På väg mot FIRE efter att "ovetandes" ha snubblat upp till Nivå 4 på rikedomstrappan

Jag är inte i nån relation och jag må inte ha så mycket livserfarenhet men jag tycker väldigt många krånglar till det i onödan när det gäller pengar.

Man kan dela liv, boende, vardag, kropp och ha barn tillsammans men gränsen dras vid pengar? Pengar är långt ifrån nr1 på den listan men trots det är pengar det enda folk inte delar.

Jag säger inte att alla problem magiskt löser sig men det hade varit så mycket enklare att bara dela på allt, om man redan delar på allt varför inte pengar också?

Du har pengar men kan bara använda ungefär lika mycket pengar som din partner utan att skapa problem, första gången du kommer få användning för dina pengar är om ni skiljer er. Du skulle börja jobba 60% dock men hade det inte vart trevligare att ni båda jobbar 80%?

Även ni skullr separera och hade gemensam ekonomi tror jag inte pengar är det värsta i den situationen och jag tror inte det är klokt att planera sitt liv utifrån att det kanske skulle hända för jag ser ingen fördel med att inte ha gemensam ekonomi förutom i separation.

Det löser inte alla problem men 97% av ekonomifrågor i relationer jag ser på internet beror på att man inte har gemensam ekonomi. Jag tror också att gemensam ekonomi hade gjort ditt liv bättre, sen att din sambos liv också hade fått en boost är ju inte fel heller.

Jag fattar att det inte är lätt och jag ber om ursäkt om jag låter hård, det är inte min mening. Jag är bara trött på att läsa samma historia om och om igen för att folk är rädda att dela allt med sin partner.

8 gillningar

Just den biten behöver inte bara ha med förmögenheten att göra. Många rika vill helt enkelt inte betala för “dumma saker” även om de kan. Och vad som är “dumt” att betala för är ju väldigt individuellt. Finns väl inget par som har helt identiska värderingar?

Hon hade säkert inte velat betala för städningen även om hon haft oändligt med pengar.

1 gillning

Det sa jag väl inte heller?

Om hon har rätt att säga “jag vill inte betala för städning” så har han väl lika rätt att säga “jag vill inte städa”.

Sen om det är bra för relationen, tveksamt.

Jag ville ha hemstäd, min partner ville inte. Det blev inte hemstäd utan partnen fick dra det större städlasset helt enkelt.

2 gillningar

Exakt. Såhär känner jag. Min partner vill betala för hemstäd men jag vägrar. Städar hellre våra ca 600 kvadrat på egen hand. Vissa rum lite mer sällan dock… :innocent: :laughing: Vill inte betala för lyx även om vi kan. Hade dock betalat för städ vid resa.

2 gillningar

Behöver inte handla om det, beror helt på livssituation :slight_smile: Möts man senare i livet, har stora skillnader i förmögenhet och särkullbarn osv är det ibland rätt skönt att ha separat ekonomi. Men fattar vad du menar!

Har inte haft gemensam ekonomi med någon partner :open_mouth: Vi har liksom delat ändå. Dejtar och lever helst inte ihop med snåla personer.

Jag får faktiskt tacka för den varningen för jag känner själv att några som svarar i den här tråden enligt mig fokuserar på fel saker i den ursprungliga frågeställningen och det kan givetvis bero på att jag har varit otydlig. Jag misstänker att det är sista meningen i mitt första inlägg som är orsaken.

Min intention med den här tråden har aldrig handlat om att dela eller inte dela ekonomi utan mer om hur man landar in i den ekonomiska situation vi hamnat i framförallt om man i ett förhållande emotionellt inte gör det samtidigt. Mina frågor och funderingar hade nog aldrig uppstått om vi hade haft en gemensam Lottorad som helt plötsligt hade genererat lika stort kapital.

Precis som @BudgetBruden är inne på så kan jag förstå om den ekonomiskt “fattigare partnern” upplever sin egen ekonomi som “mindre värd” rent känslomässigt om en tidigare ekonomisk jämlik balans i ett förhållande plötsligt rubbas.

Jag är faktiskt ganska nöjd med planen att gå ner i tid jobbmässigt för då kan jag ta mer av markservicen hemma dagtid och därmed få mer “kvalitetstid” med min familj när vi är tillsammans.

2 gillningar

Jag tänker att det kanske är lite likadant som att skaffa barn, modern har ett naturligt försprång både med barnet i magen och sedan genom den första delen av föräldraledigheten. Båda behöver tid att växa in i rollen och det kan ta olika mycket tid. Istället för att tjata och bråka om vad som blir “fel” så behöver båda kunna se och uppvisa förståelse för den andres sida och sits.

Ni är ju ändå lite äldre så ni har nog löst olikheter tidigare :slight_smile:

1 gillning

Nej, problemet är att ni anser att ni har olika ekonomiska förutsättningar trots att ni lever ihop och har barn tillsammans. Hur funkar det egentligen?

Nej, absolut :slight_smile: jag håller med om vad du skriver, det var mer en reflektion som byggde på det. Jag säger inte emot. Tvärtom låter det som en snygg lösning.

1 gillning

Dags för lite uppdateringar, förtydliganden och tankar framåt. Jag har valt att dela upp denna uppdatering i fyra delar; familj, ekonomi, arbete och tankar framåt.

Familj

Eftersom så många har kommenterat vår familjesituation så behöver jag nog förtydliga den lite utan att det blir alltför personligt. Det finns text i trådstarten som medvetet skrevs direkt felaktig och det berodde på att verkligheten är mycket mer komplex men som jag anser är off-topic i detta forum.

Min sambo och vårt barn bor just nu inte i Sverige. Det är resultatet av ett gemensamt beslut och beror på att svensk grundskola höll på att göra vårt barn till permanent hemmasittare med suicida förtecken. Att de kunde lämna landet är ett av de bästa beslut vi någonsin tagit men det gör familjesituationen otroligt komplex och svårförklarad, speciellt för de som har barn där svensk skola fungerar utmärkt och i de situationerna blir familjer som vår ofta ihopklumpade med antivaxxare, “unschooling” och “off-grid”-familjer. Jag önskar därför att vi undviker en diskussion om hemmasittare och hemundervisning här.

Ekonomi

Vår familj har en ekonomisk situation som många andra bara kan drömma om. Vi har gått från ett normalt liv med två löner och ett boende till ett liv med en lön och två boenden. Jag jobbar heltid med en lön som ligger precis över gränsen för statlig skatt. Den lönen tillsammans med kapitalöverskott från vårt sparande täcker gott och väl familjens samlade utgifter.

Jag gjorde en snabb genomgång av vårt sparande (enbart aktier, fonder och buffert) nu vid halvårsskiftet:

Lysa (90% aktier): 3MSEK
Bankkonto (buffert): 560kSEK
Avanza ISK: 5.2MSEK (mest fonder)
Avanza AF: 2.4MSEK (enskilda aktier)

Då hela tanken på FIRE och Nivå4 inte fanns vi våra tankar förrän typ nyss så har jag inte gjort några häftiga kalkylark eller simuleringar utan mest insett att det FIRE-tal vi uppnått ligger högre än många andra som redan gått FIRE så hur fel kan det gå. Utöver sparandet har vi en obelånad villa värderad runt 4MSEK och inga övriga lån att prata om så vi kan krympa våra månadsutgifter rejält om det skulle behövas.

Arbete

Som jag skrev i trådstarten planerade jag att gå ner i arbetstid och jobba 60% efter semestern med den uttalade anledningen att jag vill spendera mer tid med familjen, speciellt eftersom vi inte bor tillsammans och jag inte får distansjobba utomlands. Tyvärr verkar min arbetsgivare inte vara så pigg på detta upplägg så jag har ännu inte fått min ansökan beviljad. Blir ansökan nekad kommer jag att säga upp mig och så får familjen gå helt FIRE. Blir ansökan beviljad kommer jag jobba 60% fram till nästa sommar och ta ett nytt beslut därefter.

En sak som har skrivits i forumet är känslan av att jobbet kan börja kännas meningslöst när man har insett att man inte behöver jobba för att trygga sin försörjning. Det är nog något av det klokaste jag har läst på RT för den känslan har smugit sig på mig efterhand och nu är den dominerande. Jag jobbar på en stor statlig myndighet, min närmaste chef sitter inte i samma stad som jag och vi träffas i princip bara på stora möten eller på Teamsmöten. Vid senaste lönerevision fick jag en rejäl löneökning och bara positiva vitsord trots att jag själv känner att jag mest leker kontor och producerar värme med oklara arbetsuppgifter. I RT-tråden om FIRE och samhällskontrakt känner jag nästan att det vore en vinst för samhället om jag skulle gå FIRE eftersom statliga medel då kan användas till något bättre.

Tankar framåt

Att gå FIRE har ju aldrig varit vår plan det är mest att vi har fått möjlighet att göra det pga. lyckliga och mindre lyckliga omständigheter. Jag ser fram emot att vår familj ska kunna få mer tid tillsammans framöver och förhoppningsvis flytta ihop igen permanent, antingen i Sverige eller utomlands. Jag är egentligen inte orolig för vår ekonomi heller, vi är båda högutbildade och även fast vi båda är +50år så är arbetsmarknaden för våra respektive yrken god och vi ser inte att efterfrågan på våra kompetenser skulle minska framöver om vi skulle vilja eller behöva arbeta igen.

2 gillningar

Du verkar ha nått vägs ände på nuvarande arbetsplats.

Lever jag för att arbeta, eller arbetar jag för att leva ?

2 gillningar

Bra med ditt förtydligande. Förstår att din sambo (eller kanske bättre att kalla det särbo?) inte är på samma nivå mentalt om ni har delad ekonomi. Om ni inte ens har gemensamt sparkonto hur ska hon någonsin gå med på att välja ett lyxigare hotell i stan när hon procentuellt kommer få betala väldigt mycket mer än vad du behöver.

Om hon dessutom bor utomlands och i princip är ensamstående (förstår att du säkert är en engagerad förälder men faktumet kvarstår ju att hon faktiskt är själv med barnet i ett annat land), då är det väl FULLT rimligt att hon inte vill slösa på sina resurser på ”onödiga” utgifter och lyx?

Skapa ett gemensamt sparkonto som ni använder till gemensamma upplevelser och aktiviteter och få henne att känna att det är OK att unna sig saker med de GEMENSAMMA pengarna (och ja du borde sätta in mer än henne på detta konto…)

Jag har själv levt i en relation tidigare där partnern tjänade 4 ggr mer än mig men vi betalade ALLT 50/50 för att jag var envis och inte ville vara ”beroende” av att partnern betalade mer. När vi separerade insåg jag vilken otrolig räkmacka han glidit på och vilken ”förlorare” jag hade varit på den relationen bara för att jag ville känna mig självständig.

Hon kanske tänker och känner likadant men här måste DU som partner säga att det är ERA pengar och börja betala mer helt enkelt.

4 gillningar

Gör detta! :+1: Låter bra att du också bor tillsammans med din familj så mycket som det går. Annars är det nog tyvärr risk att du på sikt får sämre relation med både partnern och barnet.

Hon kan inte heller landa på nivå 4, för rent krasst så är hon inte där? Det är bara du som är där. Hon har inte tillgång till pengarna. Om du skulle gå bort eller om hon eller du skulle vilja separera så har hon inte mer än vad hon själv ha nu. Så jag förstår henne helt i att hon inte vill vänja sig (och barnet) med vanor som hon inte kan upprätthålla själv.

Jag skulle själv aldrig få för mig att be om att få tillgång till partnerns pengar, att be om att gifta mig pga juridik och ekonomi om den andre hade betydligt mer. Alla dessa förslag måste komma från dig (flera gånger och att du faktiskt pushar för att du veklrigen vill dela), och ge henne tid att fundera igenom det. Att du skapar ett stort gemensamt konto för vardagslyx, buffert eller att ta den större del av det genemsamma kostnader under en bestämd tidsperiod kanske kan vara en första grej att testa?

1 gillning

Fast problemet här var ju det motsatta!

Jag och min fru har inte s.k. delad ekonomi. Hon skulle inte kunna sköta min ekonomi (inte alls). Jag skulle väl för all del kunna sköta mycket av hennes ekonomi, men jag vet att hon skulle finna det osmakligt. Och jag kan ju inte sköta om allt i hennes ekonomi, för all del. Jag kan inte sköta hennes jobb. Om jag dök upp istället för henne på storföretaget där hon jobbar för att göra hennes jobb skulle det bli en väldig uppståndelse. Jag förstår kanske inte vad delad ekonomi betyder. Men jag undrar om någon gör det.

När jag hade mindre pengar hjälpte min fru mig med pengar. Nu har har jag mer pengar och jag har betalat tillbaka och hon vet att om hon behöver nån miljon eller två så får hon det. (Häromdagen lyste hon av glädje för att hon lyckades köpa en vetelängd på rea för 18 kr och bedyrade att hon aldrig skulle köpa något så lyxigt för fullpris. Så det är få miljoner hon ber om.).

Men vi har under 25 år aldrig haft ett enda gemensamt konto och jag kan inte begripa vad det skall vara bra för.

1 gillning

Just ordet delad ekonomi skapar nog extra förvirring, man vet inte om det är frågan om gemensam eller separat.

Ordklyveri åsidosatt, så har du nog rätt. Finns så många varianter på gemensamma och separata ekonomier att en del upplägg nog flyter ihop.
Vi har gemensam ekonomi, men med lite kreativitet skulle den lika gärna kunna beskrivas som separat där utgifterna betalas procentuellt efter inkomsterna.

1 gillning

Gissningsvis få som anser att gemensam ekonomi betyder att man går och jobbar på den andres arbetsplats dock :joy:

2 gillningar

Fast gör man inte det är ekonomin verkligen inte särskilt gemensam.

Det gör jag och min man. Så då har vi gemensam ekonomi deluxe alltså! :grin:

(Vi är båda företagare.)

1 gillning

Touché! :joy:

Det har man såklart rätt att tycka, likväl är det nog få som delar den åsikten.

Och börja inte ens tala om alla som säger att de har gemensamma barn, trots att bara den ena tog graviditet, förlossning och ev. amning.. :upside_down_face: