Jag jobbar i nuläget på att reucera mängden prylar jag har runt mig och funderar en hel del på vissa saker som är i min ägo främst på grund av affektionsvärde eller sådant jag fått av numer avlidna släktingar.
Exempel på sådant jag funderar på att göra mig av med men tycker det är svårt:
Prydnadssaker och smycken från mammas gamla släktingar. Ljusstakar etc en del handgjort. En del som jag inte riktigt vet var de kommer ifrån. Jag använder en del men annat står bara och samlar damm och tar plats.
En kaffeservis min mormor samlade delar av till mig under min uppväxt. Vi använder den kanske en gång vartannat år när vi har gäster. Den är fin men tar plats. Det finns alternativ i vårat hem när det gäller att servera dessert.
En vandringsstav jag fått av min farfar när jag konfirmerades. Farfar var präst och vigde sitt liv åt detta konfirmationsläger. Vandringsstaven har stått hemma hos mina föräldrar och de var trötta på att ha den stå där.
Diverse prydnadssaker från dop, student, konfirmation mm med ingraverade namn, datum, födelsevikt etc som står och dammar i skåpen. De flesta har jag ingen aning om från vem de kommer.
Jag är kluven. Har inte någon positiv känsla för prylarna i sig, men det känns på något vis som ett svek att göra sig av med dem. Saker med ingraverad text kan ju inte heller säljas eller skänkas.
Några egna tankar kring att hantera dessa prylar:
Jag tänker välja ut något från varje släkting. T ex behålla något smycke från farmor och farfar men göra mig av med vandringsstaven etc.
Kanske stämma av med övriga familjen (syskon, föräldrar) kring typ servisen och andra finare saker om någon vill ha dem… bara orolig att de ska bli sura…
Alternativa användningsområden. Kanske vandringsstaven kan bli en klädhängare etc.
Så hit me with your own strategies to handle prylar med gott samvete. Jag är inte ute efter “tips” från helt känslokalla resonemang från se som inte har några kluvna känslor alls, då det inte hjälper mig. Mer kognitiva och praktiska strategier för att hantera det.
Sånt som du aldrig använder och som du inte vet vem det är ifrån kan du med gott samvete göra dig av med.
Det är svårare med servisen och vandringsstaven som du vet kommer från mormor och farfar.
Har du familj, tex barn eller syskon som också har släktband till prylarna? I så fall får du fråga dem innan du gör dig av med sakerna. Kanske spara allt till dina barn blir vuxna, för deras skull.
När jag hade mitt stora röj 2015 så tog jag foton på sånt med sentimentalt värde som Jag aldrig skulle använda eller ha framme etc. Därefter skänkte jag bort det. Första tjing fick barn och bonusbarn så klart.
Så när ett par, ett par månader från första barnets födsel, kom för att hämta vaggan som min äldsta, jag och min bror alla legat i, så kändes det jättebra ärligt talat! Hade tagit foton och säkrat att ingen annan var intresserad och paret blev så himla glada för vaggan. Känns bättre det kommer till användning!
Jag brukar packar ner det jag är osäker på om jag ska göra mig av med i en låda. Har jag inte saknat prylarna på en månad eller två säljer/skänker/kastar jag det som är i lådan.
Ställ fram sakerna så du ser dem och se om du impulsivt har starka känslor för något, isåfall behåll dem sakerna. Ta en bild på resterande så har du en digital kopia och sen sålla bort.
Har haft en del sådant men om jag inte själv har minnen och känslor så. Har t.ex. ett litet memoryspel efter min mormor där det var lätt att matcha elefantens framsida med noshörningens bak som vi spelade massor med gånger och är fullt av minnen. Där var massa annat man kunde sparat på, men denna asken jag ser en gång ibland ger nog mer än resten sammanlagt.
Jag känner igen detta dilemma där det känslomässiga spelar stor roll. Jag fick en gång ett tips som påminner en del om följande:
Skaffa en låda eller plats med avgränsad yta. Gå igenom alla föremål och välj ut de föremål du just nu med emfas absolut inte kan göra dig av med och lägg dessa i spara-ytan tillsvidare. Det avgränsade utrymmet tvingar fram svåra val initialt. Lägg övriga kanske-göra-av-med-prylar i andra lådor och låt stå en period. Processen att tänka sig att bli av med de “bortvalda” prylarna startar. Känns det fortfarande bra att göra sig av med sakerna efter en tid gör man det då. Är det något man ångrar sparar man det.
Efter ytterligare lite längre tid kan man gå tillbaka till lådan eller utrymmet där de sparade sakerna finns och göra en ny likadan gallring. Ganska ofta har jag blivit av med ännu fler av sakerna då.
Vill man kan man gå försiktigt fram vid första gallringen och tillåta sig spara många saker för att slippa oroa sig för att göra av med något man sedan ångrar.
Dedikera en låda i förrådet där du sparar de finaste sakerna, de som du tycker mest om och som kanske är ett fint minne du vill ha kvar. Värdesaker typ smycken som du vill ha kvar sparar du i en låda i bostaden eftersom de inte täcks av försäkringar om de förvaras i förråd. Stora otympliga saker typ möbler som inte är nåt du ser dig vilja använda nu eller i framtiden säljer du eller skänker till typ Röda Korset. Fråga ev nån släkting om de vill ha innan du avyttrar.
Ett stöd kan vara: gör dig av med sådant som i värsta fall går att skaffa tillbaka liknande (tex serviser, prydnadssaker och smycken). Sådant som är mer unikt och inte går att få tillbaka kan man fundera på. Jag hade nog behållt vandringsstaven om den är handgjord tex. Jag sparade nyligen två målningar som en släkting har gjort trots att jag inte alls har för avsikt att sätta upp dem. Jag kände dock att jag inte kunde låta dem gå till nåt sånt där dödsboföretag. Ibland kanske det kan vara okej att låta beslutet ta lite tid.
Mitt något osentimentala angreppssätt, men med reflektion eftersom du bad om det:
Skänk, använd, ge bort, sälj, släng… beroende på vad det är och kanske vem du fått det av. Men just prydnadssaker blir man sällan glad av. Finns det någon yngre släkting som gillar något speciellt så ge det till dem. Alla gillar tindrande barnaögon.
Använd den oftare och tänk på mormor. Man kan tänka på mormor till vardags också. Jag inledde mitt eget boende med farfars gamla Rörstrandsdelar. Det var härligt att minnas honom till frukostgröten varje morgon. (Hette den Bengal? [nätsöker] Ja det gjorde den!)
Ta med på hundpromenaden och tänk på farfar. Perfekt att freda vovven från jobbiga och ouppfostrade hundar i parken. Använder du den så kanske den känns ännu mer motiverad att behålla och minnet stärks.
Skänk, använd, ge bort, sälj, släng… beroende på vad det är, precis som tidigare. Saker som bara ska stå och damma och vara snygga blir man faktiskt inte glad av. Speciellt om man inte vet vem som gett dem som gåva. Vuxna får faktiskt ta sådana beslut själv.
Jag uppfattar att den här frågan är intressant på ett principiellt plan. Många har en ryggsäck av prylar ”från förr” när samhället inte var lika översvämmat av prylar som idag. Tidigare sparade man på allt möjligt på ett annat sätt. Eftersom man inte hade samma totala prylmängd gick det att ha alla möjliga ”klenoder” utan att det blev ett problem.
Jag brukade som yngre samla på mig souvenirer från olika platser jag varit på. Detta var något som jag då uppfattade ingick i konceptet resande. På den tiden när resande var en mer begränsad resurs hade det nog setts som en rimlig idé. För ett antal år sedan avvecklade jag hela den här samlingen och skänkte alla prylarna till Myrorna. Det kändes helt reko att bli av med dem.
Min far har ett hem som är fyllt av klenoder. Massor av saker är värda en hel del pengar och är t.ex. gåvor från avlidna släktingar som gjort äventyrliga resor till ovanliga platser. Dessa saker har funnits med mig under uppväxten och jag kan historierna bakom dem. Jag har dock bestämt att när pappa dör så får det vara slut. Det mesta av allt detta kommer jag inte att spara.
Frågan om vandringsstaven uppfattar jag i någon mening som enkel. Detta är ju en pryl som mer än något annat symboliserar en idé och en tradition. Det rätta att göra med den vore att donera den till någon som kan föra traditionen vidare, exempelvis den lokala församlingen. De kan antingen låta den fortsätta cirkulera mellan ledare för konfirmationsläger eller låta den bli en prydnad i församlingshemmet. Med en historia kopplat till föremålet får det ett värde. Det är också en modell som givaren nog hade förstått poängen med.
En idé jag själv funderar på är att skänka bort saker till arkiv och museer. Det skulle då främst handla om saker som har ett värde som inte främst är ekonomiskt. Jag har tidigare skänkt bort en samling amatörtidningar till Kungliga biblioteket. De såg mycket positivt på gåvan som fyllde en tom lucka i deras historieskrivning.
En grej som känns särskilt svår att hantera är konst. Min far har själv konstaterat att det mesta av konsten han sitter på inte passar in i ett modernt hem. Det är sådant som finns hos Myrorna i stor mängd. Kanske vore det enklaste att ha kvar sommarstugan och låta en del finnas kvar där.
Fin tanke, men tro mig, de vill inte ha den. Mängden biblar, kors, psalmböcker, krucifix, tavlor m m som äldre människor skänker till församlingar i en aldrig sinande ström är en ständig källa till problem i verksamheten.
Tror att chop the elephant metoden är en möjlig väg framåt. I de flesta fall när saker säljs, skänks eller slängs är saknaden obefintlig.
Det gäller även för saker med affektionsvärde, är det ett genuint affektionsvärde eller en självpåtagen känsla som gör att du vill spara farmors gamla kaffeservis?
Det är möjligt men det finns olika potentiella mottagare av sådant här. Om just församlingar är överhopade med jox (om det nu är så) kan någon ungdomsförening eller liknande vara lika vettig.
Vi pratade igår om möjligheten att hänga upp en sådan på väggen som en tavla. Jag vet inte hur man gör, men tydligen har tidigare generationer varit inne på samma spår där någon hade finservisen upphängd på väggen. Jag tror det hade varit snyggt. Kanske med något slags glas för så den inte dammas ner.
