Javisst, vid en oväntad ränteuppgång. Men att försöka undvika det genom att kliva av innan och på igen efteråt blir ju marknadstajming. Den förväntade ränteutvecklingen är redan inprisad.
1 gillning
Nej det har jag inte, och resonemanget är nog som du är inne på kraftigt förenklat. Men om man säger så här: jag tror det är bättre att tänka i dom banorna än helt tvärtom; att aktier alltid har X % förväntad avkastning oavsett vad den riskfria räntan är. Det sistnämnda tror jag är mycket vanligare och mer fel.
Aah, jag missförstod. 
1 gillning
Det tror jag också, men det vore intressant att veta. Om riskpremien inte är helt invariant kan det ju finnas en poäng att anpassa sin tillgångsallokering baserat på räntan. Eller det kan det i vilket fall som helst, eftersom ett val mellan, säg 2 % och 7 % är annorlunda än ett val mellan 4 % och 9 %. En högre ränta, i alla fall en högre realränta, torde kunna innebära en högre allokering till räntor hos en rationell investerare.
1 gillning
Relationerna “inflation ↔ riskfri ränta ↔ aktiepremie över riskfria räntan” är väl ganska konstanta? Det är inte så att bara en av dem rör sig oberoende och skapar arbitrage där, de andra följer med för pengarna flyttar runt när obalansen uppstår och äter upp det.
Det finns försök, men ett grundläggande problem är att aktieprisvolatiliteten är så mycket högre än förväntad riskpremie. Normal volatilitet för S&P500 ligger på lång sikt runt 15%, medan vi pratar om en riskpremie på kanske runt 4%.
Om vi skulle göra en studie på 20 år med den volatiliteten, så skulle standardfelet för ett genomsnitt av årsavkastningen hamna på ca 3,5%. Ett 95-procentigt konfidensintervall ligger på ca ±6,6%.
Så om du under dessa år skulle uppmäta en riskpremie på 5% så kan du inte säga att den är säkerställt högre än de 4% du antar är normalt och att det inte beror på brus/volatilitet för aktiekurser. Det man kan säga är att det är 95% sannolikt att riskpremien legat mellan -1,6% och +11,6%. Vilket är totalt intetsägande.
1 gillning