Så är det.
1 gillning
Jag försöker att bara spara på sånt som jag använder. Det finns såklart småsaker sparat men jag kan inte säga vad det är, fråga min sambo 
Vi köpte inte huset för att ha det som lagerlokal.
Det ska finnas en hel drös med silverbestick som min farmor köpte åt mig när jag var mindre. Mormor köpte åt brorsan. Det är nog värt en del men jag vet inte om det ligger här någonstans eller om morsan har det.
Nej, det är många år sedan som jag verkligen tänkte att det här är mitt liv och jag har bara en chans, ta vara på den.
Fotografier har jag inga utan det är lite mobilbilder som finns sparade.
1 gillning
Tack! Jag har lite annat från mormor, några pinnstolar bland annat. Men kanske ska börja använda den fina servisen mer till vardags de delar som passar…
Tyvärr är vandringsstaven inget jag kan använda på promenader. Men det vore ju tusan om jag inte kan hitta något annat användningsområde…
1 gillning
Fast den är prydd av ett renhorn på toppen med mitt namn och årtal ingraverat. 
Skapa en boddrake av den?
Gardinstång? Eller draperi-stång?
2 gillningar
Googlar boddrake 
3 gillningar
Mycket nöje!
Jag har gjort ett antal boddrakar genom åren, om än att de inte använts praktiskt så som boddrakarna faktiskt nyttjades. Har fortfarande ett par stycken små i två av mina äppelträd, de har fått flytta ut helt enkelt.
1 gillning
Mitt tips är att bara spara saker som känns meningsfulla både för sig själv och relationen till personen det kommer från. Jag har tex sparat kökshanddukar från både farmor och mormor. Dessa använder jag i min vardag och blir glad varje gång jag tar fram en av deras handdukar ur skåpet. Blir en påminnelse av alla gånger jag bakat eller lagat mat tillsammans med dem, alla gånger jag ringde och fick något recept osv.
Spara inte saker för någon annans skull! Jag får påminna mig själv (håller just nu på att ta hand om ett dödsbo med allt vad det innebär) om att jag är en curator som väljer ut vilka föremål som passar in i mitt hem. Jag är inte en arkivarie som ska rekonstruera tidigare generationers liv… Välj ut saker som passar in i ditt eget liv.
Har du smycken som är fel storlek eller stil så kan du ju låta omarbeta dem till något du själv faktiskt använder.
När det gäller att göra sig av med saker kan det vara värt att fråga släktingar först. Jag upptäckte när min mamma gick bort att hennes kusiner inte hade några minnessaker kvar från dera farmor och farfar ( min mammas mormor och morfar). Jag vet inte hur det kom sig att det blev så, men det var flera släktingar som blev mycket glada att få ta hand om vissa gamla saker de mindes från sin barndom. Och jag var lättad att slippa förvara dem…
Saker som andra kan ha glädje av kan man lämna till välgörenhet eller “återbruket” - jag själv har inte tid/ork/plats att sälja av saker via blocket och liknande. Är det saker med ett pengavärde så tipsar jag om att kontakta någon auktionsfirma för värdering och ev försäljning. De har ofta en nedre gräns för vad de tar emot, tror Bukowskis hade 4000:- och en annan firma hade 1500:- som gräns förra gången jag tömde ett dödsbo… Så under det så lämnar jag till välgörenhet.
4 gillningar
Har haft så mycket dilemman kring detta, speciellt då jag gärna undviker att ha allt för många ägodelar och lever min variant av minimalism (märks nog inte alltid utifrån dock 
) Men är samtidigt nostalgisk och ser värdet i att ha kvar saker från släktingar just för affektionsvärdet.
Tycker dina tre punkter i trådstarten låter så smart! Speciellt det där med att man inte måste ha kvar allt från en släkting, utan välja ut det som faktiskt känns att man vill ha kvar som minne!
När jag får skuldkänslor av att göra mig av med något så brukar jag försöka tänka på att personen saken är från inte skulle vilja att man skulle spara den bara för att, speciellt inte om det skapade någon slags ångest eller stress.
Många har redan tagit upp det men jättebra att kolla med relevanta personer om det är något som någon annan vill ha kvar! Men också att själv säga till om en annan släkting har ärvt något man själv skulle sörja om det skulle säljas vidare. Jag har ett par saker jag noterat till en kusin att jag gärna tar över OM de tar beslutet att göra sig av med saken. Kan behöva göra med viss finess dock beroende på släkt eller släkting…
Att fråga om sånt gäller till viss grad även sina egna saker ibland! Jag har äldre släktingar som har slängt ovärderliga minnen för att “det är väl inte intressant?” vilket känts väldigt sorgligt för mig. Självklart har man ju rätt att besluta över sina egna saker (speciellt brev och dagböcker och liknande). Men värt att tänka ett extra varv.
Ett konkret tips jag har för om man är med och delar upp saker ur ett dödsbo är att välja saker som både har affektionsvärde OCH kommer användas. Ett exempel är några skedar från min farmor som vi alltid använde när vi åt glass eller drack oboy hos henne. På så vis får jag tänka lite på henne varje gång jag äter något gott som kräver en sked!
Sen om jag personligen också med glädje sparar lådor med farmors brev, dagböcker och annat intressant är det ju en annan sak. Man får anpassa efter sina egna förutsättningar.
Lite komiskt att läsa detta när jag ser mig själv som en arkivarie av mina släktingars liv, om än inte materiellt. Men är man intresserad av släktforskning (och arkiv…) så är det ju skillnad. Håller absolut med om din poäng dock!
Såg nu att jag rotade fram en lite äldre tråd men det är ju tyvärr ett evigt dilemma det här…
3 gillningar