Interagera med livet och coola grejer folk i communityn gör

Innehållsförteckning

Nedan följer en grov innehållsförteckning för transkriberingen.

1. Ett mellanavsnitt mellan veckorna
2. Ett nytt format, lite spaningar
3. Betygskaoset och högskoleprovet
4. Vad antagningsvärdet egentligen kräver
5. Boken "The Well-Lived Life"
6. En billös månad och tankar om nice to have
7. Bil: need to have eller nice to have?
8. Det är relativt: lön och var man bor
9. Två sambor, två olika spel
10. Att gifta sig med den som löst ens omedvetna problem
11. Karriärspelet och vem som tar plats
12. Vad RikaTillsammans-programmet är
13. Elins livsplan i Spirecta
14. Tidsfönstren med barnen
15. Sårbarhet och skam i att sticka ut
16. Att prioritera sig själv
17. Att våga sticka ut och hitta sitt sammanhang
18. Mening och sammanhang, och avundsjukan
19. Spelkort: alla har olika problem med pengar
20. Emanuel: från IT-konsult till hovmästare
21. Att jobba med sin livsenergi
22. Att kraschen en Bachata-lektion
23. Att normalisera, inte dramatisera
24. Paris by night med främlingar
25. Lönekalkylatorn och spelkorten
26. Alternativkostnad: bilen som exempel
27. Alternativkostnaden blir tydlig
28. Besvärskontot i det billösa livet
29. Den dolda alternativkostnaden
30. Att dö rikast på kyrkogården
31. Alternativkostnaden är ofta dold
32. Morgan Housel: allting har ett pris
33. Avrundning: ett provprat som svämmade över

Ett mellanavsnitt mellan veckorna

Jan: Välkommen till RikaTillsammans och det här mellanavsnittet. Det ordinarie avsnittet den här veckan, 373, är Patreon-exklusivt för communityn. Det handlar om vad svensken egentligen sparar. Alltså hur mycket sparar vi på Avanza, Nordnet och Lysa? Hur skiljer sig det från hur mycket svensken sparar på banken? Vad är skillnaden mellan mäns och kvinnors sparande? Vad är värdet av det här spargapet? Och en massa andra saker. Så du får jättegärna bli en del av vår Patreon-community och lyssna och titta på det.

Jan: Därför tänkte vi att vi skulle checka in med dig som följer oss i vanliga fall och göra en kort reflektion om var vi är i livet. Men 55 minuter senare insåg vi att nej, det blev ingen kort reflektion. Caroline pratar lite om hur det går med hennes resa mot sjuksköterska. Vi kommer in på alternativkostnadsresonemang. Jag har haft en del samtal med folk som går RikaTillsammans-programmet, som nu är i slutet och har börjat göra ganska coola grejer i sina liv. Oliver reflekterar över era kommentarer i forumet och på sociala medier. Jag tyckte själv att det här avsnittet var inspirerande, så jag hoppas att du också kommer tycka det. Sen får du gärna höra av dig, i forumet eller i kommentarerna. Vi tycker ju det här är fantastiskt roligt. Så här kommer Oliver och Caroline.

Jan: Varmt välkommen till RikaTillsammans, kanalen som handlar om allt som är roligt med privatekonomi och livet. Varje vecka delar vi med oss av våra erfarenheter, vår livsresa, våra framgångar och våra misstag, så att du ska kunna göra din ekonomi, ditt sparande och ditt liv lite rikare. Vi som driver kanalen heter Caroline och Jan Bolmeson. Och välkommen tillbaka, Oliver.

Oliver: Ja, tack.

Jan: Kul att ha dig med. Oliver, för dig som lyssnar eller tittar och inte känner Oliver: Oliver är ju stjärnan på kontoret som gör att allt funkar smidigt. Oliver deklarerade här efter ett halvår att "Jan, du är ganska kaosig. Det går bra att jobba med det, men du är lite kaosig, så det är du som gör att det funkar här." Så välkommen tillbaka.

Oliver: Vi gör vårt bästa. Vi är alla lite kaosiga.

Ett nytt format, lite spaningar

Jan: Jag tänkte att det här är ett lite annorlunda format som jag tänkte att vi skulle testa. Särskilt nu när det är mellanvecka, eftersom det ordinarie avsnittet går på Patreon exklusivt. Det handlar om hur mycket månadssparar svensken, vi pratar om spargapet, hur mycket folk sparar på Avanza, Nordnet och Lysa, hur mycket folk sparar i communityn. Så tänkte vi att vi kör en liten kort incheckning, ett kortavsnitt, lite reflektion, lite spaningar. Jag tänker, Caroline, du får börja. Du som hade flest spaningar.

Caroline: Jag har inte flest spaningar. Men jag hade ju lite ångest inför det här att jag skulle komma med någon spaning och bara, men jag lever ju i min bubbla. Vad ska jag komma med för spaning? Men okej, lite från min bubbla.

Jan: Ja, hur går det med högskoleprovet?

Caroline: Jo, men jag ska ju göra det på söndag, den 20 oktober.

Jan: För att komma in på?

Caroline: För att komma in på sjuksköterskeprogrammet. Det känns som att nu när jag har sett mina betyg, så har antagningsenheten räknat ihop alla mina olika betyg från olika system.

Jan: Exakt. Förlåt, jag avbryter. Vi måste ta ett sidospår här. För jag tänkte så här när du kom i vår, i somras, och du var så här: "Jag vill läsa till sjuksköterska." Då tänkte jag, du har doktorerat, du har en akademisk examen, du borde ju komma in. Och så var det så här, nej, nej, man söker på sina gymnasiebetyg, och de är ju ett par år gamla.

Caroline: De är ett par år gamla.

Betygskaoset och högskoleprovet

Jan: Så Caroline har, och så tänkte jag, Caroline, hur svårt kan det vara att räkna om dem? Men då är det så här, Caroline har alltså både 1–5-betyg, G, VG, MVG-betyg, och sen har du till och med något sånt där konstigt att när man hade 1–5-betyg fick man någon siffra i det.

Caroline: Ja, men det var något, nej, man fick en bokstav i det, och då motsvarar det siffran 3. Och vad motsvarar det då i meritvärde? I don't know.

Jan: Så Caroline har ju haft lite ångest att komma in på sjuksköterskeprogrammet.

Caroline: Jag tänkte så, det kommer inte räcka. Så jag anmälde mig till högskoleprovet, och jag har gjort en massa jobb med högskoleprovet. HP-guiden heter det.

Jan: Det har varit hjälpsamt.

Caroline: Ja. Vi måste göra en shout-out, för tydligen har HP-guidens grundare också lyssnat på vår podd och har hjälpt dig. Så tack. Jättebra. Men nu inför, vad ska man säga, sporten inför högskoleprovet, så satt jag idag hos frisören och tänkte, ja men jag ska bara kolla lite på den här kvantitativa delen. Jag hittade något delprov som jag kunde göra hos frisören. Och jag har ju ändå haft framgångar nu när jag tränar. Men idag var det som att min hjärna inte kunde samla sig. Det var som att den inte förstod uppgiften. "Magnus ska vattna sin trädgård med vatten från en tunna. Hur mycket vatten fanns det i tunnan innan Magnus tar något vatten från den? Från början fanns det 42 liter, och sen tar han 20 %." Det var som att jag inte fattade uppgiften. Så det känns jättejobbigt just nu. Det känns som att det kommer gå dåligt på söndag.

Jan: Ja, men vi håller tummarna, vi andra. Det är väl ofta så här inför. Jag sprang ett lopp här nyligen, Lidingöloppet. Veckan innan gick det katastrof. Jag var ute och sprang och kände bara, alltså det här kommer jag aldrig göra. Jag mådde så dåligt. Men det gick ju ändå bra.

Caroline: Ja, man kanske taggar till.

Jan: Ja, jag tror kroppen steppar upp, känner liksom, idag är inte dagen, och klantar till det.

Caroline: Nej, exakt. Jag ska sova ordentligt, jag ska ta mina promenader så att jag får blod till hjärnan.

Vad antagningsvärdet egentligen kräver

Jan: Sen måste jag säga, när vi ändå pratar. På något sätt, när vi pratade om det här först, så sa du, ja men antagningsvärdet är typ 18 eller 17 för att komma in. Och sen hade du, jag vet inte om det var du som gjorde det eller om jag hittade på det i mitt huvud, men det var så här, nej men då behöver jag 1,8 på högskoleprovet. Och jag var så här, shit, 1,8 av 2. Jag var så här, det låter skitmycket. Så var jag lite så här, prata med Mark, vår jurist, och sa, alltså du vet, det kommer vara ganska tufft för Caroline. 1,8. Och han bara, alltså nej, min fru sökte psykologprogrammet i Stockholm. Det var 1,7 på högskoleprovet. Och sen kollade jag, så var det 0,85. Så jag sa till Caroline, 0,85 borde du klara.

Caroline: Jag kan klara det, tror jag faktiskt.

Jan: Du har gjort det innan. Det gick ju rätt så bra då.

Caroline: Ja, men det var ju också 20 år sedan.

Jan: Samma koncept.

Caroline: Vad skönt. Det är roligt när du hittar på.

Jan: Så Caroline har sagt att man ska ha 1,8 på högskoleprovet för att komma in på sjuksköterskeprogrammet.

Caroline: Men jag tror ju ändå på det. Då verkar jag vara en jävla kork. Just nu känner jag mig så också. Men okej. Men nog om högskoleprovet. Det är det här jag sitter med nu i alla fall.

Boken "The Well-Lived Life"

Caroline: Vi har också en jättefin bok som jag har... Den här går snabbt. Boken heter "The Well-Lived Life". Det är en 102 år gammal doktor som skriver den, om sina sex hemligheter till hälsa och lycka.

Jan: Det låter som att vi kanske ska göra ett eget avsnitt om den.

Caroline: Ja, men det var Alexandra, min vän, som sa så.

Jan: Vad heter Alexandra i efternamn, så kan vi göra en shout-out?

Caroline: Alexandra Helenius.

Jan: Ja, vi får göra en shout-out till Alexandra.

Caroline: Men det var en sak som knyter an lite till det här med mitt nya livsval. Den här doktorn, Gladys McGarey, skriver att man måste hitta det som får igång en i livet. Hon kallar det sin juice. Det som gör att man känner att man har ett syfte, eller att någonting är kul. Men så berättar hon också om patienter som kommer till henne, och de har lite ont, eller det känns inte bra. Hon har haft många sådana. Och när det kommer till kritan så erkänner de, det känns inte som att jag har något att leva för längre. Då pratar hon mycket om det där att man kan tappa bort det som gör att man känner att det är kul i livet, eller att man har ett syfte. Så för min del var det bara en sån här bekräftelse. Man måste hela tiden, eller jag i mitt liv måste hela tiden vara före den här känslan av att jag inte har något syfte längre. Det är ju därför jag ska läsa till sjuksköterska, för jag känner att det ändå kommer liva upp mig. För annars känner jag att det hade varit en sån här backe ner mot ålderdomen. Det finns många bra grejer i den, men det kände jag så.

Jan: Det här fattar jag totalt. Man ska inte låta det gå så långt att man bara känner att jag inte har något att leva för längre.

Man kan tappa bort det som gör att man känner att det är kul i livet, eller att man har ett syfte.

Caroline: Men vi kan ju säga så här, vi kanske gör en grej av att vi gör det där avsnittet när du har läst den, så kanske vi andra också kan läsa den.

Jan: För det handlar ju bara om att leva livet, inte bara överleva.

Caroline: Ja, att interagera med livet, inte bara tro att det ska hända en massa bra grejer.

Jan: Niklas, er kompis, sa väl också det? Alltså att leva sina vill.

Caroline: Exakt, precis. Om man kan.

Jan: Precis, Niklas Delmar. Jag lyssnar på en annan podd och de gör mycket shout-outs, så jag tänkte, nu ska vi också börja med lite shout-outs. Så shout-out till Niklas Delmar.

Caroline: Ja, men det var mina spaningar.

En billös månad och tankar om nice to have

Caroline: Jag kan hoppa in med en privat spaning till, sen kan Oliver leda oss tillbaka till vad det här skulle handla om egentligen.

Jan: Vadå menar du? Det här är precis som det ska vara. Det är så här det brukar bli.

Caroline: Dina spaningar var dåliga på något vis.

Jan: Nej, de var jättebra. Nej, de var jättebra, Caroline, de var jättebra.

Caroline: Nej, men jag tänker så här, vårt biläventyr. Vi är fortfarande idag, vad är det, 14 oktober, 15 oktober idag. Du har skickat in din ansökan till sjukhuset, det är väl sista dagen på antagning.se. Vi är fortfarande, nu är vi en månad billösa. Det funkar förvånansvärt bra. Vi fuskar lite ibland att vi lånar mammas bil.

Jan: Det var någon i forumet som också skrev så här, "Ja, det är inte okej att låna bil när man är 43 år gammal." Men grejen är så här, i vårt liv är det. Mamma har den, hon använder den en gång i veckan, så vi brukar låna den måndag-tisdag.

Caroline: Det är coolt att spara pengar.

Jan: Ja, men det är lite så faktiskt.

Caroline: Men jag tänkte att det faktiskt är en av mina spaningar som vi ska komma in på, just det här med sparandet. Vi har ju upptäckt, vi åkte taxi till min bror i Staffanstorp. Så vi var lite nervösa med besvärskontot. När ska man boka taxin? Ska vi ta en hyrbil, eller hur ska vi göra? Och sen bestämde vi oss för att ta en taxi. Hur långt är det? Är det 15 kilometer?

Jan: Två mil. Och det var också helt sjukt. Vi betalade liksom 100 spänn.

Caroline: Ja, men vi hade sådana deals hos taxiföretaget.

Jan: Ja, exakt.

Caroline: Varför var det viktigt?

Jan: Jag vet inte, det känns ändå som fusk. Vi åkte med Bolt, och vi får ju deals av dem varje vecka. Så det är inget konstigt. Men där inser vi ju, det var som vi skrev i forumet också. Nu var det någon så här, "Jan, det är inte normalt." Jag vet att det inte är normalt. Just nu åker man ju på aktieägarnas bekostnad, så är det någon som är aktieägare i Bolt, så bara tack så mycket för att vi åker gratis. Men skitsamma, bilen, vi väntar. Vi har fortfarande inte köpt något. To be continued.

Bil: need to have eller nice to have?

Jan: Vi har ju ändå lite kontakt med Erik Nessén mellan varven.

Caroline: Du hör av dig. Ja, idag fick vi ett mejl. Idag släppte Tesla den sjusitsiga versionen av Tesla Model Y. Jag vet inte om det var bra eller dåligt.

Jan: Men min insikt, det jag skulle komma till, är att hade du frågat mig för en månad sedan så hade jag sagt att bil är need to have i vårt liv. Så har det varit. Medan jag nu inser, lite jobbigt, att det är en nice to have.

Caroline: Ja.

Jan: Vilket, och sen ska vi komma in på det här med alternativkostnad och besparing. Men shoot, Oliver, nu får du hoppa in med din spaning.

Oliver: Ja, men någon spaning från senaste avsnittet, första delen här. Då var det ju fokus på lön. Och där fick jag ett mejl som jag läste, från en Amanda. Rubriken var bara så här, "Har jag läst rätt?" Och känslan var att hon plötsligt kände sig rik.

Jan: Jaså?

Oliver: Ja, för hon trodde verkligen inte att hennes lön i förhållande till svensken var så bra.

Jan: Aha. Skrev Amanda vad hon tjänar?

Oliver: 49 000.

Jan: Okej. Så då är det väl 39 900 som var snittlönen och 35 600 som var medianen.

Oliver: Ja, precis. Jag tror till och med att hon är över den här 75-procentsgränsen.

Jan: Ja, precis. Tjänar mer än 75 % av den svenska befolkningen.

Oliver: Men hon skrev ju att hon ändå inte kände sig rik, vilket jag tyckte var intressant. Hon skrev till exempel att många av hennes vänner hade dyra bilar och fina hus. Och det är lite som vi pratade om med Morgan Housel tidigare, att det är lätt att tro att rikedom är icke inkomstbringande tillgångar. Men man tjänar inga pengar och blir inte rik på att köpa dyra hus. Hon kände att hon körde en Toyota och reste med barnen. Men jag tycker bara det är så fascinerande vad vi ser som rikedom.

Jan: Ja, vilket sammanhang man är i. Nu gav man ändå henne siffror svart på vitt, men känslan fanns ändå inte riktigt där. Hon tog det inte till sig.

Det är relativt: lön och var man bor

Jan: Jag tänker ju också på de här undersökningarna som visar att människor för välmåendets skull hellre hade varit relativt rikare. Alltså hellre tjäna 25 000 i månaden i ett område där folk tjänar 22 000, än tjäna 35 000 i ett område där alla tjänar 45 000. För även om du tjänar mycket mer än i det första alternativet, så känns det förmodligen, som för Amanda, som att man hela tiden ligger efter.

Oliver: Hon bodde ju i storstad. Hon frågade också efter storstadssiffror, och det har vi tyvärr inte. Men det är väl det hon jämför sig med, sin närmaste omgivning, en storstad.

Jan: Ja, precis. Bor man i Stockholm så är det väl lätt att tänka att 45 000 eller 49 000 inte är någon jättehög lön. För att allt annat kostar. Var det inte så att snittsiffrorna, nej, det kommer i nästa avsnitt. Snittsiffrorna för boende, att en snittvilla i Sverige kostar 3 miljoner kr. Medan en snittvilla i Stockholm kostar 6 miljoner kr. Jag tror 4,5 miljoner kr i Malmö och 5,3 miljoner kr. Så då är det klart att även om du tjänar säg snittlönen 39 000, eller om du tjänar 49 000, så tjänar du mer. Men eftersom du ska betala dubbelt så mycket för huset än vad den där snittsvensken i Västerås betalar, så blir det ju jobbigt. Jag tror extremfallet var väl för något år sedan så här, du kan få elva villor i Skellefteå för priset av en Brommavilla. Något sånt.

Oliver: Ja, men sjukt bra spaning.

Jan: För att det är relativt.

Oliver: Ja, precis.

Två sambor, två olika spel

Oliver: Och vi hade också en till, två sambor. Kvinnan tjänade 38 000, jobbade i offentlig sektor. Det var hon nöjd med. Medan sambon, där clashade de här, jobbade i privat sektor och tjänade 60 000 kr. Och han tycker inte att han tjänar bra. Han vill ju tjäna mer, och tycker också att sambon bör prioritera det mer. Medan kvinnan här, som jobbar i offentlig sektor, var nöjd och kände inget behov av eller strävan efter en högre lön.

Jan: Hur fick du reda på det här? Mejlade de in?

Oliver: Nej, de skrev det på Instagram. De tog det verkligen till sig i inlägget. Jag tror nog att sambon kanske får i uppgift att kolla på avsnittet. Jag tycker bara, vad tänker ni om det? Det är märkligt hur jag kan sympatisera med den som jobbar i offentlig sektor, det var kvinnan kanske. Att hon verkar avslappnad. Medan han då jagar ännu mer, fastän han redan har. Nu kan jag ju inte bakgrundshistorien eller incitamenten för det. Men rent spontant så känner jag, men slappna av.

Jan: Men jag tänker att det är en spaning som är direkt relaterad till den förra du sa. För jag tror att en av våra vänner, som också tjänar 66 000, men ganska många av hennes kollegor har typ 80 000. Då känns det ju som att hon har skitdåligt betalt. Och liksom, 66 000 är inte skitdåligt betalt, utan det är mer än 90 % av befolkningen. Så jag tror att återigen handlar det om vem man jämför sig med.

Oliver: Också i det förhållandet kanske, om den ena sambon tycker att den andra ska prioritera att höja sin lön. De kanske har gemensam ekonomi.

Jan: Ja, alltså vilket samtal man kan ha där.

Oliver: Jag tänker att de spelar lite olika spel. De har helt olika målsättningar och definitioner av vad jobbet är och vad man vill ha ut. Ni har ju bättre koll på parekonomi, men det känns som att de behöver spela sina separata spel men ändå enas om att vi går tillsammans i en riktning som funkar för båda.

Att gifta sig med den som löst ens omedvetna problem

Jan: Men jag tänker, provprat, jag gillar verkligen det här ordspråket att man tenderar att gifta sig med den som har löst ens omedvetna problem. Det är, ja, Carl Jung som sa det för 100 år sedan. Och grejen, exakt den här frustrationen hade jag ju med Caroline för typ 15 år sedan.

Caroline: Ja, ish.

Jan: Jag hade gjort en ekonomisk plan, och i den planen ingick så här, ja men Caroline kommer doktorera, och sen, som vi också såg i förra veckans avsnitt, har man en forskarlön, så är snittlönen 58 000 i månaden, medan snittlönen var typ 30 000–38 000, just när den undersökningen gjordes 2020. Och jag hade kalkylerat med att Caroline skulle ha mycket högre lön. Men sen får Caroline för sig att, nej, du vill inte jobba på något nordiskt eller läkemedelsföretag.

Caroline: Nej, men grejen är den, Jan. Ja, men jag ska bara säga så här, du måste ju kommunicera dina förväntningar. Sen måste jag kunna tacka ja eller nej, och sen ska det vara respekt kring det. Och jag tycker det är jobbigt när du berättar om det här.

Jan: Varför det?

Caroline: Ja, men för att det ändå är lite pinsamt att vi bara inte kommunicerar det med varandra.

Jan: Det är väl jättevanligt, tror jag.

Caroline: Ja, men Jan, du brukar säga det till mig, ouppfyllda förväntningar, och det vanligaste och värsta är att de inte ens är kommunicerade. Det blir jättejobbigt.

Jan: Det kom fram efter att jag hade hållit på med eget företag ett par år och sånt. Då kom det fram. Det var inte förrän efter ett bra tag som du erkände, jag hade andra förväntningar.

Caroline: Ja, men exakt. Och det är det jag menar.

Ouppfyllda förväntningar, och det vanligaste och värsta är att de inte ens är kommunicerade.

Jan: Och för mig var det ju inte ens som att jag hade, nu skojar jag lite att jag har gjort en ekonomisk plan. Det var inte som att jag satt där med min Excel, utan det var en tro jag hade, eller liksom, ja men det här är viktigt för mig, och då tänkte man att allt som är viktigt för mig är viktigt för alla andra också. Men grejen var ju så här, inkomst har ju aldrig varit viktigt för dig.

Caroline: Det har inte behövt vara, nej.

Karriärspelet och vem som tar plats

Jan: Och då menar jag, och jag kan ju tycka att det är jätteskönt, för du har ju en massa andra egenskaper som kompletterar mig än med vad jag menar. Så på det sättet är det ju ofta inte så konstigt att om den ena är väldigt karriärsugen och spelar karriärspelet, så är det ganska vanligt att partnern inte spelar karriärspelet. Men också för att den positionen är upptagen, hur ska allt funka om man nu har familj till exempel? Ska båda hålla på till sju på kvällen? Man ska hämta barnen och...

Jan: För jag hade också så här, i RikaTillsammans-programmet har jag haft ett par coachingklienter, och då hade vi ungefär samma samtal. De har inte barn, det var ett par, och kvinnan driver eget och mannen jobbar också som IT-konsult. De tjänar bra båda två. Men så hade mannen blivit uppsagd nu, innan sommaren. Och nu när vi hade coachsamtalet häromdagen så var hon så här, shit, alltså vi lever vårt bästa liv någonsin nu, och vi ska ut och resa. Mannen, sa hon, fixar nu allt hemma. Men det där är ju temporärt. Så hon där så här, nej men han får inte prioritera jobb lika mycket sen. Så då handlar det ju också om, vilket liv vill vi ha. Och jag ska komma till det sen också när vi pratar om alternativkostnad.

Jan: Så jag tror att, som i alla relationer, om syskon är, som jag, väldigt prestationsorienterade, ja då är den stolen upptagen. Så jag tror att i det fallet är det snarare så här att för att det ens skulle vara möjligt för henne att tjäna mer, så tror jag att han hade behövt göra någonting annorlunda. Och då blir det kanske att man börjar göra något man egentligen inte tycker är kul, eller som man egentligen inte är bra på. Utan då tror jag snarare att vi konstaterar, men vi är, som du var inne på, vi är ett team, vi är ett hushåll, och sen räknar man ihop det. För det som är krasst är ju att om de skulle skilja sig, så ska hon ha mycket mindre pengar för att hon har bidragit med andra värden än de monetära, eller kunnat spara. Så jag hoppas att man har det gemensamt. Så tänker jag. Tänker du något mer, Oliver?

Oliver: Nej. Nej, inte direkt faktiskt. Jag tycker det är fint tillsammans.

Jan: Ja, det var bra.

Vad RikaTillsammans-programmet är

Jan: Hade du någon mer reflektion?

Oliver: Någon mer reflektion var också om RikaTillsammans-programmet.

Jan: Vill du kort säga något om vad det är?

Oliver: Ja, men förlåt. Tack.

Jan: Jo, RikaTillsammans-programmet, vad ska man säga, det är det bästa av RikaTillsammans, alltså det bästa av det här med ekonomidelen och den personliga utvecklingsdelen. Det är inte så här, hur ska jag investera i en bättre indexfond, för det har vi redan gjort i så många avsnitt, utan här handlar det om att faktiskt göra konkreta uppgifter under 2025, för det är då nästa gång. Vi har en träff i månaden, och sen går vi igenom en uppgift, reflekterar över den gamla, och syftet är att göra livet rikare och skapa en ekonomisk livsplan. Så man kan säga att det är ett coach- eller mentorsutbildningsprogram som löper under tolv månader, som passar utmärkt för par eller syskon. Alltså man går två och två, så man går med sin kompis eller med sin partner. Många går med sin partner, ett antal går med sitt syskon, och ett antal går med sin vän. Fick jag med allt?

Oliver: Ja, det tycker jag.

Jan: Tanken är att köra det en sista gång nu, i alla fall digitalt, med live-träffar. Sen vet jag, alltså det tar ganska mycket energi. Och du, Oliver, har också fått vara med och hjälpa till lite. Du var ju med förra året också.

Oliver: Jag var med förra året.

Elins livsplan i Spirecta

Jan: Jag var inne och läste nu i morse en som heter Elin, som gör programmet, som skrev att den här livsplanen, där vi använder ekonomiverktyget, spräckte också. Då kan jag säga kort, livsplanen. Det är så att man gör sin ekonomi från och med idag fram till sin hundraårsdag. Så vi räknar ränta på ränta på tillgångar. Vi utgår från de tidiga övningarna, vad vill man ha i ett rikt liv? Och sen räknar vi så att, okej, behöver du spara mer? Hur mycket behöver du spara? Ligger du före eller ligger du efter?

Caroline: Ja, precis.

Jan: Det är lite som att vi på sätt och vis bara ger verktygen. Många är ju så här, de ska bygga en altan eller en server, så har de virket och allt redo, men de står där utan skruvdragare och vet inte vad de ska göra. Så vi ger dem skruvdragare och skruv, och så ger vi dem också en karta för vad de ska göra. Så om Elin då menar kartan hon fick i Spirecta, så har hon tillsammans med sin sambo, eller partner, bestämt att hon ska gå ner i arbetstid. För att vara med deras fyraåriga och åttaåriga barn, och så skulle hon få mer tid till trädgården också. Så jag tyckte också det var väldigt fint.

Caroline: Var det som att hon såg att hon kunde göra det i och med att de hade satt in sin ekonomi i Spirecta? Och att pengarna räckte?

Jan: Jag tycker det är så fint. Jag tror det finns många som lyssnar på det här som har samma möjlighet.

Caroline: Men det är just det, att våga göra det.

Jan: Det är väl det stora, men också att veta att man kan.

Caroline: Och att det går, precis.

Tidsfönstren med barnen

Jan: Nej men, där har jag också haft flera andra. Jag hade ett samtal också med en annan i RikaTillsammans-programmet. Och det var så himla roligt, för hon var också så här, nej men, och nu ska jag säga att vi tar exempel på de som har gått ner i arbetstid, för återigen, många av dem som har gått i communityn har ju bra lön och har sparat mycket. Och där brukar jag tjata om att man ska utnyttja de här tidsfönstren. Det är ju en av grejerna som vi pratar om i ett av de här avsnitten. Vad har jag möjlighet att göra nu, som jag inte kommer ha möjlighet att göra i framtiden? Och för många handlar det just om barnen. För när barnen väl har vuxit upp, så kommer ju inte den tiden tillbaka. Och säger man så här, nej men jag vill tjäna en miljon kr extra och sen är jag ledig med barnen, för att när du har miljonen är inte barnen små längre.

Vad har jag möjlighet att göra nu, som jag inte kommer ha möjlighet att göra i framtiden?

Jan: Och det var också ett jättespännande samtal, för en framgångsrik kvinna hade varit VD på bolaget. Nu hade hon gjort färdigt ett uppdrag. Och hon var så här, nej men nu har jag varit ledig här i ett par månader. Och det är helt fantastiskt. Jag mår bättre än någonsin. Alla mina vänner säger att jag har mer energi, jag är gladare, jag har tid att engagera mig i mina barns idrottsklubbar och träningar. Och så var hon så här, ja, och nu funderar jag på, ska jag gå tillbaka och börja jobba? Och jag var så här, men måste du gå tillbaka och jobba från ett ekonomiskt perspektiv? Hon där, nej, det behöver jag inte, men i vår umgängeskrets jobbar alla, och där vi bor är det ingen som är ledig. Och jag vill inte vara någon hemmafru, för min mamma jobbade liksom mindre. Och hur ser folk på hemmafrugrejen?

Sårbarhet och skam i att sticka ut

Jan: Och så berättade jag ju också, när vi sa att vi skulle jobba tillsammans och att vi skulle ha mer tid att prioritera barnen, så var det så här, men jag har för fan inte doktorerat för att bli hemmafru.

Caroline: Ja, det är roligt att du tar upp det, Jan. Pinsamma saker man har sagt för länge sen.

Jan: Nej, jag tycker inte det är pinsamt, för jag tycker att det är just det. För liksom folk, det är så många i communityn som tänker, om jag bara var ekonomiskt fri, om jag bara hade pengarna, så hade jag slutat jobba. Ja, men det är inte så enkelt, för det finns människor som har de här pengarna, men du gör någonting där du sticker ut från gruppen, från en social...

Caroline: Det är väl sårbarhet, det har du pratat mycket om. Alltså det är väl det också. Att det kan vara jobbigt för mig, men det är mycket sårbarhet. För det vet jag, du pushade på mig när jag började jobba. Jag fattade inte riktigt grejen med RikaTillsammans, så fick jag några TED talks, och så var det så här, men det handlar mycket om sårbarhet. Att ni är autentiska och kanske vågar dela det många inte...

Jan: Ja, för till exempel här, vi pratade ju med henne, och så pratade vi också om skam. Och hon var så här, vadå skam? Nej men skam handlar ju om att sticka ut från gruppen och göra något annat som inte andra gör. För skam är ju känslan vi har som hindrar oss från att sticka ut för mycket från gruppen.

Caroline: Ja, så du menar att hon skulle kunna känna skam för att hon inte behöver gå tillbaka till jobbet, hon skulle...

Jan: Nej men det är en underliggande... för om man inte kan stå för varför, kan man inte stå för att nej men nu jobbar inte jag, nu är jag hemmafru. Jo, för att det handlar om att man skäms för det. Och det här är en ganska avancerad konversation. Det är många som, vadå skam? För jag vet att i forumet hade vi en lång diskussion efter MoA-avsnitten, där jag påstår att många gånger handlar det om skam fast man inte vet om det.

Skam är känslan som dyker upp när du sticker ut från gruppen, när du gör någonting som ingen annan gör.

Jan: Jag själv var ju så när jag första gången, men jag känner aldrig skam. Och så var det när jag fick det omdefinierat, nej men det är känslan som dyker upp när du sticker ut från gruppen, när du gör någonting som ingen annan gör. Och så börjar du så här, vad ska andra tycka då? Som i hennes fall var det också så här, men vad händer då? Kommer jag kunna få ett nytt jobb om ett år, till exempel, eller om två år? Vad kommer andra säga? Vad kommer andra tycka?

Jan: Vad tänker ni?

Caroline: Ja, men jag funderar på vad skammen är riktad mot. Är det det att man skäms för att man vet, ja, jag kan göra det här, men jag vet att du kan inte det, för du har en stressad ekonomi? Så blir det lite jobbigt i umgänget.

Jan: Ja, för hur kommer andra titta på mig?

Caroline: Ja, för hur kommer andra titta på mig?

Att prioritera sig själv

Jan: Det var samma med en annan kvinna också i RikaTillsammans-programmet som vi pratade med, du vet, som alltid hade gjort en massa grejer för andra. Hon sa typ aldrig nej. Och sen pratade vi, rekommenderade en kurs, så åkte hon på den, och där var man iväg utan telefon i sju dagar. När hon kom tillbaka hade hon fått tiotals sms med folk som ville att hon skulle göra en massa grejer. Och hennes insikt var, inte en enda person frågade "hur är det med dig? Vi har inte hört något från dig på en vecka." Och hon var också så här, nej men du vet, jag valde nu att prioritera mig själv. Jag säger ifrån mycket mer, till exempel på jobbet, och jag har fått jättefin feedback. För vi är ju ofta så rädda för, vad kommer hända när jag börjar säga ifrån, vad kommer hända när jag börjar tacka nej, vad kommer hända när jag börjar prioritera mig själv? För vi lever i en kontext där vi alltid ska prioritera alla andra. Och det är det normala.

Caroline: Och det fina, ja. Intressant.

Att våga sticka ut och hitta sitt sammanhang

Jan: Så vi hade ett litet klipp här nu, där jag säger till Oliver och Caroline, det här går jättebra. Och Caroline bara, ja men det är bara för att du pratar så himla mycket.

Caroline: Pratar själv och tycker det är bra, det är det du hört.

Jan: Men vad tänker vi om det här nu då, med de här passen?

Caroline: Jo men det vi har pratat om, det är ju jätteintressant. Just det här med att sticka ut från gruppen och bli bekväm med det kanske. Att det är okej, och jag tror bara man måste göra det ett tag för att bli bekväm med det. Och kanske också hitta några kompisar. Eller vad säger ni? Det är svårt och jobbigt att vara ensam hela tiden i sin situation. Vi hade ju den tråden i forumet. "Hej, jag är 25 år, jag har sparat en miljon kr. Jag har ingen att prata med, jag försöker prata med bankens rådgivare." Jag tyckte det var så fint när banken försökte.

Jan: Det kanske inte är banken man ska prata med.

Caroline: Varpå jag tipsar så här, prata med Oliver, som också är typ 25, och med unga aktiesparare och sådant.

Oliver: Ja, precis. Och det var jättemånga som hoppat in och svarat i tråden. Alltså jättemånga som ändå delar intresset. Så det är väl ofta det. Nu vågar han ju ändå säga det anonymt, men ändå offentligt på sätt och vis. Har fått jättemycket gensvar, kan jag tänka mig. Det är säkert personer som hört av sig till honom privat för att han vill prata om det. Så möjligheterna finns där också, som jag skrev. Han har nog många kompisar, han pratar ju också lite om sina kompisar, han tror inte att de kan vara intresserade. Men jag tror säkert de är intresserade, men det kan också vara lite jobbigt för dem kanske. För de vet att han är duktig på pengar och sparar, så kanske man känner lite skam för att man inte själv har lika bra koll. Så jag tror alla möjligheter finns, bara man vågar prata om det. Man får ta första steget och sticka ut, som med allt annat. Men kompisarna kommer ju så småningom säga, du som är så duktig på pengar, kan du inte hjälpa mig med det här, eller vad tänker du om den räntan? Så helt plötsligt har man kanske den identiteten också. Den behöver man inte ha om man inte vill. Man kan ju rocka, eller vad heter det?

Jan: Ja, rocka på det också, men jag vet inte.

Oliver: Om folk vet mer om en, så har man kanske lättare också att prata om det som händer gemensamt i livet.

Mening och sammanhang, och avundsjukan

Jan: Men jag tänker att det handlar mycket om mening och sammanhang. Oavsett om man är 25 och ekonomiintresserad, om man är 40 plus och har möjlighet att vara hemma med sina barn, eller om man är FIRE. Alla har vi behov av mening, sammanhang och struktur. Men problemet är ofta att vi har varit i en kontext, i ett sammanhang och en mening, men sen har man stuckit iväg från det för man har ett annat intresse. Och sen har man ofta inte vågat berätta för de andra. För den naturliga reaktionen för många är till exempel, till 25-åringen, Gud vad roligt att du har gjort det där. Eller till hon som kunde vara hemma med sina barn, Gud vad spännande, det hade jag också velat. Men då kommer precis den initiala reaktionen hos vännen, shit, det där borde jag också ha gjort. Eller, fan vad dålig jag är, det skulle jag också ha gjort. Och kan man inte hantera det och ta sig till att bli avundsglad, så kan man bli avundsjuk. Men det är inte så mycket jag kan göra åt att den andra personen blir avundsjuk. Och ofta är det bara en kalibreringsperiod som behövs.

Jan: Vi tror ju att vi behöver ta hand om den avundsjukan och det som dyker upp. Men egentligen behöver vi inte det. Och många gånger, som jag tyckte var så fint, Anders Gaudlin i forumet, han berättade att han har varit på återbesök. Vi har ju ett avsnitt nu nyligen, han var ju 50 och gick i FIRE. Avsnitt 367.

Caroline: Ja, grymt.

Jan: Och han var tillbaka och besökte sin gamla arbetsplats. Och han var så här efter avsnittet, Gud vad alla hade frågor. Det var många Lysakonton och sparanden som startades på den fikan. Så när folk har fått vänja sig, så vill de ju också. Och då blir det att man blir en inspiration. Men man behöver våga, som du säger så klokt, Oliver, att man måste våga säga någonting. Handlar det om ekonomi och sånt, börja säga något anonymt i vårt forum.

Caroline: Ja, sjukt bra.

Spelkort: alla har olika problem med pengar

Caroline: Vilka spaningar du har, Jan. Och du säger så här, men jag har bara vävt in dem i mitt prat.

Jan: Jag hade ju det här som jag säger, kvinnan som vågade att inte hoppa på nästa uppdrag, att vara ledig med barnen. Men det fanns också det här som jag ibland brukar säga, alla har problem med pengar. Vi har bara olika problem, och sen kan man ha åsikter och säga att jag har hellre, om vi hittar på det här, jag har hellre Fredrikas problem än mitt eget problem. För vi tror alltid att gräset är grönare på andra sidan.

Alla har problem med pengar. Vi har bara olika problem.

Emanuel: från IT-konsult till hovmästare

Jan: Nej men sen har jag också en annan spaning, en annan RikaTillsammans-deltagare. Och här har jag faktiskt fått lov att säga namn, Emanuel då. Och jag tycker han är så jävla cool. Han är typ i min ålder, 40-årsåldern, eller hur? Och har jobbat som IT-konsult. Och han är så här, jag tycker inte IT-konsult är så himla roligt. Och så först blev han varslad. Och så blev han erbjuden, eller inte varslad kanske, men han fick ett utköpserbjudande. Och han var så här, nej, jag är inte så himla nöjd med det. Jag vill ha typ fyra gånger större. Och jag bara, what? Det var så här, vad coolt. Och sen sa han, ja men jag kan ju inte börja en förhandling med ett lågt värde.

Jan: Nej, nej, han såg att det var ett förhandlingsläge. Ja, så bara det. Och sen det andra var att han sa, alltså jag har gjort den här IT-konsultgrejen så himla länge nu. Och jag är sugen på något annat. Så nu har jag tagit ett vik, eller vad det heter. Jag har börjat jobba som hovmästare på en restaurang. Och jag bara, okej. Vad är nu hovmästare? Är det en kock?

Jan: Nej, det är så här när du kommer in på en restaurang, så står det, var god och vänta här tills vi tar emot dig. Och så är det typ den som styr och placerar folk, tar emot beställningar. Inte bara servitris, utan man är liksom den som där. Och så fick jag ett mejl, så här, nu har jag varit hovmästare, och det var så här, fy fan vad det var stressigt. Det var mycket jobb, det var massor av människor, och det var lite tid. Men fy fan vad fantastiskt det var. Och han var helt entusiastisk över det här. Han sa att, du vet, man kan göra sådana här grejer med team och så vidare. Och jag var också så här, shit vad modigt. Att det går så här, okej, men jag, från den välbetalda IT-konsultgrejen, och sen bara våga göra något helt annat.

Att jobba med sin livsenergi

Jan: För ofta tänker man ju så här, okej, man är hovmästare eller jobbar på restaurang när man pluggar, och sen blir man något på riktigt. Du ser inte alls. Man kanske, vad ska man säga, försöker jobba med sin livsenergi och gör något helt annat. Alltså man kan ju säga att man inte vill det om man inte tycker om det.

Oliver: Det var ett enormt steg, tänker jag. Men det är också, i programmet har vi ju lilla stegets kraft. Att börja med det lilla som man kan göra redan idag. Så jag tänker, det har väl kommit därifrån. Sen kan det väl för många låta kanske sjukt orimligt att genomföra samma sak. Men det börjar med det lilla steget kanske. Att han gick med i programmet, delvis hjälpte till, han har pratat med dig också separat. Och prova, helt enkelt prova.

Jan: Får jag bara fråga, var det något intresse från hans sida att jobba med mat eller med människor?

Jan: Han älskar ju människor, och så är han ju en fantastisk storyteller. Jag jobbar ju på, jag sa till honom, när du startar ett Instagramkonto, säg till, för att jag vill följa det. Han har så mycket historier och testar. Ja men som det här bara, nej men jag behöver mixa upp mitt liv, jag pallar inte med någon dejting, ja men jag går och dansar den här dansen, och bara what. Så han håller inte på med sådana här dejtingappar, utan han går verkligen och träffar andra människor.

Caroline: Ja, då gick han helt själv, på någon sån här, jag vet inte om det är Chabatta eller något sånt.

Jan: Bachata.

Caroline: De tipsen man får i dejting nuförtiden, att man inte ska hålla på med någon app, utan träffa människor på kurs i verkliga livet. Det är ju också, tror jag, mer framgångsrikt.

Att kraschen en Bachata-lektion

Oliver: Och jag får säga, jag har ju testat Bachata också. Det är tack vare RikaTillsammans-programmet. Det är shout-out till Anna.

Jan: Det är väl ganska kul att dansa?

Oliver: Ja, men det är det ju. För jag var i Stockholm, och vi hade skrivit så i det programmet, så träffade jag henne och gick och snackade. Och sen, ja, så skulle jag väl gå till mitt hotell, och så sa hon, nej men vi ska överraska en kompis nu med en Bachata-lektion. Så frågade hon om jag fick följa med, så jag kraschade. Jag följde med hennes pojkvän och hennes kompisar, så jag följde med på danskursen.

Jan: Ja, men det är bra, man ska göra så.

Oliver: Jag kände lite så här, jag jobbar på RikaTillsammans, vi snackar om sånt här. Jag kände, jag måste ju säga ja.

Jan: Ja, exakt. Hur var det då?

Oliver: Ja men det var kul.

Jan: Och så tänker jag också, det är också som jag pratade med Emanuel om, det var ju så här, ja men fan, livet är en samling stories. Att det handlar om att skapa de här minnena. Och jag menar, det här är ju, precis som du säger, en helt crazy grej som man kommer komma ihåg.

Caroline: Är det crazy?

Jan: Det här är ju att interagera med livet.

Caroline: Ja, men det gör ju... nej, oftast.

Att normalisera, inte dramatisera

Caroline: Nu börjar du bli frustrerad.

Jan: Nej!

Caroline: Jo, jag ser det på dig. Jag vill bara ta ner det till, vi behöver inte säga att saker är crazy.

Jan: Ja.

Caroline: Eller hur? Utan man kan normalisera det lite.

Jan: Ändå cred till dig.

Caroline: Ja, mycket.

Jan: Tack, tack, tack.

Caroline: Nej, men det är väl lite som boken där, alltså att man ska leva det väl. Det är väldigt lätt att inte göra det.

Oliver: Ja, det enkla hade ju varit att tacka nej. Nej, jag ska till hotellet, och bara, åh gud, och dansa.

Caroline: Ja, det tyckte jag var jättejobbigt.

Jan: Men det kanske är en sån här markör, när det rör sig i magen och känns obehagligt, då interagerar man med livet.

Paris by night med främlingar

Jan: Jo, men kommer du ihåg, när vi var i Frankrike på din 30-årsdag, så satt vi ju på en restaurang. Och det var en sån här restaurang som bara hade ett långbord, där man satt med en massa andra människor. Så var det ett franskt par som satt bredvid oss, som vi började prata med.

Caroline: Franskt par, ja.

Jan: Så var de så här efteråt, och så berättade jag att vi var turister, och de bara, ja men vill ni se Paris by night i vår bil? Och vi bara, det här borde vi tacka nej till.

Caroline: Ja men du vet så här, man tänker, hoppa inte in med främlingar i en bil.

Jan: Du kände, såg smset framför dig där?

Caroline: Exakt!

Jan: Exakt, exakt. Hoppa inte in med främlingar i bil. Och vi var så här, fuck it, vi gör det. Och det var ju sjukt roligt. Vi åkte i deras lilla Renault, runt om i Paris.

Caroline: Ja, vi såg hela Champs-Élysées från start, alla de där, vad heter det, Notre-Dame, eller inte Notre-Dame, men de här sevärdheterna.

Jan: Ja, hela den var ju bara en sån lång ljusslinga. Det hade vi inte sett annars, om vi inte hade åkt den lilla bilen.

Caroline: Ja.

Jan: Så att, ja men, det är väl kanske en av de grejerna vi pratar om här idag, som är temat. Ja men, interagera med livet.

Lönekalkylatorn och spelkorten

Jan: Ja, för det, också om man ska knyta an till vad vi började lite med i förra veckans avsnitt, så är det många som har interagerat med den här lönekalkylatorn. Jag vet inte hur många, har du någon gissning på hur många gånger det har slagits i den?

Oliver: Jag tror att det är över 25 000 gånger.

Jan: Den lades upp i samband med förra avsnittet, och jag tänker, många är ju så, du har pratat lite om spelkort. Många som lyssnar på det här är sjukt starka, alltså på just sparandet och den delen, slå på en lönekalkylator. Men det är väl lite så vi alla kan bli bättre på kanske de andra spelkorten.

Oliver: Exakt.

Jan: Alltså det vi har pratat om här. Och där vill jag också säga, för det kom upp en kommentar om att jag väl hade varit lite frustrerad i förra avsnittet, och att jag typ hade shamat in folk på Patreon. Och jag var så här, nej, det var inte min mening att shama någon. Utan det var just där som du kastade ljus på det, jag menar att när man har så högt sparande, som vi faktiskt kommer in på i det Patreon-avsnittet som vi har nu, så insåg vi också att sparandet i communityn i snitt ligger på över 12 000 spänn. Och jag menar, om man sparar 12 000 kr i månaden, då tänker jag så här att då behöver man inte bli bättre på sparande. Utan då kan man kompensera, som du säger.

Oliver: Men sparandespelkortet kommer ju naturligt för dig. Det är en nedförsbacke i ditt liv.

Jan: Ja, det är kanske någonting annat att lägga till för att göra livet rikare.

Oliver: Men det här kan man läsa mer om eller lyssna mer på, i Patreon-avsnittet, absolut.

Alternativkostnad: bilen som exempel

Jan: Och där är egentligen min sista spaning, som jag ska komma in på. Det är konceptet alternativkostnad, som jag har tänkt på jättemycket nu de här senaste veckorna.

Caroline: Varför har du tänkt på det?

Jan: För att det började med bilavsnittet. Där blir det ganska naturligt att titta på en alternativkostnad. För då är hela tiden frågan så här, att många lever i bilden att det bästa är att köpa en tre år begagnad bil som har gått 3 000–6 000 mil.

Caroline: Låter du lite föraktfull?

Jan: Ja. För det var typ det vanligaste inlägget på forumet. Och så är det alltid så här, det är jättebilligt, det kostar 2 000 kronor.

Caroline: Per månad?

Jan: Ja, och jag är så här, jag vet inte hur många diskussioner vi har haft. Det finns typ ingen bil i Sverige som kostar under 4 000 kronor i månaden, om man inte har gjort någon sjukt bra deal.

Caroline: Vad skulle den dealen vara? Att man köper från en släkting som inte vill ta betalt?

Jan: Ja, men typ. Men oftast är det att man inte har räknat med allting. Och samma med att det är jättemånga som initialt är negativa till leasing. Och jag var också, jag är väl lite föraktfull mot mig själv för att jag har varit där länge. Vi hade ju en sån bil jättelänge, som inte var leasad. Och jag var också så här, privatleasing, det är jättedyrt och dåligt, för jag blir säkert skinnad. Men sen, när vi började titta på det, så insåg jag, nej men en privatleasing ligger väldigt nära vad kostnaden är. Där är inga jättemarginaler, och många gånger subventioneras privatleasingarna också av fabriker och hela kedjan, som vi har varit inne i. Men det är i andra avsnitt.

Alternativkostnaden blir tydlig

Jan: Men min poäng är att då blir det väldigt tydligt att se till exempel, okej, men du kan köpa den där bilen kontant för 300 000 kr, och då har du ju ett alternativ, eller tar leasing. Och då kan du ha de 3 000 kronorna på ett sparkonto med 3 % ränta, och då får du 9 000 kronor per år. Så det blir väldigt tydligt vad alternativet kostar. Och så funkar det ju i alla investeringar. Om jag kan lägga dem i indexfond, bankkonto och så vidare. Så blir det väldigt tydligt vad alternativkostnaden är mellan det ena och det andra.

Jan: Men om vi knyter ihop det lite med det vi har pratat om innan idag, så har vi ju en alternativkostnad med det där sparandet på 12 000 kr i månaden också. För de där 12 000 kronorna i månaden som sparas i communityn, det är sjukt mycket, vi lär ha siffror för snittet för Nordea och för Avanza och de andra i Patreon-avsnittet, som är lägre. Men de 12 000 kronorna kommer ju inte gratis. Förstår ni vad jag menar? De kommer med en investering i tid, energi, kompetens, man har gjort en utbildning, man har byggt sin karriär.

Caroline: Och man avstår från saker.

Jan: Exakt. Och då är frågan så här, vad är det jag avstår från?

Caroline: Ja, men jag avstår ju ofta från tid idag. Och då avstår jag kanske från tid med barnen, som är väldigt obvious för oss som har små barn i communityn.

Jan: Och jag tänker just att tänka lite mer på det här, men vad är alternativkostnaden?

Besvärskontot i det billösa livet

Jan: Så till exempel om vi tar vår bil nu i helgen, ett sätt att tänka på vår alternativkostnad, nu har vi ingen bil så det var inte bara att gå ut och sätta sig i 10 eller 20 minuter innan vi skulle köra. Men då hade jag till exempel en alternativkostnad i besvärskontot. Okej, ska vi boka taxi eller ska vi ta hyrbil? När ska vi ta taxin? Vad händer om vi råkar ut för det där, att Caroline hade en sån här sjuk 50-procentig rea på Bolt. Så Bolt är billigt. Och sen hade hon dessutom 50 % rabatt, och så skulle ni till Emporia. Men så satte hon in det, och så skulle det kosta typ 48 kr att åka till Emporia. Och då var det ingen Boltförare som ville ta det. Så då hade vi så här, ja men bilen kommer om tre minuter, om åtta minuter, om 20 minuter, om 35 minuter. Och då var det så här, ja men det funkar inte. Så det var lite besvärligt.

Caroline: Ja.

Jan: Så att, till exempel nu, så har vi ju en alternativkostnad i besvärskontot. Frågan är hur besvärligt det är om vi bara vänjer oss vid det. Caroline bara tar mitt sånt här, oh!

Caroline: Jag gör alltid det.

Jan: Jag vet, och jag har fortfarande inte vant mig.

Caroline: Jag tänker att man lär sig hur taxiföretaget funkar. Att vissa priser vill taxiföraren inte ta.

Jan: Okej, ja men då får man ju play the game.

Caroline: Ja.

Jan: Ja. Jättebra, Caroline.

Caroline: Nej men jag säger bara så här att besväret vi upplever nu, det kanske är för att vi är i början på det.

Jan: Absolut.

Caroline: Jag har precis börjat åka taxi. Jag har precis börjat cykla, och nu har vi fixat ljus, och du frågar om vi behöver regnkläder och sånt. Alltså det är besvärligt nu. Men sen är ju sakerna på plats.

Jan: Absolut. Okej. Ja.

Den dolda alternativkostnaden

Jan: Men vad ville du, hur ville du att vi skulle reagera på det här?

Caroline: Jag vill ju se det positiva, möjligheterna med att det kanske inte, det är besvärligt nu men det kanske blir lättare efterhand.

Jan: Hur ville du att vi skulle reagera? För du verkar ju helt besviken.

Caroline: Ja, för att mitt resonemang var inte om bil och besvärskonto.

Jan: Mitt resonemang var om alternativkostnad. Att du har alltid en kostnad någonstans. Och min poäng för communityn var att jag tror att de flesta inte relaterar till besvärskontot, eller till alternativkostnaden i, vad kostar det att missa uppväxten med mina barn? Eller, till exempel om jag tar det här paret som båda jobbade, jag menar de hade inga barn och så vidare. Så var hon så här, nej men vi ska gå i pension lite tidigare. Och då är jag så här, okej, men gå i pension lite tidigare, eller jobba 75 % idag, eller jobba halvtid idag. Ja men du kommer ju inte få tillbaka den tiden du har idag, för att du går i pension tidigare. Så hela tiden, jag tänker att man kan resonera mycket mer, vad kostar det där sparandet mig idag, eller vad kostar den där karriären mig idag? Idag är det okej att ta det priset, som med bilen, så säger du, men jag är beredd att ta den extra besvärskontokostnaden. Men de flesta ställer sig inte ens frågan.

Du har alltid en kostnad någonstans. Men de flesta ställer sig inte ens frågan vad alternativet är.

Att dö rikast på kyrkogården

Jan: Och samma sak, för det är också väldigt tydligt i RikaTillsammans-programmet, att om vi sparar jättelänge, ja men då kommer vi ju dö rikast på kyrkogården, vi kommer ha jättemånga miljoner kr. Och då har fler än en person frågat så här, kommer ditt liv bli mycket bättre för att du dör med 10 miljoner kr på kontot än att du dör med 3 miljoner kr på kontot? Du kommer fortfarande dö med miljoner på kontot. Är det inte då värt att göra här, som Elin som du berättade om, som säger, nej men jag går medvetet ner i arbetstid, för jag väljer hellre att jobba 80 % nu, ha mer tid med mina barn, än att ha 2 miljoner kr extra på kontot när jag dör. Så där blir det ett väldigt tydligt skifte, att hon valt det ena alternativet framför det andra.

Oliver: Jag tänker, även om man inte har den möjligheten idag, så gör bara det att göra den planen eller checken att man kanske vet hur långt det är dit i alla fall. Eller vad jag har läst, till exempel någon av Tony Robbins böcker, är att när man sätter upp mål så är det så här, nej, jag kommer aldrig nå dit. Men vad han sa i alla fall, alla klienter han har jobbat med, så har de ofta varit mycket närmare än vad de har trott. Blåser alltid upp pengarna som behövs, eller liknande. Så jag tror, oavsett om man känner att det här känns långt bort, så finns möjligheten förmodligen, den är nog närmare än vad man tror.

Jan: Exakt. Och särskilt nu, vi pratar mycket om att öka inkomsten eller om högt sparande. Men det funkar ju åt andra hållet också. Så här, ja men dra ner, behöver jag göra den här semesterresan, eller tar jag hellre att jag har längre, eller att jag har en större buffert? Eller behöver jag ha den här bilen, eller kan jag klara mig utan bil? Att vara medveten om, vad kostar det här. Ja men som i mitt fall, jag har ju inte varit medveten om att vår bil kostade 10 000 spänn i månaden. Och att alternativet nu är så här, 10 000 extra i månaden, och vi upplever att livet funkar. Vad tänker du? Eller är du arg på mig nu för att jag sköt ner det?

Caroline: Nej, jag bara åkte med på ditt lilla tåg där.

Jan: Vilket?

Caroline: Nej, strunt samma.

Jan: Nej, men säg.

Caroline: När du blev frustrerad. Strunt samma.

Alternativkostnaden är ofta dold

Jan: Det handlade om alternativkostnad. Ja, för nu vill jag ju veta vad du tänker.

Caroline: Nu känner jag mig färdig med alternativ.

Jan: Nej, men jag har inte så mycket att säga om det. Vi visste ju att bilen kostade det här.

Caroline: Men vi visste nog inte hur bra det gick utan bil.

Jan: Ja.

Caroline: Jag vet inte, vi är inte så djupt inne i det än. Jag vet inte vad vi ska göra med de 10 000 extra.

Jan: Ja, men jag vet inte, men det är också så här, skitsamma. Jag tänker, för vi hade, och det här med alternativ, det jag försöker säga är att alternativkostnaden är ofta dold. Det var nog egentligen det som var min poäng. Ofta inte lika synlig.

Caroline: Men hur får man syn på den?

Jan: Jag tror att det är genom att ställa sig frågan, vad är alternativkostnaden? Eller vad är alternativet till det här? Och sen tror jag också att vi har en massa förutfattade meningar. Jag hade ju en massa förutfattade meningar om hur det var att vara billös, som jag sa i början.

Caroline: Vi har inte pratat om det. Det kanske vi inte behöver göra heller.

Jan: Men vad var dina förutfattade meningar kring att vara billös?

Caroline: Att det skulle vara mycket jobbigare.

Morgan Housel: allting har ett pris

Jan: Jag vet inte, men vi hoppar tillbaka till alternativkostnad. Vad tänkte du, Oliver?

Oliver: Jag gillar Morgan Housel. Han säger också det, att allting har ju ett pris. Det är inte synligt. Det är lätt att räkna fondavgifter och baspunkter, det är vi många bra på, men det är mycket mental bokföring. Man kan skriva ner det och få ner det på papper, eller som ni, testa. Så får man svart på vitt. Och så kan man inse att man kanske inte hade helt rätt om det.

Allting har ett pris. Det är bara inte synligt.

Jan: Precis. Just att alternativkostnaden, som du säger, den är inte synlig. Och jag tror att den kräver också mentalt överskott för att man ska våga ställa sig den. Vi har en lång diskussion om alternativkostnaden i forumet. Och jag vet att till exempel Night Ole är där. Han stångar ju sig blodig. För då säger många så här, alternativkostnaden är, om jag går och dricker tio öl på krogen versus att jag inte gör det, då kan jag investera dem och få det. Ja, fast det kanske inte är alternativkostnaden just för ölen. Utan det handlar om att när du väl ska köpa ölen, ska jag köpa den, den eller den? Eller ska jag göra det på den krogen, eller ska jag göra det hemma? Så det handlar ofta inte om att göra det och inte göra det. Men jag tänker att vi kan länka till den diskussionen i beskrivningen.

Oliver: Bra.

Avrundning: ett provprat som svämmade över

Jan: Jag vet inte, Caroline, det känns som att, vad tänker du? Du ser frustrerad ut.

Caroline: Jag tänker att det här blir inget kort avsnitt. Jag har snart snackat en halvtimme här.

Jan: Okej, men ska vi runda av här nu? Vi kan runda av om du inte hade några fler spaningar.

Caroline: Jag har inte fler spaningar.

Jan: Absolut.

Caroline: Vad?

Jan: Absolut. Kanske, det är någonting som gör att jag har jättesvårt att avsluta idag.

Caroline: Ja, det verkar så.

Jan: Men okej, men då gör vi... snacka vidare. Bra, det här var vårt första avsnitt. Det har fått vara ett provprat. Första kort avsnitt, ja.

Caroline: Det kanske inte blir kort, men skitsamma.

Jan: Det får vara. Oliver, stort tack.

Oliver: Stort tack.

Jan: Stort tack, Caroline. Och så tänker jag tack till dig som har lyssnat och tittat. Och så tänker jag att vi ses nästa vecka. Eller om några dagar, helt enkelt. Tack.

Caroline: Tack.

Jan: Vad är det, något, Caroline?

Caroline: Nej, nej, det är bara att du sa så, ja men vi kör 20 minuter.

Jan: Ja, det blir inte 20 minuter.

Caroline: Åh gud, ja. Alltså, hur mycket har du att säga om saker? Det är så helt sjukt. Jag försöker vara kort och koncis, och bara ge det som är värdet. Och du ger massa värde, det gör du, men varför snacka så mycket?