Försöker klura lite på räntefonders vara eller icke-vara i min portfölj. Jag förstår att dess icke-vara eller inte i min portfölj beror till stor del på vad jag har för målsättningar, men om vi säger så här så är jag både intresserad av att lära mig samt delvis ha ett större skydd i nedgångar som kanske kan ge avkastning.
Bakgrunden till frågan är att jag läste denna artikel på Portfoliocharts. Jag har även läst artiklarna om räntefonder här på Rikatillsammans, jag förstår tanken bakom dem som portföljskydd men artikeln ger en intressant ståndpunkt på att vid låga räntenivåer ska man gå ännu längre i tiden på räntefondens duration. Givet att författaren förmodligen utgår från ett amerikanskt perspektiv där de har haft och ännu har ett något annorlunda ränteläge funderar jag på hur man som svensk investerare ska tänka kring detta?
Räntor i EU och Sverige är låga som vi vet. Svenska räntefonder med statsobligationer och säkra papper ger minusavkastning realt(??) Tänker typ AMF Lång.
Räntor i USA är också låga men det finns möjligheten att köpa ännu längre obligationer, exempelvis iShares 20+ ETF. Här blandar man dock in valutor i spelet. Vi har haft minusränta här så det kan mycket väl ske i USA med.
Korta räntor ser jag väl som uteslutet, då känns kontanter i princip säkrare, kan man ju argumentera för sig själv att det är ett skydd mot deflation eller som att ha torrt krut till en börskrasch…
Så, någon som har lite god feedback att ge på detta? Jag är även intresserad av att lära mig mer om räntefonder då jag har en känsla av att det är mer än bara “räntan”. Varför skulle annars institutioner köpa obligationer? Är det enbart för skyddet?
Det känns som en rätt komplex produkt som man kanske som liten investerare inte orkar sätta sig in i. Därför många undviker dessa produkter?
Jag har grävt en del i ämnet och har läst den där artikeln tidigare. Här är mina slutsatser om räntefonder:
I dagsläget ser jag inget ekonomiskt skäl att ha pengar i korta räntor jämfört med bankkonto.
Företagsobligationer har för hög korrelation mot aktier så då skulle jag föredra att ha en split mellan aktier och korta räntor.
Jag har egentligen bara hittat två investeringar i gruppen långa räntor som jag ser som rimliga: 20-30 year US treasury bond via iShares 20+ ETF eller Handelsbanken Euro Obligation.
ETFen har en stor handelskostnad i köp/sälj i form av valutaväxling, courtage och spread men en lägre avgift per år. Krångligt att rebalansera den dock. Handelsbanken Euro Obligation saknar köp/säljavgift men har en ganska hög avgift på 0.64%.
Bägge dessa alternativ har den enda egenskap som jag anser är värdefull för långa räntor vilket är att de stiger när räntan går ner. Räntan går generellt ner vid börskrascher vilket gör att dessa blir kraftigt negativt korrelerade till börsen.
Nackdelarna är dock ganska stora i form av hög risk och låg avkastning. Jag har nyligen dragit ner andelen långa räntor i min portfölj från 10% till 5% och funderar på att dra ner den till 0%. Har man mycket korta räntor kan man fundera på om man vill ha lite långa räntor istället dock då långa räntor oftast är en betydligt bättre “krockkudde” för portföljen än nästan allt annat om man har en stor del aktier.
Som du säger så tror jag det kan bli krångligare med ETF’er och i slutändan också kanske svårt att räkna ut eventuell förtjänst av det. Handelsbankens verkar som du säger ha liknande effekt. Man får väl väga in frågan om avgiften täcker upp skyddet.
Och vill man ha avkastning är det företagsobligationer men då kan man lika väl ha aktier, då de följer varandra.
Man får väl hålla sig på sparkonto med det man vill ha som skydd utöver ens buffert, vi har ändå legat på en inflationstakt som mest +0,7% och minst -0,4% sedan i Mars.
När/om räntorna höjs kanske man kan börja lyfta in lite mer korta / mixade räntefonder igen från sparkontot.
