Det är naturligtvis inte sant per definition, och frågar man faktorentusiaster så stämmer det inte alls. Men jag tycker att det är en rimlig utgångspunkt. Sharpe själv rekommenderar ju att äga globala aktier och räntor i de proportioner marknaden äger dem, vilket är en ännu bredare portfölj. Den som vill räkna in fler tillgångsslag kan ju ta med även dem i marknadens proportioner.
Däremot är det definitivt inte sant att 100 % aktier har en högre Sharpe-kvot än en portfölj med flera tillgångsslag.
Ja dock även beroende på hur man definerar den riskfria räntan.
Om det är så att det finns en tydlig okorrelation mellan exempelvis värde- och momentumaktier, (ex \rho=-0.3) så borde en volatilitetsviktad och kontinuerligt ombalanserad portfölj ha chansen att överavkasta, trots att de båda tillhör tillgångsslaget “aktier”.
Men då antar vi att marknaden inte är effektiv. För när vi säger att marknaden är effektiv så är det väl precis den här typen av (o)korrelasjoner vi tänker att marknaden utnyttjar för att skapa mest möjlig avkastning till lägst möjliga risk.
Det är värt att påpeka att samme Eugene Fama som hittade på hypotesen om den effektiva marknaden är den som hittade på värde- och småbolagsfaktorerna (tillsammans med Ken French).
Dock har jag för mig att han inte allmänt rekommenderar övervikt i dem, utan menar att en bred indexfond är det bästa för de flesta. Hela argumentet att man kan få mer diversifiering genom att exponera sig mot dessa faktorpremier är något andra byggt vidare på.
Whether you decide to tilt toward value depends on whether you are willing to bear the associated risk…The market portfolio is always efficient … For most people, the market portfolio is the most sensible decision.
-Eugene Fama
I det citatet låter det som att faktortilt är ett alternativ till en belånad portfölj (högre avkastning, högre volatilitet), och inte att fakortiltade portföljer är ekstra bra på att applicera hävstång på
Ja, jag tror att det är så Fama ser på det. Har för mig att jag läst att han inte tiltar själv. Men andra argumenterar för att faktorpremier är oberoende riskvariabler och att man ökar sin diversifiering genom att exponera sig för dem, vilket minskar risken och därmed ökar Sharpe-kvoten. Cliff Asness är väl den stora förespråkaren för detta. Jag är skeptisk, av anledningar jag beskrev tidigare i tråden, men det är inte en galen idé utan grund.
För framtida referens skull korslänkar jag till mitt svar härifrån också. Kontentan är att jag hade fel - Sharpe kan aldrig höjas med hävstång såvida man inte kan låna billigare än riskfria räntan.
Efter att ha läst denna och zinos ultimat-tråd gjorde jag för några år sedan om mitt långsiktiga sparande till 3 portföljer. En 90/10 index, en lite spetsigare golden butterfly med småbolag och bitcoin samt en lekhink med nordiska aktier.
De två första portföljerna går ganska bra, lekhinken not so much. Och det beror väl delvis på småbolagssentimentet på stockholmsbörsen, men OCKSÅ på att jag följt med bolag upp och sedan brant ner. Under en period låg jag 30% över index, för närvarande 10% under.
Jag upplever att min GB levererar just pga ombalanseringen. Aktier var starka en period, bitcoin rusade och föll och guldet har gått starkt. Genom att ha en förutbestämd fördelning tar man hem oproportioneliga vinster och köper billigt.
Det behövs liknande regler även för en småbolagslekhink för mig eftersom jag uppenbarligen inte förstår när toppen är nådd.
Så, mitt nuvarande tankeexperiment är att sortera aktierna efter branch och sedan inte låta någon del bli för stor eller liten. Jag gillar skog, försvar, inhemsk matproduktion, kvalitetsprodukter för konsument samt installation (klimat/ vvs). Utöver det har jag en sista kategori som heter “tillväxt”, dvs pyttebolag med fina idéer och investmentbolag med onoterat.
Jag tänker mig att alla 6 delar ska vara ungefär jämnstora. Bolagen har jag redan, men i lite obalanserad proportioner. Något var uppe i 50% av hela lekhinken för att sedan krympa till 5%. Det var ju snopet
Jag funderar på sådana här likaviktade fonder, som t.ex. innehåller alla aktier i ett visst index, men till lika vikt. Borde inte det ge en automatisk ombalansering hela tiden, för alla ingående aktier? Om ombalansering funkar bra så borde väl en sådan fond prestera fantastiskt bra? Men gör de det? Jag har inte studerat det närmare, men misstänker att dessa fonder inte presterar så fantastiskt bra jämfört med t.ex. marknadsviktade aktieindexfonder. Är det så och vad beror det i så fall på? Höga avgifter? Eller är det kanske så att majoriteten av bolagen går sämre än index, medan det är en mindre del av företagen som överpresterar och lyfter upp indexet, men att det inte räcker till för att en likaviktad fond ska lyfta?
Matematiken bakom rebalanseringseffekten är korrekt. Lägre volatilitet kan höja den geometriska avkastningen relativt den aritmetiska.
Men för att detta ska bli en faktisk premie att skörda måste marknaden lämna effekten oexploaterad.
I en hyggligt effektiv marknad är riskpremier resultatet av prisbildningen. Om en viss portföljkonstruktion systematiskt gav högre riskjusterad avkastning borde kapital rimligen flöda dit tills priser och riskpremier justeras.
Marknaden är förstås inte friktionsfri. Mandatbegränsningar, hävstångsaversion och liknande kan i teorin göra att vissa ineffektiviteter består.
Men då krävs också att just denna effekt är tillräckligt stabil och exploaterbar för att bära en premie över tid.
Det är alltså inte självklart att vi kan förvänta oss denna ”magiska” effekt i framtiden, då marknaden redan känner till den.
Ja, brukar man inte säga att det bara är 4% av bolagen som överavkastar? Om dessa ständigt hyvlas till förmån för de mediokra och dåliga bolagen så blir det ju inge vidare utveckling. Till skillnad då från ett index där de bra får löpa.
Med det sagt så kan jag ändå inte skaka av mig känslan att dessa 4% är varierar över tid och på samma sätt som olika tillgångsslag presterar olika i olika klimat så borde aktiekurser (bolag) också göra det.
Men jag håller med dig Alec om att marknaden är snabb att täppa till eventuella skevheter.
Ett krux är att du utsätts för idiosynkratisk risk (risk du inte förväntas få betalt för) genom ditt upplägg att välja enskilda bolag istället för breda tillgångsslag. För att få fullgod diversifiering bör man ha 4-5 bolag i varje bransch (finns ca 200st globalt), vilket ger en portfölj på runt 1000 bolag.
För att ombalanseringspremien verkligen ska funka i längden så måste tillgångarna man balanserar mellan svänga mot varandra på ett ganska specifikt sätt. Om alla går åt samma håll samtidigt finns ju inget att hämta, till exempel - de får inte ha för stor korrelation med varandra. Det finns ett antal andra kriterier också, men poängen är att i portföljer med bara aktier (eller i alla fall mestadels aktier) är det rätt knepigt att pricka in dessa kriterier, särskilt som småsparare. Det är inte omöjligt, men det är inte enkelt heller. Det finns ett par trådar om faktorportföljer som kanske kan vara intressanta att söka upp.
Aktier är dock förhållandevis friktionsfria att handla med och aktiemarknaden är i allmänhet en av de mer effektiva som finns. Ju effektivare marknad desto svårare är det att dra nytta av ombalanseringspremien. Principen har ju som Alec påpekar varit känd länge; matematiken beskrevs av Claude Shannon redan på 1940-talet och en populär artikel om tillämpningen på portföljbalansering publicerades 1996 av William J. Bernstein.
För att få ut det mesta av ombalanseringspremien behöver man helst dra nytta av friktioner som marknaden av olika anledningar har svårt att exploatera. Allvädersportföljen är ju ett försök att göra detta, för empiriskt verkar det vara betydligt enklare att utnyttja skillnaderna mellan olika tillgångsslag än vad det är att göra det inom aktiemarknaden. Det finns många förklaringsmodeller till varför det är så; kanske såg du den stora debatt-tråden kring ämnet häromveckan.
Är det dåligt att sälja av just nu för att ombalansera fonderna (blir ju mer till småbolag etc eftersom de gått ner) eller bör man vänta tills det lugnat sig i Iran?
Det svänger ju så mycket nu och vore tråkigt att sälja och köpa vid fel tillfälle. (Har man tur blir det tvärtom).
Bara för att förtydliga vad studien faktiskt säger:
“When stated in terms of lifetime dollar wealth creation, the best-performing 4% of listed companies explain the net gain for the entire US stock market since 1926, as other stocks collectively matched Treasury bills.”
Bessembinder visar att de bästa ~4% av bolagen står för hela nettoförmögenhetsskapandet på den amerikanska börsen sedan 1926.
Det betyder inte att bara 4% av aktierna slår riskfri ränta. Ungefär 40% av aktierna slår T-bills över sin livstid.
Poängen är i stället att avkastningen är extremt skevt fördelad. Några få bolag skapar enorma värden, medan majoriteten av bolagen tillsammans ungefär matchar T-bills.
Det missförstås ibland som att nästan alla aktier är dåliga investeringar. Studien säger egentligen något annat: marknadsavkastningen drivs av ett litet antal extremvinnare.
Samtidigt motsäger detta inte att likaviktade index kan fungera bra. De rebalanserar kontinuerligt, tar in nya bolag och ger större exponering mot små värdebolag. Det är alltså en annan portföljkonstruktion än att hålla en enskild aktie hela dess livstid, vilket är vad studien analyserar.
Och ett missförstånd är också att tro att dessa “extremvinnare” måste ha genererat jättehög procentuell avkastning, när de egentligen kan ha underpresterat marknaden eller bara knappt överpresterat.
General Motors är t.ex åttonde störste vinnaren sedan 1926, mätt i nettoförmögenhetsskapande, men har bara haft en årlig avkastning på 5%.
Exxon Mobil hade högst nettoförmögenhetsskapande av alla med 12% årlig avkastning.
Det är nog också där studien lätt blir lite förvirrande för oss småsparare (har själv missförstått den för några år sedan). Den mäter ju nettoförmögenhetsskapande i dollar, inte procentuell avkastning.
Det gör att stora bolag som haft ganska bra avkastning under väldigt lång tid kan hamna högt på listan, även om den procentuella avkastningen inte varit extrem.
Som småsparare tänker man ofta mer i procent, medan studien i praktiken mäter hur mycket kapital bolagen totalt sett skapat över T-bills.
Intressant diskussion, har inte läst allt än men jag undrar hur kapitalvinstbeskattning påverkar ombalanseringsstrategierna. Om det var så att det bara var en konstant beskattning som i slutänden alltid ska betalas så skulle det väl inte spela någon roll, men i praktiken så är det ju inte så. En del länder (ex USA) har progressiv kapitalvinstbeskattning, vilket borde göra det mer attraktivt att alltid realisera små vinster istället för att spara dem, medan de flesta länder inte ger dig några pengar tillbaka vid kapitalförlust (och i Sverige tror jag väl man inte ens får dra av förluster på ett värdepapper fullt ut mot vinst på ett annat.)
Med tanke på att vinsten på ombalansering i allmänhet verkar ganska liten så undrar jag om det äts upp av den relativa skatteförlust som händer när man beskattas på vinster men inte får dra av förluster vid varje ombalansering.
