Helena är inte bara flum, utan du jobbar ju som kvalitetschef och har jobbat med logistik och medtech.

Helena: Ja, visst. Jag kommer från life science-branschen. Det är fortfarande där jag tjänar merparten av mina pengar, även om jag långt ifrån har maximerat det där, om vi ska snacka humankapital. En veckas semester. Och så gick jag in i augusti utan att ha en susning om jag skulle fakturera tillräckligt för att täcka augustimånaden. En stress på det. Och så påverkan av det allmänna världsläget i ekonomin, och påverkan av att jag hänger hur mycket som helst i RikaTillsammans-forumet, där det här är allt folk snackar om.

Helena: Så jag började titta. Augusti månad är slut, och jag fakturerade mer än jag gjort tidigare under året. Jag tänkte, hur fan är det möjligt? Jag gjorde en gissning utifrån vad jag visste om september. Jag räknade samman, det täckte inte riktigt kostnaderna. September blev en ännu bättre månad faktureringsmässigt. Det är slump, jag fick ett kort inhoppsuppdrag. I slutet av september tänkte jag, nu ska jag kolla, vad vet jag att jag kommer få in i oktober, november, december? Så skrev jag ner det.

Bufferten i Lysa och vedskjulet

Helena: Jag har fortsatt så, och haft bra månader. Och jag tänkte: vad fan är det här? Jag har drivit eget i 15 år och aldrig haft koll på vad jag kommer tjäna. Aldrig någonsin. Jag har inte brytt mig. Jag har haft perioder med heltidsuppdrag, men det var mina tre första år som konsult. Sen dess har jag levt i det här, och det har aldrig bekommit mig. Inte för att jag haft min make att stötta mig mot, vi har varit skilda i fem, sex år.

Helena: I två, tre års tid har jag velat bygga ett vedskjul. Det har varit lång fördröjning på leverans av trä, för det skulle vara specialträ. Sen kom leveranserna här i oktober. Okej, nu ska vi bygga vedskjul. Och nu får jag avslöja att min buffert ligger i Lysa. Nu ligger den i vedskjulet. Jag kommer få plocka ut pengar därifrån för att betala. Då blir man lite sådär, åh, nu skäms jag, för jag hänger ju på RikaTillsammans och borde ha full koll på alla mina jävla hinkar hit och dit.

Helena: Samtidigt tänker jag: nej, det är väl klart att jag ska bygga ett vedskjul nu och plocka från de pengarna. För jag vet att om jag inte får några nya uppdrag, då får jag väl gå ut och hitta ett jobb. Och jag vet att jag kan det. Där är någon slags trygghet som jag landade i ganska nyligen. Jag måste inte ha X pengar på banken för att vara trygg. Jag kan använda pengarna. För igen, window of opportunity. När finns det? Här finns det. Okej, kör på det. Säljer av lite fonddelar i Lysa.

"Mer pengar är lika med mer trygghet"

Helena: Och så tänker jag, vågar jag säga det här till honom?

Jan: Ja, det är klart du vågar.

Helena: Grejen är att jag ändå är av åsikten att pengar ska användas till saker som gör ens liv rikare.

Jan: Men jag hamnar i, och det här är också roligt, ibland kan jag läsa forumet och känna: okej, här är en person som skriver något, och det där är nog inte så sant om man skrapar på ytan. Vi har haft många diskussioner där, till exempel "mer pengar är lika med mer trygghet". Där det blir jobbigt att använda de här pengarna. Förstår du?

Helena: Nej, men jag är otydlig.

Jan: Jag känner igen det där, för i mina egna dåliga stunder kan jag tänka så, särskilt nu när vi haft en period då vi inte fått ihop RikaTillsammans, utan jag subventionerar RikaTillsammans med att jobba på andra ställen. Nu är jag trött. Så jag är: "Nej, det vore väl fan om vi ska ha RikaTillsammans och jag inte ens kan leva på det." Och så tänkte jag, jag behöver ju bara överleva, inom citationstecken, från idag till 65. För sen är det lugnt, sen är det pension. Jag var inne på minpension och kollade, ja, efter 65 är det lugnt.

Helena: Så du ska hålla på i 20 år och överleva?

Vad är trygghet egentligen?

Jan: Ja, men där blev det också, apropå det här skiftet, förändringsprocessen. Då blev det "ja, men då har vi X miljoner i huset och vi har sparande, och så ska vi sitta och jobba för att underhålla det". När man egentligen bara hade kunnat säga: okej, skitsamma, vi säljer det här, plockar ut våra, vad har vi, kanske 5 miljoner kr i huset. Sen prioriterar man ut det. 5 miljoner kr på tio år är 500 000 kr om året. På 20 år, fram till 60, är det 250 000 kr om året. Fördelar man det är det 20 000 kr i månaden. Det är en lön. Är det värt att sitta och jobba och slita så mycket? Och sen, som du säger, sen lever man kanske inte ens på sin 61-årsdag.

Jan: Det är väl lite att ifrågasätta: vad håller jag på med? Vad är trygghet? Då kommer vi tillbaka till det här, vad är känslan egentligen? Moa, vår kompis, brukar säga att vi ibland försöker göra saker och köpa saker för att få den känsla vi tror att vi kommer ha när vi har det. Det är väl den som har blivit tydlig för mig i år. Den här tomheten. Om jag bara X, så kommer Y. Men det är ju väldigt sällan "om bara X".

Vi försöker köpa saker för att få den känsla vi tror att vi kommer ha när vi väl har dem.

Jan: Vad tänker du, Caroline?

Caroline: Jag tycker också det är lättvindigt. Vi säger "om jag bara hade X, så får jag Y". Men jag fick inte det. Det blir lättvindigt att säga "jag ville ha huset, för jag trodde det skulle vara grejen", och sen var det inte det. Det finns ju mycket i det också, att du har fått prova på att ha huset.

Helena: Ja, absolut.

Caroline: Du kanske skulle ångrat dig om du inte testade det. "Okej, det var inte min grej, det fattade jag inte från början."

Rädslan för att ångra sig

Jan: Absolut, Caroline. Vi har också en diskussion i forumet om status, vilket jag tycker är en jättespännande diskussion. Jag skrev att jag idag upplever att vi gjort några strategiska felbeslut, som gör att vi hamnat på ett ställe där jag nu är: "Nej, det här ser ut som ett dike, det luktar som ett dike, det känns som ett dike, det är nog ett dike." Ångrar jag vägen vi tagit? Nej, det gör jag nog inte, för hade vi inte tagit den här vägen hade jag alltid gått med frågan "tänk om".

Jan: Jag är skitdålig på det där. Jag har drivit eget i 20 år och fortfarande funderat: om jag inte hade tackat nej till den där McKinsey-processen, hur hade mitt liv som McKinsey-konsult sett ut? Som JFB skrev, min rädsla för att ångra mig är större än själva ångern när den inträffar. Jag provar hellre och misslyckas, för rädslan för ångern är större än rädslan för misslyckandet. Ångern sitter i väldigt länge.

Caroline: Ja, den tar ju aldrig slut.

Jan: Nej. Medan misslyckandet suger apa där och då.

Min rädsla för att ångra mig är större än själva ångern när den väl inträffar.

Signifikansbehovet och statussymboler

Helena: Kan vi inte bara göra ett litet sidospår om statusgrejen? Det tycker jag är jättespännande.

Jan: Jag har insett att jag har det här signifikansbehovet. På gott och ont. Vi skrattade till och med åt att jag inte spelat padel för att alla andra spelar, och därför kanske till och med missat världens roligaste sport.

Caroline: Du hade kanske älskat det.

Jan: Jag hade kanske älskat padel. I don't know, I haven't tried it.

Caroline: Det har inte jag heller.

Jan: Men då var det vissa, många i forumet, som var: "Nej, jag bryr mig inte om statussymboler som bil." Jag upplever att det är lätt för oss som ofta uppnått de statussymbolerna att säga att vi inte bryr oss. Men det blir ju också en status. "Titta på mig, jag är en sån som inte behöver bry mig." Krasst sett kan man säga att allting är den här signalen. Allting signalerar. Det går inte att inte signalera.

Helena: Det går inte. Är jag stilla skickar jag en signal. Rör jag mig jättemycket skickar jag en signal. Håller jag käften skickar jag en signal. Snackar jag jättemycket skickar jag en annan signal. Vi skickar signaler vad vi än gör. Det går inte att undvika.

Status är en känsla, inte en bil

Helena: Grejen med status är att det är tudelat. Den ena delen är att vi tror att status handlar om bilen, huset, vackra hustrun, titeln, rikedomarna, briljantringarna. Medan status egentligen handlar mångt och mycket om känsla. Det är känslan i mig. Vågar jag ta plats? Gör jag mig större, så jag är en översittare? Det är också status. Gör jag mig jätteliten, då har jag understatus. Eller är jag bara i det här sköna läget?

Helena: I det sköna läget kan jag ha och mista briljantringarna och den yngre vackra hustrun. För jag för mig på ett visst sätt, så att folk vill vara med den typen av människor. Sådana människor är sköna, de har en skön energi. Översittaren vet vi alla hur jävla skön den är, inte. Översittaren kan ha värsta pagen eller Teslan, eller inte, men kommer ändå från ovan och vill trycka till. Den som kommer underifrån, det är samma sak. Du kan ha värsta pagen eller Teslan, men kommer du underifrån är det precis som att de smälter bort.

Helena: Så Teslan kan kanske göra att den personen växer, och det är bra. Men vad händer i det djupare jaget? Vad finns där? Vilken status ser jag på mig själv med? Lever jag i ett mindervärdeskomplex i mig själv, så kvittar det. För känslan jag sprider i världen är ändå den. Jag kommer alltid att jaga. Jag kommer alltid att tro att det är nästa grej. Om jag bara, yngre hustru, finare bil, bättre adress.

Är jakten ett mindervärdeskomplex?

Jan: Betyder det, om vi ska hårdra det, att om man jagar så har man ett mindervärdeskomplex? Jag bara ställer frågan, för den är lite jobbig att ställa.

Helena: Jag undrar om det inte är så att när det är jakten, så är det nog det. Snarare än om det är, jag lägger någon slags skillnad där. Det är precis som skillnaden mellan push och pull. Vill jag det här? Det är ett bubbel inifrån mig själv. Eller jagar jag, för att jag tror att det är så jag kommer till den sköna känslan i kroppen?

Jan: Om jag ska vara autentisk, så tror jag att det många gånger är rädslodrivet.

Helena: Ja, det är en av delarna. Varför skulle jag annars jaga?

Jan: Precis. Det är för att jag är rädd för att vara för liten. Eller inte signifikant. Eller bli utlämnad. Till syvende och sist tror jag att det handlar om: får jag vara med? Om jag har en utbildning, då får jag vara med. Om jag har adressen, då får jag vara med. Om jag har bilen, då får jag vara med.

Helena: Vänta, vem bestämmer om du får vara med? Någon där ute?

Jan: Någon, ja. Det är den känslan man har.

V70:an och skammen

Jan: Jag minns det här från något år innan Tesla. När vi hade vår V70 skulle jag ner till Skanör, Falsterbo, och hämta någon hot shot. Då kände jag mest av skam. Jag tänkte, nej, nu kommer jag inte få vara med. Rationellt fattar jag att det är idiotiskt.

Helena: Det är det som är grejen. Den bor ju i dig, Jan.

Jan: Absolut.

Helena: Och den kommer alltid att bo där, med mindre än att du tar dig igenom den.

Jan: Ja, hur gör man det då?

Helena: Jag gör det genom terapi, genom reflektion, genom coaching. Genom att våga testa lekar.

Jan: Jag tror genom att kasta ljus på det. Bara genom att prata om det blir det liksom det första steget igen.

Helena: Skam är den djupaste känslan vi har. Den ligger längst ner och är bara aktiv när den är där nere. Så fort du kastar ljus på det som är din skamkänsla börjar det hända saker. Den börjar luckras upp. Sen gäller det att vara urskiljande, så att man inte väljer att lyfta upp det i ljuset med någon som kommer och skammar dig. För då kryper den fan ner igen, och sen kommer den inte upp.

Skam är den djupaste känslan vi har. Så fort du kastar ljus på den börjar den luckras upp.

Nötterna som återkommer

Jan: Nej, men jag tycker det är klurigt att fundera på de här drivkrafterna. Jag har börjat fatta att jag kommer ha vissa av mina issues resten av livet.

Helena: Varför det?

Jan: I olika, alltså, tror jag.

Helena: I olika skepnad?

Jan: Nej, inte i olika skepnad. Men jag upplever att det är vissa saker som återkommer. Det är som en metafor, en båt. Jag står på bryggan, och nu är det lugnt väder. Då upplever jag att någon där i magen, under maskinrummet, säger: "Titta här, då kan vi bära upp den här skiten till bryggan." Och sen kan kaptenen bestämma sig: okej, ska vi lösa det här en gång för alla och kasta skiten överbord? Eller ska vi trycka ner det och skicka tillbaka det till maskinrummet?

Helena: Och det är det du gör? Lite olika från tid till annan.

Jan: Jag börjar konstatera att alla de här lådorna verkar ha samma nyans. Det var länge sen det kom upp en och jag bara: "Shit, det här problemet har jag aldrig känt eller upplevt."

Helena: Gud, det hade varit skrämmande om det helt plötsligt kommit något nytt.

Jan: Jag upplever att det är olika varianter. För mig handlar det mycket om att rädslan för att det ska gå åt helvete är rädslan för att jag inte ska få vara med. Och vad är värdet av mig?

"Jag är" eller "jag har varit"

Helena: Ett av sätten jag hobbypsykologiserar dig på är när du pratar om de här grejerna i är-termer. "Jag är." Och då är det ju klart att du är det. Men om du säger "jag har varit".

Jan: Ja, absolut, jag fattar vart du är på väg.

Helena: För mig är inte är-et så konstant.

Jan: Nej, fast det är så det låter. Från mig, så som jag upplever det, är det så det låter.

Helena: Ja, men bra, jag fattar. För jag tänker igen på det här. Du är trött i år. Ni har en förändringsprocess igång. Det kostar energi. Det är ett mörkt år, ett tungt år. Tänk om det är precis det som behövs? För igen, liv, död, liv. Det pendlar. Det måste pendla. Man kan inte ha en känsla och ha den permanent. Det går inte.

Jan: Det där var också en rolig grej. Jämfört med 2021, då tyckte jag att det var ett ganska bra år. Min utmaning 2021 var att jag insett att jag vill ha problem att lösa i mitt liv. Men jag vill ha dem i lagom mängd och med lagom svårighetsnivå. 2021 var jag lite uttråkad, för då hade jag bara en massa småproblem i volym. Sen kom 2022, då fick jag massa sudoku-problem, vissa nästan på gränsen till olösbara.

Laxen som tar sig uppför strömmen

Jan: Vad är det vi brukar säga? Jag brukar tänka på det som en metafor, att lägga sig i forsen på rygg och följa med, istället för att simma uppströms och kämpa emot.

Helena: Och samtidigt, igen, liv, död, liv. Titta på laxarna. För att det ska kunna bli liv måste de jävlarna ta sig uppför strömmen. De hoppar och studsar uppför mot strömmen, blir helt jävla utmattade, och med sista andetagen lägger de äggen där, högst upp. Sen dör de. Så det är inte alltid så att man bara kan ligga och flyta med, för att det inte kostar energi. Liv, död, liv. Det måste få vara lite av både och.

Jan: Caroline räddar mig här.

Caroline: Jag tänkte att Jan menade att i den här förändringsprocessen och det här mörka året, så kan man också vara: okej, men det är som det är, följ med bara.

Jan: Absolut. Det var så jag upplevde det, men jag förstår också laxperspektivet.

Caroline: Jag tänkte att det är skönare att vara i den här processen. Nu är det så här, låt oss bara, hur kan vi ha det bra i den? Det tycker jag är en spännande fråga. Hur kan vi ha det bra i det mörka, eller det jobbiga? Jag var hos min coach tidigare idag, och då kom vi fram till att man också måste kunna ta paus ibland. Som du sa innan, att man ibland kan ta ett andetag. Komma upp till ytan en liten stund.

Ta kraft från varandra

Caroline: Vi kan göra det tillsammans. Jag tror att Jan och jag gör det lite på varsitt håll. Vi ska återhämta oss, och sen ska man dyka ner igen och försöka reda ut saker. Men vi ska nog ta kraft från varandra tillsammans. Det tyckte jag var en bra grej som kom med mig faktiskt. Att vi kan flyta med i det här, och vi får också ta paus ibland, för att kunna njuta.

Caroline: Vi kommer ha det bra sen, Jan. Vi kommer titta tillbaka på det här. Jag vill inte tänka "shit, vilket jobbigt år det var". Jag kommer tänka "ja, vi var ju också på stand-up, vi hade också kul under tiden, och vi förstod saker om varandra".

Jan: Det blir också viktigt för mig att komma ihåg. Hur illa vi än har det med elpriser. Jag får snackmeddelande av Pavel som är: "Du vet, idag har vi ingen el, eller värme, eller rinnande vatten, för Ryssland har bombat Kiev." Så jag vill inte heller att det är något "oh du vet, det är dåligt, det är misärigt". Det är bara den här reflektionen. Och tillåta sig att alla känslor är okej. Det är okej att det är jobbigt. Det är okej att det är bra. Det är okej att det är paus. Att kanske inte värdera det så himla mycket.

Att jämföra sin misär med andras

Helena: Jag vet inte vad du kom in på för spår nu, Jan. Som att du jämför din misär med någon annans.

Jan: Jag tänker aldrig göra det. Man är i sitt eget.

Helena: Gör inte det.

Jan: Man är i sitt eget. Vissa som lyssnar på det här känner igen sig, andra inte. Jag kommer inte jämföra mig med Pavel. Han har något annat där. Och vi hjälper till så gott vi kan.

Helena: Har man ont, så har man ont.

Jan: Har man ont, så har man ont, ja.

Helena: Det spelar ingen roll om det är för att du fick ett jävla pappersskärsår eller för att foten har trillat av. Gör det ont, så gör det ont.

Jan: Det där har jag så svårt att relatera till.

Helena: Jag ska skicka dig en TED-talk. En fantastisk kvinna som har pratat om det.

Jan: Ja, det får du göra.

Caroline: Men tanken var, Jan, slappna av i det ibland också. Ha lite roligt.

Jan: Jo, precis. Vad var det för TED-talk?

Helena: Det är en kvinna, jag kommer inte ihåg vad hon heter, som pratar om att komma ut. Hon är lesbisk och kommer ut. Just det här med folk som mår dåligt, att det är så lätt att jämföra. "Jag mår dåligt, fast jag borde ju inte göra det, för Pelle, Nisse och Mohammed har det mycket sämre. De borde verkligen må dåligt." Och så relativiserar man det hela. Så jag får inte lov att känna alla de känslor jag känner, för att det finns någon annan som har det värre. Och det är sådär, nej. Jag känner ju fortfarande det jag känner.

Att kroka arm i känslan

Helena: Svar ja, det finns folk på alla nivåer som har det både bättre och sämre, och som kanske känner exakt samma sak som jag. Så jag tycker det är mer av värde att erkänna eller kroka arm med att andra människor känner det, än att man nödvändigtvis måste värdera "du har det sämre än mig, jag har det bättre än dig". Nej, vi måste inte jämföra det på det viset. Vi kan bara se att, fasiken, känner du också så? Jag med. Och så krokar man arm i att det är känslan som är likt. Och det är tillräckligt. Eller kanske till och med det som är det viktiga. Det är där vi blir människa med varandra.

Det är inte vem som har det värst som binder oss. Det är att vi känner samma sak. Det är där vi blir människa med varandra.

Jan: Inte "jaha, men är det inte synd om oss någonsin för att det inte regnat någon bomb i huvudet på oss?"

Helena: Ja, men vad fan.

Jan: Jo, men så kan jag resonera.

Helena: Ja, men det får du sluta med, Jan.

Jan: Så någon får gärna byta med mig i den här podden vid något tillfälle.

Helena: Hur gagnar det dig att du gör det? Hur gagnar det dig att man relativiserar bort sig själv? För det är ju det du gör. Du relativiserar bort dig själv, så att det du känner inte är värt någonting då.

Jan: Nej, exakt. För att jag inte har fått en bomb i huvudet.

Live-terapi i podden

Helena: Nu är du inne på något väldigt intressant, Jan. Hur funkar det för dig? Någon annans känslor är inte viktigare än dina egna, har du ju sagt.

Jan: Ja. Nu blir det live-terapi här. Det var därför det var så att någon kunde byta med mig.

Helena: Det är en viktig grej vi är inne på. Knäcker du den nöten, Jan, så kommer du bli en rik och lycklig människa.

Caroline: Du kanske blir lyckligare, Jan.

Helena: Det är en helt uppenbar liten nöt som ligger här. Ibland vet man inte ens hur nöten ser ut, så var tacksam. Här är den.

Helena: För mig handlar det egentligen inte så mycket om att lyckas som om något välmående, well-being, som låter fjantigare på svenska än på engelska. När jag får syn på mina nötter, för jag har också nötter, så är det precis som att: ja, just det, då klarar jag av att härbärgera mer av mina egna känslor. Jag klarar av att möta andra människor i alla olika typer av känslor, för att jag blir större.

Att vara stor som människa

Helena: Kan vi koppla tillbaka det till det här med status? För det är där jag är. När jag är stor som människa, då ger jag alla andra tillfälle att vara detsamma. Men om jag trycker till dig, så kommer det vara någon som tänker: "Fan, nu måste jag bli större än honom och trycka till honom", medan 70 andra springer för livet, för de blir livrädda och jättesmå. Samma sak om jag är liten. Om jag krymper mig själv kan det vara väldigt svårt för andra i närheten. Dels de i överstatus, här har de det perfekta offret att trycka till på. Medan andra som också är små, de får bekräftelse på att man måste vara liten här.

Caroline: Hur funkar det själv när man är liten? Du pratar om att det är lättare, om man är stor, att kunna härbärgera sina egna och andras känslor. Det är luftigare. Det kan jag ju inte här när jag är liten.

Helena: Nej.

Caroline: Så det kopplar till det också, upplever jag.

Helena: Ju mer jag känner mig själv, det djupare självet, ju mer klarar jag av att ta emot, och ju mer klarar jag av att skicka ut också. Där har jag en mycket större frihet. För där behöver jag inte vara orolig för att "nu kommer Pavel och tycker att jag är en jävla idiot, för att det inte regnar bomber i mitt huvud men det gör det i hans, och därför ska inte jag sitta här och gnälla". Nej.

"Jag tycker att det är jättesvårt"

Jan: Jag hör vad ni säger, men jag fattar inte. Jag tycker att det här är jättesvårt.

Helena: Det här är ingenting vi löser idag. Men jag tror att du hade haft jättestor nytta och glädje av att faktiskt vara med den.

Jan: Absolut.

Helena: Och lösningen finns inte på forumet heller.

Jan: Men hur menar du, vara med den? Vi sitter alla med nötter att knäcka.

Helena: Jag menar, jobba med den. Skriv! Kör lite dominant, non-dominant handwriting på den. Terapeuta dig. Meditera på den. Jag vet fasiken vad som funkar för dig. Måla, kanske inte. Men du vet, inte bara "okej, nu har jag sett nöten, hej då". Det kan man också få lov att göra, men det här är en återkommande nöt för dig. Jag får syn på den i ditt liv med jämna mellanrum. Den kommer dyka upp där, till dess att du tar dig igenom den.

Jan: Hur låter den nöten då?

Helena: Alltså, det spelar roll vad jag känner. För dig låter det ju inte så. För dig säger nöten "det spelar inte roll vad jag känner, det finns alltid någon som har det värre".

Jan: Ja, eller som är viktigare. Eller bättre.

Helena: Spännande.

"Du är modig"

Jan: Vad tänker du, Caro?

Caroline: Att du är lite utsatt här nu. Det känns kanske som att du är utsatt. Men, Jan, att du är modig. Jag vet fan inte någon annan som sitter i sin podd och pratar om det här. Det kanske finns, Alex och Sigge kanske gör det. Och Helena, som sitter och pratar om vilka nötter man har och upptäcker dem i realtid. Det är ju real time i podden.

Helena: Grattis, nu fick du här. Om du hade ett kitty year. Grattis, här fick du en bajskorv till. Och den här, vet du vad, den kan du ta med dig hela 2023.

Caroline: Men, Jan, jag tycker att det är plågsamt om jag har en nöt som jag ser. Jag ser den, och sen gör jag ingenting åt den, för jag vet att det inte bara är jag som lider. I min värld är det så att mina barn kommer se den nöten. Och de kommer kanske också få samma nöt som jag.

Helena: Aldrig i livet. Det är också en sån grej. Livscykeln, liv, död, liv, har också varit väldigt tydlig i den här terapiperioden i mitt liv. Jag har gått i terapi innan, det var samma sak då, men andra grejer. Det är så jävla skönt att känna hur det släpper. Hur jag löser upp någon knut, knäcker någon nöt, som gör mitt liv rikare.

Att knäcka nöten för dem som kommer

Helena: Mina ungar kommer definitivt behöva gå i terapi. Det tror jag de flesta kan ha glädje av. Men de kommer inte behöva ha med sig den nöten i den skepnaden, för den har jag knäckt. Och alla de som kommit förut, har jag också löst upp den knuten för. Alla mina förfäder. När jag tar hand om mina bajskorvar, så gör jag det lättare. De som kommer att komma, de får ta hand om andra grejer, för jag har löst det som ligger historiskt. Vi bär med oss väldigt mycket. Det är en jävla skön känsla, tycker jag, att knäcka de där nötterna.

Jan: Helena, när du säger att knäcka nöten eller lösa knuten. Man kan ju ofta tänka "men det här är min personlighet, så här är jag".

Helena: Då har jag tänkt jättemycket. Det är inte sant alltid.

Jan: Nej.

Helena: Det är nästan aldrig sant, skulle jag vilja påstå. Det är fan nästan aldrig sant.

Jan: Så man kan alltid titta närmare på sina nötter.

Helena: Ja. Titta inte så på mig, Jan. Jag har också en massa nötter. Du vet hur mycket terapi jag har gått i.

Jan: Ja, absolut. Vi har dem alla.

Att levla och knäcka vidare

Caroline: Det jag kan känna är att olika händelser i mitt liv har skapat grejer. När de kommer upp igen, då är jag på ett annat plan. Då kan jag knäcka dem vidare. Innanför den nöten kanske det fanns en till nöt. Den kan jag klara av när jag har levlat. Man har större självförtroende i det. Man fattar, ja, men det där är den, ja, men den kan jag nog. Och så hanterar jag det på olika vis.

Helena: För mig har det blivit den insikten om att personlighet är ganska mycket bluff och båg. Det är den yttre förväntan som har byggt upp den där. Det är kanske därför jag är så känslig för när du pratar om hur du är. Jag blir: "Fan, nu klistrar du ett lager till på den där jävla ytan." Du ska riva av dem, inte klistra på dem.

Jan: Jag har varit.

Helena: Och det kan ha varit för tre minuter sen. Men när du säger det, så är du det inte. Jag har varit jättefast i "sån här är jag". Men jag är inte det längre. Och livet blir fan jävla mycket roligare helt plötsligt.

Jan: Kan du inte berätta hur mycket roligare livet blir? För om man hängt med så här långt och du säger att man ska riva av det, att man bara kan säga "fan heller", vad är det som blir roligare?

Att fånga bubblorna

Helena: Jag upplever en större frihet att fånga bubblorna. Bubblorna var min intention för året. Det här, när jag känner någonting bubbla inom mig. Vad händer om? Det kan vara alla möjliga grejer. Du fångar upp bubblorna när de kommer, för de hamnar inte i de här lagren av nötter som ligger utspridda överallt.

Helena: Jag blev inbjuden på en nätverksträff i torsdags, första gången jag var där. Vi hade en halvtimme på oss för en liten workshop: tio minuters förberedelse, tio minuters mock-audit och tio minuters gemensam reflektion. Vi blev tilldelade "ni är ett sånt här företag", och de där borta skulle auditera oss, och det handlade om life science. Folk började gaffla om det vanliga, och jag bara, nej. Så jag kastade in en liten tankespjärn: "What's the cost of non-quality?" Det handlade om management och kvalitetskultur. Vad kostar det när vi inte gör vad vi ska? Alla avvikelser, all scrapping.

Helena: Sen var det dags för mock-audit. De ställde frågor: "Hur säkrar ni att ni får buy-in till kvalitetskulturen från alla nivåer?" Och jag lekte med det. Jag sa: "På vårt företag har vi ett unikt mentorskapsprogram där alla får en fadder. Det spelar ingen roll om du är operatör eller avdelningschef. Och det är inte vem som helst, inte 'Jan är ledig, han kan ta det', utan 'Caroline lever vår kvalitetskultur, henne tar vi.'"

"Jag avskyr rollspel"

Helena: Sen var det dags för reflektion. En av dem som lyssnat sa: "Helena, du får berätta det där du sa." Så jag fick bubbla om det här med non-quality. Och en av auditörerna sa: "Helena, du får säga det där om mentorskapet också, det tyckte jag var intressant." Och här är en sån grej. "Jag avskyr rollspel." Det har varit en sanning för mig hela mitt fucking liv. Det stämmer ju inte.

Jan: Nej.

Helena: Jag hade ju skitkul. Det var jätteroligt. Men det är en sån typisk sanning för mig, i alla år. "Jag tycker inte om att rollspela, ska jag behöva låtsas?" Det blev jättekul, kan jag säga.

Jan: Jag tänker, de här sanningarna. På något sätt känns det som att livet ibland kan vara så här, det var enklare när jag bara kunde lägga mig på soffan och inte visste om den här nöten.

Helena: Men frågan är om det är enklare, Jan. Att ligga med de där nötterna och bara ha den här konflikten, att någon annan är dum i huvudet hela tiden. Kissa i sängen. Det känns skönt i början och äckligt över tid.

Att trycka ner nöten är som att kissa i sängen. Det känns skönt i början och äckligt över tid.

Olika sätt att leva det goda livet

Jan: Men är det inte också det att vi är olika som individer? Det blev uppenbart efter vårt förra avsnitt, det där samtalet. Hälften av forumet var "vad fan snackar ni om? Jag var tvungen att stänga av." Och hälften sa "wow, gud vad bra och spännande". Och några sa "vad fan, vad ni gör det svårt att vara människa".

Helena: Visst. Men för oss som har den läggningen tror jag inte det hjälper att bara trycka ner det och låtsas som ingenting. För då blir det bara bajs, och bajsnödigare och bajsnödigare.

Caroline: Sen handlar det ju också om det här personliga ansvaret som du håller väldigt högt, och som jag tycker är väldigt fint. Om man håller det högt men ändå lägger sig på soffan, då jobbar man ju mot sig själv, mot sin övertygelse om att jag har ett ansvar i mitt liv och andra är inte dumma i huvudet, utan det är jag som behöver titta närmare på vad som pågår egentligen. Det är nog inte lätt att lägga sig på soffan bara, om man håller den fanan högt.

Helena: Precis. Och andra som inte håller den fanan högt, eller inte har det i sig, fine. Lev ett gott liv. Det finns olika sätt att leva det goda livet på.

Caroline: Och du reflekterar lite för mycket för att kunna vara den. Så det spelar ingen roll, Jan. Du är där ju ändå. You're fucked.

Jan: Precis.

Att runda av: tålamod som dygd

Jan: Jag tänker att vi har ett par minuter kvar, om vi ska runda av. Vad var anslaget här egentligen? Anslaget var: vad har du lärt dig, insett under 2022? Tanken var att det skulle vara bakåtblickande, inte framåtblickande.

Caroline: Det har det väl varit också?

Jan: Jo, det har det. Men om ni skulle kasta in några sista grejer.

Caroline: Jag har lärt mig, och det låter lite konstigt vid 45 års ålder, att tålamod verkligen är, ska man förändra någonting så kommer det ta tid. Och att jag behöver ha tålamod. Jag har ju barn också. Då märker man att jag kan säga en sak och lämna. Det är bara tålamod som krävs nu, hon kommer att sätta in i diskmaskinen. Jag behöver inte tjata om det, inte pusha och inte knuffa så mycket som jag trott att man ska göra tidigare för att få till en förändring. Ibland måste man bara säga lite, och sen steppar man tillbaka, tar lite paus, och så går man vidare. Det tar tid med förändring. Tålamod är verkligen en dygd. Det har jag verkligen fått med mig nu, eller det har blivit väldigt tydligt för mig 2022.

Jan: Någonting mer?

"Jag lever inte för evigt"

Caroline: Det var väl det med att jag inte lever för evigt. Jag gillar att man inte är cynisk på sin ålder och tycker att allt ändå kommer gå åt helvete. In i det sista ska jag göra en förändring för det bättre faktiskt, även om jag inte kommer uppleva det. Kanske inte ens mina barn kommer uppleva det. Det var en stor grej som kom.

Helena: Jag som ändå känt dig i snart 20 år, jag kan se det, jag kan höra det. Du har ju varit rädd för att dö innan.

Jan: Precis, det kan jag också säga. Det är ett flertal gånger jag hört dig säga det, både i podden och annars. Så pratar du om döden, din egen död, på ett sätt som är sådär: jag måste inte gömma mig från den.

Caroline: Nej, precis. Ja, det är en stor grej som kom det här hållet.

Helena: Vad tänker du då, Jan?

Jan: Jag tänker en annan grej. Två grejer faktiskt. Det ena är en klassiker: skilj på det du gör och resultatet. Det har jag pratat om ganska mycket. En kompis till mig sa att det här är ett år då jag gjort många bra grejer, men jag kanske inte alltid fått resultaten för det. Det upplever jag.

Proof of work och reversion to the mean

Jan: Och sen, lite ytliga reflektioner. Proof of work. Jag upplever ändå att 2022 kommit tillbaka till att saker inte kommer gratis. Till syvende och sist får du ut i paritet med vad du lägger in. Det kan vara excesser, som det här FTX. Det var någon som skrev en ganska lång krönika om det. När en 29-åring blir miljardär utan att ha lagt in det där jobbet, så är det något fel. Men det kommer ofta tillbaka. Det är någon reversion to the mean, det går tillbaka till vad det borde vara. Det kan vara excesser i båda riktningarna. På kort sikt kan saker se hur konstiga, hur hemska eller hur bra som helst ut. Men över tid blir det någon slags mittlinje. Man kan vila i det, tycker jag. Det är också en insikt för mig.

Jan: Och sen de sista två grejerna. Jag gillar den här insikten jag fick för något år sedan: antingen utvecklar man saker eller avvecklar man saker. Att ta sig an någonting, inga sådana här halvmesyrer. Jag är så trött på halvmesyrer. Jag har sett det i styrelser, på jobb, i mitt eget liv. Nu när vi pratar om förändring. Som jag sa till dig redan igår, jag är inte sugen på någon halvmesyr.

Jan: Sen vet jag att du protesterade, Helena, när vi käkade lunch: "Ja, fast lilla stegets kraft." Absolut, men för mig är lilla stegets kraft att jag inte behöver göra allt på en gång. Men om jag vill göra den där förändringen, gör förändringen så som du vill ha den. Inte ta ett äpple och måla det orange och låtsas att det är en apelsin.

Investeringstrappan och lek- kontra lärohinken

Jan: Investeringstrappan älskade jag. Mycket, mycket bra. Den har nog varit en väldigt stor sådan, som en blaffa rätt i ansiktet, för vad vi varit med om och vad vi ska göra. Vi vet fortfarande inte exakt vad vi ska göra med den, för det finns saker i investeringstrappan som är väldigt spännande.

Caroline: Och där kommer, apropå avveckla eller utveckla, lekhinken och lärohinken in. Den har en annan roll, tänker jag.

Jan: Har du några andra sådana, Helena?

Helena: Jag kopplar faktiskt lite på det här med proof of work. För jag har under året fått lite proof på mitt work. Framför allt det jag gör i kvalitetsbranschen, läkemedelsbranschen och kvalitetsarbete. Jag har haft ett antal tillfällen, händelser och uppdrag där det blivit så uppenbart, jag får syn på det: fan, jag kan ju grejer. Det har verkligen synts på olika vis, och då får jag den här sköna känslan. För där kan jag röra mig. Där har jag inga problem att säga "det där har jag inte en susning om", för jag är här. Jag behöver varken låtsas att jag kan för mycket eller gå ner. Jag kan äga det. Den har varit ganska stor för mig under året, arbetsmässigt.

"Fan, vad jag kan mycket"

Helena: I år har det varit ett antal sådana. Jag fick ett jobb att göra en audit på ett nybyggt rum i en läkemedelsfabrik. Jag behövde göra en mock-audit på den. Då tänkte jag: fan, vad jag kan mycket om hur rum ska vara byggda. Wow, vad jag kan. Och dokumentationen på det och så vidare. Så det blev den där, just det, att titta. Och då tittar jag tillbaka och kan se, just det, alla de här stegen. Jag har jobbat i läkemedelsbranschen i 25 år. Det pockar på, det blir någonting av det.

Helena: Det har varit en viktig insikt, för den har också hjälpt mig i min mer mjuka sida av humankapitalet, kopplat till din sida av humankapitalet. Just det här, fan, jag har ganska mycket att stoppa på.

Helena: Och sen är det liv, död, liv-grejen. Som bland annat gjorde att jag firade min 50-årsdag på ett sätt som jag inte hade gjort för fem eller tre år sedan. En av reflektionerna jag gjorde var, när jag hade en av mina fester och folk kom fram och sa: "Fan, vad fantastiska vänner du har!" Och så fattar de inte att de ju också är en fantastisk vän.

Caroline: Nej, man ställer sig utanför. Jag har också sagt det där: "Vilka fina vänner du har." Och så, ja visst, jag var ju också bjuden till den här lilla middagen.

Helena: Precis. Och det är lite proof of work där också, fast på ett annat plan, relationsplanet.

Att fira och vintersolståndet

Caroline: Bra att du säger det.

Jan: Ja, snyggt.

Caroline: Ska du fira?

Jan: Om man ändå skulle uppskatta någonting med 2022, hur firar man? Jag tror vi kommer titta tillbaka på det här året och tänka: fan, vilken grej som hände då, vi började förändra saker. Tror du inte det?

Caroline: Jo, absolut. Man får lite perspektiv på det. Det är klart vi ska fira. Vi firar på nyår.

Jan: Ska du fira, Helena?

Helena: Ja, det ska jag nog. När vi spelar in det här är det vintersolståndet i övermorgon, onsdag den 21. Det är ett sånt litet magiskt datum. Det är liksom nyår för mig sedan några år tillbaka.

Jan: Varför är det det?

Helena: För att det är då det vänder. Nu kommer ljuset tillbaka.

Jan: Precis, så du som lyssnar på det här kan ju redan vara så här att det har vänt.

Helena: Ja, det är lite synd att man missar att vintersolståndet ska komma. Det är också ett magiskt datum inom häxkretsar. Nu har jag inte förberett mig alls, men det borde jag. Bra att du sa det. Imorgon är nyårsafton. Jag sa till Jan innan att jag håller på att fila på ett blogginlägg om vad det senaste året med bubblor varit för mig. Och sen vill jag skicka ut: vad är nästa års intention? Det börjar på onsdag den 21.

Jan: Okej, har du någon sån intention?

Helena: Nej, det är mycket, mycket spännande. De brukar komma till mig. Än så länge vet jag inte vad den är. Men den kanske kommer.

Tack och god fortsättning

Jan: Helena, stort tack för att du ville hänga här och utforska. Jag vet ju aldrig vart de här avsnitten tar vägen.

Helena: Men du bjuder in mig igen, så fort du säger någonting.

Jan: Ja, precis.

Helena: Jag vet inte om jag kommer göra det igen. Det kanske är sista gången.

Jan: Nej, det är det inte. Helena, stort tack.

Caroline: Ja, tack så mycket, Helena.

Jan: Tack, Caro, och god fortsättning. Och så tänker jag ett gott nytt år, om vi inte hörs där. Sen ses vi på nästa sida vid årsskiftet, och jag lovar dock att det inte blir liv, död, liv, utan det kommer bli indexfonder, det kommer bli kreditkort, och det kommer bli lite annat smått och gott också.

Caroline: Du kanske kan krydda det med lite liv, död, liv.

Jan: Ja, absolut. Tack så mycket.

Helena: Tack.