Jag och mitt syskon kommer snart att ärva en jordbruksfastighet på cirka 80 hektar. Vi kommer äga hälften var och är överens om att behålla den tillsammans åtminstone fem år. Våra vuxna barn har ett visst intresse, och jag själv är engagerad i drift och jakt.
Skog och arrenden ger en avkastning som kan täcka en stor del av kostnaderna för bostäder och mangårdsbyggnader, men det finns även större investeringsbehov som ligger utanför den löpande budgeten. Här uppstår mitt dilemma: jag har en stark ekonomi och kan skjuta till kapital vid behov, medan mitt syskon inte har samma möjligheter och dessutom nyligen köpt en sommarstuga som kräver eget ekonomiskt fokus.
Jag undrar därför om någon här har erfarenhet av liknande situationer. Vilken driftsform fungerar bäst när två delägare har olika ekonomiska förutsättningar?
Enskild firma, handelsbolag, aktiebolag – eller något helt annat?
Hur brukar man reglera att en delägare står för mer kapital medan den andra kanske bidrar med fler arbetstimmar? Jag ser en risk för framtida förvecklingar och försöker vara proaktiv.
Slutligen: förutom att fråga här, vilken typ av professionell rådgivare är bäst lämpad för att hjälpa till med sådana frågor? Jurist, lantmäterikonsult, skogsekonom, företagsrådgivare?
Man kan inte äga fastigheten, normalt sett, i annan bolagsform än enskild firma. Undantag finns men det kommer inte vara aktuellt här. I övrigt är första rådet att inte äga ihop, men om det är enda alternativet är någon typ av kontrakt klokt. Skogsögarförening, Ludvig och co, redovisningsbyrå med erfarenhet av skogsfastigheter är ett bra bollplank att börja med. Kolla kostnad först! Ludvig tex är dyrt!
Varför vill ni äga det ihop? Svaret på den frågan kommer hjälpa er hitta bra lösningar på andra frågor.
Släktgårdar och släktfastigheter är komplicerat. I min släkt har vi precis arvskiftat en som är 4e generstionen och min familj bor (hyr av mina svärföräldrar) på en gård där vi ocks år 4e generationen.
Två lärdomar jag har är:
Det underlättar enormt om alla inblnadade är okej med att “dra det kortaste strået”. Rättvisa finns inte. Om du själ inte vill dra det kortaste strået ska du avbryta samägande direkt!
Försök vara ärlig. Försök inte vara " god". En sälktreletion gick sönder totalt när en person sa att hen tyckte det var viktigt att fastigheten stannade innom släkten, när hen skulle bli utköpt. Men sen visade det sig att hen bara ville få ut så mycket pengar som möjligt. Hade hen varot ärlig från början kanske relationen överlevt transaktionen.
Har själv ”delägt” skogsfastighet under i princip 35 år med min bror och det var en lättnad när vi slutligen efter tillköp + arvsskifte av mark hittade ett sätt att dela upp den rättvist. Ägde sen min del under 20år och har nyligen sålt den.
Just när en har ”tid/kunskap” och den andre ”pengar” är det lätt det blir fel.
Skog på mindre nivå säger man nästa alltid att man ska äga som enskild firma oavsett antal delägare.
Men ska delägande funka i längden behövs ofta mycket kompromissande och prestigelöshet särskilt om man har olika livssituation och en dessutom kanske bor långt bort geografiskt.
Sen en lite skavande fråga: MÅSTE verkligen BÅDA vara kvar som just ÄGARE? Kan en äga allt och den andre tex ändå få fri jakt, stycka ut en liten tomt för bygga sommarstuga osv? Att gå och titta/njuta av förfädernas mark kan man ju göra ändå utan att man måste äga den (Jag sålde häromret året min skogsfastighet men känner ändå exakt samma historiska koppling till den och min brors skog trots att jag inte äger någon del själv längre)
Anledningen till att vi måste äga tillsammans är både emotionellt och möjligheter. Just nu ser jag inte någon möjlighet att endera parten köper ut den andra. Det är något som behöver mogna mer, tex känns det som ett för stort åtagande för min del. Men det är en mycket bra fråga som hjälper en att tänka till.
Angående möjligheter så kunde i vårt fall ett inköp av ett litet skifte på 90-talet och sen ytterligare ett litet skifte som blev tillgängligt att köpa till vid ett senare arvsskifte lösa upp knuten att dela upp ursprungsfastigheten i två likartade delar med minimal ekonomisk kompensation däremellan. Vi styckade också ut själva boningshuset först så det var en egen fastighet på papperet. Vilket innebar att skogen och husen kunde hanteras på olika sätt.
Så då är en annan tanke: -Finns det möjlighet klyva/dela upp det ni ärvt på två delar? (I vårt fall blev det tekniskt möjligt efter de två extra skiftena tillkommit eftersom det behövdes en viss storlek för att kunna/få dela upp ursprungsfastigheten i två delar. Dock beroende på var det ligger i Sverige är 80 ha kanske för litet för att dela på två OCH fastighetens arrondering kanske inte heller gör det lämpligt, särskilt om man beaktar att själva gården ska finnas på ena delen värdemässigt också.
Problemet med just skogsfastigheter är flera:
Ekonomiskt sett kan det vara extremt svår dela upp/lösa ut varandra om det är stora värden. ELLER om det blir OJÄMLIKA stora delar som kräver en större ekonomisk ersättning som kompensation. (Där t ex marken inte bär den storlek på avverkning som skulle krävas)
Låååånga tidshorisonterna och att avkastning OCH kostnader kommer i klumpar, i vissa fall med i princip en livstid emellan. (Man planterar för sina barnbarn brukar man ju säga)
Tidskrävande OM man vill engagera sig och göra vissa enklare åtgärder själv, som plantering, röjning osv när det är lite större fastigheter.
Krångligt om delägarna har olika livssituation/intresse/möjligheter ekonomiskt.
Andra värden som jakt, friluftsliv, byggrätter, intressen kan ju påverka mycket.
Avslutningsvis oftast emotionella kopplingar, affektionsvärden som också behöver/önskas vägas in då allt inte handlar om pengar.
Jag hade nog tagit hjälp av något proffs på området, t ex Ludvig & Co för att:
bena ut OLIKA möjliga och realistiska alternativ rent tekniskt/praktiskt
de ekonomiska konsekvenserna för BÅDA parter av det osv. Här tänker jag då skattemässigt, avdragsmässigt, latenta skatteskulder osv som kan ha effekter för lång tid och långt bort i tiden
fundera på “hembudsklausuler” att man får möjlighet köpa den andra delen om den längre fram ska säljas.
Inget bra alternativ att lösa ut den andra fastighets delägaren och sen vara tvungen avverka “sönder” precis allt som går bara för att kunna lösa betalningen som dessutom den andra får skatta bort onödigt mycket av. Inte heller så lyckat att den som är “hem/skogs-intresserad” (du?) bara har råd att behålla gård + 10ha och den andre behöver få 70ha som betalning för att det ska gå att lösa.
Vet själv många släkter där bråk omkring skog och andra fastigheter skapat stor osämja när man ägt tillsammans eller vid senare arvsskiften och utköp i olika sammanhang där det BLIVIT eller KÄNTS som orättvisor på något sätt från någons synvinkel eller ren och skär besvikelse att man egentligen inte har ekonomisk möjlighet lösa det som man helst önskar.
Men utifrån min erfarenhet tycker jag det låter som en bra plan att bestämma att låta det vara som det är i 5 år MEN att ni sen under de åren börjar prata och försöka hitta något sätt att dela/köpa ut varandra så ni styr och ställer över ert eget liv/fastighet oavsett vad/hur ni vill gör med er egen del.
Man gör såklart en värdering som tar hänsyn till skogskubik etc. I praktiken kanske det delas 30-50 vem vet, men värdet blir ungefär 50/50. Helt jämt blir det aldrig.
Gården kan bli en egen fastighet. Den behöver ju inte finnas kvar för att äga skog, vi står inför samma utmaning. Men vi är fler än två så det är rätt enkelt för TS skulle jag påstå.
I teorin är det lätt. Men, det är ju också något som kan påverka framtiden negativt. Om båda dessutom vill ha dem 30%? Då är man tillbaka till dödläge igen, allt handlar inte alltid om det monetära värdet.
Men, jag fattar vad du menar och i teorin så är det kanske en rimlig lösning. Nu verkar det ju dock vara så att TS och medägare inte vill dela upp fastigheten och mark, utan driva det ihop. Problemet är olika ekonomiska förutsättningar i dagsläget.
Nope, 80 ha. Det kanske blir 30 till en och 50 till den andre eller något helt annat. Det beror på värdering och vad man kommer överens om.
Eller så säljer man allt delar på pengarna och köper ett eget skifte. Kan emotionellt vara svårt men fullt rimligt.
Eller så kör man på med gemensam vårdnad med sitt syskon/släktingar .
Vi har ytterligare ett alternativ själva. Vi har en markbit som ligger mitt ute i ingenstans, en långsmal remsa utan väg, omgiven av andras skiften. Långt från övrig skog, den är ju mest krångel och oavsett uppdelning skulle den sålts till någon av “grannarna”. Så beroende på uppdelning kan man ju sälja av delar också för att förenkla.
(Jag sålde häromret året min skogsfastighet men känner ändå exakt samma historiska koppling till den och min brors skog trots att jag inte äger någon del själv längre)
.